Vem får tycka offentligt?

Skön, tillvänd, pepp, snygg och rolig är egenskaper som står högt i kurs om din feminism ska nå allmänheten. Det obehagliga med feminismen är att vi, förutom att ha byggt in en under- och överklass, också står inför ett hora/madonna-komplex.

Signerat
Andréa Hillgren.
Foto: Jan-Åke Eriksson

”Störta patriarkatet!” skanderar Linnéa Claeson triumferande innan hon fortsätter sin utläggning om korkade killar på nätet och snälla killar hon har i sitt privatliv.

Nu har hon fått sommarprata och hyllats av FN för sitt enormt viktiga arbete mot kvinnoförtryck. Ett arbete som bestått i att hänga ut näthatande män på sitt Instagramkonto, med fyndiga svar som är lätt att dra på mungiporna åt. Hela FN skrattade säkerligen. Kanske passade de på att titta på en och annan kattvideo också?

När jag och en vän lyssnar på radiopratet om Linnéa Claesons stordåd går det upp för oss att vi kunde varit hon. Om vi bara hade startat ett Instagramkonto med roliga svar i stället för att delta i arga manifestationer, piffat oss i stället för att rata rakhyveln och pluggat juridik istället för att extraknäcka i barnomsorgen och plugga kultur.

Men det blev inte riktigt så för vår del. Vi blev mer team Lady Dahmer. Feminism har, nu mer än någonsin, kommit att handla lika mycket om klass som många andra humanistiska kamper, och vem som är värd att lyssnas på är villkorat efter hur mycket kapital vi kan uppvisa, inte bara ekonomiskt utan också socialt.

Vi satte oss ned och skrev en lista på egenskaper som eftersöks av dig om du ska vara en feminist som får stå på scen inför människor, bli kolumnist eller kanske erbjudas heltidsjobb som ”jämställdhetscoach”, och förvånades över hur lätt det var. Som ett affärsmöte, där årsredovisningen står på spel.

Att passa upp på, vara rolig, avslappnad och underhållande är åter en nyckeluppgift för den som har lust att tala om politisk förändring.

Skön, tillvänd, pepp, snygg och rolig är egenskaper som står högt i kurs om din feminism ska nå allmänheten. Oskön, inåtvänd, långrandig, fet och allvarlig (egenskaper som kännetecknat kanske alla manliga ledare genom historien) är en verklighet som ska hållas borta från det individualistiska drama som utspelar sig på internet.

Så fort det gör lite ont, eller om självrannsakan ligger nära till hands, så finns katterna bara ett klick bort. Intet nytt under solen att de flesta personer med politiskt inflytande måste ha ett visst socialt kapital i ryggen – det obehagliga med just feminismen är att vi, förutom att ha byggt in en under- och överklass, också står inför ett hora/madonna-komplex.

Ett komplex som får oss att undra om Lady Dahmer kanske förtjänar att bli hatad, att det kanske inte är lika hemskt att hon får sådana kommentarer som Linnéa Claeson så käckt besvarar.

Ett komplex som får ens bästa vän av manligt kön att lägga huvudet på sned och säga att vi kanske hade blivit mer lyssnade på om vi bara hade lite mer glitter i vår feministiska framtoning. Kanske börjar han nämna kvinnor som Cissi Wallin, Emma Watson och Linnéa Claeson som goda förebilder. Sköna, tillvända, peppa, snygga och roliga.

Att passa upp på, vara rolig, avslappnad och underhållande är åter en nyckeluppgift för den som har lust att tala om politisk förändring, annars kan vi ju bli misstagna för att hysa sympatier med kommunismen. För hur ska kapitalet gå runt om ingen upplever oss lustfyllda nog att betala pengar för, och vad är meningen med förändring om inte pengar?