Det ”integrerande” arbetet
Utöver de vetenskapligt tveksamma sammankopplingarna mellan mening, hälsa och arbete som argument för den fulla sysselsättningens politik har en ännu mer motsägelsefull sammankoppling vuxit i anseende: den mellan lönearbete och integration. Eftersom det är först med jobbet som vi blir fullvärdiga medborgare och får del av en naturlig gemenskap antas all integration kunna lösas om utsatta grupper bara får ett så jämlikt tillträde på arbetsmarknaden som möjligt.

Innan jag fortsätter vill jag redan här betona att denna idé inte är ett barn av de så kallade ”identitetspolitiska” rörelserna, det vill säga rörelser som utifrån en gemensam identitet (exempelvis kön, etnicitet, ålder, funktionsnedsättning, sexuell identitet) månar om att säkra sina mänskliga rättigheter. Till skillnad från när den första utgåvan av den här boken skrevs år 2010, finns i dag, sju år senare, en slentriankritik från såväl höger som vänster där identitetspolitiken beskylls för allt från arbetarrörelsens förfall till ineffektivitet inom polisväsendet. En häpnadsväckande vanlig kritik från vänster är att identitetspolitik utgör en form av distraktion från det viktiga, nämligen att störta kapitalismen. Utöver att detta inte är sant – som vi ska se finns det hos de identitetspolitiska rörelserna djupa rötter av systemkritik – rymmer denna kritik ett stort mått av empatilöshet. Det är inte konstigt om grupper i samhället upplever det som mer brådskande att slippa dagliga trakasserier i det offentliga rummet eller mångdubbelt hög risk för att bli mördad än att gå i bräschen för ett samhällsskifte som det för stunden inte finns tillstymmelsen av social rörelse för att förverkliga. Att kämpa mot dessa förtryck är alldeles oavsett om det löper parallellt med eller utgör en del av ett antikapitalistiskt motstånd en god sak.
Det är i föreställningen om att förtryckta gruppers kungsväg till integration finns i lönearbetet som den arbetsideologiska dimensionen framträder.
Vid närmare granskning ser vi att det, precis som i fallet med arbetarrörelsens kompromiss, inte finns något systembevarande i identitetspolitiken i sig. Det är i föreställningen om att förtryckta gruppers kungsväg till integration finns i lönearbetet som den arbetsideologiska dimensionen framträder. Mest absurt blir förstås detta när sjuka nekas sjukersättning eftersom de blir ”friskare” av att arbeta. Men vi ser också en snabb utveckling där allt fler jobbar utan kollektivavtal och personer som saknar uppehållstillstånd knyts till sina jobb och riskerar att deporteras om de skulle komma på kant med sina arbetsgivare. I mångt och mycket går utvecklingen mot en laglös exploatering av de mest utsatta arbetarna helt på arbetsgivarens villkor. Laglös är samtidigt raka motsatsen till vad den är. Vad vi ser är hur den socialdemokratiska regering som tillträdde 2014 genomför reformer som att tolerera yrkesintroduktionsanställningar (ett arbetsmarknadsprogram för ungdomar, nyanlända och långtidsarbetslösa) utan kollektivavtal. Vad vi ser är hur samma regering i lag arbetsvillkorar flyktingars möjligheter att få uppehållstillstånd och på svensk mark återförenas med sina familjer. Precis som med arbetsmarknadsprogrammen där arbetslösa, för sin egen skull, tvingas till ”aktivering”, är dessa ytterst brutala reformer omgärdade av retorisk omtanke. De utsatta ska bli mer utsatta för sin egen skull, eftersom deras utsatthet kommer driva dem till att ta ett jobb – vilket är det bästa vårt samhälle har att ge.70

Naturligtvis har detta maktspråk inget att göra med ett aktivt engagemang för identitetspolitik och integration. Ett sådant engagemang innebär givetvis att man månar om att minska de utsattas utsatthet, och, i stället för att jämt och ständigt kräva de maktlösas anpassning, ifrågasätta makten som sådan. Under en period var marxister särskilt intresserade av identitetspolitiska frågor. Gorz argumenterade i Adjö till proletariatet för att Marx idé om arbetarklassen som ”historiens subjekt” inte längre var relevant. Enligt Marx teori var proletariatets befrielse den enda befrielsen som med nödvändighet innebar störtandet av kapitalismen. När Gorz skrev sin kritik hade inte bara arbetarklassens representanter förvandlats till ett välbeställt samhällsskikt; det syntes som om arbetarklassen själv växt sig bekväm och privilegierad i förhållande till exempelvis invandrargrupper och arbetslösa. Det tidigare så trängande behovet av samhällsomstörtning hade försvunnit från arbetarklassen, menade Gorz.71 Sådana anspråk fanns däremot representerade i andra sociala rörelser. Marcuse föregick Gorz i att utmana marxismens proletariatfixerade messianism och såg särskilt i den radikalfeministiska kvinnorörelsen en subversiv potential. Här fanns nämligen en radikalitet som inte enbart värnade om den egna gruppen, utan sträckte sig till att utmana den av män utformade helheten: ”Kvinnorörelsen är revolutionär”, skrev Marcuse och preciserade vidare: ”när den inte enbart kräver en lika stor del av förtrycket.”72

Tidigast med att uppmärksamma den arbetsideologiska koloniseringen av identitetspolitiska rörelser är troligen den anarkistiska aktivisten Emma Goldman som redan under tidigt 1900-tal ifrågasätter suffragettrörelsens idoga kamp för kvinnlig rösträtt. Det Goldman vänder sig emot är inte själva kravet på lika rösträtt. Hon kritiserar att anspråken slutar med rösträtten, att integrationen i manssamhället blir viktigare än att kullkasta det. Män och kvinnor borde givetvis ha lika stora möjligheter att påverka den representativa demokratin, skriver hon, ”men det kan omöjligen få mig att blunda för den absurda idén att kvinnan kommer att lyckas där mannen misslyckats. Om hon inte förvärrar saker så kommer hon definitivt inte att göra dem bättre. Att anta att hon skulle kunna rena något som inte är mottagligt för rening är därför att tillskriva henne övernaturliga krafter.” Problemet var med andra ord inte främst att kvinnorna utestängdes från den representativa demokratin. Problemet var den representativa demokratin som sådan. Lika dubbelt, för att inte säga hånfullt, förhöll sig Goldman till kvinnans integration i det av män utformade arbetssamhället:

Sex miljoner kvinnliga lönearbetare; sex miljoner som delar männens rätt till att bli exploaterade, att bli rånade, att gå i strejk, och även till att svälta. Någonting mer, min herre? Ja, sex miljoner lönearbetare i varje sysselsättningsområde, från det högsta tankearbetet till gruvorna och tågrälserna, men också till detektiverna och poliserna. Emancipationen är i sanning fullbordad.73

Goldman var emellertid före sin tid – i egenskap av anarkist och ännu mer i egenskap av anarkafeminist. Medan hennes romantiska, antiauktoritära och allvarsamma lekmoral först under 1950-talet populariserades av beatförfattare som Jack Kerouac och Allen Ginsberg samt sociologer som David Riesman, C. Wright Mills och Vance Packard, så kämpade de många liberalfeministerna vidare med att vinna ”tillträde till arbete” och därmed bli ”fria ekonomiska subjekt”. Litteraturprofessorn Tom Lutz kommenterar: ”Kvinnor agiterade för arbete, för lika lön, för möjligheten, för befordran, vilket förvisso många män också gjorde. Vad kvinnor ännu inte gjorde i någon större utsträckning var att förklara sig själva emot arbetsmoralen som sådan.”74 Detta förändrades däremot med vissa av 60-talets radikalfeminister.
Litteraturprofessorn Tom Lutz kommenterar: ”Kvinnor agiterade för arbete, för lika lön, för möjligheten, för befordran, vilket förvisso många män också gjorde. Vad kvinnor ännu inte gjorde i någon större utsträckning var att förklara sig själva emot arbetsmoralen som sådan.”
Christine Delphy och Dorothy Smith är ett par exempel på mer samtida feminister som ställer sig frågande till det fördelaktiga i att integrera kvinnan i arbetssamhället – särskilt då integrationen hittills varit avhängig en utveckling där de produktiva aktiviteter som tidigare utförts i hemmen flyttats ut i samhället och därigenom förvandlats till lågbetalt lönearbete.75 Gorz och andra arbetskritiska marxister som i kvinnorörelsen sett en subversiv kraft, har länge kritiserat denna utveckling: ”Kvinnorörelsen ingår i kapitalets logik när den söker befria kvinnor från icke-ekonomiskt orienterade aktiviteter genom att definiera dessa som slaviska, underordnade uppgifter som bör utplånas.”76 Gorz menar att det obetalda arbetets låga status förvärras när emancipationen så starkt förknippas med lönearbete. Den franske grundaren av de sociala rörelsernas sociologi, Alain Touraine, kontrasterar den endimensionella feminismen med en transcendent feminism som han beskriver som:

en befrielserörelse, inte enbart av kvinnor utan av män genom kvinnor. En av dess mest fundamentala aspekter är dess opposition mot militära och finansiella organisationsmodeller, mot pengars makt och jätteorganisationer. Den representerar en vilja att organisera det egna livet, att bilda personliga relationer, att älska och bli älskad, att få ett barn. Av alla sociala rörelser är kvinnorörelsen den som bäst kritiserar det växande övertag som jätteföretag skaffat sig över våra vardagsliv. Enbart kvinnor har bevarat de personliga kvaliteter som det manliga herraväldet kramat ur männen. Eftersom de blivit exkluderade från den politiska och militära makten har kvinnor lyckats behålla sin kapacitet för de känslorelationer som män förfrämligats från genom maktstrukturerna – eller som de förfrämligat sig själva från för att tjäna strukturerna.77

Touraines bild av 1970-talets radikalfeminism skiljer sig markant från vad Mats Alvesson skildrar som den i dag rådande ”direktörsfeminism” som handlar om hur även kvinnor ska få tillgång till den makt och den förnedring som arbetslivet innebär – en feminism som för övrigt sällan överskrider ”kroppsräkningens” ramar, det vill säga kvantitativ fördelning av män och kvinnor på samhällets maktposter.78 Det vi ser är med andra ord en återgång till den liberalfeminism som den andra vågens feminism en gång så aktivt bekämpade. Hos radikalfeminister som Germaine Greer, Andrea Dworkin, Catharine MacKinnon, Valerie Solanas med flera kunde man se en drastisk uppgörelse med liberalfeminismens endimensionella rättighetsfilosofi; det viktiga var inte längre att ”ta makten” utan att avskaffa makten; inte att ”kräva arbete” utan att avskaffa arbetet. Även i studier av rasism och antisemitism hos exempelvis Theodor Adorno, Max Horkheimer och Erich Fromm var det inte de specifika formerna av förtryck som främst intresserade, utan hur de vittnade om en falsk helhet.

”Inom sociala rörelser, som feminismen till exempel, glider aktivistisk strävan att medelst [ekonomisk] omfördelning råda bot på manlig övermakt isär från strävan att i stället söka efter erkännande av genusskillnader”, skriver Nancy Fraser i en uppgörelse med det fokus på ”erkännande” som på senare år växt sig starkt inom kritisk teori och politik.79 Även om det i denna polarisering finns de som lika ensidigt talar sig varma för omfördelning och struntar i kulturella normer och fördomar, menar Fraser att det hon benämner ”skillnadens politik” nu har ett sådant övertag att ”egalitära krav på omfördelning” nära nog utplånats från den allmänna dagordningen. Detta märks särskilt bland socialdemokrater och liberaler: social jämlikhet är ett begrepp som inte ens kvalar in som floskel i dagens realpolitik; vad man nu eftersträvar är social rörlighet – den amerikanska fiktionen som säger att vem som helst oavsett bakgrund kan ta sig till vilken position som helst. Den sociala rörligheten fungerar som ett mått på grad av meritokrati och är i dag så överordnad alla andra rättviserelaterade frågor att man ofta likställer rörligheten med begrepp som ”jämlikhet” och ”rättvisa”.80

Under tiden stärks arbetsideologin – indirekt, men mycket effektivt. Diskriminering inom arbetslivet sticker så mycket i meritokratens ögon att ett ifrågasättande av arbetslivet i sig inte får plats i medvetandet. Vår erfarenhet av hur arbetsmarknaden avgör liv och lycka leder inte till ifrågasättande av lönearbetets helgd – ju mer segregerande funktion lönearbetet antar, desto mer insisterar vi snarare på att det ska integrera oss. ”Aldrig har arbetets ’oersättliga’ och ’oundgängliga’ funktion såsom källa till ’sociala band’ och ’social sammanhållning’, till ’integration’, till ’socialisation’, personlig identitet och mening åkallats med sådan besatthet som nu då det inte längre kan fylla någon av dessa funktioner”, skriver Gorz apropå integrationsdiskursen. Integration via lönearbetet är per definition en omöjlighet.81 Lönearbetet är och har alltid varit exkluderande, konkurrensinriktat och hierarkiskt. Vi kan inte alla bli statsministrar. Vi kan möjligen få en svart president, en kvinnlig företagsledare eller en mediemagnat med arbetarklassbakgrund – men sedan då? Leder detta till någon annan skillnad än att konkurrensen framstår som mer meritokratisk än vad den är? Och om man rent hypotetiskt föreställer sig att vi lyckades nollställa allt som har med socialt arv att göra och därigenom skapa en perfekt meritokrati, skulle makten då bli mindre repressiv?

Martha Gimenez, etnicitetsforskare från University of Colorado, skriver: ”En ökad andel kvinnliga och icke-vita kapitalister, eller rent av ersättandet av vita, manliga kapitalister med kvinnor och medlemmar av etniska minoriteter kan aldrig någonsin skapa en ’snällare och mildare’, icke-exploaterande kapitalism.”82 Martin Luther Kings dröm om att hans barn en dag skulle ”leva i en nation där de inte bedöms efter färgen på sin hud utan efter måttet på sin karaktär” blir i förhållande till den rasistiska samhällsordningens absurditet vacker. Men är det ständiga bedömandet av våra karaktärer som vi i dag upplever verkligen en dröm värd namnet? Och vilka kan vi tänka oss att döma till liv i fattigdom?
Är det ständiga bedömandet av våra karaktärer som vi i dag upplever verkligen en dröm värd namnet?
Det kanske är överflödigt att tillägga att vi i en värld där diskriminering på grund av klass, kön, etnicitet och så vidare inte längre existerade, enkelt skulle kunna diskriminera varandra på andra grunder. Att föreställa sig en värld utan distinktioner tycks omöjligt, varför det mycket misslyckade projektet att bekämpa all slags distinktion aldrig kan ges något slutmål. Som sociologen Kaj Håkanson visat så döljer varje ”dekonstruktion” av dualismer en rad nya dualismer: ”Så länge vi värderar någonting överhuvudtaget, så kommer en del fenomen att värderas lägre än andra. Det särskiljande och ojämlika kommer på så sätt hela tiden att finnas där. Är du inte starkast och vackrast så kanske du är den bäste maoisten.”83 Den enorma floran av så kallade ”föränderliga” eller sekundära olikheter i form av livsstil, utseende, civilstånd, bildning, språkfärdigheter och andra, ännu mer subtila egenskaper belyser vid reflektion problematiken.84 Dessa egenskaper ligger redan till grund för mycket diskriminering, men som vi ska se beträffande det emotionella arbetet (se kapitel 8) blir de knappast upplösta inom lönearbetets ramar. Lönearbetet har snarare en starkt normreproducerande funktion.

Sammanfattningsvis ansluter sig det liberala integrationsprojektet till den etablerade arbetarrörelsen i omhuldandet av dagens arbetstvång. Den frihet som eftersträvas befinner sig inom arbetssamhällets gränser och förmodas alltså uppnås via lönearbetet på ett eller annat sätt. Som det kommer att framgå rör det sig dock om mer än en politisk ”verklighetsanpassning”. Hos många av dagens socialdemokrater och liberalfeminister är krav på genomgripande samhällsförändringar något som avvisas med emfas; inte minst vad gäller arbetets plats i våra liv. På så vis kan ursprungligen subversiva rörelser anta samhällsbevarande funktioner.

 
Radikalitetens arbetsanpassning
Innan jag lämnar identitetspolitiken ska vi titta närmare på ett problem som länge sysselsatt genusteoretiker, nämligen vad den feministiska samhällsfilosofen Carole Pateman kallar ”Mary Wollstonecrafts dilemma”.85 Det 1700-talsfeministen Wollstonecraft frågade sig var huruvida man skulle kräva kvinnornas fulla deltagande i samhällslivet genom att vädja till den gemensamma mänsklighet som delas med männen, eller genom att vädja till det goda som ansågs skilja kvinnor från män. Den så omdiskuterade klyvningen mellan likhetsfeminism och särartsfeminism kan härledas till detta dilemma. De akademiskt mest understödda varianterna av dessa falanger ledde i båda fall till en repressiv anpassning av kvinnor till ett av män utformat arbetsliv. Som den danske statsvetaren Erik Christensen uttrycker det: ”Längs med likhetens väg kommer kvinnor att följa den dominerande, manliga lönearbetsnormen. Längs med skillnadens väg och prioriteringen av kvinnors omsorgsarbete över lönearbete kommer kvinnor att fortsätta att bli marginaliserade av män på arbetsmarknaden.”86 Som genusforskaren Kathi Weeks lysande exemplifierat i The problem with work kan det dock finnas en poäng i att bejaka den avvikelse som står i opposition till arbetssamhället. Häri öppnar sig nämligen ett utopiskt ifrågasättande av arbetssamhället i sin helhet med konkreta krav på förkortad arbetstid och basinkomst som feminister länge drivit. Tyvärr sker detta alltför sällan.87
Yttranden om att ”kvinnor är mer omsorgsfulla än män” etcetera har länge tagits som intäkt för att kvinnor ska ägna sig åt underbetalda vårdyrken eller ta hand om barnen i hemmet.
Det finns ett mycket legitimt skäl att akta sig för särartsfeminismens framhållande av det ”kvinnliga” som något som är moraliskt överordnat det ”manliga”. Yttranden om att ”kvinnor är mer omsorgsfulla än män” etcetera har länge tagits som intäkt för att kvinnor ska ägna sig åt underbetalda vårdyrken eller ta hand om barnen i hemmet.88 Detta är ett av skälen till att den postmoderna dekonstruktionsvågen, upplösandet av dualismer som ”kvinna–man”, ”invandrare–svensk”, ”funktionsvarierad–normalfungerande” varit så tydlig inom den tredje vågens feminism, queerfeminismen. Medan vissa ifrågasatt vitsen med att alls uppmärksamma kvinnors och mäns olika levnadsvillkor (vilket, när de ju finns fler könsuttryck, antas reproducera könsdualismen) så har många genusteoretiker delat upp sitt kritiska projekt i att å ena sidan handla om dualismens reproduktion och å andra sidan handla om underordningen av kvinnor som grupp.89

Fraser har i ett försök att lösa Wollstonecrafts dilemma framlagt ett försvar av ”det feminina” som har vissa normativa anspråk utan att för den sakens skull hänfalla åt särartsfeministiska resonemang. Gentemot den dominerande, manliga ”familjeförsörjarmodellen” ställer hon en alternativ, kvinnlig moral som hon kallar för ”omsorgsmodellen”. Liksom hos Marcuse, Gorz, Adorno och andra arbetskritiker sammankopplas manlig aggressivitet med lönearbetets normer, vilka männen av historiska, icke-biologiska skäl varit särskilt utsatta för medan kvinnorna i stället varit förpassade till hushållets ”bekväma koncentrationsläger” som Betty Friedan uttryckt det.90 Den undertryckta rationalitet som bevarats i omsorgsmodellen utgår från fem principer, menar Fraser: (1) Principen om icke-fattigdom, att grundläggande behov tillfredsställs. (2) Antiexploateringsprincipen, att exploaterande från familj, marknad och stat minimeras. (3) Jämlikhetsprincipen beträffande inkomst, fritid och respekt. (4) Antimarginaliseringsprincipen, egalitärt deltagande i de sociala sfärerna. (5) Antiandrocentrismprincipen, en förändring av traditionella könsnormer.91

Problemet, enligt Fraser, är att omsorgsmodellen enbart kan realiseras inom arbetslivet på bekostnad av jämlikhetsprincipen och antimarginaliseringsprincipen. Detta eftersom lönearbetet är hierarkiskt uppbyggt enligt principer som delar in människor i vinnare och förlorare. Det unika med Fraser är att hon i något av ett alexanderhugg föreslår ”den universella omsorgsmodellen” som – snarare än att eftersträva ”balans” mellan de två rationaliteterna – medelst basinkomst försvagar lönearbetet som institution. Vad Fraser erbjuder är en lösning på Wollstonecrafts dilemma där de manliga ”spelreglerna” sätts ur spel. Oron för att vissa skulle utnyttja ett basinkomstsystem, så kallade free-riders, beskriver hon som en typiskt manlig oro: ”Oron för snålskjuts är, för övrigt, typiskt androcentriskt definierad som en oro för undvikande av betalt arbete. I kontrast till detta ägnas mycket liten uppmärksamhet åt ett mycket mer utbrett problem nämligen mäns snålskjuts på kvinnors obetalda hushållsarbete.”92

Som jag redan nämnt utgör dess värre Frasers och de tidiga radikalfeministernas upplösning av Wollstonecrafts dilemma undantagen för en feminism som i stället för frågan om samhällets omdaning upptagits av att anpassa kvinnan till lönearbetet. När det i samband med finanskrisen 2008 uppmärksammades att det i USA råder lägre arbetslöshet bland kvinnor än bland män, publicerade Fraser en artikel i New Left Review där hon argumenterar för att vissa av de frågor som även den andra vågens feminism ansåg vara viktiga numera får en cementerande funktion i arbetssamhället. Hit hör kravet på lika villkor på arbetsmarknaden och inte minst bekämpandet av den ”androcentrism” som den tidigare familjelönen reproducerade genom att ta för givet att mannens lön skulle vara tillräcklig för att försörja en hel familj medan kvinnoarbetets intäkter mer sågs som ”extrapengar”. Trots att en radikalitetens aura lever kvar kring dessa frågor får de i nyliberalismens tidevarv nya innebörder, menar Fraser: ”Kritiken av familjelönen från den andra vågens feminism lever i dag en perverterad tillvaro. En gång stod den i centrum för den radikala analysen av kapitalismens androcentrism, men nu tjänar den till att intensifiera kapitalismens vurm för lönearbetet.”93

Liknande metamorfoser av äldre tiders radikalitet kan skönjas på flera håll. Faktum är att vår form av kapitalism utvecklat den sanktionerade absorberingen av alla slags radikala rörelser till en specialitet. Genom att omformulera radikala strukturomvandlingskrav till systembevarande samhällsfrågor har många från 68-generationen gått från ekonomisk nöd till respektabla former av avlönad radikalitet. Antirasismens transformation är ett annat tydligt exempel. Den tidiga medborgarrättsrörelsen i USA har mycket litet gemensamt med den integrations- och mångfaldsindustri där arbetsanpassningen så ofta fått stå i centrum. Malcolm X skilde sig tydligt från endimensionella politiker i det att han hellre talade om mänskliga rättigheter än om medborgerliga rättigheter. Han krävde ett samhälle där den vite mannens dominans inte skulle leva kvar i vare sig anställningskontrakt eller hushåll.94 Detta är något annat än att producera månatliga rapporter om ”integrationen” i arbetslivet som sällan betyder mer än att vissa minoriteter anpassas till den rådande arbetsnormen.

För att ge ytterligare ett exempel på anpassad radikalitet kan ekologismen nämnas, där rörelsen tydligt gått från att främst handla om ifrågasättande av den industriella produktions- och konsumtionshysterin, till en sorts lyxkonsumistisk livsstilsmarkör att skryta över vid middagsbordet. Det Gorz på ett tidigt stadium i den ekologiska miljörörelsens utveckling varnade för, nämligen ”den fascistoida ekologismen” som utan minsta ifrågasättande av rådande maktordningar reducerar ekologisk hållbarhet till en fråga om teknologi och konsumentupplysning, har tagit överhanden i dagens miljörörelse.95 Detta är typiska, men långt ifrån unika exempel på hur radikala projekt infogas i förtryckande ramverk.96
Personer med funktionsnedsättning spränger i sina krav på fullt deltagande i samhällslivet in ett mycket större mått av radikalitet i integrationsbegreppet.
Det finns dock en identitetspolitisk rörelse där radikalitetens arbetsanpassning borde vara en omöjlighet. Personer med funktionsnedsättning spränger i sina krav på fullt deltagande i samhällslivet in ett mycket större mått av radikalitet i integrationsbegreppet, då själva ”funktionsdugligheten” ju är det som skiljer personer med funktionsnedsättning från den så kallade ”normaten”. Visserligen kan integrationen göras till en fråga om fysisk tillgänglighet till allmänna utrymmen och liknande, men den samhällsfunktion som gör funktionsnedsättningen verkligt handikappande är givetvis lönearbetet. För att en funktionsnedsättning som leder till nedsatt arbetsförmåga ska upphöra att vara en funktionsnedsättning räcker det inte att arbetet handikappanpassas eller möjliggörs med hjälp av personlig assistans och andra hjälpmedel – så länge arbetstvånget utgör vår mest centrala institution kommer funktionsnedsättningen att förbli en funktionsnedsättning. Det kan jämföras med den arbetande kvinnan – så länge hemmafruidealet var det dominerande bland vuxna kvinnor förblev den arbetande kvinnan avvikande med allt vad det innebar. Kanske är det just för att den fullständiga integrationen av personer med funktionsnedsättning så tydligt förutsätter arbetssamhällets slut som deras anpassning till lönearbetet tagit sig så groteska former.

Från och med den naziinspirerade, men likväl socialdemokratiska, institutionaliseringen av så kallade ”idiotanstalter” har Sverige i den byråkratiska välviljans namn legat i framkant vad det gäller arbetsanpassningen av de som arbetsideologerna förut talade om som ”obildbara idioter”. De ”sinnesslöa”, som de också kallades (vilket inbegrep allt från epileptiker till ”hysteriska” kvinnor som vägrade underkasta sig sina makar), fick tidigare den ”stimulans” de behövde på anläggningar som, mer rättvisande än i dag, kallades för ”arbetshem”. Här kunde de leva livet sådant det borde vara – i arbete – trots att de ansågs oförmögna till att utföra ett ”riktigt arbete”.97 Så hotfulla har dessa arbetsodugliga individer ansetts vara att de alltsedan nazismens mindre förblommerade utrotningsförsök har isolerats, gömts undan och tvångssteriliserats. Makarna Myrdal bidrog ideologiskt till denna marginalisering och var explicita förespråkare av sterilisering och tvångsabort; särskilt vad det gällde elimineringen av vissa ”defekter” för vilka man ”vunnit så säker kännedom om arvshotet, att man kan våga avgöra, att sådana egenskaper beteckna ett urval av individer, vilkas fortplantning ej rashygieniskt är önsklig”.98 Det är antagligen överflödigt att tillfoga att den biologistiska diskursen inte drabbat någon grupp hårdare än de som i arbetssamhället går under beteckningen ”funktionsnedsatta”.

Inte ens i de mest politiska formuleringarna av de funktionsnedsatta personernas sak ifrågasätts dock arbetslivets artificiella funktionsnorm. I stället präglas den akademiska debatten exempelvis av vad man ska kalla gruppen i fråga (ännu använder sig exempelvis diskrimineringsombudsmannen och RFSL av begreppet ”personer med funktionsnedsättning”, men diskussion pågår om huruvida ”personer med funktionsvariation” är mer rättvisande), av stadsplanering och fysisk tillgänglighet, av intersektionen mellan kön och funktionsnedsättning, av stigmatisering inom social- och intimitetssfären och sist – men definitivt inte minst – av ”exkluderingen” från arbetslivet.99 För att råda bot på exkluderingen har den svenska välfärdsstaten enligt den administrativa välviljans princip utvecklat ett unikt kategoriseringssystem där så kallade ”arbetshandikappade” tilldelas ”tillrättalagt arbete” i likaledes unika institutioner som Samhall och Daglig verksamhet.

Som ekonomen Mikael Holmqvist skriver i sin stora Samhallstudie är det uppenbart att kategoriseringen av arbetshandikappade i sig haft en marginaliserande funktion trots att man, liksom kvinnoförtryckets apologeter, gärna framhävt de positiva kvaliteter som en diagnos som adhd kan förknippas med.100 På vilka grunder människor bedöms som arbetshandikappade är vidare ytterst godtyckligt. En rimlig slutsats av Holmqvists studie är att säga att ”arbetshandikapp är en social roll som människor som har svårt att få eller behålla ett arbete lär sig att spela” – ett spel som vidare pådrivs av ”medicinsk eller annan expertis, såsom socionomer och psykologer, vars profession ger processen den nödvändiga auktoriteten och legitimiteten”.101 I takt med den diagnostiska kulturens utbredning har antalet arbetshandikappade ökat lavinartat. Den välvilliga byråkratiseringen har nämligen en tendens att bli mer och mer omfattande. Trots mångfaldsbegreppets glorifiering menar Holmqvist, med en explicit referens till Marcuse, att resultatet blir ”ett allt mer endimensionellt arbetsliv, genom att allt fler människor klassas, identifieras, organiseras och utvecklas som arbetshandikappade”.102

Symptomatiskt nog vänder sig Holmqvists och andras kritik av arbetssamhällets stödinstitutioner inte mot deras mål – anpassning till arbetssamhället – utan mot den uppenbart repressiva utformning denna anpassning tagit sig. I det här sammanhanget är emellertid arbetstvånget i sig intressantare. Det är en naiv föreställning att integration ens i någon ytlig mening skulle kunna emanera ur organisationer som Samhall. Samhalls policymål, att erbjuda ”meningsfullt och utvecklande arbete”, är ännu svårare att ta på allvar.103 De arbeten som erbjuds inom Samhall har länge varit förknippade med mer av monotoni, dålig arbetsmiljö, mobbning och social stigmatisering samt lägre löner än vad som återfinns på den reguljära arbetsmarknaden. Det ligger nära till hands att anta att arbetshandikappade personer skulle må bättre av att delta i det normalreglerade arbetslivet.
Arbetslivets hierarkier stabiliseras av att det finns några på bottnen som de andra kan känna sig lyckligt lottade över att inte tillhöra.
Stigmatiseringen fyller dock en annan funktion. Arbetslivets hierarkier stabiliseras av att det finns några på bottnen som de andra kan känna sig lyckligt lottade över att inte tillhöra. För att arbetssamhället oreflekterat ska kunna accepteras som en ”nödvändighet” så måste det slå blint. Detta sker antingen genom ordinär anställning eller, för den minoritet som klarar sig undan arbetet, genom ekonomisk knapphet och social underordning. Men det som utmärker arbetsideologins endimensionella lager är inte understödjandet av denna maktordning – all slags arbetsideologi bidrar till arbetssamhällets fortbestånd. Den endimensionella arbetsideologin gör det dock utan att angripa individen med vare sig de moralismer som den protestantiska arbetsideologin står för, eller det tvång som utmärker den industriella arbetsideologin. I stället associeras den endimensionella arbetsideologin med en välvilja grundad i olika rättighetsdiskurser som kan ha ytterst radikala och till och med arbetskritiska rötter. Detta gör den så lätt att anamma för den som upplever sig gynnad av den, och så svår att kritisera för den som inte kan blunda för sin förnedring.

 

* * *

 

I den här bokens första del har tre arbetsideologiska motorer analyserats. Den endimensionella arbetsideologin är givetvis den som läsaren har lättast att känna igen i dag, men det är ändå viktigt att poängtera att det mer brutala arvet från protestantismen och industrisamhället fortfarande lever kvar och gör sig påmint. Med den endimensionella arbetsideologins dominans kan man säga att arbetsideologin tar sig mer internaliserade former. Våldsbaserad makt lämnar i större utsträckning än manipulativ makt utrymme för medvetet distanstagande hos den förtryckta parten. I en tid när den mänskliga arbetskraften blivit mer överflödig än någonsin har människan således blivit mer arbetsanpassad än någonsin – så till den grad att hennes identitet riskerar att krackelera om hon förnekas en plats i arbetslivet. För att förstå hur detta har kunnat äga rum är arbetsbegreppets förlorade mening ytterst central. Arbetet framstår som en substanslös vålnad som i sig aldrig bekämpas. I stället hamnar dess kringliggande institutioner i skottgluggen för både högern och vänstern. Black beskriver den närmast totala uppslutningen i detta diskursiva projekt på följande vis:

De talar gladeligen om allt utom arbetet i sig. Dessa experter, som erbjuder sig att tänka i vårt ställe, delar sällan med sig av sina slutsatser beträffande arbetet trots dess centrala plats i våra liv. Sinsemellan sig tjatar de i stället om detaljerna. Fack och företagsledningar är överens om att vi borde sälja vår livstid i utbyte mot vår överlevnad, men de förhandlar om priset. Marxister tycker att vi borde styras av byråkrater. Liberaler tycker att vi borde styras av affärsmän. Feminister bryr sig inte om vilken form styrningen har så länge cheferna är kvinnor. Det är tydligt att dessa ideologispridare skiljer sig åt i fråga om maktämbetenas fördelning. Det är också tydligt att ingen av dem motsätter sig makten som sådan och att de alla vill att vi ska fortsätta arbeta.104

Trots till synes diametralt oppositionella ståndpunkter upprätthåller på så sätt politikens parter arbetssamhället och den normaliserade katastrof som arbetet utgör i våra liv. Med den ekonomiska nödvändigheten tvingas samma arbetsideologi ner på gräsrotsnivå. ”Så kommer det sig”, skriver Gorz, ”att alla potentiellt arbetslösa och alla med otrygga anställningar tvingas slåss för detta ’arbete’ som kapitalet avskaffar överallt runtomkring dem, och att varje demonstration, varje plakat som proklamerar ’vi vill ha jobb’, samtidigt proklamerar kapitalets seger över en förslavad mänsklighet av arbetare som inte längre är arbetare, men ändå inte kan vara någonting annat”.105 Hur denna konflikt kommer till uttryck i konsumtionssfären ska jag diskutera i nästkommande del.

 

Här slutar det utdrag ur Roland Paulsens Arbetssamhället som Arbetaren publicerat som radarserie. Den på detta utdrag följande delen, med titeln ”Arbetets frukt”, börjar på sidan 125 i boken.

 

Fotnoter:

70. För ett typiskt exempel på hur denna retorik ser ut, se Björn Lindgren, ”Sänk lönerna för de fattiga barnens skull”, Expressen, 5/5, 2011.

71. André Gorz, Farewell to the working class: An essay on post-industrial socialism, London: Pluto Press, 1982.

72. Herbert Marcuse, Counterrevolution and revolt, Boston: Beacon Press, 1972, s. 31.

73. Emma Goldman, Anarchism and other essays, Project Gutenberg: eBook #2162, 2000, s. 121.

74. Tom Lutz, Doing nothing: A history of loafers, loungers, slackers and bums in America, New York: Farrar, Straus and Giroux, 2007, s. 245.

75. Christine Delphy, Close to home: A materialist analysis of women’s oppression, Amherst: University of Massachusetts Press, 1984; Dorothy E. Smith, The everyday world as problematic: A feminist sociology, Milton Keynes, England; New York: Open University Press, 1988

76. Gorz, Farewell to the working class, s. 84.

77. Alain Touraine, ”La révolution culturelle que nous vivons”, Le Nouvel Observateur, vol. 1 Augusti, 1978.

78. Mats Alvesson, Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel, Stockholm: Atlas, 2008, s. 151–57.

79. Nancy Fraser och Axel Honneth, Redistribution or recognition? A political-philosophical exchange, London; New York: Verso, 2003, s. 8.

80. För en ingående diskussion och analys av denna fråga, se Lena Sohl, Att veta sin klass: Kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige, Stockholm: Atlas, 2014.

81. Gorz, Reclaiming work, s. 57.

82. Martha E. Gimenez, ”With a little class: A critique of identity politics”, Ethnicities, vol. 6, nr 3, 2006, s. 431.

83. Kaj Håkanson, Dubbla verkligheter: Om psykoterapi, social identitet och verklighetsuppfattning, Stockholm: Prisma, 1981, s. 125.

84. Se Katarina Mlekov och Gill Widell, Hur möter vi mångfalden på arbetsplatsen? Lund: Studentlitteratur, 2003, s. 10.

85. Carole Pateman, The disorder of women: Democracy, feminism and political theory, Stanford, Calif.: Stanford Univ. Pr., 1989.

86. Erik Christensen, The heretical political discourse: A discourse analysis of the Danish debate on basic income, Aalborg: Aalborg University Press, 2008, s. 64.

87. Kathi Weeks, The problem with work: Feminism, Marxism, antiwork politics, and postwork imaginaries, Durham: Duke University Press, 2011.

88. Se Betty Friedan, Den feminina mystiken, Stockholm: Pan/Norstedt, 1968; Yvonne Hirdman, Genus: Om det stabilas föränderliga former, Malmö: Liber, 2001; Gerd Lindgren, Klass, kön och kirurgi: Relationer bland vårdpersonal i organisationsförändringarnas spår, Malmö: Liber., 1999.

89. Mindre populär är däremot kontemplationen av ”manliga” respektive ”kvinnliga” egenskaper. Man kan uppmärksamma frekvensen av kvinnomisshandel eller sexuella trakasserier på arbetsplatsen exempelvis, men mindre ofta skälet till att män är så mycket mer våldsamma och maktlystna. Maskulinitetsforskningen är här ett lysande undantag. För de redan nämnda radikalfeministerna var männens våld inte något vars förekomst även skulle påvisas bland kvinnor eller på annat sätt ”dekonstrueras”, utan beviset på att manssamhället var en styggelse och att kvinnans frigörelse därför skulle kräva en total omdaning av de rådande samhällsstrukturerna. Hos de mest framträdande radikalfeministerna var de biologiska bevekelsegrunderna för uppdelandet i ”kvinnligt” och ”manligt” oftast outtalade i den mån de alls existerade. Det ligger nära till hands att påstå att radikalfeminismens förmodade biologism snarast tolkats in i efterhand. Till skillnad från dagens antifeminister, som gärna framhåller att kvinnor har sina alldeles egna kvaliteter som allt som oftast är relaterade till emotionell närhet och omsorg och att kvinnor därför är bäst lämpade för att vara underbetalda och underordnade män, framhöll de tidiga radikalfeministerna de ”kvinnliga” värdenas egenvärde samt att samhället – och i synnerhet männen – borde anpassas till dessa värden. Den motsatta anpassningsprocessen var, som Goldman och andra framhöll, ingen väg till emancipation.

90. I Lutz, Doing nothing, s. 245.

91. Nancy Fraser, ”After the family wage: What do women want in social welfare?” Social justice, vol. 21, nr 1, 1994, s. 612.

92. Ibid., s. 615.

93. Nancy Fraser, ”Feminism, capitalism and the cunning of history”, New Left Review nr 56, 2009, s. 111.

94. Lucile Davis, Malcolm X: A photo-illustrated biography, Mankato, MN: Bridgestone Books, 1998, s. 22.

95. André Gorz, Le socialisme difficile, Paris: Éditions due Seuil, 1967.

96. Se även Alf Hornborg, Nollsummespelet: Teknikfetischism och global miljörättvisa, Göteborg: Daidalos, 2013.

97. Se Owe Røren, Idioternas tid: Tankestilar inom den tidiga idiotskolan 1840–1872, Stockholm: Stockholms universitet, 2007.

98. Alva Myrdal och Gunnar Myrdal, Kris i befolkningsfrågan, Stockholm: Bonnier, 1934, s. 75.

99. För typiska exempel, se Lars Grönvik och Mårten Söder, red., Bara funktionshindrad? Funktionshinder och intersektionalitet, Malmö: Gleerup, 2008; Malena Sjöberg, Arbetsliv och funktionshinder, Lund: Studentlitteratur, 2002.

100. Mats Andersson och Monica Johansson, Funktionshinder och arbetsliv: En deskriptiv processutvärdering av pilotprojektet ”Funktionshinder som merit på arbetsmarkanden”, Arbetslivsintitutet: Arbetslivsrapport nr 2007:14, 2007.

101. Mikael Holmqvist, Samhall: Att bli normal i en onormal organisation, Stockholm: SNS förlag, 2005, s. 312–13.

102. Ibid., s. 345.

103. Eva Rådahls reportagebok Löftesfabriken beskriver det uppenbart hånfulla i denna ”välvilliga” ambition genom att redogöra för mängder av statistik och livsöden som avslöjar den slående vantrivseln inom Samhall. Den här kvinnans arbete säger något om hur begreppet ”meningsfullt arbete” fullständigt dränerats på just mening:

”Hulda Malmbo demonstrerar sitt arbete. Hon tar en bunt vitt garn ur en stor, brun papperskartong intill, lägger bunten i symaskinen och syr en rak söm genom den. Hon ändrar läge på symaskinen och backar – syr en rak söm. Det blir två sömmar genom garnbunten, en fram och en tillbaka. Golvmoppen är klar.

Hon tar en ny bunt garn. Syr en rak söm framåt och en söm bakåt.

Hon tar en ny bunt garn…

Är detta hennes arbete – det hon gör åtta timmar om dagen?”

Se Eva Rådahl, Löftesfabriken: Samhall i närbild, Stockholm: Pandemos, 1990, s. 36.

104. Bob Black, Three essays by Bob Black, Seattle: Wormwood, 2009, s. 2.

105. Gorz, Reclaiming work, s. 53