Sociologen Roland Paulsens bok ”Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin” utkom första gången år 2010 och gavs i år ut på nytt, i en reviderad och utökad upplaga. Arbetaren återpublicerar i sommar de inledande delarna av boken i en radarserie. Här är fjärde avsnittet i serien.

Vilket arbete som helst är bättre
än inget arbete.

– Bill Clinton (tal, 1998)

Det här är vår stund. Det här är vårt
tillfälle att åter sätta människor i arbete
och öppna möjlighetens dörrar för våra barn.

– Barack Obama (tal, 2008)

Jag kommer att bli den största
jobbskaparen som Gud någonsin skapat.

– Donald Trump (tal, 2017)

För den som har varit arbetslös kan det framstå som plumpt att ifrågasätta att arbete skulle vara en rättighet. Alla inser fördelarna med att ha ett jobb jämfört med att inte ha ett. Arbetsinstitutionens historia kan dock få dagens förgivettagna rättighetsdiskurs (idén om att arbetet är en rättighet) att framstå i ett annorlunda ljus – liksom nästa kapitels genomgång av mänsklighetens frammarsch på produktionens område. Svårigheten ligger oftast i att föreställa sig ett samhälle som inte kretsar kring arbetsplikten. ”Alla samhällen har haft arbetet i centrum”, skriver Alain de Botton i sin filosofiska betraktelse av arbetet, ”vårt är dock det första att föreslå att arbetet kan vara något annat än ett straff eller en botgöring. Vårt är det första som förutsätter att vi bör försöka arbeta även i frånvaron av finansiella imperativ.”¹ Politiken har misslyckats med att överskrida denna arbetssyn. I våra tidevarv fungerar även de mest radikala folkrörelserna och tankeströmningarna som aktiva främjare av arbetssamhället. Hur kunde Platons och Aristoteles arbetsavsky vändas till en arbetsglorifiering med närmast total uppslutning? Jag har diskuterat hur protestantism och industri etablerade arbetet som plikt i det kollektiva medvetandet. Det som nu ska avhandlas är rättighetsdiskursens uppkomst.

Arbetarrörelsens kompromiss

För att hitta rötterna till den, ur ett historiskt perspektiv, besynnerliga idén om ”rätten till arbete”, får vi gå tillbaka till 1800-talets franska arbetarrörelse. Februarirevolutionen i Paris 1848 var i huvudsak en revolt mot den monarki som den bourbonska restaurationen återupprättade efter den franska revolutionen 1789. Utöver en allmän indignation över det inkompetenta styre som utplånat revolutionens republikanska drömmar, drabbades Frankrike under 1840-talet av en ekonomisk kris som drog med sig en våg av uppsägningar och bland annat gjorde två tredjedelar av alla byggnadsarbetare arbetslösa. Undernäring tärde på den arbetande befolkningen och regeringen tvingades importera dyrt vete från Ryssland för att undvika svältkatastrof.² Ur dessa förhållanden alstrades för första gången en folklig tillströmning kring kravet på ”rätt till arbete” – samma krav som nu återfinns under artikel 23 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Först antog kravet formen av en socialistisk paroll, men med utropandet av den andra republiken förvandlades orden till något av en ledfyr för det goda samhället. I parlamentsdebatterna under 1848 sa exempelvis den liberale Alexandre Ledru-Rollin: ”Man har sagt att rätten till arbete, det är socialism. Jag svarar: Nej, rätten till arbete är ett förverkligande av Republiken.”³

Även om diskussionen om ”vad Marx egentligen menade” inte alltid genererar någon djupare insikt ska vi här titta närmare på Marx tvetydighet beträffande denna fråga.

Antagligen finns det en skara läsare som nu undrar hur Marx förhöll sig till denna rättighetsdiskurs. Även om diskussionen om ”vad Marx egentligen menade” inte alltid genererar någon djupare insikt ska vi här titta närmare på Marx tvetydighet beträffande denna fråga; en tvetydighet som främst är av intresse för att kunna förstå hur socialismen av i dag slits mellan arbetsromantik och arbetskritik.

I Klasstriderna i Frankrike 1848–1850 beskriver Marx ”rätten till arbete” som ”den första tafatta formel, i vilken proletariatets revolutionära krav sammanfattades […] Rätten till arbete är i borgerlig mening en orimlighet, en ynklig, from önskan; men bakom rätten till arbete står makten över kapitalet, bakom makten över kapitalet står tillägnelsen av produktionsmedlen, deras underkastelse under den förenade arbetarklassen, alltså avskaffandet av lönearbetet, av kapitalet och dess växelförhållanden.”⁴ Exakt hur man kan frångå att tolka rättighetsdiskursen ”i borgerlig mening” och på vilket sätt den exempelvis innebär ”avskaffandet av lönearbete”, förklarar inte Marx närmare. På andra ställen är han mer entydigt arbetskritisk.⁵

Dubbelheten har inte desto mindre levt kvar och under perioder varit ett trätoämne och även en skiljelinje mellan frihetliga och auktoritära socialister. Med februarirevolutionen framträder för första gången en klyvning mellan arbetsförhärligande och arbetskritiska socialister. Det är emellertid inte i Marx som man finner en representant för arbetskritiken utan hos den frihetliga falang inom socialismen som dominerade den parisiska intelligentian innan Marx äntrade scenen.

Med februarirevolutionen i Paris 1848 framträder för första gången en klyvning mellan arbetsförhärligande och arbetskritiska socialister. Målning av Henri Félix Emmanuel Philippoteaux. **Foto: Wikimedia Commons**

Marx, och många marxister efter honom, tog formellt ännu mer avstånd från anarkismen än från den klassiska liberalismen. Marx lyckades dölja det anarkistiska ursprunget hos många idéer som i historiska läroböcker numera tillskrivs honom själv. Hans alienationslära, som jag ska återkomma till, är ett exempel på detta då den i mångt och mycket föregås av anarkisten Pierre-Joseph Proudhons kritik av arbetets kvalitativa degradering.

Proudhon bejakar, som så många andra 1800-talstänkare, renässansens människoideal, där skaparförmågan lyfts fram som det essentiellt mänskliga, det som skiljer oss från djuren, men, liksom Marx senare skulle göra riktar Proudhon uppmärksamheten mot hur denna kreativitet på grund av ägandeförhållandena och den industriella fragmenteringen av arbetsprocessen omöjligen kan få utlopp i det moderna lönearbetet.⁶ Vore arbetet fritt organiserat, skriver Proudhon, så skulle det ”även som nöje komma att föredras framför spel och dans, fäktning, gymnastik, underhållning och alla andra distraktioner som människan i sin fattigdom uppfunnit för att uthärda den mentala och fysiska trötthet som orsakats av att vara slav under arbetet”.⁷ Proudhons kritik är med andra ord inte riktad mot arbetstvånget i sig, utan mot de rådande arbetsvillkoren.

Som vi ska se lever kritiken av arbetsvillkoren kvar som ett överordnat tema inom marxistiska arbetsstudier. Med den socialdemokratiska välfärdsstatens etablering utvecklas denna kritik till en stats- och privatfinansierad forskningsindustri (som författaren till denna bok i skrivande stund hämtar sitt levebröd från). Många tappningar av kritiken av arbetets villkor upprätthåller, trots den oppositionella jargongen, arbetsideologin då de slår vakt om idén om det goda arbetet och på så sätt bidrar till att bevara arbetet som nav i liv och samhälle. Anarkismens tänkare visade dock på ett tidigt stadium att deras kritik sträcker sig längre än så.

Det jag här kallat ”arbetskritik” innebär en kritik av arbetet som sådant – av dess dominanta funktion i samhället – och växer sig till en uttalad tankeströmning först efter det att arbetsideologin nått det extrema stadium där arbetet betraktas som en rättighet. Peter Kropotkin, anarkokommunismens förgrundsgestalt, var en av rättighetsdiskursens fränaste kritiker: ”Nog med vaga ord som ’rätten till arbetet’ med vilka folket vilseleddes 1848 och som fortfarande upprepas i hopp om att vilseleda dem”, skriver han exempelvis i Kampen om brödet från 1892.⁸ Kropotkin var, som det kommer att framgå i nästa kapitel, en av de första att framhålla industrialiseringens enorma produktivitetsvinster som skäl för att frångå arbetssamhället. Mot ”rätten till arbete” anförde han ”rätten till välstånd”:

’Rätten till välstånd’ innebär möjligheten att leva som en människa och föda barn till inträde i ett bättre samhälle än vårt, medan ’rätten till arbete’ enbart innebär rätten att alltid vara en löneslav, en träl, underordnad och exploaterad av framtidens medelklass. Rätten till välstånd innebär Social Revolution, rätten till arbete innebär inget annat än Kommersialismens Grottekvarn. Det är hög tid för arbetaren att kräva sin rätt till det gemensamma arvet och att ta det i besittning.⁹

Som en av de första marxisterna att kritisera folkets ”falska medvetande”, skärper Lafargue ytterligare tonen i sitt fördömande av rättighetsdiskursen.

Bland auktoritära marxister får man gå till Lafargue, som under samma tid som Kropotkin levererade den arbetskritiska klassikern Rätten till lättja: Vederläggning av ”rätten till arbete” från sin fängelsecell. Som en av de första marxisterna att kritisera folkets ”falska medvetande”, skärper Lafargue ytterligare tonen i sitt fördömande av rättighetsdiskursen:

Och tänka sig att sönerna till Skräckväldets hjältar till den grad har låtit sig degraderas av arbetets religion, att de alltsedan 1848 uppfattat den lag som begränsade arbetstiden till 12 timmar som en revolutionär seger; som revolutionär princip har de låtit proklamera Rätten till arbete. Skam över det franska proletariatet! Endast slavar kan sjunka så lågt. Tjugo års kapitalistisk civilisation skulle inte vara nog för att få grekerna från den heroiska tiden att tänka ut något så förnedrande.¹⁰

Arbetarrörelsens initiala kompromiss kan således sägas bestå i acceptansen av arbetssamhällets grundfundament; i stället för att kräva sin del av kakan i direkt form accepterar man arbetet som allenarådande fördelningsinstrument, vilket leder till kravet på rätt till arbete. Efter Kropotkin och Lafargue har rättighetsdiskursen fortsatt att konkurrera med en ömsom högljudd, ömsom lågmäld arbetskritik inom den socialistiska tanketraditionen. Så här långt i historien har rättighetsdiskursen vunnit flest anhängare.

Det endimensionella tänkandet

Trots att rättighetsdiskursen i huvudsak förkastas bland arbetskritiker har inte alla varit lika avvisande som de ovan citerade herrarna. Den svenske nationalekonomen Gunnar Adler-Karlsson skriver i sin kritik av den fulla sysselsättningens politik att man fram till krisen på 1930-talet kan förstå varför rätten till arbete hade en så central roll i den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Enligt honom har det fram till 1900-talets mitt funnits grund för nationalekonomins ständiga antagande att ”resurserna är begränsade” och ett bevis för det är att arbetslösheten tidigare resulterat i en materiell brist för de fattigaste som, till skillnad från i dag, inte enbart varit en konsekvens av ojämn fördelning. Detta historiska arv har, menar Adler-Karlsson, bidragit till att arbetet levt kvar som ett mål i sig emedan det tidigare betraktades som ett medel för att uppnå välstånd:

[D]enna utveckling bör hållas i minnet, eftersom det möjligen är denna sammanblandning av mål och medel som dels har medfört en situation som i dag kan kritiseras, dels måhända hindrar oss nu, när vi rimligen har fastslagit den materiella grundtryggheten, från att gå vidare mot än större grader av valfrihet för de stora grupperna av vårt folk. Min utgångspunkt för följande resonemang är alltså att den fulla sysselsättningens politik djupast sett är en reaktion på 30-talets materiella nöd, ett medel att garantera alla medborgare det mål som en materiell grundtrygghet utgjorde.¹¹

Frågan om när vi trädde in i det överflödssamhälle där den materiella grundtryggheten inte längre borde vara något problem kommer att utredas i nästa kapitel. Det viktiga med föregående citat är den nämnda sammanblandningen av mål och medel. Medan arbetslöshet tidigare varit ett problem på grund av produktionsminskningar så blir arbetslösheten i den moderna industrinationen främst ett problem eftersom individen mister den enda legitima källan till inkomst. När inget alternativ till det arrangemanget kan skönjas övergår den fulla sysselsättningen från att vara ett medel för välstånd till att bli ett mål i sig. Denna sammanblandning av mål och medel har av sociologer uttryckts på flera olika sätt. Weber beskriver det som att den moderna människan låst in sig i en rationell ”järnbur”. I takt med att hon utvecklat teknik och administration för att garantera sin överlevnad så har syftet med denna överlevnad blivit oklart.¹² Ingenstans är järnburen lika robust som på produktionens område; vi kan producera varor och tjänster så att jordens resurser inte räcker till, men vi får allt svårare att förstå vad det var för mening eller dygd som Platon och Aristoteles så högt värderade. Ju längre arbetssamhället upprätthålls, desto svårare tycks det bli att föreställa sig alternativ.

Herbert Marcuse har beskrivit den här ideologiska utvecklingen som det endimensionella tänkandets triumf. Det endimensionella tänkandet rör sig helt inom den etablerade ordningens ramar. Vilket ibland är bra. Inom naturvetenskapen är det endimensionella tänkandet oundvikligt eftersom naturlagarna per definition är oföränderliga, men när vi utifrån samma ansats närmar oss samhälleliga frågor får det till följd att skillnaden mellan det som är och det som skulle kunna vara – den andra dimensionen – utesluts från analysen.¹³ Man kan jämföra med socialpsykologins distinktion mellan absolut deprivation och relativ deprivation. Den absoluta deprivationen upplever vi när ett behov av något slag inte tillfredsställs; den relativa deprivationen upplever vi när vi inser skillnaden mellan det vi har och det vi skulle kunna ha. Den endimensionella människan värjer sig mot den insikten.¹⁴

Den absoluta deprivationen upplever vi när ett behov av något slag inte tillfredsställs; den relativa deprivationen upplever vi när vi inser skillnaden mellan det vi har och det vi skulle kunna ha.

Byggnadsarbetarna som 1848 drabbades av arbetslöshet hade kunnat rikta vreden mot det system som gör lönearbetet så avgörande för en människas välbefinnande – de kunde, som Kropotkin skrev, ha krävt välstånd i stället för arbete. Realiseringen av ett sådant krav hade emellertid inneburit systemets omdaning och därför framstod rätten till arbete som mer ”realistisk”. Den absoluta deprivationen uppmärksammades i stället för den relativa, som när internen kräver fler raster i fånggården i stället för sin frihet. Med tiden blir den endimensionella hegemonin så förhärskande att en socialdemokratisk partiledare som Göran Persson kan säga: ”Frihet är för många vanliga människor att ha ett jobb och att inte behöva vara orolig för arbetslöshet och sjukdom” och vinna politiska poäng på jordnära anspråkslöshet.¹⁵ Samhället lovar, som Gorz uttrycker det, ”att det kommer att anstränga sig till det yttersta för att hitta arbetet åt er, skapa arbete åt er, ett arbete som det självt skulle klara sig utmärkt väl utan, men som ni har ett absolut behov av”.¹⁶ Det är förståeligt att ”rätten till arbete” kan få fäste i ett samhälle som lider under materiell brist, men ju mer det totala överflödet växer, desto mer repressiv blir denna ”rätt”.

Med tiden blev den endimensionella hegemonin så förhärskande att en socialdemokratisk partiledare som Göran Persson kunde säga: ”Frihet är för många vanliga människor att ha ett jobb och att inte behöva vara orolig för arbetslöshet och sjukdom” och vinna politiska poäng på jordnära anspråkslöshet. **Foto: Bertil Ericson/TT**

I ”den svenska modellen” har dock rätten till arbete haft en för stat och kapital ovanligt jämkande effekt. Med Per Albin Hansson och Tage Erlander går Sverige in i mer än 40 år av socialdemokratiskt patriarkstyre under vilket ”samförståndspolitik” och ”saltsjöbadsanda” upphöjs till ledande maximer. Detta innebär att man tillsammans med högerpartier och näringsliv sluter upp bakom ett antal mål för den samhällsekonomiska utvecklingen: maximal ekonomisk tillväxt, fred mellan arbetsmarknadens parter, jämna konjunkturfluktuationer och, mer som ett ideal än ett reellt mål, den fulla sysselsättningens politik som en del av arbetslinjen, som jag snart ska återkomma till. Här drar socialdemokratin och fackföreningsrörelsen åt samma håll och med tiden löses de tidigare så täta skotten mellan arbetarrörelsens och kapitalets representanter upp så pass att nära en tredjedel av ministrarna i Göran Perssons socialdemokratiska regering kunde gå vidare till välbetalda näringslivsposter – ett fenomen som för bara 30 år sedan skulle ha varit omöjligt.¹⁷ Trots en tidig historia av brutala arbetsmarknadskonflikter blir samförståndet till vana, och när kapitalet släpper alla ambitioner om samförstånd är arbetarrörelsens representanter så förbytta att de väljer att leva kvar i fantasin om att samförståndet aldrig kan upphöra. Att ta till äldre tiders stridsåtgärder blir följaktligen en omöjlighet.

Sociologen Jürgen Habermas har på en högre abstraktionsnivå beskrivit denna politiska utveckling som utmärkande för den moderna, västerländska politiken. Politiken har, menar han, gått från att vara en positiv kraft i samhället till att bli negativ. Med positiv menar Habermas att politiken tidigare rörde sig inom Marcuses ”andra dimension”; den intresserade sig mer för att skapa nya samhällen med nya institutioner, normer och ekonomiska principer – dess funktion var med andra ord transcendent. Värderingar spelade en mycket större roll; i diskussionen om vilket samhälle vi vill ha aktualiserades ständigt etiska ställningstaganden om vad vi ansåg vara rätt och fel. I dag har den diskussionen i princip strukits från den realpolitiska agendan till förmån för pragmatik – rätt och fel har ersatts med vad fungerar? Och i synnerhet: vad fungerar inom ramen för det rådande samhället?¹⁸

Värderingar spelade en mycket större roll; i diskussionen om vilket samhälle vi vill ha aktualiserades ständigt etiska ställningstaganden om vad vi ansåg vara rätt och fel.

Politikens roll är dock inte enbart att få samhällsprocesser att fungera smidigare. Det Habermas vill fånga med att politiken fått en ”negativ funktion” är att den snarare än att upplösa kapitalismens grundbultar gjort till sin uppgift att rädda kapitalismen från sig själv. Marx nationalekonomiska grundidé om att den industriella kapitalismen producerar mer än vad den till slut kan konsumera och på så sätt blir offer för ständiga överproduktionskriser (se mer om ”kristeori”, i kapitel 3) är i dag inte särskilt kontroversiell. Få ställer sig av samma skäl bakom idén om en helt ohämmad kapitalism – staten måste ”reglera” kapitalismen så att kriserna inte blir alltför djupa. ”Höger” och ”vänster” har samhällsekonomiskt kommit att representera en skillnad i hur mycket man anser att staten bör reglera. Denna pragmatiska likriktning innebär på intet sätt att politiken skulle ha blivit värderingsfri eller ”rationell”. Värderingarna är mer implicita och otydligare än tidigare, men i varje samförståndspolitisk ”kompromiss” finns de. Dessa värderingar behöver sällan eller aldrig uttalas; de är i marxistisk mening ideologiska då de framstår som självklara, som eviga axiom. Det är denna ideologiska laddning som gör dem så svåråtkomliga.¹⁹

Arbetslinjer

Den svenska arbetslinjen är ett utmärkt ämne för ideologianalys och har också studerats av flera samhällsvetenskapliga forskare, antagligen eftersom den sedan socialdemokratins maktövertagande varit mer tongivande än någon annan samförståndspolitisk idé. Att som politiker ”värna arbetslinjen” har blivit något som man från både höger och vänster kungör med samma mekanik som när man säger sig vilja bekämpa främlingsfientlighet eller mäns våld mot kvinnor. När politiska uttalanden närmar sig floskelextremen tenderar begreppen att förlora sin mening.²⁰ Vad arbetslinjen innebär mer konkret är därför inte självklart: dess innebörd kan variera mellan en vag ambition att motverka de problem som förknippas med arbetslöshetsrelaterad fattigdom, eller, i grövre versioner, att tvinga ut cancersjuka människor i arbetslivet.²¹

Att som politiker ”värna arbetslinjen” har blivit något som man från både höger och vänster kungör med samma mekanik som när man säger sig vilja bekämpa främlingsfientlighet eller mäns våld mot kvinnor.

Bland akademiker, där den begreppsliga stringensen vanligtvis är större, brukar arbetslinjens innebörd formuleras som att ”de som kan arbeta och bidra till sin egen och andras försörjning också skall ha möjlighet att göra detta. Genom denna princip prioriteras aktiva åtgärder i form av arbete, praktik eller utbildning framför enbart utbetalningar av kontanta ersättningar.”²² Arbetslinjen innebär alltså ett avståndstagande från idén om villkorslös inkomst och ligger också till grund för mycken ”stimulanspolitik” (se kapitel 4), det vill säga statliga åtgärder för att ”skapa arbete”. Arbetslinjens moraliska fundament utgörs, som vi ska se, av flera arbetsideologiska antaganden. De mest återkommande är att arbetet skänker livet mening, att det gör oss friska, och att det bidrar till integration i samhället. Dessa antaganden kommer därför att ägnas särskild uppmärksamhet i det här kapitlet.

Både Owe Grape²³ och Jonas Olofsson²⁴ ser i arbetslinjen en välbekant dubbelhet. Å ena sidan syftar den till individens disciplinering utifrån uppfattningen att icke-arbete är farligt för moralen; å andra sidan kan arbetslinjen betraktas som en statlig välfärdspolitik vars syfte är att skänka individen mer av ekonomisk autonomi. Tack vare denna dubbelhet ”vävs rättigheter och tvång, bistånd och disciplinering ihop i ett och samma begrepp”, som det står att läsa i en av statens egna utredningar av begreppet.²⁵ Malin Junestav har bättre än någon annan lyckats identifiera hur denna motsägelsefulla arbetslinje kan delas in i tre ”arbetslinjer” som var och en dominerat under olika perioder av 1900-talet. Till att börja med representerar arbetslinjen ett kontroll- och disciplineringsperspektiv som enligt Junestav var rådande fram till det socialdemokratiska maktövertagandet på 1930-talet. Därefter formulerades arbetslinjen främst utifrån ett självhjälps- och uppfostringsperspektiv som betonade statens stödjande roll i individens förmodade strävan att bli arbetsam och självförsörjande. Under 1960- och 70-talen försöker man ytterligare få staten att framstå som ”hjälporgan” när arbetslinjen formuleras ur ett rättighetsperspektiv med större betoning på statens ansvar.²⁶ En särskilt intressant observation som Junestav gör är att kontroll- och disciplineringsperspektivet, vars historiska rötter vi vid det här laget fått tillfälle att bekanta oss med, får en mer framträdande roll under 1990-talskrisens mödosamma dagar. Inte som den helt dominerande arbetslinjen givetvis, utan hopflätad med de andra två och helt i linje med den världsomspännande övergången från welfare till workfare, det vill säga en allt större press på individen att genom allsköns övningar visa på god arbetsvilja för att tilldelas de allt mer behovsprövade bidragen. I Sverige har denna utveckling varit särskilt tydlig på Arbetsförmedlingen, som på bara ett par decennier gått från att erbjuda en tjänst (förmedling av arbete) till att fungera som ett kontrollorgan. Sammanblandningen av ”tjänst” och ”kontroll” har varit särskilt svår att hantera för de som arbetar som arbetsförmedlare och här finns en viktig förklaring till varför Arbetsförmedlingen enligt flera enkäter blivit Sveriges minst omtyckta myndighet.²⁷

Under 1960- och 70-talen försöker man ytterligare få staten att framstå som ”hjälporgan” när arbetslinjen formuleras ur ett rättighetsperspektiv med större betoning på statens ansvar. Olof Palme håller tal på denna bild från 1968, året innan han tillträder som Sveriges statsminister. **Foto: TT**

Sammanflätningen av disparata, för att inte säga motstridiga, diskurser gäller inte bara den svenska arbetslinjen utan även arbetsideologin generellt. 1900-talets arbetaridentitet är ett uppenbart exempel på denna inre konflikt. Som Allvin påpekar rymmer arbetaridentiteten ”en inre motsättning i form av en identitet som både förutsätter och tar avstånd från arbetet”.²⁸ Idealet har med andra ord varit att under fullständig lydnad utföra sitt dagsverke för att därefter gå på partimöten och planera övertagandet av produktionsmedlen (eller åtminstone detaljer som först måste hanteras innan övertagandet alls kan diskuteras och så vidare). Till en början var detta ideal genomsyrat av en känsla av framåtskridande, av knog och kneg med mål i sikte, men ju längre tiden gått, desto mer institutionaliserad och cementerad har motsättningen blivit. I Sverige skedde denna övergång förhållandevis snabbt. Från att ha skakats av vilda strejker på liv och död (som kulminerade med skotten i Ådalen, 1931) injicerades landets produktionskrafter med en bedövningsspruta som sedermera blivit känd som ”den historiska kompromissen” mellan arbetarrörelse och kapital i Saltsjöbaden, 1938. Den läskunniga, nyktra, bildade, fackligt och partiengagerade arbetaren blir nu idealet som skiljer ”starka” från ”svaga”; ett ideal som innebär att alla sfärer av livet blir till ”arbete” i meningen möda och disciplin.²⁹

En förvirrande aspekt är hur renässansens skaparideal kommit att ingå i arbetslinjens ideologiska stomme. I filosofiska traktat börjar ”skapande” tidigt likställas med ”arbete”.³¹ Det Arendt kallar poiesis, skapandet av något nytt, en materialisering av människans inre, som Marx beskriver det (se kapitel 7), blandas ständigt samman med Arendts techne-begrepp, det repetitiva slitet vid livskvarnen som krävs för vår överlevnad. Såväl Arendt som Marx hävdar (liksom Proudhon som jag tidigare nämnt) att arbetet under industrialismen mer och mer kommer att likna techne medan poiesis går från att vara ett normalt inslag i hantverket till ett fåtalets privilegium. I den mån denna teknologiska utveckling erkänns av 1900-talets arbetarrörelse reduceras problemet till en administrationsfråga som kan lösas med arbetsmiljölagstiftning. Arbete ska vara skapande. När sedan arbetslinjen under 1900-talet höjs till skyarna så talar man om arbetet som om poiesis fortfarande hör dit, trots att arbetsdelningen samtidigt dehumaniserar det produktiva arbetet så till den grad att det, som Raoul Vaneigem uttrycker det i en av situationismens klassiska texter, blir ”lönlöst att ens förvänta sig en karikatyr av kreativitet vid det löpande bandet”.³² Arbetets kreativa aspekt försvann, menar Vaneigem, med arbetsideologins industriella sjösättning: ”I ett industriellt samhälle som blandar samman arbete och produktivitet, har produktionens nödvändighet alltid varit en fiende till lusten att skapa.”³³ Även Russell noterar hur arbetets alltför välkända börda står i bjärt kontrast till den romantiserade bild som även akademiker kan ge uttryck för:

Om du frågar [en arbetare] vad han tycker bäst om i livet kommer han sannolikt inte att svara: ”Jag är förtjust i manuellt arbete eftersom det får mig att känna att jag fullgör människans ädlaste uppgift och eftersom jag fascineras av hur människan kan förändra sin planet. Det är sant att min kropp kräver perioder av vila vilket jag försöker tillåta mig så gott jag kan, men jag är aldrig så glad som när morgonen kommer och jag kan återgå till den möda från vilken min belåtenhet härrör”. Jag har aldrig hört arbetande människor säga något liknande. De betraktar arbetet som det bör betraktas, som en nödvändig födkrok, och det är under fritiden som de upplever sin eventuella lycka.³⁴

Bland socialismens tänkare finner man en stor vördnad inför det industriella arbetet och dess intensiva puls.

Hur välkänt detta sakernas tillstånd än må vara så återkommer sammanblandningen mellan verklighetens arbete och poiesis i flera versioner genom historien och den lär fortsätta att upprepas ett bra tag framöver. Bland socialismens tänkare finner man en stor vördnad inför det industriella arbetet och dess intensiva puls. Marx såg själv ”socialiseringen” av produktionsmedlen, det vill säga den allt mer komplexa arbetsdelningen, som ett av mänsklighetens viktigaste framsteg och tar i Filosofins elände kraftigt avstånd från vad han kallar ”hantverksidiotin”.³⁵ Det är vidare välkänt att Lenin var en så stor beundrare av Taylors löpandebandprincip att han i studiesyfte bjöd Taylor till Sovjet för att bättre kunna initiera decennier av monotoniarbete för sovjeterna. Att arbeta med kroppen var närmast synonymt med skapande, och arbetare som inte insåg välsignelsen i detta var suspekta. Med vetenskapen som ny religion funderade Trotskij och andra kring nya sätt att reducera arbetsmotviljan. Trotskij ville förverkliga det maskulina arbetaridealet, ”den nya sovjetiska människan”, med den sortens rasbiologiska metoder som annars brukar förknippas med Nazityskland: ”Den mänskliga arten, den långsamma Homo sapiens, kommer återigen att genomgå en drastisk förändring och i sina egna händer bli föremål för de mest komplexa metoderna för artificiellt urval och psykofysisk träning. Människan kommer att lyckas med sitt mål […] att skapa en ny sociobiologisk typ, en övermänniska om du så vill.”³⁶ I alla totalitära stater är det lätt att se hur arbetsideologin genererat den här typen av maskulina styrkeideal där det manuella arbetet länge haft en framträdande plats. I Min kamp skriver exempelvis Hitler: ”Exakt hur långt det judiska inflytandet har gått bland vårt folk framgår av den brist på respekt, t.o.m. förakt, som visas det manuella arbetet. Detta är inte tyskt. Endast förfranskningen av vårt liv, som egentligen är en judifiering, förändrade den tidigare respekten för kroppsarbetet till ett visst förakt för varje slag av fysiskt arbete.”³⁷

Även om arbetsideologin sällan tar sig så groteska uttryck i dag lever liknande tongångar kvar i två särskilt seglivade föreställningar: den ena är att arbetet skänker individen mening, sammanhang och gemenskap; den andra är att arbete är bra för hälsan. Eftersom dessa föreställningar så ofta upprepas i dagens samhällsdebatt kommer jag här att behandla dem separat och granska dem empiriskt.

Ta del av granskningen av föreställningarna i nästa avsnitt av Arbetssamhället.

Fotnoter:

1. Alain de Botton, The pleasures and sorrows of work, New York: Pantheon Books, 2009, s. 106.

2. Georges Duveau, 1848, Paris: Gallimard, 1965.

3. Ledru-Rollin, ”Débat sur le droit au travail: Discours à l’Assemblée nationale constituante: 11 septembre 1848”, 1848, www.assemblee-nationale.fr/histoire/7ej.asp.

4. Karl Marx, The class struggles in France, Moskva: Marxists.org, 1996, s. 12.

5. Ett berömt stycke ur Kapitalets tredje band säger exempelvis: ”[…] frihetens rike begynner i själva verket först där det arbetande som är bestämt av nöd och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur på andra sidan den egentliga materiella produktionens sfär […] På andra sidan detsamma begynner den mänskliga kraftutveckling, som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid blott kan blomstra på detta nödvändighetens rike som sin grundval. Arbetsdagens förkortande är grundbetingelsen”, se Karl Marx och Friedrich Engels, Capital: A critical analysis of capitalist production, Moskva: Progress, 1971 [1867], s. 820.

6. Jfr Botton, The pleasures and sorrows of work, s. 106.

7. Pierre-Joseph Proudhon, Selected writings of Pierre-Joseph Proudhon, Garden City, New York: Doubleday, 1969, s. 82.

8. Peter Kropotkin, The conquest of bread and other writings, Cambridge: Cambridge University Press, 1995 [1892], s. 29.

9. Ibid., s. 30.

10. Paul Lafargue, The right to be lazy, and other studies, Chicago: C.H. Kerr & Co., 1907 [1887], s. 15n.

11. Gunnar Adler-Karlsson, Tankar om den fulla sysselsättningen: Ett arbetspapper, Stockholm: Prisma, 1978, s. 37.

12. Jfr Max Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, Lund: Argos, 1978 [1904], s. 85-87.

13. Herbert Marcuse, One-dimensional man: Studies in the ideology of advanced industrial society, Boston: Beacon Press, 1991 [1964].

14. Marcuse menar att den filosofiska grunden för det endimensionella tänkandet finns hos de logiska positivisterna – även om han naturligtvis påpekar att det är ekonomiska intressen som gett den endimensionella filosofin dess hegemoniska position i det kollektiva medvetandet. Samtidigt finns här nyanser. Russell, själv en representant för den brittiska filosofin, spårar den sortens felslut som Marcuse kritiserar tillbaka till John Stuart Mills utilitarism och hans sammanblandning av det önskvärda och det önskade: ”John Stuart Mill lägger i Utilitarianism fram ett argument som är så ohållbart att det är svårt att förstå hur han själv ens kunde tro på det. Han säger: Lycka är det enda som människor önskar sig; alltså är lycka det enda som är önskvärt. Han argumenterar för att det enda som är synligt är sådant man ser, att det enda som är hörbart är sådant som hörs och att det enda som är önskvärt på samma sätt är sådant som önskas. Han tycks inte förstå att en sak är ’synlig’ om den kan ses, men ’önskvärd’ om den borde vara önskad. ’Önskvärd’ är således ett ord som förutsätter en etisk teori; vi kan inte härleda det önskvärda från det önskade”, se Bertrand Russell, History of Western philosophy, London: Routledge, 2000, s. 744.

Den norske sociologen Jon Elster har i mer allmänmänskliga termer beskrivit likställandet mellan det som är och det som borde vara, som en ”adaptiv preferensformation” som vi på omedveten nivå ägnar oss åt för att undvika känslor av bitterhet och misslyckande. Han skiljer detta från praktiken av vissa buddistiska och kristna traditioner där den relativa deprivationen sätts inom parentes på måttlighetsfilosofiska grunder, se Jon Elster, Sour grapes: Studies in the subversion of rationality, Cambridge: Cambridge University Press, 1983, s. 110. Steven Lukes har kritiserat Elster för att naturalisera endimensionellt tänkande och menar att vår benägenhet att förtränga den relativa deprivationen är avhängig den samhälleliga makten över tanken – att tänka ”utanför ramarna” kan i varierande grad uppmuntras eller bekämpas, se Steven Lukes, Power: A radical view, Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2005. Här kan man också tillägga att endimensionaliteten tycks vara närmast icke-existerande när det kommer till en så samhällsbevarande aktivitet som konsumtionsbeteendet har blivit. Medan vårt behov av vila och fri tid lätt kan skjutas åt sidan verkar det inte finnas några gränser för våra konsumtionsbehov. Christer Sanne beskriver i relation till produktivitetsökningarna detta som en typisk rekyleffekt: I stället för kvalitativ livsförbättring i form av mindre arbete leder ökad produktion enbart till kvantitativa ”förbättringar” i form av högre konsumtion. Detta är naturligtvis ingen slump utan snarare exempel på hur det endimensionella tänkandet speglar samhällsstrukturen, se Christer Sanne, Rekyleffekten och effektivitetsfällan: Att jaga sin egen svans i miljöpolitiken, Stockholm: Naturvårdsverket, 2006.

15. Göran Persson, Riksdagens partiledardebatt, protokoll 1996/97:12, anförande 43, 1996.

16. André Gorz, Reclaiming work: Beyond the wage-based society, Cambridge: Polity Press, 1999, s. 57.

17. Även om det sett annorlunda ut på gräsrotsnivå har maktkorruptionen och girighetsskandalerna även återkommit i den svenska fackföreningsrörelsens nutidshistoria. Inte minst är det slående hur vi i Sverige sett de senaste LO-ordförandena blandas samman med de mest skrupelfria industrikapitalisterna intill oigenkännlighet. Som styrelseledamot för byggföretaget BPA godkände Stig Malm ett fallskärmskontrakt på 20 miljoner åt sittande vd Göran Lövgren. Han ordnade också så att dottern fick gå före i bostadskön. Därefter tvingades han att avgå. Samma besinningslösa beviljande av mer pengar åt redan rika direktörer i form av pensionsavtal och löner var även de två efterföljande ordförandena, Bertil Jonsson och Wanja Lundby-Wedin, intrasslade i. Med tiden har korruptionen av fackliga representanter emellertid slutat förvåna – när Kommunalskandalen briserade 2016 då det bland annat uppdagades att LO-företrädare tilldelats förstahandskontrakt till lägenheter i Stockholms innerstad var reaktionen snarare ”inte nu igen!” – och parallellt med detta har även det fackliga engagemanget danat, jfr Magnus Sverke och Johnny Hellgren, red., Medlemmen, facket och flexibiliteten, Lund: Arkiv förlag, 2002.

18. Från konservativt håll har även filosofen Leo Strauss framfört kritik av den moderna politiken som på flera punkter är påfallande lik Frankfurtskolans. Strauss menar att den pragmatiska hållningen bygger på en nihilism såtillvida att värdegrunden för politiska beslut helt faller utanför diskussionen. Liksom Marcuse och, före honom, Georg Lukács, observerar Strauss att denna nihilism når sina mest renodlade former i de statssocialistiska och nazistiska regimerna där alla medel för att uppnå ett visst mål blir tillåtna. Vid sidan av denna brutala nihilism kritiserar Strauss den i västerländska demokratier dominerande formen av mild nihilism som snarare kännetecknas av neutralitetsanspråk med ythedonistiska förtecken där de klassiska filosofernas bemödanden om att formulera och realisera högre ideal helt har övergivits, se Leo Strauss, The city and man, Chicago: University of Chicago Press, 1977, s. 1–18.

19. Jürgen Habermas, Toward a rational society: Student protest, science, and politics, London: Heinemann, 1971.

20. Ibland tar sig begreppsförvirringen rent av absurda former. Inte minst lyckades pressekreteraren till den förre statsministern Fredrik Reinfeldt, Edvard Unsgaard, få många att höja på ögonbrynen när han 2010 definierade arbetslinjen på följande sätt på sin Facebooksida: ”Tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där…). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb”, se Niklas Orrenius, ”Reinfeldts pressekreterare: Arbetslinjen att torka bajs”, Sydsvenskan, 2010-01-11, 2010. Reaktionerna på detta uttalande var mycket talande. Unsgaard hade uppenbarligen hädat mot en av den moderna tidens mest sakraliserade principer genom att förknippa arbetslinjen med att ”torka bajs”. Det var som att man inte ville erkänna att även en sådan verksamhet kan representera arbete, se till exempel Alexandra Hernadi, ”Riksdagskandidat i blåsväder på nätet”, Svenska Dagbladet, 11/1, 2010; Linda Hjertén, ””En ryska som städade trappen – det är arbetslinjen””, Aftonbladet, 11/1, 2010; Anna Mattsson, ”Torka bajs i trappen – det är arbetslinjen”, Expressen, 11/1, 2010.

21. Se Ulla Blom Goldman, ”Svårt cancersjuka kvinnor tvingas söka heltidsarbete”, Dagens Nyheter, 2/12, 2009; Carina Nilsson, ”Arbetslinjen riskabel för sjuka”, Uppsala Nya Tidning, 8/12, 2009.

22. I SOU, ”Vad är arbetslinjen?” Stockholm, Socialförsäkringsutredningen, 2005, s. 9.

23. Owe Grape, ”Bistånd och tvång i den svenska arbetslinjen”, i Organisation och välfärdsstat, red. Rafael Lindqvist, Lund: Studentlitteratur, 1998.

24. Jonas Olofsson, Arbetslöshetsfrågan i historisk belysning: En diskussion om arbetslöshet och social politik i Sverige, 1830–1920, Lund: Lund University Press, 1996.

25. SOU, ”Vad är arbetslinjen?” Stockholm, Socialförsäkringsutredningen, 2005, s. 10.

26. Malin Junestav, Arbetslinjer i svensk socialpolitisk debatt och lagstiftning 1930–2001, Uppsala: Uppsala universitet, 2004.

27. Roland Paulsen, Vi bara lyder: En berättelse om Arbetsförmedlingen, Stockholm: Atlas, 2015.

28. Michael Allvin, Det individualiserade arbetet: Om modernitetens skilda praktiker, Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion, 1997, s. 164.

29. Jfr Ronny Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880–1930, Stockholm: Carlsson, 1988.

30. Rodney Edvinsson, ”Arbetsinställelser (lockouter och strejker) i Sverige 1903–2005”, 2009, www.historia.se/stoppagesofworkSweden1903-2005.xls.

31. Jfr de Bottons iakttagelse: ”I de stora konstnärernas biografier, hos män som Leonardo och Michelangelo, hittar vi de första referenserna till den praktiska aktivitetens ära. Medan denna omvärdering först var begränsad till konstnärligt arbete, och då enbart till dess mest upphöjda exempel, kom den med tiden att omfatta nästan alla yrken”, se Botton, The pleasures and sorrows of work, s. 106.

32. Raoul Vaneigem, The revolution of everyday life, London: Practical paradise publications, 1972, s. 26.

33. Ibid., s. 25.

34. Bertrand Russell, In praise of idleness and other essays, London: Routledge, 1996 [1935], s. 11.

35. För diskussion av detta, se Paul S. Adler, ”The future of critical management studies: A Paleo-Marxist critique of labour process theory”, Organization Studies, vol. 28, nr 9, 2007, s. 1322f.

36. I Richard Pipes, Communism: A history, New York: Modern Library, 2001, s. 68–69.

37. I Jan Ch. Karlsson, Arbetets frihet och förnedring: En antologi, Stockholm: AWE/Geber, 1979, s. 159.

I Barcelona har anställda på H&M:s kundtjänst strejkat i över tre månader. Men eftersom de inte har fått gehör från ledningen på plats, har några av arbetarna nu kommit till Stockholm. På onsdagen anordnade de en protestaktion utanför klädjättens huvudkontor. Arbetaren var på plats.

”H&M står för hunger och misär!” är ett av slagorden som ekade genom centrala Stockholm på onsdagen, när en delegation av företagets anställda protesterade utanför den svenska klädjättens huvudkontor.

Bakgrunden är en pågående arbetsplatskonflikt i Barcelona, där ett hundratal anställda på ett av företagets kundtjänstcenter har strejkat för bättre arbetsvillkor i numera tre månader.

Onsdagens aktion samordnades mellan det spanska syndikalistfacket CGT, som stått bakom strejken, och deras svenska motsvarighet, SAC Syndikalisterna.

Utöver H&M-arbetarna från Barcelona deltog ett dussintal fackligt aktiva från huvudstadsområdet i protestaktionen, däribland medlemmar ur Solidariska byggare och Solidariska städare, som bägge tillhör Stockholms Lokala samorganisation av SAC.

Strejken på H&M i Spanien fortsätter

Facklig kamp över nationsgränserna

Att utvidga kampen bortom nationsgränser föll sig enligt deltagarna naturligt. Kundtjänstcentret i Barcelona hanterar ärenden från ett flertal europeiska länder, däribland Norge och Finland, och majoriteten av arbetarna talar två, tre eller fler språk.

De fem strejkande arbetarna som utgjorde Stockholms-delegationen härstammar ursprungligen själva från lika många länder: Spanien, Frankrike, Colombia, Grekland och Storbritannien.

– Vi har strejkat i tre månader men inte fått gehör i förhandlingarna. Då kände vi att vi väl fick ta vårt budskap och vår kamp hit, säger brittiska Jodie Stephen.

Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona och är en av de strejkande som deltog i protestaktionen i Stockholm på torsdagen. **Foto: Volodya Vagner**

Enligt kollegan Tomas Carvo har attityden hos företagsledningen i Barcelona varit under all kritik.

– Bland annat har vi fått höra att våra krav skulle vara lika med att be om en lyxbil. Att vi helt enkelt borde hitta andra jobb om vi var så missnöjda, och att vi skulle vara för lågkvalificerade för att kräva bättre villkor, säger spanjoren.

Strejken organiserades av det spanska facket CGT och SAC Syndikalisterna. **Foto: Volodya Vagner**

Enligt Tomas Carvo, som 2021 fick en företagsintern utmärkelse som ”årets anställd”, är det ironiskt:

– Om något är vi överkvalificerade, många av oss har flera utbildningar. Chefen som framförde detta hade själv tillträtt sin tjänst bara några månader tidigare. Vi har haft tre chefer på tre år, vilket ju snarare tyder på att det är bland cheferna man hittar de underkvalificerade, med tanke på att de jämt byts ut, säger Tomas Carvo med ett leende.

Kritiserade förändringar i arbetsmiljön

Något som de strejkande anser ledningen inte förstår, är att de omstridda förändringar som på sistone skett på deras arbetsplats, såsom tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation, även drabbar kunderna.

– Ibland behöver man en stund för att säkerställa att kunderna blir nöjda. Men i och med nya kontrollsystem så finns det numera regler kring hur lång tid vi får ta på oss. Man prioriterar tidsåtgången över kvalitén i bemötandet. Det handlar bara om siffror, det är avhumaniserande, menar grekiskan Eirini Konstantopoulou, som likt sin kollega Jodie Stephen, bär en stor megafon under protestaktionen.

Även kronisk underbemanning drabbar enligt de strejkande såväl arbetarna som kunderna. En löneförhöjning på en procent, som företaget erbjöd som kompromiss, betraktar de i och med de skenande levnadskostnaderna som otillräckligt.

Eirini Konstantopoulou under protestaktionen utanför H&M:s huvudkontor i Stockholm. **Foto: Volodya Vagner**

Söker dialog med företagsledningen

En förhoppning hos H&M-arbetarna med Stockholmsbesöket har varit att kringgå deras lokala ledning, som de misstänker inte förmedlar hela bilden till sina överordnade i Stockholm. Huruvida det lyckats är oklart.

– Vi bad HR-chefen och VD:n om ett möte i samband med vårt besök i Stockholm. Svaret vi fick var mycket trevligt, och påtalade att man gärna vill se konflikten löst, men att det var ledningen i Barcelona som skulle hantera frågan, sammanfattar Tomas Carvo.

Onsdagens högljudda talkör och entusiastiska vuvuzelakonsert utanför huvudkontoret leder inte heller till något spontant gensvar från ledningen. Förutom en säkerhetsvakt som förklarar att man inte får fästa flygblad på entrédörrarna, är det ingen från huvudkontoret som kommer ut för att bemöta arbetarna.

Många nyfikna förbipasserande

Bland de förbipasserande är intresset för aktionen desto större. Medan Jodie Stephen, Tomas Carvo och Eirini Konstantopoulou leder talkören, går deras kollega, den charmant leende fransmannen Franck Jacob, fram till nyfikna och förklarar bakgrunden till aktionen. Det syns att kontakt med främmande människor faller honom lätt, och han fastnar i flera längre samtal.

Franck Jacob förklarar för förbipasserande vad protestaktionen handlar om. **Foto: Volodya Vagner**

– Jag pratade nyss med en spansk kvinna, som visade sig själv jobba på H&M här i stan, berättar Franck Jacob glatt för Arbetaren och fortsätter:

– Hon blev mycket förvånat när hon fick höra om allt det här, och ville veta mer. Det har varit flera som spärrade upp ögonen när jag förklarade att vi varit i strejk i 90 dagar. Det är mycket stöd, folk önskar oss lycka till och hoppas att vi får genom våra krav.

När Arbetaren ber om kommentarer från förbipasserande är reaktionen i många fall den samma. Turisten Gary, från skotska Edinburgh, säger sig vara chockerad över hur dåligt H&M enligt de protesterande behandlade sina anställda.

– Jag hoppas de får stöd av svenskarna och lyckas driva genom sina krav. Jag tror att företag ibland behöver bli konfronterade på det här viset, för att bli påminda om att det är vi vanliga människor som har makten, säger han.

Flygbladutdelning under protestaktionen. **Foto: Volodya Vagner**

Även tvåbarnsmamman Homa, från Linköping, som själv ibland handlar på H&M, har empati för arbetarna.

– Man vill ju att alla ska ha schyssta arbetsvillkor. Om några år skulle hon ju lika gärna kunna vara i samma sits, säger hon och syftar på den äldre av sina två döttrar i skolåldern som står vid hennes sida.

– H&M går ju alltid ut med att de har schyssta villkor, och som konsument litar man ju på företaget. Och så blir det så här, det är jättetråkigt, lägger hon till.

Förbipasserande med flygblad. **Foto: Volodya Vagner**

För de strejkande från Barcelona väntar nästa vecka åter ett försök att få till en förhandlingslösning. Kundtjänstcentrets ledning har bjudit till ett möte där en extern medlare ska försöka få parterna att komma överens.

Men oavsett hur den aktuella konflikten slutar, så har den skapat globala band mellan kollegor. Stockholmsbesöket är nämligen bara det senaste i en rad liknande resor. Flera ur gruppen har tidigare redan varit i bland annat Tyskland och Indien, där arbetare i H&M:s produktion nyligen organiserat sig fackligt.

– Vi får hela tiden nya vänner och kontakter, säger Jodie Stephen.

Migrantarbetare arbetade under slavliknande förhållanden på byggföretaget Nordiska Golv i närmare 15 års tid. Nu har den ökända byggchefen åtalats för människoexploatering. Åtalet innehåller även en punkt om övergrepp i rättssak då vd:n hotat ett fackligt ombud till livet utanför Arbetsdomstolen.

I närmare 15 års tid har byggföretaget Nordiska Golv utnyttjat migrantarbetare i byggbranschen i Sverige.

Flera välkända byggföretag, inklusive allmännyttiga bolag som Svenska Bostäder och LO-ägda Riksbyggen, har anlitat det omstridda företaget Nordiska Golv de senaste åren. Trots omfattande mediebevakning och domar i både Arbetsdomstolen och tingsrätten har utnyttjandet av människor fortsatt på svenska byggarbetsplatser.

Arbetaren har genom åren återkommande rapporterat om de allvarliga missförhållandena på företaget och i olika artiklar och reportage intervjuat uppemot tjugo anställda som vittnat om svåra villkor, аrbetsskador och uteblivna löner.

Nordiska Golv och dess företrädare har tidigare dömts för brott mot utlänningslagen, efter att ha anlitat arbetare utan arbetstillstånd.

Ingen bättring på Nordiska Golv

Men nu har slutligen ett åtal om människoexploatering väckts i Södertörns tingsrätt mot Nordiska Golvs vd Christian Erdal. Stämningsansökan lämnades in den 18 juli.

Åtalet är ett resultat av en polisutredning om människoexploatering som pågått under flera år och ursprungligen omfattade hela 40 målsägande.

I ett tidigt skede frystes både bolagets och vd:ns tillgångar, bland annat hans privata bostad. Vd:n förhördes från häktet.

När fallet nu går till åtal har antalet målsägande skurits ned till tre.

Arbetaren har tagit del av åtalet som innehåller ansvarsyrkanden för tre målsägande, bedrägerianklagelser samt en punkt om övergrepp i rättssak.

I åtalet beskrivs ingående hur migrantarbetarna tvingats arbeta under svåra förhållanden på företaget. Två personer från El Salvador ska i oktober 2020 ha arbetat i 11 timmar per dag under 18 dagar respektive 16 dagar utan lön på platser runt om i Sverige.

”Hoppas på rättvisa”

Arbetaren har intervjuat Francisco Lopez Solano, som arbetade på Nordiska Golv 11 timmar per dag under 27 dagar utan lön.

Han kom till Sverige från Nicaragua för att försörja sin familj, och det första jobbet på Nordiska Golv visade sig snabbt bli en mardröm.

Francisco Lopez Solano fick ingen lön och tvingades leva under svåra förhållanden. Han sov på golvet i ett hus där det saknades både el och varmvatten, och fick inga matpengar.

– Det var så många som fick lida, inte bara jag, många arbetare blev utan lön. Vi arbetade söndag till söndag från 09-22 ibland, säger Francisco Lopez Solano.

Francisco Lopez Solano fick till sist plocka pantburkar för att ha råd med ett SL-kort.

Francisco Lopez Solano arbetade på Nordiska Golv 11 timmar per dag under 27 dagar utan lön. **Foto: Privat**

Målsägandebiträdet: ”Tragedi att företaget tillåtits fortsätta”

Niklas Dahlbeck är målsägandebiträde och har företrätt majoriteten av alla målsägande i utredningen. Han säger till Arbetaren att det under utredningstiden ständigt tillkommit nya offer som utnyttjats av Nordiska Golv & Bygg.

– Det är en tragedi att företaget har tillåtits fortsätta sin verksamhet under hela den här tiden och att det finns så många människor i utanförskap som har utnyttjats så grovt, säger Niklas Dahlbeck.

Han berättar att han vid förhören med klienter bland annat fått höra att företaget inhyst upp emot tio arbetare i samma rum, med sovplatser på golvet, ibland utan madrass.

– Det har ofta saknats möjligheter att värma eller laga mat, att tvätta sig ordentligt. Lägg därpå till väldigt långa arbetsdagar, ofta 12 timmar, sju dagar i veckan. Och som en sista förnedring har de därefter inte fått en bråkdel av den lön de blivit utlovade. Ibland inte ens någon lön alls, säger Niklas Dahlbeck.

Niklas Dahlbeck är målsägandebiträde och har företrätt majoriteten av alla målsägande i utredningen. **Foto: Dahlbeck & Blomquist Advokater HB**

Niklas Dahlbeck hoppas på att rättegången leder till förändring på svensk arbetsmarknad och upprättelse för de människor som utnyttjats.

– Jag hoppas att det kommer komma fram i tingsrätten med vilken avsaknad av respekt för de här människornas människovärde som bolagets företrädare agerat och att rättegången resulterar i någon form av upprättelse för alla offer, även de vars utredningar lagts ned, och att bolaget och dess företrädare stoppas från att utnyttja fler människor.

Åtalet innehåller även en punkt om övergrepp i rättssak, då vd:n angripit ett fackligt ombud på SAC Syndikalisterna utanför Arbetsdomstolen i januari förra året.

Hotade facklig företrädare till livet

Enligt åtalet hotade vd:n det fackliga ombudet utanför AD och sade att hen skulle kunna få ”en pistol i munnen när dennes fru tittar på”. Hotet ska ha varit menat att framkalla allvarlig fruktan för ombudet och familjen. Bland annat tidningen ETC rapporterade om den allvarliga händelsen utanför Arbetsdomstolen förra året.

Stämningen från SAC som skulle behandlats vid den förhandlingen handlade om löneutbetalningar på 233 000 kronor samt ett skadestånd på 110 000 kronor som facket menar uteblivit.

Rasmus Hästbacka, jurist och fackligt ombud på SAC Syndikalisterna, kommenterar åtalet i ett sms till Arbetaren.

”Glädjande att åtal väcks. Våra förhandlare utsätts ofta för hot. Jag hoppas det blir en fällande dom som vi kan visa upp för alla kriminella arbetsgivare som bara antyder otrevligheter. Samtidigt behöver SAC fortsätta utveckla säkerheten för förtroendevalda. Vi kan inte förlita oss på staten”, skriver Rasmus Hästbacka till Arbetaren.

LO-borgen och en bild på Nordiska golvs referenssida

Nordiska Golv renoverade LO-borgen

Nu närmar sig rättegången. Francisco Lopez Solano hoppas på att den ska utmynna i upprättelse för alla de migrantarbetare som utnyttjats på företaget.

Vad förväntar du dig av rättegången?

– Jag har förklarat för polisen att det här tog mig väldigt hårt för det var mitt första arbete som nykommen till Sverige. Jag blev bara utnyttjad, säger han och tillägger:

– Jag hoppas att rättvisa ska skipas för alla nicaraguaner som jobbade ärligt, för vi fick inte betalt. Vi kom till Sverige för att arbeta men fick inget tillbaka.

Arbetaren söker Nordiska Golv:s vd Christian Erdal.

Stödet för vice president Kamala Harris ökar, inte minst i de egna leden, och det lutar allt mer mot att det blir hon som blir Demokraternas nya presidentkandidat till valet i november. Även de amerikanska fackföreningarna sluter upp en masse bakom henne. Och under sitt första tal i presidentvalskampanjen underströk Harris att arbetarrättigheter är en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

Redan dagen efter beskedet från Joe Biden att han drar tillbaka sin kandidatur och uttalandet kort därefter att vice president Kamala Harris var beredd att ställa upp, och troligtvis också blir partiets nya kandidat, började fackföreningar runt om i landet att mobilisera.

De amerikanska fackföreningarna organiserar betydelsefulla väljargrupper som är av intresse både för Demokraterna och Republikanerna och som ingen av partiernas kandidater är beredda att ge upp på förhand.

De fackföreningar som var först ut med att backa upp Kamala Harris var samma fackföreningar som känt ett starkt stöd från Joe Biden under hans år som president.

Biden har av vissa beskrivits som den mest fackvänliga presidenten genom tiderna och hyllades bland annat för att ha varit den första sittande presidenten att delta under en pågående strejk. Detta när han förra året besökte en strejk som organiserats av United Auto Workers.

Oklart utfall för fackrörelsen när Biden kastar in handduken

Även Kamala Harris beskrivs som en högljudd facklig supporter som även hon uppskattas av de fackliga organisationerna.

Bred majoritet av facken ger sitt stöd till Harris

En av de första facken som uttryckte sitt stöd till Kamala Harris var Service Employees International Union (SEIU) som organiserar framför allt vård- och omsorgspersonal och har närmare två miljoner medlemmar.

Harris beskrivs stå nära facket och var tidigare i år ute och utlovade nya skärpta regler för bemanning på vårdhem. Bakgrunden till det var den extremt pressade situationen för vårdpersonalen på underbemannade vårdhem under covidpandemin. Något som facket SEIU hade uppmärksammat.

Några av de andra facken som redan ställt sig bakom vice president Kamala Harris som ny presidentkandidat är kommunikatörsfacket (Communications Workers of America), elektrikerfacket (International Brotherhood of Electrical), lärarfacket (American Federation of Teachers), livsmedelsarbetarfacket (United Food and Commercial Workers), lantbrukarfacket (United Farm Workers), hälso- och sjukvårdsfacket (National Union of Healthcare Workers) och målarfacket (International Union of Painters and Allied Trades).

Ytterligare ett stort lärarfack, National Educational Association, och bilindustrifacket, United Auto Workers, förväntas följa efter.

– Under åren har vice president Harris visat en reell ambition att vilja lyssna på våra medlemmar och arbetare överallt och på de frågor som är viktigast för dem, säger Marc Perrone, internationell ordförande i livsmedelsfacket, United Food and Commercial Workers, till Guardian.

Han fortsätter:

– I egenskap av senator var hon (Kamala Harris red. anm.) en förespråkare för stärkt skyddsutrustning för arbetare i utsatta yrken under pandemin. Under sin tid som vice president har hon varit en viktig röst för att minska utskrivningen av receptbelagda läkemedel och hon var den avgörande rösten för att få igenom ett krispaket för att rädda 350 000 fackanslutna arbetares pensioner.

Trump kommer ta kampen om fackens stöd

Detta medan Donald Trump, enligt Guardian, har stöd från två polisfackföreningar.

Men Trump kommer inte ge sig lätt när det handlar om stödet från fackföreningar och organiserade arbetare. Det är alltför många viktiga röster för att de ska lämnas därhän.

Biden har delar av vinsten att tacka facket för när han vann 2020 och sedan fick fortsatt starkt stöd i mellanårsvalet 2022. Detta medan Trump tidigare har lyckats få starkt stöd från fackliga organisationer i Mellanvästra USA, vilket delvis anses ha gett honom segern år 2016.

Det var bland annat mot bakgrund av detta som Donald Trump, med siktet inställt på att vinna över dessa väljare igen, kom med nyheten att hans vice presidentkandidat är JD Vance, som både har kritiserat finanspolitiken på Wall Street och stöttat strejken bland bilindustriarbetarna.

– Vi behöver en ledare som inte sitter i fickorna på de stora affärsmännen, men som svarar upp mot arbetarmannen – både den organiserade och icke-organiserade, sade JD Vance under Republikanernas konvent.

JD Vance har dock uppförsbacke, eftersom Trumps politik hittills i princip gått i motsatt riktning och gynnat de välbärgade samtidigt som facken har kritiserats. Nu senaste hovade Trump in stora pengar till valkampanjen genom att att lova stora skattenedskärningar för de allra rikaste.

Aborträtten viktig valfråga för Harris

En annan viktig valfråga för Kamala Harris är aborträtten. Den vill hon till varje pris säkra för landets kvinnor.

Donald Trump kommer inte få det lätt att försöka fortsätta ducka frågan, som han hittills oftast gjort, efter att Projekt 2025 – ett ultrakonservativt manifest som har tagits fram av nära medarbetare till Trump – har lanserats och helt klart bland annat har som mål att förbjuda abort i USA:s alla delstater.

Ännu ett abortförbud i USA: Kvinnor riskerar fem års fängelse

I dokumentet finns även förslag på politik som attackerar arbetarrättigheter, bland annat förbud för facklig organisering bland offentliganställda och stopp för utbetald övertid.

Kamala Harris har under tiden som vice president talat varmt för facklig organisering och fackliga rättigheter. Under sitt första tal som presidentkandidat på tisdagen lyfte hon även arbetarrättigheter som en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

– I en fackförening bestående av en majoritet kvinnor med olika ursprung, varav många med migrantbakgrund, är vi glada över att ha en sådan lokalt rotad och arbetardriven kandidat att stödja, säger J’nee DeLancey, som arbetar i en mataffär i Seattle och är medlem i livsmedelsarbetarfacket UFCW, till Guardian.

”Reaktionär skit finns i fundamenten för våra religiösa urkunder och för den västerländska filosofins källor. Vi löser det genom att pågående studera och problematisera texterna. Men när samma sak dyker upp i muslimsk tradition sätter räknenissarna på revisionsbyrån PWC ner foten. Varför? Antagligen rasism.”, skriver Isak Gerson.

Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten. I distrikt efter distrikt lyfts de administrativa vapen som finns mot dem i kampen för att sänka verksamheten eller iallafall slippa betala en krona av de bidrag de har rätt till. Framför allt handlar det om granskning efter granskning som utförs av deras verksamhet, som saknar motstycke i svensk förvaltningshistoria. Varför? För att de har en muslimsk profil.

Som de skriver själva: ”Den administrativa bördan och den likviditetsutmaning som detta innebär riskerar att kväva Ibn Rushd Studieförbund. De resurser som skulle kunna läggas på föreningsstärkande och demokratiutvecklade arbete läggs nu istället på att ta fram statistik, materiallistor och värdegrundsöversikter.” De svälts ut av överdrivna kontrollåtgärder, av vilka de själva får bära mycket av kostnaderna. Och som någon som regelbundet läser granskningarna som görs kan jag säga att de sällan hittar något substantiellt. Man greppar efter de få fjädrar man kan hitta och bygger skuggan av en höna.

Problematiska formuleringar finns i bibeln

Nu senast har revisionsbyrån (!) PWC granskat deras studieverksamhet och med sin teologiska spetskompetens de förvärvat på bokföringskursena på Ekonomikum kommit fram till ”att material med problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll använts i flera studiecirklar genomförda under år 2023”.

Rapporten har såklart inte tagit hänsyn till hur texterna faktiskt undervisats, studerats eller diskuterats, utan bara rapporterat att de inte kunnat verifiera att man tagit avstånd från de problematiska formuleringarna i texterna (d.v.s. det finns inget skrivet papper på det). Ibn Rushd själva har kontrollerat påståendena och finner att inga av de problematiska passagerna PWC tar upp varit med i undervisningen (något PWC av något skäl missade), och säger att om de tagits med hade studieförbundet krävt problematisering av passagerna i fråga.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Skulle PWC komma fram till samma sak för en kurs som studerar historiska eller samtida tolkningar av kvinnorollen och HBTQ-personer i bibeln? En studiecirkel i Lewi Pethrus antisemitiska idéer? Eller menar de att det rätta bara är att blunda för urkunderna? När man kan studera dem inom ramen för en demokratisk förening med värderingar på tvärs mot historiens mörka tolkningshistoria?

Tredje Mosebokens vers 18:22 (”Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse.) är kanske en av bibelns mest kända. Den är känd just för att den har en mörk tolkningshistoria där den genom en stor del av historien tolkat den som ett förbud mot homosexualitet. Om man plockar ut den versen från sitt sammanhang och från bibeln i stort är den läsningen inte särskilt konstig. Men om man ser det i den större bilden av bibliska lagar och värderingar blir den mycket underlig.

Luthers och Lewi Pethrus texter fyllda av antisemitism

Sätten att hantera den motsägelsen är framför allt tre. Vissa bortser från den större oförenligheten med bibelns budskap och väljer homohatet. Vissa blundar för att versen existerar och vägrar befatta sig med den. Men den tredje vägen skulle jag säga är den mest välfungerande – att brottas med texten tills man hittar ett sätt att förena den med bibeln i övrigt och med sin tro. Det kräver dock en tillit till texten.

Bibeln är knappast den enda texten med svåra och obekväma passager. Det är vida känt att Luthers texter var sprängfyllda av antisemitism, precis som – vilket Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström nyligen avslöjade i Aftonbladet – Lewi Pethrus, grundare av Kristdemokraterna och viktig förgrundsgestalt för svenska Pingströrelsen.

Grunderna för den västerländska filosofin bygger bland annat på Platon, vars dialoger har pedofili som återkommande tema. På min filosofiutbildning la vi en timme på att i helklass diskutera hur vi läser Aristoteles idag, när han ser reflektivt eller filosofiskt tänkande hos kvinnor som en biologisk omöjlighet. Vi blundande inte för misogynin, vi angrep den med det bästa vapen vi hade till buds: resonerandet.

Isak Gerson:
Försvarar vi inte varandra nu…

Ibn Rushd – plats för samtal och skydd från reaktionära idéer

Jag är glad att vi hade den diskussionen, och jag är glad över alla möjligheter jag fått att vrida och vända på svåra passager i synagogan och på den judiska folkhögskolan. Så det skaver något otroligt att den rätten förvägras minoriteter våra rasistiska strukturer har bestämt sig för är opålitliga. Ibn Rushd är ett demokratiskt förbund. De bygger sin värdegrund på mänskliga rättigheter. De om någon utgör en plats för det goda samtal som skyddar folk från reaktionära idéer. För oss som samtidigt värnar islams rätt att existera i religionsfrihetens Sverige och motståndet mot reaktionära idéer är en plats som Ibn Rushd mycket viktig.

Rätten att få studera sina religiösa urkunder med hela deras historiska kontext är viktig. Som moderna människor kan vi förhålla oss sansat till vår historia. Men tilliten till kraften i folkbildning och demokratiska samtal gäller inte muslimer och muslimska urkunder. För tilliten till demokratin räcker inte så långt. Med det avslutar jag min granskning av PWC och kan konstatera att deras texter är ”problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll”.

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 22 juli, kl 19:55

Nu, efter ett uppehåll från att skriva i dagboken, återvänder jag till skrivandet.

I dag är det den 22 juli, min femte dag på en ny plats. En plats som består av ett rum, ett badrum och ett litet, outrustat kök med asbesttak och betonggolv.

Allt här är utmanande; jag är inte van vid att förflytta mig upprepade gånger. I dag har det gått nästan 300 dagar sedan det förbannade kriget började, och för varje dag blir livet svårare än tidigare. Vi har lärt oss mycket men blivit allt mer utmattade.

Jag har ägnat fem dagar åt att försöka organisera mitt liv och komma till rätta med vad som borde vara en enkel förflyttning, men jag kan inte bortse från att kostnaderna ökar för varje dag. Det börjar bli omöjligt att hitta rengöringsmedel och tvättmedel, och när de finns tillgängliga är de av lokalt märke och inte alls av hög kvalitet på grund av begränsade resurser.

Under den här tiden har jag lärt känna familjen som vi hyr av – de är verkligen vänliga människor som inte tvekar att hjälpa till när det behövs, som om vi hade känt varandra länge. Jag har också träffat en ny vän som heter Mustafa, som alltid kommer för att leka och underhålla min dotter Sama.

Sama har nyligen utvecklat en värmeallergi som förvärras för varje dag som går. Min småtting trivs inte i det här tillfälliga hemmet; hon kan inte krypa eller leka fritt på betonggolvet, som skaver och gör ont mot hennes hud. Jag är verkligen ledsen för hennes skull. Jag önskar att jag kunde ge henne en bättre plats och bättre förutsättningar att leva lyckligt.

När det gäller min man var vi tvungna att ta ut en del av våra kampanjmedel för att starta ett solcellsdrivet telefonladdningsprojekt för att tillgodose våra bostads- och matbehov.

Jag önskar att jag kunde ha ständig tillgång till internet för att hålla kontakten med er, mina vänner. Jag ska försöka skriva detaljerade dagboksanteckningar när det är möjligt.

Lama Majdi

Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Bland migrantarbetare är semester inte alltid populärt, eftersom själva vistelsen handlar om att jobba ihop pengar medan kontakten till nära och kära reduceras till videosamtal. Trots det finns det många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. Emil Boss hoppas att alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester en dag.

För bara några decennier sedan hade nästan alla fack och storföretag egna semesterbyar. Medlemmar eller anställda kunde till subventionerat pris åka exempelvis till Västkusten eller fjällen och vila upp sig på semestern. När utlandsresandet tog fart skaffade många organisationer istället semesterlägenheter nere på kontinenten.

I dag återstår bara några få stugor här och där. Transportarbetarförbundet har fem stugor i Lysekil, Akademikerförbundet SSR har kvar sina lägenheter i Frankrike och Spanien. Men överlag har konceptet blivit väldigt omodernt. Tanken på att facket eller arbetsköparen ska tillhandahålla en billig semestervistelse får nog sägas tillhöra en annan tid.

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

När vi i Syndikalisterna organiserar byggare och städare i Stockholm slås vi ofta av hur ålderdomligt allting ter sig. När medlemmarnas problem ska hanteras är ofta den mest effektiva metoden att damma av avlagda gamla fackliga lösningar. Det är verkligen inte ett bra tecken.

Medlemmar utan bankkonton behöver betala medlemsavgifter kontant och får då en stämpel i medlemsboken. Skadade och arbetslösa medlemmar står utanför trygghetssystemen och behöver hjälp genom insamlingar från andra arbetare. Medlemmar behöver tipsa varandra om vilka byggföretag som betalar ut rätt lön i tid. Arbetare som organiserar sig blir vräkta och behöver hjälp med boenden.

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Samma sak med semestrar. På varenda större byggprojekt i Stockholm hittar du arbetare som har kommit ensamma till Sverige och som bor i förläggning eller inklämda hos någon slumvärd. Syftet med vistelsen i Sverige är ofta att samla ihop så mycket pengar som möjligt. Kontakten med familjen sker via videosamtal. Skolavslutningar och födelsedagar missas, barnen växer upp på andra sidan jorden.

För dessa arbetare är semestrar inte alltid populära. Längre ledigheter riskerar att förlänga arbetsresan, som ofta tar slut när en viss summa har samlats ihop. Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Självklart finns det också många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. För den arbetare som hyr en fällsäng i vardagsrummet hos en slumvärd och skickar hem alla pengar till familjen, blir det sällan trevliga veckor.

Möjlighet till riktig semester – en dag

Tänk då om fackföreningen förfogade över några billiga stugor så att medlemmarna fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse? Varsomhelst vid någon trevlig insjö skulle duga, det viktigaste vore att det är gratis. Under resten av året kunde stugorna fungera som en tillflyktsort för de svartlistade arbetarna, för de vräkta och för de halvsvältande arbetslösa.

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Denna ålderdomliga idé måste vänta på en ljusare framtid. Varje medlemsavgift behövs fortfarande för att få företag att betala ut lön för utfört arbete eller att anmäla arbetsskador. Kampen fortsätter och en dag kanske alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester.

Morris, John och Hunters äventyr i senkapitalismen fortsätter. I sommar får Arbetarens läsare följa med på en flippad färd när de jobbar som foderbudförare – där inget blir som de hade trott. Det här är del ett av Tommy Sundvalls nyritade Ketamin Cowboys ur den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen.

Sommarserien: Ketamin Cowboys – del två

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Och motståndet mot förkortad veckoarbetstid är kompakt, både från näringslivet och den sittande regeringen. Men hur väl håller egentligen argumenten. Undertecknaren slår hål på dem – ett efter ett. Och menar att det krävs rätt allianser i kampen mot Jacob Wallenberg och näringslivets allierade.

Industrimagnaten Jacob Wallenberg, ordförande för Svenskt näringsliv, säger: Europa riskerar att bli en turistattraktion. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) säger: vi måste arbeta (mer) för att ha råd med vår levnadsstandard.

Samtidigt: Sex timmars arbetsdag. Vårdförbundet strejkade för kortare arbetsdag.

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Men hur argumenteras det egentligen? Svantesson säger att ”vi” inte har råd med mindre arbete. Vi är i detta fall Sverige. Jacob Wallenberg går i en intervju i Dagens nyheter ett steg längre och pratar om ”vi” som Europa. Det de säger, som ordförande för Svenskt Näringsliv respektive näringslivets politiska grens representant, är att landet och kontinenten inte klarar av löntagarnas krav på ett drägligare arbetsliv.

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Det finns tre huvudsakliga nivåer för att lösa frågan om våra villkor på jobbet. För det första, det vill säga nivå ett, den övergripande: all fritid är, i kapitalets ögon, stulen tid, förslösad tid. När vi som arbetskraft kämpade till oss helgen, kämpade till oss 10 timmars och sedan 8 timmars arbetsdag så var det med enorm ovilja sett från Wallenberg och deras politiska allierade inom politiken.

Det är bara att lyssna på PG Gyllenhammar när han uttalar sig om föräldraledigheten, teknikföretagen när de pratar om semester eller gudfadern Jacob Wallenberg när han pratar om arbetsdagens längd. De vill ha mer av din tid, de vill att du ska skapa mer för dem, de vill ha vinst. Inget konstigt med det. Det är så vårt system fungerar. För att ta sig fram som företagsledare måste du försöka producera så mycket som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Semester, föräldraledighet, kortare arbetsdagar – allt är ökade kostnader och mindre produktion.

Det de lyfter till ytan är kapitalismens mest grundläggande konflikt. Svenskt Näringsliv och deras finansierade tankesmedja Timbro (som via Adam Dianeli, ansvarig för rättsstatsfrågor på Timbro, har gått ut och krävt lägre löner, för att mildra kraven och flytta debatten högerut) ser alla förbättringar av arbetsvillkor som ett hot mot deras framtid. Om de går med på något för de anställdas räkning så är det antingen för att de känner sig hotade eller för att de räknar med att det kommer att gynna vinstmarginalerna.

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Den andra nivån är den internationella (denna är i diskussionen om arbetstiden den mest intressanta): här hör vi argument som ”de kommer att ta våra jobb”. När de försöker skapa opinion för att vi ska sänka våra krav så använder de den internationella konkurrensen som huvudpoäng.

För det första så har ”de” redan tagit många av ”våra” jobb i och med att kapitalmarknaden avreglerades och, precis som det svenska näringslivet förespråkade, företagen flyttade sin produktion till låglöneländer.

Sedan, om vi nu ska spela konkurrensspelet så gör den svenska regeringen inte mycket för att bevara de kvarvarande jobben. Enligt en ny studie av det amerikanska forskningscentret CSIS satsade den kinesiska regeringen 230 miljarder dollar under åren 2009–2023 för att bygga upp sin elbilsindustri. Under samma period satsade vår svenska regering på jobbskatteavdrag för höginkomsttagare och att bygga ut sektorn för hushållsnära tjänster genom ett ständigt utökat RUT.

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Det är en prioriteringsfråga. Industrialisering eller neoliberal trickle-up economics.

Men framför allt så är vår allians inte med Wallenberg eller det svenska kapitalet. Det är istället med löntagare i länder som Sydkorea, där över 6 000 Samsung-arbetare strejkade nu i juli, just för bättre arbetsvillkor. Det är med de kinesiska arbetarna som gör detsamma. Om vi inte har den inställningen så blir det ett race to the bottom där vi försöker övervinna varandra i vem som kan ha sämst villkor, för att ”få jobben”. Då vinner den sydkoreanska, kinesiska och den svenska Wallenberg. Och det är inte bra för oss.

Storstrejk på Samsungs fabriker i Sydkorea

Den tredje nivån är den svenska och den är helt ärligt mest skrattretande. Svantesson säger att vi inte har råd och menar att en reform för arbetstidsförkortning ”medför stora kostnader” och att ”då finns det risk att man behöver höja skatterna.” Ett första svar blir ju: jaha. För att utveckla det svaret litegrann: ja, då tar vi bort RUT och alla era skattesänkningar för höginkomsttagare. Enkelt. Människor som inte behöver mer pengar får avstå sina bidrag för att resten ska få ett drägligare liv.

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att bli rikare. Men vi vet ju att löneandelen sjunkit jämfört med vinstandelen i decennier och att många redan blivit orimligt mycket rikare. Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att höja vår levnadsstandard. Men vi vet ju att ökad stress och press drastiskt sänker vår levnadsstandard.

Diskussionen om arbetsdagens längd handlar om att vi löntagare måste skapa rätt allianser för att pressa Wall Enberg och hans allierade.

Det är vi som får samhället att fungera. Det är vi som kan få det att stanna. Om saker inte blir bättre så är det dags att visa det.

Elias Efvergen, statsvetare och debattör

Moa Candil reser med tåg söderut i ett brinnande Europa. Men det är inte bara eldar som brinner och förgör, utan även eldar som brinner av solidaritet, gemenskap och mod och på så sätt inger styrka.

Europa brinner. Vi vet att det brinner, alla vet, men vi vet inte om elden går att kontrollera. Det brinner i skog och mark, på Kos och Chios. Det brinner i människors hjärtan. Av hat och kärlek, törst och uppror. Fascismens vindar som blåser genom Europa och får elden att tillta i styrka.

Europa brinner men vi reser ändå. Eller kanske just därför. Tar tåget genom Europa, vill att barnen ska få se något mer än småstaden där de växer upp. Vill att de ska få höra andra språk och röster. Känna andra dofter och tendenser. Tror att de behöver det, jag behöver det! Behöver lämna småstaden, så överfull av turister, och bli en turist någon annanstans.

Hamburg: Vi äter veganska hamburgare och dricker pk-cola men tvingas dela gatorna med grupper av män av olika nationalitet. Fotbolls-EM pågår och stämningen är tveksam. Timmarna kan inte gå fort nog innan nästa tåg ska gå. Förlåt Hamburg, men det kommer aldrig bli vi två.

Marseille: Palestinska keffiyehs säljs i var och varannan butik, bredvid fejkade Gucci-tröjor och plagierade Pokémon-kort. Ett stort demonstrationståg flyter genom gatorna och kräver eldupphör – NU! Soptunnorna svämmar över men grannar blockerar högljutt en strejkbrytande sopbil. Det postkoloniala Frankrike vägrar hålla tyst. Marseille, mon amor.

Moa Candil:
Verkligheten bortom turisternas ringmur

Och så är vi framme hos tío Javier i Castilla y Leon, mitt i Spanien. Mitt i ingenstans. Han driver en restaurang, barnens farbror, och där får man höra ett och annat. ”Det här hade aldrig hänt på Francos tid”, kommenterar en äldre gubbe när trafikkaos uppstår på E5:an. ”Hur ska företagen ha råd att anställa någon nu?” frågar en byggarbetare retoriskt när Spaniens nyliga höjning av minimilönen – till 1 134 euro (motsvarande drygt 13 000 kronor) i månaden – kommer på tal.

– Om du inte vill ha mer pengar behöver du inte ta emot dom. Det finns andra som vill, kontrar tío Javier, som själv började sin karriär i Europa som papperslös, arbetslös och bostadslös migrant i början av seklet.

Europa brinner. I Spanien demonstrerar tiotusentals människor mot mass-turismen som gör deras liv omöjligt att leva.

– Vi är inte emot turisterna i sig, säger en Barcelona-bo till Aftonbladet. Problemet är myndigheternas agerande som gör staden obeboelig för sina invånare.

Blandade syndikalister i spanska CGT demonstrerar för förändringar i pensionssystemet i Barcelona 2022.

SAC:s systerfack i Spanien: ”Det här är våra viktigaste kamper just nu”

Katalonien tar redan ut en särskild skatt av besökare, och borgmästaren har lovat att inte utfärda fler Airb’n’b-licenser. Men demonstranterna kräver mer. Högre turistskatt, en begränsning av uteserveringar som ockuperar alla offentliga rum och ett stopp för grandiosa sport- och kulturevenemang som lockar ännu fler besökare. Liknande krav framförs mer tystlåtet i min egen småstad, längre norr ut i Europa. Framförs i konsten och på sociala medier, sällan eller aldrig på gatorna. Elden är ännu mycket kontrollerad.

Vi reser tillbaka norrut, genom Asturien, Kantabrien och Baskien. Stannar till i Bilbao och tittar upp på fasaderna. ”Titta där, och där, och där!” Överallt hänger den, flaggan i rött och grönt, svart och vitt. Överallt hänger Palestinas flagga från de baskiska balkongerna. Som en symbol för att elden som brinner inte bara förgör och får styrka av hat. Elden kan också brinna av solidaritet, gemenskap och mod. Och där, i en gränd i Bilbao, får elden i mig ny styrka.

Måndag 15 juli, kl: 08:20

Hej mina vänner, vi kan tvingas lämna vårt tillhåll på grund av problem med de människor som flytt med oss, min man kommer att försöka leta efter en ny plats men vi har för närvarande inte råd med hyra, eftersom vi inte betalar hyra för detta halvförstörda rum sedan början på detta krig.

Just nu behöver vi verkligen brådskande stöd på grund av denna situation, kan förlora internet-anslutning på grund av denna situation.

Vi är fortfarande i det semiförstörda rummet, vi vet inte var vi ska fly, min man kommer att gå och söka efter en ny plats. Vi har varken en annan plats eller ett tält.

Lama Majdi

Söndag 14 juli, kl: 22:46

I dag är det den 13 juli. Jag vaknade mycket trött efter en lång natt på grund av min dotters ständiga gråt, och ingen annan än jag kommer att ta på sig uppgiften att få henne att somna om.

Jag känner mig mycket upprörd känslomässigt och utmattningen är djup. Till frukost åt jag timjan och olivolja, och sedan tog jag itu med den utmattande städningen.

Det säkra området Al-Mawasi i Khan Yunis har bombats, där de fördrivna människornas tält finns. En ny massaker har begåtts, inför ögonen och öronen på denna orättvisa värld, och som vanligt finns det ingen som kan stoppa det.

Deras förevändning var att höga ledare skulle mördas, men nyheten förnekades omedelbart och fungerade bara som en ursäkt för massakern på oskyldiga civila. Att uttrycka sin nöd i ord eller skrift verkar meningslöst nu. Kort sagt, vi är trötta på det här livet.

Min man och jag åt lunch tillsammans, sedan vilade han en kort stund innan han gick en halvtimme senare för att fortsätta med ett arbete som han hävdar inte har något annat syfte än att uppta hans tid och få honom att lämna rummet.

Det har varit en extremt miserabel dag, fylld med nedslående nyheter. Herregud, varje dag verkar mer nedslående än den förra.

Jag förstår inte att jag fortfarande lever efter alla dessa nederlag som aldrig upphör. Min man kom tillbaka, och vi satt och diskuterade bekymmer och om hur våra liv inte betyder någonting och inte har något värde i världens ögon. Den okända framtiden är verkligen skrämmande eftersom vi inte vet vad vi kommer att möta härnäst. Och ingen vet när de kan bli nästa mål i detta skenande kaos som vi befinner oss i. Här slutar jag för i dag. Hejdå.

Lama Majdi

Lördag 12 juli, kl: 19:25

I dag är det den 12 juli, och dagarna passerar utan något hopp. Ja, hoppet har försvunnit för länge sedan, eftersom världen helt har raderat oss från sitt minne.

Jag vaknade för att förbereda frukost åt min man, han ville gå tidigt för att fylla på vår gasflaska. Alla har fått registrera sig för påfyllning, och det var vår tur idag. Han gick och betalade 19 dollar för att fylla på 8 kilo gas.

Han blev lovad att de skulle kontakta honom när vår cylinder var fylld. Efter det fortsatte han sin resa för att sälja salta pinnar, som han säger inte ger någon vinst längre eftersom alla produkter utsätts för fruktansvärda prissvängningar.

Det verkar bara vara varuägarna som kontrollerar och tjänar pengar på handeln.

Hur som helst tillbringade jag dagen med att leka med min dotter och lyssna på nyheterna som injicerar oss med ett bedövningsmedel för att få oss att glömma smärtan.

Nyheterna berör oss inte längre; vi väntar bara på något påtagligt i verkligheten. Vår måltid bestod av potatis med ägg, en välkommen omväxling från våra vanliga måltider. Jag städade efter lunchen och min man vilade en kort stund innan han återvände till jobbet. Jag gick ner för att träffa några grannar; vi småpratade och min dotter var glad över att få allas uppmärksamhet.

Min man kom tillbaka utmattad, slappnade av en stund och tog sedan en snabb dusch. Efter det diskuterade vi hur dagen hade gått, med många berättelser från marknaden där säljare utsätts för stölder och gör stora förluster på grund av instabila priser.

Så småningom var det dags för oss att sova, men vi gjorde det på spänn, eftersom händelserna inte lovar något gott och det inte finns någon stabilitet i våra liv.

Lama Majdi

Arbetssamhället: Från plikt till rättighet

Arbetarrörelsens kompromiss

Det endimensionella tänkandet

Arbetslinjer

Barcelonas strejkande H&M-arbetare i protestaktion i Stockholm

Strejken på H&M i Spanien fortsätter

Facklig kamp över nationsgränserna

Kritiserade förändringar i arbetsmiljön

Söker dialog med företagsledningen

Många nyfikna förbipasserande

Nordiska Golvs vd åtalas för människo­exploatering

Ingen bättring på Nordiska Golv

”Hoppas på rättvisa”

Målsägandebiträdet: ”Tragedi att företaget tillåtits fortsätta”

Hotade facklig företrädare till livet

Nordiska Golv renoverade LO-borgen

Facken sluter upp bakom Kamala Harris – utgör viktiga väljargrupper

Oklart utfall för fackrörelsen när Biden kastar in handduken

Bred majoritet av facken ger sitt stöd till Harris

Trump kommer ta kampen om fackens stöd

Aborträtten viktig valfråga för Harris

Ännu ett abortförbud i USA: Kvinnor riskerar fem års fängelse

Isak Gerson:PWC:s tempelriddare på krigsstigen igen

Problematiska formuleringar finns i bibeln

Isak Gerson:När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Luthers och Lewi Pethrus texter fyllda av antisemitism

Isak Gerson:Försvarar vi inte varandra nu…

Ibn Rushd – plats för samtal och skydd från reaktionära idéer

Sms från Gaza

Emil Boss:Tänk om alla kunde få en riktig semester

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Möjlighet till riktig semester – en dag

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Sommarserie: Ketamin Cowboys – del ett

Sommarserien: Ketamin Cowboys – del två

”Fritid förslösad tid i kapitalets ögon”

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Storstrejk på Samsungs fabriker i Sydkorea

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Moa Candil:”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil:Verkligheten bortom turisternas ringmur

SAC:s systerfack i Spanien: ”Det här är våra viktigaste kamper just nu”

Sms från Gaza

Nordiska Golvs vd åtalas för människoexploatering

Isak Gerson:
PWC:s tempelriddare på krigsstigen igen

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Isak Gerson:
Försvarar vi inte varandra nu…

Emil Boss:
Tänk om alla kunde få en riktig semester

Moa Candil:
”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil:
Verkligheten bortom turisternas ringmur