Moderaterna lade förra veckan fram sitt nya kriminalpolitiska program där en lång rad punkter presenterades. Den så kallade tiggerifrågan fick inte oväntat mest uppmärksamhet. I flera undersökningar visar det sig att en majoritet av väljarna vill se ett förbud. Hur en sådan lag skulle formuleras och än mer efterlevas tycks dock vara svårt att förklara.
På sociala medier rasar debatten. Dumma argument följs av än mer idiotiska samtidigt som de krisdrabbade Moderaterna får välförtjänt hård kritik från flera sakkunniga på området. Undertonen är att det handlar om populistisk smörja som ett sätt att vinna tillbaka missnöjda SD-väljare. Andra partier, däremot, är märkligt tysta och sitter stilla i båten av rädsla att stöta sig med de högröstade invånare som ropar på hårdare tag mot de fattiga men inte mot fattigdomen.
Deras brott var fattigdom, och argumentet då som nu var att samhällets mer bemedlade skulle slippa se lidandet hos de som halkat snett eller bara råkats födas under fel omständigheter.
Än så länge är det visserligen bara Moderaterna tillsammans med Sverigedemokraterna som ställer sig bakom ett generellt förbud, men de övriga riksdagspartierna famlar efter egna konkreta förslag på åtgärder. Så sent som i februari meddelade statsminister Stefan Löfven att det ”aldrig är acceptabelt att behöva se människor stå på knä och tigga, så på något sätt måste detta få ett stopp”. Det är så att man sätter kaffet i halsen. Aldrig acceptabelt att behöva se.
Den senaste tidens allt mer groteska utspel påminner om en tid jag hoppats hade flytt. I år är det 100 år sedan en av Sveriges mest folkkära författare, Per Anders Fogelström, föddes. Hans berömda Stadserien, om livet i och kring det fattiga Södermalm på Stockholm åren kring förra sekelsskiftet, är en lika fantastisk som skrämmande läsning och borde mer än kanske någonsin vara obligatorisk litteratur i varje grundskola. Och, slår det mig nu, för varje politiker som någonsin vill kunna se sig själv i spegeln.
Där beskrivs bland mycket annat hur fattiga och utslagna låstes in på spinnhus och institutioner. Deras brott var fattigdom, och argumentet då som nu var att samhällets mer bemedlade skulle slippa se lidandet hos de som halkat snett eller bara råkats födas under fel omständigheter.
Därför är ett förbud mot att skänka pengar till de som ber om hjälp bara ytterligare en fet spark i ansiktet på den som redan ligger.
Visst förstår väl de flesta att några enstaka kronor eller en slarvigt ihopvikt tjugolapp knappast får någon på fötter. Möjligen en kopp kaffe och med lite tur ett par nätter på härbärge. Ungefär detsamma som att våra gåvor till Rädda Barnen eller Radiohjälpen i obetydlig grad förändrar tillvaron mer än marginellt för de som drabbats av utarmning och elände.
Självklart måste regeringen och EU sätta betydligt hårdare press på länder som Rumänien och Bulgarien. Det är i grunden där problemen för Europas mest utsatta befolkningsgrupp, romerna, måste lösas. Men än så länge saknas både handlingskraft och det riktigt tunga artilleriet av indraget bistånd och sanktioner. Därför är ett förbud mot att skänka pengar till de som ber om hjälp bara ytterligare en fet spark i ansiktet på den som redan ligger.
Och förutom alla frågor kring eventuella straffpåföljder för den som tigger kvarstår funderingarna. Vad gör vi med andra hemlösa som ber om en slant, om kvinnorna som samlar pengar till barnhemsbarn i Baltikum eller Läkare utan gränsers katastrofinsamlingar till offren i krigets Syrien? Eller, för den delen: Hur hanterar vi Moderaternas vädjan om att skänka en gåva till det egna partiet för att lättare nå ut med sin politik?
Den svenska hösten har aldrig känts så kall som nu.
