Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 11

Tiden går.

Utanför fönstret ser regnet ut att ha avtagit något. Regndropparna på myggnätet rör sig inte, så det kanske slutade regna för en stund sedan.

In-hye sätter sig i en stol bredvid Yeong-hyes säng, öppnar väskan och tar fram diverse plastbehållare i olika storlekar, alla väl tillslutna. Hon öppnar locket på den minsta behållaren först. En söt doft sprider sig i rummets fuktiga luft.

”Det är persika, Yeong-hye. Inlagd Hwangdopersika. Det tycker du ju om. Du brukade insistera på att köpa dem även när det var säsong för färska persikor, precis som ett barn.” Hon skär en bit av den mogna, eftergivna frukten med en gaffel och sätter den under näsan på Yeong-hye. ”Lukta på det här … vill du inte smaka lite?” Nästa behållare är fylld med vattenmelon, uppskuren i lagom stora kuber. ”Du minns väl när du var liten och jag skar upp en vattenmelon – du ville alltid komma och lukta på den. En del av dem gav ifrån sig en underbart söt doft när man delade dem, den spred sig genom hela huset.”

Yeong-hye förblir fullkomligt stilla.

In-hye gnider försiktigt en bit melon över systerns läppar. Hon försöker använda två fingrar för att sära på hennes läppar, men munnen är hårt sluten.

”Yeong-hye”, säger In-hye. Hennes röst är låg. ”Svara mig, Yeong-hye.” Hon skakar systerns stela axlar, men motstår frestelsen att tvinga upp hennes mun. Hon vill skrika rakt i örat på sin syster: Vad håller du på med? Hör du vad jag säger? Vill du dö? Vill du verkligen dö? Hon rannsakar förvirrat den glödheta vrede som bubblar upp inom henne likt skum.

Tiden går.

In-hye vrider på huvudet och tittar ut genom fönstret. Regnet ser äntligen ut att ha upphört, men himlen är fortfarande gråmulen, de våta träden fortfarande tysta. Ch’ukseongbergets trädbevuxna sluttningar sträcker sig så långt ögat når. Den väldiga skog som brer ut sig över bergssidorna är lika tyst som allt annat.

Innan Yeong-hye slutade prata för gott, för omkring en månad sedan, sa hon: ”Snälla, ta mig härifrån.”

Hon tar fram en termos ur väskan och häller upp rosenkvittente i en mugg av rostfritt stål.

”Smaka lite, Yeong-hye. Det har stått och dragit precis lagom.”

Hon för muggen först till sin egna läppar och smuttar på teet. Smaken som dröjer sig kvar på tungan är söt och aromatisk. Efter att ha hällt lite på en handduk använder hon den för att fukta Yeong-hyes läppar. Ingen reaktion. ”Vill du dö?” frågar hon. ”Det vill du väl inte? Om det enda du vill är att bli ett träd måste du ändå äta. Du måste leva.” Hon tystnar. Med ens får hon svårt att andas. En misstanke hon inte har velat vidkännas har slutligen stuckit upp huvudet. Har hon haft fel hela tiden? Är det kanske precis det, döden, som Yeong-hye har varit ute efter, som hon har varit ute efter från början?

Nej, säger hon tyst till sig själv. Du vill inte dö.

Innan Yeong-hye slutade prata för gott, för omkring en månad sedan, sa hon: ”Snälla, ta mig härifrån.”

Hon tystnade ofta mitt i en mening, kanske för att hon hade svårt att prata någon längre stund, och orden blandades med hennes väsande andetag.

”Alla säger jämt åt mig att äta … jag tycker inte om att äta. De tvingar mig. Sist kräktes jag upp det … i går gav de mig en spruta så fort jag hade ätit, för att söva mig. Jag tycker inte om sprutor, jag tycker verkligen inte om dem … snälla, ta mig härifrån. Jag vill inte vara här.”

In-hye hade hållit Yeong-hyes utmärglade hand i sin och sagt: ”Men du kan ju knappt ens gå längre. Det är bara nu när du har fått dropp som du håller dig vid liv. Om du får komma hem, kommer du att äta då? Om du lovar att äta ska jag se till att få dig utskriven.” Hon kunde inte undgå att se hur hoppet släcktes i Yeong-hyes ögon. ”Yeong-hye. Svara mig. Det enda du behöver göra är att lova.”

Yeong-hye lösgjorde sig ur systerns grepp. ”Du är precis likadan”, viskade hon. Hennes röst var knappt hörbar.

”Vad pratar du om? Jag …”

”Ingen förstår mig … läkarna, sköterskorna, de är likadana allihop … de försöker inte ens förstå … de bara tvingar mig att ta medicin och sticker sprutor i mig.”

Yeong-hye talade långsamt och dämpat, men bestämt.

In-hye kunde inte längre behärska sig. ”Sluta!” skrek hon. ”Jag gör som jag gör för att jag är rädd att du ska dö!”

Yeong-hye vred på huvudet och såg uttryckslöst på In-hye, som om hon inte var hennes syster utan en helt främmande människa. Efter en stund kom frågan:

”Varför det? Skulle det vara så hemskt att dö?”

Yeong-hye hade varit det enda offret för faderns misshandel.

Skulle det vara så hemskt att dö?

För länge sedan hade hon och Yeong-hye gått vilse i bergen. Yeong-hye, som var nio när det hände, sa: ”Vi struntar i att gå hem, helt enkelt.”

In-hye hade inte förstått vad hon menade. ”Vad pratar du om? Det kommer att bli mörkt när som helst nu. Vi måste skynda oss att hitta stigen.”

Först efter alla dessa år begrep hon varför Yeong-hye hade sagt det hon sa. Yeong-hye hade varit det enda offret för faderns misshandel. Deras bror Yeong-ho, en pojke som skipade sin egen hårdhänta rättvisa bland barnen i byn, skulle inte ha påverkats på samma sätt av den sortens våld. Som äldsta dotter var In-hye den som brukade ta över från deras utmattade mor och koka buljong som fadern kunde skölja ner spriten med, så han hade alltid varit försiktigare med hur han behandlade henne. Bara Yeong-hye, foglig och naiv, var oförmögen att avleda faderns vrede eller göra något som helst motstånd. I stället höll hon allt sitt lidande djupt inom sig. Nu i efterhand kunde In-hye se att rollen hon själv hade tagit på sig som arbetsam, uppoffrande äldsta dotter inte var något tecken på mognad, utan på feghet. Det hade varit en överlevnadsstrategi.

Kunde jag ha förhindrat det? Kunde jag ha förhindrat att allt det hemska som Yeong-hye fick utstå satte sig så djupt inom henne, fick ett sådant grepp om henne? Hon såg återigen sin syster som barn, hennes rygg och skuldror och bakhuvud där hon stod ensam framför grinden i solnedgången. De hade till sist kommit ner från berget, men på motsatt sida från där de hade börjat. Medan mörkret föll hade de skyndat längs den främmande landsvägen och fått lift med en traktor tillbaka till byn. In-hye hade varit lättad, men inte hennes syster. Yeong-hye hade inte sagt någonting, bara stått och betraktat popplarna som glödde i kvällsljuset.

Om de hade rymt hemifrån den kvällen som Yeong-hye hade föreslagit, skulle allt ha varit annorlunda då?

Hade allt varit annorlunda om hon hade gripit tag i faderns arm på familjesammankomsten den där dagen, innan han slog Yeong-hye i ansiktet?

Eller den gången då hon tog med sig Yeong-hye för att presentera henne för hennes blivande man, herr Cheong. In-hye hade upplevt honom som ganska kylig; hon hade inte alls tyckt om honom. Vad hade hänt om hon hade handlat på sin instinkt och satt stopp för giftermålet?

Förr kunde hon ägna timmar åt att på det viset älta allt som kunde ha bidragit till att bestämma Yeong-hyes öde. Det var givetvis helt meningslöst, detta mentala räknande och plockande med padukstenarna som placerats ut på det bräde som var Yeong-hyes liv. Och inte bara meningslöst, det var inte ens möjligt.

Men hon kunde inte hindra tankarna från att snurra kring sin egen före detta make.

Om hon ändå inte hade gift sig med honom.

Han hade ringt till henne, en enda gång. Det var omkring nio månader sedan, vid midnatt. Kanske ringde han någonstans långt bortifrån, för det var en kort fördröjning efter ljudet av myntet som trillade ner.

”Jag vill träffa Ji-woo.” Hans ack så välbekanta stämma, låg och spänd – det hördes att han ansträngde sig för att låta samlad – var som en slö kniv rätt in i hjärtat. ”Kan du inte låta mig träffa honom, bara en gång?”

Så det var därför han ringde. Inte för att säga att han var ledsen. Inte för att be henne om förlåtelse. Bara för att prata om pojken. Han frågade inte ens hur det var med Yeong-hye.

Hon hade alltid vetat hur känslig han var. En man med dåligt självförtroende som lätt blev frustrerad om saker och ting inte gick som han tänkt. Hon visste att om hon sa nej en gång till skulle det förmodligen dröja mycket länge innan han kontaktade henne igen.

Trots att hon visste detta, nej, eftersom hon visste det, lade hon på utan att svara.

En telefonkiosk mitt i natten. Slitna gymnastikskor, sjabbiga kläder. Ett förtvivlat ansikte, inte längre ungt. Hon ruskade på huvudet för att försöka göra sig kvitt bilden. Varje gång hon tänkte på honom nuförtiden såg hon för sin inre syn hur han hade sett ut då han försökte kasta sig över Yeong-hyes balkongräcke, som för att flyga som en fågel. Alla dessa bilder av flygande som han hade klippt in i sina filmer – men när han verkligen hade behövt flyga hade det varit bortom hans förmåga.

”Jag känner inte dig”, muttrade hon och kramade luren, som hon hade lagt tillbaka i klykan men ännu inte släppt greppet om. ”Så vi behöver inte förlåta varandra. För jag känner inte dig.”

När det ringde igen drog hon ur sladden. Nästa morgon satte hon i kontakten igen, men precis som hon hade förutsett ringde han inte mer.

Ljuset smyger in över landskapet, når Ch’ukseongbergets skog och tänder ånyo dess sommarfärger.

Tiden går.

Nu blundar Yeong-hye. Sover hon? Känner hon doften av frukten som hennes syster trycker mot hennes läppar?

In-hye betraktar Yeong-hyes utstående kindben, hennes urgröpta ögonhålor och insjunkna kinder. Hon känner systerns raspiga andhämtning. Hon reser sig upp och går bort till fönstret, där den mörkgrå himlen sakta är på väg att klarna. Ljuset smyger in över landskapet, når Ch’ukseongbergets skog och tänder ånyo dess sommarfärger. Platsen där Yeong-hye hittades den där kvällen måste ligga någonstans uppe på bergssluttningen.

”Jag hörde något”, hade Yeong-hye sagt, där hon låg kopplad till droppet. ”Jag gick dit för att jag hörde något som kallade på mig … nu hörs det inte längre … jag stod bara där och väntade.”

När In-hye frågade vad det var hon hade väntat på tändes ett febrigt ljus i Yeong-hyes ögon. Droppnålen satt i höger hand, så hon fattade tag i In-hyes hand med den vänstra. In-hye förbluffades av styrkan i hennes grepp.

”Det smälte bort i regnet … allt smälte … Jag hade precis varit på väg att ta mig ner i jorden. Det var inget annat att göra om jag ville hamna upp och ner igen, förstår du.”

Hee-joos uppjagade röst väcker In-hye ur dessa minnen.

”Vad ska vi ta oss till med Yeong-hye? De säger att hon kan dö.”

I In-hyes öron låter Hee-joos ord som det öronbedövande dånet när ett flygplan lyfter.

Det finns ett minne som In-hye aldrig har kunnat berätta för någon, och hon kommer förmodligen aldrig att göra det heller.

April för två år sedan. På våren samma år som hennes man skulle göra den där videon med Yeong-hye. I närmare en månad hade In-hye av och till haft blödningar från underlivet. Hon förstod aldrig varför, men varje gång hon tvättade sina blodiga underbyxor mindes hon av någon anledning hur blodet hade sprutat från Yeong-hyes handled. Varje dag bestämde hon sig för att gå till doktorn nästa dag, men när nästa dag kom sköt hon upp det igen. Hon vågade inte söka vård. Tänk om det var en allvarlig sjukdom. Hur lång tid skulle hon då ha kvar att leva? Ett år. Sex månader. Eller tre månader. För första gången blev hon intensivt medveten om hur stor del av sitt liv hon hade tillbringat med sin man. Det hade varit en tid helt utan glädje och spontanitet. En tillvaro hon dittills hade lyckats uthärda endast genom att utnyttja varje uns av uthållighet och hänsynstagande. Alltsammans självförvållat.

Samma morgon som hon äntligen uppbådade modet att gå till avdelningen för gynekologi och mödravård, där hon hade fött Ji-woo, hade hon stått på den öppna perrongen på Wangsimnistationen och väntat på tåget, som dröjde ovanligt länge. Mittemot perrongen låg en rad övergivna byggnader likt förfallna stålskelett och mellan syllar över vilka inga tåg passerade kikade ogräset upp. Hon överraskades av känslan av att aldrig riktigt ha levt i världen. Så var det. Hon hade aldrig levt. Till och med som barn, så långt tillbaka hon kunde minnas, hade hon inte gjort annat än att uthärda. Hon hade trott på sin egen inneboende godhet, sin medmänsklighet, och levt därefter. Hon hade aldrig gjort något för att skada någon annan. Hennes vilja att göra allt på rätt sätt hade aldrig sviktat, allt hon hade uppnått byggde på det, och hon skulle ha fortsatt så i tid och evighet. Hon förstod inte varför, men inför de förfallna byggnaderna och det spretande ogräset var hon bara ett barn som aldrig
hade levt.

Hon tryckte tillbaka skammen och lyckades sluta darra innan hon klättrade upp på britsen. Den manlige läkaren förde in ett kallt instrument långt upp i slidan och avlägsnade en tungformad polyp som hade fäst sig vid slidväggen. Den skarpa smärtan fick henne att rycka till.

”Det är därför ni har haft blödningar. Jag fick bort hela, så blödningarna bör avta om ett par dagar och därefter upphöra helt. Era äggstockar ser bra ut, så där har ni inget att oroa er för.”

Inte ens en gnutta glädje kunde hon krama ur det beskedet. I stället för en allvarlig sjukdom, en möjlighet som hade orsakat henne en förfärlig massa oro de senaste månaderna, hade det bara varit en petitess. Åter på perrongen vid Wangsimni var det inte bara smärtan från operationen som fick henne att darra i benen. När tåget så småningom dånade in till perrongen stapplade hon in bakom ett av metallsätena och gömde sig, rädd att någonting inom henne skulle få henne att kasta sig framför tåget.

Hur förklara de fyra månader som följde på den dagen? Blödandet fortsatte i ungefär två veckor till, sedan läkte såret och slutade blöda. Men det kändes som om det fortfarande fanns ett öppet sår inuti kroppen. Det var som om det på något sätt hade vuxit sig större än hon själv, som om hela hennes kropp höll på att sugas in i dess becksvarta gap.

Tyst såg hon våren övergå i sommar. Kläderna som hennes kvinnliga kunder bar blev kortare och färggladare. Som alltid log hon mot kunderna, glömde aldrig att rekommendera ytterligare produkter eller ge rabatt när det lämpade sig, och såg alltid till att lägga med ett gratisprov i påsen vid varje köp. Hon satte upp reklamaffischer för nya produkter på utvalda platser runtom i butiken där de skulle fånga kundernas ögon, och hanterade utan problem den gången då en hudvårdsterapeut inte hade fått bra feedback och därför behövde ersättas. Men på kvällen, när hon lämnade sina anställda och i den tryckande värmen gick längs gator som flödade av musik och myllrade av kärlekspar, kände hon hur hon fortfarande sögs in i det gapande svarta såret, hur det drog in henne i sig. Hon släpade sin svettdrypande kropp nedför gatan och bort från folkvimlet.

Det hände ungefär samtidigt som de stekheta sommardagarna började bli aningen svalare, åtminstone på morgnar och kvällar. När han efter att ha varit borta i flera dagar kom hemsmygande som en tjuv en tidig morgon, lade sig i sängen och försökte slå armarna om henne, sköt hon honom ifrån sig.

”Jag är trött … Jag är jättetrött, sa jag.”

”Du kan väl ställa upp en liten stund bara.”

Men senare, vid frukostbordet, kom hon plötsligt på sig själv med att vilja sticka sig i ögonen med ätpinnarna eller hälla det kokheta tevattnet över huvudet.

Hon kom ihåg hur det var. Om och om igen hade hans ord ekat i hennes halvt medvetna sinne. Ännu halvsovande lyckades hon ta sig igenom det hela genom att tänka för sig själv att det inte var så farligt, det var bara den här enda gången, det skulle snart vara över, det var bara att stå ut. Smärtan och skammen hade spolats bort av den djupa, utmattade sömn hon omedelbart efteråt gled in i. Men senare, vid frukostbordet, kom hon plötsligt på sig själv med att vilja sticka sig i ögonen med ätpinnarna eller hälla det kokheta tevattnet över huvudet.

När hennes man väl hade somnat var det tyst och stilla i sovrummet igen. Hon lyfte upp Ji-woo, som hade sovit på sidan, och lade ner honom igen så att han låg på rygg, och medan hon gjorde det insåg hon hur patetiska de måste te sig, mor och barn vagt urskiljbara i mörkret.

Ingenting var på tok. Så var det. Allt skulle ordna sig så länge hon bara kämpade på, bara gick vidare med sitt liv så som hon alltid hade gjort. Det fanns hur som helst inget annat sätt.

Hon lämnade sovrummet och såg ut genom det mörkblå verandafönstret. Leksakerna som Ji-woo hade lekt med kvällen innan, soffan och tv:n, de svarta skåpdörrarna under diskbänken och fettfläckarna på gasspisen – det var som om hon såg allt detta för första gången, som om hon aldrig hade befunnit sig i lägenheten förut. En egendomlig smärta högg till i bröstet. Det var en tryckande, kvävande känsla, som om lägenhetens väggar långsamt höll på att pressas samman.

Hon öppnade garderobsdörren och tog fram sin lila t-shirt. Färgen var urblekt eftersom Ji-woo hade tyckt om den när hon ammade honom, så hon hade ofta gått omkring i den hemma. Hon tyckte om att ha den på sig när hon var sjuk eller helt enkelt inte kände sig på topp, och fortfarande, trots att hon hade tvättat den oräkneliga gånger fick dess mjölk-och-spädbarns-doft henne att känna sig trygg. Men den här gången fungerade det inte. Smärtan i bröstet förvärrades. Andhämtningen blev ytlig och hon var tvungen att anstränga sig för att andas djupare.

Hon satte sig i soffan. Hon lät blicken följa sekundvisarens tickande runt urtavlan och gjorde ytterligare ett försök att kontrollera andhämtningen. Till hennes förvåning blev det inte bättre. En känsla av déjà vu smög sig över henne, en känsla av att redan ha upplevt detta ögonblick oräkneliga gånger. Grunden till smärtan hon bar inom sig hade uppenbarat sig för henne, som något hon hade förberett sig på sedan länge, som om hon hade väntat på just detta ögonblick.

Allt är meningslöst.

Jag står inte ut längre.

Jag orkar inte mer.

Jag vill inte.

Hon såg sig återigen om på de olika föremålen i lägenheten. De tillhörde inte henne. Precis som hennes liv aldrig hade tillhört henne.

Hennes liv var inget annat än en spöklik parad av utmattning och ståndaktighet, inte mer verkligt än en tv-såpa. Döden, som nu stod vid hennes sida, var lika välbekant som en familjemedlem, länge försvunnen men nu hemkommen igen.

Hon reste sig darrande upp och gick in i rummet där leksakerna låg utspridda. Varje kväll den senaste veckan hade hon och Ji-woo jobbat med en mobil tillsammans. Nu lyfte hon ner den och började knyta upp det tjocka snöret. Det var så hårt knutet att hon fick ont i fingertopparna, men hon fortsatte tålmodigt tills hon fick upp den sista knuten. Hon rullade ihop det färgade papperet och cellofanet, som var dekorerat med stjärnor, och lade undan det i en korg, lindade sedan ihop snöret och stoppade ner det i byxfickan.

Hon satte på sig ett par sandaler, sköt upp den tunga ytterdörren och tog trapporna ner. Det var fortfarande mörkt ute. Det enda upplysta fönstret i det väldiga huset var hennes eget. Hon fortsatte att gå, ut genom grinden på baksidan av huset och uppför den mörka, smala stigen mot berget.

Bergsvecken såg djupare ut än vanligt i det blåsvarta mörkret. Det var så tidigt att gamlingarna som träget gick och hämtade mineralvatten i gryningen fortfarande låg och sov. Hon gick vidare med sänkt huvud. Hon kände något fuktigt i ansiktet, svett eller tårar, hon visste inte vilket, och torkade bort det med baksidan av handen. Smärtan kändes som ett hål som ville sluka henne, en källa till den djupaste skräck, men samtidigt en märklig, stilla frid.’

Fortsättning följer…

Publicerad
6 days sedan
Malin Sjöberg Högrell och Simona Mohamsson, Liberalerna
Partiprofilen Malin Sjöberg Högrell bildar ett nytt parti där hon hoppas ta besvikna liberala röster från Simona Mohamsson. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Magnus Lejhall/TT

Krisen i Liberalerna: Avhoppare bildar nytt


Krisen i Liberalerna fortsätter att växa. Under måndagen meddelade en tung avhoppare att hon bildar ett nytt parti för att locka Sveriges mittenväljare: Liberalt Initiativ – Folkpartisterna.

Med opinionssiffror under folkölsnivå och med rekordlågt förtroende för partiledare Simona Mohamsson kommer nu nästa smäll för Liberalerna. 

Malin Sjöberg Högrell, tidigare ordförande i Liberalernas kvinnoförbund och regionråd i Uppsala har bestämt sig för att starta ett nytt parti. Det här i spåren av att partiets kontroversiella beslut tidigare i våras där de bestämde sig för att släppa in Sverigedemokraterna i en kommande regering vid valseger för Tidöblocket.

– Vi startade det här partiet för att det finns ett vakuum i svensk politik. Det finns inte ett riktigt mittenalternativ, säger Malin Sjöberg Högrell i en intervju med Sveriges Radio.

Akut läge enligt experter

Simona Mohamsson och partiledningens svängning i SD-frågan gav inte det ökade väljarstöd som Liberalerna hoppats på. Åtminstone inte sett till opinionen. Partiet ligger gång på gång långt under riksdagsspärren i de opinionsmätningar som kommer och läget beskrivs av allt fler politiska experter som akut ju närmare valet i september vi kommer.

I Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning för maj 2026 hamnade Liberalerna på katastrofsiffran 2,5 procent vilket innebär att de skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Svt satsning Nick Alinia Vera Oredsson invandrare för svenskar
Nyheter från TJ möter upp Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Television, för att prata om public service-företagets nyförvärv. Foto: Jessica Gow/TT, Christine Olsson/TT, Ulf Palm/TT

Vera Oredsson klar för Svt:s nya humor­satsning

Svt fortsätter sitt arbete med djärva nyförvärv. I den nya humorprogramserien Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, gör en pigg pensionär tillika invandrare premiär som tv-ankare: Vera Oredsson, 98 år, veterannazist.

– Jag skulle rensa i rabatten där hemma, det var ett sånt elände. Så frös jag plötsligt till och blev stående där på knä med skoffelhackan och utbrast: ”Men hur gjooooorde han? Ingen kunde rensa upp som doktor Goebbels, han fick hela Berlin rensat på bara ett par dagar, men hur gjorde han egentligen? Nu skulle man ha behövt hans nypor!”

De två panelisterna bredvid Vera Oredsson (oberoende nazist, 98 år) i studion kiknar av skratt och andfådda garv hörs från den castade publiken.

– Jag älskar dig, Vera! Jag älskar när en invandrare törs tänka utanför boxen och vara kritisk även mot icke-svenskar, hörs en av medpanelisterna frusta mellan skrattparoxysmerna.

Svt:s nya oberoende, nazisatsning: ”Nu vänder det”

Med det tar klippet slut. Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Televisions, Svt, nya humorprogramserie Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, klickar av mobilen och stoppar den belåtet i byxfickan. TJ och han har stämt träff på parkeringen utanför Svt:s högkvarter på Oxenstiernsgatan 34 i Stockholm.

– Nu vänder det, säger Lind Mickegren, och fortsätter:

– Äntligen har vi hittat nyckeln till hur vi både kan tilltala pensionärerna, vår publikstomme, och nå ut med delbart content som vår nya ungdomsgeneration älskar, samtidigt som vi kan punktera anklagelserna om vänstervridning en gång för alla. Och äntligen en invandrare som kan gå hem i breda lager, låt vara att hon kom hit redan 1945!

Svt har varit under hård press under de senaste åren. Enorma summor måste sparas inom programproduktionen till följd av sviktande kostnadskompensation från Tidöpartierna – massor av tjänster måste bort. Samtidigt fortsätter debattörer som Aron Flams och Jens Gam-Man att elda på de högerradikala kadrerna i kraven att public service helt ska läggas ner. Svt har försökt ta sitt ansvar genom att ta in såväl Flams och Gam-Man som den härligt spjuveraktige högerpopulisten Ching Frack som medverkande i diverse program, men konstigt nog har det inte fungerat – hetsen från höger mot public service-företaget har fortsatt med oförminskad styrka.

Vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia till Svt

Svt såg sig till slut nödgade att överraska kritikerna med en så kallad brutalblidkning och plocka in vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia för att skoja och rasa i studion, men då blev det förargligt nog också tjafs.

Nu räknar man med att kritiken ebbat ut, men om det ändå skulle höras skeptiska röster har Lind Mickegren svar på tal:

– Det är en helt rimlig public service-hållning att vilja upprätthålla åsiktsmångfald. Det finns bevisligen invandrare som är nazister, det är Vera själv ett levande bevis på. Ska inte de få representeras? Varför skulle de inte kunna synas i public service? frågar Lind Mickegren retoriskt, med formuleringar som är närmast identiska med svaren till ETC när det stormade runt Al Nickinia som programmedverkande.

– Det finns inget som blir så älskat som när pensionärer kan bjuda på sig själva, säger Lind Mickegren.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Joe Hill, Gävle
Så här kan målningen av Gävles största kändis, enligt Svt, komma att se ut. Joe Hill emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev där en mycket känd agitator för facket IWW, innan han avrättades. Foto: Skärmdump Svt och Johan Apel Röstlund

Joe Hill hyllas i Gävle med jättelik muralmålning

Joe Hills ikoniska ansikte som gigantisk muralmålning? Det kan snart bli verklighet i hans gamla hemstad Gävle. 

Det är Svt Gävleborg som nu rapporterar att Joe Hill Visitor Center i centrala Gävle kontaktat det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som gett sitt godkännande till en jättelik målning på en av sina fasader.

– Han var den första personen som använde musik, och nådde ut brett, för att förbättra samhället till det bättre. Och han fortsätter att inspirera människor än i dag – mer än hundra år senare. Jag tycker det är jäkligt häftigt.

Det säger Lasse Nivér på Joe Hill Visitor Center till Svt.

Drar turister till Gävle

Nu återstår endast att söka bygglov samt finansiering. Förhoppningen är att målningen kommer att uppföras på en av fasaderna intill det hus där Joe Hill, då Joel Hägglund, föddes uppe på Söder i Gävle 1879.

Varje år kommer många utländska turister till Gävle för att besöka Joe Hill-gården, som ägs och drivs av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet. Dessutom öppnades för bara två år sedan Joe Hill Visitor Center i det gamla fängelsemuseet i Gävle som ett komplement. Staden arrangerar även stadsvandringar i den världskända fackliga aktivistens och protestsångarens fotspår.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Publicerad
3 weeks sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Libanon
Räddningsarbetare letar kroppar efter en annan israelisk attack mot Libanon förra veckan. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Nya israeliska attacker mot Libanon: Tolv döda bara i natt

Israel fortsätter sina dödliga attacker mot Libanon. Under natten mot i tisdags dödades minst tolv personer efter en militäroffensiv mot en libanesisk by i Bekaadalen.

Attacken skedde sent på måndagskvällen lokal tid. Strax innan hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som av den internationella brottmålsdomstolen ICC anklagas för brott mot mänskligheten, beordrat militären att ”accelerera sina insatser” i Libanon.

Minst tolv personer ska ha dödats, enligt uppgifter från Libanons statliga nyhetsbyrå. Samtidigt uppger också den libanesiska shiamilisen Hizbollah att de genomfört drönarattacker mot israeliska militäranläggningar. Där finns än så länge inga uppgifter om några skadade eller döda.

Publicerad
3 weeks sedan
Reza Pahlavi
Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning, skriver Hasse-Nima Golkar. Foto: Markus Schreiber /AP/TT

”Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran”

Under åren som ledde fram till kriget 2026 introducerades Reza Pahlavi gradvis i västerländska medier som ”oppositionens färdiga ansikte”. Denna mediala representation uppstod inte ur social organisering inne i Iran, utan snarare genom kopplingen mellan lobbyistnätverk, persiskspråkiga medier utomlands och västs behov av ett ”hanterbart alternativ”. Detta projekt, menar Hasse-Nima Golkar, vilade på två huvudsakliga pelare: nostalgi för Pahlavi-eran samt rädsla för kollaps och instabilitet.

För en del av den urbana medelklassen och en yngre generation utan direkt erfarenhet av det kungliga diktatoriska styret har bilden av Pahlavis kommit att förknippas med stabilitet, modernisering och goda relationer med väst. Denna bild suddar dock medvetet ut historien om det organiserade förtrycket av arbetarklassen, anarkistiska och radikala vänsterkrafter, folkliga rörelser, och andra under monarkin.

Ur ett anarko-syndikalistiskt perspektiv var Pahlavi-monarkin inte en symbol för utveckling, utan en del av processen att integrera Iran i den globala ordningen. En ordning som byggde på armén, säkerhetspolisen och undertryckandet av oberoende fackföreningar. Och monarkismen i dagens Iran vilar, trots all sin mediepropaganda, fortfarande på tre pelare: vertikal auktoritet (hierarki); centraliserad (fascistisk) nationalism; och en kapitalistisk ekonomi beroende av den globala ordningen.

Mänsklig frihet inte kommer inte ovanifrån

Det som blev tydligt i samband med kriget och Irans politiska kris var inte bara erosionen av den styrande islamisk-shiitiska staten, utan också den djupa krisen i själva begreppet ”alternativ”. Det iranska samhället stod under samtidigt tryck från inhemskt förtryck, utländskt krig, politisk-ekonomisk kollaps och informationskrigföring. I detta läge framträdde delar av exiloppositionen — särskilt den högerextrema monarkistiska strömningen kring Reza Pahlavi — inte som en kraft för befrielse, utan som en kraft för att begränsa och avleda det sociala upproret. 

Detta är ingen tillfällighet. Monarkismen, även i sin samtida ”moderna” och mediepaketerade form, bär fortfarande på samma logik som Michail Bakunin varnade för för mer än ett sekel sedan: reproduktionen av auktoritet genom löften om ordning, säkerhet och nationell räddnin. Mänsklig frihet kommer inte ovanifrån, utan endast underifrån, född ur vanliga människors direkta handlingar.

Men monarkismen, även när den talar om ”demokrati”, betraktar fortfarande politik som något som tillhör eliter, dynastier och statliga förvaltar.

Kriget blev sanningens ögonblick

Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning. Det är alltså ingen fortsättning på den radikala rörelsen ”Kvinna–Liv–Frihet”, utan snarare ett försök att begränsa dess revolutionära potential. För en rörelse som kan bygga råd, organisera generalstrejker och skapa former av social självorganisering-självförvaltning kommer inte längre att behöva en ”prins”.

Före kriget försökte vissa monarkister framställa sig som demokratiska, människorättsinriktade och nationella. Men kriget blev sanningens ögonblick och ledde till en historisk skam för dem. När bomber föll över iranska städer förblev stora delar av högeroppositionen i exil inte bara tysta, de uppmuntrade öppet attackerna. Bilderna och videorna där amerikanska och israeliska flaggor höjdes bredvid slogans som ”Leve Shahen” var inte bara ett propagandamisstag, de markerade ögonblicket då monarkismen fullständigt integrerades i den imperialistiska krigsmaskinen.

I åratal beskrev dessa krafter ekonomiska sanktioner som ”smart press”, de kallade förstörelsen av infrastruktur för ”frihetens pris” och de reducerade arbetarnas, barnens och vanliga människors död till konsekvenserna av en ”övergångsfas”. Men för de flesta människor inne i Iran var sanningen tydlig: en kraft som bygger frihet på ruinerna av offentlig infrastruktur och bombade hem söker inte frihet, den profiterar på och förmedlar krig. Reza Pahlavi står just här som en säkerhetsventil för den globala ordningen för att begränsa möjligheten till social revolution i Iran.

Här är Emma Goldmans kritik fortfarande viktig. Hon varnade upprepade gånger för att nationalism och militarism, även när de uttrycks i ”frihetens” språk, i slutändan förvandlar människor till bränsle för statens maskineri. 

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst

Västmakterna söker inte social revolution i Iran. Det de vill ha är en kontrollerad maktöverföring. En förändring som bevarar kapitalets ordning, militärens struktur och regionens geopolitiska position. Därför lyfte västerländska mainstreammedier fram Reza Pahlavi som oppositionens naturliga ledare, medan de verkliga krafterna för socialt motstånd — arbetare, lärare, kvinnor, pensionärer, studenter och lokala aktivister — trängdes undan till marginalerna.

Pahlavi-projektet söker inte direktdemokrati, utan en rekonstruktion av den centraliserade nationalstaten. Samma modell som i hela Mellanöstern konsekvent har lett till repression av motståndare: arbetare, etniska grupper, kvinnor, studenter, LGBTQIA+-grupper och andra.

Monarkismen försöker övertyga människor om att problemet endast är Islamiska republikens existens och att frihet, jämlikhet och rättvisa kommer att uppstå genom att ändra flaggan, nationalsången och härskarens ansikte. Men den historiska erfarenhet säger något annat. Om det kapitalistiska systemet förblir intakt, klassojämlikheten förblir intakt, militären förblir intakt, maktkoncentrationen förblir intakt och människor endast röstar vartannat eller vart fjärde år, då kommer despotismen att reproduceras, även om kronan ersätter turbanen.

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst, utan i förstörelsen av alla relationer av dominans och auktoritet. Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan

Podden besöker Skogen i Göteborg

Podden besöker Skogen i Göteborg

På kulturplatsen Skogen i Göteborg vill man komma bort från konsten som konsumtionsvara. I det fjärde avsnittet av Kulturplats pratar vi med Johan Forsman och Patricia Vane, som är konstnärlig ledare respektive verksamhetsledare på Skogen i Göteborg.

Foto: Pia Nordin

Intervjun tar avstamp i Skogens foajé, hur man välkomnar människor är viktigt, menar Patricia Vane och Johan Forsman, de vill komma bort från att se konsten som produkt och således även besökarna som konsumenter.

– Egentligen tillhör konsten mänskligheten, säger Johan Forsman.

Patricia Vane håller med.

– Konsten som gemensam resurs är på ett sätt väldigt självklart, men vi har tappat det, och det gäller inte bara konsten.

Skogen – del av initiativet Samarbetet

Hon beskriver att hon sökte sig till Skogen då hon sökte ett rum där konsten blev ett sätt att komma närmre varandra, i stället för ett rum som bara pratar med sig självt.

I avsnittet diskuteras hur samarbeten kan skapa resiliens för såväl kulturen och samhället. Skogen är del av initiativet Samarbetet som kopplar samman olika platser för konst, odling och andra självorganiserade initiativ.

Johan Forsman anser att kulturfältet tenderar att bli pseudopolitiskt.

– Det intressanta politiska arbetet är hur vi ger möjlighet till människor att organisera sig. Skogen är en plats där flera konstdicipliner möts, här finns både en scen, tryckeri och plats för studiegrupper.

Publicerad