Radarserie #54/2017

Arbetssamhället: Arbetsideologin växer fram

1930-tal. Sovjetiska arbetare och fångar hackar och gräver under byggandet av Ferganakanalen i Uzbekistan i dåvarande Sovjetunionen. Foto: TT

Sociologen Roland Paulsens bok ”Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin” utkom första gången år 2010 och gavs i år ut på nytt, i en reviderad och utökad upplaga. Arbetaren återpublicerar i sommar de inledande delarna av boken i en radarserie. Här är tredje avsnittet i serien.

Protestantismen och arbetsideologins födelse

Frågan om protestantismens betydelse för kapitalismens framväxt har sedan Max Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda varit ett av akademins verkliga skötebarn. I sin berömda avhandling framlägger Weber teorin att den moderna arbetsetiken antar renodlade former först i vissa protestantiska läror. Flera volymer har skrivits om huruvida protestantismen var en förutsättning för kapitalismen eller inte. Det bör betonas att Weber själv förkastade en sådan förenkling som ”en dåraktig doktrinär tes”.32 Ändå lever det protestantiska arvet vidare i nya skepnader. Det märks i den politiska högerns entreprenörsdyrkan och i socialdemokratins fostran av den ”skötsamme arbetaren”.33 Det märks ännu tydligare i båda falangers ”skyll dig själv-mentalitet” och respekt för makt och rikedom som vore det resultatet av ”hårt arbete”.

Det protestantismen främst för med sig och efterlämnar till vår tids arbetsideologi är en urvattning av arbetsbegreppet. Tidigare distinktioner mellan arbete och övriga livsaktiviteter blir med protestantismens genombrott svårare att upprätthålla, och som en effekt av detta börjar man respektera rikedom som en symbol för hårt arbete och se ner på fattigdom som uttryck för lättja. Andra arbetsideologiska bidrag som här kommer att behandlas (asketismen och kallelsetanken exempelvis) existerar numera bara i förtäckt form och hos mer avgränsade samhällsgrupper.

I själva verket parasiterade ju munkarna, trots det asketiska arbetet, på andra människors arbete då de undandrog sig ”de världsliga plikterna”.

Vad gäller respekten för rikedom och arbetets substansurlakning måste man emellertid påpeka att protestantismens fader, Martin Luther, delade samma arbetsvärdering och förakt för kommers som sina katolska trosfränder. Luthers relevans gäller snarare hans ifrågasättande av varför munkars och prästers arbete skulle tilldelas speciell status. I själva verket parasiterade ju munkarna, trots det asketiska arbetet, på andra människors arbete då de undandrog sig ”de världsliga plikterna”. Detta var enligt Luther en synd som skulle straffa sig, ty det spelade ingen roll vad kyrka och prästerskap sa – mellan Gud och individ fanns ingen förmedlande länk och kyrkohierarkin var ett världsligt fenomen. Arbetet skulle värderas lika oavsett vem som utförde det.

Något som Weber särskilt uppmärksammar är Luthers kallelsetanke. Varje människa föds in i ett visst sammanhang, till ett visst arbete – denna situation avgör en människas kall och kallet är således ”något som människan har att ta emot, att foga sig i, som en gudomlig skickelse”.34 På den här punkten ligger Luther nära Thomas av Aquino. Att acceptera ödets lott blir det viktiga – varken mer eller mindre. Oavsett yrke var det gudomliga kallet ett alternativ för alla, för som Luther själv uttryckte det, ”som skriften säger på många ställen, är inget arbete förmer än lydnaden inför det kall och arbete som Gud tillskrivit var och en”.35 Hos en annan reformator, Jean Calvin, utvecklas denna kallelsetanke till en ödesdeterminism med märkliga följder.

Om det är någon som kan sägas representera den protestantiska etiken i dess mest utpräglade form så är de flesta överens om att det är Jean Calvin. Reformatorerna – tysk 1600-talsmålning. Luther och Calvin i mitten.
Om det är någon som kan sägas representera den protestantiska etiken i dess mest utpräglade form så är de flesta överens om att det är Jean Calvin. Reformatorerna – tysk 1600-talsmålning. Luther och Calvin i mitten. Foto: Wikimedia Commons

Om det är någon som kan sägas representera den protestantiska etiken i dess mest utpräglade form så är de flesta överens om att det är Calvin. Calvin anses vara den mest betydelsefulla 1500-talsreformatorn vid sidan av Luther, men som en förvarning om 1900-talets franska filosofi var Calvin en betydligt mer invecklad teolog än hans tyska kollega. Den ödestro som Luther gav uttryck för i sin kallelsetanke var hos Calvin av ännu mer fundamentalistisk och misantropisk karaktär. Enligt Calvin var människan predestinerad, det vill säga förutbestämd ett visst öde. Detta inbegrep, som det framgår i citatet nedan, huruvida hon tillhörde ”Guds utvalda” eller inte:

Människan har genom syndafallet förlorat all förmåga att vilja något andligt gott som leder till frälsning. Därför har den naturliga människan, helt bortvänd från det goda och död i synd, inte förmåga att av egen kraft omvända sig eller förbereda sig för denna […] Gud har för sin härlighets skull bestämt, att vissa människor är förutbestämda för evigt liv och andra för evig död […] Vad gäller de onda och ogudaktiga människorna, som Gud såsom en rättvis domare gör blinda och hårda för tidigare synders skuld, så undandrar han dem inte endast sin nåd, vilken skulle kunna upplysa deras förstånd och påverka deras hjärtan, utan stundom tar han från dem de gåvor, som de hade och utsätter dem för sådana ting, av vilka de i sitt fördärv gör tillfällen till synd.36

Följaktligen fanns det inte mycket som individen kunde göra för att uppnå frälsning – allt var redan avgjort på förhand av denna fruktansvärda Gud. Tvärtemot vad man skulle kunna tro innebar detta inte att kalvinisterna kunde hänfalla åt slöhet och strunta i livets ständiga kamp. De blev i stället maniskt engagerade. Enligt Weber berodde detta på en religionspsykologisk mekanism enligt följande:

Som det långa citatet antyder belönas och straffas de utvalda och fördömda redan i det här livet. Även om vi inte med säkerhet kan veta vilken av dessa kategorier vi tillhör kan vi därför tolka vår framgång i samhället som tecken på utvaldhet. Utöver denna ständiga spegling i samhällelig framgång omformulerade dessutom Calvin trohetssatsen till att handla om den egna personen – de utvalda skulle nämligen veta att de var utvalda och om de inte visste så var de helt enkelt inte utvalda. Den kalvinist som eventuellt tvivlade fick således göra det i tystnad. ”Å ena sidan framhålls det helt enkelt som en plikt att betrakta sig själv som utvald och att avvisa varje tvivel som en djävulens frestelse, eftersom brist på egen visshet är en följd av otillräcklig tro, alltså en otillräcklig verkan av nåden”, skriver Weber. ”Å andra sidan rekommenderades intensiv världslig aktivitet som det främsta medlet att nå denna inre visshet. Detta och endast detta förjagar det religiösa tvivlet och ger visshet om utvaldhet.”37

Genom ”världslig aktivitet” kunde kalvinisten nämligen övertyga sig om att han tillhörde den lyckliga skara utvalda som belönades i det här livet.

Genom ”världslig aktivitet”, det vill säga arbete, kunde kalvinisten nämligen övertyga sig om att han tillhörde den lyckliga skara utvalda som belönades i det här livet. Detta, kombinerat med den stränga asketism som Calvin propagerade för, gjorde att medeltidseuropéns rofyllda maklighet försvann:

Entreprenören kunde inte slappna av för ett ögonblick. Den protestantiska arbetskraft som entreprenören rekryterade arbetade hårdare, och ingen kunde åtnjuta de växande frukterna av deras arbete av rädsla att mista vissheten om att de tillhörde de som skulle frälsas. Så profit och besparing plöjdes in i större affärsexpansion vilket, i sig själv, var ett seriöst kall föreskrivet av Gud.38

Liksom Thomas av Aquino argumenterar Luther för en syn på kommers och handel som tecken på synd och girighet; genljudande de antika arbetsevalueringarna värderar han bondens konkreta arbete högst då det var ”minst angripet av den kommersiella kalkylens frätande anda”.39 Luther gav uttryck för sekler av kyrklig antikommersialism där det var lika med ocker att ta ränta på utlånade pengar och kunde leda till att man nekades nattvarden alltmedan affärsmän betraktades som syndfulla människor som exploaterade bönders och hantverkares arbete. Calvin bryter med denna traditionalism och på den här punkten är hans insats för kapitalismen oskattbar.

Till att börja med fanns hos Calvin ingen vurm för bondens direkta produktion och samklang med naturen. Den industriella produktionen och dess monetära ekonomi betraktas som lika naturlig som jordbruket.40 Jesu ord om att ”det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike” bidrog visserligen till oro för att rikedom skulle leda till girighet, dekadens och, värst av allt, lättja, men Calvin skilde sig från sina kristna föregångsmän i det att han ansåg finansverksamheter vara nödvändiga för det industriella samhället. Rikedom var heller inget hinder på vägen mot himmelriket under förutsättning att förmögenheten inte förslösades. Tvärtom var ju rikedom ett tecken på att man tillhörde de utvalda. Hos de kalvinistiskt inspirerade puritanerna blir detta ännu tydligare i deras föreskrift att ”det är en plikt att utvinna så stor vinst som möjligt ur arbetet. Framgång, som mäts i profit, är en säker indikation på att det valda yrket behagar Gud.”41 Richard Baxter, den puritanska etikens främste ideolog, förtydligar dock att ”det är en synd att åtrå rikedom som de världsliga och vällustiga gör för ombesörjandet och underhållandet av köttsliga lustar och högfärd. Men det är inte en synd utan en plikt att arbeta ej blott för arbetets skull, högstämt vilande i den utförda handlingen, utan för den hederliga förtjänsten och vinsten som är syftet med vårt arbete.”42 Den protestantiska etiken förenas på så sätt med den kapitalistiska andan i det att den förespråkar ackumulation av vinst för ständig återinvestering i ny affärsverksamhet.

Den nya aktningen för självförvärvad förmögenhet som tecken på träget arbete är det första steget mot den låtsade ”meritokrati” som vi i dag lever under. Meritokratins grundtanke är att enbart våra prestationer och meriter ska avgöra vår ekonomiska välgång. Den låtsade meritokratin säger att eftersom vårt samhälle officiellt inte är aristokratiskt ordnat med titlar som formellt ärvs och så vidare så måste de ekonomiskt välbemedlade ha förtjänat sina positioner, vara ”duktiga” på ett eller annat sätt.43 Denna simplifiering har med tiden förvandlats till en grundpelare för arbetsideologin i samband med att arbetets substans blivit allt svårare att skönja, av skäl som jag ska återkomma till. Att fråga en människa vilket jobb hon har förutsätts i princip i det sociala samspelets tidiga fas. Att däremot fråga vad som egentligen utförs på detta jobb kan lätt uppfattas som en förolämpning. Arbetet har i dag blivit det spöke som avgör livsval samtidigt som dess substans är obskyr. Under Calvins dagar var arbetet troligen klarare definierat, men sammanblandningen av förmögenhet och arbetsprestation som Calvin bereder grund för är en milstolpe i arbetets idéhistoria.44

Den andra sidan av arbetsbegreppets urvattning är fördömandet av de arbetslösa, som även det lever kvar. Här var Calvin och Luther överens.

Den andra sidan av arbetsbegreppets urvattning är fördömandet av de arbetslösa, som även det lever kvar (vilket jag ska återkomma till). Här var Calvin och Luther överens. Luther avskydde lösdrivarna och argumenterade för att de antingen borde landsförvisas eller tvingas till arbete.45 Calvin menade att det inte fanns ”något mer skamligt än en lat odugling som varken är till nytta för sig själv eller någon annan utan tycks vara född enbart till att dricka och äta”.46 Bland katoliker var tiggare i avsevärt högre grad accepterade och ibland även välkomnade då de möjliggjorde (självvald) välgörenhet. Hos Luther och Calvin ansågs de i stället vara människor som varken följde sitt kall eller tillhörde Guds utvalda. Här togs liten, om någon, hänsyn till tur och härkomst. Till följd av förbättrade levnadsförhållanden ökade den förväntade livslängden under 1500-talet, vilket bidrog till en överbefolkning som den ekonomiska sfären inte förmådde sysselsätta i full utsträckning. Arbetslöshet drog över Europa parallellt med en troslära som enbart visade förakt för fattigdomens olycksbarn. I 1500-talets puritanska England började man hantera tiggare och ekonomiskt utslagna medelst piska, tvångsarbete eller fängelse.47 Utopisternas pionjär Thomas More noterade i sitt huvudverk Utopia under samma period att folk som tvingats bort från sina jordplättar av feodalherrar blev ”luffare och tiggare” och ”kastade i fängelse på grund av lättja – trots att ingen gav dem ett jobb oavsett hur mycket de ville ha ett”.48 Med institutionaliseringen av denna obarmhärtighet förvärrades den. Bland 1600-talets Amerikakolonisatörer märks New Englands puritanske minister Cotton Mather som förebådade den mer hårdföra falangen av konservativ kristlighet i Förenta staterna. Han argumenterade för att ”missriktad medmänsklighet” var fel väg för att bringa arbetsduglig underklass i arbete. Det bästa sättet var att ”tvinga dem” att arbeta och beträffande de arbetslösa var detta mycket enkelt, enligt Mather: ”Låt dem svälta”, var hans berömda förslag.49

Så här långt har vi hunnit se hur arbete och fritid bytt plats på den västerländska värdeskalan: från att ha förknippats med fördumning och brutalisering upphöjs arbetet till en dygd, medan fritid, som varit den antika förutsättningen för dygd, med näppe blir något att uthärda under rastlösa söndagar.50 Särskilt viktig för min analys här är dock den uppluckring av arbetsbegreppet som kalvinismens relativa acceptans för framväxande yrkesgrupper innebär. Arbetets substans underordnas ett inte alltför självklart mått på flit, nämligen vilken förmögenhet och status individen samlat ihop, och att likt Diogenes hellre än att arbeta föredra ett liv med tunna som bostad blir oavsett kontemplation och dygd det yttersta beviset på förfall.

Som flera kommentatorer påpekat har såväl protestantism som protestantisk arbetsmoral i Webers mening genomgått en mängd transformationer som bland annat lett till att 1500-talets arbetsmoral ”ironiskt nog nu hedras mer i katolska samhällsläror än bland konventionella protestanter”, enligt teologiprofessorn Dennis P. McCann.51 Innan jag behandlar den lustbetonade motorn i dagens arbetsideologi – konsumismen – ska jag kort redogöra för industrialismens hårda fostringsprocess när den protestantiska arbetsniten plöjdes ner i det sekulära folkdjupet; en process där ideologiska propagandametoder ersattes av något av det mest brutala våld historien skådat.

 

Arbetsideologins etablering

Den del av vår tids arbetsideologi som utgörs av pliktmoral genomgick under industrialismens dagar en sekularisering. I dag kan uttalade ateister vara ytterst protestantiska i sina värderingar beträffande arbete. Till stor del beror detta på att arbetsideologin inte kunde spridas i sin strängt religiösa form utan var tvungen att tillämpas på andra sätt. Jag ska här beskriva det motstånd som under modernitetens arla dagar mötte arbetsideologin och hur korset ersattes av piskan under det att mänskligheten mångdubblade sin produktivitet.

I det medeltida Europas bondekrig, 1800-talets luddit-resning52 och dagens ingrodda maskning och bidragsfiffel märks ett arbetsmotstånd som, om man får tro författarna till en av vår tids mest arbetskritiska pamfletter, har en lika lång historia som själva arbetssamhället: ”Under sekel har inrättandet av arbetssamhället varit synonymt med inbördeskrig, ibland öppet, ibland dolt.”53 Ett viktigt skäl till detta är att man alltid, med undantag för de senaste tre seklerna, försökt anpassa människans ansträngning efter det behov man haft. Utbudet av arbetskraft varierade länge med skörd och matpriser. Maten var vår största utgift, och när priserna var låga var även arbetsmotivationen låg. Så sent som 1694 beklagade sig en industriidkare vid namn Josiah Child över detta förhållande: ”Om det är ett billigt år så vill de inte arbeta mer än två dagar i veckan.”54 Dessa ”traditionella arbetare” (oftast bönder från landsbygden) hade nämligen inte hängt med i den senare tidens religiösa omställningar, och arbete var fortfarande något som man främst ägnade sig åt för att överleva. För majoriteten hade livet mer att erbjuda än status i socknen och pengar på banken. André Gorz kopplar denna attityd till den traditionsbundna ”livsrytm” som ännu i dag kan spåras hos vissa glesbygdsinvånare: ”För jobbarna vid 1700-talets slut var ’arbete’ intuitivt kunnande integrerat i fäderneärvd livsrytm och ingen skulle ha kommit på idén att intensifiera och förlänga sitt bemödande för att tjäna mer.”55 Weber beskriver, en smula nostalgiskt, också den förindustriella småborgarens relativa fridsamhet:

Affärstiden var måttligt lång, kanske 5–6 timmar per dag, tidvis avsevärt mindre, mer under högsäsong, om det fanns en sådan. Förtjänsten var måttlig, tillräcklig för att man skulle kunna leva ett respektabelt liv och under goda tider också kunna lägga undan en del. På det hela taget var relationerna mellan konkurrenterna goda, med stor enighet om de grundläggande affärsprinciperna. Ett långt dagligt besök på ’gillet’ och en kvällssejdel bland gelikar, slutligen, gjorde livet lugnt och behagligt.56

Medan en höjning av ackordet hade stor effekt på de kalvinistiskt influerade arbetarna tycktes samma höjning snarare vara ”kontraproduktiv” bland de traditionella arbetarna.

När de första moderna företagarna rekryterade traditionella arbetare blev skillnaden mellan den nya och gamla synen på arbete påtaglig. Bland annat yttrade sig detta i de problem som företagare stötte på när de försökte höja effektiviteten i arbetet. Medan en höjning av ackordet hade stor effekt på de kalvinistiskt influerade arbetarna tycktes samma höjning snarare vara ”kontraproduktiv” bland de traditionella arbetarna. Fick de mer betalt nöjde de sig med att arbeta mindre och i slutet av arbetsveckan kunde patronen komma till en tom arbetsplats om det ville sig illa för honom. En annan möjlighet var att det dagliga arbetstempot dalade:

En man som t.ex. för 1 mark per tunnland dittills mejat 2.5 tunnland säd per dag och alltså tjänat 2.5 mark, mejade efter en höjning till 1.25 mark per tunnland inte 3 tunnland, som man hoppats och som han mycket väl kunnat göra och därmed tjäna 3.75 mark, utan endast 2 tunnland, så att han fortfarande tjänade 2.5 mark som han var van. Möjligheten att tjäna mer var mindre lockande än möjligheten att arbeta mindre.57

När digerdöden svept över Europa fann arbetarna att de, i kraft av den stora arbetskraftsbrist som uppstått, fått ett helt nytt förhandlingsutrymme. Dödsdansen av Michael Wolgemut (1493), ett vanligt motiv decennierna efter digerdöden.
När digerdöden svept över Europa fann arbetarna att de, i kraft av den stora arbetskraftsbrist som uppstått, fått ett helt nytt förhandlingsutrymme. Dödsdansen av Michael Wolgemut (1493), ett vanligt motiv decennierna efter digerdöden. Foto: Il Dottore/Wikimedia Commons

Historikern Peter Englund beskriver detta som ett problem som i sekler besvärat kapitalägare: ”Bland lönearbetare under tidigmodern tid fanns det ingen föreställning om värdet i ett städse ökat materiellt välstånd. De arbetade så mycket som krävdes för att få ihop till livets enkla nödtorft, sedan tog de helt enkelt ledigt. Detta var ett gammalt och välkänt faktum i Europa.” På 1400-talet, när digerdöden hunnit svepa över Europa, fann exempelvis arbetarna att de, i kraft av den stora arbetskraftsbrist som uppstått, fått ett helt nytt förhandlingsutrymme. Att dra ner på arbetet blev då deras främsta prioritet. ”Sättet de gjorde det på saknar inte poänger: de firade helt enkelt fler och fler av de olika helgondagar som den medeltida kalendern var så generöst utrustad med. Även om borgarna var högst skeptiska till denna snabbt uppblossande religiositet hade de inget annat val än att finna sig i den.”58

En av den industriella kapitalismens främsta förespråkare, Andrew Ure, gjorde sig tidigt känd för att brottas med denna mentalitet. Han noterade att det var ”praktiskt taget omöjligt att efter pubertetsåldern förvandla människor komna från lantliga eller hantverksmässiga sysselsättningar till bra fabriksarbetare. Sedan man kämpat ett tag för att övervinna deras invanda nonchalans eller maklighet, så avstår de antingen spontant från sin anställning eller också blir de avskedade av verkmästarna för ouppmärksamhet i arbetet.”59 Lösningen var inte att med dessa obildade bönder nöta Calvins trossatser. Här fordrades den effektiva makt som enbart våld och fattigdom kan generera. Den brittiske ekonomen Arthur Young sammanfattade i slutet av 1700-talet vad såväl filosofer som företagare så småningom tvingades inse: ”Vem som helst, utom en idiot, förstår att de lägre klasserna måste hållas i fattigdom för att förbli arbetsamma.”60 Innan jag fördjupar mig i detta kan det vara på sin plats att uppmärksamma en motstridighet som nämndes i inledningen och som arbetsideologin ännu i dag rymmer. Samtidigt som förvärvsarbete antas vara bra för oss så genomsyras det också alltid av någon form av kontrollmekanism vars syfte är att säkra att vi inte undandrar oss detta arbete som vi förutsätts uppskatta så. Hur går det ihop? Hos 1800-talets liberala utilitarister utkristalliseras, som sociologen Zygmunt Bauman påpekat, båda sidor i den här motsägelsen. John Stuart Mill var en av de första att på sekulär grund sprida den klart kalvinistiska läran om att det finns en stolthet i att arbeta och att ”göra rätt för sig”. Dock var han besvärad av hur få som var av det rätta virket: ”Vi letar förgäves hos arbetarklassen generellt efter den rätta stoltheten som leder till gott arbete för god lön; i allmänhet går det enda bemödandet ut på att ta emot så mycket som möjligt och i tjänst ge tillbaka så lite som möjligt.”61 Då han sympatiserade med Adam Smiths idealbild av ett samhälle, där allas strävan efter att tillfredsställa egenintresset gagnar helheten, avhöll sig Mill från att moralisera kring det mänskliga handlandet – utom på en punkt. Den politiska ekonomin skulle inte intressera sig för människans passioner och motiv, ”med undantag för de som kan anses vara evigt hindrande principer för bemödandet om rikedom, nämligen motvilja till arbete och begär efter ögonblickligt åtnjutande av dyr flärd”.62

Bland liberalismens fäder sticker Mill ut något med sin puritanska arbetsromantik.

Till skillnad från Mill gjorde sig den andra engelska 1800-talsrepresentanten för liberal utilitarism, Jeremy Bentham, inga illusioner om att dessa ”evigt hindrande principer” skulle gå att driva ur landsbygdens drönare på ideologisk väg. Mer trogen den utilitaristiska grundtanken att med alla tillgängliga medel maximera nyttan för så många som möjligt, var det viktiga för Bentham att arbetarna presterade vad som fordrades av dem – i övrigt fick de tycka vad de ville. Bland liberalismens fäder sticker Mill ut något med sin puritanska arbetsromantik. Även om de alla anför skäl för att ”göra rätt för sig” så är Mill ensam om att se ett egenvärde i arbetet. Trots att han månade om att sätta så många som möjligt i arbete, menade exempelvis Bentham att ”om man talar om arbete i dess rätta mening, är kärt arbete en självmotsägelse”.63 Bentham ser motvilja som den naturliga inställningen till arbete. Samma inställning finner vi hos John Locke som redan 1706 hävdar att ”arbete för arbetets egen skull är emot naturens lagar”.64 Störst är dubbelheten hos Adam Smith. Vid sidan av haranger mot slöfockar och lata arbetare – problem som enbart kunde bekämpas genom större arbetsdelning, enligt Smith – påminner hans ord om arbetets destruktiva verkan om de antika filosofernas visdom:

En man vars liv ägnas åt att utföra några enkla operationer vars effekter alltid är desamma, eller nästan alltid desamma, får aldrig tillfälle att använda sitt intellekt eller att utöva sin uppfinningsförmåga för att lösa svårigheter som aldrig uppstår. Därför förlorar han naturligtvis vanan av sådan praktik för att i regel bli så dum och okunnig som det är möjligt för en mänsklig varelse att bli. Hans sinnesdvala gör honom inte bara oförmögen att uppskatta eller delta i en rationell konversation, utan även att erfara en generös, ädel eller öm känsla, och som en konsekvens av detta, att forma ett rättvist omdöme gällande flera av de mest triviala av vardagslivets plikter.65

Trots denna förvånansvärda förståelse av det moderna arbetet, tillfogar Smith: ”Hans skicklighet inom den egna, bestämda näringen, tycks på så sätt förskansas på bekostnad av hans intellektuella, sociala och äktenskapliga dygder. Men i varje samhälle av förädling och civilisation är detta det tillstånd som de fattiga arbetarna, det vill säga den stora massan av människor, nödvändigtvis måste falla in i.”66 Med denna fatalistiska inställning till samhällsutvecklingen byter man under industrialiseringen moroten mot piskan. Arbetet var inte längre en skänk från ovan; det var en förbannelse som majoriteten fortfarande visste att undvika.

Applebaum noterar hur trögheten i den arbetsideologiska indoktrineringsprocessen ledde till att mer drastiska metoder togs i bruk för att inte bromsa industrialismens framfart: ”Arbete och arbetare var nu medel för ett mål. Förändringarna var inte enkla, och det tog lång tid att anpassa arbetskraften till fabrikssystemet, tidsdisciplinen samt marknadens och lönesystemets nödvändigheter.”67 Att locka med högre ackord och på så sätt försöka engagera bönderna ansågs vara fel väg att gå och inte tillräckligt egoistiskt för att gagna helheten. Bentham menade att om arbetsgivaren främst brydde sig om att maximera sin vinst och skar ner på ackordet samt lät de arbetsskygga smaka på arbetslöshetens barkbröd så skulle arbetskraftstillströmningen sköta sig själv: ”Om en man inte arbetar så har han inget annat att göra från morgon till kväll än att äta sitt dåliga bröd och dricka sitt vatten utan en själ att tala med […] Denna uppmuntran är nödvändig för att han ska göra sitt bästa; men mer än så är inte nödvändigt.”68 Talet om arbetsmoral försvann inte med denna pragmatiska inställning till problemet, men det är viktigt att förstå att arbetsmoralen under industrialiseringen fick en marginell funktion i förhållande till de framväxande tvångspraktiker som gick betydligt längre än att låta de arbetslösa leva på sitt ”dåliga bröd” som Bentham föreslår i citatet ovan.69 Bauman konstaterar att ”arbetsmoralens predikan uppmuntrade till ett moraliskt val” medan ”arbetets praktik reducerade eller eliminerade detta val helt och hållet”; det viktiga blev att göra ”de moraliska uppfattningarna hos handlande människor irrelevanta”.70 Arbetsmoralens predikan gav alltså en missvisande bild av att det alls fanns något eget beslut att ta: ”Att anpassa sig till det industriella arbetets villkor innebar alltså inte att anpassa ’det egna’ handlandet efter produktionens krav utan att inom systemets ramar ge upp det egna handlandet helt och hållet”, skriver Michael Allvin i sin avhandling om arbetets individualisering.71 Begränsningen av det egna handlandet skedde på otaliga sätt och jag ska här bara nämna några som är av särskilt stor vikt för vår analys.

Jeremy Bentham menade att om arbetsgivaren lät de arbetsskygga smaka på arbetslöshetens barkbröd skulle arbetskraftstillströmningen sköta sig själv. Porträtt av Bentham av Henry William Pickersgill.
Jeremy Bentham menade att om arbetsgivaren lät de arbetsskygga smaka på arbetslöshetens barkbröd skulle arbetskraftstillströmningen sköta sig själv. Porträtt av Bentham av Henry William Pickersgill. Foto: Wikimedia Commons

Andrew Ure var inte ensam om att notera svårigheten med att lära gamla hundar att sitta lydigt vid maskinerna 14 timmar per dag. Om de arbetsideologiska doktrinerna om inkomstmaximering och arbetsnit inte inhamrats under barndomen slog de traditionella arbetarna obönhörligen bakut så som ovan beskrivits. Den enkla lösningen på detta problem var att använda sig av barn i stället. I spinnhusen var barnarbetare rent av att föredra eftersom, som en fabrikspatron uttryckte det, ”deras svaghet gjorde dem medgörliga och enklare att kuva till passiv lydnad än vuxna män. De var också väldigt billiga.”72 Barnens arbetsdagar begränsades enbart av deras utmattning och kunde vara fjorton, sexton och till och med arton timmar – även bland fyra- och femåringarna.73

Det är slående hur den metodistiska kyrkan växte fram hand i hand med att industrialismen först etablerade sig i Storbritannien. Metodismen var en förgrening inom den protestantiska kristendomen och attraherade tidigt en stor del av arbetarklassen, då den erbjöd fattiga barn nödtorftig utbildning i söndagsskolan och genom emotionellt intensiva predikningar kunde skänka de vuxna katharsisliknande avbrott från fabriksrytmens monotoni. Metodismen fäste särskilt under sin initiala fas stor vikt just vid metod och disciplin i vardagen. 1766 slöt rörelsen vid en konferens upp kring följande kalvinistiska direktiv: ”Vi får aldrig glömma den första regeln, ’Var flitig. Var aldrig arbetslös för ett ögonblick. Fördriv aldrig tiden; spendera inte heller mer tid på ett ställe än vad som är strängt nödvändigt.’”74 På söndagsskolan var man mer mån om att lära barnen lydnad och gott uppförande än läsning och skrivning. Utifrån sin nyttomoral utgick metodisterna från att barn var naturligt syndiga och att uppfostrans mål därför var att frälsa dem från förfall. Barn skulle inte tillåtas fri lek utan tidigt lära sig att kanalisera sin energi i arbete. Till skillnad från kalvinisterna trodde metodisterna på en fri vilja – men denna vilja ansågs inte enbart vara av godo. Tvärtom var det, som metodismens grundare John Wesley betonade, viktigt att på ett tidigt stadium tämja den fria viljan och göra den produktiv:

Bräck barnets vilja till sängdags. Börja detta arbete innan de kan gå själva, innan de kan tala ordentligt, kanske innan de alls kan tala. Vilken pina det än kostar, bräck barnets vilja om du inte fördömer barnet. Låt barnen från det första året lära sig att vörda spöet och gråta tyst; få dem att från den åldern göra som de blir tillsagda, om du så ska piska dem tio gånger på raken för att lyckas. Bräck viljan nu så skall deras själ leva, och de kommer antagligen att välsigna dig i evighet.75

Parallellt med detta utvecklades också förment humanistiska arbetsvillkor. Marx svärson, arbetskritikern Paul Lafargue, citerar i sin arbetskritiska pamflett en bruksägare Scrive som på välgörenhetskongressen i Bryssel 1857 lockade till spontana applåder när han berättade hur han ”infört några förströelser för barnen. Vi lär dem att sjunga och räkna under arbetet; det förströr dem och ger dem mod att godta de tolv timmar av arbete som är nödvändiga för att de ska förtjäna sitt uppehälle.”76

Barnarbete och metodism var dock inget annat än en nödlösning på ett mycket större problem. Arbetskraften bestod inte enbart av barn och 1851 visade folkräkningen att en minoritet av befolkningen var religiös i industrins hemland. Att tvinga den okristliga, vuxna befolkningen till arbete var den stora uppgiften och för detta var varken trosläror eller barnuppfostrans manipulation tillräcklig.

Att tvinga den okristliga, vuxna befolkningen till arbete var den stora uppgiften och för detta var varken trosläror eller barnuppfostrans manipulation tillräcklig.

För vuxna arbetare tog våldet sig en annan form. Som Braverman detaljrikt beskrivit den industriella kapitalismens utveckling så är det en fundamental princip att beröva arbetaren dennes hantverk genom att flytta kontrollen över arbetsprocessen till ingenjörer och företagsledning. Detta har främst skett genom att arbetet brutits ner i små beståndsdelar, vilket i praktiken inneburit att varje arbetare ägnat sig åt en eller två arbetsuppgifter i stället för att delta i arbetsprocessen ”från ax till limpa”.77 Fragmenteringen har även inneburit att varje arbetsmoment kan mätas med större precision och på så sätt utvärderas och kontrolleras av högre instans.78 Detta har möjliggjort Benthams förslag om att låta ekonomiska styrmedel styra arbetsvillighet. Om en människa är för gammal för att piskas så ska svedan flyttas från hud till plånbok. Resultatet är detsamma. Utöver arbetslöshetens överhängande hot (som inte alls var av samma dignitet för den som ägde jord och redskap) kunde exempelvis detaljerade bötessystem införas. Nedan följer ett exempel på ett löneavdragssystem från ett engelskt spinneri i början på 1800-talet där temperaturen var cirka 28 grader:

Med liknande övningar underkastades befolkningen en ”drill ämnad att vänja arbetarna vid tanklös lydnad”.80 Tätt sammanknuten med, men likväl olik den kalvinistiska arbetsmoralen, spränger en lydnadsmoral in i arbetsideologin. Frederick Winslow Taylor, den moderna industrialismens främste arkitekt, insåg och beskrev konsekvenserna av denna utveckling med all önskvärd tydlighet redan 1911: ”Så det absolut första kravet på en man som passar för att i sin fasta sysselsättning hantera götjärn, är att han ska vara så dum och flegmatisk att han till sin mentala beskaffenhet mer liknar en oxe än något annat. En man som är mentalt alert och intelligent är av denna anledning helt olämplig för den förtryckande monotoni som den här sortens arbete skulle innebära för honom.”81 Något Taylor aldrig lär ha ägnat en tanke är huruvida götjärnarbetarens påstådda dumhet var medfödd eller om den uppstod som en konsekvens av arbetet.82

Lydnad blir under denna epok ett samhälleligt fundament och en garant inte bara för fortlöpande arbete utan för social ordning i alla samhällssfärer. Sakta börjar lydnaden anta en naturaliserad form och etablera sig som norm även bland de breda folklagren. Till skillnad från i fallet med den kalvinistiska arbetsetiken är lydnaden nu ett självändamål bortom religiös tro och själslig frälsning. Trots den dumhet som Smith, Taylor och andra fortfarande kunde skönja i arbetets lydnad, framstår lydnaden mer och mer som ett redigt och maskulint karaktärsdrag. Bertrand Russell beskriver i In praise of idleness denna utveckling mycket träffande:

Till en början tvingade rent våld dem till att producera och avstå från överskottet. Gradvis visade det sig emellertid möjligt att förmå flera av dem att acceptera en etik enligt vilken det var deras plikt att arbeta hårt, trots att en del av deras arbete gick till att försörja andra i sysslolöshet. På denna väg kunde den nödvändiga dosen tvång minskas och ledningskostnaderna reduceras. Ännu i dag skulle 99 procent av de brittiska lönearbetarna bli uppriktigt chockade om det föreslogs att kungen inte borde ha en större inkomst än arbetaren.83

Med klocktidens genomslag under 1800-talet antar makten en allt abstraktare skepnad.

Ett viktigt element i denna disciplineringsprocess, vars essens fortfarande består i förmågan att svälja förnedring, var maktens osynliggörande av sig själv. Med klocktidens genomslag under 1800-talet antar makten en allt abstraktare skepnad. I stället för att lyda till patronens order fungerar tiden i ökande grad som maktens medium och tidsmedvetandet föds. Benjamin Franklins motto, att ”tid är pengar”, blir en sanning i tiden. I en essä från 1944 vid namn The tyranny of the clock noterar George Woodcock hur arbetarens fritidsförbundna flykt (ofta genom sprit och religion) från arbetets tidsstrukturerade mönster mattas ut och hur en tidsmoral breder ut sig till dygnets alla timmar: ”Gradvis spred sig läran om regelbundenhet ner till arbetarna. Artonhundratalets religion och moral samverkade till att förkunna synden i att ’slösa tid’. Introduktionen av masstillverkade klockor under 1850-talet spred tidsmedvetandet till de som tidigare enbart reagerat på stimulus från driftsledare och fabriksvisslor. I kyrkan och i skolan, på kontoret och fabriksgolvet, framhölls punktlighet som främsta dygd.”84

När disciplinen ersatt primitiv lydnad märks makten enbart när lydnadsmoralen rubbas i det avvikande beteendet. Anthony ger talrika exempel på detta: ”Barn som försökte fly kedjades fast. En flicka som försökte ta livet av sig utan att lyckas sändes i väg eftersom hennes arbetsgivare ’var rädd för att exemplet kunde smitta av sig.’”85 Vidare blev kvinnor ”separerade från män och barn separerade från sina föräldrar, dels som straff, dels för att skydda barnen från föräldrarnas dåliga vanor och brist på moral”.86 Som Bauman beskriver letar sig en rädsla in i folksjälen, modernitetens rädsla för minsta yttring av avvikelse, motstånd och illegitim sysslolöshet:

Oavsett explicit anledning för att rättfärdiga angelägenheten så var invaliditet, kroppssvaghet och mentala funktionshinder betraktade som hot och de fruktades eftersom de sköt sina offer utom räckhåll för den panoptiska drill på vilken vidhållandet av social ordning vilade; folk utan arbete var också herrelöst folk, folk utom kontroll – ej under uppsikt, ej övervakade, ej underkastade någon regelmässig, sanktionerad rutin.87

Introduktionen av masstillverkade klockor under 1850-talet spred tidsmedvetandet till de som tidigare enbart reagerat på stimulus från driftsledare och fabriksvisslor. Textilfabrik i Alabama USA, tidigt 1900-tal.
Introduktionen av masstillverkade klockor under 1850-talet spred tidsmedvetandet till de som tidigare enbart reagerat på stimulus från driftsledare och fabriksvisslor. Textilfabrik i Alabama USA, tidigt 1900-tal. Foto: Wikimedia Commons

Trots att avvikelsen inte behövde vara något annat än den sortens reaktion som, före industrialiseringen, alltid varit förknippad med maktutövning, drog man sig inte för att avskriva de mest naturliga viljeyttringarna som ”sjukdom”. Ett särskilt tydligt exempel är diagnosen ”drapetomania”. Diagnosens etymologiska grund kommer från grekiskans δραπετης (drapetes för ”flykting”) och µανια (mania för ”galenskap” eller ”mani”) och formulerades först 1851 av en psykiatriker Samuel Cartwright för att beskriva ”den sjukdom som får svarta att fly sin väg”.88 I klarspråk användes alltså diagnosen för att sjukförklara de amerikanska slavar vilkas frihetslängtan var så stor att de försökte ge sig av. Enligt Cartwright kunde sjukdomen vara en effekt av att deras herrar ”blir alltför familjära med [slavarna] och bemöter dem som gelikar” och därför var den enkla kuren att ”slå det ur dem”.89 Som jag annorstädes diskuterat är utvärderingen av ”funktionalitet” (det vill säga arbetsduglighet) fortfarande, jämte det subjektiva lidandet, den viktigaste bedömningsgrunden vid diagnostisering av psykisk sjukdom.90

Ett mer utbrett problem var den arbetslöshet som i princip kunde drabba vem som helst ur de lägre klasserna. I flera länder, inklusive Sverige, skapades lagar mot ”lösdriveri”, det vill säga att driva runt på offentlig plats under en längre tid utan ett arbetsrelaterat syfte.91 Storbritanniens beryktade fattigvårdslagstiftning från 1832 försökte motverka ”utanförskapet”, med ett modernt ord, genom att göra deltagandet i fattighusens verksamhet obligatoriskt för att erhålla socialhjälp. I fattighusen buntades arbetslösa, fattiga och kriminella samman – vilket säger något om hur arbetslöshet betraktades – för att tvingas in i ett arbete vars explicita avsikt var att vara värre än arbetet i ordinarie fabriker. Trots att de ibland riskerade att konkurrera ut företag på den reala marknaden var syftet med arbetet i fattigstugorna främst av uppfostringskaraktär: dels handlade det om att inte vänja någon vid att gå ”herrelös” under alltför lång tid, dels var tanken att skapa en så hög toleranströskel som möjligt för arbete i övrigt. Liksom Calvin och Luther utgick man nämligen från att fattigdom och arbetslöshet bottnade i brist på individuellt initiativ, och eftersom konceptet ”arbetscoach” ännu inte var uppfunnet institutionaliserades fattigstugorna som huvudsakliga uppfostringsanstalter.

Även i socialpedagogiska imitationer av det ”riktiga arbetslivet” lägger vi i dag mycket mer vikt vid att återskapa arbetsplatsens hierarki och disciplin än arbetsaktivitetens eventuella mening.

Fattigstugornas grymheter har detaljrikt beskrivits litterärt av såväl Charles Dickens som Astrid Lindgren och kommer här att lämnas därhän. Likväl bör det påpekas hur fattigstugans ande lever kvar i statliga ”aktiveringsåtgärder” där kravet på närvaro ersatt intensitetshets och retoriken mer anspelar på rättighetsdiskurser än på pliktetik.92 Även i socialpedagogiska imitationer av det ”riktiga arbetslivet”, tänkta att hjälpa människor som av olika skäl fastnat i ”utanförskap”, lägger vi i dag mycket mer vikt vid att återskapa arbetsplatsens hierarki och disciplin än arbetsaktivitetens eventuella mening. Med pedagogikforskaren Bent Madsens ord:

Även om utvecklingen i samhällets produktionsteknologi har medfört att vi i dag kan producera allt mer med allt färre människor, är det att vara normal fortfarande knutet till att vara användbar. Men användbarheten har ändrat karaktär och innehåll. […] Att vara användbar i dag vill säga att vara aktiv på ett passande disciplinerat sätt. Och här tonar socialpedagogikens legitimerande funktion fram.93

Om man betänker den oerhörda disciplinövning som arbetet innebär för de som befinner sig i ”innanförskapets” arbetsliv så förstår man att detta inte är någon slump. Under industrialiseringen var arbetet det som höll ”vuxna borta från sprit och barn borta från ofog”.94 Samma syn på arbete som något ”hälsosamt”, lever kvar än i dag, men i mer utvecklad form. Bland all makt som flödar mellan människor sitter arbetet i mitten som ett nav. Arbetet är den maktens källa som skapar maktbegär i alla möjliga (och omöjliga) livssfärer. Den anarkistiske tänkaren Bob Black lyfter på följande vis fram den i dag så naturliga makttillvänjning som går via arbetet:

Det finns mer frihet i vilken någorlunda avstaliniserad diktatur som helst än på den genomsnittliga, amerikanska arbetsplatsen. Man finner samma sorts hierarki och disciplin på kontoret eller i fabriken som i fängelset eller klostret. Som Foucault och andra har visat, uppstår fängelser och fabriker under ungefär samma tidsperiod, och deras driftsledare lånade medvetet av varandras kontrolltekniker. En arbetare är en deltidsslav. Chefen säger när man ska komma, när man ska gå och vad man ska göra däremellan. Han bestämmer hur mycket arbete man ska utföra och hur snabbt. Han är fri att utöva sin kontroll till de mest förnedrande extremerna; om han känner för det kan han reglera vilka kläder du skall bära och hur ofta du kan gå på toaletten. Med några få undantag kan han ge dig sparken av vilket skäl som helst, eller så av inget skäl alls. Han spionerar på dig via angivare och övervakare, han för register över varje anställd. Att ge svar på tal kallas för ”samarbetssvårigheter”, som om arbetaren var en bråkig unge, och det ger dig inte bara sparken, det diskvalificerar dig också från arbetslöshetsersättning. Utan att nödvändigtvis ursäkta det i deras fall heller är det anmärkningsvärt att barn i hem och skola blir behandlade på ungefär samma sätt. Vad säger oss detta om deras föräldrar och lärare som arbetar?95

 

***

 

Den industriella arbetsideologin innebär sammantaget att arbetets produktiva aspekt – dess värdeskapande funktion, dess resultat, dess substans – osynliggörs ytterligare. Enligt den skotske 1800-talshistorikern och mycket kalvinistiskt präglade om än icke-religiöse Thomas Carlyle, är arbetet, oavsett mening, en lisa för själen: ”Om det så gäller den värsta sortens kneg, försätts hela människans själ i ett tillstånd av harmoni i samma ögonblick som hon börjar arbeta.”96 Det riktigt anmärkningsvärda med den industriella kapitalismens tidiga fas är emellertid att den våldsamma etableringen av lydnadsmoralen skedde samtidigt som de ekonomiska samhällsklyftorna växte rekordartat. Glasgows vävare fick till exempel mellan 1796 och 1815 uppleva hur deras löner sänktes med 75 procent medan livsmedelspriserna fördubblades under samma period.97 De vidgade samhällsklyftorna innebar även att vissa blev rikare och rikedom blev med detta inte bara ett tecken på arbetsnit utan, särskilt i USA, också ett kvitto på att man var en ”self-made man”. Fjärran från Luthers relativt anspråkslösa kallelsefilosofi blir klassresan uppåt ett tecken på självständighet, på att man ”reder sig själv” och kan förverkliga sina mål mot alla odds. Världens första självhjälpsförfattare Samuel Smiles byggde 1859 i sin bok Self-Help upp en grundval för den numera globala ideologin kallad the American dream. Anthony sammanfattar Smiles huvudbudskap med satsen: ”framgång beror varken på förmögenhet, härkomst, arv eller ens talang – framgång är öppet för alla som försöker.”98 Denna egalitära syn kan tyckas sympatisk om det inte vore för att den mindre var en vision om framtiden än en analys av dåtiden. Om den engelska överklassen säger Smiles att ”de är ej dagdrivare; ty de bidrar med sin beskärda del i den statliga verksamheten”99 och till detta överseende hävdar Smiles med emfas: ”Att börja livet med förhållandevis små medel tycks vara en så vital drivkraft för att arbeta, att det nästan kan anses som en av de viktigaste förutsättningarna för framgång i livet.”100 För denna pionjär inom den industri som i dag kallas ”positivt tänkande” representerade arbetet en väg ur fattigdomens elände: ”Arbetet är inte bara en nödvändighet och en plikt, utan också en välsignelse; enbart dagdrivaren upplever det som en förbannelse.”101 Detta leder oss in på senmodernitetens arbetsideologiska komplement till pliktetiken: synen på arbete som en rättighet.102

 

Fotnoter:

32. Max Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, Lund: Argos, 1978 [1904], s. 42.

33. Jfr Ronny Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880-1930, Stockholm: Carlsson, 1988.

34. Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 39.

35. I Applebaum, The concept of work, s. 323.

36. I Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 47.

37. Ibid., s. 52.

38. Applebaum, The concept of work, s. 334.

39. I ibid., s. 324.

40. Ibid., s. 327.

41. Ibid., s. 325.

42. I Beder, Selling the work ethic, s. 23.

43. Här protesterar naturligtvis läsaren: så dum kan ju ingen vara. Men trots att de flesta hört talas om någon av de otaliga studier som visat på aristokratiska arvsstrukturer inom näringsliv, akademi, medielandskap och politik så är vi inte sena med att kalla de mäktiga för ”starka” och de rika för ”duktiga” utan minsta intresse för härkomst, prestation eller substans i deras arbete, jfr Adam Bellow, In praise of nepotism: A natural history, New York: Doubleday, 2003; Pierre Bourdieu, Homo academicus, Stanford, Calif.: Stanford University Press, 1988; Pierre Bourdieu, Om televisionen: Följd av journalistikens herravälde, Stockholm; Stehag: B. Östlings bokförl. Symposion, 1998.

44. Därmed inte sagt att kalvinismen allena drev denna ideologi: ”Det är inte en slump att dessa urbana handelsmän, bankirer och hantverkare var bland de första och mest entusiastiska anhängarna av kalvinismen. I den här trosläran fann de en logik som gynnade deras tro på hårt arbete och företagande”, skriver Paul Bernstein i en avhandling om den amerikanska arbetsmoralen. Kalvinismens genombrott sammanfaller med framväxandet av en europeisk medelklass som förvisso hade materiella intressen i att legitimera sin affärsverksamhet, se Paul Bernstein, American work values: Their origin and development, New York: State Univ. of New York Press, 1997, s. 160.

45. Ibid., s. 56.

46. I Beder, Selling the work ethic, s. 17.

47. Jfr Joe R. Feagin, Subordinating the poor: Welfare and American beliefs, Englewood Cliffs, N.J.: Prentice-Hall, 1975, s. 17.

48. Thomas More, Utopia, Mineola, N.Y.: Dover Publications, 1997, s. 9.

49. Bernstein, American work values, s. 137.

50. Weber berättar om en tysk utvandrare som sammanfattade sitt intryck av sin amerikanske svärfar på detta sätt: ”Kunde inte gubben slå sig till ro med sina 75 000 dollars om året? – Nej! Varuhusfasaden måste nu breddas till 400 fot. Varför? – ”That beats everything”, anser han. – På kvällen då hustru och dotter läser tillsammans, längtar han i säng, på söndagarna tittar han på klockan var femte minut, om inte dagen snart är slut: en sådan förfelad existens!” Webers hårda dom bekräftar ett europeiskt avståndstagande från den vulgära arbetsetik som utvecklades på andra sidan Atlanten: ”Specialist utan ande, njutningsmänniska utan hjärta, och denna nolla inbillar sig ha nått ett aldrig tidigare uppnått stadium i mänsklighetens historia”, se Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 86.

51. I Beder, Selling the work ethic, s. 26.

52. I början av 1800-talet uppstod bland engelska arbetare grupperingar som i kollektiva aktioner saboterade fabriksmaskiner. Dessa arbetare kallades sedermera för ”ludditer” efter den mytomspunne arbetaren Ned Ludd som i slutet av 1700-talet tros ha förstört ett par maskiner i Leicestershires dåtida strumpfabrik, se E. P. Thompson, The making of the English working class, New York: Pantheon Books, 1964, s. 575–79.

53. Krisis m.fl., Manifeste contre le travail, Paris: Léo Scheer, 2002, s. 50.

54. I Beder, Selling the work ethic, s. 14.

55. I André Gorz, Kritik av det ekonomiska förnuftet, Stockholm: Alfabeta, 1990, s. 30f.

56. Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 31.

57. Ibid., s. 28, min kursivering.

58. Peter Englund, Förflutenhetens landskap: Historiska essäer, Stockholm: Atlantis, 1991, s. 189f.

59. I Gorz, Kritik av det ekonomiska förnuftet, s. 31.

60. I David A. Spencer, The political economy of work, London; New York: Routledge, 2009, s. 8.

61. I Zygmunt Bauman, Work, consumerism and the new poor, Buckingham; Philadelphia: Open University Press, 2004, s. 7.

62. I ibid., s. 14

63. Jeremy Bentham, The works of Jeremy Bentham, Edinburgh: William Tait, 1838, s. 214.

64. John Locke, An essay concerning human understanding, London: Printed for Thomas Tegg, 1825, s. 549.

65. I John Cunningham Wood, Adam Smith: critical assessments, Beckenham, Kent: Croom Helm, 1984, s. 164.

66. Ibid.

67. Applebaum, The concept of work, s. 584.

68. I Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 15.

69. Inte minst tack vare det panoptiska övervakningssystemet som Bentham själv utvecklade och som flitigt användes och används inom en mängd moderna disciplineringsinstitutioner inklusive fängelset, armén och fabriken, se Michel Foucault, Discipline and punish: The birth of the prison, London: Allen Lane, 1977.

70. Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 20.

71. Michael Allvin, Det individualiserade arbetet: Om modernitetens skilda praktiker, Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion, 1997, s. 162.

72. Mantoux i Applebaum, The concept of work, s. 57.

73. Frank Crompton, Workhouse children, Thrupp, Stroud, Gloucestershire: Sutton, 1997.

74. Beder, Selling the work ethic, s. 39.

75. John Wesley, Sermons on Several Occasions, London: J. Emory and B. Waugh, 1829, s. 384.

76. Lafargue, The right to be lazy, s. 15.

77. Harry Braverman, Labor and monopoly capital: The degradation of work in the twentieth century, New York: Monthly Review P., 1998 [1974].

78. Först på senare år har denna ”höga arbetsdelning” utmanats med den så kallade postfordismen, men i både administrativt och industriellt arbete dominerar fortfarande repetitionen av uppsplittrade arbetsuppgifter. Mycket energi har ödslats på att dryfta detta ämne inom arbetssociologin. Frågan gäller om organisationer tenderar att ”plattas ut” det vill säga få färre hierarkier eller inte och huruvida arbetet i så fall påverkas samt om det sker i negativ eller positiv riktning; se exempelvis Stephen Ackroyd och Paul Thompson, Organizational misbehaviour, London: Sage, 1999; Östen Ohlsson och Björn Rombach, Res pyramiderna: Om frihetsskapande hierarkier och tillplattningens slaveri, Stockholm: Svenska förlaget, 1998; Richard Sennett, The corrosion of character: The personal consequences of work in the new capitalism, New York: W.W. Norton, 1998; Mats Alvesson, Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel, Stockholm: Atlas, 2008; James R. Barker, ”Tightening the iron cage: Concertive control in self-managing teams”, Administrative Science Quarterly, vol. 38, nr 3, 1993; Hugh Willmott, ”Strength is ignorance; slavery is freedom: Managing culture in modern organizations”, Journal of Management Studies, vol. 30, nr 4, 1993. Tyvärr bygger debatten alltför ofta på antagandet att ”det goda arbetet” finns i platta organisationer med liten (eller osynlig) styrning.

79. I J. L. Hammond, Barbara Bradby Hammond och John Chris Lovell, The town labourer, London; New York: Longman, 1978, s. 19-20, översättning Jan Ch. Karlsson.

80. Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 7.

81. Frederick Winslow Taylor, The principles of scientific management, Gutenberg: Project Gutenberg, 2004 [1911], s. 20.

82. Friedrich Nietzsche insåg däremot tidigt arbetets fördummande funktion och framhöll även vilken betydelse den hade för samhällslivet: ”Arbetet är den bästa polisen, det ser till att alla håller sig inom ramarna och kan kraftigt bromsa utvecklingen av förnuft, lystnad, önskan efter oberoende. Ty det använder en otrolig mängd nervös energi, som således förnekas reflektion, grubbel, drömmar, oro, kärlek, hat; det sätter ett litet mål inom räckhåll och garanterar enkel och regelbunden tillfredsställelse. Ett samhälle där det råder kontinuerligt, hårt arbete kommer således att vara säkrare, och säkerhet är i dag dyrkat som högsta gudomlighet”, se Friedrich Wilhelm Nietzsche, Daybreak thoughts on the prejudices of morality, Cambridge: Cambridge University Press, 1997, s. 174.

83. Bertrand Russell, In praise of idleness and other essays, London: Routledge, 1996 [1935], s. 5.

84. George Woodcock, ”The Tyranny of the Clock”, War Commentary – For Anarchism, vol. mid-march, 1944, s. 3.

85. Anthony, The ideology of work, s. 57.

86. Beder, Selling the work ethic, s. 47.

87. Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 18.

88. I Peter McCandless, Moonlight, magnolias & madness: Insanity in South Carolina from the colonial period to the progressive era, Chapel Hill: University of North Carolina Press, 1996, s. 200.

89. Ibid., s. 201.

90. Carl Cederström och Roland Paulsen, ”Kris i psykiatrifrågan”, Arena Magasin, nr 3, 2013.

91. Ett exempel på hur lösdriveriförbudet fortfarande finns kvar i mer förtäckt form är vad medievetaren och journalisten Fredrik Edin kallar ”exkluderande design”, det vill säga hur bänkar och stolar på offentliga platser konstrueras för att det snabbt ska bli obekvämt att bruka dem. Ett sätt att göra bänkarna ”luffarsäkra”, som Edin träffande uttrycker det. Se Fredrik Edin, ”The message is the medium: Luffarsäkra bänkar ur ett ideologiskt perspektiv”, Lund, Lund University, 2014.

92. Se Roland Paulsen, Vi bara lyder: En berättelse om Arbetsförmedlingen, Stockholm: Atlas, 2015.

93. Bent Madsen, Socialpedagogik, Lund: Studentlitteratur, 2001, s. 53.

94. Russell, In praise of idleness, s. 7.

95. Bob Black, Three essays by Bob Black, Seattle: Wormwood, 2009, s. 5.

96. Thomas Carlyle, Past and present, London: Chapman and Hall, 1845, s. 264.

97. Hammond m.fl., The town labourer, s. 21.

98. Anthony, The ideology of work, s. 77.

99. Samuel Smiles, Self help, Middlesex, U.K.: The Echo Library, 2006, s. 25.

100. Ibid., s. 324.

101. Ibid., s. 35.

102. För ytterligare arbetskritisk diskussion om Smiles och den positiva psykologin, se Carl Cederström och Andre Spicer, The wellness syndrome, London: John Wiley & Sons, 2015.

Publicerad
9 hours sedan

Signerat #25/2024

”Högerns historielösa hat mot Greta är pinsamt”

Foto på när Greta Thunberg bärs bort av polis utanför Riksdagen.
Johan Apel Röstlund hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green. Kollage: Arbetaren

Dagens svenska höger hade skrattat åt Rosa Parks och rasat över att hon inte försökte förändra via “ett politiskt parti” i stället. Men det är direkt aktion och civil olydnad som tvingar fram förändringar, skriver Johan Apel Röstlund.

Det började så klart inte med den oförargliga sittprotesten utanför riksdagsentrén härom veckan, men där och då gick topplocket igen.

Därefter var det dags för bolagsstämma för det ständigt krisande flygbolaget SAS. Fridays For Future vecklade ut en banderoll om klimat, framtid och flygbolagens ansvar och hela högerhögen gick bananas i ett moln av svavel och sprakande eld.

Månen färgades mörk och solen röd och undergången var nära. Sällan har några civila olydnadsaktioner fått så många att reagera så hårt.

Hatet mot Greta Thunberg och Fridays For Future är på sina håll lika kompakt som djupt okunnig och historielös. Det börjar faktiskt bli direkt pinsamt.

“Varför går du inte med i ett politiskt parti?”

Greta får frågan i Aktuelltstudion strax innan påsk. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Den prydligt uppklädde programledaren ler vänligt mot den världskända klimataktivisten. 

Den tröttsamma frågeställningen används slentrianmässigt i brist på annat. Den enda vägens partipolitik: Sörj ej – sitt inte utanför riksdagen och sura – gå med i ett parti. Gör som Romina Pourmokhtari och tillsätt en utredning. Gäsp.

Rosa Parks och suffragetterna

Vi gör ett tankeexperimentet och backar tiden till 1955. Om Montgomery, delstatshuvudstaden i den amerikanska sydstaten Alabama, låg i Stockholm och om då var nu skulle högern rasat när medborgarrättsaktivisten Rosa Parks satte sig på fyrans buss på en plats reserverad enbart för vita.

I någon knastrig radiointervju skulle hon sedan fått förklara sig. “Varför reste du dig inte bara och gick med i ett parti?”

Världen är full av händelser där historien förändrats just tack vare folk som Rosa Parks, de brittiska suffragetterna och Greta Thunberg. Rösträtt har tvingats fram, inte genom parlamentariska utredningar utan genom direkt aktion och strejker.

Murar har rivits genom folkliga protester och alltid har högerns gubbgriniga raseri svävat som ett åskmoln över dem som hållit på, som satt sig i vägen och stoppat käppar i hjulen för den rådande ordningen.

Organisering utanför partipolitiken

Ta det allt mer uppmärksammade syndikalistiska facket Solidariska byggare som exempel. Under de senaste tre åren har de krävt in uteblivna löner på miljontals kronor – löner som arbetsköparna annars inte skulle betalat ut.

Foto: Skärmdump

De har organiserat sig, använt sig av klassiskt fackliga metoder som blockad, hämtade från idéerna om direkt aktion och civil olydnad, och krävt sin rätt. Därigenom har de riktat strålkastarljuset mot en förslummad arbetsmarknad där migrantarbetare utnyttjas utan att politikerna lyfter ett finger.

Mer civil olydnad – för framtiden

“Väx upp lite grann”, röt en vd för en förening som kallar sig Aktiespararna, efter Fridays For Futures protest inne på SAS-stämman. Samtidigt fnissade Svenska Dagbladets ledarchef Peter Wennblad något om en miljon pruttande kor efter Gretas framträdande i Svt häromkvällen. 

Foto: Skärmdump

Det reaktionärt självspelande pianot är ett mumbojumbo av frustrerande ilska, ett rent hittepå och det låter som Titanics orkester på väg ner i djupet av nattsvart mörker.

Plötsligt slår det mig att jag inte ens pallar att vara förbannad. De här clownerna är inte värda att ta på allvar. De förtjänar att lämnas kvar på perrongen när vi andra rullar vidare in i framtiden. Och dit kommer vi inte genom parlamentariska utredningar utan genom civil olydnad och lite action. Det har historien visat så många gånger förr.

Jag hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. 

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Inrikes #24/2024

Vårdarbetare tar ställning för Palestina – startar nytt fack

Sjuksköterskorna Erika Holm och Paula Castro, har deltagit i mötet för det nya vårdfacket.
– Hoppfullt, säger sjuksköterskan Erika Holm. Foto: Tuija Roberntz

Vårdarbetare kritiserar sina fackförbund för att inte engagera sig tillräckligt för situationen i Gaza. Nu bildas ett nytt fack inom SAC Syndikalisterna som ska samla vårdpersonal från hela Sverige. 

På bordet står kaffe och en bullängd har delats i bitar. Runt bordet sitter ett antal sjuksköterskor och läkare, en personlig assistent och en psykolog. Via länk deltar ytterligare vårdarbetare som är intresserade av att vara med och starta upp en ett nytt vårdsyndikat inom SAC Syndikalisterna. De som dyker upp på skärmen deltar från såväl Gävle som Eskilstuna och Uppsala. 

På mötet föreslår SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn ”Vårdarbetare från nord till syd” som namn för syndikatet, eftersom upptagningsområdet ska stå med i namnet. Att bilda ett syndikat med medlemmar över hela landet är ovanligt, men går inte emot SAC:s stadgar, berättar han.

En av de som deltar i mötet är Singoalla Tiroler, ST-läkare i gynekologi och obstetrik. Hon har lämnat Läkarförbundet och har varit en drivande kraft för att få till ett nytt vårdsyndikat.

– Vi är vårdarbetare som vill se en annan vård och en annan värld, säger hon och får nickande medhåll från andra mötesdeltagare.

Att det bildas ett nytt fack inom vården just nu är inte en slump. Många vårdarbetare, läkare och psykologer anser att deras förbund inte tagit tillräcklig ställning mot Israels agerande i Gaza.

Singoalla Tiroler, deltar i mötet från ett tåg på väg till sin nattjour, var en av 44 läkare som skrev under ett brev till Läkarförbundet som publicerades i Dagens arena i början av februari. Brevet omfattade bland annat krav på att Läkarförbundet skulle fördöma Israels attacker mot sjukvårdspersonal, vårdinrättningar och vårdfordon i Gaza.

Tidigare samma dag har Arbetarens reporter ringt upp henne för att höra hennes tankar om att bilda en ny fackförening.

– Det var många av oss som kände att vi inte kan vara med i ett läkarförbund som skiljer på folk och folk, som inte har en tydlighet i att arbeta mot apartheid, rasism och inte ens kan säga eldupphör.

Anser att många vårdfack är “tandlösa”

Singoalla Tiroler jämför hur Läkarförbundet reagerat på Rysslands invasion av Ukraina med hur de reagerat när det gäller Israels attacker mot Gaza. 

– När Ryssland invaderade Ukraina var Läkarförbundet väldigt tydliga. De beskrev Ryssland som aggressor, de skrev att de stöttade Läkarförbundet i Ukraina och skickade pengar. Vi hade önskat en liknande tydlighet för våra palestinska kollegor.

Hon tycker att de uttalanden som kommit varit intetsägande, och påpekar att i det uttalandet som gjordes tillsammans med Vårdförbundet nämndes inte Israel en enda gång.

– Man skulle kunna tro att bomberna faller från klar himmel. Om man inte beskriver vem som gör fel blir det tandlöst.

SACs generalsekreterare svarar på frågor om vad det innebär att vara fackligt organiserad i SAC. Foto: Tuija Roberntz

Att vara organiserad i ett fack är trots allt viktigt för Singoalla Tiroler.

– Flera av oss känner vikten av att vara organiserade. Läkarförbundet har varit en trygghet om det skulle uppkomma problem på arbetsplatsen, och många är rädda att lämna pågrund av det. Därför känner många av oss att vi måste gå med i någon annan sammanslutning för att ha tryggheten och kollektivet, och inte vara så ensamma. 

Arbetet kommer både att fortsätta via det nya syndikatet men också genom ett nätverk av vårdarbetare som vill engagera sig för Palestina. 

– Vi håller på att producera skriftligt material. Vi hoppas kunna vara en tung röst i debatten och eftersom vi har en inblick i hur det är att arbeta i en ansträngd vård så kan vi förklara hur omöjligt det är att sätta sig in i hur vårdarbetarna har det nu i Gaza.

Tvingas amputera utan bedövning

Singoalla Tiroler beskriver hur läkare, eftersom Israel hindrar införsel av sjukvårdsmaterial och läkemedel, tvingas utföra vad hon kallar för ”medeltida krigskirurgi” för att rädda personer som skadats i attackerna. 

– De tvingas amputera barn eller utföra kejsarsnitt utan bedövning. De räddar liv trots nästan omöjliga förutsättningar och utför sådana ingrepp som vi andra, vana vid alla apparater, prover, hjälpmedel inte skulle klara av.

Hon lyfter även att palestinier nu dör av enkla infektionssjukdomar som egentligen är lätta att behandla när de tvingas dricka förorenat vatten, inte har latriner och sophantering.

– Det finns inte antibiotika att behandla enkla sårinfektioner, säger Singoalla Tiroler.

Samtidigt understryker hon att möjligheten till vård i Palestina varit svår även tidigare när personal och patienter exempelvis behövt spendera lång tid i köer vid checkpoints.

– Många palestinier i Gaza behöver vård utanför Gaza, de behöver då söka tillstånd hos israeliska myndigheter. Det finns flera fall där vi vet att patienter dött i väntan på tillstånd.

Kritisk mot Läkarförbundet

Singoalla Tiroler menar att det länge funnits en växande frustration mot Läkarförbundet.

– Läkarförbundet som fackförbund har gång på gång visat vilkas intressen de går, det har inte varit hälsa och sjukvårdspersonalen i stort, inte de stora patientgrupperna och inte de förfördelade patienter, som rasifierade eller kvinnliga patienter.

Singoalla Tiroler lyfter även att studier visar på att vården i Sverige inte är jämlik, att den som bor på landet, rasifieras eller inte kan svenska får sämre tillgång till hälso- och sjukvård. Dessutom pekar hon på hur den som har pengar kan få bättre vård genom att söka privat vård eller för att de har privata sjukvårdsförsäkringar.

På mötet diskuteras vad medlemmar och blivande medlemmar vill fokusera på i det nya facket: Universell och offentlig vård, samt intersektionalitet och dekolonialitet är några punkter gruppen vill lägga vikt vid. 

När mötet lider mot sitt slut säger sjuksköterskorna Erika Holm och Paula Castro att de är intresserade av att gå med i SAC Syndikalisterna och det nya syndikatet.

– Det känns hoppfullt, säger sjuksköterskan Erika Holm efter det nästan två timmar långa mötet.

Bredvid henne står Paula Castro som håller på att sätta på overall på sonen Isaac.

– Det känns viktigt att vara med i ett fack och därför är det skönt med ett alternativ till de andra vårdfacken.

Arbetaren har sökt Läkarförbundet.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Signerat #24/2024

Mot meningslös repression och rättsosäkerhet – för allsvenskans publik

Sara Karlén inklippt framför stor fotbollspublik som firar med fyrverkerier och flaggor.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Privat / Andreas Hillergren / TT

“Repression och kollektiva bestraffningar leder aldrig till långsiktiga lösningar”, skriver Sara Karlén som menar att supportrarna löser problemen bättre utan meningslösa pekpinnar.

Jag önskar att jag kunde skriva en peppig krönika inför den allsvenska säsongen 2024, men de senaste veckornas polisiära uttalanden och ingrepp driver mig till vansinne. Trots det ser jag fram emot en säsong med höga publiksiffror, tifon i världsklass, snygga pyrotekniska arrangemang och en allsång som får den trötta betongen på arenorna att eka. Vad jag tappat tilltro till är polisens arbete – med kollektiva bestraffningar för supportrar och rättsosäkerhet för den enskilda.

Polisen Per Engström, sektionschef för Noa, har i medier pratat om drastiska åtgärder vid ordningsstörningar i samband med fotbollsmatcher. De ska avbrytas så fort någon maskerar sig. Klubbarna ska överväga att tömma arenorna vid sådana ”ordningsstörningar”.

Uttalandet möttes av kritik och Engström har förklarat sig, men ändrar inte inställning. 

Tidigare framgångsrikt lagspel

Rop på högre straff och drastiska åtgärder har inte stor effekt på varken brottslighet, subkulturer eller fotbollen. Repression leder aldrig till långsiktiga eller konstruktiva lösningar. 

Under säsongen 2023 nyttjades 11 300 pyrotekniska pjäser och flera matcher fick kort pausas på grund av röken som följde. Det hände att pyroteknik kastades mellan läktare och in på planen. Och vid några tillfällen brukades våld inne på arenorna. Det finns alltså problem som inte går att sopa under mattan. Även hotet utifrån, att någonting kan hända vid stora evenemang, är ständigt närvarande. 

Fotboll är ett lagspel. Ett lagspel där Sverige varit i framkant och utbildat andra europeiska länder i hur man kan arbeta för att minska konflikter och ordningsstörningar vid fotbollsmatcher. Nyckeln har varit: dialog och samverkan. I arbetet har poliser, förbund, klubbar och delvis supportrar haft samtal och försökt hitta vägar framåt.

Kontraproduktiv kollektiv bestraffning

Det betyder inte att pyrotekniken minskat. Innan har den legat på samma nivå, och förra året ökade den. Våldsamma incidenter inne på arenorna, de som tidigare arbetats bort, såg vi tyvärr vid några tillfällen. Men de åtgärder som polisen skriker efter är kollektiv bestraffning – och sådan är kontraproduktiv och meningslös.

Till klubbarnas ansökningar om att få arrangera offentliga tillställningar, som en fotbollsmatch, har polisen ibland ställt krav om insynsskyddad visitering – bland annat på min egen klubb, IF Elfsborg. Publiken som ska in till ståplatsläktaren visiteras utan att andra får insyn, i syfte att hitta pyroteknik. Det är en kollektiv bestraffning utan rättssäkerhet för individen. Det är lätt att ropa att ”Alla måste sluta bränna bengaler”. Men varför ska jag som individ ta konsekvensen?

Jag tänker även ta tillfället i akt med att hata på väskförbudet. Trots att det berör alla människor är jag inte långt ifrån att klassa det som kvinnohat. 

Supportrarna är lösningen

I februari gjorde ultrasgrupperingar (de som bränner bengaler) över laggränserna ett gemensamt uttalande: pyroteknik ska bara användas i stämningshöjande syfte och inte kastas mot någon annan som är på eventet. Ett konstruktivt sätt att ta ansvar och makt över situationen, både gentemot kulturen och polisen, även om pyrotekniken är olaglig. Hur våldet ska minska återstår att se, men tidigare har gemensamma krafter sett till att det hållit sig utanför arenorna. 

En subkultur kan genomgå förändringar om den vill, men inte om pekpinnen kommer utifrån. Och jag har tilltro till den svenska supporterkulturen. Det går att komma framåt utan meningslösa åtgärder. 

Publiksiffrorna till allsvenskan ökar och en stor tillströmning av ungdomar har skett. Medan idrottsrörelsen har svårt att behålla ungdomar har supporterkulturen växtvärk av all ny publik. 

Jag står kvar vid min tro. Det kommer att bli en säsong med höga publiksiffror och en vibrerande atmosfär. Det vore på sin plats att låta dessa ungdomar och medborgare få möta en arena utan kollektiv bestraffning eller rättsosäkerhet för individen, samt med sina väskor. Stämningen, sången, tifona, pyrot och peppen kommer i alla fall vara på plats! 

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan

Kommentar #23/2024

Miljö- och arbetarrörelsen för gemensam kamp i norska Sápmi

Gabriel Kuhn är frilansskribent och generalsekreterare för fackföreningen SAC Syndikalisterna. Han är författare till boken Liberating Sápmi: Indigenous Resistance in Europe’s Far North. Foto: Alf Simensen, Kollage: Arbetaren

”När det hävdas att urfolksrörelsen, miljörörelsen och arbetarrörelsen har olika intressen faller man offer för doktrinen ’söndra och härska’. Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen”, skriver Gabriel Kuhn i en kommentar till den nyligen avslutade rättegången mot samiska aktivister i Norge.

Den 18 mars slutade rättegången i Oslos tingsrätt mot 18 aktivister som var med och ockuperade Norges olje- och energidepartement i februari 2023. Ockupationen var höjdpunkten för de största samiska protesterna sedan motståndsrörelsen mot Alta-dammen i slutet på 1970-talet. Återigen stod energipolitiken i centrum, men den här gången handlade det om vindkraft.

I oktober 2021 slog Högsta domstolen i Norge fast att två vindkraftsanläggningar som hade driftsatts på halvön Fosen väster om Trondheim två år tidigare utgör ett brott mot samernas mänskliga rättigheter som urfolk. Men Norges regering verkade inte bry sig särskilt mycket. Vindkraftverken snurrade vidare. Det var därför aktivisterna ockuperade olje- och energidepartementet 500 dagar efter domen.

Vägrade betala böter

Efter fyra dygn bars de ut av poliser mitt i natten. De följande dagarna blockerades ingången till ministeriet utifrån. Greta Thunberg var med. Protesterna slutade när Norges statsminister, Jonas Gahr Støre, lovade att man skulle föra en dialog med alla berörda och hitta en lösning.

De 18 anklagade som infann sig i rätten i Oslo förra veckan var de som hade vägrat att betala de böter som aktivisterna hade fått. De var inte särskilt höga (3 000 till 5 000 norska kronor), men det handlade om principen. Fem av dem blev frikända, de andra får sina domar i april. Under tiden nådde renskötare på Fosen en överenskommelse med regeringen som skulle ordna alternativa betesmarker och betala skadestånd. Vindkraftsanläggningarna blir kvar.

De flesta samer är arbetare

I Norge samarbetar samiska aktivister tajt ihop med unga miljöaktivister. De samlas främst i organisationen Natur og ungdom. Där lyckades man med att bygga upp ömsesidig respekt och förtroende. Det borde arbetarrörelsen ta till sitt hjärta.

Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen: en planet som överlever, ett arbete som känns värdigt, och inflytande över de ekonomiska och politiska strukturerna som råder över våra liv.

När det hävdas att urfolksrörelsen, miljörörelsen och arbetarrörelsen har olika intressen faller man offer för doktrinen ”söndra och härska”. Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen: en planet som överlever, ett arbete som känns värdigt, och inflytande över de ekonomiska och politiska strukturerna som råder över våra liv.

Att renskötare ses som småföretagare är en påtvingad formalitet, det har ingenting med själva verksamheten att göra. De flesta samer jobbar inte heller inom renskötseln. De säljer sin arbetskraft precis som icke-samiska arbetare. En bättre framtid för alla säkras genom gemensam kamp, inte genom att grupper ställs emot varandra.

Tydligare politisk koppling i Norge

I Norge står samisk politik närmare landets politiska partier än i Sverige. År 1906 var socialdemokraten Isak Saba den första same som valdes in i Stortinget. År 2005 blev Helga Pedersen den första samiska ministern i Norges regering (hon ledde fiskeri- og kystdepartementet).

Nu för tiden röstar många samer på Rødt, vänsteralliansen som först tog plats i Stortinget år 2017. Aslak Heika Hætta Bjørn, sångaren för Sápmis hyllade hardcore-band Ondt Blod, är politisk rådgivare för partiet. Han kommer från Kirkenes, staden i Norges yttersta nordöstra hörn, precis vid den ryska gränsen. År 1906 grundades en av Norges första fackföreningar, Nordens Klippe, i Kirkenes. Får man ihop de rätta historiska trådarna kan det bli stora förändringar i Norden.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Reportage #23/2024

Ryska oberoende medborgargrupper arbetar vidare trots makthavarnas påtryckningar

illustration med hus och fyrtorn utspridda över en karta över Ryssland
Oberoende medborgarinitiativ i Ryssland har attackerats särskilt hårt sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Foto: Anna Ivantsova, 7x7

Ända sedan början av Vladimir Putins presidentskap har alla [ryska] oberoende medborgargrupper och initiativ varit utsatta. Sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina inleddes har repressionen mot dessa grupper, särskilt sådana som kritiserar makten, blivit grövre. Många har förbjudits och fått lägga ner, eller stämplats som utländska agenter. Andra har upphört med verksamheten för att framtiden är för dyster. Men några fortsätter arbeta och stötta varandra. Den ryska medieplattformen 7×7 har pratat med representanter för några projekt som fortfarande lyckas hålla sig kvar på det ryska civilsamhällets karta.

Arbetaren publicerar i samarbete med Barents press och det ryska, oberoende nyhetsmediet 7×7 ett reportage inifrån Ryssland.

Sacharovcentret: likvidering innebär inte slutet

Det Moskvabaserade museet och kulturcentret, uppkallat efter den ryske fysikern och dissidenten Andrej Sacharov, utsattes för repressioner redan medan dess grundare levde: människorättsaktivisten, skribenten och dissidenten Jelena Bonner. På 00-talet gjorde centret utställningarna “Akta, religion!”, 2003, och “Förbjuden konst”, 2006. Dit kom regimtrogna aktivister och försökte sabotera utställningsrummen, medan så kallade siloviki, representanter för ordningsmakten, åtalade arrangörerna.

Sedan 2014 och Rysslands annektering av Krim har repressionen hårdnat. Rysslands Justitiedepartement stämplade Sacharovcentret till “utländsk agent” och enligt vice direktör Polina Filippova har centret systematiskt utsatts för påtryckningar under hela den här tiden på grund av dess stöd till den oberoende samhällsdiskussionen. Polina själv menar att det första projektet som ledde till påtryckningar var “Memorial”, som stängdes ned 2021.

Många av centrets medarbetare, inklusive Filoppova och chefen Sergej Lukasjevskij, lämnade Ryssland efter den 24 februari 2022. De har fortsatt stötta projektet från sin exil. Erfarenheten från pandemins lockdown, där de anställda, liksom följarna, tvingades lära sig ett webbaserat format, har varit till hjälp. I början av 2023 togs centrets lokaler i beslag av Moskvamyndigheterna, och i januari 2024 stängdes slutligen Sacharovcentret, som funnits sedan 1990.

Vissa av centrets projekt – utbildningar inom mänskliga rättigheter och mediekritik, utbildning för försvarsadvokater – genomförs fortfarande. Webbsidan sakharov.space är ett virtuellt museum i Andrej Sacharovs namn. Tidigare medarbetare digitaliserar biblioteket, som innehåller berättelser och memoarer från människor som överlevt Gulag. I framtiden kommer dessa att kunna läsas online. Det volontärbaserade centret har kommit att bli ett volontärteam åt Andrej Sacharov. Dit söker sig folk som vill hjälpa ryska människorättsorganisationer. 

Andrej Sacharovs virtuella museum. Foto: Skärmdump: sakharov.space

På Youtubekanalen Strana i mir (Landet och världen) lägger centrets medarbetare ut podcasts, föreläsningar, rundabordssamtal och diskussioner, liksom intervjuer med människorättsförsvarare, statsvetare, sociologer, forskare och journalister. Varje vecka sänds programmet Razgovory o glavnom (Samtal om det viktiga), som fokuserar på information och analys och där Sergej Lukasjevskij och Kirill Rogov analyserar veckans viktigaste politiska händelser.

Polina Filippova jobbar med projektet Radio Sasjarov, en webbaserad kanal och podcast för dem som bryr sig om intellektuell frihet och vill få tillgång till objektiv information om allt som pågår i form av nyhetsanalys, föreläsningar, intervjuer och annat, och den går att lyssna på genom den egna hemsidan.

Under samma paraply finns flera podcasts om bland annat Jelena Bonners liv, om politisk och dokumentär teater och hur den mår i dagens Ryssland liksom i exil, och flera föreläsningspoddar. 

Radio Sacharov samarbetar med andra poddar också. I februari 2024 kom exempelvis ett specialavsnitt av den biografiska podden ”Sovjet-divor”, skapad av feministerna Dasja Tjerkudinova och Nastia Kurganskaja. 

– En av de viktigaste känslorna som allt som skett under Sacharovs flagg har gett människor, och även oss själva, är ju det att mitt i all galenskap i landet finns det rum för normalitet. Platser där vi träffar dem som står oss nära, som är viktiga för oss, vars värderingar vi delar. Just nu är det viktigare än någonsin att enas, stötta varandra och få korrekt information utan hat, vilket i dag blir mer och mer sällsynt, säger Polina Filippova.

George Orwell-biblioteket i Ivanovo: redan två filialer

Biblioteket uppkallat efter George Orwell i Ivanovo startades av entreprenören Dmitrij Silin och juristen Anastasia Rudenko under sommaren 2022. De träffades i en avtozak – den typ av gallerförsedd buss polisen i Ryssland forslar gripna i, efter att de båda hade deltagit i en demonstration mot kriget.

Under våren delade de ut George Orwells verk 1984, liksom den sovjetkritiske Jevgenij Zamjatins och tillika dystopiska och samhällskritiska Vi. Sammanlagt gav de bort sjuhundra böcker. Biblioteket blev en fortsättning på denna aktion och fick en fysisk plats på Dmitrijs eget kontor. Aktivister samlade ihop både skön- och facklitteratur och vem som helst får låna en bok därifrån i två veckor.

Dmitrij Silin och Anastasia Rudenko vid ingången till Orwellbiblioteket i Ivanovo. Foto: Dmitrij Silin 

Dmitrij Silin åtalades tre gånger på grund av sina uttalanden mot kriget. Första gången för att han “diskrediterat armén” efter en kommentar i en lokal Telegramkanal.  Den andra för att ha “förolämpat” Ryska Federationens emblem, och den tredje, enligt Silin själv, för ett påhittat brott om att han ihop med ett gäng skulle ha stulit 300 000 rubel (motsvarande över 300 000 kronor).

Dmitrij har sedan dess lämnat Ryssland. Sedan november 2022 bor han i Tbilisi och engagerar sig i antikrigsaktioner och trycker t-shirts med antikrigsbudskap som han delar ut till likasinnade.

I Tbilisi har Silin öppnat en andra biblioteksfilial uppkallad efter Orwell. Där kan man låna böcker mot att man lämnar något i pant. Där planerar han även att visa antikrigsfilmer och starta ett icke-kommersiellt kontor för co-working.

Orwell-biblioteket i Ivanovo fortsätter sin verksamhet. Anastasia Rudenko har hoppat av som ansvarig för projektet men fortsätter att hjälpa till med events och att bjuda in gäster och press.

Den östryska rörelsen Majak i Vladivostok: aktiv trots förbud

Rörelsen Majak (“Fyr”) i Rysslands östra, asiatiska del, har funnits sedan 2015. De har jobbat med hbtq+-personer och fram till 2023 även med kvinnor utsatta för olika typer av våld, inklusive i hemmet. Men resurserna har blivit knappa och nu fokuserar man på icke-heterosexuellas situation.

Majak har samarbetat med psykologer, läkare och lärare och arrangerat utbildningar för att skingra myterna kring hbtq-personer. 2020 blev de den första organisationen att genomföra en konferens i Ryssland om hur man kan förebygga förtryck och mobbning utifrån människors sexualitet och genusidentitet.

Myndigheterna har pressat Majak sedan 2017. Det var då polisen började närvara vid en idrottsfestival med hbtq-tema som anordnas två gånger om året och ägnade sig åt att skrämma, kränka och förminska deltagarna och organisatörerna. Dessutom skickades klagomål, eller anmälningar, till människors arbetsplatser. En som drabbades av det var aktivisten Regina Dzugkojeva, som jobbade administrativt i regionen. 

– Polisen kom med påtryckningar, de vände sig till vår administration och sa ungefär såhär: “En av era anställda, Dzugkojeva, är en hbtq-aktivist, ni bör granska henne.” De hittade så klart inget särskilt under granskningen men jag bestämde mig för att säga upp mig för jag hade börjat känna av en kognitiv dissonans hos mig själv – att jag arbetade för människor som själva kämpar emot mig eller rentav hatar mig. 2018 lämnade jag jobbet och blev aktivist på heltid, säger Regina Dzugkojeva.

Hbtq-aktivisten Regina Dzugkojeva utsattes för anklagelser och förföljelse på arbetsplatsen så hon bestämde sig för att sluta och bli aktivist på heltid. Foto: Regina Dzugkojeva

I slutet av december 2021 lade Justitiedepartementet till Majak på listan över utländska agenter, och i slutet av 2023 fick hbtq-rörelsen benämningen extremistisk, vilket praktiskt sett ledde till ett förbud mot allt som rör hbtq+. Men organisationen hade tidigare, redan innan den fullskaliga invasionen av Ukraina, flyttat mycket av sitt arbete online. På webben finns grupper för att stötta kvinnor, män och icke-binära, men även för dem som mår dåligt av annat som pågår i Ryssland. 

Majak genomför också onlineföreläsningar om internetsäkerhet och feminism för människor som är emot kriget. Genom dem bekantar sig också den vanliga målgruppen med andra hbtq+-personer, och mer än så. Det förekommer också underhållande inslag: queer-frågesporter, engelska språkklubbar, korta och anonyma Zoomträffar.

Offline-evenemangen pågår fortfarande, men anonymt. De annonseras inte i sociala medier utan folk berättar om dem för varandra.

Zjivoje slovo från Tver: vi har kvar vår publik, och utvidgat den 

Den populärvetenskapliga gruppen Zjivoje slovo (Det levande ordet) grundades i Tver 2018. I deras fysiska rum har ryska vetenskapspersoner och skribenter föreläst i biologi, astrofysik, antropologi, litteratur och andra ämnen. Bland föreläsarna kan nämnas Grigorij Judin, Jekaterina Sjulman, Boris Sjtern, Natalja Zubarevitj, Asia Kazantseva, Michail Gelfand, Lev Sjlosberg, Tamara Ejdelman och Sergej Guriev.

Föreläsningen Zjivoj gorod (Den levande staden), Tver, 6 mars 2024. Foto: Ljubov Kukusjkina

Verksamheten har under sina sex år lockat tusentals åhörare och blivit en plats för intellektuell frihet för många. Det var förmodligen därför som också Zjivoje slovo stämplades som utländska agenter i januari 2024. Grundaren Ljubov Kukusjkina berättar att den lokala grenen av det regimlojala medienätverket VGTRK i princip genast inledde ett drev mot dem. Programledarna sände ett klipp där de sa att Zjivoje slovos föreläsningar kämpar mot regimen under en vetenskapens och folkbildningens flagg.

Ljubov Kukusjkina döljer inte sitt motstånd mot kriget, “Jag hade inte kunnat respektera mig själv annars”, säger hon själv. Hon utesluter inte att Zjivoje slovos status som utländsk agent kom i samband med en föreläsning av historikern Tamara Ejdelman, som själv redan hade hamnat på samma lista.

– Någon la ut en notis om hennes framträdande från vår egen grupp i den regimtrogna kanalen Readovka. Det ledde till ett enormt hatdrev och det började skrivas om att vi närde fiender. Jag var gravid i tionde veckan då och okända människor ringde och hotade mig, bad mig dra åt helvete. Det lustiga är att föreläsningen handlade om godhet och humanism med utgångspunkt i medeltida föreställningar. Inte politik. 

Flera offentliga personer har gått ut och stöttat Zjivoje slovo sedan de i princip stängdes ner. Det gjorde också att många andra i Ryssland stöttade dem ekonomiskt, enligt Kukusjkina.

Zjivoje slovo fortsätter sitt arbete och har dessutom gått vidare med ett mer storskaligt projekt, Zjivoj gorod (Levande stad), med syftet att tillgängliggöra självorganiserad folkbildning. Utöver det redan välbekanta föreläsningsformatet genomförs också standup, frågesporter, guidade turer i Tver och resor i centrala Ryssland, vilket stöttas av vänner och kollegor från andra regioner.

Kukusjkina själv säger att hon kommer fortsätta att driva verksamheten så länge det är möjligt.

– Vi har alltid planerat för två månader i taget framåt, och så är det nu också. Ingen har någonsin tackat nej till att föreläsa hos oss, och allt blir alltid utsålt. Jag ångrar ingenting, inte ett ett ord, inte ett enda framträdande. Jag vägrar att förödmjuka mig och kommer aldrig ta avstånd från våra föreläsare.

FemKyzlar i Kazan: om balansen mellan tystnad och risker

Den feministiska gruppen FemKyzlar (kyzlar betyder “flickor” på tatariska) har varit verksamma i Tatarstan sedan 2018 och ordnat evenemang för kvinnor: fester, open mics, föreläsningar och performance. Aida Gusmanova, en av aktivisterna, berättar att det varit väldigt olika tillställningar, men funnits något för alla kvinnor. Under pandemin gick de över till att svara i telefon på Kazans hjälplinje och att hjälpa lokalborna med att hantera den dåvarande krissituationen. 

Aktion med FemKyzlar i Kazan. “Bruden” fick några hinkar blod hällt över sig och drogs längs med gatan. På så sätt uppmärksammades våld i hemmet. Foto: Helena Douglas

2022, efter den fullskaliga invasionen av Ukraina, genomförde polisen husrannsakningar hos några av FemKyzlars aktivister. Också hos Dina Nurm, som berättar att det var chattar i grupper som Protestnyj Kazan (Kazan protesterar) som hade spelats in, trots att ingen egentligen var medlem där. 

– I princip alla i Kazan som hade deltagit i någon form av aktivitet blev på så sätt indragna i det här, inklusive djurrättsaktivister. De tog ifrån oss all vår teknik och tvingade oss att skriva under ett dokument där vi intygade att vi blivit förvarnade om påföljderna om vi genomför offentliga aktioner.

Sin tekniska utrustning fick de tillbaka efter några veckor, men händelserna hade en negativ effekt på gruppens arbete. 2023 nekade Tatarstans nationalbibliotek FemKyzlar plats för att anordna en föreläsning på 8 mars, trots att deras samarbete gick långt bakåt i tiden. Detta skedde dagen innan det planerade evenemanget, och enligt Dina Nurm hade biblioteket fått för många påtryckningar av Tatarstans kulturdepartement.

Nu riktar FemKyzlar in sig på sociala medier och enstaka kvällar och föreläsningar för kvinnor. Alla känner dock av de nya begränsningarna, som ständigt blir fler med varje ny lagändring, händelse eller skrämseltaktik från myndigheterna, vilket också leder till att aktivisterna utövar självcensur.

– Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket mer tid vi skulle ha om vi inte tvingades ha evighetslånga diskussioner om vad som just nu är farligt eller ofarligt för oss att göra. Vi balanserar hela tiden mellan risker och vad som är värt att göra och när det är bättre att bara vara tyst, berättar Aida Gusmanova. 

Gruppen samarbetar också med psykologer och försöker stötta sin publik. De är övertygade om att “en varm relation mellan oss systrar är det som är viktigast just nu”.

Översättning Katarina Lindqvist, Barents Press Sverige

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Ledare #23/2024

Andra arbetarrörelser är möjliga

Amalthea Frantz, tillförordnad chefredaktör på Arbetaren. Foto: Volodya Vagner. Kollage Arbetaren

Syndikalisterna blir fler och kamperna mer synliga – särskilt de frågor som facket Solidariska byggare driver. Ibland märks detta dock mer i statliga utredningar än i de stora medierna. Och LO-ledningarna fortsätter att motarbeta fristående fackföreningar.

Ibland säger styltiga formuleringar i statliga utredningar mer än de största medierna tillsammans. Som i delbetänkandet om arbetslivskriminalitet, SOU 2024:14: 

”Det finns vissa arbetstagarorganisationer som bedriver ett aktivt arbete med att nå arbetstagare i riskgrupperna för arbetslivskriminalitet. Den organisation som kanske kommit längst i detta är Solidariska byggare som är en del av SAC, Sveriges arbetares centralorganisation. Det typiska ärendet (…) är att en utländsk arbetstagare vänder sig till organisationen när arbetsgivaren har brustit i sin skyldighet att betala ut lön. Organisationens företrädare använder sig också i stor utsträckning av lag (2018:1472) om entreprenörsansvar för lönefordringar, något som uppmärksammas av Utredningen om utvärdering och översyn av entreprenörsansvaret.”

De som valt att organisera sig inom ramen för SAC Syndikalisterna är inte många om vi jämför med medlemstalen för de största fackförbunden. Men till skillnad från dem, så blir syndikalisterna just nu fler. Och de gör jämförelsevis stora avtryck.

Uppgivna fackförbund med floskler

Över de största fackförbunden vilar däremot en uppgivenhet, hur mycket de än säger sig kämpa för sin svenska modell. Trots IF Metalls storlek är deras strejk på Tesla mer utdragen, och i relation till det mindre framgångsrik, än någon syndikalistisk strejk i modern tid i Sverige. 

En orsak till detta är att LO-förbunden bygger på toppstyre, inte medlemsdemokrati. Det är helt enkelt inte de berörda medlemmarna på Tesla som fattat beslutet om att strejka. Därför är det kanske inte så konstigt att många av dem heller inte gör det.

Men det grundläggande bakom hopplösheten är förstås att LO-topparna faktiskt inte vill ha någon förändring av samhället. Det viktiga är att behålla inflödet av medlemsavgifter och därmed sina egna inkomster, och samtidigt hålla dörrarna öppna för fortsatta karriärer i politik eller näringsliv. Detta passar fint ihop med att baktala och motarbeta fristående fack som SAC eller Hamnarbetarförbundet.

Andra arbetarrörelser är möjliga

Uppgivenheten verkar ungefär lika utbredd bland LO-medlemmarna i allmänhet. Hur arga och missnöjda majoriteten än är, så stannar de flesta i sina förbund. Eller så väljer de att inte vara med i någon fackförening alls. Vilket förstås lika lite det skapar bättre faktiska förhållanden för arbetare.

Andra arbetarrörelser är möjliga – men vi måste våga tro det. 

Det betyder inte att den enda lösningen är att alla går med i en facklig organisation som är knuten till SAC. Kamp kan ju föras på många olika sätt (även om SAC har de bästa förutsättningarna, både praktiskt och teoretiskt). Men faktum är att SAC just nu växer för första gången på mycket länge. 

Detta märks dock sällan i de större medierna. Det verkar nästan pågå någon sorts pinsam tävling i att undvika att nämna SAC eller Arbetaren, även när det är syndikalister som driver en fråga. Eller när denna tidning är först med ett avslöjande – något som annars hör till normalt mediehyfs. Ett exempel är förra årets nyhet att statssekreteraren PM Nilsson utreddes för artskyddsbrott. Ett färskare är Kristdemokraternas ifrågasatta resor till Israel. Bland andra ”oberoende socialdemokratiska” Aftonbladet verkar ofta ovillig att nämna Arbetaren.

Mer synliga syndikalister

Beror detta osynliggörande på okunnighet och arrogans – eller på missunnsamhet och rentav rädsla för att det börjar gå bättre för syndikalisterna? Antagligen alltihop, förhoppningsvis mer av det senare. Just Solidariska byggare börjar bli svåra att ignorera.

För att återvända till torra statliga rapporter: i mars gick Jämställdhetsmyndigheten ut med att det, föga förvånande, finns stora risker för fortsatt exploatering av utsatta grupper eftersom samhället inte upptäcker brottsoffer inom prostitution och människohandel.

En av utredarna säger i ett pressmeddelande: ”Barn och unga riskerar att utnyttjas sexuellt mot betalning på allt fler arenor och på flera håll i landet sker ett cyniskt utnyttjande av utländska arbetstagare på arbetsmarknaden. Kunskapsluckorna är fortsatt stora (…).”

Kom ihåg vilka som enligt staten (!) kommit längst i att nå utländska arbetstagare som cyniskt utnyttjas på arbetsmarknaden. Inte är det LO. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Signerat #22/2024

Visitationszoner kommer öka rädslan, misstron och ilskan

Shababe Barot om visitationszonerna som införs den 25 april i år.
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Jessica Gow/TT, Julia Lindblom. Kollage: Arbetaren.

”Polisen kommer att få befogenhet att kroppsvisitera alla som befinner sig inom ett visst område – inklusive barn – utan att det föreligger någon konkret brottsmisstanke.” Shabane Barot om Tidöregeringens visitationszoner som införs den 25 april.

”Varför är det poliser i centrum?” Sonens bästa kompis tittar osäkert på mig när vi vadar genom snömodden på väg hem från skolan. ”De vill visa upp sig” svarar jag efter en stunds tvekan. Jag får känslan av att han redan vet vad det är som har hänt – några kvällar tidigare sköts en ung man till döds på en våra favoritplatser, vid ljusskulpturen ”de glödande kottarna” bakom fotbollsplanen.

”Varför vill de visa upp sig då?” Jag svarar inget på det. Fegt känns det, men att förklara polisens roll i samhället och i områden som våra för en vetgirig och vidöppen sjuåring är för svårt. Av allt att döma kommer det snart att bli ännu svårare.

Visitationszoner: Ett av regeringens mest ingripande förslag

Bredäng, där vi bor, är med på polisens lista över ”utsatta områden” och det finns en stor risk att det införs en säkerhetszon här efter att Tidöpartiernas nya lag träder i kraft om en dryg månad, den 25 april. Förslaget skickades på remiss över julhelgerna i ett uppenbart försök att begränsa remissinstansernas utrymme att analysera och kritisera det – något som påpekats av bland annat Lagrådet och Justitiekanslern.

Den vårdslösa beredningen av förslaget säger något om hur likgiltig Gunnar Strömmer är inför remissinstansernas synpunkter. Då ska man ha klart för sig att detta är ett av de mest ingripande lagförslag regeringen har lagt fram. Polisen kommer att få befogenhet att kroppsvisitera alla som befinner sig inom ett visst område – inklusive barn – utan att det föreligger någon konkret brottsmisstanke. När en säkerhetszon införs börjar lagen gälla momentant och det är oklart vilka – om några – kontrollmekanismer som finns för att reglera dess implementering.

För att citera JKs remissvar: ”Klart är att regleringen lämnar ett mycket stort utrymme för subjektiva bedömningar som i efterhand kommer att vara svåra att ifrågasätta.” 

Oklart varför polis ska massvisitera personer

Redan i dag har polisen rätt att kroppsvisitera när brottsmisstanke föreligger och ribban för vad som utgör en misstanke är lågt satt, det kan räcka med att någon ”är jävligt muntorr” för er som minns polisens uppmärksammade ingripande mot journalisten Jesper Nilsson år 2011.

Varför det skulle vara påkallat att massvisitera personer utan att brottsmisstanke föreligger är oklart. Sverigedemokraterna har länge förespråkat en militarisering av svenska förorter, där särskilt utsatta områden ”ska pacificeras av de båda myndigheterna [polisen och militären]” som Björn Söder skriver i en artikel länkad från partiets hemsida. Söder talar i samma text om ”inrikes konflikthärdar” i det svenska samhället.

När Gunnar Strömmer tillsammans med Tidöpartiernas rättspolitiska talespersoner (Rickard Jomshof, ”Gucci-keps”-Martin Melin och en Torsten från KD) försvarar lagen om säkerhetszoner i Dagens nyheter den 5 mars är det med svepande resonemang om gängbrottslighetens allvarlighetsgrad.

Lagen sägs vara ett sätt att garantera ”tryggheten och rörelsefriheten för alla hederliga människor”. Underförstått: vi som lever i framtidens säkerhetszoner får göra avkall på trygghet och rörelsefrihet för att de hederliga ska få uppleva en större säkerhet. 

Jag får kalla kårar av att läsa om vad som får och inte får förekomma i ”zonen” – polisen ska ha en skyldighet att dokumentera sina ingripanden, men som Lagrådet påpekar i sitt remissvar är det oklart hur väl detta kommer att fungera som skydd mot godtycke.

Ökad otrygghet – snarare än tvärtom

Riskerna för diskriminering och rasprofilering är uppenbara. En polis på Nationella operativa avdelningen (NOA) resonerar i en intervju med DN den 15 mars kring lagens möjliga effekter: ”om man får reda på att vi har större rätt att visitera kanske man inte är så dum att man går dit med en pistol i fickan. I den bästa av världar har vi då gjort området tryggare”.

Det låter ganska tunt i mina öron, att införa en lag som innebär långtgående inskränkningar av den personliga integriteten – även för barn – för att eventuellt, i den bästa av världar, kunna avskräcka någon från att bära vapen. Polisen på Noa förklarar också hur viktigt det kommer vara att kungöra för de boende i säkerhetszonen vad som gäller. “Vi tittar på om vi ska dela ut flyers och sätta upp affischer i trapphusen.”

Tanken på att mina och andras barn ska behöva läsa på anslagstavlorna i sina trappuppgångar att de kan visiteras av polis utan att några uppenbara skäl föreligger får mig att må illa. Alla som någon gång blivit utpekade eller visiterade av polis, vet hur kränkande det är och hur utsatt man känner sig. Att våra barn ska behöva lära sig att de och alla andra som befolkar deras värld utan vidare kan bli föremål den typen av åtgärd är helt oacceptabelt. Det kommer bara att föda rädsla, misstro och ilska. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #22/2024

Industrisyndikat i Skåne: ”Människor har arbetat i upp till 330 timmar i månaden”

Jordbruk i Skåne och Malmö LS förhandlare Christoffer Ståhl.
Malmö LS har fått in allt fler medlemmar som arbetar inom den skånska jordbrukssektorn, berättar Christopher Ståhl från Malmö LS. Foto: Johan Nilsson/TT, privat. Kollage: Arbetaren

Malmö LS har fått flera nya medlemmar det senaste året, många av dem jordbruksarbetare som inte har fått sina löner utbetalda. Nu planeras det för ett nytt industrisyndikat. Arbetaren ringer upp Christopher Ståhl, Malmö LS, som sitter i industrisyndikatets styrelse.

Hur kommer det sig att ni vill starta ett industrisyndikat?

– Ärenden kopplade till jordbruk har växt till en stor del av det totala antalet ärenden. Vi har fått ett 20-tal nya medlemmar under det senaste året. Därför känns det som ett bra läge att starta ett syndikat. Då kan vi som arbetar med det här och de som påverkas ta beslut kring hur vi ska tackla de problem som uppenbarligen finns i den här branschen.

– 2022 tog vi oss an ett ärende som blev ganska uppmärksammat. Där var det en ukrainsk man som fick salpetersyra och frätskador på foten då han arbetade på en jordgubbsodling i Klagshamn. Sedan dess har flera arbetare inom jordbruket sökt sig till oss, flera har dessutom samma arbetsköpare, eller andra arbetsköpare som är associerade med just den här arbetsköparen.

Innan syndikatet formellt sätt är på plats måste det godkännas på Malmö LS kommande årsmöte i april. Godkänns syndikatet kommer alla Malmö LS medlemmar som arbetar inom industrisektorn att bli medlemmar i industrisyndikatet.

– Att starta syndikat går i linje med SACs organisationsplan. När syndikatet startas får det konflikträtten i stället för LS, vilket ger mer självbestämmande för medlemmarna.

Vilka problem ser ni inom jordbruksindustrin?

– Framför allt att folk jobbar långt mycket mer än arbetslagen tillåter. Vi har träffat människor som har arbetat uppåt 330 timmar i månaden. Dessutom har många inte ens fått betalt för all tid de arbetat. Ofta får man bostad i samband med arbetet vilket gör att man blir väldigt utsatt och kanske inte vågar säga upp sig för då står man utan bostad. Eller så tänker man att lönen kommer sen – tills man inser att den inte gör det. Då vänder sig folk till oss för att driva in den stora löneskulden man har.

– Utöver det är det vanligt med bristfällig arbetsutrustning. Ofta saknas det skyddsutrustning och många hanterar syror i samband med att man blandar gödningsmedel. Syror som är farliga och frätande när man får dem på sig.

Vad har ni för planer för hur ni ska organisera er?

– Först ska vi ta oss an de ärenden som kommit in. Det verkar som att det finns en ganska stor andel utländsk arbetskraft med många som kommer från Ukraina och längre österut ifrån. De fångas inte upp av andra fackföreningar och därför har vi tagit på oss de här fallen och gör undantag från vår huvudregel om att man inte kan få hjälp med saker som har uppstått innan man blev medlem i facket. Gör vi inte det undantaget så kommer man inte få bukt med problemen i den här branschen. Vi vill satsa på att tillmötesgå de här människorna, se till att ha den tolkhjälp som behövs och se till att vinna förhandlingar och ärenden. I samband med att Skåne Factory Workers Section startade 2019 tog vi fram en del ryskt material som vi har användning för nu.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #21/2024

QR-system används för att stänga av vårdarbetare

9 personer stängdes av från sitt arbete i hemtjänsten i Göteborg. Montage: Arbetaren, Skärmdump Google Maps

Personalen inom hemtjänsten i Göteborg ska använda ett QR-system varje gång de kommer hem till en omsorgstagare. Under förra året förhandlade Göteborgs LS för en medlem som blev avstängd från sitt arbete och misstänkt för att ha fuskat med in- och utcheckningar i systemet.

– Det började med att en medlem kom in och hade blivit avstängd från arbetet och anklagad för fusk, utan att veta exakt vad det handlade om, säger Alexander Westerberg som var en av de från Göteborgs LS som förhandlade i konflikten.

Under förra året var det en arbetsplatskonflikt med Göteborgs stad där Göteborgs LS förhandlade. Nio anställda inom hemtjänsten stängdes av och utreddes för misstänkt fusk med QR-kod systemet. Ett system som innebär att du ska scanna in dig och scanna ut dig varje gång du är hos en vårdtagare. 

– Det enda beviset var att de hade tittat i loggarna och tyckt att det inte såg rimligt ut. Men ibland är det teknikstrul, krångel med telefon, eller att vårdtagaren behövt snabb hjälp och att man släppt inscanningen. Då kanske man har gått in i efterhand och lagt en ungefärlig tid, men det är ju varken grund för uppsägning eller avsked, säger Alexander Westerberg. 

Alexander Westerberg berättar att de efter två förhandlingstillfällen fick möta en jurist från Göteborg Stad som säger att kommunen inte har något som ger dem rätt att avskeda personerna och ber om ursäkt. 

Alexander Westerberg Foto: Solveig Betnér

– Då trodde vi att vår medlem skulle få komma tillbaka till jobbet, säger Alexander Westerberg.

Så blev det inte.

Omplacerade på vård- och omsorgsboende

Arbetaren pratar med Margareta Larsson, verksamhetschef i hemtjänsten i Göteborg, som berättar att anledningen till att de nio personerna stängdes av var att man gjorde en utredning där man tittade på justeringar gällande check in och check ut. Att fråga omsorgstagarna var enligt Margareta Larsson inte aktuellt eftersom de är i beroendeställning och i flera fall även har en kognitiv nedsättning, och kanske inte minns om någon varit på plats.

Av de nio som utreddes blev fem personer varslade om avsked och blev då avstängda utan lön. Sedan blev en avskedad och fyra omplacerade till annat arbete. Även den LS-medlem som ville stanna kvar på hemtjänsten på Stigbergets hemtjänst blev omplacerad.

– Jag tog beslutet att omplacera fyra personer för att jag inte kände förtroende och tillit för dessa medarbetare. Jag är ytterst ansvarig och jag behöver kunna lita på att medarbetarna ger omsorgstagarna den vård och omsorg som de är i behov av. I hemtjänsten arbetar man oftast ensam och då behöver jag lita på att de följer de rutiner som finns, säger Margareta Larsson.

De fyra medarbetarna blev omplacerade till ett vård och omsorgsboende där de jobbar i lag och inte har så mycket ensamarbete, enligt Margareta Larsson.

– I ett fall var det tydligt men i de övriga fallen finns flera felaktigheter och brister i hanteringen av det mobila arbetssättet, det vill säga QR-koderna. Det är fortfarande oklart om omsorgstagarna fått den vård och omsorg de är i behov av, säger hon.

Tror du att resultatet av utredningen, där det kom fram att det inte fanns grund för avsked, hade blivit det samma om inte SAC gick in och drev frågan?

– Ja, det är så jag uppfattar det, säger Margareta Larsson.

Alexander Westerberg har en annan bild, han tror att alla nio hade blivit av med arbetet om inte Göteborgs LS engagerat sig i fallet. Förhandlarna på Göteborgs LS gick igenom mycket material i samband med förhandlingarna.

Han tycker även att det var fel att fyra personer omplacerades. Dessutom anser han att det finns förklaringar till att personal ibland varit på hemtjänstlokalen samtidigt som de varit incheckade hos en omsorgstagare. Det kan exempelvis handlat om att man gått tillbaka och hämtat blöjor.

– Vi hade förklaringar, men de ville inte lyssna, de vill inte prata, säger Alexander Westerberg.

Kan ni förstå om en ansvarig chef väljer att placera en anställd på ett vård- och omsorgsboende om man är osäker på om den anställde utför sitt jobb korrekt?

– Hon sitter ju inte på rätt information, säger Alexander Westerberg som anser att verksamhetschefen är felinformerad av cheferna under henne som skapat en dålig bild av de anställda.

– Det var verkligen karaktärsmord, tillägger han.

Alexander Westerberg från Göteborgs LS är också kritisk till hur Kommunal har agerat i situationen.

– Kommunal har skrivit under ett sånt extremt dåligt avtal som ger arbetsköparen rätt att omplacera arbetaren efter eget huvud. Därför kunde vi inte driva det rättsligt.

Företagshälsovården kopplades in

Flera av de anställda som inte blivit anklagade för fusk skrev under på att de gjort samma sak som den LS-anslutna blivit anklagad för, berättar en av de tidigare anställda på arbetsplatsen som vill vara anonym. Vidare berättar hen att Företagshälsovården kopplades in. Citat från medarbetare till medarbetare, som var trötta på att prata om konflikten, plockades ut till chefens fördel. Att de anställda uttryckte åsikter om att kollegorna skulle omplaceras beskrevs som ett arbetsmiljöproblem, säger Arbetarens källa. 

– De gav oss som råd att vi skulle släppa det vi inte kan förändra och gå vidare, säger den tidigare anställda som till slut bestämde sig för att sluta på arbetsplatsen.

Utredningen inleddes våren 2023 och företagsvården kopplades in under sensommaren, berättar Margareta Larsson.

– Det skapade stor oro i arbetsgruppen. Som arbetsgivare ville jag måna om medarbetarnas arbetsmiljö och återskapa tilliten till kollegor emellan och till ledningen. Därför tog jag in företagshälsovården. Hur kan vi jobba vidare och återupprätta tillit och förtroende.

Hon anser att det inte var en uppmaning utan ett citat från en medarbetares upplevelse; den ville att man skulle ville gå vidare. 

– Ingen tystades, jag hade möten med medarbetarna och de kunde uttrycka frågor eller känslor kring detta. Det är ingen som har tystats kring att tycka något kring det.

Hur säkerställer ni att liknande situationer inte uppkommer i framtiden?

– Vi fortsätter alltid att utreda. Vi tittar alltid djupare på det och det händer alla att de gör fel någon gång. Alla som börjar jobba i hemtjänsten får också en utbildning i det mobila arbetssättet. Det hade vi även gjort på den här enheten vid flera tillfällen. 

In- och utcheckning bestämmer omsorgstagarens faktura

Att införa QR-kod-systemet var enligt verksamhetschefen Margareta Larsson ett politiskt beslut. Det är kopplat till tanken att man ska betala för tiden vi utför och inte för den tid som är biståndsbedömd. Tiden som registreras när man checkar in och ut hos en omsorgstagare lägger grunden för den faktura som omsorgstagaren sedan får hem. 

– Vi gör stickprov för att se hur det sköts, eftersom det skett oegentligheter i ett annat område i Göteborg. För att se om medarbetare gör rätt och om det behövs ytterligare utbildning, säger hon.

Alexander Westerberg anser att QR-kod systemet inte funkar bra när det gäller vårdarbete.

– Du tar bort möjligheten för personal att använda sin kompetens för att göra ett bra jobb. Du har utbildad personal som du ska detaljstyra ovanifrån, säger Alexander Westerberg.

Dessutom ser han en risk när omsorgstagarens faktura bestäms av hur länge personalen är där, att det kan innebära att hemtjänstpersonal uppmanas stanna längre än omsorgstagaren önskar. Att man infört QR-kod systemet anser Alexander Westerberg beror på att man behöver ett sätt att kontrollera privata aktörer. Han befarar att lättare vård, som utförs via vårdcentral och hemtjänst, i allt högre utsträckning kommer att utföras av underentreprenörer och att vi kommer se en ny form av arbetslivskriminalitet växa fram.

– Det blir ett lopp mot botten när man privatiserar och försöker minska kostnaderna.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Arbetaren 100 år #21/2024

Moa Martinson: Feministisk debattör och arbetar­författare

Författaren Moa Martinsson, i bakgrunden en moln och äppelkvistar.

Moa Martinsons drift med patriarkatet är sylvass och på största allvar. Moa stred både i litteraturen och i livet: rättfram, men inte utan att stundom trasas sönder. Hon ser de förändringar som måste till, där en klasskamp och anarkism som inkluderar kvinnor är vägen framåt”, skriver författaren Anna Sanvaresa som möter Moa Martinson (1890–1964) genom hennes litterära verk.   

Texten är tidigare publicerat i Arbetarens jubileumsbok från 2022. 

Från början var hon Helga Maria Swartz. Född av en nittonårig mamma, Kristina, som arbetade som piga utanför Linköping. ”Fader okänd”. Kristina trodde att han emigrerat, och Helga vävde fantasier kring honom: att han var rik och köpt sig fri från ansvar. Egentligen var han en dräng som flyttat ihop med en annan kvinna, fick två barn utom äktenskapet innan han drog, för att aldrig återfinnas.

Kristina tog Helga med sig till Norrköping för att arbeta på ylleväveriet; usel lön, långa arbetsdagar. Helga blev tidigt van att klara sig ensam, och när mamman, 1895, gifte sig med en trädgårdsarbetare som söp och hamnade i konflikter på arbetsplatser, blev hon även van att flytta omkring. Kristina tog dubbla arbeten; städade på fabriker och hos borgare. Helga fick lägsta betyg i ordning och uppförande, men högsta i modersmål (hon fick läsa dikter högt inför klassen, som ett sätt för lärarinnan att tygla henne).1905 tog mamman och styvpappan hand om en flicka från ett barnhem, men då var Helga på väg bort från statarlängor och kyffen. ”Hur dagarna gick är inte gott att minnas, ty svält och svårigheter är så enahanda att dar, veckor och år går utan att man kan särskilja dem”.

Från Helga Maria Swartz till Moa Martinson

Jag väljer hädanefter att konsekvent använda namnet Moa, även om hon under lång tid fortsätter heta Helga. Det är ändå författaren Moa Martinson den här texten handlar om, och Moa bär den unga Helga med sig under hela sitt liv. 

Mitt första möte med Moa Martinson, och huvudpersonen Mia i trilogin som börjar med romanen Mor gifter sig (1936), var i Malmö i slutet av 90-talet. Jag hade precis upptäckt anarkismen, eller snarare förstått att den synen på samhälle och mänskor alltid varit min – hade bara inte haft ett ord för den. Kanske eftersom jag liksom Moa inte växte upp bland intellektuella, politiskt medvetna (eller för att anarkism alltid varit ett fult ord). Moa såg solidariteten hos sin mamma, som alltid bjöd in luffare, fast de själva knappt hade något. 

Under Moas barndom befann de sig på Vikbolandet och andra platser runt om i Östergötland. Statarlivet brände fast i Moa. Förnedringen i att vara ägd, men också gemenskap mellan grannar. Moa var nyfiken på andra människor, och hennes brådmogna blick uppfattade detaljer, sinnesstämningar. Hon uttryckte sin ilska mot förtryckare av alla slag, försvarade dem som inget hade, inte ens en röst. ”Jag kände mig upprorisk i mitt nioåriga sinne mot landets förordningar och allting överhuvud (…) Jag hade inte fått begreppet klasskillnad klart för mig ännu, jag visste bara att en del hade mat och kläder, en del inte.” Hon såg normerna som styrde och orättvisan i det. Klarsynen och modet kom från mammans ryggrad, hennes ovillkorliga stöttande av sin dotter. Alltid är det Kristina som rycker in när Moa har det svårt (fast hon inte ens bett om det, som om de har en telepatisk kontakt). 

Malmö sommaren 1998 läser jag om Mia och hennes uppväxt och från första raden till den sista är jag fångad, och inspirerad. Modet att skriva så rakt och osentimentalt om erfarenheter av att växa upp i fattigdom, ständigt söka mat, det tidiga medvetandet om klasskillnaderna. Mia lika levande nu som i det förflutna. Efter den boken: hennes andra romaner, och dikter, kåserier, radio- och teveklipp.

Hennes uttryck, mitt intryck av hennes självförtroende och kompromisslöshet. Cigarettröken omkring henne. Svåra erfarenheter bygger upp en viss sorts mänska som inte räds konflikter, andras svårigheter, men kändisskapet måste ändå till viss del format henne? För Moa Martinson blev en kändis på sin tid. Tjusig och med ett nästan överlägset drag kring munnen.

Jag tänker det som både skydd och självklarhet. Få författare som blev framgångsrika hade den bakgrund som Moa hade. Få orkar driva sin politiska övertygelse i skrift och tal utifrån en utgångspunkt som hennes: där självförtroende måste grävas upp som från under fötterna. Författaren Eva Adolfsson skriver i sin essäsamling Hör, jag talar! att Moa hade en komplex relation till litteratur: ”järnhårda skrivna och oskrivna lagar”. Kristinas ord i bakhuvudet: ”skrive om allting… då får en ju skäms ögena ur skallen”. Det fanns i Moa en vilja att förena det muntliga med det skrivna ordet.

Moa Martinsons bok Jag möter en diktare (1950) börjar med orden: ”Det var den sjunde november artonhundranittio. Det var då hon föddes. Dimman låg tät kring morfaderns knekttorp (…) När mor berättade om knekttorpet, där både hon och jag var födda, och då hon drog sig till minnes historier hennes mormor som var född på sjuttonhundratalet hade berättat, så fick jag intrycket att det var knekthustrurna, knektsystrarna och knektmödrarna som var armén.” Kvinnors kamp var central i Moas liv, från en privat plats och därifrån utdragen till en stor väv föreställande stridandet för ett värdigt liv. Men detta stridande togs, tas, inte på allvar. ”Det var en överklassak ansåg man.” Moa såg det i stället från de fattiga, utsatta kvinnornas perspektiv. 

Redan i småskolan skrev hon ner sådant hon hörde och såg runtomkring sig. ”I tolv-, trettonårsåldern blev min skrivklåda plötsligt något hemlighetsfullt (…) Jag hade nämligen börjat skriva kärleksdikter och underliga utopier om en ny jord som skulle vara ljusgrön (…) och en himmel som skulle vara så nära att man kunde kliva in dit och sitta där och vila lite ibland.” När mamman hittar de hemliga dikterna, sliter Moa boken ur mammans hand, slänger ut den genom fönstret för att sedan riva sönder den. Men Kristina sparar delar, stolt över sin dotter.

”Hösten 1906 reste jag från Norrköping till Stockholm i den stolta förhoppningen att bli något”. Hon drömmer om att kunna försörja sin mamma, så hon slipper slita och flytta omkring med styvpappan. Hon är femton år, den stolta förhoppningen går i spillror, men det innebär ingen skam att återvända hem och gå till pantbanken. Det är livet hon var van vid. Hon skriver att unga flickor i dag gynnas av att se både bakåt och framåt i tiden: ”Det är inte allt man lär sig i skolor och universitet.” Snart nog återvänder hon dock till Stockholm, får plats som kallskänka på en liten restaurang. Hon konstaterar där att arbetet är en gemensam fiende ”som man måste hålla ihop mot för att rå på”. Om storstrejken i Sverige 1909 skriver Moa: ”Jag visste att arbetarnas paroller var: intet våld. Lön så vi kan leva, men inte våld.” 

Moa gifter sig

Hon gifter sig motvilligt med en stenarbetare som bor i torpet Johannesdal nära Ösmo. Hon föder fem söner. Det är maken, fackligt aktiv, som gör att Moa börjar engagera sig politiskt, men Karl Johansson är sällan hemma; på arbete, försupen eller inkallad. Det är världskrig (det första) och hon sitter under stjärnorna på Korpberget och tänker på sina egna barn, och krigets alla barn, utlämnade, värnlösa. ”Ett intensivt hat, brinnande hat drog genom mitt sinne. Hat mot krig, mot arbetslöshet, brännvin (…) Vad tänkte mor om kriget, tro? Var var de, alla barndomens släkt och bekanta? Skingrade, som fattigdom kan skingra.” Hon tänker kring svårigheter och ensamhet, och tystnaden kring det: ”Man kanske borde tala om hur man hade det. Hur elak mannen var. Men man gör inte det när man är tjugotre år och gift mot alla råd och förmaningar.” Barnen sover, och hon längtar efter sin mamma. ”Fattigdom var ingen skam för henne som för folket häromkring. Fattigdom var något man klarade upp på ett eller annat sätt. Men när man inte kunde, jag hade ju försökt?” Ett oväntat besök av mamman får det att gnola inom Moa: Det finns barmhärtighet, och allt har sitt ursprung i individens handlande mot sina medmänniskor, hur fattigfolk ofta varit föregångare. 

Folk utanför samhällsgränsen. Jag tyckte till sist att alla människor var ointressanta som inte hade något otalt med myndigheterna eller fattigvården. (…) Jag blev uppnosig mot varje besutten människa (…) En vinter gick jag och tiggde på listor åt de arbetslösa, där även makens namn stod, gick upp i fullmäktige och bråkade om arbete åt folk (…) Jag riktigt njöt av att huta åt socknens dryga pampar.

Moa Martinsson

Hon väljs in i kommunfullmäktige (för socialdemokraterna) och strider för ett bibliotek i bygden. Ilskan fortsätter bränna mot de som inte förstår ”att halva landet höll på att svälta sig fördärvade på grund av en klass’ snikenhet (…) Måste den barmhärtighet som har med förnuft att göra snart komma till människorna”. 

I den nyligen startade Arbetaren läser Moa om behovet av en särskild kvinnosida. ”I ett anfall av högmod satte jag mig ner och skrev ett brev till tidningen och belyste mina synpunkter på både kvinnofrågan och barnagan”. Arbetaren publicerar brevet, utan Moas vetskap. Brevet är ämnat till redaktionen och hon skäms över att det som tryckts inte är vackert och sovrat. Tidningen efterfrågar fler texter och när hon skriver tillbaka att hon varken har råd med porto eller någon lust att ”skylta i tidningar” får hon en tia på posten. En smärre förmögenhet! ”Jag skrev många artiklar, innan jag fick någon mer tia. Men fången var jag. För övrigt blev det min räddning. Inte ekonomiskt, men andligt”. 

Första texten i Arbetaren: “Kvinnan och syndikalismen”

Den första redigerade publicerade texten: i Arbetaren, den 18 november 1922, rubriken lyder ”Kvinnan och syndikalismen”. Elise Ottesen-Jensen, Ottar, har fått igenom kvinnosidan, eftersom ”arbetarna ha syndat när de glömt lära kvinnorna förstå sin rörelse.” Ottar presenterar Moa som en kvinnlig kamrat, artikeln är signerad H.J. Arbetarens redaktionssekreterare Edvard Ramström beskrev Moa som ”en litterär etterspruta”. I sina texter rasar hon mot militarism, prästvälde och könsdiskriminering. I en minnesbok av Ramström står det att Moa inledningsvis hade problem med rättstavning och grammatik, men att hon använde bokstäverna ”som slagträn mot fattigdomen och förtrycket”. I ett publicerat brev till Ottar, signerat Helga, ställs frågan: ”Kan du säga mig, varför det alltid skall visas på kvinnans svagheter?” 

När det som inte får ske sker

Sedan händer det mest fruktansvärda som kan hända en människa, en mamma: två av hennes söner drunknar. Det är april 1925 och barnen går igenom isen. Moa bykar, hänger upp tvätt, när en granne kommer med budet. Sönerna läggs döda på golvet i kammaren. Hon vägrar tro att de inte längre lever. Vägrar bära svart på begravningen. ”Jag var vansinnig i ett par veckor utan att någon såg det.” Karl anklagar Moa, och hon får höra på omvägar att det är ett rättvist straff åt ”bolsjeviken”. Deras baktalande förvandlar sorgen till hat. ”Kanske dock att vänlighet från oväntat och omöjligt håll skulle mildrat den bitterhet som för alltid tog en plats i sinnet”. Och kanske är det den bitterheten jag tolkar som högdragenhet när jag ser klippen från hennes torp, då när hon är känd författare och antagligen i min ålder. ”Ofta ser jag två svarta hål i solgnistrande vårisar. Ofta, även då jag ror över sjön i ljum sommar.” 

Ett år passerar, hon går på möten i kommunfullmäktige där det pratas om arbetslöshet och enighet om att inte ge pengar till de icke arbetande, ty det skulle demoralisera dem. Efter barnens död kan hon inte längre finna vardagens små ljuspunkter utan behöver nya, djupa aspekter på livet: det handlar om att kämpa eller dö. ”Livet fodrade strid mot samhällslögnen i första hand. Mot lögnen om äktenskapets helgd, lögnen om lyckan att ha barn” – i en tid då barn svalt. Hon har provat sig fram politiskt och fastnat för syndikalismen då den tilltalar hennes sinne för det praktiska och vidsynta. 

Moa skriver mängder av artiklar i Arbetaren, Brand, Tidevarvet. Hennes första roman, Pigmamma – som bygger på mammans svåra liv under Moas första levnadsår – refuseras av förlagen. Hon tillhör Nynäshamns LS som är en av de äldsta i landet. Vid den här tiden betraktas syndikalisterna av många som förrädare. Själv menar hon att de obesuttna bäst vet vad som fattas dem. Moa fastnar för Kropotkin men ryggar tillbaka när hon begriper att han kom från en adlig familj och hade haft titeln furste, misstänksam mot all överhet som hon är. 

Ungsocialisten Ada Schiött

En central och tämligen bortglömd svensk kämpe kommer in i Moas liv. När det begav sig var hon en omtalad ungsocialist, ”värd en hel bok”, Ada Schiött. I Kiruna drev hon en tidningskiosk med socialistiska skrifter, reste på agitationsturnéer, arbetade en period som uppskattad lärare och hissade röd flagga före den blågula. Ada skriver till Moa från SAC:s avdelning i Gävle. Ada är sjuk och behöver hjälp och självklart ska Moa få lön! Ada sänder respengar och Moa ordnar så gott hon kan för familjen innan avresa. 

En text om Moa kan inte frångå vänskapen med Ada, och deras gemensamma engagemang – med fokus på antifascismen. Om Moa var orädd så var Ada skoningslöst modig. Mussolinis marsch i Rom, understödd av makthavare i USA och i Europa, fick fascistanhängarna att sprida sig i Sverige som helvetets ohyra. Ada pekar ut dem och är inte rädd att på möten säga sitt ord om dess livsfarliga smitta. Givetvis inspirerar hon Moa. Två fattigbarn som växt upp och tar plats. Två systrar i samma kamp. Ada förser Moa med kläder till de arbetslösas konferens i Stockholm. På denna är Moa inte tillåten att tala. Men så reser sig Ada, som fått ordet, säger att hon inte känner sig kry och vill lämna ordet till ”fru Johansson”. Moa håller ett oförberett brandtal om fattigdom och kvinnornas situation. Det blir knäpptyst i salen. Hon säger att arbetarrörelsen backat bakåt. När ordföranden slår klubban i bordet, ropar folk att hon måste få fortsätta tala. Men Moa anbefalles lämna lokalen, varpå Ada ropar att då följer hon med. Åter höjs Moas röst: ”Vem fjäskar ni för? (…) Ni är kräk, ni tycker det är lagom att ha avlagda kläder, att vi ska tigga, att vi ska vara idioter som bugar och bockar.” Hon avslutar med att hon inte ska störa deras ”bönemöte” längre. 

Uppviglande arbetarkamp

Moa inbjuds till flera konferenser, med betalda resor. En gång blir hon bjuden till kaffe och sång på IWW:s avdelning i huvudstaden. En trång lokal. Mest sjöfolk. Joe Hill-sånger. Det talas om Emma Goldman. Moa drar sig till minnes sin (styv)farmor som spöat upp en godsägare. ”Hela livet hade varit en förolämpning mot oss (…) men jag visste ingen råd hur jag skulle få utlopp för mitt hat, min förtvivlan”. Hon fortsätter skriva. På köksbordet i torpet samlas artiklar, noveller. Hon brinner för att organisera arbetslösa, tiggare. I Arbetare-Kuriren publicerar hon en dikt inspirerad av Joe Hill som handlar om hur han fortfarande väntar på befrielsens dag (1929). 

I trakten är hon känd som ”den där Helga som uppviglar folk”. I romanen Jökeln av Johannes V. Jensen faller hon för karaktären Moa som är mer sympatisk och betydande än männen. Hon bestämmer sig då för att byta namn till Moa. Den nya signaturen används första gången i tidningen Tidevarvet. Med namnet Moa vill hon nå en större publik. Hon skriver till Elin Wägner, anställd på Tidevarvet, om att få tjugo kronor, och arvodet kommer direkt. 

Titeln Jag möter en diktare anspelar inte på Harry Martinson utan på mötet med en okänd diktare, en av styvpappans arbetskamrater. Inget omvälvande möte, men en iakttagelse, en beröringspunkt: en annan som skriver, och inte skäms för att säga det. Mötet med Harry är inte heller det särskilt omvälvande. Han uppehåller sig med tiggeri i Göteborg, dit Moa är inbjuden för ett möte med en redaktör. Det visar sig dock att redaktören vill anlita Moa som hushållerska (aldrig mer, tänker hon, ska hon passa på en man). Moa och Harry får kontakt, berömmer varandras dikter (Harrys dikt, i tidningen Brand, handlade om Sacco och Vanzetti). De bestämmer att hålla kontakt och innan de skiljs åt sticker han en lapp i hennes hand på vilken det står att Moa är en ”Tamarisk i verklighetens gråa öken”. Tamarisken: en växt med små vita eller rosa blommor som kan bli åtta meter hög, men Moa tror – förolämpad och försiktigt smickrad – att det är en kaktus. 

Pigmamma köps för trettio kronor som följetång i Brand, men Moa skäms för den. Den skrevs innan sönernas död. ”Var det sorgen som kommit mig att skriva bättre? Var det ångesten, de sömnlösa nätterna, gråten, förtvivlan?” Hennes make blir ”nervsjuk”, hallucinerar, vägrar gå till läkare. Januari 1928 begår han suicid några kilometer från torpet. Moa konstaterar, långt i efterhand: ”Ingenting är vanligare i denna socken än självmord, men att döden drabbade just mig så tätt i följd satte tungorna igång (…) Det är en av människornas suveränaste privilegier att hon själv kan välja om hon vill leva eller dö. Jag har själv erfarenhet av att det kan vara långt svårare att låta bli att gå över den eviga gränsen än att stanna i livet.” 

Torpet, sönerna och depression

Hon får, i samma veva, en inbjudan från Elin Wägner om att komma till Medborgarskolan Fogelstad (som enbart är för kvinnor). Samtidigt som hon uppskattar hur hjärnan tas i bruk, och nya vänskapsband knyts, så ligger ångesten på lut. Hon längtar efter torpet, sönerna, och vill inte visa hur dåligt hon mår ”för att inte verka otacksam och sjåpig (…) en konstlad munterhet stod som ett knippe vasst grus omkring mig.” 

Moa vårdas för depression, inskriven, för mycket död i hennes liv. När hon återvänder till torpet tittar Harry Martinson oväntat förbi, med orden: ”Du ser så förfärligt ledsen ut, jag trodde du skulle bli glad att jag kom nu när du är ensam, du som jag.” Hon ser hur förfärligt ledsen han också ser ut. Moa blir med barn men gör en abort. Harry åker in och ut på sanatorier, men hans böcker försörjer dem båda. De gifter sig 1929. Han blir kvar i torpet i elva år. 

När hon skriver Jag möter en diktare, tjugotvå år efter dagen då Harry kom till torpet, registrerar hon tvätten som hänger på långa linor i trädgården: ”Där fladdrar en urmodig, maläten kappa som jag bar en   fasansfull påskdag på Sorunda kyrkogård då mina barn begrovs (…) Där fladdrar en klänning, urblekt och trasig, som jag fick av Ada Schiött att vara fin i på de arbetslösas konferens (…) och som jag var ”fin” i första gången jag mötte Martinson.” 

Romandebuten: Kvinnor och äppelträd

1933 debuterar den då 43-åriga Moa med romanen Kvinnor och äppelträd på Bonniers förlag. Den kritiseras för dess sexuella frispråkighet, och Ebba Witt-Brattström konstaterar att nästan alla recensenter jämför henne med sin skrivande make. Endast en kvinnlig recensent ser Moa som en självständig författare. Witt-Brattström berättar att Moa ville ge ut boken med sitt flicknamn Swartz, men att såväl förlaget som maken propsade på Martinson. 

I recensioner ges Moa en ”antiintellektuell framtoning” och det anspelas ofta på hennes moderskap, som om det skulle vara en ”brist”, något som tar ifrån – i stället för ger – hennes litteratur tyngd. Ivar Lo-Johansson är en av Moas största kritiker. Men Moas upplyftande av – och grundläggande förståelse för – arbetarkvinnan gör att hon vinner allt mer litterär mark och får många läsare. Moa menar dessutom att Lo-Johansson fick idén att skriva om statare hos henne. 

Torpet står öppet för alla, många författare kommer på besök. När hon säger att den svenska nöden inte behöver vara tyst och att det är de anonyma som behöver få röst, skakar männen på huvudet, men Moa vet vilket viktigt material, vilka erfarenheter och vilken ambition, hon förfogar över. Det är därtill hon som främst hjälper Harry. När han tvivlar, när hans diktmanus behöver redigeras. Hon leder ut honom i naturen och in i hennes fantasi. Harry ser Moa som ”en av jordens ädlaste och radikalaste kvinnor. En kvinnlig intelligens som jag ej sett maken till”. 

Kvinnor och klasskamp

Sallys söner (1934) ställs frågor kring huruvida moderskap och revolutionär aktivitet kan förenas, eller snarare hur. Moa försvarar proletärförfattarna och kritiken om ett ”enkelt” språk med att det är ord från folkdjupen, ett levande språk, som måste bevaras.

I förordet till Pigmamma vänder hon sig till läsaren: ”Jag har i ensamma stunder skrivit den som en hyllning till alla proletärmödrar, som i armod och kval lever sina liv, fördömda av all världens skenhelighet och glömda och förrådda av sina älskade.” I trilogin om Mia – som förutom Mor gifter sig också innefattar Kyrkbröllop (1938) och Kungens rosor (1939) – tar sig Moa an de ”kvinnoproblem” som inte räknas in, som de borde, i klasskampen: låga löner, preventivmedelsförbud, spädbarnsdödlighet. Eva Adolfsson skriver: ”En kamp för talet som åter och åter måste utkämpas, på dess mångskiftande fronter: proletären mot överheten, kvinnan mot husbönderna (…) barnets kamp mot de vuxnas rätt att ensamma tolka världen.” Kungens rosor handlar, enligt Witt-Brattström, om ”motsättningen mellan kvinnomedvetande och (manligt bestämd) klasskamp (…) stora proletärflickor kan prostituera sig, organisera sig eller gifta sig.” I trilogin skildras också en, för litteraturen, ovanligt positiv relation mellan mamma och dotter. 

Moa Martinsons drift med patriarkatet är sylvass och på största allvar. Moa stred både i litteraturen och i livet: rättfram, men inte utan att stundom trasas sönder. Hon ser de förändringar som måste till, där en klasskamp och anarkism som inkluderar kvinnor är vägen framåt. Hon vill ocensurerat gestalta kvinnliga drifter och begär, och väver in sina karaktärer i den förintande struktur som vi fortfarande lever i – men i dag än mer förblindade av kapitalismen. Ett land utan krig är inte ett land utan fattigdom och förnedring, fascism och förtryck. Moa Martinsons texter är fortfarande högaktuella. 

Moa Martinson avled 1964 och är begravd på Sorunda kyrkogård.  

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984