Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 11

Tiden går.

Utanför fönstret ser regnet ut att ha avtagit något. Regndropparna på myggnätet rör sig inte, så det kanske slutade regna för en stund sedan.

In-hye sätter sig i en stol bredvid Yeong-hyes säng, öppnar väskan och tar fram diverse plastbehållare i olika storlekar, alla väl tillslutna. Hon öppnar locket på den minsta behållaren först. En söt doft sprider sig i rummets fuktiga luft.

”Det är persika, Yeong-hye. Inlagd Hwangdopersika. Det tycker du ju om. Du brukade insistera på att köpa dem även när det var säsong för färska persikor, precis som ett barn.” Hon skär en bit av den mogna, eftergivna frukten med en gaffel och sätter den under näsan på Yeong-hye. ”Lukta på det här … vill du inte smaka lite?” Nästa behållare är fylld med vattenmelon, uppskuren i lagom stora kuber. ”Du minns väl när du var liten och jag skar upp en vattenmelon – du ville alltid komma och lukta på den. En del av dem gav ifrån sig en underbart söt doft när man delade dem, den spred sig genom hela huset.”

Yeong-hye förblir fullkomligt stilla.

In-hye gnider försiktigt en bit melon över systerns läppar. Hon försöker använda två fingrar för att sära på hennes läppar, men munnen är hårt sluten.

”Yeong-hye”, säger In-hye. Hennes röst är låg. ”Svara mig, Yeong-hye.” Hon skakar systerns stela axlar, men motstår frestelsen att tvinga upp hennes mun. Hon vill skrika rakt i örat på sin syster: Vad håller du på med? Hör du vad jag säger? Vill du dö? Vill du verkligen dö? Hon rannsakar förvirrat den glödheta vrede som bubblar upp inom henne likt skum.

Tiden går.

In-hye vrider på huvudet och tittar ut genom fönstret. Regnet ser äntligen ut att ha upphört, men himlen är fortfarande gråmulen, de våta träden fortfarande tysta. Ch’ukseongbergets trädbevuxna sluttningar sträcker sig så långt ögat når. Den väldiga skog som brer ut sig över bergssidorna är lika tyst som allt annat.

Innan Yeong-hye slutade prata för gott, för omkring en månad sedan, sa hon: ”Snälla, ta mig härifrån.”

Hon tar fram en termos ur väskan och häller upp rosenkvittente i en mugg av rostfritt stål.

”Smaka lite, Yeong-hye. Det har stått och dragit precis lagom.”

Hon för muggen först till sin egna läppar och smuttar på teet. Smaken som dröjer sig kvar på tungan är söt och aromatisk. Efter att ha hällt lite på en handduk använder hon den för att fukta Yeong-hyes läppar. Ingen reaktion. ”Vill du dö?” frågar hon. ”Det vill du väl inte? Om det enda du vill är att bli ett träd måste du ändå äta. Du måste leva.” Hon tystnar. Med ens får hon svårt att andas. En misstanke hon inte har velat vidkännas har slutligen stuckit upp huvudet. Har hon haft fel hela tiden? Är det kanske precis det, döden, som Yeong-hye har varit ute efter, som hon har varit ute efter från början?

Nej, säger hon tyst till sig själv. Du vill inte dö.

Innan Yeong-hye slutade prata för gott, för omkring en månad sedan, sa hon: ”Snälla, ta mig härifrån.”

Hon tystnade ofta mitt i en mening, kanske för att hon hade svårt att prata någon längre stund, och orden blandades med hennes väsande andetag.

”Alla säger jämt åt mig att äta … jag tycker inte om att äta. De tvingar mig. Sist kräktes jag upp det … i går gav de mig en spruta så fort jag hade ätit, för att söva mig. Jag tycker inte om sprutor, jag tycker verkligen inte om dem … snälla, ta mig härifrån. Jag vill inte vara här.”

In-hye hade hållit Yeong-hyes utmärglade hand i sin och sagt: ”Men du kan ju knappt ens gå längre. Det är bara nu när du har fått dropp som du håller dig vid liv. Om du får komma hem, kommer du att äta då? Om du lovar att äta ska jag se till att få dig utskriven.” Hon kunde inte undgå att se hur hoppet släcktes i Yeong-hyes ögon. ”Yeong-hye. Svara mig. Det enda du behöver göra är att lova.”

Yeong-hye lösgjorde sig ur systerns grepp. ”Du är precis likadan”, viskade hon. Hennes röst var knappt hörbar.

”Vad pratar du om? Jag …”

”Ingen förstår mig … läkarna, sköterskorna, de är likadana allihop … de försöker inte ens förstå … de bara tvingar mig att ta medicin och sticker sprutor i mig.”

Yeong-hye talade långsamt och dämpat, men bestämt.

In-hye kunde inte längre behärska sig. ”Sluta!” skrek hon. ”Jag gör som jag gör för att jag är rädd att du ska dö!”

Yeong-hye vred på huvudet och såg uttryckslöst på In-hye, som om hon inte var hennes syster utan en helt främmande människa. Efter en stund kom frågan:

”Varför det? Skulle det vara så hemskt att dö?”

Yeong-hye hade varit det enda offret för faderns misshandel.

Skulle det vara så hemskt att dö?

För länge sedan hade hon och Yeong-hye gått vilse i bergen. Yeong-hye, som var nio när det hände, sa: ”Vi struntar i att gå hem, helt enkelt.”

In-hye hade inte förstått vad hon menade. ”Vad pratar du om? Det kommer att bli mörkt när som helst nu. Vi måste skynda oss att hitta stigen.”

Först efter alla dessa år begrep hon varför Yeong-hye hade sagt det hon sa. Yeong-hye hade varit det enda offret för faderns misshandel. Deras bror Yeong-ho, en pojke som skipade sin egen hårdhänta rättvisa bland barnen i byn, skulle inte ha påverkats på samma sätt av den sortens våld. Som äldsta dotter var In-hye den som brukade ta över från deras utmattade mor och koka buljong som fadern kunde skölja ner spriten med, så han hade alltid varit försiktigare med hur han behandlade henne. Bara Yeong-hye, foglig och naiv, var oförmögen att avleda faderns vrede eller göra något som helst motstånd. I stället höll hon allt sitt lidande djupt inom sig. Nu i efterhand kunde In-hye se att rollen hon själv hade tagit på sig som arbetsam, uppoffrande äldsta dotter inte var något tecken på mognad, utan på feghet. Det hade varit en överlevnadsstrategi.

Kunde jag ha förhindrat det? Kunde jag ha förhindrat att allt det hemska som Yeong-hye fick utstå satte sig så djupt inom henne, fick ett sådant grepp om henne? Hon såg återigen sin syster som barn, hennes rygg och skuldror och bakhuvud där hon stod ensam framför grinden i solnedgången. De hade till sist kommit ner från berget, men på motsatt sida från där de hade börjat. Medan mörkret föll hade de skyndat längs den främmande landsvägen och fått lift med en traktor tillbaka till byn. In-hye hade varit lättad, men inte hennes syster. Yeong-hye hade inte sagt någonting, bara stått och betraktat popplarna som glödde i kvällsljuset.

Om de hade rymt hemifrån den kvällen som Yeong-hye hade föreslagit, skulle allt ha varit annorlunda då?

Hade allt varit annorlunda om hon hade gripit tag i faderns arm på familjesammankomsten den där dagen, innan han slog Yeong-hye i ansiktet?

Eller den gången då hon tog med sig Yeong-hye för att presentera henne för hennes blivande man, herr Cheong. In-hye hade upplevt honom som ganska kylig; hon hade inte alls tyckt om honom. Vad hade hänt om hon hade handlat på sin instinkt och satt stopp för giftermålet?

Förr kunde hon ägna timmar åt att på det viset älta allt som kunde ha bidragit till att bestämma Yeong-hyes öde. Det var givetvis helt meningslöst, detta mentala räknande och plockande med padukstenarna som placerats ut på det bräde som var Yeong-hyes liv. Och inte bara meningslöst, det var inte ens möjligt.

Men hon kunde inte hindra tankarna från att snurra kring sin egen före detta make.

Om hon ändå inte hade gift sig med honom.

Han hade ringt till henne, en enda gång. Det var omkring nio månader sedan, vid midnatt. Kanske ringde han någonstans långt bortifrån, för det var en kort fördröjning efter ljudet av myntet som trillade ner.

”Jag vill träffa Ji-woo.” Hans ack så välbekanta stämma, låg och spänd – det hördes att han ansträngde sig för att låta samlad – var som en slö kniv rätt in i hjärtat. ”Kan du inte låta mig träffa honom, bara en gång?”

Så det var därför han ringde. Inte för att säga att han var ledsen. Inte för att be henne om förlåtelse. Bara för att prata om pojken. Han frågade inte ens hur det var med Yeong-hye.

Hon hade alltid vetat hur känslig han var. En man med dåligt självförtroende som lätt blev frustrerad om saker och ting inte gick som han tänkt. Hon visste att om hon sa nej en gång till skulle det förmodligen dröja mycket länge innan han kontaktade henne igen.

Trots att hon visste detta, nej, eftersom hon visste det, lade hon på utan att svara.

En telefonkiosk mitt i natten. Slitna gymnastikskor, sjabbiga kläder. Ett förtvivlat ansikte, inte längre ungt. Hon ruskade på huvudet för att försöka göra sig kvitt bilden. Varje gång hon tänkte på honom nuförtiden såg hon för sin inre syn hur han hade sett ut då han försökte kasta sig över Yeong-hyes balkongräcke, som för att flyga som en fågel. Alla dessa bilder av flygande som han hade klippt in i sina filmer – men när han verkligen hade behövt flyga hade det varit bortom hans förmåga.

”Jag känner inte dig”, muttrade hon och kramade luren, som hon hade lagt tillbaka i klykan men ännu inte släppt greppet om. ”Så vi behöver inte förlåta varandra. För jag känner inte dig.”

När det ringde igen drog hon ur sladden. Nästa morgon satte hon i kontakten igen, men precis som hon hade förutsett ringde han inte mer.

Ljuset smyger in över landskapet, når Ch’ukseongbergets skog och tänder ånyo dess sommarfärger.

Tiden går.

Nu blundar Yeong-hye. Sover hon? Känner hon doften av frukten som hennes syster trycker mot hennes läppar?

In-hye betraktar Yeong-hyes utstående kindben, hennes urgröpta ögonhålor och insjunkna kinder. Hon känner systerns raspiga andhämtning. Hon reser sig upp och går bort till fönstret, där den mörkgrå himlen sakta är på väg att klarna. Ljuset smyger in över landskapet, når Ch’ukseongbergets skog och tänder ånyo dess sommarfärger. Platsen där Yeong-hye hittades den där kvällen måste ligga någonstans uppe på bergssluttningen.

”Jag hörde något”, hade Yeong-hye sagt, där hon låg kopplad till droppet. ”Jag gick dit för att jag hörde något som kallade på mig … nu hörs det inte längre … jag stod bara där och väntade.”

När In-hye frågade vad det var hon hade väntat på tändes ett febrigt ljus i Yeong-hyes ögon. Droppnålen satt i höger hand, så hon fattade tag i In-hyes hand med den vänstra. In-hye förbluffades av styrkan i hennes grepp.

”Det smälte bort i regnet … allt smälte … Jag hade precis varit på väg att ta mig ner i jorden. Det var inget annat att göra om jag ville hamna upp och ner igen, förstår du.”

Hee-joos uppjagade röst väcker In-hye ur dessa minnen.

”Vad ska vi ta oss till med Yeong-hye? De säger att hon kan dö.”

I In-hyes öron låter Hee-joos ord som det öronbedövande dånet när ett flygplan lyfter.

Det finns ett minne som In-hye aldrig har kunnat berätta för någon, och hon kommer förmodligen aldrig att göra det heller.

April för två år sedan. På våren samma år som hennes man skulle göra den där videon med Yeong-hye. I närmare en månad hade In-hye av och till haft blödningar från underlivet. Hon förstod aldrig varför, men varje gång hon tvättade sina blodiga underbyxor mindes hon av någon anledning hur blodet hade sprutat från Yeong-hyes handled. Varje dag bestämde hon sig för att gå till doktorn nästa dag, men när nästa dag kom sköt hon upp det igen. Hon vågade inte söka vård. Tänk om det var en allvarlig sjukdom. Hur lång tid skulle hon då ha kvar att leva? Ett år. Sex månader. Eller tre månader. För första gången blev hon intensivt medveten om hur stor del av sitt liv hon hade tillbringat med sin man. Det hade varit en tid helt utan glädje och spontanitet. En tillvaro hon dittills hade lyckats uthärda endast genom att utnyttja varje uns av uthållighet och hänsynstagande. Alltsammans självförvållat.

Samma morgon som hon äntligen uppbådade modet att gå till avdelningen för gynekologi och mödravård, där hon hade fött Ji-woo, hade hon stått på den öppna perrongen på Wangsimnistationen och väntat på tåget, som dröjde ovanligt länge. Mittemot perrongen låg en rad övergivna byggnader likt förfallna stålskelett och mellan syllar över vilka inga tåg passerade kikade ogräset upp. Hon överraskades av känslan av att aldrig riktigt ha levt i världen. Så var det. Hon hade aldrig levt. Till och med som barn, så långt tillbaka hon kunde minnas, hade hon inte gjort annat än att uthärda. Hon hade trott på sin egen inneboende godhet, sin medmänsklighet, och levt därefter. Hon hade aldrig gjort något för att skada någon annan. Hennes vilja att göra allt på rätt sätt hade aldrig sviktat, allt hon hade uppnått byggde på det, och hon skulle ha fortsatt så i tid och evighet. Hon förstod inte varför, men inför de förfallna byggnaderna och det spretande ogräset var hon bara ett barn som aldrig
hade levt.

Hon tryckte tillbaka skammen och lyckades sluta darra innan hon klättrade upp på britsen. Den manlige läkaren förde in ett kallt instrument långt upp i slidan och avlägsnade en tungformad polyp som hade fäst sig vid slidväggen. Den skarpa smärtan fick henne att rycka till.

”Det är därför ni har haft blödningar. Jag fick bort hela, så blödningarna bör avta om ett par dagar och därefter upphöra helt. Era äggstockar ser bra ut, så där har ni inget att oroa er för.”

Inte ens en gnutta glädje kunde hon krama ur det beskedet. I stället för en allvarlig sjukdom, en möjlighet som hade orsakat henne en förfärlig massa oro de senaste månaderna, hade det bara varit en petitess. Åter på perrongen vid Wangsimni var det inte bara smärtan från operationen som fick henne att darra i benen. När tåget så småningom dånade in till perrongen stapplade hon in bakom ett av metallsätena och gömde sig, rädd att någonting inom henne skulle få henne att kasta sig framför tåget.

Hur förklara de fyra månader som följde på den dagen? Blödandet fortsatte i ungefär två veckor till, sedan läkte såret och slutade blöda. Men det kändes som om det fortfarande fanns ett öppet sår inuti kroppen. Det var som om det på något sätt hade vuxit sig större än hon själv, som om hela hennes kropp höll på att sugas in i dess becksvarta gap.

Tyst såg hon våren övergå i sommar. Kläderna som hennes kvinnliga kunder bar blev kortare och färggladare. Som alltid log hon mot kunderna, glömde aldrig att rekommendera ytterligare produkter eller ge rabatt när det lämpade sig, och såg alltid till att lägga med ett gratisprov i påsen vid varje köp. Hon satte upp reklamaffischer för nya produkter på utvalda platser runtom i butiken där de skulle fånga kundernas ögon, och hanterade utan problem den gången då en hudvårdsterapeut inte hade fått bra feedback och därför behövde ersättas. Men på kvällen, när hon lämnade sina anställda och i den tryckande värmen gick längs gator som flödade av musik och myllrade av kärlekspar, kände hon hur hon fortfarande sögs in i det gapande svarta såret, hur det drog in henne i sig. Hon släpade sin svettdrypande kropp nedför gatan och bort från folkvimlet.

Det hände ungefär samtidigt som de stekheta sommardagarna började bli aningen svalare, åtminstone på morgnar och kvällar. När han efter att ha varit borta i flera dagar kom hemsmygande som en tjuv en tidig morgon, lade sig i sängen och försökte slå armarna om henne, sköt hon honom ifrån sig.

”Jag är trött … Jag är jättetrött, sa jag.”

”Du kan väl ställa upp en liten stund bara.”

Men senare, vid frukostbordet, kom hon plötsligt på sig själv med att vilja sticka sig i ögonen med ätpinnarna eller hälla det kokheta tevattnet över huvudet.

Hon kom ihåg hur det var. Om och om igen hade hans ord ekat i hennes halvt medvetna sinne. Ännu halvsovande lyckades hon ta sig igenom det hela genom att tänka för sig själv att det inte var så farligt, det var bara den här enda gången, det skulle snart vara över, det var bara att stå ut. Smärtan och skammen hade spolats bort av den djupa, utmattade sömn hon omedelbart efteråt gled in i. Men senare, vid frukostbordet, kom hon plötsligt på sig själv med att vilja sticka sig i ögonen med ätpinnarna eller hälla det kokheta tevattnet över huvudet.

När hennes man väl hade somnat var det tyst och stilla i sovrummet igen. Hon lyfte upp Ji-woo, som hade sovit på sidan, och lade ner honom igen så att han låg på rygg, och medan hon gjorde det insåg hon hur patetiska de måste te sig, mor och barn vagt urskiljbara i mörkret.

Ingenting var på tok. Så var det. Allt skulle ordna sig så länge hon bara kämpade på, bara gick vidare med sitt liv så som hon alltid hade gjort. Det fanns hur som helst inget annat sätt.

Hon lämnade sovrummet och såg ut genom det mörkblå verandafönstret. Leksakerna som Ji-woo hade lekt med kvällen innan, soffan och tv:n, de svarta skåpdörrarna under diskbänken och fettfläckarna på gasspisen – det var som om hon såg allt detta för första gången, som om hon aldrig hade befunnit sig i lägenheten förut. En egendomlig smärta högg till i bröstet. Det var en tryckande, kvävande känsla, som om lägenhetens väggar långsamt höll på att pressas samman.

Hon öppnade garderobsdörren och tog fram sin lila t-shirt. Färgen var urblekt eftersom Ji-woo hade tyckt om den när hon ammade honom, så hon hade ofta gått omkring i den hemma. Hon tyckte om att ha den på sig när hon var sjuk eller helt enkelt inte kände sig på topp, och fortfarande, trots att hon hade tvättat den oräkneliga gånger fick dess mjölk-och-spädbarns-doft henne att känna sig trygg. Men den här gången fungerade det inte. Smärtan i bröstet förvärrades. Andhämtningen blev ytlig och hon var tvungen att anstränga sig för att andas djupare.

Hon satte sig i soffan. Hon lät blicken följa sekundvisarens tickande runt urtavlan och gjorde ytterligare ett försök att kontrollera andhämtningen. Till hennes förvåning blev det inte bättre. En känsla av déjà vu smög sig över henne, en känsla av att redan ha upplevt detta ögonblick oräkneliga gånger. Grunden till smärtan hon bar inom sig hade uppenbarat sig för henne, som något hon hade förberett sig på sedan länge, som om hon hade väntat på just detta ögonblick.

Allt är meningslöst.

Jag står inte ut längre.

Jag orkar inte mer.

Jag vill inte.

Hon såg sig återigen om på de olika föremålen i lägenheten. De tillhörde inte henne. Precis som hennes liv aldrig hade tillhört henne.

Hennes liv var inget annat än en spöklik parad av utmattning och ståndaktighet, inte mer verkligt än en tv-såpa. Döden, som nu stod vid hennes sida, var lika välbekant som en familjemedlem, länge försvunnen men nu hemkommen igen.

Hon reste sig darrande upp och gick in i rummet där leksakerna låg utspridda. Varje kväll den senaste veckan hade hon och Ji-woo jobbat med en mobil tillsammans. Nu lyfte hon ner den och började knyta upp det tjocka snöret. Det var så hårt knutet att hon fick ont i fingertopparna, men hon fortsatte tålmodigt tills hon fick upp den sista knuten. Hon rullade ihop det färgade papperet och cellofanet, som var dekorerat med stjärnor, och lade undan det i en korg, lindade sedan ihop snöret och stoppade ner det i byxfickan.

Hon satte på sig ett par sandaler, sköt upp den tunga ytterdörren och tog trapporna ner. Det var fortfarande mörkt ute. Det enda upplysta fönstret i det väldiga huset var hennes eget. Hon fortsatte att gå, ut genom grinden på baksidan av huset och uppför den mörka, smala stigen mot berget.

Bergsvecken såg djupare ut än vanligt i det blåsvarta mörkret. Det var så tidigt att gamlingarna som träget gick och hämtade mineralvatten i gryningen fortfarande låg och sov. Hon gick vidare med sänkt huvud. Hon kände något fuktigt i ansiktet, svett eller tårar, hon visste inte vilket, och torkade bort det med baksidan av handen. Smärtan kändes som ett hål som ville sluka henne, en källa till den djupaste skräck, men samtidigt en märklig, stilla frid.’

Fortsättning följer…

Publicerad
2 dagar sedan
Universitetshuset, Uppsala universitet.
Uppsala centrum för Förintelse- och folkmordsstudier är nytt namn på tidigare Hugo Valentin-centrum. Foto: Christine Olsson/TT

Det nya namnet på Hugo Valentin-centrum speglar dess fokus

Att ordföranden för Judiska Centralrådet Aron Verständig insinuerar att namnbytet på Uppsala universitets centrum för Förintelse- och folkmordsstudier skulle vara ”antijudiskt” är både orättvist och djupt oroande, skriver Matylda Jonas-Kowalik, doktorand vid Uppsala universitet i en debattartikel för Arbetaren.

De senaste veckorna har det pågått en livlig diskussion kring namnbytet på Uppsala universitets UHGS centrum, Sveriges mest framstående forskningsinstitution för studier om Förintelsen och folkmord. Tidigare känt som Hugo Valentin-centrum heter det nu Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies, UHGS. Som doktorand i historia vid Uppsala universitet med inriktning på Förintelsestudier och som alumn från universitetets masterprogram i Förintelse- och folkmordsstudier blev jag överraskad av Aron Verständigs debattartikel i UNT den 2 januari 2025, som senare utvecklades till en bredare debatt i svenska medier. Som judisk akademiker med anknytning till den enhet som kritiseras i medierna känner jag ett ansvar att bidra med mitt perspektiv.

Det är sant att Hugo Valentin var en framstående akademiker vars verk, Judarnas historia i Sverige (1924) och Antisemitismen i historisk och kritisk belysning (1935), fortfarande är betydelsefulla för historiografin om svenska judar. Eftersom centret tidigare bedrivit forskning om både nationella minoriteter samt Förintelsen och andra folkmord, var Hugo Valentin en lämplig namnpatron, då han som akademiker arbetade med båda dessa områden.

Orättvis och djupt oroande

För omkring två år sedan beslutade Uppsala universitet att begränsa forskningsområdet inom UHGS och upphöra med finansieringen av studier om nationella minoriteter, vilket har lett till en förändring av dess kompetensområde. Debatten om namnbytet har pågått sedan dess, och i november 2024 fattades beslutet att ge centret namnet Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies. Jag motsätter mig dock starkt påståendet att ett namnbyte skulle vanhedra Valentins arv. Att byta namn på centret förminskar inte Valentins vetenskapliga insatser, hans personliga mod eller hans fasta motstånd mot nazism och antisemitism. Tvärtom betonar ett namn som tydligare speglar centrets fokus – Förintelse- och folkmordsstudier – dess uppdrag och hedrar Valentins engagemang för att belysa dessa viktiga frågor i det svenska samhället.

Att byta namn till ”Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies” bidrar med tydlighet för allmänheten och det internationella akademiska samfundet, underlättar samarbeten och uppmuntrar potentiella studenter att söka sig till våra program. Det nya namnet speglar bättre centrets ämnesmässiga fokus än det nuvarande ”Hugo Valentin-centrum” och säkerställer att dess syfte kommuniceras tydligt.

Jag finner den antydan, om än förtäckt, att beslutet att byta namn på centret skulle vara ”antijudiskt” orättvis och djupt oroande. Som en judisk forskare specialiserad på Förintelsen är jag särskilt bekymrad över Verständigs påstående att centrets fokus på jämförande folkmordsforskning och minnespolitik skulle minska dess fokus på Förintelsens historia och minneskultur. Jämförande folkmordsstudier är ett viktigt tvärvetenskapligt fält som undersöker folkmord i olika sammanhang för att identifiera mönster, orsaker och konsekvenser. Detta tillvägagångssätt berikar Förintelsestudier betydligt genom att erbjuda bredare insikter i dess historiska och samtida relevans.

Mina kollegors breda expertis möjliggör banbrytande forskning och en exceptionellt heltäckande utbildning. Som alumn från masterprogrammet kan jag intyga att utbildningen om Förintelsen vid vårt centrum håller hög kvalitet och går på djupet med dess historia och historiografi.

Med det sagt delar jag Verständigs oro över förlusten av samlad forskning på de nationella minoriteterna vid vårt universitet. Detta är en oroväckande utveckling, och och hoppas att Uppsala universitet återupprättar detta viktiga studieområde i framtiden. 

Matylda Jonas-Kowalik, doktorand, Uppsala universitet

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Demonstration för Palestina. Foto: Adam Ihse/TT

71 organisationer uppmanar facken: Stoppa Israel

”Vi uppmanar ert fackförbund att bryta tystnaden om det pågående folkmordet och agera på det sätt som ni kan göra”, skriver 71 organisationer från nätverket Stoppa Israel i ett öppet brev riktat till fack och arbetare i Sverige.

Vi är 71 organisationer som har gått samman i ett nätverk: Stoppa Israel. Vi vill visa palestinierna att omvärlden inte accepterar Israels krigsbrott och ockupation.

Vi skriver nu till er eftersom fackföreningar är och har varit en viktig part när det gäller mänskliga rättigheter. Tiden går och morden på palestinier fortsätter. Vi är personer och organisationer som är förtvivlade över att detta kan fortgå. Sverige importerar och exporterar vapen till Israel, trots att vi kan bli skyldiga till medhjälp till folkmord. Vi kan inte komma undan med att vi inte ser och inte hör.

Det pågår enligt Amnesty ett folkmord i Gaza.

”Det internationella samfundets har i över ett år på ett skamligt och katastrofalt vis misslyckats att pressa Israel att stoppa sina grymheter i Gaza. Detta genom att först fördröja kraven på eldupphör och sedan fortsätta vapenöverföringarna. Detta är och kommer förbli en skamfläck på vårt kollektiva samvete”, säger Agnès Callamard, Amnesty Internationals generalsekreterare.

Vi, organisationerna i nätverket Stoppa Israel skrev den 24 oktober till TCO, LO och SACO, samt en debattartikel i Arbetaren, att vi hade följande krav:

  • Inför sanktioner och stoppa all handel med Israel.
  • Avbryt all militär handel och allt samarbete med ockupationsmakten Israel.
  • Verka för att EU:s associationsavtal med Israel hävs och sanktioner införs.
  • Kräv permanent eldupphör och att humanitär hjälp når fram till de drabbade omedelbart.
  • Fördöm tydligt Israels alla övergrepp mot civilbefolkningen i strid med internationella lagar och folkrätten.

Vi uppmanar ert fackförbund att bryta tystnaden om det pågående folkmordet och agera på det sätt som ni kan göra. Se nedan förslag från palestinska arbetsorganisationer. Vi vill föreslå ett samarbete och eller utbyte för att vi tillsammans ska få stopp på folkmordet. 

Om ni redan har gjort någon insats för Gaza får ni gärna dela med er av den. Om ert fack ännu inte har gjort något av förslagen ovan för Gaza:

Vad är det som hindrar er från att agera?
• Vad behöver ni för stöd för att agera? 
• Har ni gjort något annat? I såna fall vad?

Om ni behöver stöd för att agera – kontakta oss gärna!

Palestinska fack vädjar om hjälp

Ett stort antal palestinska fackföreningar gick den 17 oktober ut med en vädjan till arbetarorganisationer världen över om att göra vad de kan för att stoppa den israeliska krigsmaskinen.

Där stod det bland annat: ”Arbetarorganisationer: Släpp allt ägande i Israel. Avinvestera nu. Varje investering i Israel är ett bidrag till förtrycket av oss.”

Arbetare och fackföreningsmedlemmar: Varje arbetsplats och varje fackförening utgör grogrund för organisering. Mobilisera för att eliminera israeliska investeringar från fackliga pensionsfonder och arbetsgivares portföljer, inklusive partnerskap med medskyldiga företag. Bygg upp gräsrötternas kraft för att kräva att era fackliga ledare pressar regeringarna till ett omedelbart eldupphör.

Arbetare längs vapnens leveranskedjor: Vi uppmanar er att ingripa och störa strömmen av vapen som används i folkmordet, från vapenfabriker till transport och militär forskning. Detta är ingen liten uppgift, men vi behöver dig för att bygga kollektiv kraft för att stoppa vapenhandeln. Det är vårt mest akuta behov.*

Sätt vår befrielsekamp i centrum: Berätta för världen om vår kamp. Vi kämpar för våra liv, för frihet, rättvisa och befrielse. Vi behöver att du i detta ögonblick i historien visar din styrka och förmår gå bortom uttalanden.

Var modiga, ta risker och agera med den skyndsamhet som Israels folkmord kräver!

*Detta är vad Svenska hamnarbetarförbundet  har beslutat om: En så fantastisk handling!: 68 % röstade för blockad av krigsmateriel under pågående krig i Gaza – Svenska Hamnarbetarförbundet

71 organisationer i nätverket Stoppa Israel

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Vem ska få Ottarpriset 2025?

Vem tycker du förtjänar att lyftas fram för sina insatser i kampen för sexuell hälsa, jämlikhet och samhällelig rättvisa? Sista nomineringsdag: 31 januari 2025. Mejla [email protected] med namn och eventuellt förslag till motivering!

På flera håll i världen ser vi i dag en tillbakagång för de landvinningar kvinnor gjort vad gäller grundläggande jämlikhet. Som rätten till att bestämma över sina egna kroppar och rätten att på samma villkor som män få röra sig i och ta del av de offentliga rummen och samhällets resurser. Reaktionära och patriarkala krafter gör gemensam sak i sina försök att frånta flickor och kvinnor – det vill säga halva jordens befolkning – deras rättigheter. 

För att motverka denna utveckling vill Arbetarens redaktion uppmärksamma och främja de som arbetar i Elise “Ottar” Ottesen-Jensens anda. Arbetaren delar därför årligen ut Ottarpriset till en person eller grupp som varit verksam i kampen för sexuell hälsa, jämlikhet och samhällelig rättvisa – präglad av feministisk och social medvetenhet och upplysningsambitioner. 

Tidigare pristagare är Bita Eshraghi, Ida Östensson, Noorihe Halimi, organisationen QJouren Väst, BB-ockupanterna i Sollefteå, organisationen Inte din hora och den palestinska kvinnorättsorganisationen Aisha i Gaza. Sista nomineringsdag: 31 januari 2025. Mejla [email protected] med namn och förslag till motivering!

Priset är uppkallat efter Elise Ottesen-Jensen – den frihetliga socialisten, journalisten, sexualupplysaren och kvinnorättskämpen som stod på barrikaderna för kvinnors reproduktiva rättigheter och hälsa. I många år, från och med tidningen Arbetarens grundande 1922, arbetade hon på redaktionen och redigerade bland annat tidningens kvinnosida under vinjetten ”Kvinnan och hemmet”. Det var under dessa år som hon började använda signaturen Ottar. Elise Ottesen-Jensen har haft stor betydelse när det gäller att visa på hur kampen mot klassamhället hänger samman med sexualpolitisk kamp och kvinnokamp.

Mejla [email protected] med namn och eventuellt förslag till motivering! Sista nomineringsdag: 31 januari 2025.

Publicerad
4 dagar sedan
Alex Olofsson skriver i sin andra krönika i Arbetaren från Kiruna om DCA-avtalet och militariseringen i norr. Foto: Magnus Fredriksson, Fredrik Sandberg/TT, Montage: Arbetaren

Alex Olofsson:
Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA

Det finns ett gammalt knep för att avgöra hur viktigt ett politiskt skeende är i vårt avlånga land. Ju större skeende – desto mindre debatt och rapportering. Den amerikanska krigsmaktens pågående expandering och basetablering på svensk mark utgör inget undantag.

I det här läget är det svårt att förneka. Ingenting verkar göra svenska politiker så glada som att få gnugga axel med amerikanska högdjur. Så i december för två år sedan när försvarsminister Pål Jonson skrev under det så kallade Defense Cooperation Agreement-avtalet (DCA-avtalet) med amerikanerna hade han ett stort flin i ansiktet. Han såg så lycklig och stolt ut. Som en glad finnspets i husses koppel. Sedan gick det fort. Bara några månader efteråt, i juni 2024, klubbades avtalet igenom i riksdagen. Utan några problem.

Avtalet hade skrivits på utan förvarning. Någon vettig debatt om dess innebörd fick man söka efter med ljus och lykta. Både i riks- och lokalmedia bestod rapporteringen mest av enstaka insändare och krönikor, eller slentrianmässig rapportering utifrån riksdagens pressmeddelanden.

Detta trots att avtalet tillsammans med Natoanslutningen förmodligen utgör det största politiska skiftet i svensk nutidshistoria. Det var alltså ingen större nyhet när bananmonarkin Sverige blev vasallstat åt USA.

Många militärbaser på svensk mark med DCA-avtalet

Många av oss 90-talister fick vårt politiska uppvaknande när vi bevittnade amerikanernas brutala och hänsynslösa krig i Afghanistan och Irak. Vi växte upp med vetskapen om deras tortyrfängelser och folkrättsvidriga invasioner. I skrivande stund har amerikanerna mellan 700 och 800 militärbaser – ingen vet exakt siffra – utspridda över 80 länder. 

DCA-avtalet gör att vi nu med säkerhet kan tillfoga 17 militärbaser på svensk mark till listan. Totalt är sju på samiskt område. Två blir i Norrbotten, varav en utanför min egna hemstad Kiruna. Snart marscherar alltså amerikanska armékängor över hjortronmyrarna. Samebyn Leavas renar kommer få maka på sig och göra plats för både 91:an Karlsson och G.I Joe. Tydligen är det viktigare att de tillsammans får träna på att ha ihjäl människor i vinterterräng – än att djuren ska få beta ostört året om.

Fredsrörelsen har ensamma protesterat

Fredsrörelsen har skrikit sig hes. Men som vanligt är det ingen som lyssnar. Dörren för att amerikanerna kan placera kärnvapen på svensk mark står vidöppen. Vetskapen om brottsligheten som följer med utländska militärbaser löste man på enklaste sättet – straffrihet för amerikanska soldater på svensk mark och givetvis avskrev vi oss rätten att han någon insyn i deras verksamhet på baserna. 

Visst kom Miljöpartiet och Vänsterpartiet med det vanliga knorret när avtalet skulle dunkas igenom i riksdagen. Försiktigt påpekade man att det kändes obehagligt med ett sådant avtal – tänk om Donald Trump tar tillbaka makten. Surt sa räven.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Hamnarbetarförbundets medlemmar har röstat för en blockad av israeliskt krigsmaterial
Beslutet om att vägra lasta israeliskt krigsmateriel togs av en majoritet av medlemmarna i Hamnarbetarförbundet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hamnarbetarna varslar om blockad mot israeliskt krigsmateriel


Hamnarbetarförbundet har varslat om blockad mot att lasta och lossa krigsmateriel till och från Israel. Det här med anledning av det pågående folkmordet i Gaza.

Det var redan innan jul som Arbetaren kunde rapportera om att en majoritet av Hamnarbetarförbundets medlemmar röstat för en blockad av israeliskt krigsmateriel. Nu verkställs varslet och blockaden är planerad att påbörjas måndag den 28 januari.

– Vi vill inte bidra till att upprätthålla ett handelsutbyte med Israel som på något sätt underlättar eller förlänger misstänkta krigsbrott eller förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna, säger förbundsordförande Martin Berg i ett uttalande på fackföreningens hemsida under tisdagseftermiddagen.

Han fortsätter:

– Redan den 10 oktober förra året bedömde Rädda Barnen att Gaza var den farligaste platsen på jorden för barn, efter att 11 300 identifierade palestinska barn dödats. Vi känner att vi måste göra något helt enkelt.

Förbundet har påbörjat ett arbete med att börja identifiera vilka gods som kommer att innefattas av blockaden.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Brandman i bostadsområdet Pacific Palisades i Los Angeles onsdag den 8 januari 2025.
Foto: Etienne Laurent/TT

Katastrofens mesta offer – en förutsägbar klassfråga

I Los Angeles i Kalifornien flyr över hundratusen människor undan förödande bränder i detta nu. Men hur förvandlas en naturhändelse till en naturkatastrof med förutsebara offer?

När självaste Hollywood-skylten hotas av eldstormar från tre olika jättebränder, och nomineringarna till Oscarsgalan flyttas fram för första gången under dess nästan sekelgamla historia kan man undra om det är en katastroffilmen som blivit verklighet. Svaret är förstås ja.

Men de dramatiska bilderna är inte de första vi sett av förödande naturhändelser – knutna till klimatkatastrofer eller ej – som de senaste decennierna allt mer regelmässigt drabbat människor i länder som Mexiko, Bangladesh, Tjeckien, Haiti och Grekland.

Tsunamikatastrofen 2004

Jordbävningen i Indiska oceanen 2004 och den efterföljande tsunamin orsakade omkring 226 000 människors död, och gjorde fem miljoner människor hemlösa. Varje offer var lika viktiga, men i Sverige uppmärksammades framför allt svenska turister som omkom i Thailand, inte lika mycket den restaurang-, och hotellpersonal som arbetade för dessa turister, och andra i lokalbefolkningen som drabbades.

Många svenska överlevande lade i efterhand ner arbete för att stötta den thailändska lokalbefolkningen att återuppbygga området. Men vi har inte hört så mycket om ifall Sveriges myndigheter tagit sin del i ansvaret i gemensam forskning mellan länder kring hur människor kan skyddas från liknande händelser oavsett klass och härkomst.

En analys från 2020 som samlat forskning från 42 europeiska universitet visar att de tre senaste decennierna varit i särklass de mest översvämningsrika i Europa på 500 år. ”Översvämningar tillhör de naturriskfaktorer som förvandlas till naturkatastrofer genom bristfällig samhällelig planering och beredskap”, påpekade forskaren i klimathistoria Dag Retsö (i dag docent i ekonomisk historia) när analysen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Nature. 

Det är inte svårt att applicera tänkesättet även på jordbävningar och de enorma bränder som härjat regelbundet inte minst i Kalifornien under de senaste åren. 

I Los Angeles skrivs det nu om kända och rika människor som får fly sina hem. Tragedier i varenda fall, förstås, men kanske lite extra jobbigt för den som inte har råd att evakuera sig och sin familj och husdjuren till ett lyxhotell i LA. De som klagar över att försäkringsbolagen för några månader sedan sade upp försäkringarna för de boende i det enorma katastrofområdet hade i alla fall försäkringar. 

Det är inte de rikas fel att medierna helst rapporterar om dem, men det är stötande att de många städare, matleverantörer, chaufförer, djurskötare, trädgårdsmästare, poolskötare, nannies, yogainstruktörer, nagelskulptörer, kockar, väktare, hantverkare och brandmän som servar de rika och kända, och nu är bland de många, i skrivande stund över 100 000, på flykt ignoreras. Kommer dessa att få ta del av ersättningen som nu utlovas för förstörda hem? 

Orkanen Katrina 2005

Den (förutspådda) tropiska cyklonen Katrina drabbade USA:s sydöstra delstater i slutet av augusti 2005 med enorm förödelse och gav eko över världen. Över 1 800 människor omkom och en miljon blev hemlösa.

Staden New Orleans låg under flera meter djupt vatten och stora delar var helt enkelt förstörda. Efterverkningarna slog hårdast mot de fattiga i alla delstater stormen drabbade, varav majoriteten var afroamerikaner. Människorättsaktivister påpekade systematiken i att just dessa grupper drabbades. 

Evakuerade människor utanför en sportarena i New Orleans den 28 augusti 2005. Foto: Dave Martin/TT

Den tidigare presidentfrun, och dåvarande presidenten George W. Bushs mamma, Barbara Bush gjorde ett besök i en arena i sportcentrat Reliant Park i Houston, Texas, dit 24 000 hemlösa evakuerats från Lousiana, med ”barnsängar sida vid sida i en jättestadion där ljuset aldrig släcks och ljudet av gråtande barn inte tystnar”, som tidningen The Nation beskrev det.

”Alla är så överväldigade av generositeten. Och så många här i arenan var ändå underprivilegierade så detta fungerar mycket bra för dem”, utbrast Barbara Bush ”innan hon återvände till sin egen mångmiljonvilla i samma stad”. 

Uttalandet uppmärksammades hånfullt den gången. Två decennier har gått men perspektivet är i stort sett det samma.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Allt fler handelsanställd känner oro över hot och våld på jobbet
Mordet på en butiksanställd kvinna i Botkyrka har chockat branschen, där allt fler känner oro att utsättas för hot och våld. Foto: Christine Olsson/TT

Ökad oro bland butiksanställda efter mordet på Ica Maxi


Efter mordet på den butiksanställda kvinnan i Botkyrka tidigare i veckan växer nu oron bland handelsanställda runt om i landet. Allt fler upplever nämligen en betydligt större otrygghet på jobbet nu än för bara något år sedan, visar en facklig rapport från i höstas.

Det råder chock och sorg i de väldiga lokalerna inne på Ica Maxi i Botkyrka strax söder om Stockholm. Tisdagskvällens knivattack på en av de anställda, en kvinna i 60-årsåldern som senare avled till följd av sina allvarliga skador, har spätt på den redan ökade oron bland landets butikspersonal.

– Det är naturligtvis en fruktansvärd tragedi och våra tankar går till anhöriga och arbetskamrater just nu. Ingen ska behöva dö på sitt jobb, säger Martin Nyberg som är vice ordförande i fackförbundet Handels, som organiserar över 150 000 butiksanställda runt om i Sverige.

Enligt övervakningsfilmer inifrån butiken i Botkyrka så ska den misstänkta och nu häktade 26-åringen gått runt inne i affären och sett stressad ut innan han överföll kvinnan med sin kniv. Mannen har erkänt dådet. Och enligt hans advokat, Marcus Lodin, finns bakomliggande problematik kring psykisk ohälsa.

Dagen efter hölls butiken stängd och personalen fick hjälp genom krishantering.

Dådet är dock långt ifrån det första i sitt slag i Sverige och riktar än en gång strålkastarljuset på de handelsanställdas utsatta situation.

Bara under 2024 skedde ett flertal skjutningar på restauranger och köpcentrum i landet. Något som fått arbetsköparorganisationen Svensk Handel att ta fram en särskild checklista för rutiner vid pågående dödligt våld.

Martin Nyberg på fackförbundet Handels. Foto: Camilla Svensk

– Det är arbetsgivarnas ansvar att tillsammans med lokala eller regionala skyddsombud göra bland annat riskbedömningar och där upplever jag att det oftast finns ett gott samarbete. Men när det gäller den här typen av dåd som vi såg i Botkyrka så är det också en samhällsfråga där det gäller att förebygga våldet, säger Martin Nyberg.

Allt fler känner oro för våld

I en facklig rapport från slutet av oktober förra året visar siffror att Handels medlemmar känner en allt större oro för att gå till jobbet på grund av riskerna att utsättas för hot och våld. Vanligast är det bland butikspersonal, som arbetar ensamma, eller på jobb där arbetsmiljön redan brister.

– Den oron vi märker av bland våra medlemmar har gått upp ganska mycket det senaste året. Det är väldigt beklagligt och något vi måste ta på största allvar, säger Martin Nyberg.

Det här har fått Handels att reagera och facket kräver bland annat att arbetsköparna tar ett större ansvar för att arbetsmiljön och säkerhetsåtgärderna inne i landets butiker förbättras.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Jobbstress den vanligaste orsaken till att kvinnor blir sjukskrivna för psykisk ohälsa. Foto: Isabell Höjman/TT

Rekordmånga kvinnor sjukskrivna på grund av stress

Förra året tvingades ett rekordstort antal kvinnor sjukskriva sig på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa. Det framkommer i en lägesrapport från Försäkringskassan. Dålig arbetsmiljö är den vanligaste orsaken. Även unga kvinnor drabbas i ökande grad av jobbstress.

Kvinnor löper mer än dubbelt så hög risk för sjukfrånvaro på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa jämfört med män, enligt Försäkringskassans lägesrapport för 2024. Värst drabbade är mödrar i åldern 30 till 39 år.

Könsskillnaderna förstärks av att många kvinnor arbetar inom vård och omsorg där risken att utsättas för stress är högre än i andra branscher.

– Samhällets ständiga effektiviseringshets har skett på bekostnad av rätten till ett långt och hälsosamt arbetsliv. Det ser vi inte minst inom kvinnodominerade välfärdsyrken, säger Hanna Gedin, Europaparlamentariker för Vänsterpartiet till Arbetaren.

Hanna Gedin, sitter i arbetsmarknadsutskottet i EU-parlamentet för Vänsterpartiet. Foto: Agnes Stuber

Hon fortsätter:

− Grejen är att en stor del av den psykiska ohälsan och de stressrelaterade sjukdomar som kvinnor drabbas av på grund av jobbet är någonting som vi skulle kunna förhindra med ganska enkla medel om vi bara bestämde oss för det.

Samma slutsats drar Försäkringskassan i sin rapport och konstaterar att ökningen sker trots att det finns kunskap om hur stressrelaterade sjukskrivningar kan förebyggas.

Från våren 2019 till våren 2024 har antalet stressrelaterade sjukskrivningar ökat från 34 700 till 43 500, vilket är en ökning med 25 procent. Det är också en ny högstanivå för sjukskrivningar kopplade till stress.
Kvinnor tar också statistiskt mer ansvar än män för barn och hem, vilket leder till dubbla arbetsbördor.

Att stressrelaterade sjukskrivningar på grund av utmattning ökar har varit känt under en längre period.

Dålig arbetsmiljö främsta orsak

Framför allt jobbstress ökar risken för att bli sjukskriven. Kvinnor mitt i livet som upplever jobbrelaterad stress löper en högre risk att bli sjukskrivna under året som följer. Och det är framför allt två stressfaktorer som sticker ut, nämligen brist på inflytande och konflikter på jobbet. Det visar en forskningsstudie från Göteborgs universitet, publicerad i tidskriften Scandinavian Journal of Primary Health Care.

Förra året kom siffror från Försäkringskassan som visar att även andelen unga kvinnor som drabbas av utmattning och påföljande sjukskrivning är högre än någonsin. En oroande trend inför framtiden.

– Sjukskrivningarna går från att handla om kroppen till att handla om psykisk hälsa och hjärnfunktioner, sade Siri Helle, psykolog och författare, till Fempers nyheter i samband med att den rapporten kom.

– Och vi vet att unga som upplever psykiska besvär har fördubblats sedan 1980-talet, och nu när de är i början av arbetslivet och möter dåliga arbetsvillkor så leder det till ännu sämre mående.

Den främsta orsaken till de stressrelaterade diagnoserna och sjukskrivningarna är dålig arbetsmiljö.

– Det är ofta svåra arbetsvillkor inom kvinnodominerade yrken, som ofta är inom välfärden. Kraven ökar samtidigt som man har lägre kontroll över sin arbetssituation och har färre resurser.

Kvinnors ohälsa ett demokratiproblem

Kvinnors ohälsa överlag är i förlängningen också ett demokratiproblem. I en rapport från Jämställdhetsmyndigheten, som kom förra året, är det färre kvinnor som engagerar sig i lokalpolitiken jämfört med män på grund av just ohälsa.

Ohälsa utgör ett dubbelt så stort hinder för kvinnors engagemang i politiken på lokal nivå jämfört med mäns.

– Vi vet att kvinnor sjukskriver sig från sina arbeten i högre grad än män på grund av psykisk ohälsa. Det skulle även kunna spilla över på fritiden och försvårar för kvinnors engagemang, sade Anna-Karin Berglund, utredare på Jämställdhetsmyndigheten i samband med att rapporten kom.

Mer resurser till välfärd och sund arbetsmiljö

Enligt Ulrik Lidwall, analytiker på Försäkringskassan och författare till lägesrapporten för 2024, går det att bryta utvecklingen genom förebyggande arbetsmiljöarbete och ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.

Europaparlamentariker Hanna Gedin (V) säger till Arbetaren att det också måste tillföras resurser.

− En fungerande välfärd med bra arbetsmiljö måste få kosta, den kan inte effektiviseras fram. Vi måste ta oss bort från idén om att samhället har som högsta mål att klämma öret ur varje krona, säger hon och tillägger:

– Det är politikens ansvar att se till att människor har ett jobb att gå till som inte riskerar att göra dem utbrända, sjukskrivna och att dö i förtid.

Hanna Gedin konstaterar också att det är symtomatiskt att kvinnor glöms bort när arbetsrelaterade dödsfall diskuteras.

– I kvinnodominerade yrken ser nämligen döden på jobbet ofta annorlunda ut. Till skillnad från olyckorna inom industrin eller på byggarbetsplatser så sker inte döden plötsligt och därför saknas den också i statistiken. För många kvinnor som drabbas handlar det om långvarig stress, hög arbetsbelastning och uttjänta kroppar, säger hon och fortsätter:

– Över 3 000 personer om året dör i förtid på grund av sjukdomar som är direkt relaterade till stress och dålig arbetsmiljö. Många av dem är kvinnor. Det här är någonting vi pratar alldeles för lite om, avslutar Hanna Gedin.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
En butiksantsälld kvinna på Ica Maxi i Botkyrka söder om Stockholm har dött efter en knivattack
En man i 25-årsåldern greps strax efter attacken där en butiksanställd kvinnan dödades under tisdagskvällen. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Butiksanställd kvinna mördad i Botkyrka

Kvinnan som dödades på Ica Maxi i Stockholmsförorten Botkyrka under tisdagskvällen var anställd på butiken, enligt uppgifter till Expressen. En man i 25-årsåldern är gripen misstänkt för dådet och händelsen utreds nu som mord.

Det var strax innan 20 på torsdagskvällen som larmet kom. En kvinna i 60-årsåldern hade då skadats svårt vid en knivattack inne på Ica Maxi i Botkyrka strax söder om Stockholm. Ambulans och polis kallades till platsen och kvinnan fick föras med helikopter till sjukhus där hon senare under kvällen avled till följd av sina svåra skador. Senare under kvällen rapporterade tidningen Expressen att kvinnan var anställd på Ica-butiken där hon mördades.

En man i 25-årsåldern kunde kort efter dådet gripas sedan han övermannats av väktare. Han är nu misstänkt för mord och enligt polisen ska mannen och den mördade kvinnan inte haft någon relation till varandra.

Enligt Expressen misstänker polisen att psykisk ohälsa kan ligga bakom knivdådet.

Dödsfallet är det första i år på svenska arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den franska grundaren av högerextrema Front National, Jean-Marie Le Pen och hans dotter Marine Le Pen 2010, innan brytningen som gjorde att hon tog över och friserade partiet till mer rumsrent. Foto: Jaques Brinon/TT

Grundaren av högerextrema Front National död

Front Nationals grundare Jean-Marie Le Pen har avlidit efter sex decennier av intensiv politisk verksamhet. Han politiserades som frivillig fallskärmsjägare i efterkrigstidens koloniala bevarandekrig och var fram till sin död aktiv i den högerextrema partirörelse som fått starkt fäste i Europa.

Jean-Marie Le Pen har avlidit, 96 år gammal. Le Pen avpolletterades från det parti han själv grundade 1972, Front National. Det franska högerextrema partiet både vann och förlorade väljare på hans öppet fascistiska, för att inte säga nazistiskt färgade språkbruk. Under Jean-Marie Le Pens ledning var Front National ett parti som gapigt torgförde en patriarkal och moralistisk politik, som återinförande av dödsstraffet och en restriktivare abortpolitik. Till slut blev bland annat hans förminskning av tyska gaskamrar under andra världskriget, och uppmaning till att Frankrike och Ryssland skulle komma överens för att ”rädda den vita världen”, för magstarkt att marknadsföra och han ersattes mot sin vilja 2011 av sin dotter, juristen Marine Le Pen fram till hennes avgång 2021. Brytningen mellan grundaren och partiet blev allt öppnare med åren.

De stora nationella framgångarna för Front National har också kommit efter att Jean-Marie Le Pen avgick. Samtidigt har hans grundpolitik fortsatt svävat över partiet.

Jean-Marie Le Pens politiska övertygelse kom ur erfarenheter som (frivillig) fallskärmsjägare i Främlingslegionen, en stenhårt disciplinstyrd elitkår inom franska armén, i koloniala bevarandekrig som Indokinakriget och Algerietrevolten under 1950-talet. 

Stöttade Sverigedemokraterna

Front National var från början ett populistiskt missnöjesparti som genom träget arbete så småningom växte, från ett parti som snarast väckte beröringsskräck hos andra politiker till några att tvingas ta på allvar. Liksom hos sina framväxande broderpartier i Europa kom de stora framgångarna under sent 1980-tal. Bland annat har partiet stöttat svenska Sverigedemokraterna ekonomiskt under 1990-talet och samarbetat med dem i Europaparlamentet under 2000-talet.

Fokuset på invandringskritik har alltid varit en huvudfråga, och särskilt gentemot utomeuropeisk inflyttning. Det var just dessa folkgrupper som kom från utarmade länder, med rätt att bosätta sig i landet när de forna kolonierna i Afrika och Asien frigjorde sig ett efter ett under efterkrigstiden. Nationalismen, som skulle inge franskfödda medborgare hopp om att få mer av den skakiga statskassan gav så småningom framgång.

Under 2010-talet har partiet närmast fått status som rumsrent. Och den fattiga och underprivilegierade arbetarklassen går inte längre att ignorera. Författaren och sociologen Édouard Louis har i Vem dödade min far (2018) beskrivit logiken i att flera miljoner fattiga fransmän som tidigare röstat på Mitterands socialistparti gick över till Front National – det handlade om ett parti som de upplever ser dem, vilket den intellektuella partiöverklassen inte gjort på många år. 

Arvtagaren, dottern Marine Le Pen kunde efter faderns avgång ”modernisera” Front National, bland annat bytte man namn på partiet 2018 till det mindre aggressivt klingande Rassemblement National (Nationell Samling). Dock har hon till och från fortsatt haft Jean-Marie Le Pens stöd utifrån partiet Comité Jeanne som fadern startade 2016, och som kan beskrivas som ett anti-invandringsprojekt av vitt nationalistiskt märke, och som han ledde fram till sin död den 7 januari 2025.

Publicerad Uppdaterad