Tiden går.

Utanför fönstret ser regnet ut att ha avtagit något. Regndropparna på myggnätet rör sig inte, så det kanske slutade regna för en stund sedan.

In-hye sätter sig i en stol bredvid Yeong-hyes säng, öppnar väskan och tar fram diverse plastbehållare i olika storlekar, alla väl tillslutna. Hon öppnar locket på den minsta behållaren först. En söt doft sprider sig i rummets fuktiga luft.

”Det är persika, Yeong-hye. Inlagd Hwangdopersika. Det tycker du ju om. Du brukade insistera på att köpa dem även när det var säsong för färska persikor, precis som ett barn.” Hon skär en bit av den mogna, eftergivna frukten med en gaffel och sätter den under näsan på Yeong-hye. ”Lukta på det här … vill du inte smaka lite?” Nästa behållare är fylld med vattenmelon, uppskuren i lagom stora kuber. ”Du minns väl när du var liten och jag skar upp en vattenmelon – du ville alltid komma och lukta på den. En del av dem gav ifrån sig en underbart söt doft när man delade dem, den spred sig genom hela huset.”

Yeong-hye förblir fullkomligt stilla.

In-hye gnider försiktigt en bit melon över systerns läppar. Hon försöker använda två fingrar för att sära på hennes läppar, men munnen är hårt sluten.

”Yeong-hye”, säger In-hye. Hennes röst är låg. ”Svara mig, Yeong-hye.” Hon skakar systerns stela axlar, men motstår frestelsen att tvinga upp hennes mun. Hon vill skrika rakt i örat på sin syster: Vad håller du på med? Hör du vad jag säger? Vill du dö? Vill du verkligen dö? Hon rannsakar förvirrat den glödheta vrede som bubblar upp inom henne likt skum.

Tiden går.

In-hye vrider på huvudet och tittar ut genom fönstret. Regnet ser äntligen ut att ha upphört, men himlen är fortfarande gråmulen, de våta träden fortfarande tysta. Ch’ukseongbergets trädbevuxna sluttningar sträcker sig så långt ögat når. Den väldiga skog som brer ut sig över bergssidorna är lika tyst som allt annat.

Innan Yeong-hye slutade prata för gott, för omkring en månad sedan, sa hon: ”Snälla, ta mig härifrån.”

Hon tar fram en termos ur väskan och häller upp rosenkvittente i en mugg av rostfritt stål.

”Smaka lite, Yeong-hye. Det har stått och dragit precis lagom.”

Hon för muggen först till sin egna läppar och smuttar på teet. Smaken som dröjer sig kvar på tungan är söt och aromatisk. Efter att ha hällt lite på en handduk använder hon den för att fukta Yeong-hyes läppar. Ingen reaktion. ”Vill du dö?” frågar hon. ”Det vill du väl inte? Om det enda du vill är att bli ett träd måste du ändå äta. Du måste leva.” Hon tystnar. Med ens får hon svårt att andas. En misstanke hon inte har velat vidkännas har slutligen stuckit upp huvudet. Har hon haft fel hela tiden? Är det kanske precis det, döden, som Yeong-hye har varit ute efter, som hon har varit ute efter från början?

Nej, säger hon tyst till sig själv. Du vill inte dö.

Innan Yeong-hye slutade prata för gott, för omkring en månad sedan, sa hon: ”Snälla, ta mig härifrån.”

Hon tystnade ofta mitt i en mening, kanske för att hon hade svårt att prata någon längre stund, och orden blandades med hennes väsande andetag.

”Alla säger jämt åt mig att äta … jag tycker inte om att äta. De tvingar mig. Sist kräktes jag upp det … i går gav de mig en spruta så fort jag hade ätit, för att söva mig. Jag tycker inte om sprutor, jag tycker verkligen inte om dem … snälla, ta mig härifrån. Jag vill inte vara här.”

In-hye hade hållit Yeong-hyes utmärglade hand i sin och sagt: ”Men du kan ju knappt ens gå längre. Det är bara nu när du har fått dropp som du håller dig vid liv. Om du får komma hem, kommer du att äta då? Om du lovar att äta ska jag se till att få dig utskriven.” Hon kunde inte undgå att se hur hoppet släcktes i Yeong-hyes ögon. ”Yeong-hye. Svara mig. Det enda du behöver göra är att lova.”

Yeong-hye lösgjorde sig ur systerns grepp. ”Du är precis likadan”, viskade hon. Hennes röst var knappt hörbar.

”Vad pratar du om? Jag …”

”Ingen förstår mig … läkarna, sköterskorna, de är likadana allihop … de försöker inte ens förstå … de bara tvingar mig att ta medicin och sticker sprutor i mig.”

Yeong-hye talade långsamt och dämpat, men bestämt.

In-hye kunde inte längre behärska sig. ”Sluta!” skrek hon. ”Jag gör som jag gör för att jag är rädd att du ska dö!”

Yeong-hye vred på huvudet och såg uttryckslöst på In-hye, som om hon inte var hennes syster utan en helt främmande människa. Efter en stund kom frågan:

”Varför det? Skulle det vara så hemskt att dö?”

Yeong-hye hade varit det enda offret för faderns misshandel.

Skulle det vara så hemskt att dö?

För länge sedan hade hon och Yeong-hye gått vilse i bergen. Yeong-hye, som var nio när det hände, sa: ”Vi struntar i att gå hem, helt enkelt.”

In-hye hade inte förstått vad hon menade. ”Vad pratar du om? Det kommer att bli mörkt när som helst nu. Vi måste skynda oss att hitta stigen.”

Först efter alla dessa år begrep hon varför Yeong-hye hade sagt det hon sa. Yeong-hye hade varit det enda offret för faderns misshandel. Deras bror Yeong-ho, en pojke som skipade sin egen hårdhänta rättvisa bland barnen i byn, skulle inte ha påverkats på samma sätt av den sortens våld. Som äldsta dotter var In-hye den som brukade ta över från deras utmattade mor och koka buljong som fadern kunde skölja ner spriten med, så han hade alltid varit försiktigare med hur han behandlade henne. Bara Yeong-hye, foglig och naiv, var oförmögen att avleda faderns vrede eller göra något som helst motstånd. I stället höll hon allt sitt lidande djupt inom sig. Nu i efterhand kunde In-hye se att rollen hon själv hade tagit på sig som arbetsam, uppoffrande äldsta dotter inte var något tecken på mognad, utan på feghet. Det hade varit en överlevnadsstrategi.

Kunde jag ha förhindrat det? Kunde jag ha förhindrat att allt det hemska som Yeong-hye fick utstå satte sig så djupt inom henne, fick ett sådant grepp om henne? Hon såg återigen sin syster som barn, hennes rygg och skuldror och bakhuvud där hon stod ensam framför grinden i solnedgången. De hade till sist kommit ner från berget, men på motsatt sida från där de hade börjat. Medan mörkret föll hade de skyndat längs den främmande landsvägen och fått lift med en traktor tillbaka till byn. In-hye hade varit lättad, men inte hennes syster. Yeong-hye hade inte sagt någonting, bara stått och betraktat popplarna som glödde i kvällsljuset.

Om de hade rymt hemifrån den kvällen som Yeong-hye hade föreslagit, skulle allt ha varit annorlunda då?

Hade allt varit annorlunda om hon hade gripit tag i faderns arm på familjesammankomsten den där dagen, innan han slog Yeong-hye i ansiktet?

Eller den gången då hon tog med sig Yeong-hye för att presentera henne för hennes blivande man, herr Cheong. In-hye hade upplevt honom som ganska kylig; hon hade inte alls tyckt om honom. Vad hade hänt om hon hade handlat på sin instinkt och satt stopp för giftermålet?

Förr kunde hon ägna timmar åt att på det viset älta allt som kunde ha bidragit till att bestämma Yeong-hyes öde. Det var givetvis helt meningslöst, detta mentala räknande och plockande med padukstenarna som placerats ut på det bräde som var Yeong-hyes liv. Och inte bara meningslöst, det var inte ens möjligt.

Men hon kunde inte hindra tankarna från att snurra kring sin egen före detta make.

Om hon ändå inte hade gift sig med honom.

Han hade ringt till henne, en enda gång. Det var omkring nio månader sedan, vid midnatt. Kanske ringde han någonstans långt bortifrån, för det var en kort fördröjning efter ljudet av myntet som trillade ner.

”Jag vill träffa Ji-woo.” Hans ack så välbekanta stämma, låg och spänd – det hördes att han ansträngde sig för att låta samlad – var som en slö kniv rätt in i hjärtat. ”Kan du inte låta mig träffa honom, bara en gång?”

Så det var därför han ringde. Inte för att säga att han var ledsen. Inte för att be henne om förlåtelse. Bara för att prata om pojken. Han frågade inte ens hur det var med Yeong-hye.

Hon hade alltid vetat hur känslig han var. En man med dåligt självförtroende som lätt blev frustrerad om saker och ting inte gick som han tänkt. Hon visste att om hon sa nej en gång till skulle det förmodligen dröja mycket länge innan han kontaktade henne igen.

Trots att hon visste detta, nej, eftersom hon visste det, lade hon på utan att svara.

En telefonkiosk mitt i natten. Slitna gymnastikskor, sjabbiga kläder. Ett förtvivlat ansikte, inte längre ungt. Hon ruskade på huvudet för att försöka göra sig kvitt bilden. Varje gång hon tänkte på honom nuförtiden såg hon för sin inre syn hur han hade sett ut då han försökte kasta sig över Yeong-hyes balkongräcke, som för att flyga som en fågel. Alla dessa bilder av flygande som han hade klippt in i sina filmer – men när han verkligen hade behövt flyga hade det varit bortom hans förmåga.

”Jag känner inte dig”, muttrade hon och kramade luren, som hon hade lagt tillbaka i klykan men ännu inte släppt greppet om. ”Så vi behöver inte förlåta varandra. För jag känner inte dig.”

När det ringde igen drog hon ur sladden. Nästa morgon satte hon i kontakten igen, men precis som hon hade förutsett ringde han inte mer.

Ljuset smyger in över landskapet, når Ch’ukseongbergets skog och tänder ånyo dess sommarfärger.

Tiden går.

Nu blundar Yeong-hye. Sover hon? Känner hon doften av frukten som hennes syster trycker mot hennes läppar?

In-hye betraktar Yeong-hyes utstående kindben, hennes urgröpta ögonhålor och insjunkna kinder. Hon känner systerns raspiga andhämtning. Hon reser sig upp och går bort till fönstret, där den mörkgrå himlen sakta är på väg att klarna. Ljuset smyger in över landskapet, når Ch’ukseongbergets skog och tänder ånyo dess sommarfärger. Platsen där Yeong-hye hittades den där kvällen måste ligga någonstans uppe på bergssluttningen.

”Jag hörde något”, hade Yeong-hye sagt, där hon låg kopplad till droppet. ”Jag gick dit för att jag hörde något som kallade på mig … nu hörs det inte längre … jag stod bara där och väntade.”

När In-hye frågade vad det var hon hade väntat på tändes ett febrigt ljus i Yeong-hyes ögon. Droppnålen satt i höger hand, så hon fattade tag i In-hyes hand med den vänstra. In-hye förbluffades av styrkan i hennes grepp.

”Det smälte bort i regnet … allt smälte … Jag hade precis varit på väg att ta mig ner i jorden. Det var inget annat att göra om jag ville hamna upp och ner igen, förstår du.”

Hee-joos uppjagade röst väcker In-hye ur dessa minnen.

”Vad ska vi ta oss till med Yeong-hye? De säger att hon kan dö.”

I In-hyes öron låter Hee-joos ord som det öronbedövande dånet när ett flygplan lyfter.

Det finns ett minne som In-hye aldrig har kunnat berätta för någon, och hon kommer förmodligen aldrig att göra det heller.

April för två år sedan. På våren samma år som hennes man skulle göra den där videon med Yeong-hye. I närmare en månad hade In-hye av och till haft blödningar från underlivet. Hon förstod aldrig varför, men varje gång hon tvättade sina blodiga underbyxor mindes hon av någon anledning hur blodet hade sprutat från Yeong-hyes handled. Varje dag bestämde hon sig för att gå till doktorn nästa dag, men när nästa dag kom sköt hon upp det igen. Hon vågade inte söka vård. Tänk om det var en allvarlig sjukdom. Hur lång tid skulle hon då ha kvar att leva? Ett år. Sex månader. Eller tre månader. För första gången blev hon intensivt medveten om hur stor del av sitt liv hon hade tillbringat med sin man. Det hade varit en tid helt utan glädje och spontanitet. En tillvaro hon dittills hade lyckats uthärda endast genom att utnyttja varje uns av uthållighet och hänsynstagande. Alltsammans självförvållat.

Samma morgon som hon äntligen uppbådade modet att gå till avdelningen för gynekologi och mödravård, där hon hade fött Ji-woo, hade hon stått på den öppna perrongen på Wangsimnistationen och väntat på tåget, som dröjde ovanligt länge. Mittemot perrongen låg en rad övergivna byggnader likt förfallna stålskelett och mellan syllar över vilka inga tåg passerade kikade ogräset upp. Hon överraskades av känslan av att aldrig riktigt ha levt i världen. Så var det. Hon hade aldrig levt. Till och med som barn, så långt tillbaka hon kunde minnas, hade hon inte gjort annat än att uthärda. Hon hade trott på sin egen inneboende godhet, sin medmänsklighet, och levt därefter. Hon hade aldrig gjort något för att skada någon annan. Hennes vilja att göra allt på rätt sätt hade aldrig sviktat, allt hon hade uppnått byggde på det, och hon skulle ha fortsatt så i tid och evighet. Hon förstod inte varför, men inför de förfallna byggnaderna och det spretande ogräset var hon bara ett barn som aldrig
hade levt.

Hon tryckte tillbaka skammen och lyckades sluta darra innan hon klättrade upp på britsen. Den manlige läkaren förde in ett kallt instrument långt upp i slidan och avlägsnade en tungformad polyp som hade fäst sig vid slidväggen. Den skarpa smärtan fick henne att rycka till.

”Det är därför ni har haft blödningar. Jag fick bort hela, så blödningarna bör avta om ett par dagar och därefter upphöra helt. Era äggstockar ser bra ut, så där har ni inget att oroa er för.”

Inte ens en gnutta glädje kunde hon krama ur det beskedet. I stället för en allvarlig sjukdom, en möjlighet som hade orsakat henne en förfärlig massa oro de senaste månaderna, hade det bara varit en petitess. Åter på perrongen vid Wangsimni var det inte bara smärtan från operationen som fick henne att darra i benen. När tåget så småningom dånade in till perrongen stapplade hon in bakom ett av metallsätena och gömde sig, rädd att någonting inom henne skulle få henne att kasta sig framför tåget.

Hur förklara de fyra månader som följde på den dagen? Blödandet fortsatte i ungefär två veckor till, sedan läkte såret och slutade blöda. Men det kändes som om det fortfarande fanns ett öppet sår inuti kroppen. Det var som om det på något sätt hade vuxit sig större än hon själv, som om hela hennes kropp höll på att sugas in i dess becksvarta gap.

Tyst såg hon våren övergå i sommar. Kläderna som hennes kvinnliga kunder bar blev kortare och färggladare. Som alltid log hon mot kunderna, glömde aldrig att rekommendera ytterligare produkter eller ge rabatt när det lämpade sig, och såg alltid till att lägga med ett gratisprov i påsen vid varje köp. Hon satte upp reklamaffischer för nya produkter på utvalda platser runtom i butiken där de skulle fånga kundernas ögon, och hanterade utan problem den gången då en hudvårdsterapeut inte hade fått bra feedback och därför behövde ersättas. Men på kvällen, när hon lämnade sina anställda och i den tryckande värmen gick längs gator som flödade av musik och myllrade av kärlekspar, kände hon hur hon fortfarande sögs in i det gapande svarta såret, hur det drog in henne i sig. Hon släpade sin svettdrypande kropp nedför gatan och bort från folkvimlet.

Det hände ungefär samtidigt som de stekheta sommardagarna började bli aningen svalare, åtminstone på morgnar och kvällar. När han efter att ha varit borta i flera dagar kom hemsmygande som en tjuv en tidig morgon, lade sig i sängen och försökte slå armarna om henne, sköt hon honom ifrån sig.

”Jag är trött … Jag är jättetrött, sa jag.”

”Du kan väl ställa upp en liten stund bara.”

Men senare, vid frukostbordet, kom hon plötsligt på sig själv med att vilja sticka sig i ögonen med ätpinnarna eller hälla det kokheta tevattnet över huvudet.

Hon kom ihåg hur det var. Om och om igen hade hans ord ekat i hennes halvt medvetna sinne. Ännu halvsovande lyckades hon ta sig igenom det hela genom att tänka för sig själv att det inte var så farligt, det var bara den här enda gången, det skulle snart vara över, det var bara att stå ut. Smärtan och skammen hade spolats bort av den djupa, utmattade sömn hon omedelbart efteråt gled in i. Men senare, vid frukostbordet, kom hon plötsligt på sig själv med att vilja sticka sig i ögonen med ätpinnarna eller hälla det kokheta tevattnet över huvudet.

När hennes man väl hade somnat var det tyst och stilla i sovrummet igen. Hon lyfte upp Ji-woo, som hade sovit på sidan, och lade ner honom igen så att han låg på rygg, och medan hon gjorde det insåg hon hur patetiska de måste te sig, mor och barn vagt urskiljbara i mörkret.

Ingenting var på tok. Så var det. Allt skulle ordna sig så länge hon bara kämpade på, bara gick vidare med sitt liv så som hon alltid hade gjort. Det fanns hur som helst inget annat sätt.

Hon lämnade sovrummet och såg ut genom det mörkblå verandafönstret. Leksakerna som Ji-woo hade lekt med kvällen innan, soffan och tv:n, de svarta skåpdörrarna under diskbänken och fettfläckarna på gasspisen – det var som om hon såg allt detta för första gången, som om hon aldrig hade befunnit sig i lägenheten förut. En egendomlig smärta högg till i bröstet. Det var en tryckande, kvävande känsla, som om lägenhetens väggar långsamt höll på att pressas samman.

Hon öppnade garderobsdörren och tog fram sin lila t-shirt. Färgen var urblekt eftersom Ji-woo hade tyckt om den när hon ammade honom, så hon hade ofta gått omkring i den hemma. Hon tyckte om att ha den på sig när hon var sjuk eller helt enkelt inte kände sig på topp, och fortfarande, trots att hon hade tvättat den oräkneliga gånger fick dess mjölk-och-spädbarns-doft henne att känna sig trygg. Men den här gången fungerade det inte. Smärtan i bröstet förvärrades. Andhämtningen blev ytlig och hon var tvungen att anstränga sig för att andas djupare.

Hon satte sig i soffan. Hon lät blicken följa sekundvisarens tickande runt urtavlan och gjorde ytterligare ett försök att kontrollera andhämtningen. Till hennes förvåning blev det inte bättre. En känsla av déjà vu smög sig över henne, en känsla av att redan ha upplevt detta ögonblick oräkneliga gånger. Grunden till smärtan hon bar inom sig hade uppenbarat sig för henne, som något hon hade förberett sig på sedan länge, som om hon hade väntat på just detta ögonblick.

Allt är meningslöst.

Jag står inte ut längre.

Jag orkar inte mer.

Jag vill inte.

Hon såg sig återigen om på de olika föremålen i lägenheten. De tillhörde inte henne. Precis som hennes liv aldrig hade tillhört henne.

Hennes liv var inget annat än en spöklik parad av utmattning och ståndaktighet, inte mer verkligt än en tv-såpa. Döden, som nu stod vid hennes sida, var lika välbekant som en familjemedlem, länge försvunnen men nu hemkommen igen.

Hon reste sig darrande upp och gick in i rummet där leksakerna låg utspridda. Varje kväll den senaste veckan hade hon och Ji-woo jobbat med en mobil tillsammans. Nu lyfte hon ner den och började knyta upp det tjocka snöret. Det var så hårt knutet att hon fick ont i fingertopparna, men hon fortsatte tålmodigt tills hon fick upp den sista knuten. Hon rullade ihop det färgade papperet och cellofanet, som var dekorerat med stjärnor, och lade undan det i en korg, lindade sedan ihop snöret och stoppade ner det i byxfickan.

Hon satte på sig ett par sandaler, sköt upp den tunga ytterdörren och tog trapporna ner. Det var fortfarande mörkt ute. Det enda upplysta fönstret i det väldiga huset var hennes eget. Hon fortsatte att gå, ut genom grinden på baksidan av huset och uppför den mörka, smala stigen mot berget.

Bergsvecken såg djupare ut än vanligt i det blåsvarta mörkret. Det var så tidigt att gamlingarna som träget gick och hämtade mineralvatten i gryningen fortfarande låg och sov. Hon gick vidare med sänkt huvud. Hon kände något fuktigt i ansiktet, svett eller tårar, hon visste inte vilket, och torkade bort det med baksidan av handen. Smärtan kändes som ett hål som ville sluka henne, en källa till den djupaste skräck, men samtidigt en märklig, stilla frid.’

Fortsättning följer…