Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 11

Tiden går.

Utanför fönstret ser regnet ut att ha avtagit något. Regndropparna på myggnätet rör sig inte, så det kanske slutade regna för en stund sedan.

In-hye sätter sig i en stol bredvid Yeong-hyes säng, öppnar väskan och tar fram diverse plastbehållare i olika storlekar, alla väl tillslutna. Hon öppnar locket på den minsta behållaren först. En söt doft sprider sig i rummets fuktiga luft.

”Det är persika, Yeong-hye. Inlagd Hwangdopersika. Det tycker du ju om. Du brukade insistera på att köpa dem även när det var säsong för färska persikor, precis som ett barn.” Hon skär en bit av den mogna, eftergivna frukten med en gaffel och sätter den under näsan på Yeong-hye. ”Lukta på det här … vill du inte smaka lite?” Nästa behållare är fylld med vattenmelon, uppskuren i lagom stora kuber. ”Du minns väl när du var liten och jag skar upp en vattenmelon – du ville alltid komma och lukta på den. En del av dem gav ifrån sig en underbart söt doft när man delade dem, den spred sig genom hela huset.”

Yeong-hye förblir fullkomligt stilla.

In-hye gnider försiktigt en bit melon över systerns läppar. Hon försöker använda två fingrar för att sära på hennes läppar, men munnen är hårt sluten.

”Yeong-hye”, säger In-hye. Hennes röst är låg. ”Svara mig, Yeong-hye.” Hon skakar systerns stela axlar, men motstår frestelsen att tvinga upp hennes mun. Hon vill skrika rakt i örat på sin syster: Vad håller du på med? Hör du vad jag säger? Vill du dö? Vill du verkligen dö? Hon rannsakar förvirrat den glödheta vrede som bubblar upp inom henne likt skum.

Tiden går.

In-hye vrider på huvudet och tittar ut genom fönstret. Regnet ser äntligen ut att ha upphört, men himlen är fortfarande gråmulen, de våta träden fortfarande tysta. Ch’ukseongbergets trädbevuxna sluttningar sträcker sig så långt ögat når. Den väldiga skog som brer ut sig över bergssidorna är lika tyst som allt annat.

Innan Yeong-hye slutade prata för gott, för omkring en månad sedan, sa hon: ”Snälla, ta mig härifrån.”

Hon tar fram en termos ur väskan och häller upp rosenkvittente i en mugg av rostfritt stål.

”Smaka lite, Yeong-hye. Det har stått och dragit precis lagom.”

Hon för muggen först till sin egna läppar och smuttar på teet. Smaken som dröjer sig kvar på tungan är söt och aromatisk. Efter att ha hällt lite på en handduk använder hon den för att fukta Yeong-hyes läppar. Ingen reaktion. ”Vill du dö?” frågar hon. ”Det vill du väl inte? Om det enda du vill är att bli ett träd måste du ändå äta. Du måste leva.” Hon tystnar. Med ens får hon svårt att andas. En misstanke hon inte har velat vidkännas har slutligen stuckit upp huvudet. Har hon haft fel hela tiden? Är det kanske precis det, döden, som Yeong-hye har varit ute efter, som hon har varit ute efter från början?

Nej, säger hon tyst till sig själv. Du vill inte dö.

Innan Yeong-hye slutade prata för gott, för omkring en månad sedan, sa hon: ”Snälla, ta mig härifrån.”

Hon tystnade ofta mitt i en mening, kanske för att hon hade svårt att prata någon längre stund, och orden blandades med hennes väsande andetag.

”Alla säger jämt åt mig att äta … jag tycker inte om att äta. De tvingar mig. Sist kräktes jag upp det … i går gav de mig en spruta så fort jag hade ätit, för att söva mig. Jag tycker inte om sprutor, jag tycker verkligen inte om dem … snälla, ta mig härifrån. Jag vill inte vara här.”

In-hye hade hållit Yeong-hyes utmärglade hand i sin och sagt: ”Men du kan ju knappt ens gå längre. Det är bara nu när du har fått dropp som du håller dig vid liv. Om du får komma hem, kommer du att äta då? Om du lovar att äta ska jag se till att få dig utskriven.” Hon kunde inte undgå att se hur hoppet släcktes i Yeong-hyes ögon. ”Yeong-hye. Svara mig. Det enda du behöver göra är att lova.”

Yeong-hye lösgjorde sig ur systerns grepp. ”Du är precis likadan”, viskade hon. Hennes röst var knappt hörbar.

”Vad pratar du om? Jag …”

”Ingen förstår mig … läkarna, sköterskorna, de är likadana allihop … de försöker inte ens förstå … de bara tvingar mig att ta medicin och sticker sprutor i mig.”

Yeong-hye talade långsamt och dämpat, men bestämt.

In-hye kunde inte längre behärska sig. ”Sluta!” skrek hon. ”Jag gör som jag gör för att jag är rädd att du ska dö!”

Yeong-hye vred på huvudet och såg uttryckslöst på In-hye, som om hon inte var hennes syster utan en helt främmande människa. Efter en stund kom frågan:

”Varför det? Skulle det vara så hemskt att dö?”

Yeong-hye hade varit det enda offret för faderns misshandel.

Skulle det vara så hemskt att dö?

För länge sedan hade hon och Yeong-hye gått vilse i bergen. Yeong-hye, som var nio när det hände, sa: ”Vi struntar i att gå hem, helt enkelt.”

In-hye hade inte förstått vad hon menade. ”Vad pratar du om? Det kommer att bli mörkt när som helst nu. Vi måste skynda oss att hitta stigen.”

Först efter alla dessa år begrep hon varför Yeong-hye hade sagt det hon sa. Yeong-hye hade varit det enda offret för faderns misshandel. Deras bror Yeong-ho, en pojke som skipade sin egen hårdhänta rättvisa bland barnen i byn, skulle inte ha påverkats på samma sätt av den sortens våld. Som äldsta dotter var In-hye den som brukade ta över från deras utmattade mor och koka buljong som fadern kunde skölja ner spriten med, så han hade alltid varit försiktigare med hur han behandlade henne. Bara Yeong-hye, foglig och naiv, var oförmögen att avleda faderns vrede eller göra något som helst motstånd. I stället höll hon allt sitt lidande djupt inom sig. Nu i efterhand kunde In-hye se att rollen hon själv hade tagit på sig som arbetsam, uppoffrande äldsta dotter inte var något tecken på mognad, utan på feghet. Det hade varit en överlevnadsstrategi.

Kunde jag ha förhindrat det? Kunde jag ha förhindrat att allt det hemska som Yeong-hye fick utstå satte sig så djupt inom henne, fick ett sådant grepp om henne? Hon såg återigen sin syster som barn, hennes rygg och skuldror och bakhuvud där hon stod ensam framför grinden i solnedgången. De hade till sist kommit ner från berget, men på motsatt sida från där de hade börjat. Medan mörkret föll hade de skyndat längs den främmande landsvägen och fått lift med en traktor tillbaka till byn. In-hye hade varit lättad, men inte hennes syster. Yeong-hye hade inte sagt någonting, bara stått och betraktat popplarna som glödde i kvällsljuset.

Om de hade rymt hemifrån den kvällen som Yeong-hye hade föreslagit, skulle allt ha varit annorlunda då?

Hade allt varit annorlunda om hon hade gripit tag i faderns arm på familjesammankomsten den där dagen, innan han slog Yeong-hye i ansiktet?

Eller den gången då hon tog med sig Yeong-hye för att presentera henne för hennes blivande man, herr Cheong. In-hye hade upplevt honom som ganska kylig; hon hade inte alls tyckt om honom. Vad hade hänt om hon hade handlat på sin instinkt och satt stopp för giftermålet?

Förr kunde hon ägna timmar åt att på det viset älta allt som kunde ha bidragit till att bestämma Yeong-hyes öde. Det var givetvis helt meningslöst, detta mentala räknande och plockande med padukstenarna som placerats ut på det bräde som var Yeong-hyes liv. Och inte bara meningslöst, det var inte ens möjligt.

Men hon kunde inte hindra tankarna från att snurra kring sin egen före detta make.

Om hon ändå inte hade gift sig med honom.

Han hade ringt till henne, en enda gång. Det var omkring nio månader sedan, vid midnatt. Kanske ringde han någonstans långt bortifrån, för det var en kort fördröjning efter ljudet av myntet som trillade ner.

”Jag vill träffa Ji-woo.” Hans ack så välbekanta stämma, låg och spänd – det hördes att han ansträngde sig för att låta samlad – var som en slö kniv rätt in i hjärtat. ”Kan du inte låta mig träffa honom, bara en gång?”

Så det var därför han ringde. Inte för att säga att han var ledsen. Inte för att be henne om förlåtelse. Bara för att prata om pojken. Han frågade inte ens hur det var med Yeong-hye.

Hon hade alltid vetat hur känslig han var. En man med dåligt självförtroende som lätt blev frustrerad om saker och ting inte gick som han tänkt. Hon visste att om hon sa nej en gång till skulle det förmodligen dröja mycket länge innan han kontaktade henne igen.

Trots att hon visste detta, nej, eftersom hon visste det, lade hon på utan att svara.

En telefonkiosk mitt i natten. Slitna gymnastikskor, sjabbiga kläder. Ett förtvivlat ansikte, inte längre ungt. Hon ruskade på huvudet för att försöka göra sig kvitt bilden. Varje gång hon tänkte på honom nuförtiden såg hon för sin inre syn hur han hade sett ut då han försökte kasta sig över Yeong-hyes balkongräcke, som för att flyga som en fågel. Alla dessa bilder av flygande som han hade klippt in i sina filmer – men när han verkligen hade behövt flyga hade det varit bortom hans förmåga.

”Jag känner inte dig”, muttrade hon och kramade luren, som hon hade lagt tillbaka i klykan men ännu inte släppt greppet om. ”Så vi behöver inte förlåta varandra. För jag känner inte dig.”

När det ringde igen drog hon ur sladden. Nästa morgon satte hon i kontakten igen, men precis som hon hade förutsett ringde han inte mer.

Ljuset smyger in över landskapet, når Ch’ukseongbergets skog och tänder ånyo dess sommarfärger.

Tiden går.

Nu blundar Yeong-hye. Sover hon? Känner hon doften av frukten som hennes syster trycker mot hennes läppar?

In-hye betraktar Yeong-hyes utstående kindben, hennes urgröpta ögonhålor och insjunkna kinder. Hon känner systerns raspiga andhämtning. Hon reser sig upp och går bort till fönstret, där den mörkgrå himlen sakta är på väg att klarna. Ljuset smyger in över landskapet, når Ch’ukseongbergets skog och tänder ånyo dess sommarfärger. Platsen där Yeong-hye hittades den där kvällen måste ligga någonstans uppe på bergssluttningen.

”Jag hörde något”, hade Yeong-hye sagt, där hon låg kopplad till droppet. ”Jag gick dit för att jag hörde något som kallade på mig … nu hörs det inte längre … jag stod bara där och väntade.”

När In-hye frågade vad det var hon hade väntat på tändes ett febrigt ljus i Yeong-hyes ögon. Droppnålen satt i höger hand, så hon fattade tag i In-hyes hand med den vänstra. In-hye förbluffades av styrkan i hennes grepp.

”Det smälte bort i regnet … allt smälte … Jag hade precis varit på väg att ta mig ner i jorden. Det var inget annat att göra om jag ville hamna upp och ner igen, förstår du.”

Hee-joos uppjagade röst väcker In-hye ur dessa minnen.

”Vad ska vi ta oss till med Yeong-hye? De säger att hon kan dö.”

I In-hyes öron låter Hee-joos ord som det öronbedövande dånet när ett flygplan lyfter.

Det finns ett minne som In-hye aldrig har kunnat berätta för någon, och hon kommer förmodligen aldrig att göra det heller.

April för två år sedan. På våren samma år som hennes man skulle göra den där videon med Yeong-hye. I närmare en månad hade In-hye av och till haft blödningar från underlivet. Hon förstod aldrig varför, men varje gång hon tvättade sina blodiga underbyxor mindes hon av någon anledning hur blodet hade sprutat från Yeong-hyes handled. Varje dag bestämde hon sig för att gå till doktorn nästa dag, men när nästa dag kom sköt hon upp det igen. Hon vågade inte söka vård. Tänk om det var en allvarlig sjukdom. Hur lång tid skulle hon då ha kvar att leva? Ett år. Sex månader. Eller tre månader. För första gången blev hon intensivt medveten om hur stor del av sitt liv hon hade tillbringat med sin man. Det hade varit en tid helt utan glädje och spontanitet. En tillvaro hon dittills hade lyckats uthärda endast genom att utnyttja varje uns av uthållighet och hänsynstagande. Alltsammans självförvållat.

Samma morgon som hon äntligen uppbådade modet att gå till avdelningen för gynekologi och mödravård, där hon hade fött Ji-woo, hade hon stått på den öppna perrongen på Wangsimnistationen och väntat på tåget, som dröjde ovanligt länge. Mittemot perrongen låg en rad övergivna byggnader likt förfallna stålskelett och mellan syllar över vilka inga tåg passerade kikade ogräset upp. Hon överraskades av känslan av att aldrig riktigt ha levt i världen. Så var det. Hon hade aldrig levt. Till och med som barn, så långt tillbaka hon kunde minnas, hade hon inte gjort annat än att uthärda. Hon hade trott på sin egen inneboende godhet, sin medmänsklighet, och levt därefter. Hon hade aldrig gjort något för att skada någon annan. Hennes vilja att göra allt på rätt sätt hade aldrig sviktat, allt hon hade uppnått byggde på det, och hon skulle ha fortsatt så i tid och evighet. Hon förstod inte varför, men inför de förfallna byggnaderna och det spretande ogräset var hon bara ett barn som aldrig
hade levt.

Hon tryckte tillbaka skammen och lyckades sluta darra innan hon klättrade upp på britsen. Den manlige läkaren förde in ett kallt instrument långt upp i slidan och avlägsnade en tungformad polyp som hade fäst sig vid slidväggen. Den skarpa smärtan fick henne att rycka till.

”Det är därför ni har haft blödningar. Jag fick bort hela, så blödningarna bör avta om ett par dagar och därefter upphöra helt. Era äggstockar ser bra ut, så där har ni inget att oroa er för.”

Inte ens en gnutta glädje kunde hon krama ur det beskedet. I stället för en allvarlig sjukdom, en möjlighet som hade orsakat henne en förfärlig massa oro de senaste månaderna, hade det bara varit en petitess. Åter på perrongen vid Wangsimni var det inte bara smärtan från operationen som fick henne att darra i benen. När tåget så småningom dånade in till perrongen stapplade hon in bakom ett av metallsätena och gömde sig, rädd att någonting inom henne skulle få henne att kasta sig framför tåget.

Hur förklara de fyra månader som följde på den dagen? Blödandet fortsatte i ungefär två veckor till, sedan läkte såret och slutade blöda. Men det kändes som om det fortfarande fanns ett öppet sår inuti kroppen. Det var som om det på något sätt hade vuxit sig större än hon själv, som om hela hennes kropp höll på att sugas in i dess becksvarta gap.

Tyst såg hon våren övergå i sommar. Kläderna som hennes kvinnliga kunder bar blev kortare och färggladare. Som alltid log hon mot kunderna, glömde aldrig att rekommendera ytterligare produkter eller ge rabatt när det lämpade sig, och såg alltid till att lägga med ett gratisprov i påsen vid varje köp. Hon satte upp reklamaffischer för nya produkter på utvalda platser runtom i butiken där de skulle fånga kundernas ögon, och hanterade utan problem den gången då en hudvårdsterapeut inte hade fått bra feedback och därför behövde ersättas. Men på kvällen, när hon lämnade sina anställda och i den tryckande värmen gick längs gator som flödade av musik och myllrade av kärlekspar, kände hon hur hon fortfarande sögs in i det gapande svarta såret, hur det drog in henne i sig. Hon släpade sin svettdrypande kropp nedför gatan och bort från folkvimlet.

Det hände ungefär samtidigt som de stekheta sommardagarna började bli aningen svalare, åtminstone på morgnar och kvällar. När han efter att ha varit borta i flera dagar kom hemsmygande som en tjuv en tidig morgon, lade sig i sängen och försökte slå armarna om henne, sköt hon honom ifrån sig.

”Jag är trött … Jag är jättetrött, sa jag.”

”Du kan väl ställa upp en liten stund bara.”

Men senare, vid frukostbordet, kom hon plötsligt på sig själv med att vilja sticka sig i ögonen med ätpinnarna eller hälla det kokheta tevattnet över huvudet.

Hon kom ihåg hur det var. Om och om igen hade hans ord ekat i hennes halvt medvetna sinne. Ännu halvsovande lyckades hon ta sig igenom det hela genom att tänka för sig själv att det inte var så farligt, det var bara den här enda gången, det skulle snart vara över, det var bara att stå ut. Smärtan och skammen hade spolats bort av den djupa, utmattade sömn hon omedelbart efteråt gled in i. Men senare, vid frukostbordet, kom hon plötsligt på sig själv med att vilja sticka sig i ögonen med ätpinnarna eller hälla det kokheta tevattnet över huvudet.

När hennes man väl hade somnat var det tyst och stilla i sovrummet igen. Hon lyfte upp Ji-woo, som hade sovit på sidan, och lade ner honom igen så att han låg på rygg, och medan hon gjorde det insåg hon hur patetiska de måste te sig, mor och barn vagt urskiljbara i mörkret.

Ingenting var på tok. Så var det. Allt skulle ordna sig så länge hon bara kämpade på, bara gick vidare med sitt liv så som hon alltid hade gjort. Det fanns hur som helst inget annat sätt.

Hon lämnade sovrummet och såg ut genom det mörkblå verandafönstret. Leksakerna som Ji-woo hade lekt med kvällen innan, soffan och tv:n, de svarta skåpdörrarna under diskbänken och fettfläckarna på gasspisen – det var som om hon såg allt detta för första gången, som om hon aldrig hade befunnit sig i lägenheten förut. En egendomlig smärta högg till i bröstet. Det var en tryckande, kvävande känsla, som om lägenhetens väggar långsamt höll på att pressas samman.

Hon öppnade garderobsdörren och tog fram sin lila t-shirt. Färgen var urblekt eftersom Ji-woo hade tyckt om den när hon ammade honom, så hon hade ofta gått omkring i den hemma. Hon tyckte om att ha den på sig när hon var sjuk eller helt enkelt inte kände sig på topp, och fortfarande, trots att hon hade tvättat den oräkneliga gånger fick dess mjölk-och-spädbarns-doft henne att känna sig trygg. Men den här gången fungerade det inte. Smärtan i bröstet förvärrades. Andhämtningen blev ytlig och hon var tvungen att anstränga sig för att andas djupare.

Hon satte sig i soffan. Hon lät blicken följa sekundvisarens tickande runt urtavlan och gjorde ytterligare ett försök att kontrollera andhämtningen. Till hennes förvåning blev det inte bättre. En känsla av déjà vu smög sig över henne, en känsla av att redan ha upplevt detta ögonblick oräkneliga gånger. Grunden till smärtan hon bar inom sig hade uppenbarat sig för henne, som något hon hade förberett sig på sedan länge, som om hon hade väntat på just detta ögonblick.

Allt är meningslöst.

Jag står inte ut längre.

Jag orkar inte mer.

Jag vill inte.

Hon såg sig återigen om på de olika föremålen i lägenheten. De tillhörde inte henne. Precis som hennes liv aldrig hade tillhört henne.

Hennes liv var inget annat än en spöklik parad av utmattning och ståndaktighet, inte mer verkligt än en tv-såpa. Döden, som nu stod vid hennes sida, var lika välbekant som en familjemedlem, länge försvunnen men nu hemkommen igen.

Hon reste sig darrande upp och gick in i rummet där leksakerna låg utspridda. Varje kväll den senaste veckan hade hon och Ji-woo jobbat med en mobil tillsammans. Nu lyfte hon ner den och började knyta upp det tjocka snöret. Det var så hårt knutet att hon fick ont i fingertopparna, men hon fortsatte tålmodigt tills hon fick upp den sista knuten. Hon rullade ihop det färgade papperet och cellofanet, som var dekorerat med stjärnor, och lade undan det i en korg, lindade sedan ihop snöret och stoppade ner det i byxfickan.

Hon satte på sig ett par sandaler, sköt upp den tunga ytterdörren och tog trapporna ner. Det var fortfarande mörkt ute. Det enda upplysta fönstret i det väldiga huset var hennes eget. Hon fortsatte att gå, ut genom grinden på baksidan av huset och uppför den mörka, smala stigen mot berget.

Bergsvecken såg djupare ut än vanligt i det blåsvarta mörkret. Det var så tidigt att gamlingarna som träget gick och hämtade mineralvatten i gryningen fortfarande låg och sov. Hon gick vidare med sänkt huvud. Hon kände något fuktigt i ansiktet, svett eller tårar, hon visste inte vilket, och torkade bort det med baksidan av handen. Smärtan kändes som ett hål som ville sluka henne, en källa till den djupaste skräck, men samtidigt en märklig, stilla frid.’

Fortsättning följer…

Publicerad
9 hours sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

5 days sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
4 weeks sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad