Radarserie #55/2017

Arbetssamhället: Från plikt till rättighet

Tillverkning av kontaktfjädrar för reläer i automatiska telefonstationer vid LM Ericsson i Stockholm 1988. Foto: TT

Sociologen Roland Paulsens bok ”Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin” utkom första gången år 2010 och gavs i år ut på nytt, i en reviderad och utökad upplaga. Arbetaren återpublicerar i sommar de inledande delarna av boken i en radarserie. Här är fjärde avsnittet i serien.

Vilket arbete som helst är bättre
än inget arbete.

– Bill Clinton (tal, 1998)

 

Det här är vår stund. Det här är vårt
tillfälle att åter sätta människor i arbete
och öppna möjlighetens dörrar för våra barn.

– Barack Obama (tal, 2008)

 

Jag kommer att bli den största
jobbskaparen som Gud någonsin skapat.

– Donald Trump (tal, 2017)

 

För den som har varit arbetslös kan det framstå som plumpt att ifrågasätta att arbete skulle vara en rättighet. Alla inser fördelarna med att ha ett jobb jämfört med att inte ha ett. Arbetsinstitutionens historia kan dock få dagens förgivettagna rättighetsdiskurs (idén om att arbetet är en rättighet) att framstå i ett annorlunda ljus – liksom nästa kapitels genomgång av mänsklighetens frammarsch på produktionens område. Svårigheten ligger oftast i att föreställa sig ett samhälle som inte kretsar kring arbetsplikten. ”Alla samhällen har haft arbetet i centrum”, skriver Alain de Botton i sin filosofiska betraktelse av arbetet, ”vårt är dock det första att föreslå att arbetet kan vara något annat än ett straff eller en botgöring. Vårt är det första som förutsätter att vi bör försöka arbeta även i frånvaron av finansiella imperativ.”1 Politiken har misslyckats med att överskrida denna arbetssyn. I våra tidevarv fungerar även de mest radikala folkrörelserna och tankeströmningarna som aktiva främjare av arbetssamhället. Hur kunde Platons och Aristoteles arbetsavsky vändas till en arbetsglorifiering med närmast total uppslutning? Jag har diskuterat hur protestantism och industri etablerade arbetet som plikt i det kollektiva medvetandet. Det som nu ska avhandlas är rättighetsdiskursens uppkomst.

 

Arbetarrörelsens kompromiss

För att hitta rötterna till den, ur ett historiskt perspektiv, besynnerliga idén om ”rätten till arbete”, får vi gå tillbaka till 1800-talets franska arbetarrörelse. Februarirevolutionen i Paris 1848 var i huvudsak en revolt mot den monarki som den bourbonska restaurationen återupprättade efter den franska revolutionen 1789. Utöver en allmän indignation över det inkompetenta styre som utplånat revolutionens republikanska drömmar, drabbades Frankrike under 1840-talet av en ekonomisk kris som drog med sig en våg av uppsägningar och bland annat gjorde två tredjedelar av alla byggnadsarbetare arbetslösa. Undernäring tärde på den arbetande befolkningen och regeringen tvingades importera dyrt vete från Ryssland för att undvika svältkatastrof.2 Ur dessa förhållanden alstrades för första gången en folklig tillströmning kring kravet på ”rätt till arbete” – samma krav som nu återfinns under artikel 23 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Först antog kravet formen av en socialistisk paroll, men med utropandet av den andra republiken förvandlades orden till något av en ledfyr för det goda samhället. I parlamentsdebatterna under 1848 sa exempelvis den liberale Alexandre Ledru-Rollin: ”Man har sagt att rätten till arbete, det är socialism. Jag svarar: Nej, rätten till arbete är ett förverkligande av Republiken.”3

Även om diskussionen om ”vad Marx egentligen menade” inte alltid genererar någon djupare insikt ska vi här titta närmare på Marx tvetydighet beträffande denna fråga.

Antagligen finns det en skara läsare som nu undrar hur Marx förhöll sig till denna rättighetsdiskurs. Även om diskussionen om ”vad Marx egentligen menade” inte alltid genererar någon djupare insikt ska vi här titta närmare på Marx tvetydighet beträffande denna fråga; en tvetydighet som främst är av intresse för att kunna förstå hur socialismen av i dag slits mellan arbetsromantik och arbetskritik.

I Klasstriderna i Frankrike 1848–1850 beskriver Marx ”rätten till arbete” som ”den första tafatta formel, i vilken proletariatets revolutionära krav sammanfattades […] Rätten till arbete är i borgerlig mening en orimlighet, en ynklig, from önskan; men bakom rätten till arbete står makten över kapitalet, bakom makten över kapitalet står tillägnelsen av produktionsmedlen, deras underkastelse under den förenade arbetarklassen, alltså avskaffandet av lönearbetet, av kapitalet och dess växelförhållanden.”4 Exakt hur man kan frångå att tolka rättighetsdiskursen ”i borgerlig mening” och på vilket sätt den exempelvis innebär ”avskaffandet av lönearbete”, förklarar inte Marx närmare. På andra ställen är han mer entydigt arbetskritisk.5

Dubbelheten har inte desto mindre levt kvar och under perioder varit ett trätoämne och även en skiljelinje mellan frihetliga och auktoritära socialister. Med februarirevolutionen framträder för första gången en klyvning mellan arbetsförhärligande och arbetskritiska socialister. Det är emellertid inte i Marx som man finner en representant för arbetskritiken utan hos den frihetliga falang inom socialismen som dominerade den parisiska intelligentian innan Marx äntrade scenen.

Med februarirevolutionen i Paris 1848 framträder för första gången en klyvning mellan arbetsförhärligande och arbetskritiska socialister. Målning av Henri Félix Emmanuel Philippoteaux.
Med februarirevolutionen i Paris 1848 framträder för första gången en klyvning mellan arbetsförhärligande och arbetskritiska socialister. Målning av Henri Félix Emmanuel Philippoteaux. Foto: Wikimedia Commons

Marx, och många marxister efter honom, tog formellt ännu mer avstånd från anarkismen än från den klassiska liberalismen. Marx lyckades dölja det anarkistiska ursprunget hos många idéer som i historiska läroböcker numera tillskrivs honom själv. Hans alienationslära, som jag ska återkomma till, är ett exempel på detta då den i mångt och mycket föregås av anarkisten Pierre-Joseph Proudhons kritik av arbetets kvalitativa degradering.

Proudhon bejakar, som så många andra 1800-talstänkare, renässansens människoideal, där skaparförmågan lyfts fram som det essentiellt mänskliga, det som skiljer oss från djuren, men, liksom Marx senare skulle göra riktar Proudhon uppmärksamheten mot hur denna kreativitet på grund av ägandeförhållandena och den industriella fragmenteringen av arbetsprocessen omöjligen kan få utlopp i det moderna lönearbetet.6 Vore arbetet fritt organiserat, skriver Proudhon, så skulle det ”även som nöje komma att föredras framför spel och dans, fäktning, gymnastik, underhållning och alla andra distraktioner som människan i sin fattigdom uppfunnit för att uthärda den mentala och fysiska trötthet som orsakats av att vara slav under arbetet”.7 Proudhons kritik är med andra ord inte riktad mot arbetstvånget i sig, utan mot de rådande arbetsvillkoren.

Som vi ska se lever kritiken av arbetsvillkoren kvar som ett överordnat tema inom marxistiska arbetsstudier. Med den socialdemokratiska välfärdsstatens etablering utvecklas denna kritik till en stats- och privatfinansierad forskningsindustri (som författaren till denna bok i skrivande stund hämtar sitt levebröd från). Många tappningar av kritiken av arbetets villkor upprätthåller, trots den oppositionella jargongen, arbetsideologin då de slår vakt om idén om det goda arbetet och på så sätt bidrar till att bevara arbetet som nav i liv och samhälle. Anarkismens tänkare visade dock på ett tidigt stadium att deras kritik sträcker sig längre än så.

Det jag här kallat ”arbetskritik” innebär en kritik av arbetet som sådant – av dess dominanta funktion i samhället – och växer sig till en uttalad tankeströmning först efter det att arbetsideologin nått det extrema stadium där arbetet betraktas som en rättighet. Peter Kropotkin, anarkokommunismens förgrundsgestalt, var en av rättighetsdiskursens fränaste kritiker: ”Nog med vaga ord som ’rätten till arbetet’ med vilka folket vilseleddes 1848 och som fortfarande upprepas i hopp om att vilseleda dem”, skriver han exempelvis i Kampen om brödet från 1892.8 Kropotkin var, som det kommer att framgå i nästa kapitel, en av de första att framhålla industrialiseringens enorma produktivitetsvinster som skäl för att frångå arbetssamhället. Mot ”rätten till arbete” anförde han ”rätten till välstånd”:

’Rätten till välstånd’ innebär möjligheten att leva som en människa och föda barn till inträde i ett bättre samhälle än vårt, medan ’rätten till arbete’ enbart innebär rätten att alltid vara en löneslav, en träl, underordnad och exploaterad av framtidens medelklass. Rätten till välstånd innebär Social Revolution, rätten till arbete innebär inget annat än Kommersialismens Grottekvarn. Det är hög tid för arbetaren att kräva sin rätt till det gemensamma arvet och att ta det i besittning.9

Som en av de första marxisterna att kritisera folkets ”falska medvetande”, skärper Lafargue ytterligare tonen i sitt fördömande av rättighetsdiskursen.

Bland auktoritära marxister får man gå till Lafargue, som under samma tid som Kropotkin levererade den arbetskritiska klassikern Rätten till lättja: Vederläggning av ”rätten till arbete” från sin fängelsecell. Som en av de första marxisterna att kritisera folkets ”falska medvetande”, skärper Lafargue ytterligare tonen i sitt fördömande av rättighetsdiskursen:

Och tänka sig att sönerna till Skräckväldets hjältar till den grad har låtit sig degraderas av arbetets religion, att de alltsedan 1848 uppfattat den lag som begränsade arbetstiden till 12 timmar som en revolutionär seger; som revolutionär princip har de låtit proklamera Rätten till arbete. Skam över det franska proletariatet! Endast slavar kan sjunka så lågt. Tjugo års kapitalistisk civilisation skulle inte vara nog för att få grekerna från den heroiska tiden att tänka ut något så förnedrande.10

Arbetarrörelsens initiala kompromiss kan således sägas bestå i acceptansen av arbetssamhällets grundfundament; i stället för att kräva sin del av kakan i direkt form accepterar man arbetet som allenarådande fördelningsinstrument, vilket leder till kravet på rätt till arbete. Efter Kropotkin och Lafargue har rättighetsdiskursen fortsatt att konkurrera med en ömsom högljudd, ömsom lågmäld arbetskritik inom den socialistiska tanketraditionen. Så här långt i historien har rättighetsdiskursen vunnit flest anhängare.

 

Det endimensionella tänkandet

Trots att rättighetsdiskursen i huvudsak förkastas bland arbetskritiker har inte alla varit lika avvisande som de ovan citerade herrarna. Den svenske nationalekonomen Gunnar Adler-Karlsson skriver i sin kritik av den fulla sysselsättningens politik att man fram till krisen på 1930-talet kan förstå varför rätten till arbete hade en så central roll i den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Enligt honom har det fram till 1900-talets mitt funnits grund för nationalekonomins ständiga antagande att ”resurserna är begränsade” och ett bevis för det är att arbetslösheten tidigare resulterat i en materiell brist för de fattigaste som, till skillnad från i dag, inte enbart varit en konsekvens av ojämn fördelning. Detta historiska arv har, menar Adler-Karlsson, bidragit till att arbetet levt kvar som ett mål i sig emedan det tidigare betraktades som ett medel för att uppnå välstånd:

[D]enna utveckling bör hållas i minnet, eftersom det möjligen är denna sammanblandning av mål och medel som dels har medfört en situation som i dag kan kritiseras, dels måhända hindrar oss nu, när vi rimligen har fastslagit den materiella grundtryggheten, från att gå vidare mot än större grader av valfrihet för de stora grupperna av vårt folk. Min utgångspunkt för följande resonemang är alltså att den fulla sysselsättningens politik djupast sett är en reaktion på 30-talets materiella nöd, ett medel att garantera alla medborgare det mål som en materiell grundtrygghet utgjorde.11

Frågan om när vi trädde in i det överflödssamhälle där den materiella grundtryggheten inte längre borde vara något problem kommer att utredas i nästa kapitel. Det viktiga med föregående citat är den nämnda sammanblandningen av mål och medel. Medan arbetslöshet tidigare varit ett problem på grund av produktionsminskningar så blir arbetslösheten i den moderna industrinationen främst ett problem eftersom individen mister den enda legitima källan till inkomst. När inget alternativ till det arrangemanget kan skönjas övergår den fulla sysselsättningen från att vara ett medel för välstånd till att bli ett mål i sig. Denna sammanblandning av mål och medel har av sociologer uttryckts på flera olika sätt. Weber beskriver det som att den moderna människan låst in sig i en rationell ”järnbur”. I takt med att hon utvecklat teknik och administration för att garantera sin överlevnad så har syftet med denna överlevnad blivit oklart.12 Ingenstans är järnburen lika robust som på produktionens område; vi kan producera varor och tjänster så att jordens resurser inte räcker till, men vi får allt svårare att förstå vad det var för mening eller dygd som Platon och Aristoteles så högt värderade. Ju längre arbetssamhället upprätthålls, desto svårare tycks det bli att föreställa sig alternativ.

Herbert Marcuse har beskrivit den här ideologiska utvecklingen som det endimensionella tänkandets triumf. Det endimensionella tänkandet rör sig helt inom den etablerade ordningens ramar. Vilket ibland är bra. Inom naturvetenskapen är det endimensionella tänkandet oundvikligt eftersom naturlagarna per definition är oföränderliga, men när vi utifrån samma ansats närmar oss samhälleliga frågor får det till följd att skillnaden mellan det som är och det som skulle kunna vara – den andra dimensionen – utesluts från analysen.13 Man kan jämföra med socialpsykologins distinktion mellan absolut deprivation och relativ deprivation. Den absoluta deprivationen upplever vi när ett behov av något slag inte tillfredsställs; den relativa deprivationen upplever vi när vi inser skillnaden mellan det vi har och det vi skulle kunna ha. Den endimensionella människan värjer sig mot den insikten.14

Den absoluta deprivationen upplever vi när ett behov av något slag inte tillfredsställs; den relativa deprivationen upplever vi när vi inser skillnaden mellan det vi har och det vi skulle kunna ha.

Byggnadsarbetarna som 1848 drabbades av arbetslöshet hade kunnat rikta vreden mot det system som gör lönearbetet så avgörande för en människas välbefinnande – de kunde, som Kropotkin skrev, ha krävt välstånd i stället för arbete. Realiseringen av ett sådant krav hade emellertid inneburit systemets omdaning och därför framstod rätten till arbete som mer ”realistisk”. Den absoluta deprivationen uppmärksammades i stället för den relativa, som när internen kräver fler raster i fånggården i stället för sin frihet. Med tiden blir den endimensionella hegemonin så förhärskande att en socialdemokratisk partiledare som Göran Persson kan säga: ”Frihet är för många vanliga människor att ha ett jobb och att inte behöva vara orolig för arbetslöshet och sjukdom” och vinna politiska poäng på jordnära anspråkslöshet.15 Samhället lovar, som Gorz uttrycker det, ”att det kommer att anstränga sig till det yttersta för att hitta arbetet åt er, skapa arbete åt er, ett arbete som det självt skulle klara sig utmärkt väl utan, men som ni har ett absolut behov av”.16 Det är förståeligt att ”rätten till arbete” kan få fäste i ett samhälle som lider under materiell brist, men ju mer det totala överflödet växer, desto mer repressiv blir denna ”rätt”.

Med tiden blev den endimensionella hegemonin så förhärskande att en socialdemokratisk partiledare som Göran Persson kunde säga: ”Frihet är för många vanliga människor att ha ett jobb och att inte behöva vara orolig för arbetslöshet och sjukdom” och vinna politiska poäng på jordnära anspråkslöshet.
Med tiden blev den endimensionella hegemonin så förhärskande att en socialdemokratisk partiledare som Göran Persson kunde säga: ”Frihet är för många vanliga människor att ha ett jobb och att inte behöva vara orolig för arbetslöshet och sjukdom” och vinna politiska poäng på jordnära anspråkslöshet. Foto: Bertil Ericson/TT

I ”den svenska modellen” har dock rätten till arbete haft en för stat och kapital ovanligt jämkande effekt. Med Per Albin Hansson och Tage Erlander går Sverige in i mer än 40 år av socialdemokratiskt patriarkstyre under vilket ”samförståndspolitik” och ”saltsjöbadsanda” upphöjs till ledande maximer. Detta innebär att man tillsammans med högerpartier och näringsliv sluter upp bakom ett antal mål för den samhällsekonomiska utvecklingen: maximal ekonomisk tillväxt, fred mellan arbetsmarknadens parter, jämna konjunkturfluktuationer och, mer som ett ideal än ett reellt mål, den fulla sysselsättningens politik som en del av arbetslinjen, som jag snart ska återkomma till. Här drar socialdemokratin och fackföreningsrörelsen åt samma håll och med tiden löses de tidigare så täta skotten mellan arbetarrörelsens och kapitalets representanter upp så pass att nära en tredjedel av ministrarna i Göran Perssons socialdemokratiska regering kunde gå vidare till välbetalda näringslivsposter – ett fenomen som för bara 30 år sedan skulle ha varit omöjligt.17 Trots en tidig historia av brutala arbetsmarknadskonflikter blir samförståndet till vana, och när kapitalet släpper alla ambitioner om samförstånd är arbetarrörelsens representanter så förbytta att de väljer att leva kvar i fantasin om att samförståndet aldrig kan upphöra. Att ta till äldre tiders stridsåtgärder blir följaktligen en omöjlighet.

Sociologen Jürgen Habermas har på en högre abstraktionsnivå beskrivit denna politiska utveckling som utmärkande för den moderna, västerländska politiken. Politiken har, menar han, gått från att vara en positiv kraft i samhället till att bli negativ. Med positiv menar Habermas att politiken tidigare rörde sig inom Marcuses ”andra dimension”; den intresserade sig mer för att skapa nya samhällen med nya institutioner, normer och ekonomiska principer – dess funktion var med andra ord transcendent. Värderingar spelade en mycket större roll; i diskussionen om vilket samhälle vi vill ha aktualiserades ständigt etiska ställningstaganden om vad vi ansåg vara rätt och fel. I dag har den diskussionen i princip strukits från den realpolitiska agendan till förmån för pragmatik – rätt och fel har ersatts med vad fungerar? Och i synnerhet: vad fungerar inom ramen för det rådande samhället?18

Värderingar spelade en mycket större roll; i diskussionen om vilket samhälle vi vill ha aktualiserades ständigt etiska ställningstaganden om vad vi ansåg vara rätt och fel.

Politikens roll är dock inte enbart att få samhällsprocesser att fungera smidigare. Det Habermas vill fånga med att politiken fått en ”negativ funktion” är att den snarare än att upplösa kapitalismens grundbultar gjort till sin uppgift att rädda kapitalismen från sig själv. Marx nationalekonomiska grundidé om att den industriella kapitalismen producerar mer än vad den till slut kan konsumera och på så sätt blir offer för ständiga överproduktionskriser (se mer om ”kristeori”, i kapitel 3) är i dag inte särskilt kontroversiell. Få ställer sig av samma skäl bakom idén om en helt ohämmad kapitalism – staten måste ”reglera” kapitalismen så att kriserna inte blir alltför djupa. ”Höger” och ”vänster” har samhällsekonomiskt kommit att representera en skillnad i hur mycket man anser att staten bör reglera. Denna pragmatiska likriktning innebär på intet sätt att politiken skulle ha blivit värderingsfri eller ”rationell”. Värderingarna är mer implicita och otydligare än tidigare, men i varje samförståndspolitisk ”kompromiss” finns de. Dessa värderingar behöver sällan eller aldrig uttalas; de är i marxistisk mening ideologiska då de framstår som självklara, som eviga axiom. Det är denna ideologiska laddning som gör dem så svåråtkomliga.19

 

Arbetslinjer

Den svenska arbetslinjen är ett utmärkt ämne för ideologianalys och har också studerats av flera samhällsvetenskapliga forskare, antagligen eftersom den sedan socialdemokratins maktövertagande varit mer tongivande än någon annan samförståndspolitisk idé. Att som politiker ”värna arbetslinjen” har blivit något som man från både höger och vänster kungör med samma mekanik som när man säger sig vilja bekämpa främlingsfientlighet eller mäns våld mot kvinnor. När politiska uttalanden närmar sig floskelextremen tenderar begreppen att förlora sin mening.20 Vad arbetslinjen innebär mer konkret är därför inte självklart: dess innebörd kan variera mellan en vag ambition att motverka de problem som förknippas med arbetslöshetsrelaterad fattigdom, eller, i grövre versioner, att tvinga ut cancersjuka människor i arbetslivet.21

Att som politiker ”värna arbetslinjen” har blivit något som man från både höger och vänster kungör med samma mekanik som när man säger sig vilja bekämpa främlingsfientlighet eller mäns våld mot kvinnor.

Bland akademiker, där den begreppsliga stringensen vanligtvis är större, brukar arbetslinjens innebörd formuleras som att ”de som kan arbeta och bidra till sin egen och andras försörjning också skall ha möjlighet att göra detta. Genom denna princip prioriteras aktiva åtgärder i form av arbete, praktik eller utbildning framför enbart utbetalningar av kontanta ersättningar.”22 Arbetslinjen innebär alltså ett avståndstagande från idén om villkorslös inkomst och ligger också till grund för mycken ”stimulanspolitik” (se kapitel 4), det vill säga statliga åtgärder för att ”skapa arbete”. Arbetslinjens moraliska fundament utgörs, som vi ska se, av flera arbetsideologiska antaganden. De mest återkommande är att arbetet skänker livet mening, att det gör oss friska, och att det bidrar till integration i samhället. Dessa antaganden kommer därför att ägnas särskild uppmärksamhet i det här kapitlet.

Både Owe Grape23 och Jonas Olofsson24 ser i arbetslinjen en välbekant dubbelhet. Å ena sidan syftar den till individens disciplinering utifrån uppfattningen att icke-arbete är farligt för moralen; å andra sidan kan arbetslinjen betraktas som en statlig välfärdspolitik vars syfte är att skänka individen mer av ekonomisk autonomi. Tack vare denna dubbelhet ”vävs rättigheter och tvång, bistånd och disciplinering ihop i ett och samma begrepp”, som det står att läsa i en av statens egna utredningar av begreppet.25 Malin Junestav har bättre än någon annan lyckats identifiera hur denna motsägelsefulla arbetslinje kan delas in i tre ”arbetslinjer” som var och en dominerat under olika perioder av 1900-talet. Till att börja med representerar arbetslinjen ett kontroll- och disciplineringsperspektiv som enligt Junestav var rådande fram till det socialdemokratiska maktövertagandet på 1930-talet. Därefter formulerades arbetslinjen främst utifrån ett självhjälps- och uppfostringsperspektiv som betonade statens stödjande roll i individens förmodade strävan att bli arbetsam och självförsörjande. Under 1960- och 70-talen försöker man ytterligare få staten att framstå som ”hjälporgan” när arbetslinjen formuleras ur ett rättighetsperspektiv med större betoning på statens ansvar.26 En särskilt intressant observation som Junestav gör är att kontroll- och disciplineringsperspektivet, vars historiska rötter vi vid det här laget fått tillfälle att bekanta oss med, får en mer framträdande roll under 1990-talskrisens mödosamma dagar. Inte som den helt dominerande arbetslinjen givetvis, utan hopflätad med de andra två och helt i linje med den världsomspännande övergången från welfare till workfare, det vill säga en allt större press på individen att genom allsköns övningar visa på god arbetsvilja för att tilldelas de allt mer behovsprövade bidragen. I Sverige har denna utveckling varit särskilt tydlig på Arbetsförmedlingen, som på bara ett par decennier gått från att erbjuda en tjänst (förmedling av arbete) till att fungera som ett kontrollorgan. Sammanblandningen av ”tjänst” och ”kontroll” har varit särskilt svår att hantera för de som arbetar som arbetsförmedlare och här finns en viktig förklaring till varför Arbetsförmedlingen enligt flera enkäter blivit Sveriges minst omtyckta myndighet.27

Under 1960- och 70-talen försöker man ytterligare få staten att framstå som ”hjälporgan” när arbetslinjen formuleras ur ett rättighetsperspektiv med större betoning på statens ansvar. Olof Palme håller tal på denna bild från 1968, året innan han tillträder som Sveriges statsminister.
Under 1960- och 70-talen försöker man ytterligare få staten att framstå som ”hjälporgan” när arbetslinjen formuleras ur ett rättighetsperspektiv med större betoning på statens ansvar. Olof Palme håller tal på denna bild från 1968, året innan han tillträder som Sveriges statsminister. Foto: TT

Sammanflätningen av disparata, för att inte säga motstridiga, diskurser gäller inte bara den svenska arbetslinjen utan även arbetsideologin generellt. 1900-talets arbetaridentitet är ett uppenbart exempel på denna inre konflikt. Som Allvin påpekar rymmer arbetaridentiteten ”en inre motsättning i form av en identitet som både förutsätter och tar avstånd från arbetet”.28 Idealet har med andra ord varit att under fullständig lydnad utföra sitt dagsverke för att därefter gå på partimöten och planera övertagandet av produktionsmedlen (eller åtminstone detaljer som först måste hanteras innan övertagandet alls kan diskuteras och så vidare). Till en början var detta ideal genomsyrat av en känsla av framåtskridande, av knog och kneg med mål i sikte, men ju längre tiden gått, desto mer institutionaliserad och cementerad har motsättningen blivit. I Sverige skedde denna övergång förhållandevis snabbt. Från att ha skakats av vilda strejker på liv och död (som kulminerade med skotten i Ådalen, 1931) injicerades landets produktionskrafter med en bedövningsspruta som sedermera blivit känd som ”den historiska kompromissen” mellan arbetarrörelse och kapital i Saltsjöbaden, 1938. Den läskunniga, nyktra, bildade, fackligt och partiengagerade arbetaren blir nu idealet som skiljer ”starka” från ”svaga”; ett ideal som innebär att alla sfärer av livet blir till ”arbete” i meningen möda och disciplin.29

En förvirrande aspekt är hur renässansens skaparideal kommit att ingå i arbetslinjens ideologiska stomme. I filosofiska traktat börjar ”skapande” tidigt likställas med ”arbete”.31 Det Arendt kallar poiesis, skapandet av något nytt, en materialisering av människans inre, som Marx beskriver det (se kapitel 7), blandas ständigt samman med Arendts techne-begrepp, det repetitiva slitet vid livskvarnen som krävs för vår överlevnad. Såväl Arendt som Marx hävdar (liksom Proudhon som jag tidigare nämnt) att arbetet under industrialismen mer och mer kommer att likna techne medan poiesis går från att vara ett normalt inslag i hantverket till ett fåtalets privilegium. I den mån denna teknologiska utveckling erkänns av 1900-talets arbetarrörelse reduceras problemet till en administrationsfråga som kan lösas med arbetsmiljölagstiftning. Arbete ska vara skapande. När sedan arbetslinjen under 1900-talet höjs till skyarna så talar man om arbetet som om poiesis fortfarande hör dit, trots att arbetsdelningen samtidigt dehumaniserar det produktiva arbetet så till den grad att det, som Raoul Vaneigem uttrycker det i en av situationismens klassiska texter, blir ”lönlöst att ens förvänta sig en karikatyr av kreativitet vid det löpande bandet”.32 Arbetets kreativa aspekt försvann, menar Vaneigem, med arbetsideologins industriella sjösättning: ”I ett industriellt samhälle som blandar samman arbete och produktivitet, har produktionens nödvändighet alltid varit en fiende till lusten att skapa.”33 Även Russell noterar hur arbetets alltför välkända börda står i bjärt kontrast till den romantiserade bild som även akademiker kan ge uttryck för:

Om du frågar [en arbetare] vad han tycker bäst om i livet kommer han sannolikt inte att svara: ”Jag är förtjust i manuellt arbete eftersom det får mig att känna att jag fullgör människans ädlaste uppgift och eftersom jag fascineras av hur människan kan förändra sin planet. Det är sant att min kropp kräver perioder av vila vilket jag försöker tillåta mig så gott jag kan, men jag är aldrig så glad som när morgonen kommer och jag kan återgå till den möda från vilken min belåtenhet härrör”. Jag har aldrig hört arbetande människor säga något liknande. De betraktar arbetet som det bör betraktas, som en nödvändig födkrok, och det är under fritiden som de upplever sin eventuella lycka.34

Bland socialismens tänkare finner man en stor vördnad inför det industriella arbetet och dess intensiva puls.

Hur välkänt detta sakernas tillstånd än må vara så återkommer sammanblandningen mellan verklighetens arbete och poiesis i flera versioner genom historien och den lär fortsätta att upprepas ett bra tag framöver. Bland socialismens tänkare finner man en stor vördnad inför det industriella arbetet och dess intensiva puls. Marx såg själv ”socialiseringen” av produktionsmedlen, det vill säga den allt mer komplexa arbetsdelningen, som ett av mänsklighetens viktigaste framsteg och tar i Filosofins elände kraftigt avstånd från vad han kallar ”hantverksidiotin”.35 Det är vidare välkänt att Lenin var en så stor beundrare av Taylors löpandebandprincip att han i studiesyfte bjöd Taylor till Sovjet för att bättre kunna initiera decennier av monotoniarbete för sovjeterna. Att arbeta med kroppen var närmast synonymt med skapande, och arbetare som inte insåg välsignelsen i detta var suspekta. Med vetenskapen som ny religion funderade Trotskij och andra kring nya sätt att reducera arbetsmotviljan. Trotskij ville förverkliga det maskulina arbetaridealet, ”den nya sovjetiska människan”, med den sortens rasbiologiska metoder som annars brukar förknippas med Nazityskland: ”Den mänskliga arten, den långsamma Homo sapiens, kommer återigen att genomgå en drastisk förändring och i sina egna händer bli föremål för de mest komplexa metoderna för artificiellt urval och psykofysisk träning. Människan kommer att lyckas med sitt mål […] att skapa en ny sociobiologisk typ, en övermänniska om du så vill.”36 I alla totalitära stater är det lätt att se hur arbetsideologin genererat den här typen av maskulina styrkeideal där det manuella arbetet länge haft en framträdande plats. I Min kamp skriver exempelvis Hitler: ”Exakt hur långt det judiska inflytandet har gått bland vårt folk framgår av den brist på respekt, t.o.m. förakt, som visas det manuella arbetet. Detta är inte tyskt. Endast förfranskningen av vårt liv, som egentligen är en judifiering, förändrade den tidigare respekten för kroppsarbetet till ett visst förakt för varje slag av fysiskt arbete.”37

Även om arbetsideologin sällan tar sig så groteska uttryck i dag lever liknande tongångar kvar i två särskilt seglivade föreställningar: den ena är att arbetet skänker individen mening, sammanhang och gemenskap; den andra är att arbete är bra för hälsan. Eftersom dessa föreställningar så ofta upprepas i dagens samhällsdebatt kommer jag här att behandla dem separat och granska dem empiriskt.

Ta del av granskningen av föreställningarna i nästa avsnitt av Arbetssamhället.

 

Fotnoter:

1. Alain de Botton, The pleasures and sorrows of work, New York: Pantheon Books, 2009, s. 106.

2. Georges Duveau, 1848, Paris: Gallimard, 1965.

3. Ledru-Rollin, ”Débat sur le droit au travail: Discours à l’Assemblée nationale constituante: 11 septembre 1848”, 1848, www.assemblee-nationale.fr/histoire/7ej.asp.

4. Karl Marx, The class struggles in France, Moskva: Marxists.org, 1996, s. 12.

5. Ett berömt stycke ur Kapitalets tredje band säger exempelvis: ”[…] frihetens rike begynner i själva verket först där det arbetande som är bestämt av nöd och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur på andra sidan den egentliga materiella produktionens sfär […] På andra sidan detsamma begynner den mänskliga kraftutveckling, som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid blott kan blomstra på detta nödvändighetens rike som sin grundval. Arbetsdagens förkortande är grundbetingelsen”, se Karl Marx och Friedrich Engels, Capital: A critical analysis of capitalist production, Moskva: Progress, 1971 [1867], s. 820.

6. Jfr Botton, The pleasures and sorrows of work, s. 106.

7. Pierre-Joseph Proudhon, Selected writings of Pierre-Joseph Proudhon, Garden City, New York: Doubleday, 1969, s. 82.

8. Peter Kropotkin, The conquest of bread and other writings, Cambridge: Cambridge University Press, 1995 [1892], s. 29.

9. Ibid., s. 30.

10. Paul Lafargue, The right to be lazy, and other studies, Chicago: C.H. Kerr & Co., 1907 [1887], s. 15n.

11. Gunnar Adler-Karlsson, Tankar om den fulla sysselsättningen: Ett arbetspapper, Stockholm: Prisma, 1978, s. 37.

12. Jfr Max Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, Lund: Argos, 1978 [1904], s. 85-87.

13. Herbert Marcuse, One-dimensional man: Studies in the ideology of advanced industrial society, Boston: Beacon Press, 1991 [1964].

14. Marcuse menar att den filosofiska grunden för det endimensionella tänkandet finns hos de logiska positivisterna – även om han naturligtvis påpekar att det är ekonomiska intressen som gett den endimensionella filosofin dess hegemoniska position i det kollektiva medvetandet. Samtidigt finns här nyanser. Russell, själv en representant för den brittiska filosofin, spårar den sortens felslut som Marcuse kritiserar tillbaka till John Stuart Mills utilitarism och hans sammanblandning av det önskvärda och det önskade: ”John Stuart Mill lägger i Utilitarianism fram ett argument som är så ohållbart att det är svårt att förstå hur han själv ens kunde tro på det. Han säger: Lycka är det enda som människor önskar sig; alltså är lycka det enda som är önskvärt. Han argumenterar för att det enda som är synligt är sådant man ser, att det enda som är hörbart är sådant som hörs och att det enda som är önskvärt på samma sätt är sådant som önskas. Han tycks inte förstå att en sak är ’synlig’ om den kan ses, men ’önskvärd’ om den borde vara önskad. ’Önskvärd’ är således ett ord som förutsätter en etisk teori; vi kan inte härleda det önskvärda från det önskade”, se Bertrand Russell, History of Western philosophy, London: Routledge, 2000, s. 744.

Den norske sociologen Jon Elster har i mer allmänmänskliga termer beskrivit likställandet mellan det som är och det som borde vara, som en ”adaptiv preferensformation” som vi på omedveten nivå ägnar oss åt för att undvika känslor av bitterhet och misslyckande. Han skiljer detta från praktiken av vissa buddistiska och kristna traditioner där den relativa deprivationen sätts inom parentes på måttlighetsfilosofiska grunder, se Jon Elster, Sour grapes: Studies in the subversion of rationality, Cambridge: Cambridge University Press, 1983, s. 110. Steven Lukes har kritiserat Elster för att naturalisera endimensionellt tänkande och menar att vår benägenhet att förtränga den relativa deprivationen är avhängig den samhälleliga makten över tanken – att tänka ”utanför ramarna” kan i varierande grad uppmuntras eller bekämpas, se Steven Lukes, Power: A radical view, Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2005. Här kan man också tillägga att endimensionaliteten tycks vara närmast icke-existerande när det kommer till en så samhällsbevarande aktivitet som konsumtionsbeteendet har blivit. Medan vårt behov av vila och fri tid lätt kan skjutas åt sidan verkar det inte finnas några gränser för våra konsumtionsbehov. Christer Sanne beskriver i relation till produktivitetsökningarna detta som en typisk rekyleffekt: I stället för kvalitativ livsförbättring i form av mindre arbete leder ökad produktion enbart till kvantitativa ”förbättringar” i form av högre konsumtion. Detta är naturligtvis ingen slump utan snarare exempel på hur det endimensionella tänkandet speglar samhällsstrukturen, se Christer Sanne, Rekyleffekten och effektivitetsfällan: Att jaga sin egen svans i miljöpolitiken, Stockholm: Naturvårdsverket, 2006.

15. Göran Persson, Riksdagens partiledardebatt, protokoll 1996/97:12, anförande 43, 1996.

16. André Gorz, Reclaiming work: Beyond the wage-based society, Cambridge: Polity Press, 1999, s. 57.

17. Även om det sett annorlunda ut på gräsrotsnivå har maktkorruptionen och girighetsskandalerna även återkommit i den svenska fackföreningsrörelsens nutidshistoria. Inte minst är det slående hur vi i Sverige sett de senaste LO-ordförandena blandas samman med de mest skrupelfria industrikapitalisterna intill oigenkännlighet. Som styrelseledamot för byggföretaget BPA godkände Stig Malm ett fallskärmskontrakt på 20 miljoner åt sittande vd Göran Lövgren. Han ordnade också så att dottern fick gå före i bostadskön. Därefter tvingades han att avgå. Samma besinningslösa beviljande av mer pengar åt redan rika direktörer i form av pensionsavtal och löner var även de två efterföljande ordförandena, Bertil Jonsson och Wanja Lundby-Wedin, intrasslade i. Med tiden har korruptionen av fackliga representanter emellertid slutat förvåna – när Kommunalskandalen briserade 2016 då det bland annat uppdagades att LO-företrädare tilldelats förstahandskontrakt till lägenheter i Stockholms innerstad var reaktionen snarare ”inte nu igen!” – och parallellt med detta har även det fackliga engagemanget danat, jfr Magnus Sverke och Johnny Hellgren, red., Medlemmen, facket och flexibiliteten, Lund: Arkiv förlag, 2002.

18. Från konservativt håll har även filosofen Leo Strauss framfört kritik av den moderna politiken som på flera punkter är påfallande lik Frankfurtskolans. Strauss menar att den pragmatiska hållningen bygger på en nihilism såtillvida att värdegrunden för politiska beslut helt faller utanför diskussionen. Liksom Marcuse och, före honom, Georg Lukács, observerar Strauss att denna nihilism når sina mest renodlade former i de statssocialistiska och nazistiska regimerna där alla medel för att uppnå ett visst mål blir tillåtna. Vid sidan av denna brutala nihilism kritiserar Strauss den i västerländska demokratier dominerande formen av mild nihilism som snarare kännetecknas av neutralitetsanspråk med ythedonistiska förtecken där de klassiska filosofernas bemödanden om att formulera och realisera högre ideal helt har övergivits, se Leo Strauss, The city and man, Chicago: University of Chicago Press, 1977, s. 1–18.

19. Jürgen Habermas, Toward a rational society: Student protest, science, and politics, London: Heinemann, 1971.

20. Ibland tar sig begreppsförvirringen rent av absurda former. Inte minst lyckades pressekreteraren till den förre statsministern Fredrik Reinfeldt, Edvard Unsgaard, få många att höja på ögonbrynen när han 2010 definierade arbetslinjen på följande sätt på sin Facebooksida: ”Tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där…). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb”, se Niklas Orrenius, ”Reinfeldts pressekreterare: Arbetslinjen att torka bajs”, Sydsvenskan, 2010-01-11, 2010. Reaktionerna på detta uttalande var mycket talande. Unsgaard hade uppenbarligen hädat mot en av den moderna tidens mest sakraliserade principer genom att förknippa arbetslinjen med att ”torka bajs”. Det var som att man inte ville erkänna att även en sådan verksamhet kan representera arbete, se till exempel Alexandra Hernadi, ”Riksdagskandidat i blåsväder på nätet”, Svenska Dagbladet, 11/1, 2010; Linda Hjertén, ””En ryska som städade trappen – det är arbetslinjen””, Aftonbladet, 11/1, 2010; Anna Mattsson, ”Torka bajs i trappen – det är arbetslinjen”, Expressen, 11/1, 2010.

21. Se Ulla Blom Goldman, ”Svårt cancersjuka kvinnor tvingas söka heltidsarbete”, Dagens Nyheter, 2/12, 2009; Carina Nilsson, ”Arbetslinjen riskabel för sjuka”, Uppsala Nya Tidning, 8/12, 2009.

22. I SOU, ”Vad är arbetslinjen?” Stockholm, Socialförsäkringsutredningen, 2005, s. 9.

23. Owe Grape, ”Bistånd och tvång i den svenska arbetslinjen”, i Organisation och välfärdsstat, red. Rafael Lindqvist, Lund: Studentlitteratur, 1998.

24. Jonas Olofsson, Arbetslöshetsfrågan i historisk belysning: En diskussion om arbetslöshet och social politik i Sverige, 1830–1920, Lund: Lund University Press, 1996.

25. SOU, ”Vad är arbetslinjen?” Stockholm, Socialförsäkringsutredningen, 2005, s. 10.

26. Malin Junestav, Arbetslinjer i svensk socialpolitisk debatt och lagstiftning 1930–2001, Uppsala: Uppsala universitet, 2004.

27. Roland Paulsen, Vi bara lyder: En berättelse om Arbetsförmedlingen, Stockholm: Atlas, 2015.

28. Michael Allvin, Det individualiserade arbetet: Om modernitetens skilda praktiker, Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion, 1997, s. 164.

29. Jfr Ronny Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880–1930, Stockholm: Carlsson, 1988.

30. Rodney Edvinsson, ”Arbetsinställelser (lockouter och strejker) i Sverige 1903–2005”, 2009, www.historia.se/stoppagesofworkSweden1903-2005.xls.

31. Jfr de Bottons iakttagelse: ”I de stora konstnärernas biografier, hos män som Leonardo och Michelangelo, hittar vi de första referenserna till den praktiska aktivitetens ära. Medan denna omvärdering först var begränsad till konstnärligt arbete, och då enbart till dess mest upphöjda exempel, kom den med tiden att omfatta nästan alla yrken”, se Botton, The pleasures and sorrows of work, s. 106.

32. Raoul Vaneigem, The revolution of everyday life, London: Practical paradise publications, 1972, s. 26.

33. Ibid., s. 25.

34. Bertrand Russell, In praise of idleness and other essays, London: Routledge, 1996 [1935], s. 11.

35. För diskussion av detta, se Paul S. Adler, ”The future of critical management studies: A Paleo-Marxist critique of labour process theory”, Organization Studies, vol. 28, nr 9, 2007, s. 1322f.

36. I Richard Pipes, Communism: A history, New York: Modern Library, 2001, s. 68–69.

37. I Jan Ch. Karlsson, Arbetets frihet och förnedring: En antologi, Stockholm: AWE/Geber, 1979, s. 159.

Publicerad
4 hours sedan

Redaktionellt

Pressmeddelande från ATAB: Kajsa Ekis Ekman fullför sin andra stämning

Pressmeddelande från Tidningen Arbetarens ägare ATAB.

Tidningen Arbetarens ägare uttalar sig angående veckans nyhet att Kajsa Ekis Ekman lämnat in en ny stämningsansökan.

I höstas förhandlade tidningen Arbetaren med Kajsa Ekis Ekman angående hennes nya krav på en dryg halv miljon till utöver det hon redan vunnit i domstol under 2023. I stämningsansökan som Stockholms tingsrätt tagit emot står hon fast vid alla krav hon framfört under förhandlingen.

Kärnan i Ekmans stämning handlar om att hon inte anser att tidningen rättat sig efter tingsrättens dom att upphäva uppsägningen och menar på att hon inte fått arbeta som chefredaktör.

Tidningens styrelse är av motsatt uppfattning och står fast vid att hon tilldelats korrekta arbetsuppgifter inom tjänsten hon haft, passande för den korta tid på en arbetsvecka som hon hade på tidningen.

Josefin Jalhed, för ATAB, tidningen Arbetarens bolagsstyrelse

Publicerad
6 hours sedan

Ledare #17/2024

De tekniska framstegen har någonting gemensamt

Emil Boss och bakgrundsbild med Velove-logga
Emil Boss om Arbetarens senaste läsarbackade gräv som blottlägger hur ännu ett företag inom budbranschen utnyttjar migrantarbetare. Foto: Axel Green, Julia Lindblom

”Jag känner mig trött. Trött på att ännu en granskning av den svenska arbetsmarknaden landar i samma slutsats: Utvecklingen byggs på migrantarbetares ryggar”, skriver Emil Boss.

Leveransbranschen har genomgått en enastående utveckling. Äntligen kan vi beställa i princip vilka varor som helst från världens alla hörn och få dem hemlevererade med en osannolik hastighet. Nya tekniska lösningar och skickliga entreprenörer har skapat transportsystem som gör leveranserna globala och snabba. Ungefär så brukar det låta från näringslivshåll. Plus lite prat om algoritmer. Det låter nytt och unikt, nästan som ett språng i den mänskliga utvecklingen. Mindre nytt är att de fiffiga systemens grundförutsättning tycks vara gammaldags exploatering av utsatta grupper.

Över hela Europa har det bildats stora logistiknoder, enorma lagerbyggnader där varor paketeras om och skickas ut. På Zalandos logistiknod i Brunna tycks ledningen ligga i framkant när det gäller arbetsmiljödumpning. I söndags träffade jag arbetare som berättade att ambulans har kommit ut till lagret tre gånger bara i februari för att hämta arbetare som kollapsat på jobbet. Jag har nu träffat över ett hundra anställda på lagret som alla säger att de upplever denna högteknologiska och revolutionerande plats mer som ett fängelse än en arbetsplats. Den som vill ha uppehållstillstånd i Sverige måste som bekant kunna uppvisa en anställning och en inkomst och har svårt att klaga över en osund arbetsmiljö. Det arbetar få infödda svenskar på Zalandos lager.   

Från de stora lagren skickas varorna vidare, till lokala noder och den förgrening som kallas ”sista milen”, alltså till själva hemleveransen. Arbetarens granskning visar att den sista milen i Stockholm rymmer en grupp prekära migrantarbetare som hunsas runt på tunga lastcyklar). Utländska studenter från Indien, Pakistan eller Bangladesh saknar studiestöd, betalar dyra terminsavgifter och är i desperat behov av en flexibel inkomst. De måste ofta studera och arbeta heltid för att få ekonomin att gå ihop. Detta är inte svenska entreprenörer sena att utnyttja. Algoritmerna trampar dåligt själva.

När jag läser Arbetarens skildring av ”den sista gröna milen” och Velove i Stockholm kommer jag att tänka på Mikael Nybergs granskning av de självkörande taxibilarna. En förutsättning för detta tekniska mirakel är sweatshops av asiatiska arbetare som varje dag sitter och matar in data om Londons trafikläge och väderförhållanden. Vore det inte fantastiskt om ny teknik gjorde människor friare? Om den minskade stress och ekonomisk utsatthet? Tänk om den ständigt ökande produktiviteten kunde omsättas i livskvalité för andra än de med mycket pengar? Tänk om teknikutvecklingen kunde bygga på någonting annat än på exploatering av arbetare?

Velove marknadsför sig som ett grönt och hållbart företag. Buden är anställda på ett helt annat företag, nämligen Frilans Finans. Många av mina vänner i kulturbranschen använder sig av samma företag för att fakturera sina uppdrag. De vet inte att företaget samtidigt driver ett företag där leveransbuden på Wolt och Velove arbetar under svåra villkor för låga löner.

Hållbarhet och koldioxidminsking i all ära, men precis som en arbetare säger i reportaget: “vad är meningen med gröna mål om vi som levererar paketen lider?”. Amazons leveranser ligger också och skvalpar i dubbla containrar på ellastcykeln. Det är Airmee som levererar paketen åt Velove. Kedjan ser alltså ut såhär: Frilans finans – Velove – Airmee. Och i toppen ett anställningsavtal med fem garanterade arbetstimmar i veckan under svåra förhållanden. Är det såhär vi ska ha det?

Kapitalismen är en stark kraft för innovation och tillväxt. Den är också helt samvetslös. Att den starke förtrycker den svage är sällan något problem ur ekonomiskt perspektiv, problemet är mänskligt, moraliskt. Regleringar, lagreformer och facklig motmakt håller så att säga det kapitalistiska monstret stången. Kanske är det därför varje ny betydande teknisk innovation innebär en ökad risk för exploatering – kapitalismen sliter sig ur kopplet. Social dumpning slutar inte vid asylsökande eller internationella studenter. Den stiger uppåt i de sociala lagren ända till den dag då den motas tillbaka.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan

Reportage #17/2024

Den sista gröna milen: Ohållbart arbete på ”hållbara” leverans­företaget

Velove har marknadsfört sig som ett hållbart och miljövänligt alternativ i budbranschen. Men Arbetarens granskning visar på ohållbara villkor. Foto: Julia Lindblom

Velove har de senaste åren marknadsfört sig som ett grönt och miljövänligt alternativ inom budbranschen. Buden är anställda genom Frilans Finans systerbolag men anställningsavtalet bryter enligt arbetsrättsexperter mot lagen. Bakom kulisserna på det hållbara företaget hittar Arbetaren låga löner, svåra arbetsvillkor utan kollektivavtal och leveransbud som utsätts för säkerhetsrisker.

Det här är del ett av Arbetarens läsarfinansierade granskning Den sista gröna milen.

Det trendiga kontorskvarteret Garnisonen på Östermalm i Stockholm ligger alldeles öde den här lördagseftermiddagen i februari. Golven är nyskurade och restaurangerna och kaféerna håller stängt. Endast några enstaka personer som är försenade till eftermiddagspasset på gymkedjan Nordic Wellness blippar skyndsamt sina brickor i entrén. 

I garaget, några våningar ner under marken, råder dock en helt annan stämning. Här har ett hektiskt helgskift på budföretaget Velove precis satt igång. Hundratals paket i färggranna rosa burar ska scannas och sedan lastas in i fyrkantiga containrar på Veloves ellastcyklar. 

Den här eftermiddagen är det framför allt Airmees leveranser som står på schemat. I lasten ligger tunga paket tillhörande djurfoder från Arken zoo och Amazons prime-leveranser i alla möjliga storlekar. 

Arbetet pågår för fullt i hubben under Garnisonen-gallerian på Östermalm. Foto: Julia Lindblom

Amazon är Airmees största kund, och utgör även en stor del av Veloves utkörningar i innerstan. Budföretaget Velove har fyra stora så kallade ”hubbar” – eller logistikterminaler – i Stockholm: på Östermalm, på Kungsholmen, i Solna och i Västberga (men som enligt företagets kanaler officiellt ligger på Södermalm).

Hundratals bud, merparten migrantarbetare och studenter från länder utanför EU, arbetar dagligen med leveranserna från de här platserna. Arbetet koordineras med hjälp av applikationer och budens privata telefoner.

Hashtaggen för Velove är #beatvans. Ellastcyklarna är enligt företaget mer miljömässigt hållbara än till exempel budbilar som drivs på diesel. 

Men bakom de grälla färgerna och glättiga orden om hållbarhet och miljöansvar döljer sig en annan verklighet. För när Arbetaren granskar budbolaget närmare hittar vi låga löner och svåra arbetsvillkor utan kollektivavtal, bristande säkerhet i arbetsmiljön och dålig datasäkerhet. 

Ett av buden som jobbar den här dagen är Ali. Han kom till Sverige för tre år sedan, och Velove var hans första jobb på den svenska arbetsmarknaden. 

– Jag har jobbat på det här företaget i över två år, och det är ingen överdrift om jag säger att företaget leker med människors hälsa, säger han.

En av leveranscyklarna i garaget på Östermalm. Foto: Julia Lindblom

Velove och den gröna sista milen

Velove samarbetar med en mängd bolag och leveransföretag i Sverige. Bland kunderna återfinns kända varumärken som Airmee, Bring, Fruktbudet, Sellpy, Voi, Amoi och Apotea. Bolaget tog för några år sedan ett språng i den svenska sista milen-branschen. De är i dag verksamma i Göteborg, Malmö och Stockholm, men även i danska Köpenhamn. 

Trots att Airmee granskats både i Arbetaren och Dagens Industri – och tidningarna avslöjat dåliga arbetsvillkor för buden, arbetskriminella samarbeten med konkursupplägg och att majoriteten av Airmees budbilar drivs av diesel – hyllar Velove bolaget Airmee på sin Linkedin-sida. 

De skriver att Dagens Industri lyft fram en ”missledande bild om Airmee” och att företaget ”alltid haft fokus på hållbara leveranser”.

Velove hyllar Airmee på sin Linkedin-sida. Foto: Privat

Velove Bikes grundades 2015 och när deras eldrivna cykeln ”Armadillo” lanserades så hyllades den ur miljösynpunkt, blev omskriven i media och vann prestigefyllda utmärkelser internationellt. 

Velove saknar i dagsläget trafiktillstånd hos Transportstyrelsen. Detta eftersom ellastcyklar enligt svensk lag inte räknas som yrkesmässig trafik. 

Bolagets vd heter Jonatan Schwamberg och ordförande är den etablerade affärsmannen Henrik Sund, som är gift med vd:n för det statliga Svenska rymdaktiebolaget. Velove fick över 10 miljoner i investeringar från statliga Almi i november 2019. De senaste tre åren har Veloves ekonomi dock rasat. Enligt den senaste årsredovisningen 2022 gjorde de en förlust på drygt 40 miljoner kronor. 

Men Breakit avslöjade i december att Velove dock är på väg att ta in uppemot 50 miljoner kronor i nytt kapital, också genom att erbjuda sina tjänster som en så kallad ”white label-lösning” till e-handlare. Det innebär att aktörer som exempelvis Apotea både kan ”äga sin kundresa” och synas både genom mjukvara och skyltning på cyklar, rapporterar Breakit.

Men om Veloves ekonomi går allt sämre, så har bolaget som anställer leveransbuden på bolaget i stället spurtat som en raket mot börshimlen. De senaste året har nämligen Invoicery Business AB – ett systerbolag till Frilans Finans – mer än tiodubblat sin omsättning. Frågan är på vems bekostnad?

Velove har de senaste åren marknadsfört sig som ett miljömässigt hållbart företag. Foto: Julia Lindblom

Frilans Finans vd driver budfirma utan kollektivavtal 

Arbetaren träffar Sami på ett kafé i Gamla stan i Stockholm. Han har precis varit på SFI-undervisning, och jonglerar just nu tre jobb för att få vardagen i Sverige att gå ihop. När Sami tog emot sitt anställningskontrakt från Velove i oktober blev han förvirrad. På pappret stod det nämligen inte ”Velove”, utan ”Invoicery Business AB”. 

Frilans Finans är ett av företagen som i dag är Sveriges största egenanställningsföretag – men driver vid sidan av bolaget Invoicery Business AB, ett bolag som anställer leveransbud för bland annat Velove och Wolt. 

Invoicery Business AB har dock inte tecknat kollektivavtal och drivs, precis som Frilans Finans, av vd:n Stephen Schad.

Sirin Celik, utredare på fackförbundet Transport, tycker att Frilans Finans upplägg med ett separat företag för budverksamhet är högst problematiskt.

– De här människorna som arbetar för Invoicery Business AB borde ha kollektivavtal. Nu blir de i stället uthyrda som bemanningspersonal åt Velove, som i sin tur hyr ut dem till exempel Airmee och Bring. Bring har överlag många underåkerier som saknar kollektivavtal. 

– Det här företaget leker med människors hälsa, säger Ali. Foto: Julia Lindblom

Förstörda knän och tunga laster

Sami, som kom till Sverige 2021, minns tillbaka på sin första tid på Velove. I början var han en av de snabbaste förarna enligt sin rating. Men arbetet blev allt stressigare och kroppen började ta stryk av den fysiska ansträngningen. De så kallade ”semi-cyklarna” på Velove består av dubbla containrar, och är enligt honom svåra att kontrollera.

Veloves ”semi-bikes” innebär dubbla containrar på Armadillo-cykeln och dubbel last för leveransbuden. Sami förstörde sina knän efter ett pass där han körde frukt. Foto: Privat

–  Det var några morgonskift som resulterade i att jag fick en arbetsskada. Jag lastade hundratals kilo frukt på en semi-lastcykel. I stället för 4,5 timmar varade skiftet dubbelt så länge och jag förstörde mina knän. Det är flera av mina kollegor som har fått förstörda knän, säger han. 

Han säger att flera kollegor lämnat semi-cykeln i mitten av vägen eftersom de inte orkade cykla med den dubbla lasten. Tunga containrar har enligt anställda som Arbetaren talat med fallit av under leveranser och riskerat att skada människor i trafiken.

Samis knän skadades, och hans produktivitet i appen sjönk. Han började få ”feedback” i form av klagomål från ledningen, och under skiftet ringde ständigt en ”dispatcher” på den privata telefonen och bad honom att snabba på. 

Samtidigt blev det allt svårare att färdas med lastcykeln på väglaget under vintern. 

Trots att buden vissa dagar trampade i femton minusgrader och djup snö, erbjöds varken kläder, handskar eller utrustning från företaget. Endast en tunn jacka och byxor med Veloves logga erbjöds, men enbart till utvalda riders som arbetat på företaget under en längre tid.

– De använder människor i nöd. De som saknar arbete, pengar och som kommit till Sverige utan någonting, säger han. 

Veloves hubb på Östermalm. Velove kör genom skandalföretaget Airmee många av Amazons leveranser. Foto: Julia Lindblom

Ingen träning eller introduktion

Trots att arbetet med lastcykeln är tungt och innebär stora säkerhetsrisker i trafiken får personalen på Velove ingen ordentlig utbildning den första dagen. 

Flera anställda Arbetaren intervjuar beskriver det som att de “kastas” in i jobbet.

– Utbildningen var snabb och gick på cirka 15 minuter före det första skiftet. Den bestod av några powerpoint-bilder och personerna som förklarade allt var stressade och hade samtidigt sina egna arbetsuppgifter att sköta. Inte ens våra managers ville vara där, berättar Sami.

Michael Delfini, 42, fick inte ens ett utbildningspass eller en genomgång av appen. Han säger att somliga skift är tyngre än andra på Velove. 

– Vi får information om våra arbetspass via en app utan några ytterligare detaljer och vi måste träna själva via appen utan att få betalt för det, säger Michael Delfini.

Han beskriver det som att buden “kastas” in i jobbet utan ordentlig utrustning.

– Vi får bara en ”uniform” som består av en lätt jacka och vattentäta byxor, vilket inte är lämpligt för mycket tuffa vinterförhållanden. Det innebär att arbetarna måste komma med sina egna kläder och köpa ordentliga kläder, handskar och skor på egen bekostnad om de inte redan har denna utrustning, säger Michael Delfini. 

Leveransbuden arbetar även med sina privata mobiltelefoner.

– Det innebär att de anställda faktiskt inte kompenseras för den intensiva användningen av sina telefoner, som i slutändan skulle behöva bytas ut tidigare än vid normal användning, säger Michael Delfini.

Han säger att vissa skift på Velove är tyngre än andra.

– Nattskiftet på Airmee varar mellan 17 och 23 i kyla och mörker. De tre första timmarna är okej, men när när du blir fysiskt och mentalt utmattad, vill du bara gå hem.

Han berättade att han cyklat nästan 50 kilometer under tuffa förhållanden för Amoi.

– Jag valde nästan att släppa lastcykeln en gång i Solna. Det var faktiskt farligt att köra fordonet när jag var så trött. Och ingen informerade mig om att resan skulle bli så lång. Jag slutade faktiskt ta de där skiften helt och hållet. Jag kunde göra det eftersom jag har ekonomiskt stöd från min partner som betalar hyran. Men jag kan föreställa mig arbetare som måste ta dem för att överleva…

Michael Delfini tycker att kunder ska vara medvetna om arbetsvillkoren för leveransbuden när de väljer att handla online.

– Har de verkligen tänkt på arbetsvillkoren för de som levererar varorna? Vill de verkligen stödja den här typen av verksamhet? Och jag har hört att förhållandena i andra leveransföretag ibland är ännu värre. Vissa företag ber till och med sina anställda att tillhandahålla sin egen cykel.

Han säger att han ofta kände sig som en robot när han arbetade för Airmee.

– Kunderna öppnar sällan dörren, du är hela tiden på din telefon och skannar produkterna. Det känns som om det inte finns någon mänsklig känsla. Alla de här sista milen-företagen är stolta över att visa sitt engagemang för de globala målen för hållbar utveckling. Hållbarhet handlar också om att erbjuda hållbara arbetsvillkor för de anställda. Jag hoppas att arbetsvillkoren förbättras för alla riders, så att de kan utföra sitt arbete på ett anständigt sätt, säger Michael Delfini.

Michael Delfini tycker att Velove ska tillhandahålla arbetskläder och utrustning till leveransbuden. Foto: Julia Lindblom

Dålig datasäkerhet och tystnadskultur

Sami visar hur han genom ett Google-dokument loggar in i hubben, där han ska registrera sitt pass. Han kan välja mellan flera städer, såsom Stockholm, Göteborg, Malmö och Köpenhamn. När Sami väljer stad dyker det upp en lista med namnen på samtliga anställda, och han klickar då i sitt namn. 

Google-dokumentet kan en utomstående utan problem öppna i en webbläsare, och hitta namnen på exakt alla personer som arbetar på företaget i Sverige.

Buden använder meddelandeappen Slack för att koordinera sina frågor i olika trådar inom Velove. 

– I Slack känns datasäkerheten ännu sämre. Vi loggar in med samma lösenord men med olika mejladresser, och alla inloggade kollegor kunde från början se mina privata mejladress och mitt privata telefonnummer. Jag fick mejla Velove flera gånger och be dem ta bort de här uppgifterna. Det här är ett jobb där människor ständigt kommer och går. De flesta är studenter från länder utanför Europa som orkar stå ut på Velove i max några månader, men det känns inte som att datasäkerheten existerar för oss. 

Kritiska kommentarer raderas – ”arbetsutrustning är dåligt för miljön”

En konversation mellan ett leveransbud och en manager på Velove i det interna forumet Slack. Kommentaren är numera borttagen. Foto: Privat

På forumet Slack kan anställa på Velove diskutera arbetsmiljöfrågor i olika trådar, men obekväma frågor om arbetsmiljö i de öppna trådarna på forumet raderas ofta av ledningen.

Arbetaren har av flera källor, oberoende från varandra, tagit del av konversationer från det slutna forumet. Senast för två veckor sedan, den 16:e februari, efter en dag med ihållande ösregn, skriver ledningen på engelska att de anställda ska tänka på att klä sig efter vädret. Ett leveransbud svarar i den öppna tråden och frågar om Velove kan bistå med regnponchos, handskar och fodral till mobiltelefonerna. 

Han får till svar av en manager att Velove undersökt att bistå leveransbuden med regnponchos, men att det inte passar bolagets ”gröna mål”. 

Managern ber därefter leveransbudet att skriva feedback direkt till managern i stället, och inte i fortsätta konversationen i det öppna forumet. Kort därpå raderas hela konversationen och går i dagsläget inte längre att läsa i Slackforumet. 

Men även om kritiska kommentarer raderas och datasäkerheten hos Velove brister – och det för en utomstående är lätt att få tillgång till anställdas forum – är själva anställningskontrakten belagda med sträng sekretess. 

Rigoröst kontrakt – utan insyn

I Samis anställningskontrakt med Frilans Finans-bolaget Invoicery Business kallas han för arbetstagare och är formellt anställd på en tillsvidareanställning som ”rider”. 

Anställningen innebär fem garanterade arbetstimmar i veckan, och övrig tid i enlighet med ”variabel tjänstgöringsgrad”. Minimilönen ligger enligt kontraktet på endast 101 kronor. Jurister och arbetsrättsexperter som Arbetaren talar med menar att avtalet strider mot lagen på ett flertal punkter, bland annat mot semesterlagen.

Michael Delfini har flera gånger haft problem med lönen på Velove. När han påpekade det för företaget blev han hänvisad till Frilans finans och Invoicery Business AB. Flera anställda Arbetaren talar med berättar att de haft problem med att få ut korrekta löner. 

– Jag har ännu inte fått svar varken från Business Invoicery eller Velove. Varför jag inte kan få ett vanligt lönebesked med uppgifter om avgifter för skatt och pension? Det dokument jag fått nämner bara det belopp jag får. Det finns inga detaljer om hur många timmar jag faktiskt arbetade eller vilka skift jag utförde, säger han.

– Att vara rider skulle kunna vara ett trevligt och hälsosamt jobb, om de rätta villkoren respekterades. Anständig lön, rimliga arbetstider och avstånd samt hållbara produkter att leverera, säger Michael Delfini. Foto: Julia Lindblom

Internationella studenter – en bortglömd grupp i gigekonomin 

Många av buden Arbetaren pratar med är internationella studenter. I dag studerar över 40 000 internationella studenter på svenska universitet. Studieavgiften för en betalande helårsstudent landar ofta på över 150 000 kronor per läsår, och många hamnar i en utsatt situation där de tvingas ta jobb inom gigekonomin. De internationella studenterna som Arbetaren intervjuar säger att jobbet på Velove var relativt enkelt att få, eftersom bolaget inte krävde kunskaper i svenska eller cv. 

En av dem är Acay, 26, som kom till Sverige från Indien för att studera en masterutbildning i datateknik på Uppsala universitet. När Arbetaren intervjuar honom är han på väg till ett sent söndagsskift i hubben på Kungsholmen. Han berättar att han fått punktering på lastcykeln dagen dessförinnan och tvingats byta hjul ensam under skiftet med tunga djurfoderspaket i lasten.

– Jag bröt nästan handlederna och de gör fortfarande ont, men jag har inga lektioner imorgon, så jag tänkte att jag kan jobba en dag till och vila kroppen imorgon, berättar han. 

Acay blev förvånad över att säkerheten på arbetsplatsen inte var högre i Sverige.

– Jag är själv utbildad civilingenjör och har arbetat mycket med säkerhet. Jag förväntade mig något helt annat av ett företag i Norden, inte att säkerheten skulle vara eftersatt på det här sättet.  

Acay säger att han tycker om sina kollegor på Velove, men att det nästan är omöjligt för internationella studenter att hitta andra typer av jobb. 

– Det är generellt tufft för oss studenter i Sverige och vi borde behandlas bättre.

Li kom till Sverige från Kina i september 2020, för att studera en masterutbildning på KTH. Han berättar att många av hans kurskamrater även arbetar på Uber Eats, Foodora och Wolt för att tjäna extra pengar.

– De kan inte få stöd från CSN och måste betala höga universitetsavgifter. Det är svårt att hitta lokal arbetskraft för tungt arbete i Sverige. Men det är så orättvist att man utnyttjar oss internationella studenter enbart på grund av vår bakgrund, och eftersom vi inte vet hur vi ska stå upp för våra rättigheter. En svensk student skulle inte ta det här jobbet, utan kanske hellre jobbar på kafé, säger Li.

Åter till Velovehubben på Östermalm, där Ali precis blivit klar med sitt skift för Airmee. Han har på sex timmar inte tagit en enda rast, eftersom han inte vill att produktiviteten i appen ska sjunka.

– Jag ser nya ansikten på jobbet hela tiden, eftersom ingen rent fysiskt klarar av att stanna på Velove en längre tid. Jag hoppas att de ändrar så många saker på företaget. Gröna mål är endast tomma ord om vi som levererar paketen lider. 

Ali, Sami och Li heter egentligen något annat men vill vara anonyma av rädsla för repressalier.

Läs alla delar av Arbetarens läsarfinansierade granskning Den sista gröna milen:

Del ett: Den sista gröna milen: Ohållbart arbete på ”hållbara” leveransföretaget
Del två: ”Frilans finans avtal bryter mot lagen”
Del tre: Företagens vd:ar svarar på kritiken: ”Schyssta villkor”
Del fyra: ”Velove frångår all form av arbetsgivaransvar”

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Ledare #16/2024

Högerns miljardärs­myt kan lätt mot­bevisas

Kollage: Skribenten Per-Anders Svärd står framför en bilindustri och Elon Musk står till höger i bakgrunden
Per-Anders Svärd om miljardärer, klassklyftor och Ingrid Robeyns nyutkomna bok Limitarianism: The Case Against Extreme Wealth. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman /TT ,Benjamin Fanjoy TT/AP

“Låt oss säga att du jobbar hårt, femtio timmar i veckan, från att du är 20 år tills du går i pension vid 65 års ålder. Vad skulle du behöva för timlön för att bli lika rik som Musk under ditt 45-åriga yrkesliv?” Per-Anders Svärd om ett samhälle som systematiskt tillverkar miljardärer och hur det kan motverkas.

År 2022 rankades Tesla- och Space X-ägaren Elon Musk som världens rikaste man, god för 219 miljarder dollar. För att förstå den summan i vardagliga termer kan vi jämföra den med ett vanligt arbetsliv: Låt oss säga att du jobbar hårt, femtio timmar i veckan, från att du är 20 år tills du går i pension vid 65 års ålder. Vad skulle du behöva för timlön för att bli lika rik som Musk under ditt 45-åriga yrkesliv?

Svaret är 19 223 324 svenska kronor i timmen. Det betyder att om du börjar jobba klockan åtta på morgonen så tjänar du in en svensk barnmorskas livslön redan till klockan kvart i nio. Vid halv tio har du tjänat lika mycket som en läkare gör under sin karriär. Och då har du ändå hunnit med en kaffepaus.

Exemplet är lånat från den nederländska filosofen Ingrid Robeyns nyutkomna bok Limitarianism: The Case Against Extreme Wealth (Astra House, 2024). Bokens centrala fråga är om det är acceptabelt att sådana enorma rikedomar samlas i enskilda människors händer. Robeyns svar är förstås nej.

Ett tak för rikedom

Ändå har vi inrättat samhället som en maskin som systematiskt tillverkar miljardärer. Nästan lika illa är att vi fått en politisk kultur där det anses opassande att ifrågasätta saken. Det är nästan omöjligt att säga det uppenbara, det vill säga att ingen behöver så mycket pengar och att vi borde sätta en gräns för hur mycket enskilda individer får äga.

Men det är precis vad Robeyns gör. För ett land som Nederländerna föreslår hon ett politiskt satt rikedomstak på tio miljoner euro. Den siffran är förstås godtycklig. Det finns inget objektivt sätt att fastställa var ett sådant tak ska ligga.

Robeyns poäng är att siffran är tillräckligt hög för att alla ska inse att man kan leva ett mycket gott liv på den rikedomen. Samtidigt kan taknivån fungera som ett riktmärke för praktiska politiska åtgärder. Ser vi i stället till den etiska gränsen för hur mycket enskilda personer kan göra anspråk på, så menar Robeyns att den ligger mycket lägre – kanske två miljoner euro eller ännu mindre.

Klyftan mellan de superrika och alla andra

Men vadå – ett tak på rikedom? Är det inte något hutlöst i själva tanken? Invändningarna låter knappast vänta på sig.

Ofta avfärdas sådana förslag som uttryck för avundsjuka. Men det argumentet håller förstås inte. Även om avundsjuka är oklädsamt är det irrelevant för frågan om det är rimligt att ett halvdussin ultramiljardärer kontrollerar mer rikedom än hälften av planetens befolkning tillsammans.

Invändningen förbiser också att det finns gott om superrika som bekymrar sig över de växande klyftorna och kräver högre skatter på stora tillgångar. Ska vi verkligen tro att multimiljardärer som Bill Gates och Warren Buffett vill betala mer i skatt för att de är avundsjuka på – ja, vilka finns ens kvar som är rikare? Framgångsexemplaret Elon Musk? Statsplundraren Vladimir Putin?

Att behandla fattigdomen och rikedomen som skilda frågor är att spela dum.

En annan invändning är att det är viktigare att bekämpa fattigdom än att begränsa rikedom. Och det stämmer att behovet av åtgärder mot fattigdomen är brådskande. Men att behandla fattigdomen och rikedomen som skilda frågor är att spela dum. Det säger sig självt att de enorma resurser som i dag samlats hos ett fåtal skulle göra mer nytta hos de många fattiga. Lika självklart är det att många fattiga förblir fattiga just för att frukten av deras arbete kanaliseras till de rika.

Men folk blir ju stormrika på olika sätt. Finns det inget sätt att ärligen förtjäna en superförmögenhet? Låt oss börja med dem som bara haft tur. Kungabarn och arvtagare till företagsimperier, till exempel, behöver varken talang eller ansträngning för att fylla sina bankkonton. Deras förmögenheter är helt uppenbart inte deras eget verk.

Hur är det då med talang? Vissa verkar ju få skruv på inkomstflödet genom att sätta sin begåvning i bruk på rätt plats och vid rätt tillfälle. En artist eller författare som når rätt publik vid rätt tidpunkt kan nå viral framgång och kamma hem storkovan. Tänk på J.K. Rowling, som tack vare Harry Potter-böckerna blivit författarvärldens första dollarmiljardär. Eller tänk på den sydkoreanske artisten Psy. Han lär i dag vara god för omkring 700 miljoner kronor, varav 200 miljoner kan tillskrivas superhiten ”Gangnam Style” från 2012.

J.K. Rowlings och Psys pengar

Men frågan är inte om Rowling eller Psy är talangfulla nog för att förtjäna sina pengabingar. Sådana resonemang tycks också förutsätta att talang i sig borde belönas, men det är inte alls klart varför det skulle vara så. Den som har en naturlig fallenhet för en viss syssla behöver ju faktiskt anstränga sig mindre än alla andra för att nå ett bra resultat.

På sin höjd finns här ett argument för att det är effektivt att sätta mänsklighetens begåvningar i jobb med uppgifter som de excellerar i. Men det är inget argument för att underbarnen måste överösas med pengar. Tvärtom. Frågan om det är rimligt och försvarbart att Rowling och Psy äger så mycket som de gör är helt enkelt oberoende av frågan om de är talangfulla eller ej.

Andra grupper ansamlar stora förmögenheter över längre tid. En lyckosam företagare kan få se sin lilla verksamhet växa till en stor och pensionera sig med mångmiljonbelopp på banken. Andra visar sig skickliga i att klättra genom företagshierarkierna till de välbetalda toppjobben.

När dessa grupper slutar som stormrika sägs det att marknaden belönat dem. Men det vore rättare att säga att de dragit fördel av marknadsmisslyckanden. Under perfekt konkurrens skulle ingen firma gå med vinst och ingen skulle kunna utverka dagens skyhöga direktörsarvoden. Kapitalismen som sådan skulle omedelbart upphöra att existera under sådana förhållanden.

Det kan låta som en apart vänsteråsikt, men insikten har delats av många av kapitalismens mer insiktsfulla försvarare. Den nyliberala ikonen Friedrich Hayek, till exempel, motsatte sig helt tanken att marknaden är en apparat som belönar människor efter förtjänst. Tvärtom insisterade han på att vi borde möta marknaden som en sorts ”öde” och acceptera de vinster och förluster som den tvingar på oss.

Hayek föreställde sig förstås att alternativet – att försöka styra ekonomin i rättvisans namn – skulle leda till tyranni och träldom. Och ser man saken på det sättet är det kanske bättre att underkasta sig marknadens nycker. Poängen är att Hayek inte hade några som helst illusioner om att marknaden delar ut belöningar och bestraffningar efter förtjänst. Av det följer att företagarelitens och klättrarnas egna bedrifter blandas ut med så stora mängder av marknadsslump att det inte alls framstår som någon kränkning att begränsa deras ägande.

Det är dags att dela med sig

Ingrid Robeyns delar förstås inte Hayeks fasa för marknadsingripanden. Samtidigt föreslår hon ingen kommunistisk brytning med det kapitalistiska produktionssättet. Hela hennes verktygslåda för att införa ett rikedomstak ligger i linje med den blandekonomiska traditionen. Alla instrument hon rekommenderar för att begränsa privatrikedomen ingår redan i vad stater gör till vardags. Problemet är bara att de inte gör vad de kan.

Man kan diskutera om Robeyns åtgärdsförslag räcker, liksom vilken sorts folklig mobilisering som skulle krävas för att pressa staterna till handling. Samtidigt har hon rätt i sak: Vissa grupper har mer resurser än de behöver. De äger mycket mer än de rimligen kan ha förtjänat. Deras ägande kommer ofta till priset av andras fattigdom eller ekologisk förödelse. De utövar, i kraft av sitt ägande, ett orimligt stort politiskt inflytande.

Och – kanske viktigast av allt – deras pengar behövs för att fylla andra, akuta behov.
Det är fortfarande svårt att säga det rakt ut till de rika, men vi måste börja öva oss på saken:

Ni har för mycket. 


Det är inte rimligt.


Det är dags att ni delar med er.

Publicerad
1 week sedan

Debatt #16/2024

Svensk människo­rättsaktivist fängslad i Israel

Svensk människorättsaktivist fängslad i Israel.
Människorättsförsvararen är Samira Khoshbakht har fängslats i Israel efter att ha försökt ta sig till International Solidarity Movement team på Västbanken. Foto: Thibault Camus/TT, privat. Kollage: Arbetaren

“Israeliska myndigheter på Tel Avivs flygplats Ben Gurion har godtyckligt nekat en svensk medborgare och människorättsaktivist inresa i landet. Nu hålls svensken inspärrad i en fängelsecell”, skriver International Solidarity Movement – Sweden.

De israeliska myndigheterna förklarar beslutet om inreseförbud och förvarstagning med hänvisning till “överväganden gällande allmän säkerhet eller allmän ordning”.

Har inlett en hungerstrejk

Människorättsförsvararen är Samira Khoshbakht, 42, en textilkonstnär och slöjdlärare som arbetar med barn, som nu har inlett en hungerstrejk i protest mot frihetsberövandet efter att ha fått sin telefon beslagtagen och nekats kontakt med Sveriges ambassad.

I ett uttalande förmedlat via en kontaktperson i Sverige säger Samira Khoshbakht:

– I skuggan av det pågående folkmordet i Gaza utsätter israeliska bosättare och soldater dagligen palestinier på Västbanken för brutala övergrepp. Bara under de senaste månaderna har invånare i sexton byar fördrivits. Journalister hindras från att göra sitt arbete, medierna rapporterar inte i tillräcklig utsträckning om det här. Att Israel fängslar och deporterar internationella människorättsaktivister som om vi vore terrorister är oförsvarligt. Israel är i enlighet med FN:s deklaration om människoförsvarare förpliktigade att skydda och befrämja vårt arbete. Vår uppgift är att finnas på plats för att observera och dokumentera det som händer på marken och det är vi fast beslutna att fortsätta göra.

Israel kontrollerar alla infarter till de ockuperade palestinska områdena. Att nekas inresa av ockupationsmyndigheterna innebär förhör, tvångsutvisning och oftast förbud att återvända.

FN-personal nekas tillträde

Israel har nekat FN:s särskilda rapportörer för de ockuperade palestinska territorierna (oPT) tillträde sedan 2008. Man har även vägrat att förlänga visumen för FN:s invånarsamordnare och humanitära samordnare.

Utöver människorättsbrotten mot den palestinska befolkningen fortsätter israeliska myndigheter att sikta in sig på människorättsaktivister som uppmärksammar detta agerande, vilket bryter mot internationell lagstiftning.

I november 2023 greps människorättsaktivisten Allison Russell, en skotskfödd belgisk medborgare, och deporterades sedan på grund av sitt arbete med att rapportera om de pågående attackerna från den israeliska ockupationsmakten på Västbanken.

Israel genomför dödliga attacker

Ännu brutalare är ockupationsmakten mot de Gazabor som Israel vill tysta. I Gaza har Israel under pågående, fullskalig invasion genomfört riktade, dödliga attacker på journalister, frispråkiga akademiker, människorättsförsvarare och deras familjer.

Vi kräver att Samira Khoshbakht omedelbart friges och att våldet och trakasserierna mot människorättsaktivister och lokalbefolkning upphör.

International Solidarity Movement – Sweden

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Kommentar #15/2024

Namnet som skrämde Putin

Minnesceremoni för Aleksej Navalnyj utanför Ryska ambassaden i Stockholm
Alexej Navalnyjs död kom som en chock för den ryska oppositionen, skriver Volodya Vagner Foto: Volodya Vagner

För Rysslands opposition kom nyheten om Alexej Navalnyjs död som en chock. Många påmindes om känslan efter 24 februari 2022, när ryska stridsvagnar rullade in i Ukraina. Alexej Navalnyj var en levande symbol för att det fortfarande fanns politiska alternativ i ett alltmer totalitärt Ryssland. Hans död blev ytterligare ett tecken på det Putinistiska systemets urartning.

För regimmotståndare står det klart att Navalnyj mördades. Att hans hälsa hade lidit av fångenskapen var känt. Under 2023 blev han dömd till 161 dagar i isoleringscell, en straffåtgärd inom det ryska fängelseväsendet.

Runt årsskiftet blev han förflyttad till ett avlägset straffläger i Charp, i norra Sibirien. Anstalten är ökänd för sina vidriga förhållanden. 47-åringen såg, i en rättegångsförhandling dagen innan sin död, ut att trots allt må relativt bra. Det har väckt misstankar om att han blev förgiftad. Misstankarna har stärkts av att myndigheterna förhalat utlämningen av hans kvarlevor till familjen.

Vem var Navalnyj?

Alexej Navalnyj var en motsägelsefull figur, och det fanns goda skäl att vara kritisk mot honom. Han började sin bana i det liberala Jabloko-partiet, men blev utesluten när han mot slutet av 2000-talet, efter delvis grovt rasistiska utspel, försökte knyta band till nationalisterna. Under protesterna mot valfusket 2011 och 2012 blev han, med sin humoristiska karisma, en av oppositionens ledargestalter.

Såväl hans styrka och svaghet som politiker bestod i att hans egentliga ideologiska hemvist alltid förblev vag.

Under åren som följde svängde han alltmer in på en vänsterpopulistisk linje: mobiliserade mot antisociala reformer och satsade tidvis på uppbyggnaden av oppositionella fackföreningar. Såväl hans styrka och svaghet som politiker bestod i att hans egentliga ideologiska hemvist alltid förblev vag.

Men Navalnyj var mer än bara politiker. Som grävande bloggare och antikorruptionskämpe avslöjade han elitens hemliga rikedomar och undergrävde regimens legitimitet. Att det retade Putin in i märgen illustrerades av att autokraten vägrade att offentligt uttala Navalnyjs namn, och i stället endast omnämnde honom som ”den där personen”, eller liknande omskrivelser. Den landsomfattande rörelse av hängivna följare som Navalnyj byggde under 2010-talet saknade motstycke inom den ryska politiken, men kretsade kring honom som ledarfigur.

Hans varumärke var en kombination av de sovjetiska dissidenternas symbolik, där enskilda individer som Andrej Sacharov ansågs representera nationens samvete, och den postmoderna västerländska valrörelsens logik, där politiker som Barack Obama vann genom att ersätta konkreta politiska program med inspirerande medial karisma.

Det var en innovativ, men riskfylld, strategi som 2021 ledde till Navalnyjs ödesbeslut att återvända till Ryssland och fångenskapen, efter att han återhämtat sig i Tyskland från giftattentatet året innan. Det byggde på en förhoppning om att kunna omsätta sin principfasta självuppoffring till politisk makt, om inte på kort sikt, så åtminstone i längden.

Ville starta fackförening för fängslade

Att han inte skulle kunna fortsätta verka i frihet var uppenbart. Men även i fångenskapet vägrade han att lägga ned. Via sina advokater höll han kontakt med omvärlden, bland annat på plattformen X (tidigare Twitter). Sommaren 2022 meddelade han där att han skulle starta landets första fackförening för fängslade personer.

”Om livet har gett mig en citron i form av ett fängelsestraff, får jag omvandla det till en lemonad av nyttig verksamhet för samhället”, skrev han.

Tvångsarbete är vanligt förekommande inom den ryska kriminalvården, och facket skulle kämpa för bättre villkor. ”Länge leve arbetarsolidariteten! ;)”, avlutade han sitt meddelande.

Även om skruvarna drogs åt allt hårdare, och flera av hans advokater så småningom själva hamnade i fängelse, hoppades han att regimen åtminstone skulle hålla honom vid liv. Att han likt Abdullah Öcalan, som i åratal suttit i ett turkiskt fängelse men vars ord än i dag har stor vikt inom den kurdiska rörelsen, skulle förbli en kraft att räkna med. Och att han någon dag, som en rysk Nelson Mandela, kanske till och med skulle flytta från strafflägret till Kreml. Det visade sig vara en felkalkylering.

Nya repressiva lagar – antalet politiska fångar ökar

Spelreglerna i Putins Ryssland har förändrats. Enligt nya och skärpta lagar riskerar till och med fredliga protester och kritiska kommentarer sedan början på kriget leda till mångåriga fängelsestraff.

I november dömdes exempelvis den feministiska konstnären Aleksandra Skotjilenko till 7 års fängelse för att hon ersatte prislappar på en mataffär med budskap om ryska krigsbrott. Den 13 februari dömdes den 65-årige marxistiska sociologen och kommentatorn Boris Kagarlitskij till 5 års fängelse för ”rättfärdigande av terrorism”. Den liberala politikern Ilja Jasjin sitter sedan 2022 av ett 8-årigt fängelsestraff för kritik mot kriget.

Sedan 2022 handlar det om runt 20 000 personer som har anhållits i samband med antikrigsprotester, varav hundratals åtalats för brott.

Den 16 februari ströks namnet som Putin aldrig vågade uttala från den långa listan över Rysslands politiska fångar. Att det kommer leva vidare som symbol för drömmen om ett bättre framtida Ryssland är sannolikt. Om hans änka Julija Navalnaja, som tagit på sig att fortsätta hans gärning, kommer lyckas bättre med att omsätta det, får tiden utvisa.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Kommentar #15/2024

”Akelius vill montera ner den allmänna skolan”

Roger Akelius (på bild från 2002) vill avskaffa den allmänna skolan genom att montera ner den, såsom han gjort med allmännyttiga bostäder, skriver Arbetarens krönikör. Men det blev inget köp av Academedia. Foto: Jessica Gow / TT, Anders Holmström/TT, Julia Lindblom

Roger Akelius framställde sig själv som filantrop och skrämde ägarna med att vilja dra in aktieutdelningen i Academedia. Så det blev inget köp för hans del. Men det hela handlade inte alls om att Akelius skulle sakna vinstintresse, skriver Martina Engman. Tvärtom vill han avskaffa den allmänna skolan på samma sätt som han gjort med kommunalt ägda bostäder: genom att montera ner bit för bit.

I ett grådisigt Malmö, mitt emot Folkets park, tornar de så kallade skilsmässohusen upp sig. De kallas så i folkmun för att när relationer tar slut börjar folk om här. Byggda alldeles för höga i en ilsken tegelbrun färg liknar de en ytterst liten kinesisk mur. Men folk blir sällan långvariga här. Den höga hyran och bullret från de eviga hyreshöjnings-renoveringarna av enstaka lägenheter gör att de som kan söker sig vidare.

Så skapade Akelius Fastigheter lägenheter där ingen egentligen vill bo.

Retade plötsligt borgerligheten

När Roger Akelius berättade att han skulle köpa en stor del av friskolekoncernen Academedia gav han friskolevärlden kollektiv hjärtattack med uttalanden om indragen aktieutdelning, donerade läromedel och mindre barngrupper. Värdet på Academedias aktier sjönk som en sten. Många småsparare och fonder sålde i panik.

Skulle hotet mot friskolorna komma från näringslivet? Det vore inte otänkbart. Handelshögskolans rektor, Lars Strannegård, har debatterat studenternas sjunkande kunskapsnivåer och friskolornas glädjebetyg. En outbildad arbetskraft är trots allt en fara för Sverige som kunskapsnation, alltså svenska företag. 

I samband med köpet passade Roger Akelius på att reta gallfeber på samtida borgerlighet genom att kalla betyg för ”äcklig militaristisk tradition”. Sedan trampade han nervösa aktieägare på tårna med uttalanden som ”kvartalsekonomi är för amatörer” och att ”generellt är utdelning en brist i matematik-kunskaper”. Akelius försatt inte en chans att tjuvnypa friskolesverige. Miljardären verkade inte vara i behov av nya vänner, för när affären avbröts passade han på att deklarera i tidningen Affärsvärlden: ”Fann mig snart i att aktieägare var viktigare än barn”. 

Målet att avskaffa den allmänna skolan

Det finns dock ingen anledning att gå på den rosenskimrande Disney-berättelse Akelius berättar om sig själv. Köpet av Academedia skulle inte avskaffat vinstjakt inom Academedia, målet var ett helt annat. Nämligen att avskaffa den allmänna skolan.

Det vore lätt att avskriva Akelius om det inte vore så att han brutalt omformat Sverige förut.

Den 78-åriga mångmiljardären som bor i Spanien benämner sig gärna som filantrop och sade att han som storägare skulle värna elever och personal. Det är dock ingen generell omsorg om alla elever och all personal det är tal om. Akelius plan är tydlig: kommunerna kommer om ett par år inte klara av att betala vad det kostar att utbilda barnen. Då, spår han, kommer proppen gå ur för privata skolor och då vill han att Academedias skolor är dit föräldrarna vänder sig. Så ska han bygga ett värdefullt bolag. Akelius dystra prognos är att var tionde unge kommer gå i en privatskola så småningom.

Privatskolor i Sverige på bred front är just nu science fiction för gemene man, dramatik i stil med ultraliberalens Ayn Rands roman Och världen skälvde. Det vore lätt att avskriva Akelius om det inte vore så att han brutalt omformat Sverige förut.

Akelius bostadsföretag knäckte hyresregleringen

Det var Roger Akelius bostadsföretag som knäckte hyresregleringen för svenska hyresrätter. I början av 2000-talet ansågs hyreslägenheter generellt vara en dålig investering eftersom hyrorna var låga och möjligheterna till vinst magra. Akelius såg en möjlighet och knäckte regleringen med sina standardhöjningar. Tillsammans med politikernas utförsäljning av allmännyttan banade det väg för renovräkningar och ockerhyror. Det var en privatekonomisk atombomb släpptes över Sverige.

I podden Investera på höjden från 2019 beskriver storspelaren inom svenska fastighetsbolag Jan-Erik Höjvall stolt hur han som vd för Akelius fastighetsbolag utvecklade en modell för att ta sig runt de reglerade hyrorna. Metoderna tar sedan anställda i bolaget med sig till andra bostadsföretag när de byter jobb och hyreshöjningarna sprider sig som ringar på vattnet. Själv fortsatte Jan-Erik Höjvall med samma strategi senare i SBB:s dåvarande bostadsbolag Amasten, nu avknoppade Neobo.

De miljarder Akelius ville använda för att omforma svensk skola kommer i mångt och mycket från vinster när han omstöpt bostäder som skilsmässohusen i Malmö. De fastigheterna har sedan sålts vidare till investerare som varit övertygade om att mer pengar funnits att pressa ur hyresgästerna. I dag ägs skilsmässohusen i Malmö av skandalomsusade Heimstaden som fortsätter på den utstakade vägen. Nästan alltid sitter det en lapp uppe i hissen där de ber om ursäkt för ljudet från renoveringar. 

Akelius ambition var att göra samma sak med svensk allmän skolgång som han gjort med allmännyttiga bostäder: montera ner bit för bit.

Målet är att införa ”riktiga privatskolor”

Roger Akelius hymlar inte när han säger att ”om Sverige får utvecklas till att ha riktiga privatskolor, så kan näringslivet och börsen höja kunskapsnivån markant. Sverige behöver det.” Det vill säga, de som betalar kan få tillgång till kunskap. Att han i media blir kallad för filantrop, alltså någon som utan vinstintresse verkar för förbättring av människors livsvillkor, är minst sagt märkligt.

Den avbrutna försäljningen kan vara ett första tecken på en ny skolpolitisk karta om ett par år. Löses inte underfinansieringen av svensk skola kan vänstern snart tvingas försvara det fria skolvalet och skolpengen. Det oavsett vem den går till, eftersom det kan bli enda sättet att hitta bred politisk enighet om skolgång för alla – annars kan Roger Akelius bistra vision bli verklighet.

Den här gången försvarade aktieägarnas vinstintresse den allmänna skolgången och försäljningen av Academia till Roger Akelius avblåstes. Varannan vecka-barnen i skilsmässohusen kan tillfälligt pusta ut, till ljudet av hantverkare som bilar bort kakel i ännu en badrumsrenovering.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Utrikes #14/2024

30 000 döda men USA stoppade resolution om eldupphör i Gaza

USA stoppade en resolution om eldupphör i Gaza
USA:s FN-ambassadör Linda Thomas-Greenfield vägrade skriva under resolutionen om omdelbart eldupphör i det svårt sönderbombade Gaza. Foto: Hatem Ali och Seth Wenig/TT

För tredje gången på kort tid stoppade USA under tisdagskvällen en resolution om omedelbart eldupphör i Gaza. Det här under ett möte vid FN:s säkerhetsråd. 

Förslaget om eldupphör lades fram av Algeriet och backades av 13 länder i FN:s säkerhetsråd. Storbritannien avstod från att rösta medan USA lade in sitt veto. Samtidigt fortsätter de blodiga attackerna mot Gaza där uppemot 30 000 människor, varav omkring en tredjedel barn, har dött sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober.

Hård internationell kritik

USA:s FN-ambassadör Linda Thomas-Greenfield menar att ett eldupphör skulle få negativa konsekvenser på de pågåede fredsförhandlingarna men beslutet att blockera möjligheten till eldupphör har fått hård internationell kritik.

Läget i det sönderbombade Gaza beskrivs som allt mer akut. Sjukvården har i det närmaste helt kollapsat och det råder stor brist på allt från mediciner till livsmedel.

“Explosion av barnadödlighet”

FN har tidigare i veckan varnat för att omkring en miljon barn i Gaza upplever akut hungerkris och att risken är stor för en ”stor explosion av barnadödlighet” som skulle kunna förhindras om striderna upphörde.

Samtidigt ökar också oron för den planerade israeliska markinvasionen av överbefolkade staden Rafah i södra Gaza dit hundratusentals civila sökt skydd.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Porträttbild av författaren Elin Anna Labba.

Intervjun #14/2024

Elin Anna Labbas nya bok: Storslagen skildring om dolda händelser vid vatten

Elin Anna Labba i intervju om romandebuten Far inte till havet. Foto: Sara Lansgren

Samtidigt som Elin Anna Labbas första bok, Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna av samerna, sätts upp på teaterscenen kommer hennes romandebut Far inte till havet. En skildring av hur tre kvinnor försöker överleva, anpassa sig och göra motstånd mot vattenkraftsutbyggnaden som gör att sjön reser sig. Christin Sandberg har pratat med författaren om tystnad, trauman och sjöns betydelse utifrån tre kvinnors perspektiv.

Öppningsscenen i Elin Anna Labbas romandebut Far inte till havet är en sådan som etsar sig fast i minnet. Tre kvinnor kommer fram till sitt sommarhem till fjälls och möts av att byn på sommarlandet är översvämmad. Sjön har stigit så till den grad att kåtor och björkar helt eller delvis har dränkts. De vadar och ror fram och tillbaka mellan det som en gång var deras sommarkåta och torra land för att försöka rädda så många saker de kan. 

Trots att Far inte till havet, till skillnad från Elin Anna Labbas Augustprisbelönade debut, är en skönlitterär bok är den ändå en naturlig uppföljning av Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningar av samer. Den här gången ligger fokus på utvinningen av naturresurser och vattenkraftsbyggandet i Sápmi, vilket orsakade vattennivåhöjningar och översvämningar med katastrofala följder.

Elin Anna Labbas egen släkt på faderns sida är från Vájsáluokta vid sjön Akkajaure – ett av de drabbade områdena för 1900-talets stora kraftverksdammsbyggen. Kvinnan som klär omslaget på boken är hennes farfars syster. 

Utgångspunkten för berättelsen är just bilder från den tiden som Labba har tagit del av. 

– Jag har sett de där bilderna på byn som har dränkts under uppväxten. Kåtor som har begravts i vattnet och människor som ror ut på sjön för att försöka rädda sina saker. Jag har ritat upp det och föreställt mig hur det var, berättar Elin Anna Labba på telefon från hemmet i Saltdal i norska Sápmi. 

Det och många människors berättelser ligger till grund för den här boken.

Tre kvinnor förenar berättelsen

Huvudpersonerna är alltså tre kvinnor. Rávdná, ensamstående mor, eller egentligen mamma tillsammans med systern tillika moster Ánne, och så dottern Iŋgá, berättaren. Iŋgá är i trettonårsåldern när man träffar henne första gången.

Att det blev just tre kvinnor är inte en slump. 

– Det finns många sådana starka kvinnoberättelser hemikring och jag har också haft den typen av kvinnor runt mig. Det var fint att få skriva en berättelse som utgår från dem, säger Elin Anna Labba.

Det finns också en stark koppling mellan kvinnor och vatten utifrån en urfolks- och samisk förståelse som Labba ville laborera med. 

– I Sápmi, och på många andra platser också, är vatten ett kvinnligt väsen. Det kändes som självklart att de sitter ihop med sjön på ett väldigt starkt sätt och jag ville leka med det i fiktiv form. Undersöka vad som hände med dem när sjön går sönder, däms och förstörs, säger Elin Anna Labba.

Dessutom fanns det många kvinnor i Labbas förra bok Herrarna satte oss hit, som hon på något sätt ville spinna vidare på i den här boken. 

– I romanformen kunde jag ta mig friheten att föreställa mig den hemlöshet som beskrevs i den boken. Det är en annan typ av tvångsförflyttning jag skriver om nu, men det är egentligen samma tematik. Och ramberättelsen följer ett faktiskt förlopp, även om personerna är fiktiva, säger Elin Anna Labba och fortsätter: 

De enskilda kvinnorna är inte baserade på verkliga personer utan är en blandning av många kvinnor. Även om en kvinna, den lite argare mamman, hade en förebild i min farfars mor Risten.

Mycket mer än så vet hon inte om Risten, utan har fått bygga på med andra kvinnor från omgivningen. Det ligger mycket research, framför allt insamlande av intervjuer och berättelser, bakom den här boken också. 

– Men jag har inte behövt åka så långt, eftersom jag bor på en sådan här plats där det har funnits nära till hands. Jag har kunnat plocka fram barndomsminnen hemmavid. Gå runt i de närmaste stugorna och fråga om saker. 

Rávdná frågar sig i boken medan hon stirrar ut över sjön om det hade varit annorlunda ”om kvinnorna hade bestämt”. 

– Jag tänker att det är en fråga man kan ställa sig om världen i allmänhet. Både vad gäller krigen i Ukraina och Gaza – vad hade varit annorlunda om det hade varit kvinnor som styrde? Rávdná i boken trodde det, att det hade sett annorlunda ut. 

Labba berättar att den detaljen i boken kommer från männen i byn där hon är uppväxt. 

– Enligt männen var deras mammor mycket starkare motståndare till intrången och kraftverksbyggena än männen, men hade inte den självklara rösten att ställa sig upp och säga det. Mammorna var väldigt arga över att man lät det ske. 

En annan förklaring till att kvinnorna kanske var, och än i dag är, de största motståndarna till övergrepp på naturen är att kvinnor, särskilt de som fått barn, som familjebärare är mycket mer knutna till en plats. 

– Framför allt inom renskötseln så blir kvinnorna när de får barn mycket mer varande vid sjön. Och mycket mer beroende av vattnet.

Efter tvångsförflyttningarna: romanformen ett sätt att fylla tomrummen

Att skriva i fiktiv form gjorde att Labba kände en frihet att försöka förstå mer, och på ett djupare plan, vad som hände kring tvångsförflyttningarna i ett senare historiskt skede än under perioden hon skriver om i Herrarna satte oss hit

– I romanen kan du få fylla i tomrummen som du vet att du aldrig någonsin kommer att få svar på på något annat sätt. Samisk historia är så lite nedtecknad och så lite arkiverad, systematiserad och organiserad, och många gånger är man därför beroende av en muntligt levande kultur, att det finns folk som kan berätta vad som hände. 

Och Elin Anna Labba tror att hon kommer närmare en känslomässig sanning kring vad som hände i sin debutroman.

Men samtidigt som den samiska berättartraditionen är stark och en viktig del av bakgrundsinformationen till boken Far inte till havet så finns det också mycket som inte kan uttalas högt. Tystnaden spelar en stor roll i berättelsen.

– Det är en tystnad. För samtidigt som många är duktiga på att berätta finns det en massa saker som man inte kan tala om. Så det blir på något sätt ett samtal där man vet att det ligger saker under ytan hela tiden. 

– Men på samma gång som det är så extremt mycket som man inte säger, så finns det en natur, som kanske är den som är mest talande. I naturen finns det fortfarande spår av ett samiskt liv, samisk historia och en samisk berättelse. Medan det i böcker och skrifter är extremt tyst. Det är inte bara tyst, utan det är präglat av en hård historia och mycket motgång som har skapat den där tystnaden, och saker man inte kan prata om. 

Elin Anna Labba tittar ut över sjön Akkajaure i Vájsáluokta. Foto: Sara Lansgren

Just en sådan sak är trauman, likt det Moster Ánne bär på i boken. Hon har fött ett barn, som hennes egen mor tvingade henne att lämna bort. Det var något som Labba tyckte var viktigt att berätta. 

– Det återkommer i de berättelser som jag har lyssnat på, från en tid när man verkligen inte kan få ta för givet att ett barn man får är ett barn man kommer få ha kvar, säger Elin Anna Labba. 

– Jag har hört många sådana berättelser om kvinnor som inte har kommit tillbaka till sig själva efter att ha blivit fråntagna ett barn. Ofta skedde det på grymma vis, och du fick ofta inte bestämma själv, utan det kanske var ens mamma som kom och sade att du inte fick behålla barnet.

Hon säger att det var viktigt att det inte skulle bli en glorifierande historia. För romantisk, för vacker. Utan en historia som också skildrar det som är trasigt och fult. Som livet är.

– Man kan lätt hamna där, när man vill skriva om något man är väldigt lojal mot som jag är mot Sápmi, och därför börjar utelämna delar. Men då blir det osant.

I nästan varje detalj i boken finns det en gammal berättelse som ligger i botten. En sådan är en familjeberättelse om en syster som hade gått bort, och familjen därefter brände precis allting som har tillhört henne. Precis på samma sätt bränner Rávdná allt efter att moster Ánne dött.

Och så är det där med bristen på närhet och fysisk beröring. Lever det kvar eller kommer det med berättelserna, är det så att när man berättar mer så blottar man sig och blir mer sårbar och känslomässig?

– Jo, avståndet, det fysiska håller ihop med tystnaden och när den luckras upp och man börjar bryta upp den så påverkar det hela en. 

– För varje bok man ger ut, som i mitt fall, så är det som att kroppen slappnar av. Man vågar närma sig själv och andra. 

Motstånd – en röd tråd genom den samiska historien

Motståndet mot vattenkraftsprojekten, som i verkligheten kom att bli en global urfolksrörelse, skildras också i boken. Labba, som är född 1980, beskriver det som något som har påverkat hennes uppväxt.

– Det var viktigt att skriva den tiden som ligger före mitt liv. Vad skapade att jag fick växa upp med samisk skola, samisk språkundervisning, samiska program, samiska barnböcker? Allt sådant som min pappa inte fick eftersom man inte skulle lära sig samiska när han växte upp. Det händer så mycket under de här åren, säger hon och tillägger: 

– Samtidigt är de i min bok ganska dåliga på att göra motstånd. De är inga mästare, de är ganska taffliga. Även om Rávdná försöker. 

Däremot är dottern Iŋgá, som bär berättelsen, mest undflyende, inte intresserad av att följa i moderns spår och svår att få något riktigt grepp om.

– Hon blir kvar och bara är. Hon blir väldigt passiviserad av sitt liv. Hon är dock en sådan kvinna som finns där och som jag har sett i min närhet. 

– Det svårt att skriva fram den här typen av karaktärer. Det är lättare att skriva om någon som är tydlig och förbannad som hennes mamma, som har tydligare konturer.

Elin Anna Labbas bok har beskrivits som mörk och hon har fått frågan var hon ser hopp.

– Jag har själv inte tänkt på det som en mörk berättelse, utan har till och med haft riktigt kul när jag har skrivit.

Men om hon ska peka ut mörkret, som boken i så fall är präglad av, så är det den pågående klimatkrisen. Den som alla i Sápmi befinner sig mitt i.

Boken är dessutom skriven under en tid när Labba och hennes familj, man och tre barn, flyttade från Jokkmokk till Saltdal i norska Sápmi.

– Så vi har stödmatat våra renar och vi har sett att ingenting händer. Åren går och politiken förändras inte. Den hopplösheten måste man ändå säga är närvarande. 

Elin Anna Labba drömmer om att sjön, havet och naturen en dag ska få sina egna rättigheter, sin egen röst. Såsom floder och mark har fått i bland annat Nya Zeeland.

– Jag tänker att någon dag kommer vi att komma dit även i Sverige, säger hon.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #13/2024

Sista milen utan lön: Nya skandaler hos Airmees under­leverantörer

Airmee använder sig av en uppsjö av underleverantörer i Sverige för att hålla verksamheten igång. Foto: Julia Lindblom

Förra året avslöjade Arbetaren omfattande missförhållanden bland Airmees underleverantörer. Strax därefter avgick bolagets vd. Nu kan Arbetaren avslöja ytterligare missförhållanden och det som framstår som nya planerade konkurser bland flera andra av Airmees underleverantörer. 

Det här är del ett av Arbetarens läsarfinansierade gräv: Sista milen utan lön.

Det är en kall eftermiddag i februari i en söderförort till Stockholm när Arbetaren möter upp Andrij.

Andrij kom till Sverige i samband med att kriget i Ukraina bröt ut våren 2022. Genom en kontakt från en vän fick han omgående arbete inom budbranschen på en underentreprenör till gigföretaget Airmee, nämligen Amek Entreprenad. 

Han är nu en av många arbetare som Arbetaren varit i kontakt med och som sedan snart ett år fortfarande väntar på sina löner. 

Andrij berättar att arbetet på Airmee var hårt och slitsamt, och att buden på företaget fick betalt per stopp. Det bekräftas också i flera anställningsavtal, där det står att förare fick mellan 9 till 12 kronor per stopp. 

– Svenskarna skulle aldrig ta den här typen av arbete. De kan möjligen vara chefer på företagen i budbranschen. Om en svensk arbetade på jobbet jag haft en vecka skulle hen säga “det här gör jag aldrig om”, säger han.

Men efter att Andrij hade arbetat i över ett år på företaget slutade plötsligt lönen att komma. Den sista lönen betalades aldrig ut, och nu är Amek skyldig honom över 21 000 kronor.

Tidigare problem med underleverantörer och konkurser

Arbetaren har i flera reportage rapporterat om omfattande missförhållanden på budföretaget Airmee. 

Airmee använder sig av en uppsjö av underleverantörer i Sverige för att hålla verksamheten igång. De har formellt inget arbetsköparansvar, utan erbjuder endast en plattform för tjänster. 

I stället är det underleverantörerna som har det formella ansvaret. 

En av dessa underleverantörer, skandalföretaget Ripro Holding, kastades ut från såväl Airmee som Budbee. Företaget var indraget i en utredning om grova skattebrott, bokföringsbrott, svartarbete och penningtvätt.

Arbetaren kunde som första tidning i somras avslöja att bolaget gått i planerad konkurs, för att sedan åter uppstå under liknande företagsnamn. Något som senare även Dagens industri rapporterade om. Granskningarna i media ledde till att Airmee bröt kontraktet med Ripro Holding. Några dagar efter avslöjandet avgick även Airmees vd Julian Lee och ersattes med Elin Morales Härén.

Andrij är en av många leveransbud som fortfarande väntar fortfarande på månadslönen från Amek. Foto: Julia Lindblom

Nya skandaler hos Airmees underleverantörer

Nu kan Arbetaren avslöja ytterligare missförhållanden och det som framstår som nya planerade konkurser bland flera andra av Airmees underleverantörer. Samtidigt hopar sig betalningsförelägganden hos Kronofogden.

Flera av Arbetarens källor menar att Amek, företaget som inte betalade ut Andrijs lön, var en underentreprenör till Tranda Transport AB.

Tranda Transport AB är en av logistikjättarna Airmees och Budbees största underleverantörer och tvingades, vilket Dagens Industri rapporterade om, förra året till rekonstruktion. Därmed riskerar skattebetalarna en förlust på nästan 10 miljoner kronor.

Buden på Tranda Transport arbetar nu på provision. Det bekräftar anställningskontrakt som Arbetaren tagit del av och som visar att buden erbjuds endast 12 kronor per utkörning.

Andrij berättar att kollegorna skrev till chefen på Amek för att be om de uteblivna lönerna, men inte fick något gensvar.

– Vi var underleverantörer till Tranda. Redan den 20 maj, några dagar innan löningsdagen, kände vi på oss att vi inte skulle få ut våra löner. Vi skrev till chefen på Tranda, som skrev till chefen på Amek. Han sa att han skulle betala lönerna. Chefen på Tranda delade upp betalningarna i två. Först förde hon över en mindre summa, och chefen på Amek betalade en del av lönerna med de pengarna. Men den andra större summan som Tranda förde över behöll han själv och stack, berättar Andrij.

Trandas ägare Cora Boreaux bekräftar att Tranda AB tidningar har anlitat Amek som underentrepenör, men har enligt henne uppfyllt sina skyldighet i avtalet.

– Vi har inte överfört pengar till något bolag, utan betalat fakturor. När vi anlitar någon som en underentreprenör så får vi betala för den tjänsten. I förlängningen utgår vi från att vår kund i sin tur följer den svenska lagen och betalar sina kostnader. Vi har uppfyllt våra skyldigheter enligt avtalet och betalat fakturorna, säger hon.

Enligt Cora Boreaux sade de upp avtalet med Amek för att de anade missförhållanden.

Chefen svarar under falskt namn

När Arbetaren når en ansvarig på Amek genom ett telefonnummer, som flera anställda tidigare använt sig av, säger personen att den varken känner till Amek eller Tranda. Personen säger att han inte är anställd för tillfället och utger sig i stället för att heta “Steven”.

– Det här numret kanske tillhörde någon annan tidigare, säger personen i telefonen.

Anställda Arbetaren talar med bekräftar dock att det är deras gamla chefs röst i telefonen.

Fordon flyttades över i samband med konkurs

Förra våren berättade Arbetaren om Mohammed som arbetade på en annan av Airmees underleverantörer, Amrra. Han fick inte fick ut sin lön trots att han under slavliknande villkor arbetade fem dagar i veckan, sju timmar om dagen i en och en halv månad. 

Amrra gick i konkurs i maj 2023, och hade vid tidpunkten skulder på 4 722 230 kronor. 

Utdrag ur fordonsregistret som visar hur bilar flyttats över mellan bolagen. Foto: Privat

Arbetaren har granskat hur fordon som tidigare ägts av Amrra, tagits över av Amek Entreprenad bara några månader innan företaget gick i konkurs. Det här visar flera utdrag ur fordonsregistret. I dagsläget äger dock inte Amek längre några fordon och lastbilarna har i många fall blivit avställda. 

En fortsatt granskning av alla inblandade företag har bland annat visat följande kopplingar mellan Amek, Amrra och Tranda:

I Amrras bolagsstyrelse satt en kvinna som styrelsesuppleant sedan november 2021, som senare tillträder som styrelseledamot i Amek AB i december 2022, endast några månader innan Amrras konkurs. 

Samma sommar, i juni 2023, bildas ytterligare ett företag, Arcabo Transport. I styrelsen sitter personer som Arbetarens källor menar haft arbetsledande positioner på Amek och Amrra. Flera bilar i bolaget har tidigare tillhört Amrra och Amek. 

Tranda, Amrra och Amek och skatteskulderna 

Enligt Arbetarens källor har Tranda inte bara kopplingar till Amek och Amrra. De har också varit knutna till ett annat budbolag som nyligen gick i konkurs, Occada AB. 

I bolagsstämman vid Occada deltog en annan person som sitter i Trandas bolagsstyrelse som justerare av protokollet. Occada gick i konkurs i april förra året.

En av Airmees alla underleverantörskedjor. Här med företaget Tranda som utkontrakterat arbete till Amrra, som gått i konkurs för att sedan uppstå som företaget Amek Entreprenad.

Enligt förvaltningsberättelsen från konkursen skulle bolaget bedriva bud- och kurirverksamhet åt Airmee, men var även underentreprenör för Bird och samlade in elsparkcykar åt bolaget. 

Personalomsättningen på bolaget var hög. Mellan 2020 och 2023 hade Occada cirka 100 olika anställda och som mest ungefär 13 anställda samtidigt. Bolaget var aktivt i drygt tre år och är i dag skyldiga närmare 2,5 miljoner i skattepengar. 

Uteblivna löner

Andrij letar i dagsläget efter ett nytt jobb. Han har ont om pengar och behöver den innestående lönen för att försörja sin familj. 

– Sverige sträcker ut en hand för att hjälpa, men har två händer från att ta ifrån en allt. Det har gått snart tre år men jag kan inte säga att det blivit bättre för oss migrantarbetare som kom till Sverige från Ukraina, säger han.

Arbetaren kommer att fortsätta att följa utvecklingen inom budbranschen.

Andrij heter egentligen något annat men vill vara anonym av rädsla för repressalier.

Läs de andra delarna av Arbetarens läsarfinansierade gräv: Sista milen utan lön 

Del ett: Nya skandaler hos Airmees underleverantörer 
Del två: Slavliknande villkor på Amek 
Del tre: Ägaren tar avstånd från tidigare partnerbolag

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984