Nolltolerans mot kamp för rättvisa

I såväl hamnstriden i Göteborg som i sophämtarkonflikten i Stockholm har arbetsköparna agerat som om de hellre skulle offra hela den egna verksamheten än ge de stridbara anställda en tum. Men deras planer sträcker sig av allt att döma längre än så.

Ledare
Den 5 juli gick ett hundratal sophämtare i Stockholm ut i vild strejk för att protestera mot det nya lönesystem som arbetsköparen RenoNorden ville införa. Arbetsköparen satte omedelbart hårt mot hårt.
Foto: Jonas Ekströmer/TT

Att arbetsköparsidan försöker använda även stridsåtgärder som initierats från arbetarhåll för att flytta fram sina egna positioner är ingenting nytt. Men på senaste tiden har vi i Sverige sett en offensiv utan dess like mot anställda som är beredda att kämpa för bibehållna villkor.

När Hamnarbetarförbundets avdelning 4 i Göteborgs containerterminal genomförde ett antal punktstrejker och blockader i sin kamp för att få ha kvar den de facto-ställning som facklig motpart på arbetsplatsen som de haft i många år svarade arbetsköparen, APM Terminals, med att lockouta hamnarbetarna – i en omfattning som vida översteg fackets ursprungliga stridsåtgärder.

Efter att på det viset på gränsen till omöjliggjort verksamheten i den egna hamnen följde APM upp med att varsla 160 hamnarbetare om uppsägning – till följd av ”kraftigt minskade volymer”. Hellre gå under än ge en tum åt de bångstyriga arbetarna, föreföll budskapet vara.

I förra veckan gick ett hundratal sophämtare anställda av RenoNorden i Stockholm ut i vild strejk. Konflikten bottnar i arbetsköparens planerade avtalsförändringar, som enligt de strejkande kan innebära en löneminskning på mellan 5 000 och 10 000 kronor i månaden för de anställda. Den akuta stridsfrågan var arbetsköparens krav att sophämtarna skulle utföra en omfattande nyckelinventering på arbetstid.

Sophämtarna anklagades för att äventyra hela renhållningssystemet i Stockholm och Transportföretagen och Biltrafikens Arbetsgivareförbund tog till brösttoner om hur agerandet stred mot den svenska modellen.

Genast efter att den vilda strejken inletts tog det hus i helvete. Sophämtarna anklagades för att äventyra hela renhållningssystemet i Stockholm och Transportföretagen och Biltrafikens Arbetsgivareförbund tog till brösttoner om hur agerandet stred mot den svenska modellen.

Uppgifterna går i skrivande stund isär angående huruvida de strejkande sophämtarna av arbetsköparen hotats med avsked eller inte. Klart står hur som helst att RenoNorden med hjälp av Biltrafikens Arbetsgivareförbund nästan omedelbart svarade med stämning till Arbetsdomstolen. De yrkade där på ett högre skadestånd per sophämtare än vad som är brukligt i sådana här fall, med hänvisning till de störningar strejken innebär för ”tredje man” – de boende i Stockholm. Samt, vilket är ett särskilt intressant argument, att strejken inte enbart är en protest, utan även ett sätta att ”utöva påtryckning”, vilket arbetsköparen anser ska vara grund för ett saftigare skadestånd. Inte ett ögonblick tycks de ha övervägt att backa från de planerade förändringarna.

Utåt sett verkar arbetsköparna i båda dessa fall vara beredda att sätta hela den egna verksamheten på spel för att få trycka tillbaka de stridbara anställda. Så är det naturligtvis inte på djupet. Det handlar i stället om att företagen, uppbackade av sina respektive arbetsköparorganisationer, bedömer det långsiktigt vara värt priset av en tillfällig ekonomisk smäll att på sikt bli av med ett kostsamt motstånd.

”Det här är ett tufft men nödvändigt beslut”, sade vd:n Henrik Kristensen när han redovisade APM Terminals beslut att varsla 160 anställda vid containerhamnen i Göteborg. Varslet motiverades med minskade volymer på grund av konflikten i hamnen.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

I fallet Göteborgs containerterminal har man redan nått en god bit på vägen genom att få regeringen att initiera en utredning av den lagstadgade strejkrätten. I fallet sophämtarna i Stockholm, där själva stridsåtgärden redan går utöver vad arbetarna formellt har ”rätt” till, handlar det än så länge mest om ett opinionskrig. Även i opinionskrigföringen finns dock mycket att hämta för arbetsköparna i en tid när människors erfarenhet av fackliga stridsåtgärder och deras innebörd är liten. I denna tid kan liberala Expressen, med en självbelåtenhet som skorrar av falsk jämlikhetsiver, skriva på ledarplats (den 8 juli 2017):

”Den gemensamma nämnaren för sophämtarna och hamnarbetarna är den självsvåldiga machokulturen, stärkt av höga löner baserade på fysiska svårigheter som inte längre finns.”

Nej, Expressen, den gemensamma nämnaren är att tidigare någorlunda anständigt fungerande kommunal verksamhet lagts ut på entreprenad, och att entreprenadkontrakten i dagsläget finns hos företag som tycks fast beslutna att kväsa de anställda och deras kamp fullständigt.

Det är upp till oss att se till att de inte lyckas.