Arbetssamhället: Arbetsideologin växer fram

Protestantismen och arbetsideologins födelse

Frågan om protestantismens betydelse för kapitalismens framväxt har sedan Max Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda varit ett av akademins verkliga skötebarn. I sin berömda avhandling framlägger Weber teorin att den moderna arbetsetiken antar renodlade former först i vissa protestantiska läror. Flera volymer har skrivits om huruvida protestantismen var en förutsättning för kapitalismen eller inte. Det bör betonas att Weber själv förkastade en sådan förenkling som ”en dåraktig doktrinär tes”.32 Ändå lever det protestantiska arvet vidare i nya skepnader. Det märks i den politiska högerns entreprenörsdyrkan och i socialdemokratins fostran av den ”skötsamme arbetaren”.33 Det märks ännu tydligare i båda falangers ”skyll dig själv-mentalitet” och respekt för makt och rikedom som vore det resultatet av ”hårt arbete”.

Det protestantismen främst för med sig och efterlämnar till vår tids arbetsideologi är en urvattning av arbetsbegreppet. Tidigare distinktioner mellan arbete och övriga livsaktiviteter blir med protestantismens genombrott svårare att upprätthålla, och som en effekt av detta börjar man respektera rikedom som en symbol för hårt arbete och se ner på fattigdom som uttryck för lättja. Andra arbetsideologiska bidrag som här kommer att behandlas (asketismen och kallelsetanken exempelvis) existerar numera bara i förtäckt form och hos mer avgränsade samhällsgrupper.

I själva verket parasiterade ju munkarna, trots det asketiska arbetet, på andra människors arbete då de undandrog sig ”de världsliga plikterna”.

Vad gäller respekten för rikedom och arbetets substansurlakning måste man emellertid påpeka att protestantismens fader, Martin Luther, delade samma arbetsvärdering och förakt för kommers som sina katolska trosfränder. Luthers relevans gäller snarare hans ifrågasättande av varför munkars och prästers arbete skulle tilldelas speciell status. I själva verket parasiterade ju munkarna, trots det asketiska arbetet, på andra människors arbete då de undandrog sig ”de världsliga plikterna”. Detta var enligt Luther en synd som skulle straffa sig, ty det spelade ingen roll vad kyrka och prästerskap sa – mellan Gud och individ fanns ingen förmedlande länk och kyrkohierarkin var ett världsligt fenomen. Arbetet skulle värderas lika oavsett vem som utförde det.

Något som Weber särskilt uppmärksammar är Luthers kallelsetanke. Varje människa föds in i ett visst sammanhang, till ett visst arbete – denna situation avgör en människas kall och kallet är således ”något som människan har att ta emot, att foga sig i, som en gudomlig skickelse”.34 På den här punkten ligger Luther nära Thomas av Aquino. Att acceptera ödets lott blir det viktiga – varken mer eller mindre. Oavsett yrke var det gudomliga kallet ett alternativ för alla, för som Luther själv uttryckte det, ”som skriften säger på många ställen, är inget arbete förmer än lydnaden inför det kall och arbete som Gud tillskrivit var och en”.35 Hos en annan reformator, Jean Calvin, utvecklas denna kallelsetanke till en ödesdeterminism med märkliga följder.

Om det är någon som kan sägas representera den protestantiska etiken i dess mest utpräglade form så är de flesta överens om att det är Jean Calvin. Reformatorerna – tysk 1600-talsmålning. Luther och Calvin i mitten.
Om det är någon som kan sägas representera den protestantiska etiken i dess mest utpräglade form så är de flesta överens om att det är Jean Calvin. Reformatorerna – tysk 1600-talsmålning. Luther och Calvin i mitten. Foto: Wikimedia Commons

Om det är någon som kan sägas representera den protestantiska etiken i dess mest utpräglade form så är de flesta överens om att det är Calvin. Calvin anses vara den mest betydelsefulla 1500-talsreformatorn vid sidan av Luther, men som en förvarning om 1900-talets franska filosofi var Calvin en betydligt mer invecklad teolog än hans tyska kollega. Den ödestro som Luther gav uttryck för i sin kallelsetanke var hos Calvin av ännu mer fundamentalistisk och misantropisk karaktär. Enligt Calvin var människan predestinerad, det vill säga förutbestämd ett visst öde. Detta inbegrep, som det framgår i citatet nedan, huruvida hon tillhörde ”Guds utvalda” eller inte:

Människan har genom syndafallet förlorat all förmåga att vilja något andligt gott som leder till frälsning. Därför har den naturliga människan, helt bortvänd från det goda och död i synd, inte förmåga att av egen kraft omvända sig eller förbereda sig för denna […] Gud har för sin härlighets skull bestämt, att vissa människor är förutbestämda för evigt liv och andra för evig död […] Vad gäller de onda och ogudaktiga människorna, som Gud såsom en rättvis domare gör blinda och hårda för tidigare synders skuld, så undandrar han dem inte endast sin nåd, vilken skulle kunna upplysa deras förstånd och påverka deras hjärtan, utan stundom tar han från dem de gåvor, som de hade och utsätter dem för sådana ting, av vilka de i sitt fördärv gör tillfällen till synd.36

Följaktligen fanns det inte mycket som individen kunde göra för att uppnå frälsning – allt var redan avgjort på förhand av denna fruktansvärda Gud. Tvärtemot vad man skulle kunna tro innebar detta inte att kalvinisterna kunde hänfalla åt slöhet och strunta i livets ständiga kamp. De blev i stället maniskt engagerade. Enligt Weber berodde detta på en religionspsykologisk mekanism enligt följande:

Som det långa citatet antyder belönas och straffas de utvalda och fördömda redan i det här livet. Även om vi inte med säkerhet kan veta vilken av dessa kategorier vi tillhör kan vi därför tolka vår framgång i samhället som tecken på utvaldhet. Utöver denna ständiga spegling i samhällelig framgång omformulerade dessutom Calvin trohetssatsen till att handla om den egna personen – de utvalda skulle nämligen veta att de var utvalda och om de inte visste så var de helt enkelt inte utvalda. Den kalvinist som eventuellt tvivlade fick således göra det i tystnad. ”Å ena sidan framhålls det helt enkelt som en plikt att betrakta sig själv som utvald och att avvisa varje tvivel som en djävulens frestelse, eftersom brist på egen visshet är en följd av otillräcklig tro, alltså en otillräcklig verkan av nåden”, skriver Weber. ”Å andra sidan rekommenderades intensiv världslig aktivitet som det främsta medlet att nå denna inre visshet. Detta och endast detta förjagar det religiösa tvivlet och ger visshet om utvaldhet.”37

Genom ”världslig aktivitet” kunde kalvinisten nämligen övertyga sig om att han tillhörde den lyckliga skara utvalda som belönades i det här livet.

Genom ”världslig aktivitet”, det vill säga arbete, kunde kalvinisten nämligen övertyga sig om att han tillhörde den lyckliga skara utvalda som belönades i det här livet. Detta, kombinerat med den stränga asketism som Calvin propagerade för, gjorde att medeltidseuropéns rofyllda maklighet försvann:

Entreprenören kunde inte slappna av för ett ögonblick. Den protestantiska arbetskraft som entreprenören rekryterade arbetade hårdare, och ingen kunde åtnjuta de växande frukterna av deras arbete av rädsla att mista vissheten om att de tillhörde de som skulle frälsas. Så profit och besparing plöjdes in i större affärsexpansion vilket, i sig själv, var ett seriöst kall föreskrivet av Gud.38

Liksom Thomas av Aquino argumenterar Luther för en syn på kommers och handel som tecken på synd och girighet; genljudande de antika arbetsevalueringarna värderar han bondens konkreta arbete högst då det var ”minst angripet av den kommersiella kalkylens frätande anda”.39 Luther gav uttryck för sekler av kyrklig antikommersialism där det var lika med ocker att ta ränta på utlånade pengar och kunde leda till att man nekades nattvarden alltmedan affärsmän betraktades som syndfulla människor som exploaterade bönders och hantverkares arbete. Calvin bryter med denna traditionalism och på den här punkten är hans insats för kapitalismen oskattbar.

Till att börja med fanns hos Calvin ingen vurm för bondens direkta produktion och samklang med naturen. Den industriella produktionen och dess monetära ekonomi betraktas som lika naturlig som jordbruket.40 Jesu ord om att ”det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike” bidrog visserligen till oro för att rikedom skulle leda till girighet, dekadens och, värst av allt, lättja, men Calvin skilde sig från sina kristna föregångsmän i det att han ansåg finansverksamheter vara nödvändiga för det industriella samhället. Rikedom var heller inget hinder på vägen mot himmelriket under förutsättning att förmögenheten inte förslösades. Tvärtom var ju rikedom ett tecken på att man tillhörde de utvalda. Hos de kalvinistiskt inspirerade puritanerna blir detta ännu tydligare i deras föreskrift att ”det är en plikt att utvinna så stor vinst som möjligt ur arbetet. Framgång, som mäts i profit, är en säker indikation på att det valda yrket behagar Gud.”41 Richard Baxter, den puritanska etikens främste ideolog, förtydligar dock att ”det är en synd att åtrå rikedom som de världsliga och vällustiga gör för ombesörjandet och underhållandet av köttsliga lustar och högfärd. Men det är inte en synd utan en plikt att arbeta ej blott för arbetets skull, högstämt vilande i den utförda handlingen, utan för den hederliga förtjänsten och vinsten som är syftet med vårt arbete.”42 Den protestantiska etiken förenas på så sätt med den kapitalistiska andan i det att den förespråkar ackumulation av vinst för ständig återinvestering i ny affärsverksamhet.

Den nya aktningen för självförvärvad förmögenhet som tecken på träget arbete är det första steget mot den låtsade ”meritokrati” som vi i dag lever under. Meritokratins grundtanke är att enbart våra prestationer och meriter ska avgöra vår ekonomiska välgång. Den låtsade meritokratin säger att eftersom vårt samhälle officiellt inte är aristokratiskt ordnat med titlar som formellt ärvs och så vidare så måste de ekonomiskt välbemedlade ha förtjänat sina positioner, vara ”duktiga” på ett eller annat sätt.43 Denna simplifiering har med tiden förvandlats till en grundpelare för arbetsideologin i samband med att arbetets substans blivit allt svårare att skönja, av skäl som jag ska återkomma till. Att fråga en människa vilket jobb hon har förutsätts i princip i det sociala samspelets tidiga fas. Att däremot fråga vad som egentligen utförs på detta jobb kan lätt uppfattas som en förolämpning. Arbetet har i dag blivit det spöke som avgör livsval samtidigt som dess substans är obskyr. Under Calvins dagar var arbetet troligen klarare definierat, men sammanblandningen av förmögenhet och arbetsprestation som Calvin bereder grund för är en milstolpe i arbetets idéhistoria.44

Den andra sidan av arbetsbegreppets urvattning är fördömandet av de arbetslösa, som även det lever kvar. Här var Calvin och Luther överens.

Den andra sidan av arbetsbegreppets urvattning är fördömandet av de arbetslösa, som även det lever kvar (vilket jag ska återkomma till). Här var Calvin och Luther överens. Luther avskydde lösdrivarna och argumenterade för att de antingen borde landsförvisas eller tvingas till arbete.45 Calvin menade att det inte fanns ”något mer skamligt än en lat odugling som varken är till nytta för sig själv eller någon annan utan tycks vara född enbart till att dricka och äta”.46 Bland katoliker var tiggare i avsevärt högre grad accepterade och ibland även välkomnade då de möjliggjorde (självvald) välgörenhet. Hos Luther och Calvin ansågs de i stället vara människor som varken följde sitt kall eller tillhörde Guds utvalda. Här togs liten, om någon, hänsyn till tur och härkomst. Till följd av förbättrade levnadsförhållanden ökade den förväntade livslängden under 1500-talet, vilket bidrog till en överbefolkning som den ekonomiska sfären inte förmådde sysselsätta i full utsträckning. Arbetslöshet drog över Europa parallellt med en troslära som enbart visade förakt för fattigdomens olycksbarn. I 1500-talets puritanska England började man hantera tiggare och ekonomiskt utslagna medelst piska, tvångsarbete eller fängelse.47 Utopisternas pionjär Thomas More noterade i sitt huvudverk Utopia under samma period att folk som tvingats bort från sina jordplättar av feodalherrar blev ”luffare och tiggare” och ”kastade i fängelse på grund av lättja – trots att ingen gav dem ett jobb oavsett hur mycket de ville ha ett”.48 Med institutionaliseringen av denna obarmhärtighet förvärrades den. Bland 1600-talets Amerikakolonisatörer märks New Englands puritanske minister Cotton Mather som förebådade den mer hårdföra falangen av konservativ kristlighet i Förenta staterna. Han argumenterade för att ”missriktad medmänsklighet” var fel väg för att bringa arbetsduglig underklass i arbete. Det bästa sättet var att ”tvinga dem” att arbeta och beträffande de arbetslösa var detta mycket enkelt, enligt Mather: ”Låt dem svälta”, var hans berömda förslag.49

Så här långt har vi hunnit se hur arbete och fritid bytt plats på den västerländska värdeskalan: från att ha förknippats med fördumning och brutalisering upphöjs arbetet till en dygd, medan fritid, som varit den antika förutsättningen för dygd, med näppe blir något att uthärda under rastlösa söndagar.50 Särskilt viktig för min analys här är dock den uppluckring av arbetsbegreppet som kalvinismens relativa acceptans för framväxande yrkesgrupper innebär. Arbetets substans underordnas ett inte alltför självklart mått på flit, nämligen vilken förmögenhet och status individen samlat ihop, och att likt Diogenes hellre än att arbeta föredra ett liv med tunna som bostad blir oavsett kontemplation och dygd det yttersta beviset på förfall.

Som flera kommentatorer påpekat har såväl protestantism som protestantisk arbetsmoral i Webers mening genomgått en mängd transformationer som bland annat lett till att 1500-talets arbetsmoral ”ironiskt nog nu hedras mer i katolska samhällsläror än bland konventionella protestanter”, enligt teologiprofessorn Dennis P. McCann.51 Innan jag behandlar den lustbetonade motorn i dagens arbetsideologi – konsumismen – ska jag kort redogöra för industrialismens hårda fostringsprocess när den protestantiska arbetsniten plöjdes ner i det sekulära folkdjupet; en process där ideologiska propagandametoder ersattes av något av det mest brutala våld historien skådat.

 

Arbetsideologins etablering

Den del av vår tids arbetsideologi som utgörs av pliktmoral genomgick under industrialismens dagar en sekularisering. I dag kan uttalade ateister vara ytterst protestantiska i sina värderingar beträffande arbete. Till stor del beror detta på att arbetsideologin inte kunde spridas i sin strängt religiösa form utan var tvungen att tillämpas på andra sätt. Jag ska här beskriva det motstånd som under modernitetens arla dagar mötte arbetsideologin och hur korset ersattes av piskan under det att mänskligheten mångdubblade sin produktivitet.

I det medeltida Europas bondekrig, 1800-talets luddit-resning52 och dagens ingrodda maskning och bidragsfiffel märks ett arbetsmotstånd som, om man får tro författarna till en av vår tids mest arbetskritiska pamfletter, har en lika lång historia som själva arbetssamhället: ”Under sekel har inrättandet av arbetssamhället varit synonymt med inbördeskrig, ibland öppet, ibland dolt.”53 Ett viktigt skäl till detta är att man alltid, med undantag för de senaste tre seklerna, försökt anpassa människans ansträngning efter det behov man haft. Utbudet av arbetskraft varierade länge med skörd och matpriser. Maten var vår största utgift, och när priserna var låga var även arbetsmotivationen låg. Så sent som 1694 beklagade sig en industriidkare vid namn Josiah Child över detta förhållande: ”Om det är ett billigt år så vill de inte arbeta mer än två dagar i veckan.”54 Dessa ”traditionella arbetare” (oftast bönder från landsbygden) hade nämligen inte hängt med i den senare tidens religiösa omställningar, och arbete var fortfarande något som man främst ägnade sig åt för att överleva. För majoriteten hade livet mer att erbjuda än status i socknen och pengar på banken. André Gorz kopplar denna attityd till den traditionsbundna ”livsrytm” som ännu i dag kan spåras hos vissa glesbygdsinvånare: ”För jobbarna vid 1700-talets slut var ’arbete’ intuitivt kunnande integrerat i fäderneärvd livsrytm och ingen skulle ha kommit på idén att intensifiera och förlänga sitt bemödande för att tjäna mer.”55 Weber beskriver, en smula nostalgiskt, också den förindustriella småborgarens relativa fridsamhet:

Affärstiden var måttligt lång, kanske 5–6 timmar per dag, tidvis avsevärt mindre, mer under högsäsong, om det fanns en sådan. Förtjänsten var måttlig, tillräcklig för att man skulle kunna leva ett respektabelt liv och under goda tider också kunna lägga undan en del. På det hela taget var relationerna mellan konkurrenterna goda, med stor enighet om de grundläggande affärsprinciperna. Ett långt dagligt besök på ’gillet’ och en kvällssejdel bland gelikar, slutligen, gjorde livet lugnt och behagligt.56

Medan en höjning av ackordet hade stor effekt på de kalvinistiskt influerade arbetarna tycktes samma höjning snarare vara ”kontraproduktiv” bland de traditionella arbetarna.

När de första moderna företagarna rekryterade traditionella arbetare blev skillnaden mellan den nya och gamla synen på arbete påtaglig. Bland annat yttrade sig detta i de problem som företagare stötte på när de försökte höja effektiviteten i arbetet. Medan en höjning av ackordet hade stor effekt på de kalvinistiskt influerade arbetarna tycktes samma höjning snarare vara ”kontraproduktiv” bland de traditionella arbetarna. Fick de mer betalt nöjde de sig med att arbeta mindre och i slutet av arbetsveckan kunde patronen komma till en tom arbetsplats om det ville sig illa för honom. En annan möjlighet var att det dagliga arbetstempot dalade:

En man som t.ex. för 1 mark per tunnland dittills mejat 2.5 tunnland säd per dag och alltså tjänat 2.5 mark, mejade efter en höjning till 1.25 mark per tunnland inte 3 tunnland, som man hoppats och som han mycket väl kunnat göra och därmed tjäna 3.75 mark, utan endast 2 tunnland, så att han fortfarande tjänade 2.5 mark som han var van. Möjligheten att tjäna mer var mindre lockande än möjligheten att arbeta mindre.57

När digerdöden svept över Europa fann arbetarna att de, i kraft av den stora arbetskraftsbrist som uppstått, fått ett helt nytt förhandlingsutrymme. Dödsdansen av Michael Wolgemut (1493), ett vanligt motiv decennierna efter digerdöden.
När digerdöden svept över Europa fann arbetarna att de, i kraft av den stora arbetskraftsbrist som uppstått, fått ett helt nytt förhandlingsutrymme. Dödsdansen av Michael Wolgemut (1493), ett vanligt motiv decennierna efter digerdöden. Foto: Il Dottore/Wikimedia Commons

Historikern Peter Englund beskriver detta som ett problem som i sekler besvärat kapitalägare: ”Bland lönearbetare under tidigmodern tid fanns det ingen föreställning om värdet i ett städse ökat materiellt välstånd. De arbetade så mycket som krävdes för att få ihop till livets enkla nödtorft, sedan tog de helt enkelt ledigt. Detta var ett gammalt och välkänt faktum i Europa.” På 1400-talet, när digerdöden hunnit svepa över Europa, fann exempelvis arbetarna att de, i kraft av den stora arbetskraftsbrist som uppstått, fått ett helt nytt förhandlingsutrymme. Att dra ner på arbetet blev då deras främsta prioritet. ”Sättet de gjorde det på saknar inte poänger: de firade helt enkelt fler och fler av de olika helgondagar som den medeltida kalendern var så generöst utrustad med. Även om borgarna var högst skeptiska till denna snabbt uppblossande religiositet hade de inget annat val än att finna sig i den.”58

En av den industriella kapitalismens främsta förespråkare, Andrew Ure, gjorde sig tidigt känd för att brottas med denna mentalitet. Han noterade att det var ”praktiskt taget omöjligt att efter pubertetsåldern förvandla människor komna från lantliga eller hantverksmässiga sysselsättningar till bra fabriksarbetare. Sedan man kämpat ett tag för att övervinna deras invanda nonchalans eller maklighet, så avstår de antingen spontant från sin anställning eller också blir de avskedade av verkmästarna för ouppmärksamhet i arbetet.”59 Lösningen var inte att med dessa obildade bönder nöta Calvins trossatser. Här fordrades den effektiva makt som enbart våld och fattigdom kan generera. Den brittiske ekonomen Arthur Young sammanfattade i slutet av 1700-talet vad såväl filosofer som företagare så småningom tvingades inse: ”Vem som helst, utom en idiot, förstår att de lägre klasserna måste hållas i fattigdom för att förbli arbetsamma.”60 Innan jag fördjupar mig i detta kan det vara på sin plats att uppmärksamma en motstridighet som nämndes i inledningen och som arbetsideologin ännu i dag rymmer. Samtidigt som förvärvsarbete antas vara bra för oss så genomsyras det också alltid av någon form av kontrollmekanism vars syfte är att säkra att vi inte undandrar oss detta arbete som vi förutsätts uppskatta så. Hur går det ihop? Hos 1800-talets liberala utilitarister utkristalliseras, som sociologen Zygmunt Bauman påpekat, båda sidor i den här motsägelsen. John Stuart Mill var en av de första att på sekulär grund sprida den klart kalvinistiska läran om att det finns en stolthet i att arbeta och att ”göra rätt för sig”. Dock var han besvärad av hur få som var av det rätta virket: ”Vi letar förgäves hos arbetarklassen generellt efter den rätta stoltheten som leder till gott arbete för god lön; i allmänhet går det enda bemödandet ut på att ta emot så mycket som möjligt och i tjänst ge tillbaka så lite som möjligt.”61 Då han sympatiserade med Adam Smiths idealbild av ett samhälle, där allas strävan efter att tillfredsställa egenintresset gagnar helheten, avhöll sig Mill från att moralisera kring det mänskliga handlandet – utom på en punkt. Den politiska ekonomin skulle inte intressera sig för människans passioner och motiv, ”med undantag för de som kan anses vara evigt hindrande principer för bemödandet om rikedom, nämligen motvilja till arbete och begär efter ögonblickligt åtnjutande av dyr flärd”.62

Bland liberalismens fäder sticker Mill ut något med sin puritanska arbetsromantik.

Till skillnad från Mill gjorde sig den andra engelska 1800-talsrepresentanten för liberal utilitarism, Jeremy Bentham, inga illusioner om att dessa ”evigt hindrande principer” skulle gå att driva ur landsbygdens drönare på ideologisk väg. Mer trogen den utilitaristiska grundtanken att med alla tillgängliga medel maximera nyttan för så många som möjligt, var det viktiga för Bentham att arbetarna presterade vad som fordrades av dem – i övrigt fick de tycka vad de ville. Bland liberalismens fäder sticker Mill ut något med sin puritanska arbetsromantik. Även om de alla anför skäl för att ”göra rätt för sig” så är Mill ensam om att se ett egenvärde i arbetet. Trots att han månade om att sätta så många som möjligt i arbete, menade exempelvis Bentham att ”om man talar om arbete i dess rätta mening, är kärt arbete en självmotsägelse”.63 Bentham ser motvilja som den naturliga inställningen till arbete. Samma inställning finner vi hos John Locke som redan 1706 hävdar att ”arbete för arbetets egen skull är emot naturens lagar”.64 Störst är dubbelheten hos Adam Smith. Vid sidan av haranger mot slöfockar och lata arbetare – problem som enbart kunde bekämpas genom större arbetsdelning, enligt Smith – påminner hans ord om arbetets destruktiva verkan om de antika filosofernas visdom:

En man vars liv ägnas åt att utföra några enkla operationer vars effekter alltid är desamma, eller nästan alltid desamma, får aldrig tillfälle att använda sitt intellekt eller att utöva sin uppfinningsförmåga för att lösa svårigheter som aldrig uppstår. Därför förlorar han naturligtvis vanan av sådan praktik för att i regel bli så dum och okunnig som det är möjligt för en mänsklig varelse att bli. Hans sinnesdvala gör honom inte bara oförmögen att uppskatta eller delta i en rationell konversation, utan även att erfara en generös, ädel eller öm känsla, och som en konsekvens av detta, att forma ett rättvist omdöme gällande flera av de mest triviala av vardagslivets plikter.65

Trots denna förvånansvärda förståelse av det moderna arbetet, tillfogar Smith: ”Hans skicklighet inom den egna, bestämda näringen, tycks på så sätt förskansas på bekostnad av hans intellektuella, sociala och äktenskapliga dygder. Men i varje samhälle av förädling och civilisation är detta det tillstånd som de fattiga arbetarna, det vill säga den stora massan av människor, nödvändigtvis måste falla in i.”66 Med denna fatalistiska inställning till samhällsutvecklingen byter man under industrialiseringen moroten mot piskan. Arbetet var inte längre en skänk från ovan; det var en förbannelse som majoriteten fortfarande visste att undvika.

Applebaum noterar hur trögheten i den arbetsideologiska indoktrineringsprocessen ledde till att mer drastiska metoder togs i bruk för att inte bromsa industrialismens framfart: ”Arbete och arbetare var nu medel för ett mål. Förändringarna var inte enkla, och det tog lång tid att anpassa arbetskraften till fabrikssystemet, tidsdisciplinen samt marknadens och lönesystemets nödvändigheter.”67 Att locka med högre ackord och på så sätt försöka engagera bönderna ansågs vara fel väg att gå och inte tillräckligt egoistiskt för att gagna helheten. Bentham menade att om arbetsgivaren främst brydde sig om att maximera sin vinst och skar ner på ackordet samt lät de arbetsskygga smaka på arbetslöshetens barkbröd så skulle arbetskraftstillströmningen sköta sig själv: ”Om en man inte arbetar så har han inget annat att göra från morgon till kväll än att äta sitt dåliga bröd och dricka sitt vatten utan en själ att tala med […] Denna uppmuntran är nödvändig för att han ska göra sitt bästa; men mer än så är inte nödvändigt.”68 Talet om arbetsmoral försvann inte med denna pragmatiska inställning till problemet, men det är viktigt att förstå att arbetsmoralen under industrialiseringen fick en marginell funktion i förhållande till de framväxande tvångspraktiker som gick betydligt längre än att låta de arbetslösa leva på sitt ”dåliga bröd” som Bentham föreslår i citatet ovan.69 Bauman konstaterar att ”arbetsmoralens predikan uppmuntrade till ett moraliskt val” medan ”arbetets praktik reducerade eller eliminerade detta val helt och hållet”; det viktiga blev att göra ”de moraliska uppfattningarna hos handlande människor irrelevanta”.70 Arbetsmoralens predikan gav alltså en missvisande bild av att det alls fanns något eget beslut att ta: ”Att anpassa sig till det industriella arbetets villkor innebar alltså inte att anpassa ’det egna’ handlandet efter produktionens krav utan att inom systemets ramar ge upp det egna handlandet helt och hållet”, skriver Michael Allvin i sin avhandling om arbetets individualisering.71 Begränsningen av det egna handlandet skedde på otaliga sätt och jag ska här bara nämna några som är av särskilt stor vikt för vår analys.

Jeremy Bentham menade att om arbetsgivaren lät de arbetsskygga smaka på arbetslöshetens barkbröd skulle arbetskraftstillströmningen sköta sig själv. Porträtt av Bentham av Henry William Pickersgill.
Jeremy Bentham menade att om arbetsgivaren lät de arbetsskygga smaka på arbetslöshetens barkbröd skulle arbetskraftstillströmningen sköta sig själv. Porträtt av Bentham av Henry William Pickersgill. Foto: Wikimedia Commons

Andrew Ure var inte ensam om att notera svårigheten med att lära gamla hundar att sitta lydigt vid maskinerna 14 timmar per dag. Om de arbetsideologiska doktrinerna om inkomstmaximering och arbetsnit inte inhamrats under barndomen slog de traditionella arbetarna obönhörligen bakut så som ovan beskrivits. Den enkla lösningen på detta problem var att använda sig av barn i stället. I spinnhusen var barnarbetare rent av att föredra eftersom, som en fabrikspatron uttryckte det, ”deras svaghet gjorde dem medgörliga och enklare att kuva till passiv lydnad än vuxna män. De var också väldigt billiga.”72 Barnens arbetsdagar begränsades enbart av deras utmattning och kunde vara fjorton, sexton och till och med arton timmar – även bland fyra- och femåringarna.73

Det är slående hur den metodistiska kyrkan växte fram hand i hand med att industrialismen först etablerade sig i Storbritannien. Metodismen var en förgrening inom den protestantiska kristendomen och attraherade tidigt en stor del av arbetarklassen, då den erbjöd fattiga barn nödtorftig utbildning i söndagsskolan och genom emotionellt intensiva predikningar kunde skänka de vuxna katharsisliknande avbrott från fabriksrytmens monotoni. Metodismen fäste särskilt under sin initiala fas stor vikt just vid metod och disciplin i vardagen. 1766 slöt rörelsen vid en konferens upp kring följande kalvinistiska direktiv: ”Vi får aldrig glömma den första regeln, ’Var flitig. Var aldrig arbetslös för ett ögonblick. Fördriv aldrig tiden; spendera inte heller mer tid på ett ställe än vad som är strängt nödvändigt.’”74 På söndagsskolan var man mer mån om att lära barnen lydnad och gott uppförande än läsning och skrivning. Utifrån sin nyttomoral utgick metodisterna från att barn var naturligt syndiga och att uppfostrans mål därför var att frälsa dem från förfall. Barn skulle inte tillåtas fri lek utan tidigt lära sig att kanalisera sin energi i arbete. Till skillnad från kalvinisterna trodde metodisterna på en fri vilja – men denna vilja ansågs inte enbart vara av godo. Tvärtom var det, som metodismens grundare John Wesley betonade, viktigt att på ett tidigt stadium tämja den fria viljan och göra den produktiv:

Bräck barnets vilja till sängdags. Börja detta arbete innan de kan gå själva, innan de kan tala ordentligt, kanske innan de alls kan tala. Vilken pina det än kostar, bräck barnets vilja om du inte fördömer barnet. Låt barnen från det första året lära sig att vörda spöet och gråta tyst; få dem att från den åldern göra som de blir tillsagda, om du så ska piska dem tio gånger på raken för att lyckas. Bräck viljan nu så skall deras själ leva, och de kommer antagligen att välsigna dig i evighet.75

Parallellt med detta utvecklades också förment humanistiska arbetsvillkor. Marx svärson, arbetskritikern Paul Lafargue, citerar i sin arbetskritiska pamflett en bruksägare Scrive som på välgörenhetskongressen i Bryssel 1857 lockade till spontana applåder när han berättade hur han ”infört några förströelser för barnen. Vi lär dem att sjunga och räkna under arbetet; det förströr dem och ger dem mod att godta de tolv timmar av arbete som är nödvändiga för att de ska förtjäna sitt uppehälle.”76

Barnarbete och metodism var dock inget annat än en nödlösning på ett mycket större problem. Arbetskraften bestod inte enbart av barn och 1851 visade folkräkningen att en minoritet av befolkningen var religiös i industrins hemland. Att tvinga den okristliga, vuxna befolkningen till arbete var den stora uppgiften och för detta var varken trosläror eller barnuppfostrans manipulation tillräcklig.

Att tvinga den okristliga, vuxna befolkningen till arbete var den stora uppgiften och för detta var varken trosläror eller barnuppfostrans manipulation tillräcklig.

För vuxna arbetare tog våldet sig en annan form. Som Braverman detaljrikt beskrivit den industriella kapitalismens utveckling så är det en fundamental princip att beröva arbetaren dennes hantverk genom att flytta kontrollen över arbetsprocessen till ingenjörer och företagsledning. Detta har främst skett genom att arbetet brutits ner i små beståndsdelar, vilket i praktiken inneburit att varje arbetare ägnat sig åt en eller två arbetsuppgifter i stället för att delta i arbetsprocessen ”från ax till limpa”.77 Fragmenteringen har även inneburit att varje arbetsmoment kan mätas med större precision och på så sätt utvärderas och kontrolleras av högre instans.78 Detta har möjliggjort Benthams förslag om att låta ekonomiska styrmedel styra arbetsvillighet. Om en människa är för gammal för att piskas så ska svedan flyttas från hud till plånbok. Resultatet är detsamma. Utöver arbetslöshetens överhängande hot (som inte alls var av samma dignitet för den som ägde jord och redskap) kunde exempelvis detaljerade bötessystem införas. Nedan följer ett exempel på ett löneavdragssystem från ett engelskt spinneri i början på 1800-talet där temperaturen var cirka 28 grader:

Med liknande övningar underkastades befolkningen en ”drill ämnad att vänja arbetarna vid tanklös lydnad”.80 Tätt sammanknuten med, men likväl olik den kalvinistiska arbetsmoralen, spränger en lydnadsmoral in i arbetsideologin. Frederick Winslow Taylor, den moderna industrialismens främste arkitekt, insåg och beskrev konsekvenserna av denna utveckling med all önskvärd tydlighet redan 1911: ”Så det absolut första kravet på en man som passar för att i sin fasta sysselsättning hantera götjärn, är att han ska vara så dum och flegmatisk att han till sin mentala beskaffenhet mer liknar en oxe än något annat. En man som är mentalt alert och intelligent är av denna anledning helt olämplig för den förtryckande monotoni som den här sortens arbete skulle innebära för honom.”81 Något Taylor aldrig lär ha ägnat en tanke är huruvida götjärnarbetarens påstådda dumhet var medfödd eller om den uppstod som en konsekvens av arbetet.82

Lydnad blir under denna epok ett samhälleligt fundament och en garant inte bara för fortlöpande arbete utan för social ordning i alla samhällssfärer. Sakta börjar lydnaden anta en naturaliserad form och etablera sig som norm även bland de breda folklagren. Till skillnad från i fallet med den kalvinistiska arbetsetiken är lydnaden nu ett självändamål bortom religiös tro och själslig frälsning. Trots den dumhet som Smith, Taylor och andra fortfarande kunde skönja i arbetets lydnad, framstår lydnaden mer och mer som ett redigt och maskulint karaktärsdrag. Bertrand Russell beskriver i In praise of idleness denna utveckling mycket träffande:

Till en början tvingade rent våld dem till att producera och avstå från överskottet. Gradvis visade det sig emellertid möjligt att förmå flera av dem att acceptera en etik enligt vilken det var deras plikt att arbeta hårt, trots att en del av deras arbete gick till att försörja andra i sysslolöshet. På denna väg kunde den nödvändiga dosen tvång minskas och ledningskostnaderna reduceras. Ännu i dag skulle 99 procent av de brittiska lönearbetarna bli uppriktigt chockade om det föreslogs att kungen inte borde ha en större inkomst än arbetaren.83

Med klocktidens genomslag under 1800-talet antar makten en allt abstraktare skepnad.

Ett viktigt element i denna disciplineringsprocess, vars essens fortfarande består i förmågan att svälja förnedring, var maktens osynliggörande av sig själv. Med klocktidens genomslag under 1800-talet antar makten en allt abstraktare skepnad. I stället för att lyda till patronens order fungerar tiden i ökande grad som maktens medium och tidsmedvetandet föds. Benjamin Franklins motto, att ”tid är pengar”, blir en sanning i tiden. I en essä från 1944 vid namn The tyranny of the clock noterar George Woodcock hur arbetarens fritidsförbundna flykt (ofta genom sprit och religion) från arbetets tidsstrukturerade mönster mattas ut och hur en tidsmoral breder ut sig till dygnets alla timmar: ”Gradvis spred sig läran om regelbundenhet ner till arbetarna. Artonhundratalets religion och moral samverkade till att förkunna synden i att ’slösa tid’. Introduktionen av masstillverkade klockor under 1850-talet spred tidsmedvetandet till de som tidigare enbart reagerat på stimulus från driftsledare och fabriksvisslor. I kyrkan och i skolan, på kontoret och fabriksgolvet, framhölls punktlighet som främsta dygd.”84

När disciplinen ersatt primitiv lydnad märks makten enbart när lydnadsmoralen rubbas i det avvikande beteendet. Anthony ger talrika exempel på detta: ”Barn som försökte fly kedjades fast. En flicka som försökte ta livet av sig utan att lyckas sändes i väg eftersom hennes arbetsgivare ’var rädd för att exemplet kunde smitta av sig.’”85 Vidare blev kvinnor ”separerade från män och barn separerade från sina föräldrar, dels som straff, dels för att skydda barnen från föräldrarnas dåliga vanor och brist på moral”.86 Som Bauman beskriver letar sig en rädsla in i folksjälen, modernitetens rädsla för minsta yttring av avvikelse, motstånd och illegitim sysslolöshet:

Oavsett explicit anledning för att rättfärdiga angelägenheten så var invaliditet, kroppssvaghet och mentala funktionshinder betraktade som hot och de fruktades eftersom de sköt sina offer utom räckhåll för den panoptiska drill på vilken vidhållandet av social ordning vilade; folk utan arbete var också herrelöst folk, folk utom kontroll – ej under uppsikt, ej övervakade, ej underkastade någon regelmässig, sanktionerad rutin.87

Introduktionen av masstillverkade klockor under 1850-talet spred tidsmedvetandet till de som tidigare enbart reagerat på stimulus från driftsledare och fabriksvisslor. Textilfabrik i Alabama USA, tidigt 1900-tal.
Introduktionen av masstillverkade klockor under 1850-talet spred tidsmedvetandet till de som tidigare enbart reagerat på stimulus från driftsledare och fabriksvisslor. Textilfabrik i Alabama USA, tidigt 1900-tal. Foto: Wikimedia Commons

Trots att avvikelsen inte behövde vara något annat än den sortens reaktion som, före industrialiseringen, alltid varit förknippad med maktutövning, drog man sig inte för att avskriva de mest naturliga viljeyttringarna som ”sjukdom”. Ett särskilt tydligt exempel är diagnosen ”drapetomania”. Diagnosens etymologiska grund kommer från grekiskans δραπετης (drapetes för ”flykting”) och µανια (mania för ”galenskap” eller ”mani”) och formulerades först 1851 av en psykiatriker Samuel Cartwright för att beskriva ”den sjukdom som får svarta att fly sin väg”.88 I klarspråk användes alltså diagnosen för att sjukförklara de amerikanska slavar vilkas frihetslängtan var så stor att de försökte ge sig av. Enligt Cartwright kunde sjukdomen vara en effekt av att deras herrar ”blir alltför familjära med [slavarna] och bemöter dem som gelikar” och därför var den enkla kuren att ”slå det ur dem”.89 Som jag annorstädes diskuterat är utvärderingen av ”funktionalitet” (det vill säga arbetsduglighet) fortfarande, jämte det subjektiva lidandet, den viktigaste bedömningsgrunden vid diagnostisering av psykisk sjukdom.90

Ett mer utbrett problem var den arbetslöshet som i princip kunde drabba vem som helst ur de lägre klasserna. I flera länder, inklusive Sverige, skapades lagar mot ”lösdriveri”, det vill säga att driva runt på offentlig plats under en längre tid utan ett arbetsrelaterat syfte.91 Storbritanniens beryktade fattigvårdslagstiftning från 1832 försökte motverka ”utanförskapet”, med ett modernt ord, genom att göra deltagandet i fattighusens verksamhet obligatoriskt för att erhålla socialhjälp. I fattighusen buntades arbetslösa, fattiga och kriminella samman – vilket säger något om hur arbetslöshet betraktades – för att tvingas in i ett arbete vars explicita avsikt var att vara värre än arbetet i ordinarie fabriker. Trots att de ibland riskerade att konkurrera ut företag på den reala marknaden var syftet med arbetet i fattigstugorna främst av uppfostringskaraktär: dels handlade det om att inte vänja någon vid att gå ”herrelös” under alltför lång tid, dels var tanken att skapa en så hög toleranströskel som möjligt för arbete i övrigt. Liksom Calvin och Luther utgick man nämligen från att fattigdom och arbetslöshet bottnade i brist på individuellt initiativ, och eftersom konceptet ”arbetscoach” ännu inte var uppfunnet institutionaliserades fattigstugorna som huvudsakliga uppfostringsanstalter.

Även i socialpedagogiska imitationer av det ”riktiga arbetslivet” lägger vi i dag mycket mer vikt vid att återskapa arbetsplatsens hierarki och disciplin än arbetsaktivitetens eventuella mening.

Fattigstugornas grymheter har detaljrikt beskrivits litterärt av såväl Charles Dickens som Astrid Lindgren och kommer här att lämnas därhän. Likväl bör det påpekas hur fattigstugans ande lever kvar i statliga ”aktiveringsåtgärder” där kravet på närvaro ersatt intensitetshets och retoriken mer anspelar på rättighetsdiskurser än på pliktetik.92 Även i socialpedagogiska imitationer av det ”riktiga arbetslivet”, tänkta att hjälpa människor som av olika skäl fastnat i ”utanförskap”, lägger vi i dag mycket mer vikt vid att återskapa arbetsplatsens hierarki och disciplin än arbetsaktivitetens eventuella mening. Med pedagogikforskaren Bent Madsens ord:

Även om utvecklingen i samhällets produktionsteknologi har medfört att vi i dag kan producera allt mer med allt färre människor, är det att vara normal fortfarande knutet till att vara användbar. Men användbarheten har ändrat karaktär och innehåll. […] Att vara användbar i dag vill säga att vara aktiv på ett passande disciplinerat sätt. Och här tonar socialpedagogikens legitimerande funktion fram.93

Om man betänker den oerhörda disciplinövning som arbetet innebär för de som befinner sig i ”innanförskapets” arbetsliv så förstår man att detta inte är någon slump. Under industrialiseringen var arbetet det som höll ”vuxna borta från sprit och barn borta från ofog”.94 Samma syn på arbete som något ”hälsosamt”, lever kvar än i dag, men i mer utvecklad form. Bland all makt som flödar mellan människor sitter arbetet i mitten som ett nav. Arbetet är den maktens källa som skapar maktbegär i alla möjliga (och omöjliga) livssfärer. Den anarkistiske tänkaren Bob Black lyfter på följande vis fram den i dag så naturliga makttillvänjning som går via arbetet:

Det finns mer frihet i vilken någorlunda avstaliniserad diktatur som helst än på den genomsnittliga, amerikanska arbetsplatsen. Man finner samma sorts hierarki och disciplin på kontoret eller i fabriken som i fängelset eller klostret. Som Foucault och andra har visat, uppstår fängelser och fabriker under ungefär samma tidsperiod, och deras driftsledare lånade medvetet av varandras kontrolltekniker. En arbetare är en deltidsslav. Chefen säger när man ska komma, när man ska gå och vad man ska göra däremellan. Han bestämmer hur mycket arbete man ska utföra och hur snabbt. Han är fri att utöva sin kontroll till de mest förnedrande extremerna; om han känner för det kan han reglera vilka kläder du skall bära och hur ofta du kan gå på toaletten. Med några få undantag kan han ge dig sparken av vilket skäl som helst, eller så av inget skäl alls. Han spionerar på dig via angivare och övervakare, han för register över varje anställd. Att ge svar på tal kallas för ”samarbetssvårigheter”, som om arbetaren var en bråkig unge, och det ger dig inte bara sparken, det diskvalificerar dig också från arbetslöshetsersättning. Utan att nödvändigtvis ursäkta det i deras fall heller är det anmärkningsvärt att barn i hem och skola blir behandlade på ungefär samma sätt. Vad säger oss detta om deras föräldrar och lärare som arbetar?95

 

***

 

Den industriella arbetsideologin innebär sammantaget att arbetets produktiva aspekt – dess värdeskapande funktion, dess resultat, dess substans – osynliggörs ytterligare. Enligt den skotske 1800-talshistorikern och mycket kalvinistiskt präglade om än icke-religiöse Thomas Carlyle, är arbetet, oavsett mening, en lisa för själen: ”Om det så gäller den värsta sortens kneg, försätts hela människans själ i ett tillstånd av harmoni i samma ögonblick som hon börjar arbeta.”96 Det riktigt anmärkningsvärda med den industriella kapitalismens tidiga fas är emellertid att den våldsamma etableringen av lydnadsmoralen skedde samtidigt som de ekonomiska samhällsklyftorna växte rekordartat. Glasgows vävare fick till exempel mellan 1796 och 1815 uppleva hur deras löner sänktes med 75 procent medan livsmedelspriserna fördubblades under samma period.97 De vidgade samhällsklyftorna innebar även att vissa blev rikare och rikedom blev med detta inte bara ett tecken på arbetsnit utan, särskilt i USA, också ett kvitto på att man var en ”self-made man”. Fjärran från Luthers relativt anspråkslösa kallelsefilosofi blir klassresan uppåt ett tecken på självständighet, på att man ”reder sig själv” och kan förverkliga sina mål mot alla odds. Världens första självhjälpsförfattare Samuel Smiles byggde 1859 i sin bok Self-Help upp en grundval för den numera globala ideologin kallad the American dream. Anthony sammanfattar Smiles huvudbudskap med satsen: ”framgång beror varken på förmögenhet, härkomst, arv eller ens talang – framgång är öppet för alla som försöker.”98 Denna egalitära syn kan tyckas sympatisk om det inte vore för att den mindre var en vision om framtiden än en analys av dåtiden. Om den engelska överklassen säger Smiles att ”de är ej dagdrivare; ty de bidrar med sin beskärda del i den statliga verksamheten”99 och till detta överseende hävdar Smiles med emfas: ”Att börja livet med förhållandevis små medel tycks vara en så vital drivkraft för att arbeta, att det nästan kan anses som en av de viktigaste förutsättningarna för framgång i livet.”100 För denna pionjär inom den industri som i dag kallas ”positivt tänkande” representerade arbetet en väg ur fattigdomens elände: ”Arbetet är inte bara en nödvändighet och en plikt, utan också en välsignelse; enbart dagdrivaren upplever det som en förbannelse.”101 Detta leder oss in på senmodernitetens arbetsideologiska komplement till pliktetiken: synen på arbete som en rättighet.102

 

Fotnoter:

32. Max Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, Lund: Argos, 1978 [1904], s. 42.

33. Jfr Ronny Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880-1930, Stockholm: Carlsson, 1988.

34. Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 39.

35. I Applebaum, The concept of work, s. 323.

36. I Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 47.

37. Ibid., s. 52.

38. Applebaum, The concept of work, s. 334.

39. I ibid., s. 324.

40. Ibid., s. 327.

41. Ibid., s. 325.

42. I Beder, Selling the work ethic, s. 23.

43. Här protesterar naturligtvis läsaren: så dum kan ju ingen vara. Men trots att de flesta hört talas om någon av de otaliga studier som visat på aristokratiska arvsstrukturer inom näringsliv, akademi, medielandskap och politik så är vi inte sena med att kalla de mäktiga för ”starka” och de rika för ”duktiga” utan minsta intresse för härkomst, prestation eller substans i deras arbete, jfr Adam Bellow, In praise of nepotism: A natural history, New York: Doubleday, 2003; Pierre Bourdieu, Homo academicus, Stanford, Calif.: Stanford University Press, 1988; Pierre Bourdieu, Om televisionen: Följd av journalistikens herravälde, Stockholm; Stehag: B. Östlings bokförl. Symposion, 1998.

44. Därmed inte sagt att kalvinismen allena drev denna ideologi: ”Det är inte en slump att dessa urbana handelsmän, bankirer och hantverkare var bland de första och mest entusiastiska anhängarna av kalvinismen. I den här trosläran fann de en logik som gynnade deras tro på hårt arbete och företagande”, skriver Paul Bernstein i en avhandling om den amerikanska arbetsmoralen. Kalvinismens genombrott sammanfaller med framväxandet av en europeisk medelklass som förvisso hade materiella intressen i att legitimera sin affärsverksamhet, se Paul Bernstein, American work values: Their origin and development, New York: State Univ. of New York Press, 1997, s. 160.

45. Ibid., s. 56.

46. I Beder, Selling the work ethic, s. 17.

47. Jfr Joe R. Feagin, Subordinating the poor: Welfare and American beliefs, Englewood Cliffs, N.J.: Prentice-Hall, 1975, s. 17.

48. Thomas More, Utopia, Mineola, N.Y.: Dover Publications, 1997, s. 9.

49. Bernstein, American work values, s. 137.

50. Weber berättar om en tysk utvandrare som sammanfattade sitt intryck av sin amerikanske svärfar på detta sätt: ”Kunde inte gubben slå sig till ro med sina 75 000 dollars om året? – Nej! Varuhusfasaden måste nu breddas till 400 fot. Varför? – ”That beats everything”, anser han. – På kvällen då hustru och dotter läser tillsammans, längtar han i säng, på söndagarna tittar han på klockan var femte minut, om inte dagen snart är slut: en sådan förfelad existens!” Webers hårda dom bekräftar ett europeiskt avståndstagande från den vulgära arbetsetik som utvecklades på andra sidan Atlanten: ”Specialist utan ande, njutningsmänniska utan hjärta, och denna nolla inbillar sig ha nått ett aldrig tidigare uppnått stadium i mänsklighetens historia”, se Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 86.

51. I Beder, Selling the work ethic, s. 26.

52. I början av 1800-talet uppstod bland engelska arbetare grupperingar som i kollektiva aktioner saboterade fabriksmaskiner. Dessa arbetare kallades sedermera för ”ludditer” efter den mytomspunne arbetaren Ned Ludd som i slutet av 1700-talet tros ha förstört ett par maskiner i Leicestershires dåtida strumpfabrik, se E. P. Thompson, The making of the English working class, New York: Pantheon Books, 1964, s. 575–79.

53. Krisis m.fl., Manifeste contre le travail, Paris: Léo Scheer, 2002, s. 50.

54. I Beder, Selling the work ethic, s. 14.

55. I André Gorz, Kritik av det ekonomiska förnuftet, Stockholm: Alfabeta, 1990, s. 30f.

56. Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 31.

57. Ibid., s. 28, min kursivering.

58. Peter Englund, Förflutenhetens landskap: Historiska essäer, Stockholm: Atlantis, 1991, s. 189f.

59. I Gorz, Kritik av det ekonomiska förnuftet, s. 31.

60. I David A. Spencer, The political economy of work, London; New York: Routledge, 2009, s. 8.

61. I Zygmunt Bauman, Work, consumerism and the new poor, Buckingham; Philadelphia: Open University Press, 2004, s. 7.

62. I ibid., s. 14

63. Jeremy Bentham, The works of Jeremy Bentham, Edinburgh: William Tait, 1838, s. 214.

64. John Locke, An essay concerning human understanding, London: Printed for Thomas Tegg, 1825, s. 549.

65. I John Cunningham Wood, Adam Smith: critical assessments, Beckenham, Kent: Croom Helm, 1984, s. 164.

66. Ibid.

67. Applebaum, The concept of work, s. 584.

68. I Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 15.

69. Inte minst tack vare det panoptiska övervakningssystemet som Bentham själv utvecklade och som flitigt användes och används inom en mängd moderna disciplineringsinstitutioner inklusive fängelset, armén och fabriken, se Michel Foucault, Discipline and punish: The birth of the prison, London: Allen Lane, 1977.

70. Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 20.

71. Michael Allvin, Det individualiserade arbetet: Om modernitetens skilda praktiker, Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion, 1997, s. 162.

72. Mantoux i Applebaum, The concept of work, s. 57.

73. Frank Crompton, Workhouse children, Thrupp, Stroud, Gloucestershire: Sutton, 1997.

74. Beder, Selling the work ethic, s. 39.

75. John Wesley, Sermons on Several Occasions, London: J. Emory and B. Waugh, 1829, s. 384.

76. Lafargue, The right to be lazy, s. 15.

77. Harry Braverman, Labor and monopoly capital: The degradation of work in the twentieth century, New York: Monthly Review P., 1998 [1974].

78. Först på senare år har denna ”höga arbetsdelning” utmanats med den så kallade postfordismen, men i både administrativt och industriellt arbete dominerar fortfarande repetitionen av uppsplittrade arbetsuppgifter. Mycket energi har ödslats på att dryfta detta ämne inom arbetssociologin. Frågan gäller om organisationer tenderar att ”plattas ut” det vill säga få färre hierarkier eller inte och huruvida arbetet i så fall påverkas samt om det sker i negativ eller positiv riktning; se exempelvis Stephen Ackroyd och Paul Thompson, Organizational misbehaviour, London: Sage, 1999; Östen Ohlsson och Björn Rombach, Res pyramiderna: Om frihetsskapande hierarkier och tillplattningens slaveri, Stockholm: Svenska förlaget, 1998; Richard Sennett, The corrosion of character: The personal consequences of work in the new capitalism, New York: W.W. Norton, 1998; Mats Alvesson, Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel, Stockholm: Atlas, 2008; James R. Barker, ”Tightening the iron cage: Concertive control in self-managing teams”, Administrative Science Quarterly, vol. 38, nr 3, 1993; Hugh Willmott, ”Strength is ignorance; slavery is freedom: Managing culture in modern organizations”, Journal of Management Studies, vol. 30, nr 4, 1993. Tyvärr bygger debatten alltför ofta på antagandet att ”det goda arbetet” finns i platta organisationer med liten (eller osynlig) styrning.

79. I J. L. Hammond, Barbara Bradby Hammond och John Chris Lovell, The town labourer, London; New York: Longman, 1978, s. 19-20, översättning Jan Ch. Karlsson.

80. Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 7.

81. Frederick Winslow Taylor, The principles of scientific management, Gutenberg: Project Gutenberg, 2004 [1911], s. 20.

82. Friedrich Nietzsche insåg däremot tidigt arbetets fördummande funktion och framhöll även vilken betydelse den hade för samhällslivet: ”Arbetet är den bästa polisen, det ser till att alla håller sig inom ramarna och kan kraftigt bromsa utvecklingen av förnuft, lystnad, önskan efter oberoende. Ty det använder en otrolig mängd nervös energi, som således förnekas reflektion, grubbel, drömmar, oro, kärlek, hat; det sätter ett litet mål inom räckhåll och garanterar enkel och regelbunden tillfredsställelse. Ett samhälle där det råder kontinuerligt, hårt arbete kommer således att vara säkrare, och säkerhet är i dag dyrkat som högsta gudomlighet”, se Friedrich Wilhelm Nietzsche, Daybreak thoughts on the prejudices of morality, Cambridge: Cambridge University Press, 1997, s. 174.

83. Bertrand Russell, In praise of idleness and other essays, London: Routledge, 1996 [1935], s. 5.

84. George Woodcock, ”The Tyranny of the Clock”, War Commentary – For Anarchism, vol. mid-march, 1944, s. 3.

85. Anthony, The ideology of work, s. 57.

86. Beder, Selling the work ethic, s. 47.

87. Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 18.

88. I Peter McCandless, Moonlight, magnolias & madness: Insanity in South Carolina from the colonial period to the progressive era, Chapel Hill: University of North Carolina Press, 1996, s. 200.

89. Ibid., s. 201.

90. Carl Cederström och Roland Paulsen, ”Kris i psykiatrifrågan”, Arena Magasin, nr 3, 2013.

91. Ett exempel på hur lösdriveriförbudet fortfarande finns kvar i mer förtäckt form är vad medievetaren och journalisten Fredrik Edin kallar ”exkluderande design”, det vill säga hur bänkar och stolar på offentliga platser konstrueras för att det snabbt ska bli obekvämt att bruka dem. Ett sätt att göra bänkarna ”luffarsäkra”, som Edin träffande uttrycker det. Se Fredrik Edin, ”The message is the medium: Luffarsäkra bänkar ur ett ideologiskt perspektiv”, Lund, Lund University, 2014.

92. Se Roland Paulsen, Vi bara lyder: En berättelse om Arbetsförmedlingen, Stockholm: Atlas, 2015.

93. Bent Madsen, Socialpedagogik, Lund: Studentlitteratur, 2001, s. 53.

94. Russell, In praise of idleness, s. 7.

95. Bob Black, Three essays by Bob Black, Seattle: Wormwood, 2009, s. 5.

96. Thomas Carlyle, Past and present, London: Chapman and Hall, 1845, s. 264.

97. Hammond m.fl., The town labourer, s. 21.

98. Anthony, The ideology of work, s. 77.

99. Samuel Smiles, Self help, Middlesex, U.K.: The Echo Library, 2006, s. 25.

100. Ibid., s. 324.

101. Ibid., s. 35.

102. För ytterligare arbetskritisk diskussion om Smiles och den positiva psykologin, se Carl Cederström och Andre Spicer, The wellness syndrome, London: John Wiley & Sons, 2015.

Publicerad
3 days sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
2 weeks sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
2 weeks sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
I förgrunden flottare i Medelpad på 1910-tal, i bakgrunden syns artikeln från händelsen 1925 när flottare tog ledigt under midsommarhelgen. Foto: Kollage, Wikipedia, Creative Common, Arbetaren 1925

”Lämna utan vidare arbetet för att ta midsommar­ledigt”

För hundra år sedan lade flottarna vid Gryckån ner arbetet för att ta midsommarledigt. ”Flottarna skämmer ut sig”, rapporterade Dagens Nyheter – medan Arbetaren skrev att ”vi hoppas att handlingssättet sporrar andra att slå in på samma bana”. Då, 1925, fanns ingen lagstadgad semester i Sverige – två veckors semester per år infördes först 1938.

Ur Arbetaren onsdag 1 juli 1925, med lätt moderniserat språk:

Ur Arbetarens arkiv, 1 juli 1925.

Flottarna skämmer ut sig.
Lämnar utan vidare arbetet för att ta midsommarledigt.

Denna rubrik anser Dagens Nyheter, DN, vara passande, då några arbetare anser sig ha rätt till att ta ett par dagars midsommarledighet. I övrigt lyder korrespondensen om saken på detta sätt:

En arbetskonflikt har återigen uppstått vid flottningarna i Voxnaälven i Hälsingland. Flottarna vid Gryckån, ett bivatten till Voxnaälven, begärde före midsommar att få ledighet från klockan 18 lördagen före midsommar till klockan 18 torsdagen efter midsommar.

Denna framställning ansåg sig flottningsföreningen på grund av det brådskande arbetet inte kunna tillmötesgå, men erbjöd i stället ledighet från måndag klockan 18 till torsdag klockan 18.

På lördagskvällen lämnade emellertid ett 30-tal av den till 125 man uppgående arbetsstyrkan, samtliga tillhörande Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet och Lokala Samorganisationen, arbetsplatsen och tog utan vidare ledigt.

Arbetsledningen meddelade då att eftersom inskränkningar i alla fall skulle vidtas i arbetsstyrkan, fick de flottare som lämnat arbetet anse sig avskedade.

Med anledning av detta har nu de övriga ställt sig solidariska och lagt ner arbetet. Allt flottningsarbete på platsen ligger nu nere och några förhandlingar har ännu icke inletts.

Vi finner inte alls saken anmärkningsvärd. Skogs- och flottningsarbetarna är bland de sämst lottade av alla. Att de på denna plats försökt ändra på förhållandena hedrar dem, och vi hoppas att handlingssättet ska sporra andra att slå in på samma bana.

Publicerad Uppdaterad