Radarserie #54/2017

Arbetssamhället: Arbetsideologin växer fram

1930-tal. Sovjetiska arbetare och fångar hackar och gräver under byggandet av Ferganakanalen i Uzbekistan i dåvarande Sovjetunionen. Foto: TT

Sociologen Roland Paulsens bok ”Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin” utkom första gången år 2010 och gavs i år ut på nytt, i en reviderad och utökad upplaga. Arbetaren återpublicerar i sommar de inledande delarna av boken i en radarserie. Här är tredje avsnittet i serien.

Protestantismen och arbetsideologins födelse

Frågan om protestantismens betydelse för kapitalismens framväxt har sedan Max Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda varit ett av akademins verkliga skötebarn. I sin berömda avhandling framlägger Weber teorin att den moderna arbetsetiken antar renodlade former först i vissa protestantiska läror. Flera volymer har skrivits om huruvida protestantismen var en förutsättning för kapitalismen eller inte. Det bör betonas att Weber själv förkastade en sådan förenkling som ”en dåraktig doktrinär tes”.32 Ändå lever det protestantiska arvet vidare i nya skepnader. Det märks i den politiska högerns entreprenörsdyrkan och i socialdemokratins fostran av den ”skötsamme arbetaren”.33 Det märks ännu tydligare i båda falangers ”skyll dig själv-mentalitet” och respekt för makt och rikedom som vore det resultatet av ”hårt arbete”.

Det protestantismen främst för med sig och efterlämnar till vår tids arbetsideologi är en urvattning av arbetsbegreppet. Tidigare distinktioner mellan arbete och övriga livsaktiviteter blir med protestantismens genombrott svårare att upprätthålla, och som en effekt av detta börjar man respektera rikedom som en symbol för hårt arbete och se ner på fattigdom som uttryck för lättja. Andra arbetsideologiska bidrag som här kommer att behandlas (asketismen och kallelsetanken exempelvis) existerar numera bara i förtäckt form och hos mer avgränsade samhällsgrupper.

I själva verket parasiterade ju munkarna, trots det asketiska arbetet, på andra människors arbete då de undandrog sig ”de världsliga plikterna”.

Vad gäller respekten för rikedom och arbetets substansurlakning måste man emellertid påpeka att protestantismens fader, Martin Luther, delade samma arbetsvärdering och förakt för kommers som sina katolska trosfränder. Luthers relevans gäller snarare hans ifrågasättande av varför munkars och prästers arbete skulle tilldelas speciell status. I själva verket parasiterade ju munkarna, trots det asketiska arbetet, på andra människors arbete då de undandrog sig ”de världsliga plikterna”. Detta var enligt Luther en synd som skulle straffa sig, ty det spelade ingen roll vad kyrka och prästerskap sa – mellan Gud och individ fanns ingen förmedlande länk och kyrkohierarkin var ett världsligt fenomen. Arbetet skulle värderas lika oavsett vem som utförde det.

Något som Weber särskilt uppmärksammar är Luthers kallelsetanke. Varje människa föds in i ett visst sammanhang, till ett visst arbete – denna situation avgör en människas kall och kallet är således ”något som människan har att ta emot, att foga sig i, som en gudomlig skickelse”.34 På den här punkten ligger Luther nära Thomas av Aquino. Att acceptera ödets lott blir det viktiga – varken mer eller mindre. Oavsett yrke var det gudomliga kallet ett alternativ för alla, för som Luther själv uttryckte det, ”som skriften säger på många ställen, är inget arbete förmer än lydnaden inför det kall och arbete som Gud tillskrivit var och en”.35 Hos en annan reformator, Jean Calvin, utvecklas denna kallelsetanke till en ödesdeterminism med märkliga följder.

Om det är någon som kan sägas representera den protestantiska etiken i dess mest utpräglade form så är de flesta överens om att det är Jean Calvin. Reformatorerna – tysk 1600-talsmålning. Luther och Calvin i mitten.
Om det är någon som kan sägas representera den protestantiska etiken i dess mest utpräglade form så är de flesta överens om att det är Jean Calvin. Reformatorerna – tysk 1600-talsmålning. Luther och Calvin i mitten. Foto: Wikimedia Commons

Om det är någon som kan sägas representera den protestantiska etiken i dess mest utpräglade form så är de flesta överens om att det är Calvin. Calvin anses vara den mest betydelsefulla 1500-talsreformatorn vid sidan av Luther, men som en förvarning om 1900-talets franska filosofi var Calvin en betydligt mer invecklad teolog än hans tyska kollega. Den ödestro som Luther gav uttryck för i sin kallelsetanke var hos Calvin av ännu mer fundamentalistisk och misantropisk karaktär. Enligt Calvin var människan predestinerad, det vill säga förutbestämd ett visst öde. Detta inbegrep, som det framgår i citatet nedan, huruvida hon tillhörde ”Guds utvalda” eller inte:

Människan har genom syndafallet förlorat all förmåga att vilja något andligt gott som leder till frälsning. Därför har den naturliga människan, helt bortvänd från det goda och död i synd, inte förmåga att av egen kraft omvända sig eller förbereda sig för denna […] Gud har för sin härlighets skull bestämt, att vissa människor är förutbestämda för evigt liv och andra för evig död […] Vad gäller de onda och ogudaktiga människorna, som Gud såsom en rättvis domare gör blinda och hårda för tidigare synders skuld, så undandrar han dem inte endast sin nåd, vilken skulle kunna upplysa deras förstånd och påverka deras hjärtan, utan stundom tar han från dem de gåvor, som de hade och utsätter dem för sådana ting, av vilka de i sitt fördärv gör tillfällen till synd.36

Följaktligen fanns det inte mycket som individen kunde göra för att uppnå frälsning – allt var redan avgjort på förhand av denna fruktansvärda Gud. Tvärtemot vad man skulle kunna tro innebar detta inte att kalvinisterna kunde hänfalla åt slöhet och strunta i livets ständiga kamp. De blev i stället maniskt engagerade. Enligt Weber berodde detta på en religionspsykologisk mekanism enligt följande:

Som det långa citatet antyder belönas och straffas de utvalda och fördömda redan i det här livet. Även om vi inte med säkerhet kan veta vilken av dessa kategorier vi tillhör kan vi därför tolka vår framgång i samhället som tecken på utvaldhet. Utöver denna ständiga spegling i samhällelig framgång omformulerade dessutom Calvin trohetssatsen till att handla om den egna personen – de utvalda skulle nämligen veta att de var utvalda och om de inte visste så var de helt enkelt inte utvalda. Den kalvinist som eventuellt tvivlade fick således göra det i tystnad. ”Å ena sidan framhålls det helt enkelt som en plikt att betrakta sig själv som utvald och att avvisa varje tvivel som en djävulens frestelse, eftersom brist på egen visshet är en följd av otillräcklig tro, alltså en otillräcklig verkan av nåden”, skriver Weber. ”Å andra sidan rekommenderades intensiv världslig aktivitet som det främsta medlet att nå denna inre visshet. Detta och endast detta förjagar det religiösa tvivlet och ger visshet om utvaldhet.”37

Genom ”världslig aktivitet” kunde kalvinisten nämligen övertyga sig om att han tillhörde den lyckliga skara utvalda som belönades i det här livet.

Genom ”världslig aktivitet”, det vill säga arbete, kunde kalvinisten nämligen övertyga sig om att han tillhörde den lyckliga skara utvalda som belönades i det här livet. Detta, kombinerat med den stränga asketism som Calvin propagerade för, gjorde att medeltidseuropéns rofyllda maklighet försvann:

Entreprenören kunde inte slappna av för ett ögonblick. Den protestantiska arbetskraft som entreprenören rekryterade arbetade hårdare, och ingen kunde åtnjuta de växande frukterna av deras arbete av rädsla att mista vissheten om att de tillhörde de som skulle frälsas. Så profit och besparing plöjdes in i större affärsexpansion vilket, i sig själv, var ett seriöst kall föreskrivet av Gud.38

Liksom Thomas av Aquino argumenterar Luther för en syn på kommers och handel som tecken på synd och girighet; genljudande de antika arbetsevalueringarna värderar han bondens konkreta arbete högst då det var ”minst angripet av den kommersiella kalkylens frätande anda”.39 Luther gav uttryck för sekler av kyrklig antikommersialism där det var lika med ocker att ta ränta på utlånade pengar och kunde leda till att man nekades nattvarden alltmedan affärsmän betraktades som syndfulla människor som exploaterade bönders och hantverkares arbete. Calvin bryter med denna traditionalism och på den här punkten är hans insats för kapitalismen oskattbar.

Till att börja med fanns hos Calvin ingen vurm för bondens direkta produktion och samklang med naturen. Den industriella produktionen och dess monetära ekonomi betraktas som lika naturlig som jordbruket.40 Jesu ord om att ”det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike” bidrog visserligen till oro för att rikedom skulle leda till girighet, dekadens och, värst av allt, lättja, men Calvin skilde sig från sina kristna föregångsmän i det att han ansåg finansverksamheter vara nödvändiga för det industriella samhället. Rikedom var heller inget hinder på vägen mot himmelriket under förutsättning att förmögenheten inte förslösades. Tvärtom var ju rikedom ett tecken på att man tillhörde de utvalda. Hos de kalvinistiskt inspirerade puritanerna blir detta ännu tydligare i deras föreskrift att ”det är en plikt att utvinna så stor vinst som möjligt ur arbetet. Framgång, som mäts i profit, är en säker indikation på att det valda yrket behagar Gud.”41 Richard Baxter, den puritanska etikens främste ideolog, förtydligar dock att ”det är en synd att åtrå rikedom som de världsliga och vällustiga gör för ombesörjandet och underhållandet av köttsliga lustar och högfärd. Men det är inte en synd utan en plikt att arbeta ej blott för arbetets skull, högstämt vilande i den utförda handlingen, utan för den hederliga förtjänsten och vinsten som är syftet med vårt arbete.”42 Den protestantiska etiken förenas på så sätt med den kapitalistiska andan i det att den förespråkar ackumulation av vinst för ständig återinvestering i ny affärsverksamhet.

Den nya aktningen för självförvärvad förmögenhet som tecken på träget arbete är det första steget mot den låtsade ”meritokrati” som vi i dag lever under. Meritokratins grundtanke är att enbart våra prestationer och meriter ska avgöra vår ekonomiska välgång. Den låtsade meritokratin säger att eftersom vårt samhälle officiellt inte är aristokratiskt ordnat med titlar som formellt ärvs och så vidare så måste de ekonomiskt välbemedlade ha förtjänat sina positioner, vara ”duktiga” på ett eller annat sätt.43 Denna simplifiering har med tiden förvandlats till en grundpelare för arbetsideologin i samband med att arbetets substans blivit allt svårare att skönja, av skäl som jag ska återkomma till. Att fråga en människa vilket jobb hon har förutsätts i princip i det sociala samspelets tidiga fas. Att däremot fråga vad som egentligen utförs på detta jobb kan lätt uppfattas som en förolämpning. Arbetet har i dag blivit det spöke som avgör livsval samtidigt som dess substans är obskyr. Under Calvins dagar var arbetet troligen klarare definierat, men sammanblandningen av förmögenhet och arbetsprestation som Calvin bereder grund för är en milstolpe i arbetets idéhistoria.44

Den andra sidan av arbetsbegreppets urvattning är fördömandet av de arbetslösa, som även det lever kvar. Här var Calvin och Luther överens.

Den andra sidan av arbetsbegreppets urvattning är fördömandet av de arbetslösa, som även det lever kvar (vilket jag ska återkomma till). Här var Calvin och Luther överens. Luther avskydde lösdrivarna och argumenterade för att de antingen borde landsförvisas eller tvingas till arbete.45 Calvin menade att det inte fanns ”något mer skamligt än en lat odugling som varken är till nytta för sig själv eller någon annan utan tycks vara född enbart till att dricka och äta”.46 Bland katoliker var tiggare i avsevärt högre grad accepterade och ibland även välkomnade då de möjliggjorde (självvald) välgörenhet. Hos Luther och Calvin ansågs de i stället vara människor som varken följde sitt kall eller tillhörde Guds utvalda. Här togs liten, om någon, hänsyn till tur och härkomst. Till följd av förbättrade levnadsförhållanden ökade den förväntade livslängden under 1500-talet, vilket bidrog till en överbefolkning som den ekonomiska sfären inte förmådde sysselsätta i full utsträckning. Arbetslöshet drog över Europa parallellt med en troslära som enbart visade förakt för fattigdomens olycksbarn. I 1500-talets puritanska England började man hantera tiggare och ekonomiskt utslagna medelst piska, tvångsarbete eller fängelse.47 Utopisternas pionjär Thomas More noterade i sitt huvudverk Utopia under samma period att folk som tvingats bort från sina jordplättar av feodalherrar blev ”luffare och tiggare” och ”kastade i fängelse på grund av lättja – trots att ingen gav dem ett jobb oavsett hur mycket de ville ha ett”.48 Med institutionaliseringen av denna obarmhärtighet förvärrades den. Bland 1600-talets Amerikakolonisatörer märks New Englands puritanske minister Cotton Mather som förebådade den mer hårdföra falangen av konservativ kristlighet i Förenta staterna. Han argumenterade för att ”missriktad medmänsklighet” var fel väg för att bringa arbetsduglig underklass i arbete. Det bästa sättet var att ”tvinga dem” att arbeta och beträffande de arbetslösa var detta mycket enkelt, enligt Mather: ”Låt dem svälta”, var hans berömda förslag.49

Så här långt har vi hunnit se hur arbete och fritid bytt plats på den västerländska värdeskalan: från att ha förknippats med fördumning och brutalisering upphöjs arbetet till en dygd, medan fritid, som varit den antika förutsättningen för dygd, med näppe blir något att uthärda under rastlösa söndagar.50 Särskilt viktig för min analys här är dock den uppluckring av arbetsbegreppet som kalvinismens relativa acceptans för framväxande yrkesgrupper innebär. Arbetets substans underordnas ett inte alltför självklart mått på flit, nämligen vilken förmögenhet och status individen samlat ihop, och att likt Diogenes hellre än att arbeta föredra ett liv med tunna som bostad blir oavsett kontemplation och dygd det yttersta beviset på förfall.

Som flera kommentatorer påpekat har såväl protestantism som protestantisk arbetsmoral i Webers mening genomgått en mängd transformationer som bland annat lett till att 1500-talets arbetsmoral ”ironiskt nog nu hedras mer i katolska samhällsläror än bland konventionella protestanter”, enligt teologiprofessorn Dennis P. McCann.51 Innan jag behandlar den lustbetonade motorn i dagens arbetsideologi – konsumismen – ska jag kort redogöra för industrialismens hårda fostringsprocess när den protestantiska arbetsniten plöjdes ner i det sekulära folkdjupet; en process där ideologiska propagandametoder ersattes av något av det mest brutala våld historien skådat.

 

Arbetsideologins etablering

Den del av vår tids arbetsideologi som utgörs av pliktmoral genomgick under industrialismens dagar en sekularisering. I dag kan uttalade ateister vara ytterst protestantiska i sina värderingar beträffande arbete. Till stor del beror detta på att arbetsideologin inte kunde spridas i sin strängt religiösa form utan var tvungen att tillämpas på andra sätt. Jag ska här beskriva det motstånd som under modernitetens arla dagar mötte arbetsideologin och hur korset ersattes av piskan under det att mänskligheten mångdubblade sin produktivitet.

I det medeltida Europas bondekrig, 1800-talets luddit-resning52 och dagens ingrodda maskning och bidragsfiffel märks ett arbetsmotstånd som, om man får tro författarna till en av vår tids mest arbetskritiska pamfletter, har en lika lång historia som själva arbetssamhället: ”Under sekel har inrättandet av arbetssamhället varit synonymt med inbördeskrig, ibland öppet, ibland dolt.”53 Ett viktigt skäl till detta är att man alltid, med undantag för de senaste tre seklerna, försökt anpassa människans ansträngning efter det behov man haft. Utbudet av arbetskraft varierade länge med skörd och matpriser. Maten var vår största utgift, och när priserna var låga var även arbetsmotivationen låg. Så sent som 1694 beklagade sig en industriidkare vid namn Josiah Child över detta förhållande: ”Om det är ett billigt år så vill de inte arbeta mer än två dagar i veckan.”54 Dessa ”traditionella arbetare” (oftast bönder från landsbygden) hade nämligen inte hängt med i den senare tidens religiösa omställningar, och arbete var fortfarande något som man främst ägnade sig åt för att överleva. För majoriteten hade livet mer att erbjuda än status i socknen och pengar på banken. André Gorz kopplar denna attityd till den traditionsbundna ”livsrytm” som ännu i dag kan spåras hos vissa glesbygdsinvånare: ”För jobbarna vid 1700-talets slut var ’arbete’ intuitivt kunnande integrerat i fäderneärvd livsrytm och ingen skulle ha kommit på idén att intensifiera och förlänga sitt bemödande för att tjäna mer.”55 Weber beskriver, en smula nostalgiskt, också den förindustriella småborgarens relativa fridsamhet:

Affärstiden var måttligt lång, kanske 5–6 timmar per dag, tidvis avsevärt mindre, mer under högsäsong, om det fanns en sådan. Förtjänsten var måttlig, tillräcklig för att man skulle kunna leva ett respektabelt liv och under goda tider också kunna lägga undan en del. På det hela taget var relationerna mellan konkurrenterna goda, med stor enighet om de grundläggande affärsprinciperna. Ett långt dagligt besök på ’gillet’ och en kvällssejdel bland gelikar, slutligen, gjorde livet lugnt och behagligt.56

Medan en höjning av ackordet hade stor effekt på de kalvinistiskt influerade arbetarna tycktes samma höjning snarare vara ”kontraproduktiv” bland de traditionella arbetarna.

När de första moderna företagarna rekryterade traditionella arbetare blev skillnaden mellan den nya och gamla synen på arbete påtaglig. Bland annat yttrade sig detta i de problem som företagare stötte på när de försökte höja effektiviteten i arbetet. Medan en höjning av ackordet hade stor effekt på de kalvinistiskt influerade arbetarna tycktes samma höjning snarare vara ”kontraproduktiv” bland de traditionella arbetarna. Fick de mer betalt nöjde de sig med att arbeta mindre och i slutet av arbetsveckan kunde patronen komma till en tom arbetsplats om det ville sig illa för honom. En annan möjlighet var att det dagliga arbetstempot dalade:

En man som t.ex. för 1 mark per tunnland dittills mejat 2.5 tunnland säd per dag och alltså tjänat 2.5 mark, mejade efter en höjning till 1.25 mark per tunnland inte 3 tunnland, som man hoppats och som han mycket väl kunnat göra och därmed tjäna 3.75 mark, utan endast 2 tunnland, så att han fortfarande tjänade 2.5 mark som han var van. Möjligheten att tjäna mer var mindre lockande än möjligheten att arbeta mindre.57

När digerdöden svept över Europa fann arbetarna att de, i kraft av den stora arbetskraftsbrist som uppstått, fått ett helt nytt förhandlingsutrymme. Dödsdansen av Michael Wolgemut (1493), ett vanligt motiv decennierna efter digerdöden.
När digerdöden svept över Europa fann arbetarna att de, i kraft av den stora arbetskraftsbrist som uppstått, fått ett helt nytt förhandlingsutrymme. Dödsdansen av Michael Wolgemut (1493), ett vanligt motiv decennierna efter digerdöden. Foto: Il Dottore/Wikimedia Commons

Historikern Peter Englund beskriver detta som ett problem som i sekler besvärat kapitalägare: ”Bland lönearbetare under tidigmodern tid fanns det ingen föreställning om värdet i ett städse ökat materiellt välstånd. De arbetade så mycket som krävdes för att få ihop till livets enkla nödtorft, sedan tog de helt enkelt ledigt. Detta var ett gammalt och välkänt faktum i Europa.” På 1400-talet, när digerdöden hunnit svepa över Europa, fann exempelvis arbetarna att de, i kraft av den stora arbetskraftsbrist som uppstått, fått ett helt nytt förhandlingsutrymme. Att dra ner på arbetet blev då deras främsta prioritet. ”Sättet de gjorde det på saknar inte poänger: de firade helt enkelt fler och fler av de olika helgondagar som den medeltida kalendern var så generöst utrustad med. Även om borgarna var högst skeptiska till denna snabbt uppblossande religiositet hade de inget annat val än att finna sig i den.”58

En av den industriella kapitalismens främsta förespråkare, Andrew Ure, gjorde sig tidigt känd för att brottas med denna mentalitet. Han noterade att det var ”praktiskt taget omöjligt att efter pubertetsåldern förvandla människor komna från lantliga eller hantverksmässiga sysselsättningar till bra fabriksarbetare. Sedan man kämpat ett tag för att övervinna deras invanda nonchalans eller maklighet, så avstår de antingen spontant från sin anställning eller också blir de avskedade av verkmästarna för ouppmärksamhet i arbetet.”59 Lösningen var inte att med dessa obildade bönder nöta Calvins trossatser. Här fordrades den effektiva makt som enbart våld och fattigdom kan generera. Den brittiske ekonomen Arthur Young sammanfattade i slutet av 1700-talet vad såväl filosofer som företagare så småningom tvingades inse: ”Vem som helst, utom en idiot, förstår att de lägre klasserna måste hållas i fattigdom för att förbli arbetsamma.”60 Innan jag fördjupar mig i detta kan det vara på sin plats att uppmärksamma en motstridighet som nämndes i inledningen och som arbetsideologin ännu i dag rymmer. Samtidigt som förvärvsarbete antas vara bra för oss så genomsyras det också alltid av någon form av kontrollmekanism vars syfte är att säkra att vi inte undandrar oss detta arbete som vi förutsätts uppskatta så. Hur går det ihop? Hos 1800-talets liberala utilitarister utkristalliseras, som sociologen Zygmunt Bauman påpekat, båda sidor i den här motsägelsen. John Stuart Mill var en av de första att på sekulär grund sprida den klart kalvinistiska läran om att det finns en stolthet i att arbeta och att ”göra rätt för sig”. Dock var han besvärad av hur få som var av det rätta virket: ”Vi letar förgäves hos arbetarklassen generellt efter den rätta stoltheten som leder till gott arbete för god lön; i allmänhet går det enda bemödandet ut på att ta emot så mycket som möjligt och i tjänst ge tillbaka så lite som möjligt.”61 Då han sympatiserade med Adam Smiths idealbild av ett samhälle, där allas strävan efter att tillfredsställa egenintresset gagnar helheten, avhöll sig Mill från att moralisera kring det mänskliga handlandet – utom på en punkt. Den politiska ekonomin skulle inte intressera sig för människans passioner och motiv, ”med undantag för de som kan anses vara evigt hindrande principer för bemödandet om rikedom, nämligen motvilja till arbete och begär efter ögonblickligt åtnjutande av dyr flärd”.62

Bland liberalismens fäder sticker Mill ut något med sin puritanska arbetsromantik.

Till skillnad från Mill gjorde sig den andra engelska 1800-talsrepresentanten för liberal utilitarism, Jeremy Bentham, inga illusioner om att dessa ”evigt hindrande principer” skulle gå att driva ur landsbygdens drönare på ideologisk väg. Mer trogen den utilitaristiska grundtanken att med alla tillgängliga medel maximera nyttan för så många som möjligt, var det viktiga för Bentham att arbetarna presterade vad som fordrades av dem – i övrigt fick de tycka vad de ville. Bland liberalismens fäder sticker Mill ut något med sin puritanska arbetsromantik. Även om de alla anför skäl för att ”göra rätt för sig” så är Mill ensam om att se ett egenvärde i arbetet. Trots att han månade om att sätta så många som möjligt i arbete, menade exempelvis Bentham att ”om man talar om arbete i dess rätta mening, är kärt arbete en självmotsägelse”.63 Bentham ser motvilja som den naturliga inställningen till arbete. Samma inställning finner vi hos John Locke som redan 1706 hävdar att ”arbete för arbetets egen skull är emot naturens lagar”.64 Störst är dubbelheten hos Adam Smith. Vid sidan av haranger mot slöfockar och lata arbetare – problem som enbart kunde bekämpas genom större arbetsdelning, enligt Smith – påminner hans ord om arbetets destruktiva verkan om de antika filosofernas visdom:

En man vars liv ägnas åt att utföra några enkla operationer vars effekter alltid är desamma, eller nästan alltid desamma, får aldrig tillfälle att använda sitt intellekt eller att utöva sin uppfinningsförmåga för att lösa svårigheter som aldrig uppstår. Därför förlorar han naturligtvis vanan av sådan praktik för att i regel bli så dum och okunnig som det är möjligt för en mänsklig varelse att bli. Hans sinnesdvala gör honom inte bara oförmögen att uppskatta eller delta i en rationell konversation, utan även att erfara en generös, ädel eller öm känsla, och som en konsekvens av detta, att forma ett rättvist omdöme gällande flera av de mest triviala av vardagslivets plikter.65

Trots denna förvånansvärda förståelse av det moderna arbetet, tillfogar Smith: ”Hans skicklighet inom den egna, bestämda näringen, tycks på så sätt förskansas på bekostnad av hans intellektuella, sociala och äktenskapliga dygder. Men i varje samhälle av förädling och civilisation är detta det tillstånd som de fattiga arbetarna, det vill säga den stora massan av människor, nödvändigtvis måste falla in i.”66 Med denna fatalistiska inställning till samhällsutvecklingen byter man under industrialiseringen moroten mot piskan. Arbetet var inte längre en skänk från ovan; det var en förbannelse som majoriteten fortfarande visste att undvika.

Applebaum noterar hur trögheten i den arbetsideologiska indoktrineringsprocessen ledde till att mer drastiska metoder togs i bruk för att inte bromsa industrialismens framfart: ”Arbete och arbetare var nu medel för ett mål. Förändringarna var inte enkla, och det tog lång tid att anpassa arbetskraften till fabrikssystemet, tidsdisciplinen samt marknadens och lönesystemets nödvändigheter.”67 Att locka med högre ackord och på så sätt försöka engagera bönderna ansågs vara fel väg att gå och inte tillräckligt egoistiskt för att gagna helheten. Bentham menade att om arbetsgivaren främst brydde sig om att maximera sin vinst och skar ner på ackordet samt lät de arbetsskygga smaka på arbetslöshetens barkbröd så skulle arbetskraftstillströmningen sköta sig själv: ”Om en man inte arbetar så har han inget annat att göra från morgon till kväll än att äta sitt dåliga bröd och dricka sitt vatten utan en själ att tala med […] Denna uppmuntran är nödvändig för att han ska göra sitt bästa; men mer än så är inte nödvändigt.”68 Talet om arbetsmoral försvann inte med denna pragmatiska inställning till problemet, men det är viktigt att förstå att arbetsmoralen under industrialiseringen fick en marginell funktion i förhållande till de framväxande tvångspraktiker som gick betydligt längre än att låta de arbetslösa leva på sitt ”dåliga bröd” som Bentham föreslår i citatet ovan.69 Bauman konstaterar att ”arbetsmoralens predikan uppmuntrade till ett moraliskt val” medan ”arbetets praktik reducerade eller eliminerade detta val helt och hållet”; det viktiga blev att göra ”de moraliska uppfattningarna hos handlande människor irrelevanta”.70 Arbetsmoralens predikan gav alltså en missvisande bild av att det alls fanns något eget beslut att ta: ”Att anpassa sig till det industriella arbetets villkor innebar alltså inte att anpassa ’det egna’ handlandet efter produktionens krav utan att inom systemets ramar ge upp det egna handlandet helt och hållet”, skriver Michael Allvin i sin avhandling om arbetets individualisering.71 Begränsningen av det egna handlandet skedde på otaliga sätt och jag ska här bara nämna några som är av särskilt stor vikt för vår analys.

Jeremy Bentham menade att om arbetsgivaren lät de arbetsskygga smaka på arbetslöshetens barkbröd skulle arbetskraftstillströmningen sköta sig själv. Porträtt av Bentham av Henry William Pickersgill.
Jeremy Bentham menade att om arbetsgivaren lät de arbetsskygga smaka på arbetslöshetens barkbröd skulle arbetskraftstillströmningen sköta sig själv. Porträtt av Bentham av Henry William Pickersgill. Foto: Wikimedia Commons

Andrew Ure var inte ensam om att notera svårigheten med att lära gamla hundar att sitta lydigt vid maskinerna 14 timmar per dag. Om de arbetsideologiska doktrinerna om inkomstmaximering och arbetsnit inte inhamrats under barndomen slog de traditionella arbetarna obönhörligen bakut så som ovan beskrivits. Den enkla lösningen på detta problem var att använda sig av barn i stället. I spinnhusen var barnarbetare rent av att föredra eftersom, som en fabrikspatron uttryckte det, ”deras svaghet gjorde dem medgörliga och enklare att kuva till passiv lydnad än vuxna män. De var också väldigt billiga.”72 Barnens arbetsdagar begränsades enbart av deras utmattning och kunde vara fjorton, sexton och till och med arton timmar – även bland fyra- och femåringarna.73

Det är slående hur den metodistiska kyrkan växte fram hand i hand med att industrialismen först etablerade sig i Storbritannien. Metodismen var en förgrening inom den protestantiska kristendomen och attraherade tidigt en stor del av arbetarklassen, då den erbjöd fattiga barn nödtorftig utbildning i söndagsskolan och genom emotionellt intensiva predikningar kunde skänka de vuxna katharsisliknande avbrott från fabriksrytmens monotoni. Metodismen fäste särskilt under sin initiala fas stor vikt just vid metod och disciplin i vardagen. 1766 slöt rörelsen vid en konferens upp kring följande kalvinistiska direktiv: ”Vi får aldrig glömma den första regeln, ’Var flitig. Var aldrig arbetslös för ett ögonblick. Fördriv aldrig tiden; spendera inte heller mer tid på ett ställe än vad som är strängt nödvändigt.’”74 På söndagsskolan var man mer mån om att lära barnen lydnad och gott uppförande än läsning och skrivning. Utifrån sin nyttomoral utgick metodisterna från att barn var naturligt syndiga och att uppfostrans mål därför var att frälsa dem från förfall. Barn skulle inte tillåtas fri lek utan tidigt lära sig att kanalisera sin energi i arbete. Till skillnad från kalvinisterna trodde metodisterna på en fri vilja – men denna vilja ansågs inte enbart vara av godo. Tvärtom var det, som metodismens grundare John Wesley betonade, viktigt att på ett tidigt stadium tämja den fria viljan och göra den produktiv:

Bräck barnets vilja till sängdags. Börja detta arbete innan de kan gå själva, innan de kan tala ordentligt, kanske innan de alls kan tala. Vilken pina det än kostar, bräck barnets vilja om du inte fördömer barnet. Låt barnen från det första året lära sig att vörda spöet och gråta tyst; få dem att från den åldern göra som de blir tillsagda, om du så ska piska dem tio gånger på raken för att lyckas. Bräck viljan nu så skall deras själ leva, och de kommer antagligen att välsigna dig i evighet.75

Parallellt med detta utvecklades också förment humanistiska arbetsvillkor. Marx svärson, arbetskritikern Paul Lafargue, citerar i sin arbetskritiska pamflett en bruksägare Scrive som på välgörenhetskongressen i Bryssel 1857 lockade till spontana applåder när han berättade hur han ”infört några förströelser för barnen. Vi lär dem att sjunga och räkna under arbetet; det förströr dem och ger dem mod att godta de tolv timmar av arbete som är nödvändiga för att de ska förtjäna sitt uppehälle.”76

Barnarbete och metodism var dock inget annat än en nödlösning på ett mycket större problem. Arbetskraften bestod inte enbart av barn och 1851 visade folkräkningen att en minoritet av befolkningen var religiös i industrins hemland. Att tvinga den okristliga, vuxna befolkningen till arbete var den stora uppgiften och för detta var varken trosläror eller barnuppfostrans manipulation tillräcklig.

Att tvinga den okristliga, vuxna befolkningen till arbete var den stora uppgiften och för detta var varken trosläror eller barnuppfostrans manipulation tillräcklig.

För vuxna arbetare tog våldet sig en annan form. Som Braverman detaljrikt beskrivit den industriella kapitalismens utveckling så är det en fundamental princip att beröva arbetaren dennes hantverk genom att flytta kontrollen över arbetsprocessen till ingenjörer och företagsledning. Detta har främst skett genom att arbetet brutits ner i små beståndsdelar, vilket i praktiken inneburit att varje arbetare ägnat sig åt en eller två arbetsuppgifter i stället för att delta i arbetsprocessen ”från ax till limpa”.77 Fragmenteringen har även inneburit att varje arbetsmoment kan mätas med större precision och på så sätt utvärderas och kontrolleras av högre instans.78 Detta har möjliggjort Benthams förslag om att låta ekonomiska styrmedel styra arbetsvillighet. Om en människa är för gammal för att piskas så ska svedan flyttas från hud till plånbok. Resultatet är detsamma. Utöver arbetslöshetens överhängande hot (som inte alls var av samma dignitet för den som ägde jord och redskap) kunde exempelvis detaljerade bötessystem införas. Nedan följer ett exempel på ett löneavdragssystem från ett engelskt spinneri i början på 1800-talet där temperaturen var cirka 28 grader:

Med liknande övningar underkastades befolkningen en ”drill ämnad att vänja arbetarna vid tanklös lydnad”.80 Tätt sammanknuten med, men likväl olik den kalvinistiska arbetsmoralen, spränger en lydnadsmoral in i arbetsideologin. Frederick Winslow Taylor, den moderna industrialismens främste arkitekt, insåg och beskrev konsekvenserna av denna utveckling med all önskvärd tydlighet redan 1911: ”Så det absolut första kravet på en man som passar för att i sin fasta sysselsättning hantera götjärn, är att han ska vara så dum och flegmatisk att han till sin mentala beskaffenhet mer liknar en oxe än något annat. En man som är mentalt alert och intelligent är av denna anledning helt olämplig för den förtryckande monotoni som den här sortens arbete skulle innebära för honom.”81 Något Taylor aldrig lär ha ägnat en tanke är huruvida götjärnarbetarens påstådda dumhet var medfödd eller om den uppstod som en konsekvens av arbetet.82

Lydnad blir under denna epok ett samhälleligt fundament och en garant inte bara för fortlöpande arbete utan för social ordning i alla samhällssfärer. Sakta börjar lydnaden anta en naturaliserad form och etablera sig som norm även bland de breda folklagren. Till skillnad från i fallet med den kalvinistiska arbetsetiken är lydnaden nu ett självändamål bortom religiös tro och själslig frälsning. Trots den dumhet som Smith, Taylor och andra fortfarande kunde skönja i arbetets lydnad, framstår lydnaden mer och mer som ett redigt och maskulint karaktärsdrag. Bertrand Russell beskriver i In praise of idleness denna utveckling mycket träffande:

Till en början tvingade rent våld dem till att producera och avstå från överskottet. Gradvis visade det sig emellertid möjligt att förmå flera av dem att acceptera en etik enligt vilken det var deras plikt att arbeta hårt, trots att en del av deras arbete gick till att försörja andra i sysslolöshet. På denna väg kunde den nödvändiga dosen tvång minskas och ledningskostnaderna reduceras. Ännu i dag skulle 99 procent av de brittiska lönearbetarna bli uppriktigt chockade om det föreslogs att kungen inte borde ha en större inkomst än arbetaren.83

Med klocktidens genomslag under 1800-talet antar makten en allt abstraktare skepnad.

Ett viktigt element i denna disciplineringsprocess, vars essens fortfarande består i förmågan att svälja förnedring, var maktens osynliggörande av sig själv. Med klocktidens genomslag under 1800-talet antar makten en allt abstraktare skepnad. I stället för att lyda till patronens order fungerar tiden i ökande grad som maktens medium och tidsmedvetandet föds. Benjamin Franklins motto, att ”tid är pengar”, blir en sanning i tiden. I en essä från 1944 vid namn The tyranny of the clock noterar George Woodcock hur arbetarens fritidsförbundna flykt (ofta genom sprit och religion) från arbetets tidsstrukturerade mönster mattas ut och hur en tidsmoral breder ut sig till dygnets alla timmar: ”Gradvis spred sig läran om regelbundenhet ner till arbetarna. Artonhundratalets religion och moral samverkade till att förkunna synden i att ’slösa tid’. Introduktionen av masstillverkade klockor under 1850-talet spred tidsmedvetandet till de som tidigare enbart reagerat på stimulus från driftsledare och fabriksvisslor. I kyrkan och i skolan, på kontoret och fabriksgolvet, framhölls punktlighet som främsta dygd.”84

När disciplinen ersatt primitiv lydnad märks makten enbart när lydnadsmoralen rubbas i det avvikande beteendet. Anthony ger talrika exempel på detta: ”Barn som försökte fly kedjades fast. En flicka som försökte ta livet av sig utan att lyckas sändes i väg eftersom hennes arbetsgivare ’var rädd för att exemplet kunde smitta av sig.’”85 Vidare blev kvinnor ”separerade från män och barn separerade från sina föräldrar, dels som straff, dels för att skydda barnen från föräldrarnas dåliga vanor och brist på moral”.86 Som Bauman beskriver letar sig en rädsla in i folksjälen, modernitetens rädsla för minsta yttring av avvikelse, motstånd och illegitim sysslolöshet:

Oavsett explicit anledning för att rättfärdiga angelägenheten så var invaliditet, kroppssvaghet och mentala funktionshinder betraktade som hot och de fruktades eftersom de sköt sina offer utom räckhåll för den panoptiska drill på vilken vidhållandet av social ordning vilade; folk utan arbete var också herrelöst folk, folk utom kontroll – ej under uppsikt, ej övervakade, ej underkastade någon regelmässig, sanktionerad rutin.87

Introduktionen av masstillverkade klockor under 1850-talet spred tidsmedvetandet till de som tidigare enbart reagerat på stimulus från driftsledare och fabriksvisslor. Textilfabrik i Alabama USA, tidigt 1900-tal.
Introduktionen av masstillverkade klockor under 1850-talet spred tidsmedvetandet till de som tidigare enbart reagerat på stimulus från driftsledare och fabriksvisslor. Textilfabrik i Alabama USA, tidigt 1900-tal. Foto: Wikimedia Commons

Trots att avvikelsen inte behövde vara något annat än den sortens reaktion som, före industrialiseringen, alltid varit förknippad med maktutövning, drog man sig inte för att avskriva de mest naturliga viljeyttringarna som ”sjukdom”. Ett särskilt tydligt exempel är diagnosen ”drapetomania”. Diagnosens etymologiska grund kommer från grekiskans δραπετης (drapetes för ”flykting”) och µανια (mania för ”galenskap” eller ”mani”) och formulerades först 1851 av en psykiatriker Samuel Cartwright för att beskriva ”den sjukdom som får svarta att fly sin väg”.88 I klarspråk användes alltså diagnosen för att sjukförklara de amerikanska slavar vilkas frihetslängtan var så stor att de försökte ge sig av. Enligt Cartwright kunde sjukdomen vara en effekt av att deras herrar ”blir alltför familjära med [slavarna] och bemöter dem som gelikar” och därför var den enkla kuren att ”slå det ur dem”.89 Som jag annorstädes diskuterat är utvärderingen av ”funktionalitet” (det vill säga arbetsduglighet) fortfarande, jämte det subjektiva lidandet, den viktigaste bedömningsgrunden vid diagnostisering av psykisk sjukdom.90

Ett mer utbrett problem var den arbetslöshet som i princip kunde drabba vem som helst ur de lägre klasserna. I flera länder, inklusive Sverige, skapades lagar mot ”lösdriveri”, det vill säga att driva runt på offentlig plats under en längre tid utan ett arbetsrelaterat syfte.91 Storbritanniens beryktade fattigvårdslagstiftning från 1832 försökte motverka ”utanförskapet”, med ett modernt ord, genom att göra deltagandet i fattighusens verksamhet obligatoriskt för att erhålla socialhjälp. I fattighusen buntades arbetslösa, fattiga och kriminella samman – vilket säger något om hur arbetslöshet betraktades – för att tvingas in i ett arbete vars explicita avsikt var att vara värre än arbetet i ordinarie fabriker. Trots att de ibland riskerade att konkurrera ut företag på den reala marknaden var syftet med arbetet i fattigstugorna främst av uppfostringskaraktär: dels handlade det om att inte vänja någon vid att gå ”herrelös” under alltför lång tid, dels var tanken att skapa en så hög toleranströskel som möjligt för arbete i övrigt. Liksom Calvin och Luther utgick man nämligen från att fattigdom och arbetslöshet bottnade i brist på individuellt initiativ, och eftersom konceptet ”arbetscoach” ännu inte var uppfunnet institutionaliserades fattigstugorna som huvudsakliga uppfostringsanstalter.

Även i socialpedagogiska imitationer av det ”riktiga arbetslivet” lägger vi i dag mycket mer vikt vid att återskapa arbetsplatsens hierarki och disciplin än arbetsaktivitetens eventuella mening.

Fattigstugornas grymheter har detaljrikt beskrivits litterärt av såväl Charles Dickens som Astrid Lindgren och kommer här att lämnas därhän. Likväl bör det påpekas hur fattigstugans ande lever kvar i statliga ”aktiveringsåtgärder” där kravet på närvaro ersatt intensitetshets och retoriken mer anspelar på rättighetsdiskurser än på pliktetik.92 Även i socialpedagogiska imitationer av det ”riktiga arbetslivet”, tänkta att hjälpa människor som av olika skäl fastnat i ”utanförskap”, lägger vi i dag mycket mer vikt vid att återskapa arbetsplatsens hierarki och disciplin än arbetsaktivitetens eventuella mening. Med pedagogikforskaren Bent Madsens ord:

Även om utvecklingen i samhällets produktionsteknologi har medfört att vi i dag kan producera allt mer med allt färre människor, är det att vara normal fortfarande knutet till att vara användbar. Men användbarheten har ändrat karaktär och innehåll. […] Att vara användbar i dag vill säga att vara aktiv på ett passande disciplinerat sätt. Och här tonar socialpedagogikens legitimerande funktion fram.93

Om man betänker den oerhörda disciplinövning som arbetet innebär för de som befinner sig i ”innanförskapets” arbetsliv så förstår man att detta inte är någon slump. Under industrialiseringen var arbetet det som höll ”vuxna borta från sprit och barn borta från ofog”.94 Samma syn på arbete som något ”hälsosamt”, lever kvar än i dag, men i mer utvecklad form. Bland all makt som flödar mellan människor sitter arbetet i mitten som ett nav. Arbetet är den maktens källa som skapar maktbegär i alla möjliga (och omöjliga) livssfärer. Den anarkistiske tänkaren Bob Black lyfter på följande vis fram den i dag så naturliga makttillvänjning som går via arbetet:

Det finns mer frihet i vilken någorlunda avstaliniserad diktatur som helst än på den genomsnittliga, amerikanska arbetsplatsen. Man finner samma sorts hierarki och disciplin på kontoret eller i fabriken som i fängelset eller klostret. Som Foucault och andra har visat, uppstår fängelser och fabriker under ungefär samma tidsperiod, och deras driftsledare lånade medvetet av varandras kontrolltekniker. En arbetare är en deltidsslav. Chefen säger när man ska komma, när man ska gå och vad man ska göra däremellan. Han bestämmer hur mycket arbete man ska utföra och hur snabbt. Han är fri att utöva sin kontroll till de mest förnedrande extremerna; om han känner för det kan han reglera vilka kläder du skall bära och hur ofta du kan gå på toaletten. Med några få undantag kan han ge dig sparken av vilket skäl som helst, eller så av inget skäl alls. Han spionerar på dig via angivare och övervakare, han för register över varje anställd. Att ge svar på tal kallas för ”samarbetssvårigheter”, som om arbetaren var en bråkig unge, och det ger dig inte bara sparken, det diskvalificerar dig också från arbetslöshetsersättning. Utan att nödvändigtvis ursäkta det i deras fall heller är det anmärkningsvärt att barn i hem och skola blir behandlade på ungefär samma sätt. Vad säger oss detta om deras föräldrar och lärare som arbetar?95

 

***

 

Den industriella arbetsideologin innebär sammantaget att arbetets produktiva aspekt – dess värdeskapande funktion, dess resultat, dess substans – osynliggörs ytterligare. Enligt den skotske 1800-talshistorikern och mycket kalvinistiskt präglade om än icke-religiöse Thomas Carlyle, är arbetet, oavsett mening, en lisa för själen: ”Om det så gäller den värsta sortens kneg, försätts hela människans själ i ett tillstånd av harmoni i samma ögonblick som hon börjar arbeta.”96 Det riktigt anmärkningsvärda med den industriella kapitalismens tidiga fas är emellertid att den våldsamma etableringen av lydnadsmoralen skedde samtidigt som de ekonomiska samhällsklyftorna växte rekordartat. Glasgows vävare fick till exempel mellan 1796 och 1815 uppleva hur deras löner sänktes med 75 procent medan livsmedelspriserna fördubblades under samma period.97 De vidgade samhällsklyftorna innebar även att vissa blev rikare och rikedom blev med detta inte bara ett tecken på arbetsnit utan, särskilt i USA, också ett kvitto på att man var en ”self-made man”. Fjärran från Luthers relativt anspråkslösa kallelsefilosofi blir klassresan uppåt ett tecken på självständighet, på att man ”reder sig själv” och kan förverkliga sina mål mot alla odds. Världens första självhjälpsförfattare Samuel Smiles byggde 1859 i sin bok Self-Help upp en grundval för den numera globala ideologin kallad the American dream. Anthony sammanfattar Smiles huvudbudskap med satsen: ”framgång beror varken på förmögenhet, härkomst, arv eller ens talang – framgång är öppet för alla som försöker.”98 Denna egalitära syn kan tyckas sympatisk om det inte vore för att den mindre var en vision om framtiden än en analys av dåtiden. Om den engelska överklassen säger Smiles att ”de är ej dagdrivare; ty de bidrar med sin beskärda del i den statliga verksamheten”99 och till detta överseende hävdar Smiles med emfas: ”Att börja livet med förhållandevis små medel tycks vara en så vital drivkraft för att arbeta, att det nästan kan anses som en av de viktigaste förutsättningarna för framgång i livet.”100 För denna pionjär inom den industri som i dag kallas ”positivt tänkande” representerade arbetet en väg ur fattigdomens elände: ”Arbetet är inte bara en nödvändighet och en plikt, utan också en välsignelse; enbart dagdrivaren upplever det som en förbannelse.”101 Detta leder oss in på senmodernitetens arbetsideologiska komplement till pliktetiken: synen på arbete som en rättighet.102

 

Fotnoter:

32. Max Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, Lund: Argos, 1978 [1904], s. 42.

33. Jfr Ronny Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880-1930, Stockholm: Carlsson, 1988.

34. Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 39.

35. I Applebaum, The concept of work, s. 323.

36. I Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 47.

37. Ibid., s. 52.

38. Applebaum, The concept of work, s. 334.

39. I ibid., s. 324.

40. Ibid., s. 327.

41. Ibid., s. 325.

42. I Beder, Selling the work ethic, s. 23.

43. Här protesterar naturligtvis läsaren: så dum kan ju ingen vara. Men trots att de flesta hört talas om någon av de otaliga studier som visat på aristokratiska arvsstrukturer inom näringsliv, akademi, medielandskap och politik så är vi inte sena med att kalla de mäktiga för ”starka” och de rika för ”duktiga” utan minsta intresse för härkomst, prestation eller substans i deras arbete, jfr Adam Bellow, In praise of nepotism: A natural history, New York: Doubleday, 2003; Pierre Bourdieu, Homo academicus, Stanford, Calif.: Stanford University Press, 1988; Pierre Bourdieu, Om televisionen: Följd av journalistikens herravälde, Stockholm; Stehag: B. Östlings bokförl. Symposion, 1998.

44. Därmed inte sagt att kalvinismen allena drev denna ideologi: ”Det är inte en slump att dessa urbana handelsmän, bankirer och hantverkare var bland de första och mest entusiastiska anhängarna av kalvinismen. I den här trosläran fann de en logik som gynnade deras tro på hårt arbete och företagande”, skriver Paul Bernstein i en avhandling om den amerikanska arbetsmoralen. Kalvinismens genombrott sammanfaller med framväxandet av en europeisk medelklass som förvisso hade materiella intressen i att legitimera sin affärsverksamhet, se Paul Bernstein, American work values: Their origin and development, New York: State Univ. of New York Press, 1997, s. 160.

45. Ibid., s. 56.

46. I Beder, Selling the work ethic, s. 17.

47. Jfr Joe R. Feagin, Subordinating the poor: Welfare and American beliefs, Englewood Cliffs, N.J.: Prentice-Hall, 1975, s. 17.

48. Thomas More, Utopia, Mineola, N.Y.: Dover Publications, 1997, s. 9.

49. Bernstein, American work values, s. 137.

50. Weber berättar om en tysk utvandrare som sammanfattade sitt intryck av sin amerikanske svärfar på detta sätt: ”Kunde inte gubben slå sig till ro med sina 75 000 dollars om året? – Nej! Varuhusfasaden måste nu breddas till 400 fot. Varför? – ”That beats everything”, anser han. – På kvällen då hustru och dotter läser tillsammans, längtar han i säng, på söndagarna tittar han på klockan var femte minut, om inte dagen snart är slut: en sådan förfelad existens!” Webers hårda dom bekräftar ett europeiskt avståndstagande från den vulgära arbetsetik som utvecklades på andra sidan Atlanten: ”Specialist utan ande, njutningsmänniska utan hjärta, och denna nolla inbillar sig ha nått ett aldrig tidigare uppnått stadium i mänsklighetens historia”, se Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 86.

51. I Beder, Selling the work ethic, s. 26.

52. I början av 1800-talet uppstod bland engelska arbetare grupperingar som i kollektiva aktioner saboterade fabriksmaskiner. Dessa arbetare kallades sedermera för ”ludditer” efter den mytomspunne arbetaren Ned Ludd som i slutet av 1700-talet tros ha förstört ett par maskiner i Leicestershires dåtida strumpfabrik, se E. P. Thompson, The making of the English working class, New York: Pantheon Books, 1964, s. 575–79.

53. Krisis m.fl., Manifeste contre le travail, Paris: Léo Scheer, 2002, s. 50.

54. I Beder, Selling the work ethic, s. 14.

55. I André Gorz, Kritik av det ekonomiska förnuftet, Stockholm: Alfabeta, 1990, s. 30f.

56. Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 31.

57. Ibid., s. 28, min kursivering.

58. Peter Englund, Förflutenhetens landskap: Historiska essäer, Stockholm: Atlantis, 1991, s. 189f.

59. I Gorz, Kritik av det ekonomiska förnuftet, s. 31.

60. I David A. Spencer, The political economy of work, London; New York: Routledge, 2009, s. 8.

61. I Zygmunt Bauman, Work, consumerism and the new poor, Buckingham; Philadelphia: Open University Press, 2004, s. 7.

62. I ibid., s. 14

63. Jeremy Bentham, The works of Jeremy Bentham, Edinburgh: William Tait, 1838, s. 214.

64. John Locke, An essay concerning human understanding, London: Printed for Thomas Tegg, 1825, s. 549.

65. I John Cunningham Wood, Adam Smith: critical assessments, Beckenham, Kent: Croom Helm, 1984, s. 164.

66. Ibid.

67. Applebaum, The concept of work, s. 584.

68. I Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 15.

69. Inte minst tack vare det panoptiska övervakningssystemet som Bentham själv utvecklade och som flitigt användes och används inom en mängd moderna disciplineringsinstitutioner inklusive fängelset, armén och fabriken, se Michel Foucault, Discipline and punish: The birth of the prison, London: Allen Lane, 1977.

70. Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 20.

71. Michael Allvin, Det individualiserade arbetet: Om modernitetens skilda praktiker, Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion, 1997, s. 162.

72. Mantoux i Applebaum, The concept of work, s. 57.

73. Frank Crompton, Workhouse children, Thrupp, Stroud, Gloucestershire: Sutton, 1997.

74. Beder, Selling the work ethic, s. 39.

75. John Wesley, Sermons on Several Occasions, London: J. Emory and B. Waugh, 1829, s. 384.

76. Lafargue, The right to be lazy, s. 15.

77. Harry Braverman, Labor and monopoly capital: The degradation of work in the twentieth century, New York: Monthly Review P., 1998 [1974].

78. Först på senare år har denna ”höga arbetsdelning” utmanats med den så kallade postfordismen, men i både administrativt och industriellt arbete dominerar fortfarande repetitionen av uppsplittrade arbetsuppgifter. Mycket energi har ödslats på att dryfta detta ämne inom arbetssociologin. Frågan gäller om organisationer tenderar att ”plattas ut” det vill säga få färre hierarkier eller inte och huruvida arbetet i så fall påverkas samt om det sker i negativ eller positiv riktning; se exempelvis Stephen Ackroyd och Paul Thompson, Organizational misbehaviour, London: Sage, 1999; Östen Ohlsson och Björn Rombach, Res pyramiderna: Om frihetsskapande hierarkier och tillplattningens slaveri, Stockholm: Svenska förlaget, 1998; Richard Sennett, The corrosion of character: The personal consequences of work in the new capitalism, New York: W.W. Norton, 1998; Mats Alvesson, Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel, Stockholm: Atlas, 2008; James R. Barker, ”Tightening the iron cage: Concertive control in self-managing teams”, Administrative Science Quarterly, vol. 38, nr 3, 1993; Hugh Willmott, ”Strength is ignorance; slavery is freedom: Managing culture in modern organizations”, Journal of Management Studies, vol. 30, nr 4, 1993. Tyvärr bygger debatten alltför ofta på antagandet att ”det goda arbetet” finns i platta organisationer med liten (eller osynlig) styrning.

79. I J. L. Hammond, Barbara Bradby Hammond och John Chris Lovell, The town labourer, London; New York: Longman, 1978, s. 19-20, översättning Jan Ch. Karlsson.

80. Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 7.

81. Frederick Winslow Taylor, The principles of scientific management, Gutenberg: Project Gutenberg, 2004 [1911], s. 20.

82. Friedrich Nietzsche insåg däremot tidigt arbetets fördummande funktion och framhöll även vilken betydelse den hade för samhällslivet: ”Arbetet är den bästa polisen, det ser till att alla håller sig inom ramarna och kan kraftigt bromsa utvecklingen av förnuft, lystnad, önskan efter oberoende. Ty det använder en otrolig mängd nervös energi, som således förnekas reflektion, grubbel, drömmar, oro, kärlek, hat; det sätter ett litet mål inom räckhåll och garanterar enkel och regelbunden tillfredsställelse. Ett samhälle där det råder kontinuerligt, hårt arbete kommer således att vara säkrare, och säkerhet är i dag dyrkat som högsta gudomlighet”, se Friedrich Wilhelm Nietzsche, Daybreak thoughts on the prejudices of morality, Cambridge: Cambridge University Press, 1997, s. 174.

83. Bertrand Russell, In praise of idleness and other essays, London: Routledge, 1996 [1935], s. 5.

84. George Woodcock, ”The Tyranny of the Clock”, War Commentary – For Anarchism, vol. mid-march, 1944, s. 3.

85. Anthony, The ideology of work, s. 57.

86. Beder, Selling the work ethic, s. 47.

87. Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 18.

88. I Peter McCandless, Moonlight, magnolias & madness: Insanity in South Carolina from the colonial period to the progressive era, Chapel Hill: University of North Carolina Press, 1996, s. 200.

89. Ibid., s. 201.

90. Carl Cederström och Roland Paulsen, ”Kris i psykiatrifrågan”, Arena Magasin, nr 3, 2013.

91. Ett exempel på hur lösdriveriförbudet fortfarande finns kvar i mer förtäckt form är vad medievetaren och journalisten Fredrik Edin kallar ”exkluderande design”, det vill säga hur bänkar och stolar på offentliga platser konstrueras för att det snabbt ska bli obekvämt att bruka dem. Ett sätt att göra bänkarna ”luffarsäkra”, som Edin träffande uttrycker det. Se Fredrik Edin, ”The message is the medium: Luffarsäkra bänkar ur ett ideologiskt perspektiv”, Lund, Lund University, 2014.

92. Se Roland Paulsen, Vi bara lyder: En berättelse om Arbetsförmedlingen, Stockholm: Atlas, 2015.

93. Bent Madsen, Socialpedagogik, Lund: Studentlitteratur, 2001, s. 53.

94. Russell, In praise of idleness, s. 7.

95. Bob Black, Three essays by Bob Black, Seattle: Wormwood, 2009, s. 5.

96. Thomas Carlyle, Past and present, London: Chapman and Hall, 1845, s. 264.

97. Hammond m.fl., The town labourer, s. 21.

98. Anthony, The ideology of work, s. 77.

99. Samuel Smiles, Self help, Middlesex, U.K.: The Echo Library, 2006, s. 25.

100. Ibid., s. 324.

101. Ibid., s. 35.

102. För ytterligare arbetskritisk diskussion om Smiles och den positiva psykologin, se Carl Cederström och Andre Spicer, The wellness syndrome, London: John Wiley & Sons, 2015.

Publicerad
2 days sedan

Ledare #75/2023

Allt statsministern inte pratade om

Där samhället är svagt blir parallella maktstrukturer starka. Att Sverige och svensk välfärd har blivit svagare och monterats ner under regeringar av olika färg under samma tid som den pågående gängkriminella vågen byggts upp. Det ville statsministern inte prata om i sitt tal till nationen. Han hade sin syndabock klar.

12 döda på 18 dagar. Nivån på våldet och dess mänskliga kostnader är hjärtskärande och skrämmande. Och det krävs massiva insatser för att stoppa det.

Whatever it takes och allt ligger på bordet, sa statsministern i sitt tal i går kväll. Men riktigt allt ligger inte på bordet, det blir tydligt om man också lyssnar till vad statsministern inte pratade om.

Han pratade om barnfängelser, militärt våld mot civila, övervakning med ansiktsigenkänning, förvaringsstraff – alltså straff där vissa dömda aldrig mer kommer ut, samt utvisning utan dom. Rättsosäkra och repressiva förslag som inte hör hemma i en demokrati, men som kan komma att klubbas igenom fort medan befolkningen är i chock. Lagar ska ändras snabbt och de resurser som behövs ska sättas in.

SD:s problembild har blivit regeringens

När samhället inte längre fungerar måste någon bli syndabock. Ulf Kristersson har kalkerat Sverigedemokraternas problembild: Den grova kriminaliteten är invandringens fel och invandringen är Socialdemokraternas fel. På så sätt liknade talet mycket mer ett utspel i en febrig valrörelse än en “landsfaders” tal till nationen.

Att samhällets institutioner och välfärd underfinansierats och klassklyftor tillåtits skena pratade han så klart inte om, det är ju en utveckling han själv är med och driver. Att det är väl belagt inom forskning att detta är en utveckling som skapar grogrund för kriminalitet låtsas man inte om i dagens debatt. Hur länge ska vi ha en kriminalpolitisk debatt som inte vill ha en ärlig debatt om klassamhället och kriminalitetens orsaker? Som i stället använder den som en arena att plocka partipolitiska poäng och hetsa mot invandring?

Han pratade inte om att barnfattigdomen är akut. Trots att de som dödar och dödas ofta är just barn och alla som kan läsa vid det här laget borde veta att barnfattigdom är en stor riskfaktor när det kommer till kriminalitet. Och i år kommer barnfattigdomen öka ytterligare på grund av otillräckliga insatser för att kompensera inflationen.

Klassklyftorna och kriminalitetens orsaker

Han pratade inte om att Sverige, under den tid de senaste generationernas kriminella växt upp, har förvandlats till ett land med Västeuropas största förmögenhetskoncentration.

Han pratade inte om att köerna till BUP är milslånga. Barn väntar i månader och år på utredningar, hjälp och stöd.

Han pratade inte om att 7 av 10 av landets socialtjänster inte har resurser att arbeta uppsökande och brottsförebyggande.

Han pratade inte om att det i våras var 17 900 barn som inte klarade grundskolan och att vi har fått en skola som segregerar allt mer.

Han pratade inte om hur svårt det har blivit för fattiga människor att få hjälp av samhället, utbetalningarna av ekonomiskt bistånd och bostadsbidrag minskar stadigt.

Han pratade inte om att välfärden, under regeringar av olika färg, inte tillåtits växa i takt med befolkningen utan har underkastats en effektiviseringsdoktrin som gröpt ur den inifrån.

Repression – det enkla svaret

Skolan och socialtjänsten fick i talet endast ett tack och ett löfte om språkscreening och lovskola samt bruten sekretess. Här pratades det inte om att sätta in alla resurser som krävs.

Eftersom välfärd aldrig får kosta mer i morgon än vad den gör i dag, så återstår bara repression.

Stora delar av oppositionen jäktar med i kapprustningen. Militärer i förorterna ropar Socialdemokraterna. Den miljöpartistiske språkrörskandidaten Mattias Walving-Lundberg förespråkade i ett hårt kritiserat utspel, dödsstraff som svar på brottsutvecklingen. Regeringens samarbetspartner SD ropar på utegångsförbud och att frihetsberöva människor utan brottsmisstanke för att ”få bort dem från gatan”.

När alla rusar mot botten märker man snart att det inte finns någon.

Publicerad
3 days sedan

Inrikes #75/2023

Ökad samverkan med Irak bakom tvångs­deportation

I tisdags genomfördes den första tvångsutvisningen till Irak med chartrat plan sedan 2012. Foto: Janerik Henriksson / TT

I veckan tvångsutvisades irakier till Bagdad för första gången på elva år. Sverige har under året fått till ett närmare samarbete med Irak för ökat återvändande, bland annat genom att sända en EU-gemensam återvändandesambandsman, EURLO, till landet i våras. ”Irak är ur ett svenskt perspektiv ett prioriterat land när det kommer till återvändande”, skrev migrationsministerns pressekreterare till Arbetaren i våras.

Tidigt på tisdagsmorgonen lyfte ett chartrat plan från Arlanda. På planet satt 26 irakiska medborgare, som mot sin vilja deporterades till Bagdad. På planet fanns även poliser och personer från Kriminalvårdens transporttjänst.

Den senaste massdeportationen med ett chartrat plan till landet skedde 2012. Irak har sedan dess  haft som policy att inte ta emot medborgare som nekats asyl i Sverige, om de inte gått med på att återvända frivilligt. 

Varför Irak går med på detta nu är inte något som Migrationsministern Marit Malmer Stenergard vill kommentera. Ett som är säkert är däremot att Migrationsverket och polisen fått i uppdrag av Tidöregeringen att öka takten på utvisningar från Sverige.

Utrikesdepartementet, UD, svarar kortfattat på Arbetarens frågor via mejl:

”Det finns dialog och samarbete mellan Sverige och Irak på många olika områden. Inom ramen för samarbetet sker kontinuerliga samtal på olika nivåer. I övrigt vill vi i nuläget inte kommentera innehållet i dessa samtal”, skriver UD:s presstjänst.

Sverige sände EURLO till Irak i våras

Den 19 april skickades ett dokument ut av Sveriges dåvarande ordförandeskap i EU, som handlar om ett nytt svenskt initiativ att sända ut ambulerande återvändandesambandsmän till trejde land, som sedan publicerades av Statewatch. I dokumentet står att Sverige sänt en European Union Return Liaison Officer, EURLO, till Irak den 18 april för att arbeta för ett förbättrat samarbete när det kommer till deportationer av irakiska medborgare.

Skärmdump delar av det dokument som sändes ut av det svenska EU-ordförandeskapet i våras.

Målsättningen med utplaceringen av en EURLO är att öka det praktiska återvändandesamarbetet mellan EU:s medlemsstater och tredje land.

”Arbetsuppgifterna varierar från land till land men i stort handlar det om att bidra till att förbättra dialogen mellan beröra parter/myndigheter och praktiskt stötta i återvändandet, i alltifrån att begära landningstillstånd till att närvara på flygplatsen när personer som återvänder anländer”, skrev migrationsministerns pressekreterare Erik Engstrand till Arbetaren när tidningen grävde i detta tidigare i år. 

Varför har Sverige en person utstationerats i just Irak?

– Inom ramen för den operativa samordningsmekanismen för extern migration har en åtgärdsplan tagits fram för Irak. Åtgärdsplanen fokuserar till stor del på åtgärder för att få till stånd ett bättre återtagandesamarbete med Irak. En av de åtgärder EU enats om är att tillsätta en EURLO i Bagdad. Mot bakgrund av att Irak ur ett svenskt perspektiv är ett prioriterat land när det kommer till återvändande har Sverige valt att bistå med placering av en EURLO i Bagdad. Denne är nu på plats i Bagdad sedan drygt två månader, skrev Erik Engstrand i ett mejlsvaret tidigare i år. 

När Arbetaren kontaktar Erik Engstrand, migrationsministerns pressekreterare, igen för att fråga om korrelationen mellan utplaceringen i Irak och tvångsutvisningen i tisdag hänvisar han till Utrikesdepartementet som i sin tur svarar: ”Tack för din fråga. I nuläget har vi ingen ytterligare kommentar.”

Till Sveriges radio sade Joakim Jansson, biträdande chef för region nord på Migrationsverket, den 1 september att myndigheten fått ett bättre samarbete med Irak

– Det som hänt, och som påbörjades redan i våras, är ett samarbete mellan våra länder. Det finns i dag förutsättningar för att arbeta med de här ärendena där vi saknar frivillighet, sade han till Sveriges radio.

SD kommenterar med “Hejdå Hassan!”

Efter massutvisningen valde regeringens samarbetsparti Sverigedemokraterna att kommentera händelsen på X, tidigare Twitter, genom att lägga upp en bild på ett flygplan med texten ”Hejdå Hassan” och texten:

”Sverigedemokraterna och regeringen visar handlingskraft. Vi upprätthåller den reglerade invandringen, det som var helt omöjligt för vänsterregeringen är nu möjligt. Skillnaden kunde inte bli tydligare. Sverigedemokraterna gör skillnad på riktigt och paradigmskiftet rullar vidare.”

Ungefär trettio minuter senare var inlägget bortplockat. SD:s presschef Oskar Cavalli-Björkman säger till Svt att anledningen till att inlägget togs bort var att paritet inte hade möjlighet att moderera kommentarsfältet efter arbetstid. 

Arbetaren har försökt nå regeringspartierna Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna för att fråga hur de ser på SD:s uttalande. Inget av partierna har valt att kommentera händelsen.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan

Kommentar #74/2023

Nazistattacken i Uppsala ett tecken på NMR:s svaghet

En kvinna misshandlades när hon protesterade mot NMR:s demonstration i Uppsala i lördags. Foto: Willam Brunius/TT och skärmdump X

Den krympande nazistsekten NMR:s så kallade blixtaktion i Uppsala visar på organisationens fortsatta svårigheter att locka aktivister. Visst finns det våldskapital i gruppen, bland annat misshandlades en kvinna på öppen gata i samband med demonstrationen – utan att polis ingrep – men förmågan att nå ut har försvagats de senaste åren och NMR tycks bli allt mer irrelevanta inom den svenska extremhögern, skriver Arbetarens Johan Apel Röstlund.

Nordiska Motståndsrörelsen lyckades, trots att de samlat sina krympande styrkor från hela landet, inte samla mer än ett fyrtiotal aktivister till Uppsala en vacker sensommarlördag i september. Det säger något om läget för organisationen som de senaste åren kämpat hårt med både splittring, konkurrens och minskat medlemsantal. 

Luften ser ut att ha gått ur nazistballongen och av det som för knappt tio år sedan var Sveriges dominerande vit makt-sammanslutning återstår mest en sorglig samling individer som sprungits förbi av andra och helt nya grupperingar på den yttersta högerkanten.

Splittring och missnöje inom NMR

NMR ses av många inom den svenska naziströrelsen som clowner och föredettingar. Sommaren 2019 splittrades organisationen då flera tongivande medlemmar valde att lämna för att i stället bilda den hittills osynligt irrelevanta gruppen Nordisk Styrka.

På relativt kort tid har aktiviteterna därför minskat och gång på gång rapporteras det om internt missnöje. Att de inte längre annonserar om sina demonstrationer är naturligtvis ett svaghetstecken. De är nämligen väl medvetna om att kraftsamlingen inte skulle räcka till.

Första maj-fiaskot i Sundsvall tidigare i år visar det tydligt. Trots kampanjen att bussa dit folk från hela Sverige dök inte fler än 30 nazister upp under parollen ”bröd åt folket, blod från politikerna”.

Nazistiskt nattsvart med andra ord.

När de tågade genom Uppsala i helgen var många av aktivisterna dessutom maskerade. Även det ett svaghetstecken och något nytt för organisationen.

– Men, säger Morgan Finnsiö på tidningen Expo, NMR har trots allt överlevt splittringen och har bitit sig kvar på den svenska nazistscenen i 25 år.

Andra nazigrupper har tagit över

Andra grupper har tagit över. Inte minst så kallade Aktivklubbar där nazister närstridstränar och gymmar tillsammans för att förbereda sig och bygga upp sitt våldskapital. 

Fenomenet som i dag är vida utbrett inom vit makt-världen har hämtats från USA och lockar en ny generation aktivister som inte sällan tycker att NMR och deras flaggviftande är förlegade och förbi.

– Det finns många inom naziströrelsen som tycker att det är för mycket snack och lite verkstad inom NMR. Det är väl också därför som de kallar till sådana här aktioner som den i Uppsala där de får chans att visa sig på gatorna och ge sig på folk som protesterar, säger Morgan Finnsiö.

Minskad relevans

Han håller dock med om att organisationen minskat i relevans sedan storsatsningen inför valet 2018. Något som slutade i praktfiasko och föranledde splittringen året därpå.

– Men NMR har en väldigt tydlig ideologisk identitet så helt kanske man inte ska räkna ut dem, även om deras senaste demonstrationer knappast vittnar om att de är på väg tillbaka mot sin krafts dagar, förklarar Morgan Finnsiö.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Utrikes #74/2023

Finska fack i protestvåg mot regeringen 

I morgon inleds omfattande fackliga protester och stridsåtgärder mot regeringens politik och den budget som finansminister Riikka Purra varit med och tagit fram. Foto: Vesa Moilanen/TT

På tisdag läggs arbetet ned på flera arbetsplatser i norra Finland. Detta som en del av de stridsåtgärder som finska fack planerar mot att regeringen vill begränsa strejkrätten, försvaga anställningstryggheten och samtidigt skära ned på den sociala tryggheten i landet.

På tisdag inleder Finlands Fackförbunds Centralorganisation, FFC, motsvarande LO, och dess fyra största medlemsförbund en tre veckor lång protestvåg mot den finska regeringens arbetarfientliga politik. 

Stridsåtgärderna inleds med att Industrifackets medlemmar lägger ned arbetet under en timme på flera arbetsplatser i landets norra delar. Arbetet kommer bland annat läggas ned på kärnkraftverket i Olkiluoto, Meyers varv i Åbo och på Valmet Automotives batterifabriker i Salo och Nystad. Under perioden planerar facken även olika former av protester och demonstrationer runt om i landet.

– Utmarscherna är vår protest och vårt nödrop. Regeringen skulle knäcka underskottet i statsfinanserna, men den gick in för att knäcka den finländska arbetstagaren. Därför har vi inget annat alternativ än att försvara våra medlemmar genom stridsåtgärder, säger Industrifackets ordförande Riku Aalto till Hufvudstadsbladet.

Finska statsfinanser ur balans

Den finska regeringen, bestående av en koalition mellan Samlingspartiet, Sannfinländarna, Svenska folkpartiet i Finland och Kristdemokraterna i Finland, vill få landets ekonomi i balans genom omfattande nedskärningar i välfärden.

FFC anser att regeringens budget, som nyligen lagts fram, förvärrar situationen för de redan utsatta. 

Landets finansminister Riikka Purra från Sannfinländarna säger till Yle-programmet Morgonettan att FFC feltolkar regeringens avsikter ”avsiktligt eller oavsiktligt”. 

Hon menar även att de åtgärder som regeringen vill införa påminner om åtgärder som Sverige och Danmark införde redan på 1990-talet.  

– Regeringen vill handplocka försämringar från referensländerna, men utelämna förbättringarna, säger Katja Syvärinen, vice ordförande för fackcentralen FFC:s styrelse, till Hufvudstadsbladet. 

Budget som slår mot arbetarklassen

Den finska regeringens budget innebär bland annat en nedskärning av arbetslöshetsersättning och bostadsbidrag.

”Försämringarna i regeringsprogrammet går ut över en och samma grupp: arbetstagarna. Bara förändringen av det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet skär runt 350 euro i månaden för en industriarbetare”, skriver det finska Industrifacket på sin hemsida. 

Enligt FFC kommer nedskärningarna även resultera i att fattiga barnfamiljer kommer att få omkring 500 euro mindre i månaden. Detta samtidigt som regeringen inför skattelättnader för personer som tjänar mer än 10 000 euro i månaden.

– Arbetstagarnas utkomst utarmas nu från många håll. Det handlar om värderingar och visar att regeringen bryr sig mer om höginkomsttagarnas och näringslivets intressen än om låginkomsttagarna, säger Katja Syvärinen.

Inskränkning av strejkrätten

Utöver detta vill den finska regeringen inskränka strejkrätten i landet, bland annat genom att begränsa möjligheten till sympatistrejk och med kraftigt höjda böter för olovliga strejker. Den nya strejkrättslagstiftningen planeras vara klar den 15 oktober. 

– Begränsningen av strejkrätten genomförs snabbt så att arbetstagarna inte ska ha möjlighet att protestera och försvara sin intressen senare, säger Riku Aalto. 

Utöver detta vill regeringen även göra det lättare för arbetsköpare att sparka anställda samt göra den första sjukdagen oavlönad.  

Enligt Yle så kommer fackförbunden upphöra med stridsåtgärderna om regeringen slopar planerna på att skära i de sociala bidragen och begränsa strejkrätten. Om regeringen inte lyssnar på facken så är de däremot redo att expandera stridsåtgärderna. 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Signerat #74/2023

Demokratin urholkas – sjung högre

Mängder av plakat och skyltar, samt demonstranter, under en demonstration mot nedskärningarna inom folkhögskolan.
Demonstration på Sergels torg den 19 september mot nedskärningarna inom folkbildning. Jonas Ekströmer/TT, Pernilla Wahlman

Repression som smyger sig på, demokrati som snabbt urholkas. Anna Jörgensdotter låter kulturslaktens Sverige speglas i Belarus, där konstnärliga uttryck sedan länge ses som ett hot mot regimen. ”Hur mår ni i Sverige egentligen?” undrar en belarusisk kvinna.

Jag skriver på en bok om ABF Belarus. Uppdraget kommer från ABF Gästrikebygden, som i sin tur fick i uppdrag av Olof Palmes Internationella Center att starta ett samarbete med organisationer i Belarus som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter (så klart ”underground”, Belarus är som bekant en diktatur). Samarbetet ledde till att ABF Belarus bildades 2015, på initiativ från aktivister på plats. 

I mina intervjuer med koordinatorer återkommer två berättelser: om hur mycket studiecirklarna betytt för människor som vuxit upp i en diktatur och äntligen vågar uttrycka sig, i en trygg gemenskap, vad det gör för självkänslan, för utveckling och medvetenhet – ordet ”frizon” nämns ofta.

Den andra berättelsen handlar om de ständiga hoten, räderna mot ABF-kontor, förhör, tortyr, fängelsevistelser, som aktivister i ABF Belarus behövt uthärda. 

Studiecirklar i exil

Efter protesterna mot valet 2020 och repressionerna som följde har de flesta koordinatorer tvingats i exil. Hemma blir deras familjer pressade på information av regimens ”säkerhetstjänst”. Nu är ABF Belarus utspritt i många länder, och studiecirklarna blir fler och fler. Det organiseras även aktiviteter för flyktingbarn, ungdomsmottagningar, feministiska helgkurser, praktisk miljökamp, solidaritetshandlingar för Ukraina, med mera. Studiecirkelledare upplever sitt ideella arbete som ett kall. En kvinna jag pratat med startar upp studiecirklar i alla länder hon tvingas flytta runt mellan (få är de som får uppehållstillstånd). 

En av dem som tog initiativ till ABF Belarus har pratat med mig om hur vi i Sverige är så vana vid demokrati att vi verkar ta den för givet. Hon ser med stor oro på de förändringar som sker i det land hon besökt många gånger: Hur mår ni i Sverige egentligen? Hur har SD kunnat få så stor makt?

”Varför protesterar inte fler?”

Hon pratar om hur repression smyger sig in, och har svårt att förstå varför inte fler är ute på gatorna och protesterar. I Belarus har det blivit livsfarligt, människor försöker ändå: på innergårdar, bakgårdar, träffas kulturutövare och läser dikter, visar konst, spelar teater och musik, sätter upp rödvita band i träden (flaggan är inte en nationalistisk symbol utan en symbol för motstånd, frihet) – militär kommer till platsen, river ner, fängslar, men nya scener uppstår hela tider.

Från fängelserna smusslas förbjudna texter ut som kan tryckas i andra länder. Konstnärliga uttryck ses som ett hot mot regimen. I boken skriver jag: ”Allt det som på riktigt hjälper människor till medvetande och mod, allt som är kollektivt och kärleksfullt, allt som månar om lika värde, miljö, solidaritet, är ett hot mot dem som som vill behålla makt och kontroll”.

Julia Tsimafejeva skriver i Dagar i Belarus: ”En sång är ett farligt vapen mot de som hatar kultur och konst.”

Det går fort nu

Kampen i Belarus, och i exil, är en påminnelse och en varning: det kan gå fort och det är livsfarligt när demokratin urholkas. I Sverige går det otäckt fort: angiverilag, särskilda läger för asylsökande, nedmontering av studieförbund och folkhögskolor: folkbildning! Det som byggt Sverige närmare jämställdhet och jämlikhet. Men kunskap och medvetenhet är liksom Tsimafejevas sång ett farligt vapen mot högernationalistiska krafter som vill inskränka frihet och mänskliga rättigheter. Ingen kan vara förvånad, men alla bör vara rädda. 

Den 19 september protesterade folkhögskolor runt om i landet, men i Gävleborgs län gick tydliga direktiv, hot!, ut ”uppifrån” att inte delta för att det kan ”provocera den politiska ledningen”. Tjänstemän och rektorer blev rädda och beslöt att inte ställa upp i manifestationen. En anställd på en folkhögskola varnade för den typen av ”nyttiga idioter” som fogar sig i leden. 

Låt oss sjunga ännu högre!

Ofta tänker jag på den Spanienfrivillige Bengt Segerson som efter kriget mot fascismen underströk hur demokratin inte är en naturkraft utan något vi måste kämpa för varje dag.

Jag tänker också på de reaktioner på studiecirklar (oftast med kreativa uttryck) jag fått ta del av, där dess livräddande funktioner understryks: slippa känna sig ensam, kliva ur förtryck, hitta sin egen röst, vara i ett stöttande kollektiv där allas röster räknas, och vilja kämpa vidare för en bättre värld.

Enveten kreativitet får, uppenbarligen, diktatorer och högerkrafter att darra. 

Förstås är det farliga insikter för en höger som vill hålla folk på mattan, helst hjärntvättade med idéer om vi och dem, om klassamhället som befogat och kapitalismen som självklar: tre komponenter som möjliggör för våld och förtryck i alla dess former. Jag tänker på att vara konstnär i ett land där konsten hör till dessa faror och vad det inte får tillåtas göra med våra uttryck. 

Så, för alla våra rösters skull: låt oss sjunga ännu högre! Enveten kreativitet får, uppenbarligen, diktatorer och högerkrafter att darra. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Bok #74/2023

Lunabba ger plats åt de som räknats ut sedan födseln

Nicolas Lunabba är aktuell med sin andra bok Dagbok från 20-talet, som följer upp den hyllade debuten Blir du ledsen om jag dör? Foto: André de Loisted

Precis som tidigare arbetarlitteratur skapade ett utrymme för arbetarklassen i den litterära offentligheten lyckas Nicolas Lunabba med boken Dagbok från 20-talet karva ut en plats för den rasifierade arbetarklass som det ständigt pratas om.

Det finns knappast någon grupp i Sverige som det pratas lika mycket om just nu som de unga män och pojkar som mördar och mördas. Samma dag som jag skriver detta misstänks ytterligare ett barn, en trettonåring, ha mördats.

Någon som också pratar om detta, men från ett radikalt annorlunda perspektiv än det gängse, är Nicolas Lunabba. Han är verksamhetsansvarig för Helamalmö, en organisation som arbetar med social rättvisa och aktiviteter i socioekonomiskt utsatta områden i Malmö.

Här om året kom hans bok Blir du ledsen om jag dör? som var en personlig skildring av hans arbete med dessa pojkar och särskilt en, Elijah, som under en period bodde hos Lunabba. Elijah klarade sig trots att han hade alla förutsättningar emot sig. Många andra gjorde det inte.

Dagbok från 20-talet, vars titel parafraserar Ivar Lo-Johanssons bok från hundra år tidigare, består av anteckningar från 2022. De handlar, liksom Blir du ledsen om jag dör?, om situationen för fattiga och rasifierade barn i förorten, på samma gång utpekade och uträknade redan från födseln. Men även om hur uppmärksamheten runt den förra boken och Lunabbas arbete och synlighet i media påverkar honom och hans familj. Om hur han hotas av både högerextrema och gängkriminella. Om att ena dagen mingla i Almedalen för att nästa undra om en ung mordmisstänkt man på flykt ska komma till bostaden och be om skydd.

Arbetarlitteratur som erövrar språket

Ordet ”dagbok” för tankarna till det privata och mycket är också privat, men undertiteln ”Om våld och språklöshet” och den tradition av arbetarlitteratur Nicolas Lunabba skriver in sig i med titeln markerar att detta är en politisk bok även när den rör sig kring det privata.

Vem får sätta ord på sina erfarenheter? Vem har språket till det, och vems språk lyssnar vi på? De direkta och implicita referenserna till äldre arbetarlitteratur påminner om hur arbetarklassen först fick erövra det skrivna språket och sedan den litterära offentligheten. Inte utan motstånd.

Nicolas Lunabba vill på ett liknande sätt karva ut en plats för den rasifierade arbetarklass som det ständigt pratas om, och nästan alltid som om det vore de själva som var problemet och inte fattigdom och rasism.

De bästa styckena i Dagbok från 20-talet är de om den unga man som Lunabba här kallar Jacob: en person som både skadat och skadats och som nu är misstänkt för mord. Men också en person som Lunabba följt i många år och som förtjust tittar på bilder av hans lilla dotter. Det är förvisso inte ”Jacobs” egen röst vi får höra, men Lunabba kommer så nära det går och romantiserar inte.

Samtidigt är författaren medveten om att språket och litteraturen bara räcker så långt. Det gäller också, vilket är mest plågsamt för honom, hans engagemang för ungdomarna. I en scen försöker Lunabba, sann sitt ideal om arbetarlitteraturens kraft, räcka över en bok till Jacob av medborgarrättsaktivisten Eldridge Cleaver. ”Det funkar inte så, Nick”, klipper Jacob av.

Ingen tvärsäker Anders Carlberg-typ

Lunabba väjer inte undan från de egna tillkortakommandena såsom själviskhet, aggression och hämndlystnad, varken i denna bok eller den förra. Sättet att uppehålla sig vid dessa känns dock ibland självupptaget, vilket kanske är en del av poängen med det ofullkomliga ”jag” han vill gestalta. Här förstärks det draget dessutom av att texten, även om den är politisk, är väldigt ”meta”. En stor del av dagboken handlar ju om hur författaren tänker, agerar och påverkas i efterspelet av sin förra uppmärksammade bok.

Men det är befriande att han avvisar varje ansats till självhjälps- och framgångsnarrativ. Det finns alldeles för många tvärsäkra Anders Carlberg-typer som basunerar ut ur unga på glid ska ”räddas”.

I den mån Nicolas Lunabba över huvud taget gör anspråk på att ha lösningar finns dessa i politiken och kollektivet och inte hos individen.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #73/2023

Bostadsbidraget: Så mycket har det urholkats

Allt färre hushåll får bostadsbidrag och bidraget täcker en allt mindre del av hyran.

Ett höjt och mer omfattande bostadsbidrag är en av de enskilt viktigaste reformerna som skulle kunna stötta fattiga barnfamiljer, menar organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar. Men bostadsbidraget har sedan 90-talet blivit allt svårare att få och täcker en allt mindre del av hyran. Dessutom har bostadsbidraget blivit en skuldfälla. Arbetaren förklarar hur.

Bostadsbidraget finns för att stärka i första hand ekonomiskt utsatta barnhushåll. Tanken är att det ska möjliggöra baskonsumtion och ”säkerställa tillräckligt hög boendestandard för ekonomiskt svaga hushåll”. Det infördes på 1930-talet och fick sin nuvarande utformning 1997.

Men bostadsbidraget har nästan spelat ut sin roll. Bidraget har urholkats så till den grad att dess utformning och låga nivåer från slutet av 90-talet i dag varken räcker för en ensamstående med två barn att ställa mat på bordet i slutet av månaden eller ger hen möjlighet att ha en värdig bostad. Många ensamstående tränger ihop sig i allt mindre bostäder för att de ska ha råd att betala hyra och räkningar eftersom bostadsbidraget ligger kvar på 90-talets nivåer.

– Bostadsbidraget existerar knappt för våra medlemmar längre, säger Christina Olsson, generalsekreterare för Sveriges Makalösa Föräldrar, en förening för ensamstående föräldrar.

Så många färre får bostadsbidrag

Bostadsbidraget är inkomstprövat och går alltså till hushåll med låga inkomster. Under första halvåret i år hade drygt 118 578 personer ansökt om bostadsbidrag, vilket är den lägsta siffran på flera år, visar en undersökning som Tidningen näringsliv gjort.

År 1995 betalade staten ut 9,61 miljarder kronor i bostadsbidrag, motsvarande 14 miljarder kronor i fjolårets penningvärde, till 355 000 barnfamiljer. Under 1997 fick bostadsbidraget sin nuvarande form och det året fick totalt 365 000 hushåll, både barnfamiljer och ungdomshushåll bidraget.

2022 var det knappt 197 00 hushåll som fick bostadsbidrag och statens kostnader för bidraget hade minskat till 4,1 miljarder. Det innebär alltså att statens utbetalningar av bostadsbidrag minskat med över 10 miljarder kronor sedan 1995, om man räknar med inflationen.

Källa: Hyresgästföreningen

Varför det är så få som ansöker om bostadsbidrag har Försäkringskassan ingen officiell analys över, men Jenny Cederborg, verksamhetsområdeschef för bidragsförmåner på myndigheten, säger till tidningen Näringsliv att hon tror att det kan ha att göra med att gränsen för vad man får tjäna ligger lågt.

– Trots att det ekonomiska läget i samhället är kärvare nu för betydligt fler så har ju lönerna i samhället ökat. Även om man har det svårt ekonomiskt kan man därför ligga över inkomstgränsen för att söka bostadsbidrag, säger hon.

Bostadsbidrag till barnfamiljer och ungdomar

Bostadsbidraget är riktat till två målgrupper: bostadsbidrag till barnfamiljer och bostadsbidrag till ungdomar.

Barnfamiljer kan som högst få 3 400 kronor i bostadsbidrag per månad i de fall de har ett hemmavarande barn, 4 200 kronor om de har två eller fler hemmavarande barn och 5 200 kronor om de har tre eller fler hemmavarande barn.

Ungdomshushåll kan som högst få 1 300 kronor i bostadsbidrag per månad.

Därför får allt färre bostadsbidrag

Inkomstgränserna i bostadsbidraget har legat på nästan samma nivå sedan 1997. Först 2017 började de höjas något för barnfamiljer, men inte för ungdomshushåll. Samtidigt har löner och priser stigit, vilket har lett till att en allt mindre andel i dag kan få bostadsbidrag. Många har alltså inkomster som alltför höga för att ha rätt till bostadsbidrag, men som i dag inte räcker till för att köpa mat till barnen i slutet av månaden.

Grafen gäller ensamstående föräldrar. Källa: Hyresgästföreningen

Bostadsbidrag till ensamstående

För en ensamstående förälder minskas bostadsbidraget om årsinkomsten överstiger 150 000 kronor, det vill säga en månadsinkomst på cirka 12 500 kronor per månad. Förmögenhet, ­bostadskostnad och antal barn räknas också in. Om inkomstgränsen hade följt med löneutvecklingen hade en ensamstående förälder kunnat tjäna 264 000 om året, det vill säga en månadsinkomst på drygt 22 000 utan att bostadsbidraget sänktes.

För ungdomar utan barn minskas bidraget om årsinkomsten överstiger 41 000 kronor för ensamstående eller överstiger 58 000 kronor för makar tillsammans.

Bostadsbidraget täcker inte hyran

Ett av syftena med bostadsbidraget är att ge ekonomiskt svaga hushåll möjlighet att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder. Men i dag är det snarare så att ensamstående med barn tvingas bo på allt mindre ytor.

Den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidraget har varit oförändrad sedan 1997. Detta samtidigt som kostnaden för att bo i hyresrätt har mer än dubblerats sedan 1990-talet.

För ett hushåll med två barn är en hyra på 5 900 den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidrag, högre hyror än så ger inte ett ett högre bostadsbidrag. Detta gör att bostadsbidraget täcker allt mindre av hyran i takt med hyresutvecklingen. Källa: Hyresgästföreningen

För ett hushåll med två barn är den högsta hyran som man kan få bostadsbidrag för 5 900 kronor per månad. Vilken typ av bostad och storleken på bostad som går att få till den hyran har nästan halverats mellan åren 1996 och 2022. I dag räcker hyran till en lägenhet på 57 kvm. Om hyran är högre så påverkas inte bostadsbidraget.

Det innebär att många idag bor i lägenheter med hyror som kraftigt överstiger vad bostadsbidraget ger ersättning för eller bor väldigt trångt, till exempel ensamstående med barn. Om boendekostnadsgränsen hade följt utvecklingen skulle den i dag ha varit 10 600 kronor för ett hushåll med två barn. Medan den alltså ligger kvar på 5 900 kronor.

– Detta har lett till att ensamstående med barn har anpassat sitt boende och bor på allt mindre ytor för att ha råd att bo någonstans och kunna få del av bostadsbidraget, säger Christina Olsson, generalsekreterare för föreningen Makalösa föräldrar.

Bostadsbidraget kan förvandlas till skuldfälla

Bostadsbidraget söks årsvis och det gäller att räkna rätt. Varje krona som betalas ut för mycket, till exempel på grund av att man tagit ett extrapass på jobbet eller gått upp i arbetstid och fått högre inkomst än beräknat, ska tillbaka. Återkraven, som kan komma upp till ett år senare, ska betalas inom 30 dagar. Annars går de till Kronofogden.

Den 1 september 2022 skärptes återbetalningskraven på dem som fått för högt bostadsbidrag. Om återbetalningen inte görs inom 30 dagar från att kravet kommer skickas ärendet direkt vidare till Kronofogden. Tidigare var det Försäkringskassan som försökte få in pengarna.

Sedan dess har antalet återbetalningskrav som gått till Kronofogden skenat och många nya personer finns i myndighetens register.

De skärpta kraven har lett till att sex gånger fler personer hamnade hos Kronofogden för obetalda återbetalningar under det första halvåret i år jämfört med förra året. I denna statistik går det inte att särskilja om det rör återbetalningar av bostadsbidrag eller sjukpenning, men enligt Kronofogden brukar bostadsbidraget utgöra en stor andel.

Särskilt oroväckande, menar myndigheten, är det att den grupp som hamnade där för första gången har ökat från 3 till 16 procent. Den första skulden kan vara väldigt avgörande, säger Davor Vuleta, analytiker på Kronofogden, till tidningen Hem & hyra.

Totalt rör det sig om runt 80 000 personer per år som får kravbrev från Försäkringskassan för att de fick för högt bostadsbidrag året innan.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Utrikes #73/2023

Vilt strejkande förare inleder hungerstrejk

I tisdagsmorse inledde trettio förare en hungerstrejk på en rastplats i Gräfenhausen, där en vild strejk pågått i över två månader. Förarna, som kört för ett polskt åkeri, kräver att få ut lönerna som arbetsköparen förvägrat dem. Foto: Daniel Kubirski/IMAGO/TT, Shukhrat Karimov

På en rastplats i Tyskland har nära hundra lastbilschaufförer strejkat vilt i snart tre månader. Nu har trettio förare inlett en hungerstrejk med hopp om att få ut sina löner.

Den vilda lastbilsstrejken i på en rastplats i tyska Gräfenhausen, söder om Frankfurt, har gått in i sin tredje månad. Lastbilschaufförerna, som kommer från bland annat Georgien och Uzbekistan, inledde strejken i juli genom att även att ta produktionsmedlen, alltså lastbilarna med innevarande gods, i pant.    

Förarna, som inte är organiserade i något fackförbund, kräver att få ut de löner som arbetsköparen vägrat betala. Flera av dem har inte fått ut sin lön på flera månader. I slutet av augusti låg löneskulden på över 500 000 euro, vilket motsvarar ungefär 6 000 000 kronor.  

Det polska åkeri de kör för ägs av Lukasz Mazur, som Arbetaren uppmärksammade i samband med en liknande strejk i våras. Han valde då att anlita ett polskt säkerhetsbolag som kallas ”Rutkowski patrol” som specialiserat sig på att föra tillbaka personer och egendom till Polen samt på att bryta upp fackföreningar. 

Föraren Shukhrat Karimov. Foto: Privat

Insatsen slutade med att polisen grep hela patrullen och strejken slutade med att förarna fick ut lönerna de begärt. 

Men den här gången har Mazur legat lågt. Föraren Shukhrat Karimov berättar att det var länge sedan de hörde något från honom, och att han inte tror att han kommer betala ut lönerna. I stället hoppas de nu att de kunder som de skulle leverera till väljer att köpa ut lasten och betalar dem istället för arbetsköparen.

“Hungerstrejk vårt sista hopp”

Stämningen på rastplatsen har blivit allt mer desperat och i tisdags inledde en tredjedel av förarna en hungerstrejk. Shukhrat Karimov är en av dem. 

– Det här är vårt sista hopp. Jag hade ingen aning om att det kunde gå till såhär i Europa. Vi har arbetat för vår lön och vi är fast beslutna att få ut pengarna vi har rätt till, säger han. 

Han berättar att de hungerstrejkande förarna har samlats i två tomma trailers, där de sover och vilar tillsammans.

– Vi försöker minimera våra rörelser för att spara energi, berättar han. 

Karimov berättar att han inte kunnat sända hem pengar på fyra månader och att familjen hemma i Uzbekistan är hungrig. 

– Det är bara jag som arbetar i familjen medan min fru tar hand om våra tre barn, säger han. 

Räddades undan självmordsförsök

Förra veckan försökte även en av de strejkande förarna begå självmord. 

Pelle Sunvisson
Pelle Sunvisson. Foto: Privat

– Han försökte hänga sig, men två andra förare skar ned repet och räddade honom. Han fördes till sjukhus och mår relativt bra nu. Han har kommit tillbaka till strejken, säger han. 

I slutet av augusti inrättade Solidariska byggare en internationell strejkkassa i Joe Hills minne, reserverad för strejkande migrantarbetare i Europa. Den första insamlingen går till lastbilschaufförerna i Gräfenhausen. 

– Vi har lyckats samla in 4 000 euro som vi skickat över till de strejkande arbetarna, men målet är satt till 98 000 euro, säger Pelle Sunvisson, organisatör och facklig förhandlare för Solidariska byggare och Stockholms LS av SAC.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Ledare #73/2023

Budgeten: Enligt regeringen gör snuset kvinnor till vinnare

Sänkt skatt på snus räknas i regeringens jämställdhetspolitiska uträkningar som en större vinst för kvinnor än för män, trots att män snusar mer. Foto: Annika Byrde/TT, Axel Green

Grattis alla kvinnor! Regeringen har utropat oss till vinnare på höstbudgeten! Annie Hellquist går igenom regeringens egna uträkningar och hittar lögn, förbannad lögn och statistik.

Precis som neddragningar återkommande i medier rapporteras som satsningar, bara för att regeringen kallar det för satsningar, så återupprepas regeringens egen bild av att kvinnor är vinnare på budgeten i medier, bland annat av Dagens industri.

Hur står det då till med saken? I budgeten finns bilaga 3 om ekonomisk jämställdhet, där finns uträkningarna över hur budgeten slår baserat på kön.

Bland annat har kvinnor enligt regeringens uträkningar vunnit på budgeten eftersom de inte drabbas i lika stor utsträckning som män genom att brytpunkten för statlig skatt inte räknades upp, eftersom kvinnor i snitt tjänar mindre. Grattis alla lågavlönade.

Att välfärden överhuvudtaget får pengar påstås öka kvinnors ekonomiska resurser

Regeringen har också räknat ut att budgeten ökar kvinnors ”ekonomiska resurser” mer än mäns. Vad ingår då i begreppet ekonomiska resurser? Här har regeringen lagt samman disponibel inkomst, ”konsumtionsmöjligheter” till följd av förändringar i konsumtionsskatter (snus och bensin), värdet av ”individuella välfärdstjänster”, alltså sjukvård, barnomsorg, utbildning, kommunal kultur- och fritidsverksamhet med mera.

Regeringen anser att deras ”satsning” på välfärd – alltså de miljarder som går till kommuner och regioner, som inte ens täcker beräknade kostnader – ökar kvinnors ekonomiska resurser mer än mäns.

Det är fascinerande läsning.

De skriver: ”Att satsningarna bedöms tillföra ekonomiska resurser till kvinnor i högre utsträckning än män beror främst på regeringens förslag om höjda generella bidrag till kommunerna och höjda anslag till utbildning samt hälso- och sjukvård, och att kvinnor nyttjar dessa tjänster i högre
uträckning än vad män gör.”

Att kommuner och regioner överhuvudtaget har pengar räknas alltså som en ekonomisk vinst för kvinnor.

Mer snus till kvinnorna

Det roligaste är nästan att sänkningen av skatten på bensin och snus beräknas ha gynnat kvinnor mer. Skattesänkningarna på bensin och snus ger för kvinnor en högre stapel än för män när det kommer till ökade konsumtionsmöjligheter. Hur regeringen här har räknat är höjt i dunkelt, men sänkningen beräknas ha ökat kvinnors konsumtionskraft mer än mäns. Antagligen för att några kronor billigare snus är ”mer” för kvinnor som i genomsnitt har lägre inkomster.

För de kan inte ha utgått från verkligheten – att män konsumerar mer av både bensin och snus har inte tagits med i beräkningarna. 2022 uppgav 20 procent av männen och 7 procent av kvinnorna att de snusar dagligen, och män som grupp kör bil nästan dubbelt så långt som kvinnor varje dag.

Men i och med kvinnors lägre inkomster så kan de hypotetiskt öka sina inköp av snus och bensin, relativt sin inkomst, mer än männen.

Om vi köper dessa beräkningar, att välfärdstjänster bidrar mer till kvinnors ekonomiska resurser än till mäns, så har kvinnor rånats i åratal av svältkuren välfärden stått på och fortsätter stå på. Inget snus i världen kan kompensera för det.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #73/2023

Byggnads första blockad på 13 år: “Inte behövts tidigare”

Jonas Sjöberg, ordförande för Byggnads Skåne, och Emil Boss, förhandlare på Solidariska byggare. Foto: Byggnads, Hossein Salmanzadeh/TT, Axel Green

Förra veckan inledde Byggnads sin första blockad på tretton år, en stridsåtgärd som Solidariska byggare använt sig framgångsrikt av för att mota kriminella byggföretag. Men LO-förbundet har inte inspirerats av dem, säger Byggnads ordförande i Skåne.

Förra veckan satte fackförbundet Byggnads byggföretagen TS Plåt AB och TS Prefab AB i blockad, vilket var fackförbundets första blockader på tretton år. 

Företagen, som bygger äldreboenden åt Helsingborgs stad, har under lång tid satt i system att inte betala ut rätt lön – eller ingen lön alls – till sina anställda. Ett av företagen har även sänkt lönen för en anställd, utan förvarning. Blockaderna har gällt totalt sex anställda migrantarbetare med lönefordringar på över 200 000 kronor. 

Jonas Sjöberg. Foto: Byggnads

Dagen efter valde TS plåt att betala ut den avkrävda löneskulden. Däremot pågår fortfarande blockaden mot TS Prefab AB. 

– De inlett en dialog med oss nu, så den konflikten är förhoppningsvis på väg att lösas, säger Jonas Sjöberg, Byggnads ordförande i Skåne. 

Hur vanligt är det, sett ur Byggnads perspektiv, med byggföretag som agerar på det här sättet? 

– Byggbranschen har haft en högkonjunktur i tio år, vilket resulterat i att många byggbolag sett en möjlighet att tjäna en hacka. Tittar vi generellt så ser vi att många bolag inte gör rätt för sig. Finns det ett läge att tjäna pengar kommer någon försöka göra det. Ett sätt kan vara att göra sig billigare i anbud genom att strunta i att betala pension, moms och rätt lön. Vi vill uppnå konkurrensneutralitet i byggbranschen där alla följer samma villkor.

Det här var Byggnads första blockad på 13 år. Hur kommer det sig att ni tar till den stridsåtgärden nu?  

– Det har inte behövts tidigare. Vi löser tvister med bolag på olika sätt och det brukar oftast inte gå så här långt. Om det gäller en löneskuld som ett bolag inte kan betala brukar det vanligtvis resultera i att de antingen går i konkurs eller att de betalar av den.  I det här fallet har de inte gjort något av det och då har vi tagit till vårt sista vapen: blockad, säger han. 

Medlemmar i Solidariska byggare under en aktionsdag förra sommaren då nio indrivningsblockader genomfördes på lika många arbetsplatser. Foto: Julia Lindblom

Fackklubben Solidariska byggare, som är en del av Stockholms LS av SAC, organiserar migrantarbetare i byggbranschen. Facket bilades 2021 och har sedan dess genomfört flertalet indrivningsblockader mot byggföretag som utnyttjat migrantarbetare genom att dumpa arbetsvillkor och löner.

Har ni inspirerats av SAC Syndikalisterna och Solidariska byggare som flitigt använt sig av blockad som metod mot liknande företag?

– Nej, syndikalisterna har ett annorlunda arbetssätt och ett annat sätt att se på saker och ting. De tänker att alla är människor och har rätt till de här sakerna, utan att vara medlem i facket. Jämfört med oss är de inte kollektivavtalstecknare i byggbranschen. Vi har en skyldighet att se till att de företag som verkar i branschen har ett avtal, medan SAC bara tar konflikten utan att teckna avtal. Syndikalisterna har ställt sig utanför LO och agerar lite mer vilt än vad vi gör och frågan är: Hur ofta lyckas de? 

Emil Boss. Foto: Axel Green

Frågan bollas vidare till Emil Boss, förhandlare på Solidariska byggare, som säger att de vunnit ungefär 80 procent av fallen och att de träffat ett tusentals byggare bara i år.

– Under det gångna året har Solidariska byggare genomfört 50 indrivningsblockader i Stockholm. Blockader är ett av vårt viktigaste verktyg, och varje år driver vi in 10–15 miljoner kronor av stulna löner, säger Emil Boss. 

Han rättar även Jonas Sjöberg och säger att de endast driver frågor för medlemmar och att de, precis som Byggnads, inte har någon karens.

– Däremot går vi längre tillbaka i tid för att sätta åt skurkföretag, säger han.

Han säger även att det stämmer att SAC inte tecknar kollektivavtal men att han tycker att avtal är bra.

– Problemet är att avtalen inte följs. Det finns ett skriande behov att försvara byggavtalet så att det betyder bra villkor i verkligheten, och inte bara på papper, säger Emil Boss.

Han menar att fördelen med blockader är att de fungerar.

– Sedan Byggnads gjorde deras senaste blockad för 13 år sedan har arbetslivkriminaliteten frätt sönder branschen och i dag finns tusentals migrantarbetare i Sverige som luras på lön. En annan anledning är att MBL-förhandlingar och blockader går snabbare och är mer till arbetarnas fördel jämfört med sega rättsprocesser. För att vara konkret: en blockad kan genomföras med en veckas förberedelse, medan en domprocess kan ta ett år, säger han. 

Varför tror du att andra förbund inte har använt sig av blockader lika flitigt? 

– Jag tror att grunden till det är att lönebedrägerier inte var lika vanligt förekommande på svensk arbetsmarknad förut. Men på senaste år har det blivit oerhört mycket vanligare och det är dags att uppdatera den fackliga verktygslådan. 

Varför tror du att lönebedrägerier blivit så pass vanliga i dag? 

– Det som banat väg för det är det inom alla LO-yrken omfattande förtrycket av migranter, som vuxit fram under de senaste tio åren. Dessa arbetare har stått utanför facken och den svenska modellen och har lämnats åt sitt öde.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984