Marikana – i spåren av en massaker

Den 16 augusti 2012 kom Chris Molebatsi gående över det sandgrå fältet strax söder om Lonmin-­gruvan i Marikana. Sedan några dagar hade strejkande gruvarbetare samlats här för att kräva högre löner och bättre bostäder. Chris ville se hur det gick för dem.

Ryktet hade gått att det när som helst kunde ske en våldsam konfrontation mellan demonstranterna och säkerhetsstyrkorna. Stämningen var tryckt, flera personer hade dödats under de senaste dagarnas protester: två polismän och fyra gruvarbetare.

Chris Molebatsi är inte gruvarbetare, men har ägnat hela sitt liv åt att kämpa för deras rättigheter. Han bor i ett plåtskjul i Wonderkop – en av de informella bosättningar som ligger utspridda kring gruvorna i Marikana.

När han kom gående den här eftermiddagen på den dammiga stigen blev han stoppad av polisens avspärrningar. Ett par hundra meter bort såg han en tät rad av poliser med skyddsmundering och automatvapen riktade mot demonstranterna. Ovanför cirkulerade en helikopter.

Så hände något, Chris såg inte exakt vad, men plötsligt började alla springa åt olika håll och ljudet av skottsalvor for genom luften. Några av demonstranterna tog sin tillflykt till en kulle men insåg snart att de var fast. De hade blivit omringade.

– Polisen hade lagt ut taggtråd bakom kullen så att de inte skulle kunna fly. 17 kroppar hittades här, säger Chris Molebatsi och visar kulhålen som fortfarande syns i berget.

Intill fältet i Marikana där gruvarbetarna samlades för att demonstrera ligger Lonmins smältverk.
Intill fältet i Marikana där gruvarbetarna samlades för att demonstrera ligger Lonmins smältverk.

FAKTA Marikanamassakern

Den 10 augusti 2012 gick 3 000 gruvarbetare i företaget Lonmins platinagruva i Marikana i Sydafrika ut i vild strejk. Syftet med strejken var att få till drägliga arbetsvillkor och en tredubbling av lönen till 12 500 rand, motsvarande cirka 7800 kronor i månaden.

Dagen efter sköts två gruvarbetare tillhörande det regeringstrogna facket National Union of Mineworkers, NUM, under oklara omständigheter ihjäl av den lokala NUM-ledningens säkerhetsteam, detta när arbetarna marscherade mot kontoret för att kräva fackets uppbackning i strejken. Händelsen ledde till ett stort missnöje inom NUM och följdes dagarna därefter av fortsatta sammandrabbningar mellan gruvarbetarna och arbets­köparnas säkerhetsstyrkor, med sporadiska dödsoffer som följd.

Den 16 augusti 2012 öppnade en specialstyrka inom landets polis eld mot de strejkande arbetarna. 34 arbetare sköts till döds och ytterligare minst 78 skadades.

Landets myndigheter svarade inledningsvis med att åtala 270 gruvarbetare för mord och störande av den allmänna ordningen och fängsla ytterligare ett hundratal, men till följd av den massiva kritiken tvingades de snabbt backa.

Regeringen tillsatte så småningom en utrednings­kommission kring händelsen. I utredningen har det framkommit att många av de döda arbetarna sköts i bakhuvudet och ryggen. Den fastslår också att polisen använt övervåld vid insatsen.

I mars i år kom besked om att 72 poliser identifierats som delaktiga och kan komma att åtalas för morden. Hittills har dock ingen av dem varken gripits eller åtalats.

Dödsskjutningarna i Marikana har betecknats som en massaker och liknats vid Sharpvillemassakern 1960, då apartheidregimens säkerhetsstyrkor sköt ihjäl 69 personer.

Vad som verkligen hände den där eftermiddagen för fem år sedan är fortfarande omstritt, men vad som är säkert är att 34 gruvarbetare miste livet och 78 skadades. Från officiellt håll försökte man täcka över händelsen och målade upp de strejkande som drogpåverkade och våldsamma extremister.

Polis­led­ningen hävdade att poliserna hade skjutit i självförsvar. Men snart kom foton från massakern som visade en annan bild. När det sedan framkom att många av demon­strant­erna hade blivit skjutna i bakhuvudet, från nära håll, var skandalen ett faktum. Händelsen har inte bara skakat om gruvnäringen i landet utan hela den syd­afrikanska demokratin.

– I Sydafrika är gruvindustrin tätt sammanflätad med regeringen. Många höga politiker har stora aktieposter i gruvbolagen. Gruvarbetarna har blivit utnyttjade under lång tid, men nu verkar det som om de har fått nog, säger Chris Molebatsi.

Gruvindustrin spelar en betydande roll i Sydafrikas ekonomi. En stor del av befolkningen är direkt beroende av jobben i gruvsektorn.

Marikana, som ligger i Bushveldkomplexet några mil norr om Johannesburg, är själva hjärtat i Sydafrikas platina­industri. Här finns över 80 procent av världens platinatillgångar.

Platina är en ädelmetall som används i tillverkningen av en rad produkter, allt­ifrån elektronik och katalysatorer för bilar till läkemedel och smycken. 

När man blickar ut över fältet i Marikana i dag är det svårt att föreställa sig den blodiga massaker som ägde rum här. Det enda som vittnar om vad som hände är ett tunt vitt kors, målat på en av berg­knallarna, ”koppie” på afrikaans, och kulhålen som trängt in i berget.

I horisonten tornar Lonmins smältverk upp, vars höga skorstenar sträcker sig mot himlen. Bland de låga buskarna betar getter, och längs stigarna kommer då och då gruvarbetare i sina arbetsoveraller på väg hem efter en dag i gruvan eller för att påbörja ett nytt arbetspass.

En av arbetarna är 33-åriga Paballo Diane som arbetar som lastbilschaufför på Lonmin. Precis som tusentals andra kom han hit till Marikana från Östra Kapprovinsen – en av landets fattigaste provinser – för att jobba i gruvan. När massakern inträffade för fem år sedan var han hemma hos familjen, 80 mil härifrån.

– Mamma var orolig och bad mig komma hem. När strejken bröt ut kunde vi ändå inte jobba, så jag åkte hem, säger han.

Två av dem som dog var hans vänner. De kom från samma by och brukade spela fotboll tillsammans efter jobbet.

Varje år den 16 augusti kommer Paballo Diane hit till kullen tillsammans med tusentals andra för att minnas och hedra sina kamrater. Datumet är i dag en helgdag i Sydafrika.

– Det enda som har förändrats sedan massakern är lönen, säger Paballo Diane.

– Förut tjänade jag 6000 rand i mån­a­den, nu tjänar jag 10000 (motsvarande cirka 6 700 kronor, redaktörens anmärkning).

Men även om lönen nästan har fördubb­lats för Paballo Diane och många av hans kollegor märks det inte lika mycket i plånboken eftersom inflationen skjutit i höjden de senaste åren.

Det lilla han har kvar när månaden är slut skickar han hem till sin fru och två barn som bor kvar i Östra Kapprovinsen. Själv bor han med sina två bröder i ett av de otaliga plåtskjulen på andra sidan fältet.

Gruvarbetaren Paballo Diane på fältet i Marikana där 34 gruvarbetare miste livet.
Gruvarbetaren Paballo Diane på fältet i Marikana där 34 gruvarbetare miste livet.

I Sydafrika är klyftorna mellan rika och fattiga bland de största i världen. De flesta vita har en levnadsstandard som tillhör den högsta i världen medan en stor del av den svarta befolkningen lever i förslummade kåkstäder, som här kring gruvorna i Marikana.

De enkelt gjutna husen och plåtskjulen som står på den leriga jorden blir iskalla på vintern och kokheta på sommaren. Många har bara tillgång till vatten några timmar om dagen och de gemensamma toaletterna fungerar sällan eftersom de inte töms tillräckligt ofta.

Alkoholkonsumtionen är hög, det enda som finns att göra efter jobbet är att gå till någon av de lokala shebeen, illegala barer som ofta brygger eget öl. På centrum­gatan i Marikana är var och varannan affär en spritbutik. Hiv och aids är mycket vanligt, nästan vartannat dödsfall i provinsen orsakas av aids.

49-åriga Browne, som kom hit från Östra Kapprovinsen för tio år sedan, har byggt sitt hus själv.
49-åriga Browne, som kom hit från Östra Kapprovinsen för tio år sedan, har byggt sitt hus själv.

Och det var just de usla levnadsförhållandena som utlöste protesterna för fem år sedan, menar David van Wyk, forskare på Benchmark Foundation, en organisation som granskar gruvnäringen i landet och som stöds av Svenska kyrkan.

– Gruvbolagen är beroende av mig­rantarbetare. De kommer från fattigare provinser i Sydafrika och grannländer som Moçambique, Zimbabwe och Swaziland, säger David van Wyk.

– Enligt lagen är gruvbolagen skyldiga att tillhandahålla bostäder till gruvarbetarna. Men i stället för att bygga bostäder ger gruvbolagen bostads­bidrag till gruv­arbetarna så att de får ordna boende själva.

Eftersom det inte finns några bostäder att hyra tvingas migrantarbetarna att söka tak över huvudet i något skjul i när­heten av gruvorna.

Hemma finns det inga jobb. Jag arbe­­tade ett tag med att ta hand om en vit mans får, men lönen gick inte att överleva på.
Browne, gruvarbetare som kör tåg mellan gruvschakten

I den informella bosättningen Wonderkop i Marikana slingrar sig de brunröda stigarna mellan skjul av korrugerad plåt och enkelt murade hus. När det regnar blir vägarna till lervälling och regnets smatter mot plåttaken är öronbedövande.

I ett av husen bor 49-åriga Browne, som kom hit från Östra Kapprovinsen för tio år sedan.

– Jag har byggt huset själv, berättar han och visar stolt upp en solpanel som ligger på marken framför huset.

Han har satt upp ett staket av grenar och ståltråd och på så sätt fått en liten trädgård. Mellan en staketstolpe och ett träd spänner en tvättlina där arbetsove­rallen hänger på tork.

– Nu har jag elektricitet hela tiden. Jag kan laga mat, lyssna på nyheterna på radion och ladda telefonen.

Precis som de flesta som bor i Wonderkop arbetar Browne på Lonmin. Han är tågförare, kör de underjordiska tågen mellan gruvschakten. Han trivs med jobbet, berättar han, men önskar att lönen vore högre, även om den har dubblats sedan massakern.

Hemma i Östra Kapprovinsen har han en familj att försörja, fem barn och en fru. Pengarna han skickar hem varje månad räcker inte. Ändå är han glad att vara här.

– Hemma finns det inga jobb. Jag arbe­­tade ett tag med att ta hand om en vit mans får, men lönen gick inte att överleva på.

Mellan plåtskjulen i den informella bosättningen Won­der­kop hänger Lonmins gröna arbetsoveraller på tork.
Mellan plåtskjulen i den informella bosättningen Won­der­kop hänger Lonmins gröna arbetsoveraller på tork.

På stigen utanför Brownes hus finns en brunn där några boende står i kö för att fylla hinkarna med vatten från kranen. I år har det varit ont om vatten.

– Vi har bara rinnande vatten ett par timmar om dygnet, säger Browne.

– Jag förstår inte varför. Det kan inte bero på regnet, för i år har det regnat myck­­et, ändå har vi inget vatten.

En av konsekvenserna av massakern 2012 är att gruvarbetarna har blivit politiskt medvetna. Det berättar Kolo Mkhuseli, som bor ett par hus ifrån Browne och som också arbetar på Lonmin.

– Efter det som hände har gruvarbe­tarna fått upp ögonen för politik, säger Kolo Mkhuseli.

– Folk börjar bli medvetna om sina rättig­heter. Jag visste ingenting om politik tidigare men i dag är jag engagerad.

På kylskåpet inne i hans hus sitter klister­märken med bilder på Julius Malema, den kontroversiella partiledaren för det nya partiet EFF, De ekonomiska frihetskämparna. Partiet driver bland annat frågan om att nationalisera gruvindustrin och har växt stort de senaste åren. Många väljare har tröttnat på korruptionen och maktstriderna inom ANC.

– Malema var den enda som kom till vårt försvar. Han kom hit till Marikana och sade att han ska kämpa för våra rättigheter, säger Kolo Mkhuseli.

När de spränger i gruvan får jag stora sprickor. Jag känner vibrationerna i marken varje dag.
Kolo Mkhuseli, gruvarbetare och organiserad i AMCU

Gruvarbetaren Kolo Mkhuseli utan­för sitt hus i Wonderkop, Marikana.
Gruvarbetaren Kolo Mkhuseli utan­för sitt hus i Wonderkop, Marikana.

Precis som de flesta gruvarbetare bytte Kolo Mkhuseli fackförbund när massa­kern inträffade. Frustrationen mot den enda erkända fackföreningen NUM, National union of Mineworkers, med starka band med ANC, hade byggts upp under lång tid. Fackföreningsrepresentanterna ansågs korrumperade. I stället för att föra medlemmarnas talan samarbetade NUM med gruvbolaget.

Gruvarbetarna började organisera sig informellt och våldsamheter bröt ut mellan demonstranterna och fackföreningsrepresentanter. Det hela eskalerade och ledde sedan till den blodiga massakern.

Efter det fick AMCU, Association of Mineworkers and Construction Union, ett allt större stöd och i dag är över 70 procent av de anställda på Lonmin medlemmar i AMCU.

Till skillnad från många av invånarna här i Wonderkop bor Kolo Mkhuseli relativt bra. Huset byggdes av hans pappa, som också arbetade på Lonmin. När pappan dog förra året tog Kolo över huset. Som för de flesta som bor i informella bosätt­ningar får han elektricitet genom tjuv­kopp­­­­­­­­ling.

Taket består av korrugerad plåt och de smutsvita väggarna är fulla av bristningar.

– När de spränger i gruvan får jag stora sprickor. Jag känner vibrationerna i marken varje dag, berättar Kolo Mkhuseli.

"Vi är ingenting värda. Ofta blir vi i stället utsatta för sexuella trakasserier från rekryterarna", säger Avril ­Mhlan­ga som sökt arbete i fyra år utan att lyckas.

Hur många som bor i informella bo­sättningar kring Rustenburg och Marikana är svårt att beräkna. Det är inte bara anställda inom gruvbolagen som bor här. Arbetslösheten är hög, närmare 40 procent. Många söker sig hit för att få jobb på gruvbolagen men långt ifrån alla lyckas.

Kvinnorna har extra svårt att få arbete inom gruvsektorn. 32-åriga Avril ­Mhlan­ga, som är ensamstående med en liten son, har sökt jobb i fyra år utan att lyckas.

– De säger att de inte har några jobb att erbjuda oss kvinnor, säger Avril Mhlanga.

– Vi är ingenting värda. Ofta blir vi i stället utsatta för sexuella trakasserier från rekryterarna. De säger att vi måste erbjuda något i gengäld för ett jobb.

Fram till 2003 var det förbjudet för kvinnor att arbeta i gruvorna, men sedan dess har antalet ökat till 7 procent. Jobben som kvinnorna utför i gruvorna är mindre kvalificerade, ofta är de städerskor och assistenter till männen.

Det enda som har förändrats sedan apartheid avskaffades är att jag kan vistas i samma byggnad som en svart person. ­Tidigare krävdes ett tillstånd för det.
David van Wyk, forskare på Benchmark Foundation

I januari 2014 bröt en ny strejk ut i Marikana som pågick ända fram till sommaren. Strejken lamslog platinaindustrin och kom att bli den längsta strejken i Sydafrikas historia. Det nya fackförbundet AMCU låg bakom stridsåtgärden.

Efter sex månader tecknades ett avtal mellan AMCU och gruvbolagen som gav gruv­arbetarna 12 500 rand (motsvarande cirka ­­­8 300 kronor, redaktörens anmärkning) i månaden, en ökning som skulle ske gradvis under fem år. Nu, 2017, har det gått fem år och de anställda väntar på sin sista ­löneförhöjning.

Men strejken handlade inte bara om lönen. Det var också en protest mot hela det politiska systemet, som många anser bara gynnar några få.

David van Wyk, forskare på Benchmark Foundation.
David van Wyk, forskare på Benchmark Foundation.

– Det finns en ilska i Sydafrika i dag. Folk känner sig lurade, säger David van Wyk på Benchmark Foundation.

– Det enda som har förändrats sedan apartheid avskaffades är att jag kan vistas i samma byggnad som en svart person. ­Tidigare krävdes ett tillstånd för det.

Men det har ändå kommit något positivt av de senaste årens oroligheter i gruv­industrin, säger David van Wyk – med­vetenheten hos befolkningen har ökat.

– I dag kan gruvbolagen inte längre göra som de vill. De kommer att mötas av tuffare frågor och motstånd från omgivningen och från de anställda. Människor är medvetna om sina rättigheter och gruvföretagens ansvar. Det är en svårare miljö för gruvbolagen att bedriva verksamhet i.

Publicerad
13 timmar sedan
Malmö Latinskola
Sörjande samlas utanför Malmö Latinskola där två lärare dödes av en elev vid ett skoldåd i mars 2022. Foto: Johan Nilsson/TT

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Antalet anmälningar om hot och våld i skolan har skjutit i höjden. Det visar nya siffror från Arbetsmiljöverket. Främst är det lärare som utsätts.

I skuggan av de senaste årens fruktansvärda skolattacker växer också problemet med hot och våld mot Sveriges lärare. Det visar Arbetsmiljöverkets siffror på antalet anmälningar, som under de senaste tio åren ökat från 638 till förra årets 1 265. Bara i år har hela 800 anmälningar kommit in.

De flesta anmälningarna gäller hot eller våld från elever riktade mot lärare och annan skolpersonal.

– Problembilden skiljer sig åt mellan skolorna, men det alla säger är att det är flera saker som händer samtidigt som gör att situationen blir ohållbar. Det kan vara utagerande elever, en sammanslagen skola och mindre resurser, säger Ilse Hakvoort, forskare vid Göteborgs universitet som studerat lärares utsatthet för våld och hot, till nyhetsbyrån Siren.

”Betydande arbetsmiljörisk”

Arbetsmiljöverket skriver i ett pressmeddelande att över 1 100 grund- och gymnasieskolor runt om i Sverige inspekterats och att hela 75 procent av dessa brister i sitt arbete med att förebygga risker för att personal utsätts.

– Ingen ska behöva bli sjuk eller skadas på grund av sitt jobb, men tyvärr ser vi att arbetsmiljöfrågorna inte prioriteras på det sätt som regelverket kräver och som är nödvändigt för att skolan ska vara trygg och säker, säger Annika Schmidt, projektledare för Arbetsmiljöverkets tillsynsinsats i ett uttalande.

Om den kraftiga ökningen av anmälningar beror på förändringar i rapporteringen eller om hot- och våldshändelserna faktiskt ökat i antal de senaste åren, är ännu inte helt fastslaget enligt Arbetsmiljöverket. Oavsett vilket menar dock myndigheten att händelserna medför en betydande arbetsmiljörisk i landets skolor.

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
15 timmar sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT / Montage: Arbetaren.

Veckovers: Morgonhästen

Morgonen är mulen,
himlen den är grå.
Sömnen är snart stulen.
Alarmet börjar gå.

Koka kaffe, i med bränsle,
ansiktet en säck.
Upp på morgonhästen, gränsle,
sätt igång och väck.

Smöra mackor, kladd och smul
och jaga ungar små.
Förstöra allting jättekul
som de hittar på.

Rösten blir snart inte snäll.
En kropp inställd på strid.
Nu är det ett mirakel
om någon är i tid.

Efter bråk och gråt och skratt,
till slut kom alla ut.
Dagen har just börjat,
mamma är helt slut.

Veckovers: Nattens Nyheter

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 dagar sedan
39-åriga Kristina, i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljar­reaktioner: ”Man får hålla tummarna. De brukar lova mycket i början” 

Arbetaren har besökt Skärholmen för att fråga människor hur deras tankar går, dagen efter valet.
”Hoppas bara på att det blir lite förändring.”

Det är dagen efter valet på torget i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Solen strålar starkt, en känsla av högsommar har infunnit sig vid den svagt strilande fontänen. Arbetaren stannar förbipasserande och frågar:

Hur reagerar du på valresultatet, som det ser ut nu?

27-åriga Suraya ber om ursäkt för sina språkkunskaper. Hon har bara varit i Sverige i drygt ett år, sedan hon kom hit från Afghanistan. När hon till sist svarar är det på närmast perfekt svenska:

– Jag har inte sett hur det gick. 

Du har inte sett resultatet? Är du inte nyfiken?

– Jo, jag är nyfiken. Men när jag vaknade gick jag direkt till skolan och gjorde prov. Och sen måste jag lämna in den här boken på biblioteket. Och sen gå till min engelskakurs. Jag ska prata med min man och fråga honom eftersom han var jättenyfiken och kollade varje timme för att se vad resultatet skulle bli.

Hon fortsätter att berätta – om sin önskan att de som hamnar i regeringen ska göra Sverige till ett ”mer utvecklat land”, att man ska ”ta hand om det vackra landet”. Någon oro har hon inte känt, säger hon, när det gäller till exempel Sverigedemokraternas extremt restriktiva migrationslagstiftning. 

– Jag har inte något särskilt att säga om det. Jag har inte varit här så många år, så att jag kan prata om politiken.

Suraya i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Nervös efter prognosen

En kvinna i 30-årsåldern är inte bekväm med att synas med namn och bild i tidningen. Men hon röstade på Vänsterpartiet, berättar hon när hon korsar torget. Och nu är hon nervös.

– Det ser ju tajt ut. Väldigt tajt.

Hon har alltid röstat på vänstern, det är ideologiskt. Och det har inte ändrats i den här valrörelsen, säger hon och understryker samtidigt att det förstås är bekymmersamt att det har funnits personer på listorna som sagt och skrivit oacceptabla saker, ”man borde säkert ha haft bättre koll”. Men det är samtidigt bara Vänsterpartiets listor som har hårdgranskats.

– Jag är inte orolig för antisemitism i Vänsterpartiet. Tvärtom. Det finns betydligt mer av det på andra håll. 

”Tar det som är minst dåligt”

18-årige Emanuel Ene är på väg från tunnelbanan in i Skärholmen centrum när Arbetaren fångar honom. 

Röstade du i valet?

– Ja.

Vill du säga vad du röstade på?

–  Ja, jag röstade på Moderaterna.

Vad avgjorde vilka som fick din röst?

– Alltså jag gillar deras ekonomiska politik, till exempel att skatterna ska sänkas allmänt, att det ska löna sig att kämpa.

Vad tänker du om Moderaternas samarbete med SD? Har det spelat in i ditt beslut?

– Från mitt perspektiv är det något som jag inte gillar, men jag ser inget bättre alternativ just nu så jag tar det som är minst dåligt.

Arbetaren ber att få ta en bild och Emanuel Ene nickar men säger att han vill ta av sig sin ryggsäck.

– Jag kommer direkt från skolan, säger han.

Var går du i skolan?

– På Östra Real. Men jag bor här i Sätra.

Emanuel Ene, 18 år, dagen efter riksdagsvalet 2026, i Skärholmen. Foto: Alexandra Urisman Otto

V starka i Skärholmen

De röda partierna ligger i topp i många av distrikten i Skärholmen. Rösträkningen visar att Vänsterpartiet har gått mycket starkt här. Samtidigt har såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna fortfarande relativt stort stöd i flera valkretsar, även om pilarna pekar nedåt jämfört med förra valet.

39-åriga Kristina är nöjd över hur resultatet ser ut att bli, berättar hon för Arbetaren. Men för henne blev det ingen röst. Hennes 1,5-åriga dotter ramlade och slog i huvudet, så valdagen blev en dag på sjukhus och röstmottagningen hann stänga innan dottern fick komma hem.

Men du har följt nyheterna i dag och sett hur det ser ut?

– Jo, jag är nöjd med Socialdemokraterna.

Hade de fått din röst, om du hade kommit iväg till vallokalen?

– Ja, jag gillar Magdalena. Gillar hur hon tänker och hur hon vill fixa till i Sverige. Och framförallt med vården. Det behövs!

Du var ju i vården i går. Hur upplevde du det?

– Jo, det var… Alltså den där kön du vet. Man väntar så länge. Och så kommer någon efter en stund och så blir det ännu mer väntan …

Så vården är viktig för dig?

– Ja, vården är viktig med läkare och personal.

Det är väldigt jämnt. Och på andra sidan har vi ett parti som har minst sagt skarpa åsikter om invandring och islam. Hur tänker du kring det?

– Jag har inga problem med hur de tänker, alla får tänka sitt. Men jag tänker bara så här: oavsett om man är invandrare eller inte invandrare – så länge alla följer lagar och regler och inte förstör det här landet. Men kommer du hit för att förstöra, då håller jag med dem. Man ska inte vara kriminell. Man lever sitt liv, Sverige ger allt vad man behöver. Man kan inte komma hit och förstöra. Det känns farligt ibland, jag vågar till exempel inte komma hit med barnen. Man vet aldrig vad som kommer hända, säger hon.

– Men ändå är jag glad för hur det ser ut att bli. Att det verkar bli maktskifte. Jag hoppas bara på att det blir lite förändring, att det blir bättre helt enkelt. Man får hålla tummarna och se, för de brukar lova mycket i början. Sen vet man inte, när de vinner. Hur blir det då?

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 dagar sedan
Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Texten rullade oupphörligt i SVT:s valvaka: ”Vilka kommer styra Sverige de kommande fyra åren?” Svaret på den frågan visste vi ju på förhand. Staten och kapitalet. Och så någon form av ekonomisk högerpolitik på det. 

Vad mer kan vi veta rätt säkert redan nu? Jo, att de kommande veckorna – eller månaderna – kommer fyllas av utspel och ”förhandlingar”. Kanske kan de till och med konkurrera ut  kvällstidningarnas vanliga krigsrubriker om tv-serier.

Men Tidö verkar dött. Det är ju skönt. 

Att behålla regeringsmakten är ofta svårt, och även förra valet var jämnt.

Motsättningar kan ge oväntade effekter

Väljarna är fortsatt djupt splittrade. Generellt röstar kvinnor och män mer olika än någonsin. Dagens Sverige är fullt av motsättningar, av ”vi och dom”. 

Sådana motsättningar kan vara falska. Ofta är de rasistiska. Men motsättningar i sig är en ovärderlig grund för kamp. De kan även ge oväntade effekter. En sak som säkert har spelat in i valresultatet är att många har reagerat starkt mot utvisningarna av ungdomar och arbetskamrater. Där blev ett helt annat ”vi” synligt: vi som jobbar, som är patienter, skolelever, medmänniskor.

Samtidigt gör Socialdemokraterna, trots att de är störst, ett historiskt dåligt val. Samma sak gäller SD. Många av deras väljare känner sig svikna – med all rätt. Försämringarna av a-kassan, till exempel, är ingen liten fråga för alla som är tvungna att leva av dem. Stödrösterna som räddade Liberalerna lär splittra partiet än mer framöver.

Ekonomisk högerpolitik väntar

Men ett nederlag för Tidö betyder inte att Sverige får en vänsterregering, inte ens i allra vidaste bemärkelse. Mycket sannolikt är att Socialdemokraterna bildar regering med typ alla som vill (utom Vänsterpartiet). 

Som Centerpartiet. C är generellt det parti med mest arbetarfientlig politik. Ingen borde bli förvånad om S fortsätter sin långa resa högerut, och exempelvis struntar helt i både sin uttalade vilja att slopa karensavdraget och sina antydningar om arbetstidsförkortning. De enorma satsningarna på försvaret, och antagligen även på nya fängelseplatser, lär ligga kvar.

Just det, en sak till kan vi veta säkert. Riktig förändring drivs fram av människor utanför riksdagen. Kampen fortsätter.

Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 dagar sedan
Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson
Mobilisering är enda vägen framåt, skriver Toivo Jokkala. Foto: Jonas Ekströmer / TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

I skrivande stund pågår rösträkningen och mandaten står och väger. Kanske kommer vi inte att veta säkert vilken sida som vunnit det svenska riksdagsvalet 2026 förrän senare i veckan. Den otäckaste regeringen i modern tid verkar hur som helst ha fallit – medan Socialdemokraterna visar att de ingenting begripit.

Om resultatet står sig och Tidösidan förlorar är det, i brist på bättre ord, en stor lättnad. Ulf Kristerssons regering, där Sverigedemokraterna formellt har stått utanför men i allt väsentligt hållit i taktpinnen, har varit en katastrof på många plan. Regeringens politik har slagit sönder mängder av människoliv – och normaliserat rasismen, urholkat rättsstaten, ödelagt klimatpolitiken och ytterligare ökat samhällsklyftorna. Den har utgjort ett grundskott mot många av de landvinningar som gjorts i Sverige under det senaste seklet.

En förlust för Tidöregeringen innebär alltså lättnad, en sorts andningspaus. Vi slipper ett läge där en Sverigedemokrat- och moderatdominerad regering måste övertrumfa vad den redan ödelagt, vi slipper Tidö 2.0, vi kan ta ett djupt andetag och samla krafterna. Men det är tyvärr det mesta vi kan hoppas på.

Det här är nämligen, oavsett exakt mandatfördelning i slutändan, ett betydligt sämre resultat för oppositionen än vad som varit rimligt efter denna katastrofregering. Det ledande oppositionspartiet Socialdemokraterna, som ägnat en stor del av mandatperioden åt att triangulera och lägga sig så nära Tidöpartierna det går i dessa partiers profilfrågor, gör ett historiskt dåligt val. Om siffrorna står sig har S inte presterat så här dåligt sedan 1928. Ett smashläge har förvandlats till pyspunka.

Samarbete över blockgränsen en fantasi

Det borde stämma till en rejäl eftertanke, men kommer antagligen inte att göra det, åtminstone inte i Socialdemokraternas ledning. På valnatten sade S-ledaren Magdalena Andersson: ”Givet att det tycks bli så här jämnt igen så finns det all anledning att söka den nya samarbetsanda som jag har talat om. Det vore bra för svensk politik.”

Den samarbetsandan – underförstått: över blockgränserna – finns bara i S-ledningens huvuden, och visar att de ingenting begripit. Precis som när LO-ledningen reagerar på kapitalets bredsida mot fackföreningsrörelsen genom att tala om vikten av handslaget och att stå upp för den svenska modellen framstår Socialdemokraternas reaktion på blåbrunhögerns politiska offensiv som helt verklighetsfrämmande. I ett läge där partiet hade behövt konfrontera den demokratifientliga råhögerpolitiken och lyfta ett progressivt alternativ sitter de fast i en 1900-talsfantasi där de oavsett vart vinden blåser alltid står stadigt i samhällsutvecklingens mitt och håller i taktpinnen. Den fantasin saknar täckning i vår samtida verklighet, och väljarna har visat att de inte heller tror på den.

Om Tidöförlusten nu håller i sig stundar komplicerade regeringsförhandlingar. Socialdemokraterna lär inte få utdelning på sitt flirtande med Kristdemokraterna – en av partiets alla obegripliga och demoraliserande manövrar under valrörelsen – utan vara hänvisade till att göra upp med Centerpartiet och Miljöpartiet, samtidigt som de på ett eller annat sätt säkrar upp Vänsterpartiets stöd.

Mobilisering är enda vägen framåt

När det gäller den kommande politikens innehåll kan alla vi andra som bäst hoppas på en paus i utförslöpan. En socialdemokratiskt ledd regering med centerpartistiska inslag lär inte förverkliga Tidö 2.0:s program – men heller inte rulla tillbaka de ödesdigra förändringar som Tidöregeringen genomfört. Därtill riskerar den att ge utrymme åt flera av Centerns nyliberalt präglade förslag. Det lär bli ytterst impopulärt, och om fyra år kan vi alltså befinna oss i ett läge där SD och Tidö är redo för comeback och kan framställa sig som utmanarna till en stagnerad politik.

Det enda sättet att försöka förhindra det är att använda de här fyra åren till progressiv mobilisering. Som de rekordstora klimatdemonstrationerna i Stockholm och Göteborg veckorna innan valet visade finns det fortfarande ett annat Sverige – ett Sverige där människor tror på rationalitet och solidaritet och på att verklig förändring är möjlig, hur osynligt detta Sverige än varit i valrörelsen. Det är den sortens krafter vi måste bygga på – i de sociala rörelserna, på arbetsplatserna, i opinionsbildningen.

Alltför länge har brunhögern nu fått formulera problembeskrivningarna – det är dags för oss andra att ta över. Vi kommer tyvärr inte att kunna luta oss mot den kommande regeringen, oavsett hur den ser ut.

Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Kommer ”brand­muren” mot AFD att hålla?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 dagar sedan

Nedräkning – Valfeber och planetär hetta

Hallå i slutet av valveckan! 

Hur mår ni? Jag (det är Alexandra som skriver) tycker det är svårt att låtsas som att det här är som vilka dagar som helst, skrev lite mer om det här. Du som läser: Skicka gärna ett mejl och berätta hur tankarna går och – framför allt – vad ditt svar är på frågan: ”Vad fan ska man göra efter söndag?” 

För vad ska hända egentligen, efter det här valet? Vi vet ju att rösträtten är en avgörande del av demokratin. Men den är långt ifrån det enda verktyg som finns för att försöka skapa förändring. 

Är du organiserad? Medlem i några rörelser eller grupper? Ska du bli det? Har du skrivit insändare, gått i demonstrationer, stickat halsdukar för Rebellmammorna eller limmat fast händerna i asfalten? Alla har vi säkert olika uppfattning om vilka metoder som är bra och vilken aktivism som är mest effektiv. Men att förändring kommer vara nödvändig – oavsett valutgången på söndag – det är ett faktum. 

Det räcker som bekant med att titta på klimatkrisen. Augusti var den varmaste månaden som någonsin uppmätts på jorden. Föga förvånande med tanke på att utsläppen av växthusgaser inte störtdyker som de skulle behöva göra – utan ökar. Vi har alltså ett badkar med vatten upp till kanten och istället för att skruva av vattnet så fort vi kan, så står kranen under högre tryck än någonsin.

FN:s miljöorgan har konstaterat att 1,5-gradersgränsen är förlorad och att uppvärmningen i absolut bästa fall kan begränsas till 1,8 grader. Det är ett oerhört besked som visserligen inte är förvånande för någon av oss som följer utvecklingen – men som ändå chockerande nog bara touchade nyhetsflödet innan det sopades bort av den norska kungafamiljens begravningsförberedelser, partipolitisk pajkastning och meningslös ”konsumentjournalistik”.

Några andra goda nyheter (obs: ironi) från den senaste tiden: 

Efterfrågan på kol väntas öka i världen på grund av USA:s krig i Iran. Störningar i transporterna av olja och fossilgas genom Hormuzsundet har drivit upp priserna och bidragit till ökad kolanvändning i länder som har fossilgaseldade kraftverk och ”ledig kolkapacitet”, enligt Internationella energiorganet. Kol är det mest klimatskadliga av alla bränslen.

Världens hav är så fruktansvärt heta att man hoppar till när man ser graferna. 

Enligt en ny rapport från Världsmeteorologiska organisationen bidrar röken från skogsbränder till minst 100 000 dödsfall om året världen över. Minst 35 000 människor bedöms ha dött i värmerelaterade dödsfall under sommarens långa värmeböljor i Europa.

Och Svenska Naturskyddsföreningen flaggar – efter att ha granskat samtliga partiers valmanifest – för att de flesta visserligen skriver om värdet av den svenska naturen. Men det råder ”stor brist på skarpa förslag” för att skydda den.
”Flera partier lägger till och med fram förslag som skulle förvärra läget”, konstaterar man krasst.

Sverige – ett rikt land med alla tänkbara möjligheter (och skyldigheter) att gå före i en verklig omställning – sviker dramatiskt.

Eftersom de klimatmål som alla partier utom SD har ställt sig bakom bara omfattar omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp, är det lätt att dra slutsatsen att inte heller själva politiken är tillräcklig. För även om målen magiskt skulle nås – är Sverige mycket långt ifrån att göra sin del av det globala klimatarbetet.

Givetvis finns det grader också i helvetet. Flera olika granskningar pekar på att vissa partier är klart mindre dåliga än andra. Men oavsett: dags att förbereda sig inte bara för helgens nervpärs – utan för tiden som kommer därefter.

Några sista minuten-tips för dig som inte har bestämt dig för vad du ska rösta på än. Här finns en ny valkompass framtagen av en matematiker vid Stockholms universitet. Den bygger på hur partierna faktiskt har röstat under mandatperioden och inte på löften eller utfästelser. Jag (Alexandra) skrev om den här. Det finns hur många frågor som helst så man behöver inte göra alla – det går att kolla sitt resultat löpande under tiden man svarar. Här får du också en bild av hur partierna ser på folkmordet i Gaza. 

Vill också tipsa om väljarintervjun med Moaawia Albriki, som överlevde attacken i Fagersta. Det var ett fint och starkt möte.

Okej… Det var allt för nu. Vi hörs på andra sidan!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
till vänster: Flyktingar vandrar mot turkiska gränsen till Grekland. Till höger: Foto på Elias Efveregren.
Elias Efvergren är debattör och namnet bakom kontot ”Ekonomin bakom”. Till vänster: Människor på flykt, gränsen mellan Turkiet och Grekland år 2020. Foto: Emre Tazegul/TT, privat

Alla arbetare förlorar på den rasistiska politiken

”Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Öppna gränser? Eller är det stängt för alla utan en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa?” Debattören Elias Efvergren slår hål på migrationsmyterna och förklarar hur ”kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil.”

Migrationsminister Johan Forsell sitter vid middagsbordet och pratar med sonen om hur det var på senaste Aktivklubbmötet. Sedan går han till jobbet och utvisar tonåringar. Socialdemokraternas Lawen Redar tycker att det är att gå för långt men vill ändå ha stram migrationspolitik för att ha råd med ”generell välfärd”. Fredrik Reinfeldt ville att vi skulle öppna våra hjärtan. Stefan Löfvén öppnade sitt hjärta under 2015 års flyktingkris och stängde det sedan 2016. 

Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Är det öppna gränser? Eller är det stängt för alla utom de med blå ögon, skär hud och en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa? 

Först reder vi ut vad migration är och vem som gynnas av det. Så: 1. Migration är en ekonomisk nettovinst för länder som tar emot migranter och en nettoförlust för de som förlorar sina medborgare. 2. Migration är oundviklig i en imperialistisk värld. 3. I länder finns det grupper (vi kan kalla dem klasser) som påverkas olika av migration. 

Migration = ekonomisk nettovinst för mottagarlandet

Den första punkten är relativt enkel. Det är belagt att länder som tar emot migration gynnas ekonomiskt som enhet (land). I och med att det mestadels är unga vuxna i arbetsför ålder som migrerar har ursprungslandet stått för de stora kostnaderna (utbildning etc.) som sedan det mottagande landet gynnas av i form av arbete. Migration är alltså ett sorts utvecklingsstöd från fattigare länder till rika. 

Den andra punkten betyder att vi inte lever i ett slutet system inom nationen. Precis som kapitalet är globalt är även dess effekter. När Lundin Oil fördriver folk i Sudan, när EU driver iväg lokala fiskare utanför Västsahara, när det är krig om Ukrainas resurser, när USA tillsätter fascistoida marionettledare i Centralamerika för att kontrollera plantageområden för sina företag etcetera och så vidare i närapå oändligheten tvingar det människor ifrån sina ursprungliga boplatser. Det är inte enskilda händelser utan del av det kapitalistiska systemet. Så, det förespråkare för stram migration säger är: ”låt oss fortsätta suga ut mer sårbara länder och dess resurser för vår ekonomis skull samt låta någon annan ta hand om människorna som måste fly/migrera”. De gör detta många gånger för att de menar att ”vi inte har råd” (påhitt, se punkt 1). 

Den tredje och sista punkten är snäppet klurigare, med klart fler rökridåer.  

Ett bra exempel på hur migration används både som politiskt slagträ och som metod för att sänka produktionskostnader och därmed öka vinsten är det brittiska oljebolaget NAECI. Företaget sparkade de brittiska oljearbetarna och tog in billigare portugisiska motsvarigheter. Före detta premiärminister Gordon Brown från Labour gick ut och skanderade ”brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Rasistpartiet BNP försökte komma till den följande strejken men strejkarna skickade ut dem och sa att deras fight inte var mot de portugisiska arbetarna utan mot arbetsgivarna som ville exploatera dem. BBC fick också backa från sin vinkling av storyn om att den handlade om etniska motsättningar, när det egentligen handlade om att de brittiska arbetarna fick sparken på grund av att arbetsgivarna anställde billigare underleverantörer.  

Så politiker, arbetsgivare och media spädde på etniska motsättningar medan arbetarna höll fast vid att det handlade om arbetare mot arbetsgivare, oavsett nationalitet. 

Exploaterad arbetskraft och gränspolitik

Här börjar vi komma till kärnan av punkt 3. 

Kapitalet vill ha migranter. De kan användas som en lönepress och eventuellt få ner kostnaderna. Samtidigt sponsrar de också politik som sätter upp gränskontroller och vill kicka ut migranterna. Hur går det ihop? Det kapitalet vill ha är ett klimat där vissa inte har några rättigheter och är desperata. Så den gyllene vägen för kapitalet är hårda tag vilket leder till låga krav och rädsla hos de som invandrat samt bonusen rasism och splittring av arbetarkollektivet när tankesmedjor (med generös sponsring från kapitalet) och media (också de många gånger med generös sponsring) ställer grupper mot varandra. Det är fullkomlig jackpot! 

Nu kanske någon sitter och tänker: ”Va? Min farbror är företagsledare men han är jättesnäll och har också hälsat på en flykting en gång, hur går det ihop va?!” Oavsett vad kapitalet och dess företrädare tycker, tänker och känner på ett privat plan så är det en fullständig jackpot för deras position, den funktion de spelar i det ekonomiska systemet. Militariserade gränser kombinerat med rasism gör i förlängningen att deras balansräkningar ser bättre ut och det demobiliserar motståndet som skulle kunna kräva att en större del av vinsterna gick till de som skapat dem, det vill säga de som arbetar. 

Så lurar rasistisk politik arbetare

Vad ska då vara vårt svar? 

Som löntagare kan du antingen fokusera din kraft på att kämpa mot den invandrade arbetaren som försöker försörja sin familj likt dig själv. Eller så kan du rikta din kraft mot att kämpa mot det företag som väljer billigare arbetskraft för att få högre vinst. Om du väljer det första alternativet så blir du lurad. 

Varför? 

Jo, för att även om du lyckas, även om du får din vilja igenom och den invandrade försvinner, vad händer då? Kommer företaget ge dig tillbaka jobbet med din relativt högre lön jämfört med den invandrade personen? Nej, företaget kommer att leta efter nya alternativ till att sänka sina arbetskostnader. Hur görs det? Antingen genom att flytta till Kina, Lettland eller Bangladesh eller genom att introducera teknik som ersätter dig. Antagligen båda.

När vi kombinerar de tre punkterna står en sak klar: kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil mot vårt motstånd till den orättvisa värld de har byggt upp. 

Svaret då? 1. Bekämpa Lundin Oil, amerikanska kuppmakare och alla deras vänner. 2. Kämpa mot alla institutioner, lagar och företag som orsakar lönedumpning. 3. Organisera så brett som möjligt och motverka därmed den splittring motståndarna vill se.  

Migration är inte vilken fråga som helst. Den avgör liv. Det kräver att vi har en tydligare och mer sammanhållen linje för inte gå i fällan skapad av de som utnyttjar diskussionen om migration för egen vinning.   

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Alexandra Urisman Otto:
Skräcken för SD sitter i kroppen

Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch vill inte svara på frågan om folkmord i Gaza

Blåbrun ignorans om helvetet i Gaza

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch vill inte svara på frågan om folkmord i Gaza
Trots att över 70 000 palestinier dödats vill vare sig Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna svara på Arbetarens enkät om folkmordet i Gaza. Foto: Jehad Alshrafi/TT, Anders Wiklund/TT och Christine Olsson/TT

Blåbrun ignorans om helvetet i Gaza

Tyst som i en massgrav. Det är reaktionerna från tre av fyra blåbruna partier när Arbetaren frågar om de anser att det pågår ett folkmord i Gaza.

Slakten i Gaza fortsätter. Senast i helgen begravdes ett sjuttiotal barn som hittats under rasmassorna till ett sönderbombat bostadskvarter. Över 70 000 palestinier har hittills dödats av den israeliska militären sedan den 7 oktober 2023 och lidandet för civilbefolkningen i det instängda och isolerade Gaza beskrivs av hjälp- och människorättsorganisationer som enormt.

Sjukdomar, svält och brist på allt från rent vatten till mediciner gör att läget blir allt mer akut. Snart väntar dessutom vintern med regn och sjunkande temperaturer vilket riskerar att förvärra läget ytterligare.

Enkät: Pågår ett folkmord i Gaza?

Men trots att bland annat FN:s råd för mänskliga rättigheter, UNHRC, dragit slutsatsen att de israeliska myndigheterna begår handlingar som uppfyller kriterierna för folkmord så väljer Moderatarena, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att inte svara på Arbetarens frågor kring hur de ser på frågan.

I en enkät som skickats ut från tidningen till samtliga riksdagspartier inför söndagens val ställdes två enkla frågor.

1. Sedan Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 beräknas över 71 000 palestinier dödats i Gaza. Anser ni att det rör sig om ett folkmord?

2. Varför/Varför inte?

Håkan Svenneling, Vänsterpartiet
Håkan Svenneling, V. Foto: Henrik Montgomery/ TT

Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Håkan Svenneling.

– Ja, Vänsterpartiet menar att Israels krig mot Gaza är ett folkmord. Sedan Hamas brutala attack den 7 oktober 2023 har Israel bedrivit ett intensivt och hänsynslöst krig mot Gaza och dess befolkning. Trots den så kallade vapenvilan fortgår dödandet av civila. Över 70 000 människor har dödats och ännu fler har skadats eller försvunnit i rasmassorna efter Israels bombningar. Israel har systematiskt använt svält och undanhållande av medicin och andra förnödenheter för att göra den humanitära situationen outhärdlig. Det ska ses i ljuset av uttalanden från höga israeliska företrädare som förnekat det palestinska folkets existens och rätt till liv. Det går inte att beskriva som något annat än ett folkmord.

Jacob Risberg, MP. Foto: Samuel Steén/TT

Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson Jacob Risberg.

– Ja. Redan i januari 2024 fastslog ICJ att det förelåg en risk för folkmord i Gaza, och sedan dess har FN:s oberoende kommission såväl som Amnesty International, Human Rights Watch, israeliska B’Tselem och en rad andra granskningar kommit fram till att det som skett och sker i Gaza är ett folkmord.

Kerstin Lundgren, C. Foto: Henrik Montgomery/TT

Centerpartiets utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren.

– Det råder inga tvivel om att Israels hänsynslösa krigföring i Gaza är bortom all proportionalitet och utgör brott mot folkrätten. De civila offren, hindren för humanitär hjälp och användningen av svält som vapen är oförsvarliga. FN:s oberoende undersökningskommission har dragit slutsatsen att folkmord begås i Gaza. Det är en mycket allvarlig anklagelse, som Sverige och omvärlden måste ta på största allvar. Den juridiska prövningen ska göras av domstol, men det får aldrig bli en ursäkt för passivitet. Sverige måste agera aktivt för att säkra att de ansvariga hålls till svars och att de internationella domstolarna kan göra sitt jobb.

Foto: Johan Nilsson/TT

Socialdemokraterna, via partiets presstjänst.

– Frågan om Israel begår folkmord i Gaza prövas nu av ICJ. Vi ska respektera rättsordningen, men vi har sedan länge sagt att utvecklingen i Gaza och det enorma lidandet för den palestinska civilbefolkningen innebär att det finns starka skäl att befara att ICJ kommer fram till att Israels agerande utgör folkmord. Stater kan inte vänta på ett slutligt rättsligt avgörande för att agera, enligt folkmordskonventionen har vi en skyldighet att göra vad vi kan för att förebygga folkmord.

Mer press behöver sättas på den israeliska regeringen, både ekonomiskt och politiskt. Vi fördömer den israeliska regeringens krigsbrott mot den palestinska civilbefolkningen, liksom Israels illegala ockupation och bosättarpolitik. Sverige ska aktivt stödja ICC, ICJ och andra internationella rättsliga processer för att motverka straffrihet och ställa ansvariga för internationella brott till svars.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Liberalerna, via partiets riksdagskansli

– Liberalerna anser att frågan om folkmord är en juridisk fråga som ska avgöras av internationella domstolar. Folkmord är ett specifikt brott enligt internationell rätt och kräver en rättslig prövning av både handlingar och avsikt. Internationella domstolen har ännu inte prövat och avgjort frågan om folkmord i Gaza i sak. Det förändrar inte att det mänskliga lidandet i Gaza har varit fruktansvärt och att alla misstankar om allvarliga brott mot internationell rätt måste utredas och prövas.

Barn begravs i Gaza

Mass­begravning i Gaza: Sjuttiotal dödade barn har grävts fram

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan
"Han hade hjälm och mask och ett svärd. Jag tänkte att det måste ha varit någon som ville skämta med sina kompisar", säger Moaawia Albriki. Foto: Alexandra Urisman Otto

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Flera gånger var Moaawia Albriki på väg att springa rakt mot svärdmannen för att försöka övermanna honom. Nu snurrar tankarna kring både vad som hänt om han inte hejdats av sina vänner. Och hur valrörelsen hade sett ut om gärningsmannen varit muslim.

– Jag tror att regeringen innerst inne önskar att det hade varit så, säger han i sista delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Gymnasieeleven Moaawia talar med markant Bergslagen-dialekt när han visar mig och Greta Thunberg runt i Fagersta centrum en vardagskväll knappt två veckor före valet. Luften bär fortfarande lite sommar i sig men kvällen är svalare än på länge. Hösten närmar sig.

– Där borta, vid den vita markisen. Där brukar jag klippa mig, säger han och ler mot oss. 

– Där har ni busstationen på andra sidan. Sen har ni lite affärer där. Sen finns det en lekpark där.

Han tystnar. Sedan tar han upp tråden från nyss, när vi pratade om hans framtidsplaner.

– Jag pluggar här nu, på vård- och omsorgsprogrammet. Och jag jobbar extra på ett äldreboende. När jag har tagit studenten vill jag plugga vidare till specialistsjuksköterska. Och efter min utbildning ska jag jobba ett tag här, ge tillbaka till samhället som har gett mig så mycket, säger han. 

– Men sen ska jag flytta utomlands. Det är för tungt med alla klagomål från Alternativ för Sverige och SD och sådana som inte gillar invandrare. Om man flyttar så slipper man det och kan gå vidare.

Hjälpte skadade under dådet på Brinellskolan

Fredagen den 21 augusti i år var den första fredagen på Brinellskolan för 18-åriga Moaawia Albriki. Han hade bytt skola, utan att berätta det ens för sina föräldrar, för att få en bättre utbildning och lära känna nya vänner. Klassen hade fått sluta redan klockan tolv men några av dem satte sig i den öppna caféliknande delen utanför undervisningsrummet. De skulle plugga till ett prov.

Vid tvåtiden kom en utklädd person in i korridoren. I alla fall var det så Moaawia uppfattade det.

– Han hade hjälm och mask och ett svärd. Jag såg svärdet faktiskt, men jag tänkte att det måste ha varit någon som ville skämta med sina kompisar.

Moaawia Albriki vid minnesplatsen i Fagesta. Foto: Alexandra Urisman Otto

Moaawia tittade ner i sina pluggpapper. Sedan började ungdomarna skrika.

– Jag tittar upp igen och ser bara en vägg av folk som står upp. Sedan skriker alla ”spring spring spring”, berättar han. 

Vad som hände sedan har han och andra berättat om i otaliga nyhetsmedier. De var flera personer, bland annat Moaawia och hans vän Mohamed, som hjälpte skadade och fick en av dem till sjukhuset i en epa. Mohamed och Moaawia är klasskamrater och dessutom kollegor på extrajobbet på äldreboendet. 

– Flera gånger var jag på väg att springa tillbaka. In mot han med svärdet, säger Moaawia. 

– Men Mohamed stoppade mig och skrek ”han viftar med svärdet som om han aldrig gjort något annat”.

”Politker kom hit för att visa upp sig och få fler röster”

Fagerstas stora lekpark breder ut sig framför oss. Vi rör oss sakta, pratar och ser oss omkring samtidigt. Moaawia berättar att både han och Mohamed i efterhand har funderat över ifall de hade kunnat göra något mer. Kanske räddat den 17-åriga tjejen som dödades. 

– Jag fattade inte riktigt vad som hände, det gick så fort. Men jag minns att jag tänkte att man kanske kunde ha tagit en stol och sprungit emot honom med. Om vi hade varit flera hade det kanske gått.

Statsminister Ulf Kristersson (M) och socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson besöker minnesplatsen i Fagersta. Foto: Magnus Lejhall/ TT

Han tänker mycket på det. Men också på politikerna som kom dit dagarna efter dådet för att lägga ner blommor vid minnesplatsen och posera på bilder.

– De kom inte hit för att de bryr sig. I alla fall bryr de sig inte tillräckligt mycket för att göra något åt det som har gjort den här händelsen möjlig. De kom hit för att visa upp sig och försöka få fler röster, det är vad jag tror.

Ett gäng barn kommer framspringande och ber Greta att få ta selfies. ”Varför är ni här?” frågar de. ”Ni borde ta selfies med Moaawia”, säger vi och förklarar.

Familjen flydde kriget i Syrien

Familjen Albriki kommer från Syrien. Mellanbarnet Moaawia var liten när kriget bröt ut. De flydde och efter några år i Turkiet blev det vidare färd till Sverige. Först Märsta, sedan Upplands Väsby. När de skulle hitta en stadig plats att leva på gick flytten till Skinnskatteberg, tjugo minuters resväg från Fagersta. Där bor familjen fortfarande. 

– Det var en bra plats för oss barn att växa upp på. Mina föräldrar har gjort allt för vår skull. För att vi skulle kunna få det bättre här än någon annanstans, säger Moaawia. 

Han tar fram telefonen. Visar oss bilder och filmklipp som han tog direkt efter händelsen. Och sedan säger han med upprörd röst:

– Och det här. Ser ni det här? Förstår ni vad det betyder? Folk gillar det han gjorde.

Han har svajpat till en ny bild. En han har fått från en kompis, hon har hittat den på något forum. Exakt vad den föreställer är för grovt att ens beskriva, men den skändar dådets dödsoffer. I kommentarsfälten skrattar folk.

– Det finns värre grejer där ute, till och med. Men jag orkar inte titta. 

Det blir tyst en stund. Sedan säger Greta:

– Man har ju på något sätt vetat att det skulle bli så här. Det här är ett resultat av den extremt våldsamma rasistiska jargongen och diskursen som politiker har ägnat sig åt de senaste åren. Samma politiker som sen vill ta politiska poäng genom att komma hit och posera i bild.

Hyllade högerextrema gärningsmän på Tiktok

Det stod klart nästan på en gång. Den 18-åring som greps på Brinellskolan efter attacken hade tydliga kopplingar till högerextremism. I ett 20-tal inlägg och videoklipp på ett Tiktok-konto som kopplats till honom hyllas gärningsmän som Anders Behring Breivik och terrorattentatet på Utøya 2011, Anton Lundin-Pettersson, som låg bakom den rasistiskt motiverade attacken på Kronans skola i Trollhättan i oktober 2015, och Rickard Andersson, som dödade tio personer på Campus Risbergska i Örebro ifjol, och därefter tog sitt eget liv. 18-åringen i Fagersta tycks också ha varit klädd som Lundin-Pettersson var vid sitt dåd.

När tidningen Flamman gick igenom kontot hittade man också delningar av flera politiska inlägg, bland annat ett som sprider konspirationsteorin om ett befolkningsbyte i Europa. Där fanns också ett tiotal inlägg som propagerade för partierna Alternativ för Sverige och Örebropartiet, som båda går till val på en omfattande återvandringspolitik.

En tyst minut hålls för att hedra offren i skolatacken på Brinellskolan. Människor samlas utanför skolan. Foto: Åke Ericson/TT

En 17-årig flicka dödades i Fagersta, tre pojkar skadades. Enligt uppgifter till Arbetaren hade alla offer helt eller delvis utländsk bakgrund, något också Proletären tidigare har rapporterat. Elena Makars, bästa vän till den dödade flickan, sa så här tidigare i veckan till Svt Nyheter: 

– Även fast polisen inte har sagt något… Han var ju klädd som mannen i Trollhättan som öppet sa att han gick på invandrare. Precis det har jag och min bästa vän snackat mycket om. Det är ett stort problem här i Fagersta. Med just högerextremismen.

För Svenska Dagbladet berättar en person som lärt känna den misstänkta gärningsmannen online, om sin kommunikation med honom strax före dådet. 

– Han frågade mig om han skulle döda kvinnor eller invandrare. Jag trodde först att han fejkade, berättar vännen och lägger till att den misstänkte var ett ”stort fan” av Anton Lundin Pettersson, som dödade tre personer på Kronogårdens skola i Trollhättan 2015.

 – Han ville vara som honom, berättar kompisen.

Mathias Wåg: ”Högerextremismen har sipprat in i en rad nätmiljöer”

Mathias Wåg är journalist och bevakar den högerextrema medie- och aktivistmiljön. Den radikalisering som sker online, inte minst bland ungdomar i dag, är mångfacetterad och beskrivs ibland som en blandning mellan extremvänster och extremhöger. Men det stämmer inte, menar han.

– Det stämmer att ideologin är en blandning. Men inte av höger och vänster, utan genom att högerextremismen har sipprat in i en rad nätmiljöer som är bland annat satanistiska eller platser för misogyna incel-män, säger han. 

Mathias Wåg. Foto: Privat

I FOI-rapporten ”Våldsbejakande extremism och digitala miljöer” från mars 2024 beskrivs hur ”offentliga talespersoners och opinionsbildares förtal och demonisering av vissa individer eller befolkningsgrupper kan leda till ideologiskt motiverade våldshandlingar utförda av enskilda gärningsmän”, så kallad stokastisk terrorism. I rapporten nämns digitala medier som en underlättande faktor. 

– Statistiskt sett ökar hotbilden när personer hängs ut. Det handlar inte om en direkt anstiftan, men om en viss grupp personer beskrivs som ohyra, parasiter, som några som ska ”städas bort” – då riktas extremism, ilska, aggressioner mot den gruppen. Och risken för attentat ökar, säger Mathias Wåg och fortsätter. 

– Försvarshögskolan och Säkerhetspolisen använder sig av det här i sina rapporter. Men det har inte alls kommit ut i den politiska diskussionen.

Varför?

– Om man skulle prata öppet om det här så skulle det gå att koppla till högerns politik. Sättet att tala om muslimer, transpersoner och så vidare. Om man normaliserar en sådan retorik så kommer attentaten att komma.

Moaawia Albriki som förstagångsväljare

Vi står intill Brinellskolans gård nu, efter att ha passerat minnesplatsen. Ljus, teckningar, gosedjur. Moaawia pekar, ”där är mitt klassrum och där inne hände det. Ser ni de där fönstrena där?”

Här stod också flera politiker dagarna efter händelsen. Moaawia hörde att de skulle komma, men hade ingen som kunde skjutsa honom och stannade hemma.

Om du hade varit där när statsministern kom, vad hade du sagt till honom?

– Ulf Kristersson? Jag hade bara sagt: lämna över till någon annan. Någon som vill göra skillnad och verkligen vill göra någonting åt saker. Någon som bryr sig. Visst, självklart bryr han sig lite. Men jag tror han bryr sig mer om sina pengar, sin lön, sin stol som han sitter på. Sin makt helt enkelt. 

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar. Foto: Lars Schröder/ TT

Och om Jimmie Åkesson skulle komma hit, vad skulle du säga till honom?

– Han är rasist. Honom jag vill inte… Jag hade spottat på honom. Jag vill inte prata med honom. Han är ren rasist, liksom. Han tycker ju inte om ju invandrare, eller ”muslimer”, som han säger. Och det finns fler människor som han, säger Moaawia och fortsätter.

– Så det jag vill säga är bara sluta blanda in religion. Sluta se ner på människor. Sluta titta på deras bakgrund, deras religion, hur de ser ut, deras hudfärg. Var rättvisa och jämlika mot allt och alla. Det spelar ingen roll vem det är. En svensk, en mörkhyad, en blondin, en brunett. Spelar ingen roll. 

Det här är ditt första val. Hur resonerar du inför att du ska rösta?

– Jag kommer rösta på Vänsterpartiet. För det första för att det är en invandrare som styr, Nooshi. Jag röstar på dem för att hon är en kunnig människa, hon är duktig på att tala och är inte emot kvinnor som vill bära de kläder de vill. Och partiet vill förändra många saker för samhället. För det andra så är det inte ett rasistiskt parti. 

Skoldådet i Fagersta Johan Apel Röstlund

Johan Apel Röstlund:
Fagersta: När ord blir lika farliga som svärd

Daniel Lakso Tesak rektor för Angered folkhögskola och Irina Maister Bergman rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan.

Att skära ner på folk­bildning är att skära ner på demokratin

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Daniel Lakso Tesak rektor för Angered folkhögskola och Irina Maister Bergman rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan.
Daniel Lakso Tesak, rektor för Angered folkhögskola, och Irina Maister Bergman, rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan. Foto: Koshi Rafat, privat

Att skära ner på folk­bildning är att skära ner på demokratin

”Till dig som går till valurnorna: Folkbildningen är ingen kostnad – den är en av samhällets viktigaste investeringar. Därför är det avgörande att rösta på en politik som främjar folkhögskolor och folkbildning i valet 2026”, skriver rektorerna för Angereds och Mångkulturella finska folkhögskolan.

I Sveriges socioekonomiskt utmanade områden saknar omkring var tredje elev behörighet till gymnasiet när de lämnar årskurs 9. När åren på gymnasiet gått har endast hälften av de unga i dessa områden nått en fullständig examen. Bakom dessa siffror finns unga människor som möts av stängda dörrar till arbetsmarknad och vidare studier. Men i stället för att låta utanförskapet fördjupas kliver folkhögskolan in som en avgörande bro.

I Angered ser vi dagligen vad som händer när människor får en reell andra chans: självförtroendet växer, kunskaperna fördjupas och vägar till arbete och vidare studier öppnas. Ändå pressas folkbildningen av urholkade anslag och kortsiktiga finansieringsmodeller. Det är en felaktig och farlig prioritering. För att vända utvecklingen krävs inte nedskärningar – det krävs en kraftsamling och ökade resurser.

Många som kommer till oss har tyvärr ofta dåliga erfarenheter av den traditionella skolan, bär på psykisk ohälsa eller kämpar med språket. Vi erbjuder en pedagogisk miljö som bygger på hög lärarnärvaro, grupplärande och dialog. I stället för en provfokuserad och stressig studiemiljö erbjuder folkhögskolan en personlig relation till varje deltagare och en stark fokusering på meningsfullhet i studierna.

Folkhögskolan bryter segregation

Resultaten är tydliga. Över 90 procent av våra deltagare anger personlig utveckling som sitt främsta motiv för studierna, och nästan alla som läser allmän kurs gör det för att få de behörigheter som de behöver. Vi reparerar skador från en misslyckad skolgång och återställer tron på den egna förmågan.

I områden där tilliten till samhällets institutioner sviktar fungerar folkhögskolan som en trygg, lokal och neutral mötesplats. Genom att väva samman språkinlärning med samhällsorientering, kultur och kritiskt tänkande skapar vi en miljö där deltagarna tränas i demokrati och delaktighet i praktiken.

Att höja utbildnings- och bildningsnivån i lokalsamhället är det enskilt mest effektiva sättet att bryta segregationen, förhindra rekrytering till destruktiva miljöer och bygga motståndskraft mot extremism. Att i detta läge inte satsa fullt ut på folkhögskolorna är ett direkt hån mot det förebyggande arbete som alla politiker påstår sig vilja ha.

Krav på långsiktig finansiering

Inför det stundande riksdagsvalet kräver vi därför att politiken säkrar en långsiktig och uppräknad finansiering. Sluta urholka statsbidragen till folkbildningen. Våra folkhögskolor i socioekonomiskt utmanade områden behöver långsiktigt hållbara ramar för att kunna planera vår verksamhet och möta de stora behoven av särskilt stöd och språkinsatser. Vi kräver också att våra politiker erkänner bildningens värde för demokratin. Utbildning handlar om mer än bara yrkeskompetens. Att stärka individers förmåga att förstå, påverka och delta i det demokratiska samtalet är en av de bästa investeringar Sverige kan göra.

Till dig som går till valurnorna: Folkbildningen är ingen kostnad – den är en av samhällets viktigaste investeringar. Därför är det avgörande att rösta på en politik som främjar folkhögskolor och folkbildning i valet 2026. Ge oss förutsättningarna att fortsätta bygga ett starkare, mer sammanhållet Sverige.

Daniel Lakso Tesak, rektor, Angered folkhögskola
Irina Maister Bergman, rektor, Mångkulturella finska folkhögskolan

Alexandra Urisman Otto:
Skräcken för SD sitter i kroppen

Anna Morin om folkbildning studieförbund nedskärningar

Fria studiecirklar på Ozempic

Efter regeringens budget: Studieförbund tvingas lägga ner

Folkhögskolor tvingas till nedskärningar

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln