Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 4

Kvinnorna stannade kvar i lägenheten för att lugna ner barnen. Yeong-ho tog hand om min svärmor, som hade svimmat, och min svåger och jag körde min fru till närmsta akutmottagning. Läget var inte längre kritiskt så hon flyttades till ett rum för två patienter på en allmänmedicinsk avdelning, och först då upptäckte vi att våra kläder var nedfläckade av torkat blod.

Min fru somnade med en droppkateter i höger arm. Vi betraktade hennes sovande ansikte under tystnad. Som om någon sorts lösning stod skriven där. Som om jag skulle kunna lista ut svaret om jag bara fortsatte att granska hennes ansikte.

”Kan du följa med ut en stund?” frågade jag min svåger. Han såg ut som om han hade något på hjärtat, men han nöjde sig med ett avvaktande ”Okej”. Jag tog upp 20 000 won ur fickan, det var allt jag hade där, och gav dem till honom.

”Ta det här och gå och köp nya kläder.”

”Jag? Nej, nej, min fru tar med sig rena kläder när hon kommer hit.”

Yeong-ho och hans fru kom dit på kvällen, tillsammans med In-hye. Min svärfar hade tydligen fortfarande inte lugnat ner sig. Svärmor hade insisterat på att få följa med till sjukhuset, men det hade Yeong-ho bestämt motsatt sig.

”Vad i hela friden var det som hände?” utbrast Yeong-hos fru. ”Och rakt framför ögonen på barnen …” Hon måste ha gråtit, för sminket hade runnit ut och ögonen var svullna. ”Din far gick faktiskt för långt. Hur kunde han slå sin dotter mitt framför hennes man? Har han alltid varit sådan?”

”Han har ju alltid haft ett häftigt humör”, medgav In-hye. ”Har du inte märkt hur Yeong-ho brås på honom? Nåja, nu när han är äldre är det inte så illa …”

Yeong-ho såg stött ut. ”Varför anklagar du mig?”

”Fast å andra sidan”, fortsatte In-hye utan att ta notis om honom, ”vägrade Yeong-hye att säga ett enda ord till honom, så det är klart att han blev upprörd – jag menar, hon är ju hans dotter …”

”Att tvångsmata henne var absolut att gå för långt, men vad fick henne egentligen att sluta äta kött? Och varför skar hon upp handleden? Jag har aldrig varit med om något liknande. Hur ska hon kunna se sin man i ansiktet?” Yeong-hos fru såg fortfarande chockad ut.

Utskriven – med andra ord skulle jag åter tvingas leva med denna besynnerliga, skrämmande kvinna, hon och jag tillsammans i samma lägenhet.

Medan In-hye tittade till min fru bytte jag till hennes makes t-shirt och gick till badrummet en trappa upp. Jag sköljde av mig det svarta stelnade blodet i duschens ljumma vattenstrålar. Jag betraktade mig själv i spegeln. Hela historien fick det att krypa i skinnet på mig. Det kändes inte verkligt. I den stunden var det inte bestörtning eller förvirring jag kände när jag tänkte på min fru, utan den djupaste avsky.

När In-hye hade gått hem var de enda som var kvar i sjuksalen utöver jag själv och min fru en skolflicka som vårdades för en brusten blindtarm, samt hennes föräldrar. De kastade hela tiden förstulna blickar mot mig där jag vakade vid min hustrus sjukbädd, och det var uppenbart att de viskade med varandra. Men om bara några minuter skulle denna långa söndag vara över och måndagen ta vid, vilket innebar att jag inte längre skulle behöva titta på denna kvinna. Jag förväntade mig att Yeong-ho skulle avlösa mig och att min fru skulle bli utskriven dagen därpå. Utskriven – med andra ord skulle jag åter tvingas leva med denna besynnerliga, skrämmande kvinna, hon och jag tillsammans i samma lägenhet. Jag orkade knappt tänka på det.

Klockan nio nästa kväll kom jag till sjukhuset igen. Yeong-ho hälsade mig med ett leende.

”Du måste vara trött, eller hur?” sa han.

”Hur mår barnen?”

”Ji-woos pappa tar hand om dem i dag.”

Om mina arbetskamrater ändå hade bestämt sig för att gå ut efter jobbet hade jag haft den perfekta ursäkten för att undvika sjukhuset i ytterligare två timmar. Men det var måndag, så någon sådan respit fanns inte på kartan.

”Hur är det med henne?”

”Hon har bara sovit. Det ser man utan att behöva fråga. Hon åt det de gav henne … det verkar som om hon kommer att bli bra.”

Yeong-ho försökte uppenbarligen trösta mig och han lyckades faktiskt mildra mitt usla humör en smula. En kort stund efter att han hade gått, just som jag funderade på att lossa på slipsen och fräscha upp mig lite, knackade det på dörren.

Till min förvåning var det min svärmor.

”Jag skäms så förfärligt”, började hon babbla så fort hon kom in.

”Det finns ingen anledning att skämmas. Hur är det?”

”Ja, du ser hur det är när man blir gammal, minsta chock …” Hon hade tagit med sig en kasse, som hon nu räckte fram mot mig.

”Vad är det här?”

”Något jag gjorde i ordning innan vi åkte upp till Seoul. Man tynar bort när man går flera månader utan kött, verkar det som, så … ät det här tillsammans, du och Yeong-hye. Det är getextrakt. Jag var rädd att In-hye och hennes man skulle försöka hindra mig från att gå hit om de visste. Försök att ge det här till Yeong-hye, säg åt henne att det är örtmedicin. Jag blandade i en massa kryddörter för att dölja lukten. Hon har blivit så mager, flickstackarn, som ett spöke, och med allt blod hon har förlorat också …”

Jag började bli innerligt trött på denna envisa ”moderskärlek”.

”Det finns ingen kokplatta här, eller hur? Jag går och ser efter om de har en inne på sköterskeexpeditionen.” Hon tog upp ett av paketen ur kassen och gick. Medan jag lindade slipsen flera varv runt handen och kramade ihop den till en boll kände jag hur jag började reta upp mig igen, och irritationen som Yeong-ho tillfälligt hade dämpat återvände. En stund senare vaknade min fru. Först då, när jag insåg hur tursamt det var att hon inte hade vaknat när jag var ensam med henne, kunde jag se svärmors ankomst som något positivt.

Med dyster och likgiltig min och blicken fylld av något som låg märkligt nära medlidande, räckte min fru tillbaka muggen till sin mor.

När min svärmor kom tillbaka var hon det första min fru fäste blicken på. Den äldre kvinnan log med hela ansiktet så fort hon steg in genom dörren, medan min frus ansiktsuttryck var svårtolkat. Hon hade varit sängliggande hela dagen och om det nu berodde på droppet eller helt enkelt kom sig av svullnaden så var hon nu likblek i ansiktet, nästan lika vit som mjölk.

Med en ångande pappersmugg i ena handen fattade svärmor min frus hand i den andra.

”Här …” Hennes ögon fylldes med tårar. ”Ta det här. Åh, titta på ditt ansikte.” Min fru tog lydigt emot muggen. ”Det är örtmedicin. Det sägs att det ska vara stärkande. Förr i tiden, innan du gifte dig, brukade vi göra i ordning samma sorts medicin till dig, minns du det?”

Min fru sniffade på det och skakade på huvudet. ”Det här är inte örtmedicin.” Med dyster och likgiltig min och blicken fylld av något som låg märkligt nära medlidande, räckte min fru tillbaka muggen till sin mor.

”Det är örtmedicin. Håll för näsan och drick det fort.”

”Jag tänker inte dricka det.”

”Drick. Det är vad din mor vill. Till och med de döda får sin vilja igenom, men du struntar i din mors.”

Hon höll muggen mot min frus läppar.

”Är det verkligen örtmedicin?”

”Naturligtvis, jag sa ju det.”

Min fru höll för näsan och tog en klunk av den svarta vätskan. Min svärmor var ett enda stort leende. ”Mer, drick mer!” ropade hon. Ögonen lyste under de rynkiga ögonlocken.

”Jag ställer det här och dricker det lite senare.”

Min fru lade sig ner mot kuddarna igen.

”Vad vill du äta? Ska jag köpa något sött för att ta bort eftersmaken?”

”Det behövs inte.”

Den gamla kvinnan fortsatte ändå att tjata på mig om att gå och leta upp en affär. Jag vägrade låta henne styra och ställa över mig och till slut gick hon själv för att hitta en butik. Då kastade min fru av sig täcket och steg upp.

”Vart är du på väg?”

”Toaletten.”

Jag tog droppåsen och följde efter henne. Hon hängde upp påsen inne på toaletten och låste dörren. Sedan, till ljudet av stönanden och hulkanden, kräktes hon upp allt hon hade i magen.

Hon stapplade ut från toaletten, åtföljd av lukten av magsaft och sur halvsmält mat. Eftersom jag inte gjorde det åt henne var hon tvungen att bära droppåsen i sin bandagerade vänsterhand, men hon höll den inte tillräckligt högt så en liten mängd blod började rinna tillbaka genom slangen. På vingliga ben gick hon och hämtade kassen med getextrakt som hennes mor hade ställt bredvid sängen. Hon höll den tunga kassen i höger hand, utan att ta notis om att droppnålen fortfarande satt instucken där. Sedan lämnade hon rummet – och jag hade inte minsta lust att ta reda på vad hon hade i kikaren.

Efter ett tag smällde det så hårt i dörren att skolflickan och hennes mor gjorde sura miner, och min svärmor störtade in. Hon hade ett kexpaket i ena handen och papperskassen i den andra – en hastig blick var nog för att se att den svarta vätskan hade läckt ut.

”Men herr Cheong, vad tänker ni på som bara sitter där på det där viset? Förstod ni inte vad hon tänkte göra?”

Mest av allt var jag starkt frestad att bara lämna sjukhuset och gå hem.

”Har du någon aning om vad det här är värt, Yeong-hye? Ska du bara kasta bort det? Pengar som dina egna föräldrar har skrapat ihop i sitt anletes svett? Och du ska kalla dig min dotter!”

Så fort jag fick syn på min fru, som stod dubbelvikt, såg jag att hennes röda blod sakta rann baklänges ner i droppåsen.

”Titta på dig själv! Om du slutar äta kött, slukar världen dig hel och hållen. Gå och se dig i spegeln, gå nu, och säg mig sedan hur du ser ut.”

Alla djur jag åt. Deras liv har fastnat där. Blod och kött, alla dessa slaktade kroppar ligger utspridda inom mig, och även om de fysiska resterna har utsöndrats klibbar deras liv fortfarande envist fast vid mina inälvor.

Så småningom övergick det gälla skrikandet i dämpad gråt. Men min fru bara tittade på den snyftande gamla kvinnan som om hon var en främling, och till sist, som om hon bestämt sig för att nu fick det räcka, lade hon sig i sängen igen. Hon drog upp täcket till hakan och slöt ögonen. Först då lyfte jag upp droppåsen, nu till hälften fylld av blod.

Jag vet inte varför den där människan gråter. Jag vet inte varför hon hela tiden stirrar på mitt ansikte heller, som om hon vill svälja det. Eller varför hon smeker bandaget på min handled med sina darriga händer.

Det är ingen fara med min handled. Jag känner inte av den. Det är i bröstet jag har ont. Något har fastnat i mellangärdet. Jag vet inte vad det kan vara. Nuförtiden sitter det där permanent. Trots att jag har slutat bära behå känner jag den där klumpen hela tiden. Hur djupt jag än andas in vägrar den att försvinna.

Tjut och ylanden, sammansnärjda i lager på lager, har skapat klumpen. På grund av kött. Jag åt för mycket kött. Alla djur jag åt. Deras liv har fastnat där. Blod och kött, alla dessa slaktade kroppar ligger utspridda inom mig, och även om de fysiska resterna har utsöndrats klibbar deras liv fortfarande envist fast vid mina inälvor.

En gång, bara en gång till, vill jag skrika. Jag vill kasta mig ut genom det kolsvarta fönstret. Kanske skulle det äntligen få klumpen att försvinna ur kroppen. Ja, det skulle kanske fungera.

Ingen kan hjälpa mig. Ingen kan rädda mig. Ingen kan få mig att andas.

Jag satte min svärmor i en taxi och när jag kom tillbaka var det mörkt i rummet. Skolflickan och hennes mor, förmodligen trötta på all uppståndelse, hade slagit av tv:n och släckt ljuset lite tidigare och dragit för sitt skynke. Min fru låg och sov. Jag lade mig i den obekväma, trånga extrasängen och försökte somna. Jag hade inte den blekaste aning om hur jag skulle få rätsida på detta elände. Bara en sak var säker, och det var att alltihop skulle leda till en förfärlig massa besvär för min del.

När jag äntligen lyckades somna drömde jag att jag dödade någon. Med all kraft stötte jag en kniv i magen på personen och stoppade sedan in handen och slet ut de långa, hopslingrade tarmarna. Som när man äter fisk plockade jag bort det slemmiga köttet och musklerna och lämnade bara benen kvar. Men i samma ögonblick som jag vaknade mindes jag inte längre vem jag hade dödat.

Det var tidigt på morgonen, fortfarande mörkt. Driven av ett märkligt tvång drog jag täcket av min fru. Jag trevade i kolmörkret, men kände inget blod, inga utslitna tarmar. Jag kunde höra den andra patienten andas i sömnen, korta kippande andetag, men min fru var onaturligt tyst. Jag genomfors av en egendomlig skälvning, sträckte fram pekfingret och lade det under hennes näsa. Hon levde.

När jag vaknade igen var det redan tänt i rummet.

”Ni sov så djupt”, sa den unga flickans mor. ”Ni vaknade inte ens när de kom in med maten.” Det lät som om hon tyckte ganska synd om mig. Jag såg matbrickan som stod kvar på sängen. Min fru hade inte ens öppnat locket på risskålen, hon hade lämnat brickan orörd och gått … vart? Dessutom hade venkatetern ryckts ut och den blodiga nålen dinglade i änden av den långa plastslangen.

”Vart gick hon?” frågade jag och torkade bort spåren av saliv runt munnen.

”Hon var redan borta när vi vaknade.”

”Va? I så fall borde ni ha väckt mig.”

”Även om jag hade försökt, sover ni som en stock … jag hade naturligtvis väckt er om jag trodde att något hade hänt.” Hon blev röd i ansiktet, av antingen ilska eller osäkerhet.

Jag rättade till kläderna, rusade ut och skyndade genom korridoren mot hissen medan jag otåligt såg mig omkring överallt, men min fru syntes inte till någonstans. Jag hade inte tid med det här. Jag hade sagt till på jobbet att jag skulle komma två timmar senare än vanligt; vid det här laget borde min fru redan vara på gång att bli utskriven. Jag bestämde mig för att när vi kom hem skulle jag säga till henne, och till mig själv också, att vi helt enkelt skulle tänka på alltsammans som en ond dröm.

Hon hade tagit av sig bäddskjortan och lagt den i knät så att hennes markerade nyckelben, utmärglade bröstkorg och bruna bröstvårtor var helt blottade.

Jag tog hissen ner till bottenvåningen. Hon var inte i entréhallen, så jag skyndade ut i sjukhusets trädgård, andfådd men noga med att genomsöka området ordentligt. De enda som befann sig i trädgården var de patienter som redan hade ätit frukost. Morgonkylan skulle snart släppa och det var redan ganska milt i luften. Man kunde avgöra vilka som var långtidsinlagda utifrån hur de såg ut – om de såg trötta och molokna ut eller om de verkade fridfulla. När jag närmade mig fontänen, som var torrlagd, märkte jag att det var någon sorts uppståndelse på gång; de som hade samlats där stod och tittade på någonting. Jag trängde mig fram mellan dem tills jag hade fri sikt.

Min fru satt på en bänk vid fontänen. Hon hade tagit av sig bäddskjortan och lagt den i knät så att hennes markerade nyckelben, utmärglade bröstkorg och bruna bröstvårtor var helt blottade. Bandaget satt inte kvar runt handleden och blodet som sipprade ut såg ut att slicka sakta runt stygnen. Solen strålade över hennes ansikte och nakna kropp.

”Hur länge har hon suttit där på det här viset?”

”Bevare mig väl … hon ser ut som om hon kommer från mentalvårdsavdelningen.”

”Vad är det hon håller i?”

”Det ser ut som om hon kramar någonting i handen.”

”Åh, titta där. Nu kommer de.”

När jag vred på huvudet för att kasta en blick över axeln fick jag se en manlig sjuksköterska och en medelålders vakt komma springande, båda två med bister uppsyn. Jag tittade på min frus utmattade ansikte, hennes läppar var fläckade av blod likt slarvigt målat läppstift. Hennes blick, som hon hade hållit stint fäst på de församlade åskådarna, mötte min. Ögonen glittrade, som om de var fyllda med vatten.

Jag känner inte den där kvinnan, tänkte jag för mig själv. Och det var sant. Det var ingen lögn. Icke desto mindre, tvingad av förpliktelser som inte lät sig ignoreras, började jag gå mot henne, en reaktion jag inte för mitt liv kunde kontrollera.

”Men älskling, vad håller du på med?” mumlade jag med låg röst, och plockade upp bäddskjortan för att skyla hennes bara bröst.

”Det är varmt, så …” Hon smålog – hennes gamla vanliga leende, ett leende som inte kunde vara mer välbekant och som jag hade trott att jag kände så väl. ”Det är varmt, så jag klädde av mig.” När hon lyfte vänster hand för att skugga pannan mot solskenet blottades skärsåren på handleden.

”Har jag gjort något fel?”

Jag bände upp hennes knutna högerhand. En fågel som hade klämts ihjäl i hennes grepp föll ner på bänken. Det var en liten glasögonfågel som saknade fjädrar här och var. Nedanför märken efter tänder som såg ut att ha orsakats av ett rovdjur, bredde fläckar av klarrött blod sakta ut sig.

Fortsättning följer…

Publicerad
1 day sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
2 days sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 weeks sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
4 weeks sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad