Arbetssamhället: Radikalernas anpassning

Sociologen Roland Paulsens bok ”Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin” utkom första gången år 2010 och gavs i år ut på nytt, i en reviderad och utökad upplaga. Arbetaren återpublicerar i sommar de inledande delarna av boken i en radarserie. Här är sista avsnittet i Arbetarens utdrag.

Det ”integrerande” arbetet

Utöver de vetenskapligt tveksamma sammankopplingarna mellan mening, hälsa och arbete som argument för den fulla sysselsättningens politik har en ännu mer motsägelsefull sammankoppling vuxit i anseende: den mellan lönearbete och integration. Eftersom det är först med jobbet som vi blir fullvärdiga medborgare och får del av en naturlig gemenskap antas all integration kunna lösas om utsatta grupper bara får ett så jämlikt tillträde på arbetsmarknaden som möjligt.

Innan jag fortsätter vill jag redan här betona att denna idé inte är ett barn av de så kallade ”identitetspolitiska” rörelserna, det vill säga rörelser som utifrån en gemensam identitet (exempelvis kön, etnicitet, ålder, funktionsnedsättning, sexuell identitet) månar om att säkra sina mänskliga rättigheter. Till skillnad från när den första utgåvan av den här boken skrevs år 2010, finns i dag, sju år senare, en slentriankritik från såväl höger som vänster där identitetspolitiken beskylls för allt från arbetarrörelsens förfall till ineffektivitet inom polisväsendet. En häpnadsväckande vanlig kritik från vänster är att identitetspolitik utgör en form av distraktion från det viktiga, nämligen att störta kapitalismen. Utöver att detta inte är sant – som vi ska se finns det hos de identitetspolitiska rörelserna djupa rötter av systemkritik – rymmer denna kritik ett stort mått av empatilöshet. Det är inte konstigt om grupper i samhället upplever det som mer brådskande att slippa dagliga trakasserier i det offentliga rummet eller mångdubbelt hög risk för att bli mördad än att gå i bräschen för ett samhällsskifte som det för stunden inte finns tillstymmelsen av social rörelse för att förverkliga. Att kämpa mot dessa förtryck är alldeles oavsett om det löper parallellt med eller utgör en del av ett antikapitalistiskt motstånd en god sak.

Det är i föreställningen om att förtryckta gruppers kungsväg till integration finns i lönearbetet som den arbetsideologiska dimensionen framträder.

Vid närmare granskning ser vi att det, precis som i fallet med arbetarrörelsens kompromiss, inte finns något systembevarande i identitetspolitiken i sig. Det är i föreställningen om att förtryckta gruppers kungsväg till integration finns i lönearbetet som den arbetsideologiska dimensionen framträder. Mest absurt blir förstås detta när sjuka nekas sjukersättning eftersom de blir ”friskare” av att arbeta. Men vi ser också en snabb utveckling där allt fler jobbar utan kollektivavtal och personer som saknar uppehållstillstånd knyts till sina jobb och riskerar att deporteras om de skulle komma på kant med sina arbetsgivare. I mångt och mycket går utvecklingen mot en laglös exploatering av de mest utsatta arbetarna helt på arbetsgivarens villkor. Laglös är samtidigt raka motsatsen till vad den är. Vad vi ser är hur den socialdemokratiska regering som tillträdde 2014 genomför reformer som att tolerera yrkesintroduktionsanställningar (ett arbetsmarknadsprogram för ungdomar, nyanlända och långtidsarbetslösa) utan kollektivavtal. Vad vi ser är hur samma regering i lag arbetsvillkorar flyktingars möjligheter att få uppehållstillstånd och på svensk mark återförenas med sina familjer. Precis som med arbetsmarknadsprogrammen där arbetslösa, för sin egen skull, tvingas till ”aktivering”, är dessa ytterst brutala reformer omgärdade av retorisk omtanke. De utsatta ska bli mer utsatta för sin egen skull, eftersom deras utsatthet kommer driva dem till att ta ett jobb – vilket är det bästa vårt samhälle har att ge.70

Naturligtvis har detta maktspråk inget att göra med ett aktivt engagemang för identitetspolitik och integration. Ett sådant engagemang innebär givetvis att man månar om att minska de utsattas utsatthet, och, i stället för att jämt och ständigt kräva de maktlösas anpassning, ifrågasätta makten som sådan. Under en period var marxister särskilt intresserade av identitetspolitiska frågor. Gorz argumenterade i Adjö till proletariatet för att Marx idé om arbetarklassen som ”historiens subjekt” inte längre var relevant. Enligt Marx teori var proletariatets befrielse den enda befrielsen som med nödvändighet innebar störtandet av kapitalismen. När Gorz skrev sin kritik hade inte bara arbetarklassens representanter förvandlats till ett välbeställt samhällsskikt; det syntes som om arbetarklassen själv växt sig bekväm och privilegierad i förhållande till exempelvis invandrargrupper och arbetslösa. Det tidigare så trängande behovet av samhällsomstörtning hade försvunnit från arbetarklassen, menade Gorz.71 Sådana anspråk fanns däremot representerade i andra sociala rörelser. Marcuse föregick Gorz i att utmana marxismens proletariatfixerade messianism och såg särskilt i den radikalfeministiska kvinnorörelsen en subversiv potential. Här fanns nämligen en radikalitet som inte enbart värnade om den egna gruppen, utan sträckte sig till att utmana den av män utformade helheten: ”Kvinnorörelsen är revolutionär”, skrev Marcuse och preciserade vidare: ”när den inte enbart kräver en lika stor del av förtrycket.”72

Anarkisten Emma Goldman – här på polisfoton från Chicago 1901 – var tidig med att uppmärksamma den arbetsideologiska koloniseringen av identitetspolitiska rörelser.
Anarkisten Emma Goldman – här på polisfoton från Chicago 1901 – var tidig med att uppmärksamma den arbetsideologiska koloniseringen av identitetspolitiska rörelser. Foto: Chicago Police Department/Wikimedia Commons

Tidigast med att uppmärksamma den arbetsideologiska koloniseringen av identitetspolitiska rörelser är troligen den anarkistiska aktivisten Emma Goldman som redan under tidigt 1900-tal ifrågasätter suffragettrörelsens idoga kamp för kvinnlig rösträtt. Det Goldman vänder sig emot är inte själva kravet på lika rösträtt. Hon kritiserar att anspråken slutar med rösträtten, att integrationen i manssamhället blir viktigare än att kullkasta det. Män och kvinnor borde givetvis ha lika stora möjligheter att påverka den representativa demokratin, skriver hon, ”men det kan omöjligen få mig att blunda för den absurda idén att kvinnan kommer att lyckas där mannen misslyckats. Om hon inte förvärrar saker så kommer hon definitivt inte att göra dem bättre. Att anta att hon skulle kunna rena något som inte är mottagligt för rening är därför att tillskriva henne övernaturliga krafter.” Problemet var med andra ord inte främst att kvinnorna utestängdes från den representativa demokratin. Problemet var den representativa demokratin som sådan. Lika dubbelt, för att inte säga hånfullt, förhöll sig Goldman till kvinnans integration i det av män utformade arbetssamhället:

Sex miljoner kvinnliga lönearbetare; sex miljoner som delar männens rätt till att bli exploaterade, att bli rånade, att gå i strejk, och även till att svälta. Någonting mer, min herre? Ja, sex miljoner lönearbetare i varje sysselsättningsområde, från det högsta tankearbetet till gruvorna och tågrälserna, men också till detektiverna och poliserna. Emancipationen är i sanning fullbordad.73

Goldman var emellertid före sin tid – i egenskap av anarkist och ännu mer i egenskap av anarkafeminist. Medan hennes romantiska, antiauktoritära och allvarsamma lekmoral först under 1950-talet populariserades av beatförfattare som Jack Kerouac och Allen Ginsberg samt sociologer som David Riesman, C. Wright Mills och Vance Packard, så kämpade de många liberalfeministerna vidare med att vinna ”tillträde till arbete” och därmed bli ”fria ekonomiska subjekt”. Litteraturprofessorn Tom Lutz kommenterar: ”Kvinnor agiterade för arbete, för lika lön, för möjligheten, för befordran, vilket förvisso många män också gjorde. Vad kvinnor ännu inte gjorde i någon större utsträckning var att förklara sig själva emot arbetsmoralen som sådan.”74 Detta förändrades däremot med vissa av 60-talets radikalfeminister.

Litteraturprofessorn Tom Lutz kommenterar: ”Kvinnor agiterade för arbete, för lika lön, för möjligheten, för befordran, vilket förvisso många män också gjorde. Vad kvinnor ännu inte gjorde i någon större utsträckning var att förklara sig själva emot arbetsmoralen som sådan.”

Christine Delphy och Dorothy Smith är ett par exempel på mer samtida feminister som ställer sig frågande till det fördelaktiga i att integrera kvinnan i arbetssamhället – särskilt då integrationen hittills varit avhängig en utveckling där de produktiva aktiviteter som tidigare utförts i hemmen flyttats ut i samhället och därigenom förvandlats till lågbetalt lönearbete.75 Gorz och andra arbetskritiska marxister som i kvinnorörelsen sett en subversiv kraft, har länge kritiserat denna utveckling: ”Kvinnorörelsen ingår i kapitalets logik när den söker befria kvinnor från icke-ekonomiskt orienterade aktiviteter genom att definiera dessa som slaviska, underordnade uppgifter som bör utplånas.”76 Gorz menar att det obetalda arbetets låga status förvärras när emancipationen så starkt förknippas med lönearbete. Den franske grundaren av de sociala rörelsernas sociologi, Alain Touraine, kontrasterar den endimensionella feminismen med en transcendent feminism som han beskriver som:

en befrielserörelse, inte enbart av kvinnor utan av män genom kvinnor. En av dess mest fundamentala aspekter är dess opposition mot militära och finansiella organisationsmodeller, mot pengars makt och jätteorganisationer. Den representerar en vilja att organisera det egna livet, att bilda personliga relationer, att älska och bli älskad, att få ett barn. Av alla sociala rörelser är kvinnorörelsen den som bäst kritiserar det växande övertag som jätteföretag skaffat sig över våra vardagsliv. Enbart kvinnor har bevarat de personliga kvaliteter som det manliga herraväldet kramat ur männen. Eftersom de blivit exkluderade från den politiska och militära makten har kvinnor lyckats behålla sin kapacitet för de känslorelationer som män förfrämligats från genom maktstrukturerna – eller som de förfrämligat sig själva från för att tjäna strukturerna.77

Touraines bild av 1970-talets radikalfeminism skiljer sig markant från vad Mats Alvesson skildrar som den i dag rådande ”direktörsfeminism” som handlar om hur även kvinnor ska få tillgång till den makt och den förnedring som arbetslivet innebär – en feminism som för övrigt sällan överskrider ”kroppsräkningens” ramar, det vill säga kvantitativ fördelning av män och kvinnor på samhällets maktposter.78 Det vi ser är med andra ord en återgång till den liberalfeminism som den andra vågens feminism en gång så aktivt bekämpade. Hos radikalfeminister som Germaine Greer, Andrea Dworkin, Catharine MacKinnon, Valerie Solanas med flera kunde man se en drastisk uppgörelse med liberalfeminismens endimensionella rättighetsfilosofi; det viktiga var inte längre att ”ta makten” utan att avskaffa makten; inte att ”kräva arbete” utan att avskaffa arbetet. Även i studier av rasism och antisemitism hos exempelvis Theodor Adorno, Max Horkheimer och Erich Fromm var det inte de specifika formerna av förtryck som främst intresserade, utan hur de vittnade om en falsk helhet.

Alain Touraines bild av 1970-talets radikalfeminism skiljer sig markant från vad Mats Alvesson skildrar som den i dag rådande ”direktörsfeminism” som handlar om hur även kvinnor ska få tillgång till den makt och den förnedring som arbetslivet innebär.
Alain Touraines bild av 1970-talets radikalfeminism skiljer sig markant från vad Mats Alvesson skildrar som den i dag rådande ”direktörsfeminism” som handlar om hur även kvinnor ska få tillgång till den makt och den förnedring som arbetslivet innebär. Foto: Fanni Olin Dahl/TT

”Inom sociala rörelser, som feminismen till exempel, glider aktivistisk strävan att medelst [ekonomisk] omfördelning råda bot på manlig övermakt isär från strävan att i stället söka efter erkännande av genusskillnader”, skriver Nancy Fraser i en uppgörelse med det fokus på ”erkännande” som på senare år växt sig starkt inom kritisk teori och politik.79 Även om det i denna polarisering finns de som lika ensidigt talar sig varma för omfördelning och struntar i kulturella normer och fördomar, menar Fraser att det hon benämner ”skillnadens politik” nu har ett sådant övertag att ”egalitära krav på omfördelning” nära nog utplånats från den allmänna dagordningen. Detta märks särskilt bland socialdemokrater och liberaler: social jämlikhet är ett begrepp som inte ens kvalar in som floskel i dagens realpolitik; vad man nu eftersträvar är social rörlighet – den amerikanska fiktionen som säger att vem som helst oavsett bakgrund kan ta sig till vilken position som helst. Den sociala rörligheten fungerar som ett mått på grad av meritokrati och är i dag så överordnad alla andra rättviserelaterade frågor att man ofta likställer rörligheten med begrepp som ”jämlikhet” och ”rättvisa”.80

Under tiden stärks arbetsideologin – indirekt, men mycket effektivt. Diskriminering inom arbetslivet sticker så mycket i meritokratens ögon att ett ifrågasättande av arbetslivet i sig inte får plats i medvetandet. Vår erfarenhet av hur arbetsmarknaden avgör liv och lycka leder inte till ifrågasättande av lönearbetets helgd – ju mer segregerande funktion lönearbetet antar, desto mer insisterar vi snarare på att det ska integrera oss. ”Aldrig har arbetets ’oersättliga’ och ’oundgängliga’ funktion såsom källa till ’sociala band’ och ’social sammanhållning’, till ’integration’, till ’socialisation’, personlig identitet och mening åkallats med sådan besatthet som nu då det inte längre kan fylla någon av dessa funktioner”, skriver Gorz apropå integrationsdiskursen. Integration via lönearbetet är per definition en omöjlighet.81 Lönearbetet är och har alltid varit exkluderande, konkurrensinriktat och hierarkiskt. Vi kan inte alla bli statsministrar. Vi kan möjligen få en svart president, en kvinnlig företagsledare eller en mediemagnat med arbetarklassbakgrund – men sedan då? Leder detta till någon annan skillnad än att konkurrensen framstår som mer meritokratisk än vad den är? Och om man rent hypotetiskt föreställer sig att vi lyckades nollställa allt som har med socialt arv att göra och därigenom skapa en perfekt meritokrati, skulle makten då bli mindre repressiv?

Martha Gimenez, etnicitetsforskare från University of Colorado, skriver: ”En ökad andel kvinnliga och icke-vita kapitalister, eller rent av ersättandet av vita, manliga kapitalister med kvinnor och medlemmar av etniska minoriteter kan aldrig någonsin skapa en ’snällare och mildare’, icke-exploaterande kapitalism.”82 Martin Luther Kings dröm om att hans barn en dag skulle ”leva i en nation där de inte bedöms efter färgen på sin hud utan efter måttet på sin karaktär” blir i förhållande till den rasistiska samhällsordningens absurditet vacker. Men är det ständiga bedömandet av våra karaktärer som vi i dag upplever verkligen en dröm värd namnet? Och vilka kan vi tänka oss att döma till liv i fattigdom?

Är det ständiga bedömandet av våra karaktärer som vi i dag upplever verkligen en dröm värd namnet?

Det kanske är överflödigt att tillägga att vi i en värld där diskriminering på grund av klass, kön, etnicitet och så vidare inte längre existerade, enkelt skulle kunna diskriminera varandra på andra grunder. Att föreställa sig en värld utan distinktioner tycks omöjligt, varför det mycket misslyckade projektet att bekämpa all slags distinktion aldrig kan ges något slutmål. Som sociologen Kaj Håkanson visat så döljer varje ”dekonstruktion” av dualismer en rad nya dualismer: ”Så länge vi värderar någonting överhuvudtaget, så kommer en del fenomen att värderas lägre än andra. Det särskiljande och ojämlika kommer på så sätt hela tiden att finnas där. Är du inte starkast och vackrast så kanske du är den bäste maoisten.”83 Den enorma floran av så kallade ”föränderliga” eller sekundära olikheter i form av livsstil, utseende, civilstånd, bildning, språkfärdigheter och andra, ännu mer subtila egenskaper belyser vid reflektion problematiken.84 Dessa egenskaper ligger redan till grund för mycket diskriminering, men som vi ska se beträffande det emotionella arbetet (se kapitel 8) blir de knappast upplösta inom lönearbetets ramar. Lönearbetet har snarare en starkt normreproducerande funktion.

Sammanfattningsvis ansluter sig det liberala integrationsprojektet till den etablerade arbetarrörelsen i omhuldandet av dagens arbetstvång. Den frihet som eftersträvas befinner sig inom arbetssamhällets gränser och förmodas alltså uppnås via lönearbetet på ett eller annat sätt. Som det kommer att framgå rör det sig dock om mer än en politisk ”verklighetsanpassning”. Hos många av dagens socialdemokrater och liberalfeminister är krav på genomgripande samhällsförändringar något som avvisas med emfas; inte minst vad gäller arbetets plats i våra liv. På så vis kan ursprungligen subversiva rörelser anta samhällsbevarande funktioner.

 

Radikalitetens arbetsanpassning

Innan jag lämnar identitetspolitiken ska vi titta närmare på ett problem som länge sysselsatt genusteoretiker, nämligen vad den feministiska samhällsfilosofen Carole Pateman kallar ”Mary Wollstonecrafts dilemma”.85 Det 1700-talsfeministen Wollstonecraft frågade sig var huruvida man skulle kräva kvinnornas fulla deltagande i samhällslivet genom att vädja till den gemensamma mänsklighet som delas med männen, eller genom att vädja till det goda som ansågs skilja kvinnor från män. Den så omdiskuterade klyvningen mellan likhetsfeminism och särartsfeminism kan härledas till detta dilemma. De akademiskt mest understödda varianterna av dessa falanger ledde i båda fall till en repressiv anpassning av kvinnor till ett av män utformat arbetsliv. Som den danske statsvetaren Erik Christensen uttrycker det: ”Längs med likhetens väg kommer kvinnor att följa den dominerande, manliga lönearbetsnormen. Längs med skillnadens väg och prioriteringen av kvinnors omsorgsarbete över lönearbete kommer kvinnor att fortsätta att bli marginaliserade av män på arbetsmarknaden.”86 Som genusforskaren Kathi Weeks lysande exemplifierat i The problem with work kan det dock finnas en poäng i att bejaka den avvikelse som står i opposition till arbetssamhället. Häri öppnar sig nämligen ett utopiskt ifrågasättande av arbetssamhället i sin helhet med konkreta krav på förkortad arbetstid och basinkomst som feminister länge drivit. Tyvärr sker detta alltför sällan.87

Yttranden om att ”kvinnor är mer omsorgsfulla än män” etcetera har länge tagits som intäkt för att kvinnor ska ägna sig åt underbetalda vårdyrken eller ta hand om barnen i hemmet.

Det finns ett mycket legitimt skäl att akta sig för särartsfeminismens framhållande av det ”kvinnliga” som något som är moraliskt överordnat det ”manliga”. Yttranden om att ”kvinnor är mer omsorgsfulla än män” etcetera har länge tagits som intäkt för att kvinnor ska ägna sig åt underbetalda vårdyrken eller ta hand om barnen i hemmet.88 Detta är ett av skälen till att den postmoderna dekonstruktionsvågen, upplösandet av dualismer som ”kvinna–man”, ”invandrare–svensk”, ”funktionsvarierad–normalfungerande” varit så tydlig inom den tredje vågens feminism, queerfeminismen. Medan vissa ifrågasatt vitsen med att alls uppmärksamma kvinnors och mäns olika levnadsvillkor (vilket, när de ju finns fler könsuttryck, antas reproducera könsdualismen) så har många genusteoretiker delat upp sitt kritiska projekt i att å ena sidan handla om dualismens reproduktion och å andra sidan handla om underordningen av kvinnor som grupp.89

Fraser har i ett försök att lösa Wollstonecrafts dilemma framlagt ett försvar av ”det feminina” som har vissa normativa anspråk utan att för den sakens skull hänfalla åt särartsfeministiska resonemang. Gentemot den dominerande, manliga ”familjeförsörjarmodellen” ställer hon en alternativ, kvinnlig moral som hon kallar för ”omsorgsmodellen”. Liksom hos Marcuse, Gorz, Adorno och andra arbetskritiker sammankopplas manlig aggressivitet med lönearbetets normer, vilka männen av historiska, icke-biologiska skäl varit särskilt utsatta för medan kvinnorna i stället varit förpassade till hushållets ”bekväma koncentrationsläger” som Betty Friedan uttryckt det.90 Den undertryckta rationalitet som bevarats i omsorgsmodellen utgår från fem principer, menar Fraser: (1) Principen om icke-fattigdom, att grundläggande behov tillfredsställs. (2) Antiexploateringsprincipen, att exploaterande från familj, marknad och stat minimeras. (3) Jämlikhetsprincipen beträffande inkomst, fritid och respekt. (4) Antimarginaliseringsprincipen, egalitärt deltagande i de sociala sfärerna. (5) Antiandrocentrismprincipen, en förändring av traditionella könsnormer.91

Problemet, enligt Fraser, är att omsorgsmodellen enbart kan realiseras inom arbetslivet på bekostnad av jämlikhetsprincipen och antimarginaliseringsprincipen. Detta eftersom lönearbetet är hierarkiskt uppbyggt enligt principer som delar in människor i vinnare och förlorare. Det unika med Fraser är att hon i något av ett alexanderhugg föreslår ”den universella omsorgsmodellen” som – snarare än att eftersträva ”balans” mellan de två rationaliteterna – medelst basinkomst försvagar lönearbetet som institution. Vad Fraser erbjuder är en lösning på Wollstonecrafts dilemma där de manliga ”spelreglerna” sätts ur spel. Oron för att vissa skulle utnyttja ett basinkomstsystem, så kallade free-riders, beskriver hon som en typiskt manlig oro: ”Oron för snålskjuts är, för övrigt, typiskt androcentriskt definierad som en oro för undvikande av betalt arbete. I kontrast till detta ägnas mycket liten uppmärksamhet åt ett mycket mer utbrett problem nämligen mäns snålskjuts på kvinnors obetalda hushållsarbete.”92

Som jag redan nämnt utgör dess värre Frasers och de tidiga radikalfeministernas upplösning av Wollstonecrafts dilemma undantagen för en feminism som i stället för frågan om samhällets omdaning upptagits av att anpassa kvinnan till lönearbetet. När det i samband med finanskrisen 2008 uppmärksammades att det i USA råder lägre arbetslöshet bland kvinnor än bland män, publicerade Fraser en artikel i New Left Review där hon argumenterar för att vissa av de frågor som även den andra vågens feminism ansåg vara viktiga numera får en cementerande funktion i arbetssamhället. Hit hör kravet på lika villkor på arbetsmarknaden och inte minst bekämpandet av den ”androcentrism” som den tidigare familjelönen reproducerade genom att ta för givet att mannens lön skulle vara tillräcklig för att försörja en hel familj medan kvinnoarbetets intäkter mer sågs som ”extrapengar”. Trots att en radikalitetens aura lever kvar kring dessa frågor får de i nyliberalismens tidevarv nya innebörder, menar Fraser: ”Kritiken av familjelönen från den andra vågens feminism lever i dag en perverterad tillvaro. En gång stod den i centrum för den radikala analysen av kapitalismens androcentrism, men nu tjänar den till att intensifiera kapitalismens vurm för lönearbetet.”93

Malcolm X, här vid en radiointervju i New York 1963, krävde ett samhälle där den vite mannens dominans inte skulle leva kvar i vare sig anställningskontrakt eller hushåll.
Malcolm X, här vid en radiointervju i New York 1963, krävde ett samhälle där den vite mannens dominans inte skulle leva kvar i vare sig anställningskontrakt eller hushåll. Foto: TT

Liknande metamorfoser av äldre tiders radikalitet kan skönjas på flera håll. Faktum är att vår form av kapitalism utvecklat den sanktionerade absorberingen av alla slags radikala rörelser till en specialitet. Genom att omformulera radikala strukturomvandlingskrav till systembevarande samhällsfrågor har många från 68-generationen gått från ekonomisk nöd till respektabla former av avlönad radikalitet. Antirasismens transformation är ett annat tydligt exempel. Den tidiga medborgarrättsrörelsen i USA har mycket litet gemensamt med den integrations- och mångfaldsindustri där arbetsanpassningen så ofta fått stå i centrum. Malcolm X skilde sig tydligt från endimensionella politiker i det att han hellre talade om mänskliga rättigheter än om medborgerliga rättigheter. Han krävde ett samhälle där den vite mannens dominans inte skulle leva kvar i vare sig anställningskontrakt eller hushåll.94 Detta är något annat än att producera månatliga rapporter om ”integrationen” i arbetslivet som sällan betyder mer än att vissa minoriteter anpassas till den rådande arbetsnormen.

För att ge ytterligare ett exempel på anpassad radikalitet kan ekologismen nämnas, där rörelsen tydligt gått från att främst handla om ifrågasättande av den industriella produktions- och konsumtionshysterin, till en sorts lyxkonsumistisk livsstilsmarkör att skryta över vid middagsbordet. Det Gorz på ett tidigt stadium i den ekologiska miljörörelsens utveckling varnade för, nämligen ”den fascistoida ekologismen” som utan minsta ifrågasättande av rådande maktordningar reducerar ekologisk hållbarhet till en fråga om teknologi och konsumentupplysning, har tagit överhanden i dagens miljörörelse.95 Detta är typiska, men långt ifrån unika exempel på hur radikala projekt infogas i förtryckande ramverk.96

Personer med funktionsnedsättning spränger i sina krav på fullt deltagande i samhällslivet in ett mycket större mått av radikalitet i integrationsbegreppet.

Det finns dock en identitetspolitisk rörelse där radikalitetens arbetsanpassning borde vara en omöjlighet. Personer med funktionsnedsättning spränger i sina krav på fullt deltagande i samhällslivet in ett mycket större mått av radikalitet i integrationsbegreppet, då själva ”funktionsdugligheten” ju är det som skiljer personer med funktionsnedsättning från den så kallade ”normaten”. Visserligen kan integrationen göras till en fråga om fysisk tillgänglighet till allmänna utrymmen och liknande, men den samhällsfunktion som gör funktionsnedsättningen verkligt handikappande är givetvis lönearbetet. För att en funktionsnedsättning som leder till nedsatt arbetsförmåga ska upphöra att vara en funktionsnedsättning räcker det inte att arbetet handikappanpassas eller möjliggörs med hjälp av personlig assistans och andra hjälpmedel – så länge arbetstvånget utgör vår mest centrala institution kommer funktionsnedsättningen att förbli en funktionsnedsättning. Det kan jämföras med den arbetande kvinnan – så länge hemmafruidealet var det dominerande bland vuxna kvinnor förblev den arbetande kvinnan avvikande med allt vad det innebar. Kanske är det just för att den fullständiga integrationen av personer med funktionsnedsättning så tydligt förutsätter arbetssamhällets slut som deras anpassning till lönearbetet tagit sig så groteska former.

Från och med den naziinspirerade, men likväl socialdemokratiska, institutionaliseringen av så kallade ”idiotanstalter” har Sverige i den byråkratiska välviljans namn legat i framkant vad det gäller arbetsanpassningen av de som arbetsideologerna förut talade om som ”obildbara idioter”. De ”sinnesslöa”, som de också kallades (vilket inbegrep allt från epileptiker till ”hysteriska” kvinnor som vägrade underkasta sig sina makar), fick tidigare den ”stimulans” de behövde på anläggningar som, mer rättvisande än i dag, kallades för ”arbetshem”. Här kunde de leva livet sådant det borde vara – i arbete – trots att de ansågs oförmögna till att utföra ett ”riktigt arbete”.97 Så hotfulla har dessa arbetsodugliga individer ansetts vara att de alltsedan nazismens mindre förblommerade utrotningsförsök har isolerats, gömts undan och tvångssteriliserats. Makarna Myrdal bidrog ideologiskt till denna marginalisering och var explicita förespråkare av sterilisering och tvångsabort; särskilt vad det gällde elimineringen av vissa ”defekter” för vilka man ”vunnit så säker kännedom om arvshotet, att man kan våga avgöra, att sådana egenskaper beteckna ett urval av individer, vilkas fortplantning ej rashygieniskt är önsklig”.98 Det är antagligen överflödigt att tillfoga att den biologistiska diskursen inte drabbat någon grupp hårdare än de som i arbetssamhället går under beteckningen ”funktionsnedsatta”.

Inte ens i de mest politiska formuleringarna av de funktionsnedsatta personernas sak ifrågasätts dock arbetslivets artificiella funktionsnorm. I stället präglas den akademiska debatten exempelvis av vad man ska kalla gruppen i fråga (ännu använder sig exempelvis diskrimineringsombudsmannen och RFSL av begreppet ”personer med funktionsnedsättning”, men diskussion pågår om huruvida ”personer med funktionsvariation” är mer rättvisande), av stadsplanering och fysisk tillgänglighet, av intersektionen mellan kön och funktionsnedsättning, av stigmatisering inom social- och intimitetssfären och sist – men definitivt inte minst – av ”exkluderingen” från arbetslivet.99 För att råda bot på exkluderingen har den svenska välfärdsstaten enligt den administrativa välviljans princip utvecklat ett unikt kategoriseringssystem där så kallade ”arbetshandikappade” tilldelas ”tillrättalagt arbete” i likaledes unika institutioner som Samhall och Daglig verksamhet.

För att råda bot på exkluderingen har den svenska välfärdsstaten enligt den administrativa välviljans princip utvecklat ett unikt kategoriseringssystem där så kallade ”arbetshandikappade” tilldelas ”tillrättalagt arbete” i institutioner som Samhall och Daglig verksamhet. Godispackning på Samhallanläggning i Västerås.
För att råda bot på exkluderingen har den svenska välfärdsstaten enligt den administrativa välviljans princip utvecklat ett unikt kategoriseringssystem där så kallade ”arbetshandikappade” tilldelas ”tillrättalagt arbete” i institutioner som Samhall och Daglig verksamhet. Godispackning på Samhallanläggning i Västerås. Foto: Alf Pergeman/TT

Som ekonomen Mikael Holmqvist skriver i sin stora Samhallstudie är det uppenbart att kategoriseringen av arbetshandikappade i sig haft en marginaliserande funktion trots att man, liksom kvinnoförtryckets apologeter, gärna framhävt de positiva kvaliteter som en diagnos som adhd kan förknippas med.100 På vilka grunder människor bedöms som arbetshandikappade är vidare ytterst godtyckligt. En rimlig slutsats av Holmqvists studie är att säga att ”arbetshandikapp är en social roll som människor som har svårt att få eller behålla ett arbete lär sig att spela” – ett spel som vidare pådrivs av ”medicinsk eller annan expertis, såsom socionomer och psykologer, vars profession ger processen den nödvändiga auktoriteten och legitimiteten”.101 I takt med den diagnostiska kulturens utbredning har antalet arbetshandikappade ökat lavinartat. Den välvilliga byråkratiseringen har nämligen en tendens att bli mer och mer omfattande. Trots mångfaldsbegreppets glorifiering menar Holmqvist, med en explicit referens till Marcuse, att resultatet blir ”ett allt mer endimensionellt arbetsliv, genom att allt fler människor klassas, identifieras, organiseras och utvecklas som arbetshandikappade”.102

Symptomatiskt nog vänder sig Holmqvists och andras kritik av arbetssamhällets stödinstitutioner inte mot deras mål – anpassning till arbetssamhället – utan mot den uppenbart repressiva utformning denna anpassning tagit sig. I det här sammanhanget är emellertid arbetstvånget i sig intressantare. Det är en naiv föreställning att integration ens i någon ytlig mening skulle kunna emanera ur organisationer som Samhall. Samhalls policymål, att erbjuda ”meningsfullt och utvecklande arbete”, är ännu svårare att ta på allvar.103 De arbeten som erbjuds inom Samhall har länge varit förknippade med mer av monotoni, dålig arbetsmiljö, mobbning och social stigmatisering samt lägre löner än vad som återfinns på den reguljära arbetsmarknaden. Det ligger nära till hands att anta att arbetshandikappade personer skulle må bättre av att delta i det normalreglerade arbetslivet.

Arbetslivets hierarkier stabiliseras av att det finns några på bottnen som de andra kan känna sig lyckligt lottade över att inte tillhöra.

Stigmatiseringen fyller dock en annan funktion. Arbetslivets hierarkier stabiliseras av att det finns några på bottnen som de andra kan känna sig lyckligt lottade över att inte tillhöra. För att arbetssamhället oreflekterat ska kunna accepteras som en ”nödvändighet” så måste det slå blint. Detta sker antingen genom ordinär anställning eller, för den minoritet som klarar sig undan arbetet, genom ekonomisk knapphet och social underordning. Men det som utmärker arbetsideologins endimensionella lager är inte understödjandet av denna maktordning – all slags arbetsideologi bidrar till arbetssamhällets fortbestånd. Den endimensionella arbetsideologin gör det dock utan att angripa individen med vare sig de moralismer som den protestantiska arbetsideologin står för, eller det tvång som utmärker den industriella arbetsideologin. I stället associeras den endimensionella arbetsideologin med en välvilja grundad i olika rättighetsdiskurser som kan ha ytterst radikala och till och med arbetskritiska rötter. Detta gör den så lätt att anamma för den som upplever sig gynnad av den, och så svår att kritisera för den som inte kan blunda för sin förnedring.

 

* * *

 

I den här bokens första del har tre arbetsideologiska motorer analyserats. Den endimensionella arbetsideologin är givetvis den som läsaren har lättast att känna igen i dag, men det är ändå viktigt att poängtera att det mer brutala arvet från protestantismen och industrisamhället fortfarande lever kvar och gör sig påmint. Med den endimensionella arbetsideologins dominans kan man säga att arbetsideologin tar sig mer internaliserade former. Våldsbaserad makt lämnar i större utsträckning än manipulativ makt utrymme för medvetet distanstagande hos den förtryckta parten. I en tid när den mänskliga arbetskraften blivit mer överflödig än någonsin har människan således blivit mer arbetsanpassad än någonsin – så till den grad att hennes identitet riskerar att krackelera om hon förnekas en plats i arbetslivet. För att förstå hur detta har kunnat äga rum är arbetsbegreppets förlorade mening ytterst central. Arbetet framstår som en substanslös vålnad som i sig aldrig bekämpas. I stället hamnar dess kringliggande institutioner i skottgluggen för både högern och vänstern. Black beskriver den närmast totala uppslutningen i detta diskursiva projekt på följande vis:

De talar gladeligen om allt utom arbetet i sig. Dessa experter, som erbjuder sig att tänka i vårt ställe, delar sällan med sig av sina slutsatser beträffande arbetet trots dess centrala plats i våra liv. Sinsemellan sig tjatar de i stället om detaljerna. Fack och företagsledningar är överens om att vi borde sälja vår livstid i utbyte mot vår överlevnad, men de förhandlar om priset. Marxister tycker att vi borde styras av byråkrater. Liberaler tycker att vi borde styras av affärsmän. Feminister bryr sig inte om vilken form styrningen har så länge cheferna är kvinnor. Det är tydligt att dessa ideologispridare skiljer sig åt i fråga om maktämbetenas fördelning. Det är också tydligt att ingen av dem motsätter sig makten som sådan och att de alla vill att vi ska fortsätta arbeta.104

Trots till synes diametralt oppositionella ståndpunkter upprätthåller på så sätt politikens parter arbetssamhället och den normaliserade katastrof som arbetet utgör i våra liv. Med den ekonomiska nödvändigheten tvingas samma arbetsideologi ner på gräsrotsnivå. ”Så kommer det sig”, skriver Gorz, ”att alla potentiellt arbetslösa och alla med otrygga anställningar tvingas slåss för detta ’arbete’ som kapitalet avskaffar överallt runtomkring dem, och att varje demonstration, varje plakat som proklamerar ’vi vill ha jobb’, samtidigt proklamerar kapitalets seger över en förslavad mänsklighet av arbetare som inte längre är arbetare, men ändå inte kan vara någonting annat”.105 Hur denna konflikt kommer till uttryck i konsumtionssfären ska jag diskutera i nästkommande del.

 

Här slutar det utdrag ur Roland Paulsens Arbetssamhället som Arbetaren publicerat som radarserie. Den på detta utdrag följande delen, med titeln ”Arbetets frukt”, börjar på sidan 125 i boken.

 

Fotnoter:

70. För ett typiskt exempel på hur denna retorik ser ut, se Björn Lindgren, ”Sänk lönerna för de fattiga barnens skull”, Expressen, 5/5, 2011.

71. André Gorz, Farewell to the working class: An essay on post-industrial socialism, London: Pluto Press, 1982.

72. Herbert Marcuse, Counterrevolution and revolt, Boston: Beacon Press, 1972, s. 31.

73. Emma Goldman, Anarchism and other essays, Project Gutenberg: eBook #2162, 2000, s. 121.

74. Tom Lutz, Doing nothing: A history of loafers, loungers, slackers and bums in America, New York: Farrar, Straus and Giroux, 2007, s. 245.

75. Christine Delphy, Close to home: A materialist analysis of women’s oppression, Amherst: University of Massachusetts Press, 1984; Dorothy E. Smith, The everyday world as problematic: A feminist sociology, Milton Keynes, England; New York: Open University Press, 1988

76. Gorz, Farewell to the working class, s. 84.

77. Alain Touraine, ”La révolution culturelle que nous vivons”, Le Nouvel Observateur, vol. 1 Augusti, 1978.

78. Mats Alvesson, Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel, Stockholm: Atlas, 2008, s. 151–57.

79. Nancy Fraser och Axel Honneth, Redistribution or recognition? A political-philosophical exchange, London; New York: Verso, 2003, s. 8.

80. För en ingående diskussion och analys av denna fråga, se Lena Sohl, Att veta sin klass: Kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige, Stockholm: Atlas, 2014.

81. Gorz, Reclaiming work, s. 57.

82. Martha E. Gimenez, ”With a little class: A critique of identity politics”, Ethnicities, vol. 6, nr 3, 2006, s. 431.

83. Kaj Håkanson, Dubbla verkligheter: Om psykoterapi, social identitet och verklighetsuppfattning, Stockholm: Prisma, 1981, s. 125.

84. Se Katarina Mlekov och Gill Widell, Hur möter vi mångfalden på arbetsplatsen? Lund: Studentlitteratur, 2003, s. 10.

85. Carole Pateman, The disorder of women: Democracy, feminism and political theory, Stanford, Calif.: Stanford Univ. Pr., 1989.

86. Erik Christensen, The heretical political discourse: A discourse analysis of the Danish debate on basic income, Aalborg: Aalborg University Press, 2008, s. 64.

87. Kathi Weeks, The problem with work: Feminism, Marxism, antiwork politics, and postwork imaginaries, Durham: Duke University Press, 2011.

88. Se Betty Friedan, Den feminina mystiken, Stockholm: Pan/Norstedt, 1968; Yvonne Hirdman, Genus: Om det stabilas föränderliga former, Malmö: Liber, 2001; Gerd Lindgren, Klass, kön och kirurgi: Relationer bland vårdpersonal i organisationsförändringarnas spår, Malmö: Liber., 1999.

89. Mindre populär är däremot kontemplationen av ”manliga” respektive ”kvinnliga” egenskaper. Man kan uppmärksamma frekvensen av kvinnomisshandel eller sexuella trakasserier på arbetsplatsen exempelvis, men mindre ofta skälet till att män är så mycket mer våldsamma och maktlystna. Maskulinitetsforskningen är här ett lysande undantag. För de redan nämnda radikalfeministerna var männens våld inte något vars förekomst även skulle påvisas bland kvinnor eller på annat sätt ”dekonstrueras”, utan beviset på att manssamhället var en styggelse och att kvinnans frigörelse därför skulle kräva en total omdaning av de rådande samhällsstrukturerna. Hos de mest framträdande radikalfeministerna var de biologiska bevekelsegrunderna för uppdelandet i ”kvinnligt” och ”manligt” oftast outtalade i den mån de alls existerade. Det ligger nära till hands att påstå att radikalfeminismens förmodade biologism snarast tolkats in i efterhand. Till skillnad från dagens antifeminister, som gärna framhåller att kvinnor har sina alldeles egna kvaliteter som allt som oftast är relaterade till emotionell närhet och omsorg och att kvinnor därför är bäst lämpade för att vara underbetalda och underordnade män, framhöll de tidiga radikalfeministerna de ”kvinnliga” värdenas egenvärde samt att samhället – och i synnerhet männen – borde anpassas till dessa värden. Den motsatta anpassningsprocessen var, som Goldman och andra framhöll, ingen väg till emancipation.

90. I Lutz, Doing nothing, s. 245.

91. Nancy Fraser, ”After the family wage: What do women want in social welfare?” Social justice, vol. 21, nr 1, 1994, s. 612.

92. Ibid., s. 615.

93. Nancy Fraser, ”Feminism, capitalism and the cunning of history”, New Left Review nr 56, 2009, s. 111.

94. Lucile Davis, Malcolm X: A photo-illustrated biography, Mankato, MN: Bridgestone Books, 1998, s. 22.

95. André Gorz, Le socialisme difficile, Paris: Éditions due Seuil, 1967.

96. Se även Alf Hornborg, Nollsummespelet: Teknikfetischism och global miljörättvisa, Göteborg: Daidalos, 2013.

97. Se Owe Røren, Idioternas tid: Tankestilar inom den tidiga idiotskolan 1840–1872, Stockholm: Stockholms universitet, 2007.

98. Alva Myrdal och Gunnar Myrdal, Kris i befolkningsfrågan, Stockholm: Bonnier, 1934, s. 75.

99. För typiska exempel, se Lars Grönvik och Mårten Söder, red., Bara funktionshindrad? Funktionshinder och intersektionalitet, Malmö: Gleerup, 2008; Malena Sjöberg, Arbetsliv och funktionshinder, Lund: Studentlitteratur, 2002.

100. Mats Andersson och Monica Johansson, Funktionshinder och arbetsliv: En deskriptiv processutvärdering av pilotprojektet ”Funktionshinder som merit på arbetsmarkanden”, Arbetslivsintitutet: Arbetslivsrapport nr 2007:14, 2007.

101. Mikael Holmqvist, Samhall: Att bli normal i en onormal organisation, Stockholm: SNS förlag, 2005, s. 312–13.

102. Ibid., s. 345.

103. Eva Rådahls reportagebok Löftesfabriken beskriver det uppenbart hånfulla i denna ”välvilliga” ambition genom att redogöra för mängder av statistik och livsöden som avslöjar den slående vantrivseln inom Samhall. Den här kvinnans arbete säger något om hur begreppet ”meningsfullt arbete” fullständigt dränerats på just mening:

”Hulda Malmbo demonstrerar sitt arbete. Hon tar en bunt vitt garn ur en stor, brun papperskartong intill, lägger bunten i symaskinen och syr en rak söm genom den. Hon ändrar läge på symaskinen och backar – syr en rak söm. Det blir två sömmar genom garnbunten, en fram och en tillbaka. Golvmoppen är klar.

Hon tar en ny bunt garn. Syr en rak söm framåt och en söm bakåt.

Hon tar en ny bunt garn…

Är detta hennes arbete – det hon gör åtta timmar om dagen?”

Se Eva Rådahl, Löftesfabriken: Samhall i närbild, Stockholm: Pandemos, 1990, s. 36.

104. Bob Black, Three essays by Bob Black, Seattle: Wormwood, 2009, s. 2.

105. Gorz, Reclaiming work, s. 53

Publicerad
12 timmar sedan
Jona Elings Knutsson är läkare, kolumnist och författare. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Vendela Engström

Jona Elings Knutsson:
Var är solidariteten bland de andra facken?

Vill byggarbetare, handelsanställda eller metallare inte ha en fungerande sjukvård? Tycker
de att saker som rast är trams? Det är lätt att få det intrycket när det uteblivna stödet för Vårdförbundets stridsåtgärder är kompakt. Det skriver Jona Elings Knutson i Arbetaren och efterlyser en bred facklig solidaritetsrörelse, både bland vårdarbetare och andra yrkesgrupper.

Låg utbildning och tom plånbok ökar risen att bli sjuk, skadad och att dö i förtid. De som bäst
behöver sjukvård är alltså sannolikt LO-medlemmar. Vårdförbundet har ensamma tagit
ansvar för att rädda sjukvården genom övertidsblockad och strejk. Ändå är tystnaden
skrämmande påfallande från LO-förbunden.

Vill byggarbetare, handelsanställda eller metallare inte ha en fungerande sjukvård? Tycker
de att saker som rast är trams?

Att planerad ständig övertid inte är så mycket att hetsa upp sig över, i alla fall inte när det gäller sjuksköterskor?

Sjukvården står inför kollaps

Det är lätt att få det intrycket när det uteblivna stödet för Vårdförbundets stridsåtgärder är kompakt. I hierarkist styrda fack så som Byggnads, Handels och Metall är det förvisso inte medlemmarnas sak att bestämma om stöd, men resa krav på de egna organisationerna är knappast omöjligt.

Den offentliga sjukvården står inför en kollaps. På vissa håll är kollapsen redan ett faktum.
Ja, jag tittar bland annat på er, Region Västernorrland. Samtidigt har allt fler svenskar privata
sjukvårdsförsäkringar som ger gräddfil till sjukvård. Dessa allt fler svenskar är inte de som
behöver vården mest. Tvärtom är det människor med pengar, det vill säga, med bättre hälsa
och längre förväntad livstid.

Vårdförbundets stridsåtgärder är helt nödvändiga för att få behålla och kunna rekrytera personal till den offentliga vården. För alla där månaden räcker längre än lönen är således Vårdförbundets kamp en fråga om hälsa eller sjukdom, liv eller död. Det tycks inte bättre än att den svenska arbetarklassen drabbats av suicidala drag.

Fack som inte kan stava till solidaritet

Att Läkarförbundet mumlar något otydligt om Vårdförbundets kamp förvånar inte ett dugg. Det är knappast något stridbart fack, utan har tvärtom sedan länge accepterat reallönesänkningar och kraftigt försämrade arbetsvillkor för de egna medlemmarna.

Att Kommunal som organiserar undersköterskor heller inte varit synliga i konflikten förvånar kanske mer. Å andra sidan har undersköterskornas villkor förblivit usla utan att Kommunal brytt sig nämnvärt. Kanske ser de också sjuksköterskorna som mer priviligerade efter förhållandevis lyckade år av kamp, där åtminstone lönerna höjts.

Och om Kommunal skulle stötta Vårdförbundet tydligare i strejken kan de egna medlemmarna komma att kräva liknande åtgärder. Och det verkar Kommunal alldeles ointresserade av. Med fack som inte kan stava till solidaritet är det dags för oss alla att steppa upp.

Delta i Vårdförbundets demonstrationer! Gå med fika till strejkvakterna! Använd sociala medier!
Kräv åtgärder från ditt eget fack! Gör allt som står i din makt, åtminstone om du förväntar
dig att bli omhändertagen om du blir sjuk eller skadar dig.

En förlust för Vårdförbundet riskerar att göra klassklyftan i hälsa allt djupare. En tom plånbok ska inte vara synonymt med sjukdom, smärta och död. Det är inte svårare än så. Det här handlar om själva livet.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Shabane Barot om hur valaffischerna vare sig vi vill eller inte flyter runt i vårt kollektiva (o)medvetna. Foto: Janerik Henriksson / TT, Julia Lindblom

Shabane Barot:
Parodisk upptagenhet vid gränser

EU-valet är över och resultatet innebär en liten utandning trots de fascistiska partiernas framgångar i södra Europa, skriver Shabane Barot men menar att kampanjbilderna och budskapen med fokus på gränser som har förmedlats ändå skvalpar runt i vårt kollektiva omedvetna och kommer att segla upp igen i framtiden.

Min psykolog liknar de ”ohjälpsamma tankar” som kan segla upp i huvudet ibland vid EU-valaffischerna som kantar innerstadens gator. ”Man måste fråga sig – betyder de här budskapen någonting överhuvudtaget? Behöver jag lyssna på dem?” 

Jag tycker liknelsen är briljant: valaffischerna som en manifestation av det skräp som flyter runt i vårt kollektiva (o)medvetna. Upptagenheten vid gränser är parodisk: “Gränser och frihet” (KD), “Håll gränsen mot förtryckarna” (C), “Sätt gränser för kriminella – inte för polisen!” (M) 

Floskler och tomma ord

”Mest floskler och tomma ord” konstaterar en mediavetare intervjuad i Dagens Nyheter den 19 maj. Men ”Gränser och frihet” är inte bara nonsens eller en floskel – det förmedlar KD:s politiska vision. Gränser för vissa – frihet för andra. 

Affischernas bildspråk är minst lika intressant som innehållet i partiernas valslogans. En vän som arbetar med och forskar inom grafisk design uppmärksammar mig på estetiken i Sverigedemokraternas kampanj. 

Hon har fotat av en bildsvit bestående av fyra stora affischer som hänger intill varandra nere vid tunnelbaneperrongen i Skanstull. Här ser vi en grupp mörkhåriga män i en upploppssituation: kravallstaket och brinnande polisbilar figurerar i bakgrunden. Rad efter rad av pixliga tegelstenar ställs upp framför männen, tills hela bildytan är täckt av en hög blå mur med texten ”Mitt Europa bygger murar – Mot invandringskaos, mot gängkriminella, mot islamister”. 

Utseendet på de blåa byggstenarna för tanken till TV-spelet Minecraft och målgruppen verkar vara just barn och unga. Sverigedemokraterna blev också största parti i skol-EU-parlamentsvalet med 24,5 procent av rösterna. 

Total avsaknad av progressiv politik

I valrörelsens slutskede passerar jag en av Liberalernas affischer, som är utformad av den ukrainska illustratören Nataliia Mykhailetska. Estetiken är tydligt influerad av 1930-talets politiska propaganda. 

Den svenska och ukrainska flaggans färger dominerar det rum som avbildas, där tre individer med kraft försöker trycka igen en blå dörr som står på glänt. Genom den öppna springan är en hord rödfärgade manskroppar på väg att tränga in. De klättrar nästan över varandra och har alla identiska ansiktsdrag: en stiliserad Vladimir Putinmask. Bildspråket efterliknar på ett uppenbart sätt den antikommunistiska propaganda som spreds i Tredje riket och i USA under kalla kriget.

”Blågul solidaritet” är också en dubbeltydig paroll – solidaritet med Ukraina men nog anspelar Liberalerna även på en exklusivt svensk solidaritet.

Socialdemokraternas valaffisch ”Gör något stort” är i sin tur enkelt komponerad med vit text mot röd bakgrund, en blinkning till partiets och arbetarrörelsens historia. I de åtföljande bilderna på Magdalena Andersson klädd i tweed stående vid sitt skrivbord, eller sittande framför detsamma flankerad av toppkandidaterna Heléne Fritzon och Johan Danielsson, råder dock en total avsaknad av progressiv symbolik. 

Det är en påtagligt proper, iögonfallande vit trio som avbildas: Fritzon är klädd och friserad som en moderat på Bo Lundgrens tid, i pärlhalsband och sober dräkt, medan Magdalena Andersson ser ut mest som en rektor. Bildernas dissonans med parollen ”Gör något stort” blir plågsam – här finns ingen folkrörelse i sikte. 

Oinspirerat har fungerat

När jag cyklar hem från jobbet möter jag MUF som delar ut flyers på Karolinska institutets campusområde och Thomas Tobé vars ansikte pryder baksidan på varenda blå innerstadsbuss som passerar. Tidögängets affischer kantar cykelbanan hela vägen fram till Mälarhöjden, där blommande syrénbuskar skärmar av villaträdgårdarna från gatan. 

I Bredäng verkar dock ingen till höger om Centerpartiet tycka att det är mödan värt att affischera. Vi föräldrar till vänster om Vänstern skrattar lite på väg hem från skolan åt den mysiga bilden på Jonas Sjöstedt och Nooshi Dadgostar där parollen ”Är du trött på högerpolitiken” påminner väl mycket om klassiska reklamslogans i stil med ”Är du trött på din dåliga andedräkt?” eller  ”Är du trött på diskmedel som inte gör jobbet?”. 

Samtidigt kör Miljöpartiet helt oinspirerat på parollen ”Klimatet klimatet klimatet”, men det verkar ha fungerat i alla fall. 

Valet, vars resultat innebär en liten utandning trots de fascistiska partiernas framgångar i Italien, Frankrike och Tyskland, är över för den här gången. 

Kampanjbilderna och budskapen som förmedlas skvalpar dock runt i vårt kollektiva omedvetna och kommer att segla upp igen, forma och ta form av de politiska konflikter vi har framför oss. 

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och dotter. Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga gamla dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

Tisdag 18 juni, kl: 08:19

Igår fyllde Sama 10 månader. Tänk, snart är hon ett. Långt från sitt hem, sin säng, sina kläder och leksaker.

Hon är mitt solsken och varje morgons ljus. Hon vaknade och sjöng med sina obegripliga ord men med en vacker och glad melodi.

Efter att jag städat upp i rummet åt vi kokta ägg till frukost. Sedan gick vi över till våra grannar som har en katt med samma namn: Sama.

Min dotter verkligen älskar den lilla varelsen. När hon träffar katten är det som hon får syn på en vän hon inte sett på flera år. Hennes ögon fylls av nyfikenhet och hon skyndade sig fram för att klappa och leka.

Det var trevligt att vara där och när vi kom tillbaka somnade Sama och jag pratade med mamma och mina syskon för att kolla hur de mådde. Vi bytte nyheter och uppdaterade oss om läget. Tyvärr inget nytt om vapenvila.

Jag saknar mitt riktiga hem. Varje hörn av det saknar jag. Det är en stor sorg för mig att vi tvingades lämna allt och jag önskar att jag bara för en dag fick gå tillbaka i tiden och leva som vi gjorde där innan kriget.

Det kommer hela tiden minnen. Från tidigare storhelger som alltid var fyllda av utflykter och lycka, till skillnad från nu då allt bara känns fattigt.

Jag hoppas att jag i framtiden inte kommer att minnas den här perioden. Och jag hoppas på nya, bättre dagar för att glömma all smärta och sorg.

Sama vaknade och vi lagade pasta med grönsaker.

Grannen kom över och vi drack te och pratade.

Senare på kvällen satt jag med min man och pratade. Vi delade våra minnen och bad till till gud om bättre tider. 

Den här dagen slutade verkligen i en märklig blandning av sorg och glädje.


Lama Majdi

Söndag 16 juni, kl: 21:26

Idag är det söndag den 16 juni, den första dagen av Eid. Jag vaknade vid 06 till de vackra ljuden av takbeer, men på grund av min djupa sorg gick jag tillbaka till sängen och somnade om- det finns inte längre någon glädje för Eid. Två timmar senare vaknade jag till igen, kollade Samas blöja och förberedde frukost: Lite te och ostsmörgåsar. Jag gjorde gröt till Sama och vi lekte tillsammans med hennes leksakspolisbil. Hennes skratt är vad som ger Eid dess smak.

Hon fick ta ett bad och jag klädde henne i sina finaste kläder.

Min man och jag gjorde oss i ordning för att besöka våra grannar, vi hade en trevlig stund med dem och sedan åkte vi till min familj och spenderade dagen med dem.

Resan hem var svår med utmanande transporter.

Det var en händelserik och tröttsam dag där Sama träffade många vänner, lekte med katter, vandrade bland tälten och satt under olivträden med sin farfar för att njuta av den friska luften. Och så slutade ännu en dag.


Lama Majdi

Söndag 16 juni, kl: 21:25

Förlåt för att jag inte skrivit förrän nu. Men det har varit en intensiv helg full av händelser eftersom det är Eid och jag har träffat familj och vänner.

I lördags var det Arafat-dagen, när pilgrimerna står på berget Arafat. Min dag började klockan 02:30 med att förbereda suhoor, göra smörgåsar med ost och gurka. Jag borstade tänderna och tvättade mig för Fajr-bönen.

Sama vaknade klockan 8 på morgonen, och började dagen med lekfulla upptåg för att väcka sin pappa så att de kunde leka tillsammans. Jag förberedde frukost åt Sama och matade henne medan vi lyssnade på hennes favoritsånger. Hon började leka och försöka gå, jag städade rummet och gick till köket för att diska och städa upp.

Sama började gråta och behövde en kort tupplur. Jag vaggade henne, sjöng en vaggvisa, och hon somnade fridfullt.

Medan jag satt med min man, tänkte vi tillbaka på det förflutna, en dag fylld med händelser från tidigare år. Jag brukade städa huset, förbereda kakor, gå och köpa choklad, Eid-godis och juicer, och sedan återvända hem för att dekorera inför Eid.

Mitt i minnena fick jag ett samtal från min mamma som frågade hur vi mådde och önskade oss en glad Eid. Ljuden av takbeer steg över allt annat, men i alla fall kom Eid till oss—jag kan inte bära det. Jag förlorade mitt vackra hus fullt av minnen. Min lilla dotters gråt väckte mig ur min sömn på grund av den intensiva värmen.

Jag förberedde frukost, okrasoppa. Trött, en lång dag väntade under den obarmhärtiga hettan, att ta hand om ett barn i behov mitt under fastan visade sig vara utmanande. När iftar-tiden kom vid 8 på kvällen, bad jag för att återvända till vårt förstörda hem, att kriget skulle ta slut, för tålamod med denna prövning, och för min familjs säkerhet. Jag dukade upp iftar-bordet med soppa, bröd, vatten, dadlar. Jag avslutade städningen när Maghrib kom. När det var läggdags kunde Sama inte sova på grund av den intensiva hettan. Jag försökte kyla ner henne, tvättade hennes händer och ansikte tills hon äntligen somnade, vilket lämnade mig utmattad. Jag bytte kläder och min man kom med lite anis, och jag gick och lade mig. Jag hade bett en vän att delta i en TikTok-livestream för att stödja vår kampanj, men jag var för trött. Jag bad min man att ta min plats. Han gick med och vi fick lite stöd.


Lama Majdi

Lördag 15 juni, kl: 10:44

En dag som började med en blandning av optimism, tack vare att vi närmar oss Eid och förhoppningen om eldupphör, men samtidigt sorg över allt som pågår runt om oss. Jag började med att storstäda vårt rum och satte ner min dotter i gåstolen som hon fick leka av sig.

Frukost med falafel och humus. Samtidigt fortsätter svälten i norra Gaza tillsammans med bombningar och förstörelse här i de södra delarna: Det finns verkligen ingenstans att fly längre.

Till lunch åt vi vår älskade palestinska rätt Ruz al-Quadra. Min dotter gillade det.

Imorgon är det Arafah-dagen, som föregår Eid, då de flesta muslimer fastar.

Jag ställde klockan på 02:15 för att vakna till suhoor, som ger oss den nödvändiga styrkan och uthålligheten att fasta under hela dagen. Åt en ostsmörgås med lite gurka. Sedan somnade jag om igen med hopp om att bättre dagar är på väg.


Lama Majdi

Fredag 14 juni, kl: 09:37

Jag vaknade tidigt igår av Sama grät. Hon måste ha drömt för jag vet inte vad som fick henne att gråta så mycket. Vi gick upp och gjorde kamomillte, jag är förkyld och det fungerar och medan jag drack så lekte Sama med de leksaker vi lyckades få med oss innan vi blev fördrivna från vårt hem.

Hon fick hummus till frukost och fortsatte sedan att leka på golvet medan jag städade upp.

Vid lunch kontaktade jag några vänner som är oroliga över vår situation. Sama somnade igen men vaknade ganska snart, skrämd av ljudet från beskjutningen i kvarteret bredvid. Jag fick krama henne länge för att lugna. Sedan lekte hon tyst och trött.

Jag tittade på telefonen i hopp om ett eldupphör eller några goda nyheter, men fann inga. I stället fick jag veta att de verkar vara en upptrappning på gång även i Libanon och det gör mig ännu mer deprimerad. 

Min man, som är bra på att lyssna, försöker ge mig hopp och säger att det kommer att bli bättre.

Till lunch stekte vi tomater, ett gammalt palestinskt recept från förr. Sama fick för första gången smaka och hon gillade det verkligen.

På eftermiddagen ringde min syster och ville ses. Vi möttes här utanför och hon blev verkligen överraskad över hur mycket Sama vuxit sedan sist.

Jag återvände till rummet där vi bor, vår tillfälliga tillflyktsort, och pratade med mamma en stund innan vi åt middag. Somnade tidigt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

Torsdag 13 juni, kl: 08:14

Igår när jag vaknade upptäckte jag att min dotter fortfarande sov. Jag hann scrolla igenom mina sociala medier för att kolla hur det går med mina kampanjer. Många visningar men tyvärr dåligt med stöd.

Sama, min dotter alltså, vaknade och vi lekte en stund tillsammans innan vi bytte om och åt frukost. Falafel och te medan min man gick ut för att skaffa bröd.

Efter att jag städat ordning rummet och sett hur Sama fortsätter att kämpa för att lära sig gå så somnade hon på nytt utmattad av ansträngningarna.

Vi fortsatte då att planera för hur vi ska gå vidare med kampanjen att ta oss härifrån.

Det finns en organisationen som hjälper Gazabor med sådana saker, kampanjer på sociala medier alltså.

Till lunch lyckades jag göra några ostpajer som vi åt innan vi gick ut en sväng. Min man hämtade vatten medan jag rullade runt Sama i vagnen på den närliggande marknaden.

Senare på eftermiddagen satt jag tillammans med våra grannar och pratade. Väl hemma igen föll Sama i djup sömn.

Förhandlingarna verkar fortfarande pågå men under tiden lider folk av hunger, bombningar och förstörelse.

Jag försökte göra popcorn. Det misslyckades. Jag antar att det var dålig kvalitet, men till slut fick jag ändå ihop till en liten skål.

Pratade också med min mamma under kvällen. Vi hade inte haft någon kontakt på hela dagen på grund av att telefonnätet låg nere. Det känns viktigt att försäkra sig om att hon och resten av familjen är okej.

Efter det gick jag och lade mig till ljudet av bomber och flygplan. Sama vaknade flera gånger under natten, ljuden skrämmer henne, men jag lyckades trösta henne och hon kunde ganska snabbt somna om.

Lama Majdi

Onsdag 12 juni, kl: 10:20

Återkommande dagar av tråkig väntan på det faktiska resultatet av förhandlingarna som nu pågår. Bägge parter med klausuler och reservationer som de vill ha med. Samtidigt fortsätter beskjutningen och eldstriderna tycks aldrig avta. Varje gång ny förstörelse och nya offer. Överallt i hela Gaza…

Dagens lunch bestod av potatis med tahini, risk och några gröna paprikor jag fick tag i: Det smakade bra. 

Däremot finns det fortfarande många varor som är otillgängliga, som till exempel rengöringsmedel och fryst kött. Priserna är dessutom ofattbara. En liter bensin eller ett kilo gas till matlagning: 25 dollar. Knappt någon har råd.

Men som al-Shafi´i (Muhammed ’Idris ash-Shafi’i född 767 och död 827 och den person som tillskrivits grundandet av den tredje största sunnitiska rättskolan, reds anm.) ”Svårigheterna kommer inte att vara för evigt, och lättnaden kommer där efter, även om jag en dag trodde att det aldrig skulle ta slut.”

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Victor Pressfeldt och polis på plats i samband med tältprotest i Lund.
Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, är kritisk till hur media rapporterade om vräkningen av studentlägret. Foto: Victor Pressfeldt/ Johan Nilsson, TT Kollage: Arbetaren

Victor Pressfeldt dömer ut hur media hanterar polisens uppgifter

Victor Pressfeldt, doktorand i historia, har följt studentlägret Palestinagård i Lund och delat filmer från protesterna på den sociala medieplattformen X. Han är kritisk mot de stora mediehusens hantering av polisuppgifter vid protesterna för Palestina.

Inför doktorspromoveringen förra fredagen upplöstes tältlägret Palestinagård, som var beläget i parken Lundagård i centrala Lund.

Tidigt på torsdagsmorgonen gav polisen en ordningshållande befallning till dem som tältade i parken att flytta på sig. Beslutet ledde till protester, som fortsatte både under torsdagen och fredagen i samband med doktorspromotionen i Lunds domkyrka.

Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, har funnit det angeläget att dokumentera det som skett i Palestinagård. Han har personligen varit närvarande i lägret nästan alla de 17 dagar det existerade och genomfört intervjuer med flera av studenterna.

– Jag upplever att det här är en historiskt unik situation. Det liknar 1968 som brytpunkt, det är en sån global rörelse, säger han.

Victor Pressfeldt är imponerad av både lägrets organisation och de demokratiska beslutsprocesserna. Han har också följt dialogerna med universitetet, där studenterna bland annat har arbetat för att få universitetet att lova att avsluta samarbeten med de israeliska institutioner som är involverade i ockupationen.

– De här dialogerna avbröts rätt hätskt med att två representanter som hade möten med rektorskansliet som satt och väntade på en ny mötestid blev utkastade. De blev nedsläpade för trappan med huvudet före, berättar Victor Pressfeldt.

Vill inte ha dialog med studenterna

Studenttidningen Lundagård har frågat universitetsledningen varför de inte vill ha en dialog med studenterna och fått följande svar från Anna Johansson, pressansvarig vid universitetsledningens stab.

”Demonstranterna har med all tydlighet framfört sina krav och åsikter och vi har hört dem. Vi uppfattar inte att flera möten med dem kommer att leda vidare i någon konstruktiv riktning. Studentinflytandet vid Lunds universitet är omfattande. Universitetsledningen kommer framöver att prioritera dialog och möten innanför ramarna för det organiserade studentinflytandet. Det innebär att LUS är den part som för fram de samlade studentkårernas talan till universitetsledningen och dem som ledningen för dialog med. Alla studenter vid Lunds universitet som har ett engagemang kan kanalisera detta via kårerna.”

En JO-anmälan har uppförts då demonstranterna inte tycker att LU uppfyller sin skyldighet som statlig myndighet, eftersom de inte svarar på inkommande frågor. Något Anna Johansson svarar Lundagård att universitetet inte har några synpunkter på.

Tidigt på torsdagsmorgonen uppmanas de som tältar att lämna Lundagård. Foto: Johan Nilsson/TT

Polisen upplöste lägret

I och med polisinsatsen som inleddes under morgonen torsdagen den 30 maj i Lundagård upprättade polisen ett PL 24 område, vilket innebär att allmänheten förbjuds vistas i ett specifikt område.

– Det var en icke tillståndsgiven allmän sammankomst, stör man inte ordningen eller säkerheten så gäller grundlagen om yttrandefrihet. De var där från den 14 maj. Men den 31 maj fanns det en tillståndsgiven offentlig tillställning på platsen. Det har de vetat hela tiden, säger Thomas Johansson på polisen.

Victor Pressfeldt var snabbt på plats och följde händelserna som utspelade sig under torsdagen och de efterföljande dagarna. Han beskriver hur såväl media som lärare och studenter strömmade till platsen och stod utanför avspärrningarna.

Dock var det svårt för honom att se exakt vad som pågick bakom polisens bilar, som han menar skymde sikten in mot lägret där de som inte följt polisens befallning frihetsberövades.

– Det verkar ha varit väldigt förvirrat, olika bud och megafonen hördes inte så bra, säger Victor Pressfeldt, som hävdar att alla som ville gå från lägret inte tilläts lämna området, utan hindrades av polisen från att följa polisens egna befallning. En uppgift som tillbakavisas av polisen.

– Det är inte sant, säger Thomas Johansson till Arbetaren.

Enligt polisen delges totalt 41 personer misstänksamma för ohörsamhet mot ordningsmakten, varav 27 personer kördes till arrester runt om i Skåne.

Felaktig anklagelse om flaskkastning

I efterspelet till att tältlägret upplöstes bevittnade Victor Pressfeldt några scener där det han själv såg på plats skiljde sig från polisens initiala rapporter, som snabbt spreds i media.

– Lite före lunch händer en situation utanför AF-borgen i Lund. Helt plötsligt smäller det till och de försöker gripa åskådare som ropat slagord och filmat. Jag ser hur polisen tar stryptag med en batong på en kille och brottar ner någon. 

I samband med att lägret tvingas flytta uppstår tumult. Polisen har anmält sig själva utifrån ett av de filmklipp som delas på sociala medier. Nu ska avdelningen för särskilda utredningar, utreda ingripandet.
Foto: Johan Nilsson/TT

Att få ambulans till platsen var svårt då Victor Pressfeldt säger att ambulansen meddelade att polisen fick avgöra om de skulle komma till platsen.

– När ambulansen kom ropades det arga saker mot polisen. Det är utifrån den situationen som polisen anklagade en av de personer som vårdades för att ha kastat flaskor på ambulanser. Detta blev direkt en toppnyhet på SVT.

Victor Pressfeldt ringde ambulansens ledningscentral som uppgav att inga flaskor kastades, men eventuellt en blomknopp. Detta fick han reda på vid 15-16 tiden på torsdagen. När han ringde upp polisen lite senare på eftermiddagen tog även de tillbaka uppgiften. 

– Trots det cirkulerar det är det en stor nyhet vid 21-nyheterna. Även nästa dag är den kvar i de flesta större medier. 

Det var Thomas Johansson, presstalesperson på polisen, som sade till journalister att en flaska hade kastats.

Folk strömmar till och det uppstår protester när Palestinagård tvingas flytta. Foto: Johan Nilsson/TT

– Ambulanspersonalen upplevde att det var väldigt aggressiv stämning och att en person kastar något. Det var jag som förmedlade uppgifterna om att det skulle ha varit en flaska som kastades. Men de uppgifterna backade vi från efter en timme, säger Thomas Johansson.

Att det inte var någon flaska som kastades innebär inte att det inte var blåljussabotage, uppger Thomas Johansson. Detta eftersom ambulanspersonalen avbröt sin insats, då de upplevde att de inte kunde arbeta i situationen.

I den situationen misstänktes tre personer för blåljussabotage.

SVT: ”nåddes sent av informationen”

Enligt Thomas Johansson så backade man alltså från uppgifterna efter ungefär en timme.

Något som han menar att han kommunicerade till SVT:s reporter på plats och som man även kunde få reda på genom att ringa till polisens mediacenter.

Protesterna fortsätter under fredagen då doktorspromoveringen ägen rum i Lunds domkyrka.
Doktorn David Alcer, fysik, hade med sig en palestinaflagga och möttes av applåder och jubel av demonstranterna. Foto: Johan Nilsson/TT

SVT Skåne som rapporterade om händelserna, nåddes dock inte av informationen förrän på kvällen.

– Det kom inte oss till del. Då hade vi ändrat det direkt. Polisen dementerade inte uppgiften om kastad flaska till oss under torsdagskvällen. Vi sökte polisen under hela kvällen men fick ingen dementi, uppger Göran Eklund, redaktionschef på SVT Skåne.

Griper demonstranter

På lördagen följde Victor Pressfeldt med på en demonstration. Han gick längst bak i tåget med Emily, en av personerna som varit aktiv i lägret och haft mycket dialog med polisen.

– Vid ett tillfälle vänder sig Emily om och riktar megafonen mot en polisbuss som krypkört bakom demonstrationen. Hon skanderar mot polisbussen. Jag slår på kameran, och när jag räknar i efterhand så ser jag att hon står stilla i tre sekunder. 

Polisbussen slog då på blåljus varpå Emily flyttade sig. 

– Polisbussen stannar och de tar upp sidodörren, rusar ut och Emily börjar skrika ”I’m sorry, I’m sorry”. Och så lyfter de upp henne och bär in henne i bussen.

Victor Pressfeldt beskriver att folk ropade och filmade, men ingen använde våld. Emily kördes iväg och demonstrationen fortsatte.

Emily blir gripen för blåljussabotage och narkotikabrott. Först går polisen ut med att en person suttit framför bilen, vilket de sedan tar tillbaka och ändrar till att personen stått framför polisbilen. Något även SVT rapporterat om.

Thomas Johansson på polisen vill inte kommentera förundersökningen.

– Det är en sak vad ett utsnitt i en film på sociala medier visar. Låt oss se var det här landar, säger han.

”Helt uppdiktat”

– Detta är den andra anklagelsen om blåljussabotage som går ut via presstjänsten på två dagar som är helt uppdiktad. Återigen flashas det ut i nyhetsmedia.

Victor Pressfeldt tycker att det är oroande att polisen går ut med felaktig information.

– Man börjar undra om det finns en systematik här, är man vana att rikta sådana här anklagelser mot andra grupper i samhället som inte har en lika stark röst? 

Victor Pressfeldt pekar på att studenterna på Lunds universitet är resursstarka individer.

– Gör man såhär i Rosengård så kanske man kommer undan med det.

För Victor Pressfeldt är det viktigt att dubbelkolla källor och vara källkritisk, samt dubbelkolla med en oberoende part.

– Jag blir frustrerad när jag pratar med journalister från de större mediehusen som menar att om polisen går ut och säger något så måste vi rapportera det. Min bild av journalistik är att det är att man inte ska göra det, utan att uppgifterna ska kontrolleras.

Victor Pressfeldt har spridit material på sociala medie-plattformen X. Klippet där Emily stannar till framför polisbilen och sedan blir inburen i den har fått över en miljon visningar.

– Jag vet inte vad som hänt om jag inte hade haft den spridningsmöjligheten. Det gör mig lite rädd.

Polisen: ”Första uppgifterna är skissartade”

Arbetaren frågar Thomas Johansson på polisen hur det kunde förekomma felaktiga uppgifter från polisen.

– Vi ska naturligtvis alltid lämna korrekta uppgifter. Men generellt är de första uppgifterna när vi arbetar ofta väldigt skissartade, i takt med att vi arbetar blir det tydligare och tydligare. När vi fick veta att det inte var en flaska så backar vi från de uppgifterna. Nästa steg är att det ska utredas. Vi tittar på bilder, vi tittar på film, vi förhör de inblandade och vittnen. Det är så polisen arbetar. Nu pågår utredningsarbetet.

Vad tänker du om oron för att detta sker ofta och vad som skulle hänt om personer inte varit på plats och filmat?

– Det ska man inte vara orolig för. Polisens jobb handlar inte om att sätta dit folk utan att klarlägga vad som har hänt, det kan ju lika gärna leda till att misstankar läggs ned. I dag har ju väldigt många poliser kroppskameror så att mycket finns dokumenterat.

Det skapar ju en bild av demonstranterna när man säger att de kastar flaskor. Bör man bli mer försiktig när man inte har koll?

– Svaret är ju egentligen ja. Sedan är ju saken såhär att jag står på plats och har femton reportrar framför mig som frågar om flaskan. Jag hade kunnat svara ”Inga kommentarer, ni får vänta tills utredningen är färdig”. Jag tror att många redaktioner har en kunskap om att initiala uppgifter är just det. Samtidigt så ska vi inte ge felaktiga uppgifter, och vi backade från dem direkt.

SVT svarar på kritiken

Arbetaren frågar även SVT om varför de publicerat uppgiften om att en flaska kastats. En uppgift som visade sig vara felaktig.

Göran Eklund, redaktionschef SVT Skåne. Foto: SVT

Finns det anledning att bli försiktigare med att publicera uppgifter från Polisen utan att dubbelkolla med en annan part, med tanke på att den här bilden kom ut i Aktuellt vid 21 trots att polisen vid tidpunkten backat från uppgifterna?

– Vår hållning är att kolla så långt det är möjligt och ange källa och vara noggrann med att berätta att det är polisen som sa det här, vi slog inte fast att det var såhär. Vi ska alltid förhålla oss skeptiska till uppgifter och vara transparenta med vad vi vet och inte vet. Till exempel att påståenden får stå för den personen, eller den myndigheten. Hade vi haft anledning att tro att den där uppgiften var fel hade vi inte publicerat den. Det kommer ju ofta många uppgifter, det ställer stora krav på att vara transparenta och i de fall där vi har fel rätta, säger Göran Eklund.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Författaren Henrik Johansson skriver om vikten av organisering för att uppnå ett radikalt annorlunda samhälle där vi drömmer om mer än färre mord och minskad övergödning. Foto: Anna Klara Åhrén

Henrik Johansson:
Organisering – vägen till ett radikalt annorlunda samhälle

Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord, skriver författaren Henrik Johansson, och menar att vi behöver ett radikalt annorlunda samhälle.

Det var i slutet av 80-talet, jag gick i gymnasiet några mil norr om Göteborg och världen började falla isär, världen som jag kände den var på väg att förändras med stormsteg. Berlinmuren föll och östblocket med den, strax efteråt kom en ekonomisk kris som drev upp arbetslösheten från under två procent till närmare tio.

Jag hade sett min storebror och hans klasskamrater komma ut till en arbetsmarknad som ropade på dem. Vi kom ut till arbetslöshet. Vi var den första generationen som fick det sämre än våra föräldrar. Politikerna pratade om stålbad, nedskärningar, privatiseringar och påbörjade den nyliberala korruptionsfest som fortfarande pågår. De pekade ut tärande och närande sektorer, pratade om invandrare och svenskar.

Det fanns en känsla av hopplöshet, som att vi hade blivit berövade vår framtid och vi var många som började leta efter alternativ. De lösningar vi sökte kunde inte finnas i det redan existerande, kunde inte finnas i det gamla Sovjet, en stelbent arbetarrörelse eller USA.

Syndikalistiskt forum i Göteborg – starten på en politisk resa

Arton år gammal klev jag in på Syndikalistiskt forum i Göteborg. Steget var långt men ändå inte. Farfar hade varit syndikalist så det verkade vara en naturlig startpunkt för en politisk resa. När han dog gav han mig två saker: ett fickur och sin gamla medlemsbok i Vänersborgs LS. Kapitalisterna ärver kapital, arbetare ärver arbete.

Jag var blyg men kom därifrån med Syndikalismen – en grundbok, av Sven Lagerström. Omslaget pryddes av ett svartvitt foto på gamla arbetare i blåkläder som drack kaffe. De mest krävande politiska texter jag hittills satt i mig var låttexter från Ebba Grön och New Model Army, så Lagerströms bok var en utmaning. För mig var den i stort sett oförståelig. Inte för att språket var svårt, men att förstå hur självförvaltning och federalism skulle gå till i praktiken var något jag hade svårt att greppa.

I förbifarten, som i en bisats, nämnde Lagerström att pengar inte kommer existera i det framtida drömsamhället. Jag läste om meningen flera gånger. Kunde han verkligen mena allvar? Jag idiotförklarade Lagerström och förstod inte alls hur ett samhälle utan pengar skulle kunna se ut. Vem skulle få vad, hur skulle det gå till?

Behov av utopier

För någon dag sedan damp Rasmus Hästbackas Vad vill syndikalismen? – En ideologisk grundskiss ner hos postombudet och påminde mig om Lagerströms bok och den oförståeliga bisatsen om pengar. 

Att det fanns människor som tänkte sig ett radikalt annorlunda samhälle än det jag levde i sådde ett frö i mig. Det gick att tänka annorlunda. Mitt behov av utopier var omättligt och är det fortfarande. Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord.

Vi behövde ett radikalt annorlunda samhälle då och vi behöver det ännu mer i dag.

Vägen dit går genom organisering.

Henrik Johansson, Malmöbaserad författare, litteraturkritiker och aktiv i Föreningen Arbetarskrivare.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Gabriel Kuhn är generalsekreterare för SAC Syndikalisterna.

Tål den svenska modellen inga kritiska röster?

”Med ett eget avtal får driftssektionen utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm?” Det skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare för SAC Syndikalisterna, i en debattartikel i Arbetaren.

Strejken hos logistik- och transportföretaget Medicarrier i Stockholm, som började den 21:a maj, fortsätter till midsommar. Det är SAC:s driftsektion på företaget som driver den. Sektionen vill teckna ett eget kollektivavtal.

De 18 medlemmar utgör runt en tredjedel av företagets anställda. De jobbar i packningsavdelningen, företagets ”hjärta”, där allt material förbereds för leverans. Står avdelningen stilla blir sjukhus, kliniker och vårdcentraler i Stockholm utan nödvändigt vårdmaterial.

Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Under pandemin var arbetarnas insatser särskilt viktiga. Det blev tydligt att de utför en så kallat ”samhällsviktig verksamhet”, den sortens arbete som samhället inte klarar sig utan. ”Essentiella arbetare” hyllades av medier och politiker. Men efter pandemin var allt glömt. Vardagen för arbetarna ändrades inte. Och den hos Medicarrier upplevs inte som särskilt vacker.

Den största delen av medlemmarna i SAC:s driftsektion är utlandsfödda. De har jobbat för företaget i upp till tjugo år. Uppskattningen från företagets sida har varit blygsam. Lönerna har inte vuxit i samma takt som för andra anställda, befordringar uteblev. Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Medicarrier ägs av Region Stockholm

Är Medicarrier ett ”skurkföretag” med anonyma ägare i tredje land som saknar kunskap om den svenska modellen? Inte alls. Medicarrier ägs av Region Stockholm. På sin hemsida skriver företaget stolt att det ”avropar, lagerhåller, sampackar och distribuerar sjukvårds- och förbrukningsprodukter åt verksamheter i Region Stockholm”.

Vilket ansvar känner Region Stockholm för förhållandena på sitt företag? Inget som väger för tungt verkar det som. När strejken började sökte jag kontakt med regiondirektören. Två veckor senare svarar HR-direktören att ”frågan om att teckna ytterligare kollektivavtal för medarbetare på Medicarrier är en fråga för Medicarrier AB och deras arbetsgivarorganisation Sobona”.

För tidningen Arbetaren förklarar HR-direktören att Medicarrier, under tiden som strejken pågår, ”använder de verktyg som finns tillgängliga för att kunna utföra det uppdrag man har”. Konkret betyder det att Medicarrier hyr in bemanningspersonal. SAC:s fackliga samordnare Rasmus Hästbacka har kallat det för ett ”organiserat strejkbryteri”.

”Tål den svenska modellen inga kritiska röster?”

Medicarriers förklaring till varför de inte vill teckna ett kollektivavtal med SAC:s driftsektion är att det redan finns ett kollektivavtal med Kommunal. Och? Det står tydligt i driftsektionens varsel att deras avtal inte ska ”tränga undan gällande kollektivavtal på arbetsplatsen utan kommer i praktiken fungera som andrahandsavtal”.

Driftsektionen vill enbart säkerställa att deras medlemmar har samma rättigheter på arbetsplatsen som deras kollegor. Med ett eget avtal får de utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm? Tål den svenska modellen inga kritiska röster? I alla fall verkar den inte fungera särskilt bra för landets ”essentiella arbetare”.

Gabriel Kuhn, Generalsekreterare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

SMS från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Tisdag 11 juni, kl: 10:01

Igår var det den 10 juni och jag hade förväntat mig betydligt starkare reaktioner efter Gantz avgång från det israeliska krigsrådet och den fruktansvärda Nuseirat-massakern som dödade omkring 280 civila där de sökt skydd i flyktinglägret.

FN:s säkerhetsråd har nyss beslutat att godkänna resolutionen om vapenvila och enligt den ska krigets avslutas i tre steg. Både Israel och Hamas har välkomnat förslaget och för oss i Gaza råder en allmän stämning av glädje, dock utan firande.

Vi är ju vana att bli besvikna och det har meddelats om vapenvila tidigare men trots det har kriget fortsatt.

Om nu kriget skulle upphöra kommer många av oss att få återvända till våra förstörda hem i samhällen helt tomma på liv. 

Och det är sant att vi har förlorat allt, men vi måste försöka bygga upp våra liv igen eftersom vi förtjänar det. Vi förtjänar att leva och vi förtjänar frihet.

Vi kommer aldrig att ge upp de tankarna!

Lama Majdi

Måndag 10 juni, kl: 08:45

Igår var det den 9 juni och jag undrar hur länge vi ska behöva vakna rädda och ängsliga över allt som händer. Även när Gantz nu meddelat att han hoppade av Israels krigsråd så kommer väl Ben Gvir i stället. Han som tidigare sagt att han vill släppa en atombomb över Gaza och förinta oss alla.

Alla människor i Gaza, inklusive jag själv, har sedan kriget började förvandlats till politiska analytiker. Vi förväntar oss nyheter som innehåller hopp för att på något sätt lura oss själva att känslan av lättnad är nära. 

Men samtidigt: När kriget väl slutar så kommer de svårigheter vi då står inför vara de bittraste eftersom vi har förlorat allt: Våra besparingar, hem och våra nära och kära med barn som tvingats växa upp utan att veta vad barndom egentligen innebär.

Ja kriget kommer någon gång att ta slut. Men omvärldens förräderi och de vi tvingats uppleva kommer aldrig att suddas ut ur våra tankar.

Lama Majdi

Söndag 9 juni juni, kl: 09:03

Igår var det den 8 juni och en av de mest skrämmande dagar jag varit med om. Massakern tog livet av minst 210 oskyldiga människor.

Fullt av eldstrider och obeveklig beskjutning överallt. Något som påminde mig om den där dagen i november när lägenheten ovanför oss bombades och alla där inne dödades. Det var jag då jag träffades av splitter och fick den där knäskadan som tack och lov läkte.

Men just nu är det bara känslor av rädsla och sorg som överväldigar oss: Vi vet inte längre var eller när nästa anfall kommer och vilka av oss som är måltavlor.

Jag har försökt att kontakta alla mina vänner för att informera dem om vår situation och att det inte längre finns några garantier för vad som kan hända.

På eftermiddagen minskade intensiteten i bombningarna och Israel meddelade att de återhämtat några av de som togs som gisslan.

Hela den här så kallade operationen måste ha varit ett underrättelsesamarbete mellan Israel och USA.

Och USA som hävdar att de vill stoppa all blodspillan: Vilken skam!

Jag försökte sova, och lyckades faktiskt en liten stund, innan ångesten och sömnlösheten återigen tog över.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket av migrantarbetare finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt, menar Emil Boss. Foto: Gustaf MŒnsson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Lönegolvet har inte stoppat fusket

I ett försök att råda bot på förtrycket av migrantarbetare i Sverige införde regeringen i oktober 2023 ett lönegolv för arbetstillstånd. Ett halvår senare kan jag tyvärr rapportera att fusket fortsätter som vanligt, skriver Emil Boss.

”Så här gör vi för alla anställda. Byggnads och Migrationsverket kräver 195 kronor per timme, men vi betalar bara 159, så du måste betala tillbaka en del varje månad.” 

I ett inspelat samtal med en rivningsarbetare förklarar chefen hela upplägget. Alltihop skrivs sedan ut i prydliga SMS till alla anställda månad för månad. ”detta är den normala lönen (…) men detta är vad Migrationsverket kräver”. Chefen skickar en beräkning på hur mycket som ska betalas och den anställde gör en banköverföring av samma summa till chefens privatkonto. Ena månaden 6720 kronor. Andra månaden 10 650 kronor. 

Vid några tillfällen är det kontanter som gäller. Chefen skriver då vart den anställde ska åka för att möta henne och lämna pengarna. Samma sak på ett annat rivningsföretag: I tydliga SMS berättar företaget för alla anställda vilken timlön som egentligen ska betalas (den Migrationsverket kräver) och vilken timlön man betalar i verkligheten. Båda bolagen har kollektivavtal med Byggnads.

Snabb anpassning till nya lönegolvet för fuskande bolag

Utöver trettio till fyrtio kronors skillnad i timlönen betalar bolagen inte någon övertidsersättning eller OB, inte det SL-kort kollektivavtalet kräver och de anställda får själva betala för sina säkerhetsutbildningar och sina ID06-kort (en sorts säkerhetskort som krävs på svenska byggen).

Medan jag skriver detta kommer min kollega David in med ytterligare två nya ärenden. Samma öppna upplägg, samma kollektivavtal, ett av bolagen är till och med medlemmar i Sveriges Byggindustrier. I SMS:en står summorna och på en inspelning räknar den anställde sedlar: ”Ett, två, tre, fyra, fem, sex tusen tillbaka, varsågod”. Chefen säger att det egentligen fattas några hundralappar men att han bjuder på dem.

De fuskande företagen i byggbranschen tycks ha anpassat sig snabbt efter det nya lönegolvet. Det är mest lite större summor som betalas tillbaka. Förtryckarna är tydligen inte oroliga varken för myndigheterna eller för Byggnads eftersom de öppet skriver ut sitt fusk i hundratals SMS till mängder av anställda.

Att det skulle bli såhär var en lågoddsare. Politikerna har missat en dimension av problematiken. Så länge vanmakten hos arbetarna är tillräckligt stor kommer skurkarna kunna anpassa verksamheten efter nya lagar och regler. Det de förlorar på gungorna tar de så att säga igen på karusellerna. 

Facklig organisering enda motmedlet

Detta är ingen nyhet för arbetarrörelsen, så har det alltid fungerat. Ett tydligt exempel utspelade sig i Sydafrika för tio år sedan när lantarbetare strejkade och höjde minimilönerna med över trettio procent. Gårdsägarna svarade då omedelbart med att höja hyrorna motsvarande summor.

Så länge migrantarbetarna är vanmäktiga riskerar lagreformerna att resultera i större påtvingade uttag i bankomater. Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt. 

Återinför risken för de arbetslivskriminella bolaget. Ändra på sikt normerna i själva maktrelationen. Få bolagen att kalkylera med att arbetarna kanske går med i facket och att det kan skapa stora merkostnader när de stulna lönerna krävs tillbaka och kunderna drar sig ur samarbeten. 

Vad kommer att hända med de där två bolagen? Samma som vanligt. Syndikalisterna rycker ut och ser till att Byggavtalet följs. Det tjänar alla arbetare på.

Publicerad
2 veckor sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter.
Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Lördag 8 juni juni, kl: 10:54

Johan, jag vet inte om jag kommer kunna kontakta dig så länge till. De går in här i Deir al-Balah nu och allt är kaotiskt.

Men här kommer åtminstone gårdagens dagbok.

7 juni och vi vet inte längre hur det känns att sova. Faran är närmare än någonsin och min dotter vaknar och skakar av rädsla vid varje ny bombning. Sömnlösheten är total.

Frukosten består nu mer av sådan vi får från hjälpsändningarna. Det bara att äta vad som finns tillgängligt oavsett hur det smakar eller vad det är. 

Men på ett sätt får man vara tacksam för det lilla vi trots allt får.  För folk här svälter och dör av hunger och brist på sjukvård just nu. 

Jag lyckades åtminstone ge min dotter lite mjölk imorse som hon drack medan hon tittade på min telefon.

Senare tog min man och jag med henne ut. En tur till marknaden för att försöka få lite energi.

Att se människorna där och alla nya ansikten gör henne glad mitt i allt som pågår.

FN har nu lagt till israeliska militären på sin internationella lista över de som skadar barn i konflikt.

Åh alla frihetsälskande människor runt om i världen. Fortsätt att stå upp för oss och tvinga fram en ny verklighet. Fortsätt pressa era ledare att säga ifrån mot folkmordet som pågår.

All kärlek till er som stödjer oss och fortsätter att protestera mot kriget.

Mina djupa och kärleksfulla hälsningar till er.

Från min tillfälliga tillflyktsort i Deir al-Balah, mitt på Gazaremsan.

Lama Majdi

Fredag 7 juni juni, kl: 11:40

Jag har förlorat passionen för nästan allt här i livet på grund av den hopplösa situationen som vi befinner oss i.

Ändå har jag någonstans ett litet hopp om att det en dag kanske kan bli bättre.

Jag spelade in en video igår där jag försökte berätta om allt som händer. Tyvärr fick den inte så många visningar.

Däremot har jag blivit bättre efter några dagars sjukdom. Men fortfarande: Bomber överallt och minst 40 dödade i den där fruktansvärda attacken mot en UNRWA-skola där folk sökt skydd. De sade att det skulle vara en säker zon…

Den allmänna känslan just nu är frustration och faran kommer hela tiden närmare och närmare. Natten till igår var fylld av stridsflyg och hårda strider. Jag har helt förlorat förmågan att sova utan att hela tiden vakna till.

Lama Majdi

Torsdag 6 juni juni, kl: 09:13

Igår var det den 5 juni och jag vaknade utmattad, trött och desperat. Det blir farligare för varje dag som bombningarna tilltar här i Deir al-Balah.

Jag har svårt att ens hitta en gnutta hopp just nu med min kampanj. Ändå finns det inget annat alternativ än att fortsätta med den för att någon gång kanske lyckas återuppbygga våra liv.

Utmattad av sjukdom så lyckas jag dock fortfarande ta hand om min dotter tillsammans med min man som också hjälper till.

Byggnaden vi bor i har skakat flera gånger det senaste dygnet och skottlossningen utanför fortsätter oavbrutet. Samtidigt och hela tiden, det där ljudet av drönare och stridsflygplan ovanför oss. Vi är i verklig fara nu, mer än någonsin under det här kriget.

Jag slutade lägga upp mina filmer och berättelser på instagram eftersom deras policy inte längre tillåter palestinskt innehåll. De snarare bekämpar det, vilket har påverkat mina besökssiffror.

Jag är djupt frustrerad för ingen verkar längre bry sig om vårt lidande. Vad mer är det som de vill ha?

Efter att vi förlorat allt: Våra pengar, hem, nära och kära så vill de nu att vi ska dö och sluta existera. Skam över er och er falska medmänsklighet. Vi har fått nog!

I slutet av dagen kände jag mig lite bättre. Vi drack te och lekte med vår dotter.

Hejdå, och hoppas att vi kan ses någon gång. Om vi nu överlever det här.

Lama Majdi

Onsdag 5 juni juni, kl: 11:24

Hej Johan, förlåt att det dröjt med mitt meddelande. Men jag har mått väldigt dåligt den senaste tiden, det därför du får det först nu.

Igår var det den 4 juni.

Min feber tilltog och jag var sjuk för andra dagen i rad. Eftersom jag ammar finns det knappt några sätt att minska smärtan från huvudvärken så det blev en tuff dag där jag varken orkade äta eller dricka för att bli bättre. 

Min man tog hand om vår dotter medan jag vilade. Samtidigt påbörjade Israel ”en militär operation” i de centrala delarna av Gaza dit vi flytt och beskjutningen har därför eskalerat kraftigt de senaste dygnen. Ofta alldeles i närheten av oss. 

Vår byggnad skakade flera gånger av bomberna vilket gjorde att vår dotter inte kunde sova på hela natten. Det gör knappast min trötthet mindre. Jag vet faktiskt inte hur jag lyckades somna, men till slut gick det ändå.

Jag önskar faktiskt inte att någon människa ska behöva leva under våra förhållanden eller ens komma i närheten av att smaka på den bitterhet jag känner just nu.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad