Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 4

Kvinnorna stannade kvar i lägenheten för att lugna ner barnen. Yeong-ho tog hand om min svärmor, som hade svimmat, och min svåger och jag körde min fru till närmsta akutmottagning. Läget var inte längre kritiskt så hon flyttades till ett rum för två patienter på en allmänmedicinsk avdelning, och först då upptäckte vi att våra […]

Kvinnorna stannade kvar i lägenheten för att lugna ner barnen. Yeong-ho tog hand om min svärmor, som hade svimmat, och min svåger och jag körde min fru till närmsta akutmottagning. Läget var inte längre kritiskt så hon flyttades till ett rum för två patienter på en allmänmedicinsk avdelning, och först då upptäckte vi att våra kläder var nedfläckade av torkat blod.

Min fru somnade med en droppkateter i höger arm. Vi betraktade hennes sovande ansikte under tystnad. Som om någon sorts lösning stod skriven där. Som om jag skulle kunna lista ut svaret om jag bara fortsatte att granska hennes ansikte.

”Kan du följa med ut en stund?” frågade jag min svåger. Han såg ut som om han hade något på hjärtat, men han nöjde sig med ett avvaktande ”Okej”. Jag tog upp 20 000 won ur fickan, det var allt jag hade där, och gav dem till honom.

”Ta det här och gå och köp nya kläder.”

”Jag? Nej, nej, min fru tar med sig rena kläder när hon kommer hit.”

Yeong-ho och hans fru kom dit på kvällen, tillsammans med In-hye. Min svärfar hade tydligen fortfarande inte lugnat ner sig. Svärmor hade insisterat på att få följa med till sjukhuset, men det hade Yeong-ho bestämt motsatt sig.

”Vad i hela friden var det som hände?” utbrast Yeong-hos fru. ”Och rakt framför ögonen på barnen …” Hon måste ha gråtit, för sminket hade runnit ut och ögonen var svullna. ”Din far gick faktiskt för långt. Hur kunde han slå sin dotter mitt framför hennes man? Har han alltid varit sådan?”

”Han har ju alltid haft ett häftigt humör”, medgav In-hye. ”Har du inte märkt hur Yeong-ho brås på honom? Nåja, nu när han är äldre är det inte så illa …”

Yeong-ho såg stött ut. ”Varför anklagar du mig?”

”Fast å andra sidan”, fortsatte In-hye utan att ta notis om honom, ”vägrade Yeong-hye att säga ett enda ord till honom, så det är klart att han blev upprörd – jag menar, hon är ju hans dotter …”

”Att tvångsmata henne var absolut att gå för långt, men vad fick henne egentligen att sluta äta kött? Och varför skar hon upp handleden? Jag har aldrig varit med om något liknande. Hur ska hon kunna se sin man i ansiktet?” Yeong-hos fru såg fortfarande chockad ut.

Utskriven – med andra ord skulle jag åter tvingas leva med denna besynnerliga, skrämmande kvinna, hon och jag tillsammans i samma lägenhet.

Medan In-hye tittade till min fru bytte jag till hennes makes t-shirt och gick till badrummet en trappa upp. Jag sköljde av mig det svarta stelnade blodet i duschens ljumma vattenstrålar. Jag betraktade mig själv i spegeln. Hela historien fick det att krypa i skinnet på mig. Det kändes inte verkligt. I den stunden var det inte bestörtning eller förvirring jag kände när jag tänkte på min fru, utan den djupaste avsky.

När In-hye hade gått hem var de enda som var kvar i sjuksalen utöver jag själv och min fru en skolflicka som vårdades för en brusten blindtarm, samt hennes föräldrar. De kastade hela tiden förstulna blickar mot mig där jag vakade vid min hustrus sjukbädd, och det var uppenbart att de viskade med varandra. Men om bara några minuter skulle denna långa söndag vara över och måndagen ta vid, vilket innebar att jag inte längre skulle behöva titta på denna kvinna. Jag förväntade mig att Yeong-ho skulle avlösa mig och att min fru skulle bli utskriven dagen därpå. Utskriven – med andra ord skulle jag åter tvingas leva med denna besynnerliga, skrämmande kvinna, hon och jag tillsammans i samma lägenhet. Jag orkade knappt tänka på det.

Klockan nio nästa kväll kom jag till sjukhuset igen. Yeong-ho hälsade mig med ett leende.

”Du måste vara trött, eller hur?” sa han.

”Hur mår barnen?”

”Ji-woos pappa tar hand om dem i dag.”

Om mina arbetskamrater ändå hade bestämt sig för att gå ut efter jobbet hade jag haft den perfekta ursäkten för att undvika sjukhuset i ytterligare två timmar. Men det var måndag, så någon sådan respit fanns inte på kartan.

”Hur är det med henne?”

”Hon har bara sovit. Det ser man utan att behöva fråga. Hon åt det de gav henne … det verkar som om hon kommer att bli bra.”

Yeong-ho försökte uppenbarligen trösta mig och han lyckades faktiskt mildra mitt usla humör en smula. En kort stund efter att han hade gått, just som jag funderade på att lossa på slipsen och fräscha upp mig lite, knackade det på dörren.

Till min förvåning var det min svärmor.

”Jag skäms så förfärligt”, började hon babbla så fort hon kom in.

”Det finns ingen anledning att skämmas. Hur är det?”

”Ja, du ser hur det är när man blir gammal, minsta chock …” Hon hade tagit med sig en kasse, som hon nu räckte fram mot mig.

”Vad är det här?”

”Något jag gjorde i ordning innan vi åkte upp till Seoul. Man tynar bort när man går flera månader utan kött, verkar det som, så … ät det här tillsammans, du och Yeong-hye. Det är getextrakt. Jag var rädd att In-hye och hennes man skulle försöka hindra mig från att gå hit om de visste. Försök att ge det här till Yeong-hye, säg åt henne att det är örtmedicin. Jag blandade i en massa kryddörter för att dölja lukten. Hon har blivit så mager, flickstackarn, som ett spöke, och med allt blod hon har förlorat också …”

Jag började bli innerligt trött på denna envisa ”moderskärlek”.

”Det finns ingen kokplatta här, eller hur? Jag går och ser efter om de har en inne på sköterskeexpeditionen.” Hon tog upp ett av paketen ur kassen och gick. Medan jag lindade slipsen flera varv runt handen och kramade ihop den till en boll kände jag hur jag började reta upp mig igen, och irritationen som Yeong-ho tillfälligt hade dämpat återvände. En stund senare vaknade min fru. Först då, när jag insåg hur tursamt det var att hon inte hade vaknat när jag var ensam med henne, kunde jag se svärmors ankomst som något positivt.

Med dyster och likgiltig min och blicken fylld av något som låg märkligt nära medlidande, räckte min fru tillbaka muggen till sin mor.

När min svärmor kom tillbaka var hon det första min fru fäste blicken på. Den äldre kvinnan log med hela ansiktet så fort hon steg in genom dörren, medan min frus ansiktsuttryck var svårtolkat. Hon hade varit sängliggande hela dagen och om det nu berodde på droppet eller helt enkelt kom sig av svullnaden så var hon nu likblek i ansiktet, nästan lika vit som mjölk.

Med en ångande pappersmugg i ena handen fattade svärmor min frus hand i den andra.

”Här …” Hennes ögon fylldes med tårar. ”Ta det här. Åh, titta på ditt ansikte.” Min fru tog lydigt emot muggen. ”Det är örtmedicin. Det sägs att det ska vara stärkande. Förr i tiden, innan du gifte dig, brukade vi göra i ordning samma sorts medicin till dig, minns du det?”

Min fru sniffade på det och skakade på huvudet. ”Det här är inte örtmedicin.” Med dyster och likgiltig min och blicken fylld av något som låg märkligt nära medlidande, räckte min fru tillbaka muggen till sin mor.

”Det är örtmedicin. Håll för näsan och drick det fort.”

”Jag tänker inte dricka det.”

”Drick. Det är vad din mor vill. Till och med de döda får sin vilja igenom, men du struntar i din mors.”

Hon höll muggen mot min frus läppar.

”Är det verkligen örtmedicin?”

”Naturligtvis, jag sa ju det.”

Min fru höll för näsan och tog en klunk av den svarta vätskan. Min svärmor var ett enda stort leende. ”Mer, drick mer!” ropade hon. Ögonen lyste under de rynkiga ögonlocken.

”Jag ställer det här och dricker det lite senare.”

Min fru lade sig ner mot kuddarna igen.

”Vad vill du äta? Ska jag köpa något sött för att ta bort eftersmaken?”

”Det behövs inte.”

Den gamla kvinnan fortsatte ändå att tjata på mig om att gå och leta upp en affär. Jag vägrade låta henne styra och ställa över mig och till slut gick hon själv för att hitta en butik. Då kastade min fru av sig täcket och steg upp.

”Vart är du på väg?”

”Toaletten.”

Jag tog droppåsen och följde efter henne. Hon hängde upp påsen inne på toaletten och låste dörren. Sedan, till ljudet av stönanden och hulkanden, kräktes hon upp allt hon hade i magen.

Hon stapplade ut från toaletten, åtföljd av lukten av magsaft och sur halvsmält mat. Eftersom jag inte gjorde det åt henne var hon tvungen att bära droppåsen i sin bandagerade vänsterhand, men hon höll den inte tillräckligt högt så en liten mängd blod började rinna tillbaka genom slangen. På vingliga ben gick hon och hämtade kassen med getextrakt som hennes mor hade ställt bredvid sängen. Hon höll den tunga kassen i höger hand, utan att ta notis om att droppnålen fortfarande satt instucken där. Sedan lämnade hon rummet – och jag hade inte minsta lust att ta reda på vad hon hade i kikaren.

Efter ett tag smällde det så hårt i dörren att skolflickan och hennes mor gjorde sura miner, och min svärmor störtade in. Hon hade ett kexpaket i ena handen och papperskassen i den andra – en hastig blick var nog för att se att den svarta vätskan hade läckt ut.

”Men herr Cheong, vad tänker ni på som bara sitter där på det där viset? Förstod ni inte vad hon tänkte göra?”

Mest av allt var jag starkt frestad att bara lämna sjukhuset och gå hem.

”Har du någon aning om vad det här är värt, Yeong-hye? Ska du bara kasta bort det? Pengar som dina egna föräldrar har skrapat ihop i sitt anletes svett? Och du ska kalla dig min dotter!”

Så fort jag fick syn på min fru, som stod dubbelvikt, såg jag att hennes röda blod sakta rann baklänges ner i droppåsen.

”Titta på dig själv! Om du slutar äta kött, slukar världen dig hel och hållen. Gå och se dig i spegeln, gå nu, och säg mig sedan hur du ser ut.”

Alla djur jag åt. Deras liv har fastnat där. Blod och kött, alla dessa slaktade kroppar ligger utspridda inom mig, och även om de fysiska resterna har utsöndrats klibbar deras liv fortfarande envist fast vid mina inälvor.

Så småningom övergick det gälla skrikandet i dämpad gråt. Men min fru bara tittade på den snyftande gamla kvinnan som om hon var en främling, och till sist, som om hon bestämt sig för att nu fick det räcka, lade hon sig i sängen igen. Hon drog upp täcket till hakan och slöt ögonen. Först då lyfte jag upp droppåsen, nu till hälften fylld av blod.

Jag vet inte varför den där människan gråter. Jag vet inte varför hon hela tiden stirrar på mitt ansikte heller, som om hon vill svälja det. Eller varför hon smeker bandaget på min handled med sina darriga händer.

Det är ingen fara med min handled. Jag känner inte av den. Det är i bröstet jag har ont. Något har fastnat i mellangärdet. Jag vet inte vad det kan vara. Nuförtiden sitter det där permanent. Trots att jag har slutat bära behå känner jag den där klumpen hela tiden. Hur djupt jag än andas in vägrar den att försvinna.

Tjut och ylanden, sammansnärjda i lager på lager, har skapat klumpen. På grund av kött. Jag åt för mycket kött. Alla djur jag åt. Deras liv har fastnat där. Blod och kött, alla dessa slaktade kroppar ligger utspridda inom mig, och även om de fysiska resterna har utsöndrats klibbar deras liv fortfarande envist fast vid mina inälvor.

En gång, bara en gång till, vill jag skrika. Jag vill kasta mig ut genom det kolsvarta fönstret. Kanske skulle det äntligen få klumpen att försvinna ur kroppen. Ja, det skulle kanske fungera.

Ingen kan hjälpa mig. Ingen kan rädda mig. Ingen kan få mig att andas.

Jag satte min svärmor i en taxi och när jag kom tillbaka var det mörkt i rummet. Skolflickan och hennes mor, förmodligen trötta på all uppståndelse, hade slagit av tv:n och släckt ljuset lite tidigare och dragit för sitt skynke. Min fru låg och sov. Jag lade mig i den obekväma, trånga extrasängen och försökte somna. Jag hade inte den blekaste aning om hur jag skulle få rätsida på detta elände. Bara en sak var säker, och det var att alltihop skulle leda till en förfärlig massa besvär för min del.

När jag äntligen lyckades somna drömde jag att jag dödade någon. Med all kraft stötte jag en kniv i magen på personen och stoppade sedan in handen och slet ut de långa, hopslingrade tarmarna. Som när man äter fisk plockade jag bort det slemmiga köttet och musklerna och lämnade bara benen kvar. Men i samma ögonblick som jag vaknade mindes jag inte längre vem jag hade dödat.

Det var tidigt på morgonen, fortfarande mörkt. Driven av ett märkligt tvång drog jag täcket av min fru. Jag trevade i kolmörkret, men kände inget blod, inga utslitna tarmar. Jag kunde höra den andra patienten andas i sömnen, korta kippande andetag, men min fru var onaturligt tyst. Jag genomfors av en egendomlig skälvning, sträckte fram pekfingret och lade det under hennes näsa. Hon levde.

När jag vaknade igen var det redan tänt i rummet.

”Ni sov så djupt”, sa den unga flickans mor. ”Ni vaknade inte ens när de kom in med maten.” Det lät som om hon tyckte ganska synd om mig. Jag såg matbrickan som stod kvar på sängen. Min fru hade inte ens öppnat locket på risskålen, hon hade lämnat brickan orörd och gått … vart? Dessutom hade venkatetern ryckts ut och den blodiga nålen dinglade i änden av den långa plastslangen.

”Vart gick hon?” frågade jag och torkade bort spåren av saliv runt munnen.

”Hon var redan borta när vi vaknade.”

”Va? I så fall borde ni ha väckt mig.”

”Även om jag hade försökt, sover ni som en stock … jag hade naturligtvis väckt er om jag trodde att något hade hänt.” Hon blev röd i ansiktet, av antingen ilska eller osäkerhet.

Jag rättade till kläderna, rusade ut och skyndade genom korridoren mot hissen medan jag otåligt såg mig omkring överallt, men min fru syntes inte till någonstans. Jag hade inte tid med det här. Jag hade sagt till på jobbet att jag skulle komma två timmar senare än vanligt; vid det här laget borde min fru redan vara på gång att bli utskriven. Jag bestämde mig för att när vi kom hem skulle jag säga till henne, och till mig själv också, att vi helt enkelt skulle tänka på alltsammans som en ond dröm.

Hon hade tagit av sig bäddskjortan och lagt den i knät så att hennes markerade nyckelben, utmärglade bröstkorg och bruna bröstvårtor var helt blottade.

Jag tog hissen ner till bottenvåningen. Hon var inte i entréhallen, så jag skyndade ut i sjukhusets trädgård, andfådd men noga med att genomsöka området ordentligt. De enda som befann sig i trädgården var de patienter som redan hade ätit frukost. Morgonkylan skulle snart släppa och det var redan ganska milt i luften. Man kunde avgöra vilka som var långtidsinlagda utifrån hur de såg ut – om de såg trötta och molokna ut eller om de verkade fridfulla. När jag närmade mig fontänen, som var torrlagd, märkte jag att det var någon sorts uppståndelse på gång; de som hade samlats där stod och tittade på någonting. Jag trängde mig fram mellan dem tills jag hade fri sikt.

Min fru satt på en bänk vid fontänen. Hon hade tagit av sig bäddskjortan och lagt den i knät så att hennes markerade nyckelben, utmärglade bröstkorg och bruna bröstvårtor var helt blottade. Bandaget satt inte kvar runt handleden och blodet som sipprade ut såg ut att slicka sakta runt stygnen. Solen strålade över hennes ansikte och nakna kropp.

”Hur länge har hon suttit där på det här viset?”

”Bevare mig väl … hon ser ut som om hon kommer från mentalvårdsavdelningen.”

”Vad är det hon håller i?”

”Det ser ut som om hon kramar någonting i handen.”

”Åh, titta där. Nu kommer de.”

När jag vred på huvudet för att kasta en blick över axeln fick jag se en manlig sjuksköterska och en medelålders vakt komma springande, båda två med bister uppsyn. Jag tittade på min frus utmattade ansikte, hennes läppar var fläckade av blod likt slarvigt målat läppstift. Hennes blick, som hon hade hållit stint fäst på de församlade åskådarna, mötte min. Ögonen glittrade, som om de var fyllda med vatten.

Jag känner inte den där kvinnan, tänkte jag för mig själv. Och det var sant. Det var ingen lögn. Icke desto mindre, tvingad av förpliktelser som inte lät sig ignoreras, började jag gå mot henne, en reaktion jag inte för mitt liv kunde kontrollera.

”Men älskling, vad håller du på med?” mumlade jag med låg röst, och plockade upp bäddskjortan för att skyla hennes bara bröst.

”Det är varmt, så …” Hon smålog – hennes gamla vanliga leende, ett leende som inte kunde vara mer välbekant och som jag hade trott att jag kände så väl. ”Det är varmt, så jag klädde av mig.” När hon lyfte vänster hand för att skugga pannan mot solskenet blottades skärsåren på handleden.

”Har jag gjort något fel?”

Jag bände upp hennes knutna högerhand. En fågel som hade klämts ihjäl i hennes grepp föll ner på bänken. Det var en liten glasögonfågel som saknade fjädrar här och var. Nedanför märken efter tänder som såg ut att ha orsakats av ett rovdjur, bredde fläckar av klarrött blod sakta ut sig.

Fortsättning följer…

Publicerad
3 days sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Safrir Abayov/TT

Shabane Barot:
Makthavarna – alltmer fiender till det levande

“I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande.” Shabane Barot om att vara förälder i ett alltmer repressivt samhällsklimat.

Påsklovet inleds med en stökig natt. Barnen snurrar runt mig som visare i sängen, snor in sig i lakanen och kräver att få vatten. På morgonen upptäcker vi att TV:n har gått sönder. Ute rasar en storm av nionde november 2016-dignitet (dagen efter Trumps valseger när en halvmeter snö föll över Stockholm och världen hängde löst i sina gängor).

Jag sätter på SVT:s barnprogram Agenterna på min minimala datorskärm och försöker läsa i ett hörn av soffan. En grupp prepubertala barn löser brott i det fiktiva Krimsta city, ”där brottsstatistiken är lika hög som husen”, med okonventionella och – i alla fall i skrivande stund ännu – illegala medel som dataintrång och blodprovstagning på personer som frihetsberövats på oklar grund. ”Titta mamma, där är gärningsmannen!” tjuter min fyraåring förtjust. 

Människans skrymmande historia

Den amerikanska essäisten och författaren Vivian Gornick skildrar i sin bok The romance of American communism (1977) det amerikanska kommunistpartiets uppgång och fall genom intervjuer med tidigare medlemmar. Gornick är särskilt intresserad av hur vardagen och livets intima sfärer trädde i förbindelse med och transformerades av mötet med en global massrörelse som krävde allt av och i slutändan svek sina medlemmar.

Gornick beskriver sitt projekt som ett försök att teckna ”bulky human history”, ungefär människans skrymmande eller otympliga historia. Det finns något oerhört tilltalande i den bilden tycker jag: människans historia som något framvällande, som trotsar alla förenklade scheman men samtidigt struktureras av skeenden långt bortom den enskildes kontroll. 

Agenterna – samhällsklimatet i miniformat

Jag tänker på den där skrymmande och otympliga historien när jag ligger intrasslad i barnens armar och ben i soffan och försöker stänga ute ljuden från Agenterna, där vårt alltmer repressiva samhällsklimat återspeglas i miniformat.

Jag undrar vilka stora och små skeenden som har format och fortsatt kommer att forma mitt eget och barnens liv. Redan står de i förbindelse med så många platser och personer, med de samhällsförändringar som pågår här i Sverige och med händelser i världen i denna tid som ofta känns blytung.

Snart har kriget i Gaza pågått i sex månader. Att hela städer kan jämnas med marken och dess invånare svältas ut känner barnen redan till, precis som fenomenen Palledemo på lördagar och vattenmelonsplakat. Jag har dock varken velat eller kunnat berätta att barn som delar deras intressen, ålder, utseenden och namn, som inte på något väsentligt sätt skiljer sig från dem själva, ligger ihjälklämda under spillrorna av sina egna hus. Att så många av deras jämnåriga nu är sönderbrända, krosskadade, amputerade, i avsaknad av familjer och en sammanhängande värld. Men tids nog kommer de att upptäcka det, de kommer lära sig när de tumlar ut i en värld där de som förnekar människans knöliga, stökiga och vildvuxna historia styr.

Fiender till det levande

I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande. I de ökande utsläppen av fossila bränslen, det pågående folkmordet på befolkningen i Gaza, i mikro- och makroagressionerna som riktas mot invandrare och minoriteter i Sverige i dag kan man skönja en och samma tendens av likgiltighet inför och missaktning av livet.

Rasismens kärna är just förnekandet av det som är mångtydigt, statt i förändring, som inte låter sig kategoriseras. Men det där organiska som Gornick fiskar efter löper som en stark underström genom allas våra liv och trasslar in oss i varandra, skapar förbindelselänkar på ett sätt som aldrig går att förneka, hur framgångsrik och solid vår tids människofientliga politik än framstår som. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm. Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Papperslösa migrantarbetare har under lång tid utnyttjats och arbetat under slavliknande villkor på den veganska lyxrestaurangen ChouChou i centrala Stockholm. Bakom restaurangen står bland annat en av Sveriges mest profilerade matinfluencers. I fredags genomförde fackföreningen Stockholms LS av SAC en blockad mot restaurangen.

Med arbetspass på upp till 23 timmar och under extremt pressade förhållanden har de anställda diskarna vid den veganska lyxkrogen ChouChou i kvarteret runt det fashionabla Stureplan i Stockholm jobbat för låga löner. Något som lett till att facket nu reagerat. 

Dock utan någon respons från ägaren och den välkände krogprofilen Robert Hållstrand. Han har bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare” och driver restaurangen tillsammans med en av Sveriges största vegankockar och matinfluencers.

Uteblivna löner och “omänsklig behandling”

– De har inte velat bemöta våra krav och inte återkommit när vi legat på. Totalt rör det sig om löneskulder på över 100 000 kronor var för våra tre medlemmar som arbetat där, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och som var med under fredagskvällens blockad utanför restaurangen.

Blockadvakter utanför restaurangen. Foto: Volodya Vagner

Förutom de långa arbetsdagarna vittnar de anställda även att de jobbat utan anställningsavtal och utsatts för ”omänsklig behandling”.

Skyller på tidigare ekonomichef

Restaurangen profilerar sig som ”ett bohemiskt ställe för alla” och har fått stor medial uppmärksamhet för sin satsning på hållbarhet och helveganska meny.

Foto: Volodya Vagner

Under fredagens blockad, där ett 20-tal personer ställde sig utanför restaurangen med banderoller och flygblad, fick Agnes Lansrot prata med personalchefen på telefon som då skyllde de outbetalda lönerna på en tidigare ekonomichef och lovade ett möte med facket senast imorgon, tisdag.

– Ja, jag ska ha ett möte med restaurangchefen då, säger Agnes Lansrot.

Restaurangchefen återkommer inte

Arbetaren har varit i kontakt med ägaren Robert Hållstrand som inte säger sig ”känna till” vad blockaden handlar om. I stället förklarar han att någon på restaurangen som är mer insatt ska höra av sig. När vi ringer ChouChou och ber att få tala med restaurangchefen säger en av de anställda att chefen sitter i möte. Restaurangchefen lovar dock att återkomma.

Två timmar senare har fortfarande ingen från restaurangen hört av sig.

Stockholms LS har förklarat att så länge löneskulderna för deras medlemmar kvarstår kommer blockaden att fortsätta.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skribenten Catrin Lundström menar att det saknas bitar i pusslet Fröken Snusk - framför allt ur ett klassperspektiv. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Fröken Snusk – ”för mycket, för vulgärt”

Vem är hon och vad står hon för? Fröken Snusk har blivit en symbol för endera fascination eller det ultimata beviset på en kultur i förfall. Är det den vita arbetarklassfemininiteten som ställer till det, undrar Catrin Lundström.    

Fröken Snusks artisteri sysselsätter kulturskribenter av olika skäl. En del funderar på huruvida Fröken kan betraktas som en feministisk skapelse, eller om hon enkom är en produkt av äldre mäns snuskiga fantasier, som i slutänden håvar in royalties från dem. Andra ser henne som själva sinnebilden för kulturens förfall som, trots dess uppenbara avsaknad av kvalitet, breder ut sig i kvällstidningsträsket.

Fröken Snusks låtmaterial och texter om kvinnor som luder kombinerat med en återkommande centrering av det manliga könsorganet, lämnar sannerligen mycket i övrigt att önska, utifrån ett feministiskt, konstnärligt och musikaliskt perspektiv. Men trots de återkommande skriverierna på kultur- och nöjessidorna, drivna av ömsom fascination och lösnummerförsäljning, ömsom klassorienterad distinktion, saknas, vad jag kan se, flera bitar i pusslet Fröken Snusk. I synnerhet rörande heterosexualitetens villkor och klasstrukturens formationer av femininitet. 

Konstruktioner av klass och kön

Anonymiteten till trots vet vi att Fröken Snusk är kvinna, förmodat vit, och antagligen arbetarklass. Klassbakgrunden härleder jag till själva musiken, som är något av det mest utmärkande kulturella kapitalet, eftersom musikval är så intimt kopplat till vår personliga smak (och miljontals lyssningar gynnar inte alltid klassdistinktionens logik). Musiksmaken bekräftar, enligt sociologen Pierre Bourdieu, mer än något annat ens klasstillhörighet, då den både kan klassificeras som bra eller dålig, och samtidigt är klassificerande på ett sätt som skänker lyssnaren en särskiljande livsstil. Hårdrock och klassisk musik kan förvisso mötas i vår postmoderna tid, och epadunk sägs spelas även på lokalerna kring Östermalm. Men få utpräglade medelklassidentiteter är nog ljudsatta av just Fröken Snusk eller hennes föregångare Eddie Meduza i sina bilar.

Den brittiska sociologen Beverley Skeggs bok Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön från 1997 står sig fortfarande som en självklar klassiker i förståelsen av hur kön, klass och sexualitet förhåller sig till varandra. Arbetarklasskvinnornas framtoning har, i likhet med svarta kvinnors, historiskt sexualiserats som avvikande. För mycket. För vulgärt. I allt från klädstil till språk. Och i kontrast till vita, avsexualiserade, heterosexuella medelklasskvinnor har arbetarklasskvinnor betydligt svårare att läsas som respektabelt feminina.

”Mest provocerande – fortsätta finnas”

Varje person som väljer att exponera sig – maskerad eller ej – måste givetvis förhålla sig till omvärldens bedömningar och anmärkningar. Att det i högre grad gäller kvinnor är det nog få som motsätter sig. Som Madonna har formulerat det är ”det mest provocerande” hon har gjort att ”fortsätta finnas”. Få upprörs över att Bob Dylan eller Bruce Springsteen befinner sig på ändlösa turnéer, men, som vi redan vet, gäller det neutrala förhållningssättet sällan kvinnliga artister eller konstnärer. 

Fröken Snusk Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Hur det står till med Fröken Snusks eventuella skönhet är svårbedömt. Men så länge hon använder kroppen till att röra sig, riskerar den obönhörligen att hamna i det manliga blickfånget för allmän skärskådning.

Det obetalda uppdraget sköter den anonyma tangentstinna manosfären på Flashback. Här finns inga hämningar vad gäller denna ”lönnfeta sak som täcker över sitt svullna ansikte med en rånarluva”, som inte bara är ”tjock” – Gud förbjude – utan dessutom ”white trash”.

White trash, eller vitt skräp, är en nedsättande benämning på en markerad, klassanstruken vithet som inte uppfattas som vare sig neutral eller särskilt feminin – när den förkroppsligas av kvinnor. Termen har cirkulerat i det nordamerikanska språkbruket sedan 1800-talet och appliceras i huvudsak på fattiga vita som ett pejorativt epitet för att markera gruppens låga status. 

Kroppen utgör det yttersta fysiska uttrycket för en sådan klass- och rasdistinktion. Vikt, kläder, men även små sociala tecken, som orakade armhålor, kan tillsammans ge upphov till såväl äckelkänslor som föreställningar om lösaktighet.

Så vad gör då den som inte ser sig ha en chans i kampen om respektabilitet? Ja, ett sätt är att försöka ta kontroll över de tillmälen som redan ristats in i den egna kroppen. 

Snusket blir en protest

I likhet med hur de unga latinamerikanska kvinnorna i min avhandling Svenska latinas, liksom arbetarklasstjejerna i socialantropologen Fanny Ambjörnssons I en klass för sig, hanterade termen hora, som ett nedsättande – men frekvent – begrepp, ikläder sig Fröken Snusk den brist på respektabilitet hon redan tillskrivits. För redan icke-respektabla kvinnor kan en sådan strategi nämligen vara ett sätt att experimentera med skambelagda ord på ett lekfullt sätt, eller att slå tillbaka mot förväntade fördomar, i frånvaron av kulturellt och symboliskt kapital. När jag i början av mitt fältarbete träffade några chilenska tjejer i korridoren på en gymnasieskola och frågade om de ville vara med i min studie, replikerade de vasst och oväntat: ”okej, men vi är inga horor, bara så att du vet”. 

Möjligen har Fröken Snusk dragit det oanständiga och promiskuösa till sin spets. Snarare än att besjunga den heterosexuella kärleken i form av lidande och längtan, är det här mer pang på ”tjackballen”. Som på förhand placerad i vithetens och femininitetens utkanter, kan snusket bli en protest mot ett redan stigmatiserat tilltal. 

Men det är en svår balansgång. Lösögonfransarna och det långa håret under den rosa balaklavan är direkt nödvändiga för att inte falla ur den normativa heterosexuella kategoriseringen.  

Ändå är det tydligt att Fröken Snusk inte helt kan diktera villkoren för sin existens. Och där kommer balaklavan – som alluderar till både gangsterrap och aktivistgruppen Pussy Riot – in. Ett skydd mot den heterosexuella verkligheten, där risken för såväl hat som oönskad intimitet, är överhängande för kvinnor.

Förhoppningsvis kan Fröken Snusk hantera den professionella bundenheten till manliga låtskrivare och producenter i sitt eget arbetsliv. Men vad gör budskapet – det som levereras till kunden – med unga flickor och kvinnor? Vidgar det platsen att leva på eller lägger det till rätta en annan, lika begränsad, heterosexuell position? Kan balaklavan vara en inkörsport till ”tyngre” versioner av kvinnlighet, där snusk övergår till omstörtande fittuppror? Det lär vi snart få veta nu när Fröken Snusk har lanserat sin egen merch, med den karaktäristiska rosa masken som ”en symbol för frihet och självuttryck”. 

Kanske är det lika svårt för offentliga kvinnor att vara totalt ofeministiska, som det är att leva rakt igenom oklanderligt feministiskt? Bara det faktum att Fröken snusk triggar mig och andra att fundera över kvinnors varande kan ju ses som en feministisk handling. Det är i alla fall ett halmstrå jag väljer att hålla mig i.

Catrin Lundström, docent i sociologi och biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Kollage med Arbetsmiljöverket i bakgrunden en polis och Emil Boss, skribenten
Papperslösa får betala priset för arbetslivkriminaliteten. Foto: Axel Green, Johan Nilsson / TT, Naina Helén Jåma / TT

Emil Boss:
Ett nytt och grymt klassamhälle växer och frodas

“Exotifiering och avhumanisering av arbetarklassen är ett bra gödsel för förtryck”. Emil Boss om svenska myndigheters häxjakt på papperslösa och dess blindhet för arbetslivskriminaliteten.

“Du har anmält mig till facket din jävel, jag ska se till att du blir deporterad!” Byggchefens svordomar är grova i telefonen. Qatar? Nej, Stockholm. 1924? Nej, 2024.

En gipsmontör har under flera år arbetat med nyproduktion för en underentreprenör till bland annat Serneke. Bolagets ägare genomför sin tredje konkurs och arbetaren har sökt facklig hjälp för att få sin lagstadgade lönegaranti. Han är papperslös eftersom chefen, i stället för ett arbetstillstånd, valde att ge honom ett förfalskat spanskt pass.

Befogad myndighetsrädsla

“Vi vågade inte prata med er ute på bygget. Ni verkade schyssta, men vi trodde att det var teater, att ni egentligen jagade papperslösa”. De colombianska arbetarna har inte fel. Det finns myndigheter och granskningstjänster som säger sig verka för en bättre arbetsmiljö och höjd säkerhet, men som samtidigt är på jakt efter att fängsla papperslösa arbetare. Hotet om utvisning kommer från många håll. 

Visste du att papperslösa arbetare som tas i förvar inte sällan blir inlåsta i flera månader? De behandlas som grova brottslingar, trots att allt de gjort i Sverige kan exempelvis ha varit att bygga Ersta sjukhus eller renovera Tullverket – för en låg lön. Ofta har de själva ingen skuld i att de saknar arbetstillstånd. Cheferna har inte sällan lovat arbetarna tillstånd som sedan aldrig kommer. 

En medlem i Stockholms LS blev grovt utnyttjad på en restaurang. Gränspolisen grep honom i kontroll och när han suttit inlåst i över en månad satte de honom på ett plan till fel land. Eftersom han saknade visum i det land han kommit till blev han fast på en flygplats, sedan fick han betala sin egen flygbiljett tillbaka till Sverige och satt inlåst här i flera månader igen. Först därefter skickades han till sitt hemland. Sammanlagt satt han inspärrad i över fem månader.

Arbetaren har berättat om hur Gränspolisen lördagen 9 mars hämtade en kvinna på den psykiatriska akutmottagningen på Universitetsjukhuset i Örebro. Läkarnas bedömning var att kvinnan, gravid i fjärde månaden, behövde vara kvar på avdelningen. Det struntade polisen i, man förde henne med våld ut från sjukhuset för att deporteras. Fundera en stund på den händelsen. Polisingripande på en psykiatrisk akutmottagning. Även för andra patienter är detta ett tämligen brutalt tilltag.

Myndigheterna letar papperslösa – inte arbetslivskriminalitet

Jag deltar då och då på seminarium om arbetslivskriminalitet där myndigheter och politiker berättar om sitt arbete. Nuförtiden handlar mycket om att lyfta fram de myndighetsgemensamma inspektionerna. Det låter progressivt. Alla vill ju ha ordning och reda i till exempel byggbranschen. Men i praktiken betyder inspektionerna exakt det som de där rädda colombianerna misstänkte. En inspektör från Arbetsmiljöverket dyker upp och snackar säkerhet samtidigt som en kollega från Gränspolisen hugger tag i arbetarna och låser in dem.

Vid det här laget vet alla som är insatta i problemen kring arbetslivskriminalitet två saker. Ett: Detta förtryck pågår överallt, inte i periferin. Det är inte längre sjaskiga biltvättar som åtnjuter den billiga prislappen. Det är till exempel byggherrar, kommuner, fastighetsbolag och jordbruksproducenter. Två: Papperslösa arbetare exploateras ofta hänsynslöst. Hur kan det då komma sig att papperslösa behandlas så inhumant och grymt av svenska myndigheter? 

Min gissning är att papperslösa arbetare kan behandlas så grymt av svenska myndigheter för att de inte hörs och syns. Facklig organisering av papperslösa behövs inte minst för göra dem synliga. När den svenska modellen exkluderar papperslösa arbetare lämnas dörren vidöppen för ytterligare kränkningar.

Den riktiga boven går fri

Skulle polisen storma in med en patrull på en akutmottagning och slita ut en förtryckande VD? Skulle polisen gripa en byggchef som förtryckt migranter för att denne annars kanske håller sig undan? Nja, min erfarenhet är att det är ganska vanligt att byggchefer i lugn och ro säljer tillgångarna och lämnar landet när myndigheterna får upp ögonen för brotten.

Ta exemplet med bossen för städfirman som lät papperslösa städa hos Magdalena Andersson. I ett år nu har han kunnat skjuta fram rättegången om städerskans lön. Hur? Han meddelade bara gång på gång att han var sjuk. Städerskan däremot, låstes in i flera månader och utvisades.

Med Allan Edwalls ord: Den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Foto på Ronja Rövardotter med Guccikeps.
Ronja Rövardotter "glorifierar den gansterkultur vi försöker krossa", säger Appe Rilsson, rättspolitisk koordinator vid Tidöpartiernas samordningskansli. Foto: Adam Ihse/TT. Kollage: Arbetaren

Tidö­politiker rasar mot nya Ronja Rövar­dotter: ”Glorifierar gangster­kulturen”

Astrid Lindgrens barnbok Ronja Rövardotter har filmatiserats på nytt och den 28 mars hade tv-serien premiär. Nu rasar företrädare för regeringspartierna och stödpartiet Sverigedemokraterna mot nyinspelningen. ”I vårt Sverige ska vi varken glorifiera rövare eller annan gangsterkultur”, säger en talesperson för Tidöpartiernas samordningskansli.

1984 hade filmen Ronja Rövardotter, baserad på Astrid Lindgrens bok med samma namn, premiär. Både boken och filmen har blivit verkliga barnkulturklassiker och förväntningarna har varit stora på den nyinspelade tv-serien. Men på vissa håll råder snarare misstänksamhet än förväntan:

– Det känns minst sagt visset att försöka få rätsida på det här landet och satsa på hårdare tag mot brottslighet, visitationzoner och möjlighet till utvisning för bristande vandel, när vi samtidigt släpper fram så kallad barnkultur som glorifierar den gangsterkultur som vi försöker krossa, säger Appe Rilsson, rättspolitisk koordinator vid Tidöpartiernas samordningskansli.

En rest från “DDR-Sverige”

Enligt Rilsson är Ronja Rövardotter ett typ av kulturellt uttryck som ”kanske kunde slinka igenom under det blåögda 1980-talet i DDR-Sverige”, men som inte har någon roll att spela i det nya, uppstyrda Sverige.

– Det kanske kan verka häftigt med en sådan här rövarkult, men det återspeglar ett kulturklimat där vi inte stannat upp och tänkt efter. Varför görs det ingen serie om någon Ronja Småföretagardotter snarare än ett sådant här ”jag vill vara farlig”-pekoral, frågar Appe Rilsson retoriskt.

Martin Melin, polis och riksdagsersättare från Liberalerna, sade i början av året apropå polisiära tvångsvisitationer: ”Alla som går runt med Gucci-kopiekepsar är inte gängkriminella, men många gängkriminella bär Gucci-kopiekepsar.” Appe Rilsson ser paralleller till den nya serien:

– Här förhärligas plötsligt ett nytt kriminellt kulturuttryck, ett rövarideal, som till sin form dessutom är vad vi på ren svenska skulle beskriva som skabbigt, säger Appe Rilsson, och fortsätter:

– Ska den första åtgärden i våra visitationzoner vara att behöva tvångsvisitera hundratals ungdomar som går omkring otvättade i särk och självlockig skogsråfrisyr och lever rövare?

Tidöregeringen: Rövardotter har “inte någon plats i kulturkanon”

Runtom på Tidöpartiernas samordningskansli och i regeringskansliet i Rosenbad ska den nya tv-serien ha väckt upprördhet och förstämning. Etniciteten hos de rövare som förekommer i serien har i flera fall inte kunnat fastställas. Personskadevapen som armborst och långa spjut ska ha skymtats i några av avsnitten, och enligt uppgift skildras även flera skogsöverfall av medelklassfamiljer ur bakhåll i en icke-problematiserande form.

Enligt obekräftade uppgifter till Arbetaren ska den moderate riksdagsledamoten tillika polisen Fredrik Kärrholm ha sagt att han tänker ”nödvärna skiten” ur den första ungdom han får syn på som anammat den nya retrogansterkulturen från Ronja Rövardotter-serien. 

– En sak kan vi säga säkert, och det är att sådana här avarter inte har någon plats i den nya svenska kulturkanon, säger Appe Rilsson.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Foto på när Greta Thunberg bärs bort av polis utanför Riksdagen.
Johan Apel Röstlund hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green. Kollage: Arbetaren

Johan Apel Röstlund:
”Högerns historielösa hat mot Greta är pinsamt”

Dagens svenska höger hade skrattat åt Rosa Parks och rasat över att hon inte försökte förändra via “ett politiskt parti” i stället. Men det är direkt aktion och civil olydnad som tvingar fram förändringar, skriver Johan Apel Röstlund.

Det började så klart inte med den oförargliga sittprotesten utanför riksdagsentrén härom veckan, men där och då gick topplocket igen.

Därefter var det dags för bolagsstämma för det ständigt krisande flygbolaget SAS. Fridays For Future vecklade ut en banderoll om klimat, framtid och flygbolagens ansvar och hela högerhögen gick bananas i ett moln av svavel och sprakande eld.

Månen färgades mörk och solen röd och undergången var nära. Sällan har några civila olydnadsaktioner fått så många att reagera så hårt.

Hatet mot Greta Thunberg och Fridays For Future är på sina håll lika kompakt som djupt okunnig och historielös. Det börjar faktiskt bli direkt pinsamt.

“Varför går du inte med i ett politiskt parti?”

Greta får frågan i Aktuelltstudion strax innan påsk. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Den prydligt uppklädde programledaren ler vänligt mot den världskända klimataktivisten. 

Den tröttsamma frågeställningen används slentrianmässigt i brist på annat. Den enda vägens partipolitik: Sörj ej – sitt inte utanför riksdagen och sura – gå med i ett parti. Gör som Romina Pourmokhtari och tillsätt en utredning. Gäsp.

Rosa Parks och suffragetterna

Vi gör ett tankeexperimentet och backar tiden till 1955. Om Montgomery, delstatshuvudstaden i den amerikanska sydstaten Alabama, låg i Stockholm och om då var nu skulle högern rasat när medborgarrättsaktivisten Rosa Parks satte sig på fyrans buss på en plats reserverad enbart för vita.

I någon knastrig radiointervju skulle hon sedan fått förklara sig. “Varför reste du dig inte bara och gick med i ett parti?”

Världen är full av händelser där historien förändrats just tack vare folk som Rosa Parks, de brittiska suffragetterna och Greta Thunberg. Rösträtt har tvingats fram, inte genom parlamentariska utredningar utan genom direkt aktion och strejker.

Murar har rivits genom folkliga protester och alltid har högerns gubbgriniga raseri svävat som ett åskmoln över dem som hållit på, som satt sig i vägen och stoppat käppar i hjulen för den rådande ordningen.

Organisering utanför partipolitiken

Ta det allt mer uppmärksammade syndikalistiska facket Solidariska byggare som exempel. Under de senaste tre åren har de krävt in uteblivna löner på miljontals kronor – löner som arbetsköparna annars inte skulle betalat ut.

Foto: Skärmdump

De har organiserat sig, använt sig av klassiskt fackliga metoder som blockad, hämtade från idéerna om direkt aktion och civil olydnad, och krävt sin rätt. Därigenom har de riktat strålkastarljuset mot en förslummad arbetsmarknad där migrantarbetare utnyttjas utan att politikerna lyfter ett finger.

Mer civil olydnad – för framtiden

“Väx upp lite grann”, röt en vd för en förening som kallar sig Aktiespararna, efter Fridays For Futures protest inne på SAS-stämman. Samtidigt fnissade Svenska Dagbladets ledarchef Peter Wennblad något om en miljon pruttande kor efter Gretas framträdande i Svt häromkvällen. 

Foto: Skärmdump

Det reaktionärt självspelande pianot är ett mumbojumbo av frustrerande ilska, ett rent hittepå och det låter som Titanics orkester på väg ner i djupet av nattsvart mörker.

Plötsligt slår det mig att jag inte ens pallar att vara förbannad. De här clownerna är inte värda att ta på allvar. De förtjänar att lämnas kvar på perrongen när vi andra rullar vidare in i framtiden. Och dit kommer vi inte genom parlamentariska utredningar utan genom civil olydnad och lite action. Det har historien visat så många gånger förr.

Jag hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. 

Publicerad Uppdaterad