Kvinnorna stannade kvar i lägenheten för att lugna ner barnen. Yeong-ho tog hand om min svärmor, som hade svimmat, och min svåger och jag körde min fru till närmsta akutmottagning. Läget var inte längre kritiskt så hon flyttades till ett rum för två patienter på en allmänmedicinsk avdelning, och först då upptäckte vi att våra kläder var nedfläckade av torkat blod.

Min fru somnade med en droppkateter i höger arm. Vi betraktade hennes sovande ansikte under tystnad. Som om någon sorts lösning stod skriven där. Som om jag skulle kunna lista ut svaret om jag bara fortsatte att granska hennes ansikte.

”Kan du följa med ut en stund?” frågade jag min svåger. Han såg ut som om han hade något på hjärtat, men han nöjde sig med ett avvaktande ”Okej”. Jag tog upp 20 000 won ur fickan, det var allt jag hade där, och gav dem till honom.

”Ta det här och gå och köp nya kläder.”

”Jag? Nej, nej, min fru tar med sig rena kläder när hon kommer hit.”

Yeong-ho och hans fru kom dit på kvällen, tillsammans med In-hye. Min svärfar hade tydligen fortfarande inte lugnat ner sig. Svärmor hade insisterat på att få följa med till sjukhuset, men det hade Yeong-ho bestämt motsatt sig.

”Vad i hela friden var det som hände?” utbrast Yeong-hos fru. ”Och rakt framför ögonen på barnen …” Hon måste ha gråtit, för sminket hade runnit ut och ögonen var svullna. ”Din far gick faktiskt för långt. Hur kunde han slå sin dotter mitt framför hennes man? Har han alltid varit sådan?”

”Han har ju alltid haft ett häftigt humör”, medgav In-hye. ”Har du inte märkt hur Yeong-ho brås på honom? Nåja, nu när han är äldre är det inte så illa …”

Yeong-ho såg stött ut. ”Varför anklagar du mig?”

”Fast å andra sidan”, fortsatte In-hye utan att ta notis om honom, ”vägrade Yeong-hye att säga ett enda ord till honom, så det är klart att han blev upprörd – jag menar, hon är ju hans dotter …”

”Att tvångsmata henne var absolut att gå för långt, men vad fick henne egentligen att sluta äta kött? Och varför skar hon upp handleden? Jag har aldrig varit med om något liknande. Hur ska hon kunna se sin man i ansiktet?” Yeong-hos fru såg fortfarande chockad ut.

Utskriven – med andra ord skulle jag åter tvingas leva med denna besynnerliga, skrämmande kvinna, hon och jag tillsammans i samma lägenhet.

Medan In-hye tittade till min fru bytte jag till hennes makes t-shirt och gick till badrummet en trappa upp. Jag sköljde av mig det svarta stelnade blodet i duschens ljumma vattenstrålar. Jag betraktade mig själv i spegeln. Hela historien fick det att krypa i skinnet på mig. Det kändes inte verkligt. I den stunden var det inte bestörtning eller förvirring jag kände när jag tänkte på min fru, utan den djupaste avsky.

När In-hye hade gått hem var de enda som var kvar i sjuksalen utöver jag själv och min fru en skolflicka som vårdades för en brusten blindtarm, samt hennes föräldrar. De kastade hela tiden förstulna blickar mot mig där jag vakade vid min hustrus sjukbädd, och det var uppenbart att de viskade med varandra. Men om bara några minuter skulle denna långa söndag vara över och måndagen ta vid, vilket innebar att jag inte längre skulle behöva titta på denna kvinna. Jag förväntade mig att Yeong-ho skulle avlösa mig och att min fru skulle bli utskriven dagen därpå. Utskriven – med andra ord skulle jag åter tvingas leva med denna besynnerliga, skrämmande kvinna, hon och jag tillsammans i samma lägenhet. Jag orkade knappt tänka på det.

Klockan nio nästa kväll kom jag till sjukhuset igen. Yeong-ho hälsade mig med ett leende.

”Du måste vara trött, eller hur?” sa han.

”Hur mår barnen?”

”Ji-woos pappa tar hand om dem i dag.”

Om mina arbetskamrater ändå hade bestämt sig för att gå ut efter jobbet hade jag haft den perfekta ursäkten för att undvika sjukhuset i ytterligare två timmar. Men det var måndag, så någon sådan respit fanns inte på kartan.

”Hur är det med henne?”

”Hon har bara sovit. Det ser man utan att behöva fråga. Hon åt det de gav henne … det verkar som om hon kommer att bli bra.”

Yeong-ho försökte uppenbarligen trösta mig och han lyckades faktiskt mildra mitt usla humör en smula. En kort stund efter att han hade gått, just som jag funderade på att lossa på slipsen och fräscha upp mig lite, knackade det på dörren.

Till min förvåning var det min svärmor.

”Jag skäms så förfärligt”, började hon babbla så fort hon kom in.

”Det finns ingen anledning att skämmas. Hur är det?”

”Ja, du ser hur det är när man blir gammal, minsta chock …” Hon hade tagit med sig en kasse, som hon nu räckte fram mot mig.

”Vad är det här?”

”Något jag gjorde i ordning innan vi åkte upp till Seoul. Man tynar bort när man går flera månader utan kött, verkar det som, så … ät det här tillsammans, du och Yeong-hye. Det är getextrakt. Jag var rädd att In-hye och hennes man skulle försöka hindra mig från att gå hit om de visste. Försök att ge det här till Yeong-hye, säg åt henne att det är örtmedicin. Jag blandade i en massa kryddörter för att dölja lukten. Hon har blivit så mager, flickstackarn, som ett spöke, och med allt blod hon har förlorat också …”

Jag började bli innerligt trött på denna envisa ”moderskärlek”.

”Det finns ingen kokplatta här, eller hur? Jag går och ser efter om de har en inne på sköterskeexpeditionen.” Hon tog upp ett av paketen ur kassen och gick. Medan jag lindade slipsen flera varv runt handen och kramade ihop den till en boll kände jag hur jag började reta upp mig igen, och irritationen som Yeong-ho tillfälligt hade dämpat återvände. En stund senare vaknade min fru. Först då, när jag insåg hur tursamt det var att hon inte hade vaknat när jag var ensam med henne, kunde jag se svärmors ankomst som något positivt.

Med dyster och likgiltig min och blicken fylld av något som låg märkligt nära medlidande, räckte min fru tillbaka muggen till sin mor.

När min svärmor kom tillbaka var hon det första min fru fäste blicken på. Den äldre kvinnan log med hela ansiktet så fort hon steg in genom dörren, medan min frus ansiktsuttryck var svårtolkat. Hon hade varit sängliggande hela dagen och om det nu berodde på droppet eller helt enkelt kom sig av svullnaden så var hon nu likblek i ansiktet, nästan lika vit som mjölk.

Med en ångande pappersmugg i ena handen fattade svärmor min frus hand i den andra.

”Här …” Hennes ögon fylldes med tårar. ”Ta det här. Åh, titta på ditt ansikte.” Min fru tog lydigt emot muggen. ”Det är örtmedicin. Det sägs att det ska vara stärkande. Förr i tiden, innan du gifte dig, brukade vi göra i ordning samma sorts medicin till dig, minns du det?”

Min fru sniffade på det och skakade på huvudet. ”Det här är inte örtmedicin.” Med dyster och likgiltig min och blicken fylld av något som låg märkligt nära medlidande, räckte min fru tillbaka muggen till sin mor.

”Det är örtmedicin. Håll för näsan och drick det fort.”

”Jag tänker inte dricka det.”

”Drick. Det är vad din mor vill. Till och med de döda får sin vilja igenom, men du struntar i din mors.”

Hon höll muggen mot min frus läppar.

”Är det verkligen örtmedicin?”

”Naturligtvis, jag sa ju det.”

Min fru höll för näsan och tog en klunk av den svarta vätskan. Min svärmor var ett enda stort leende. ”Mer, drick mer!” ropade hon. Ögonen lyste under de rynkiga ögonlocken.

”Jag ställer det här och dricker det lite senare.”

Min fru lade sig ner mot kuddarna igen.

”Vad vill du äta? Ska jag köpa något sött för att ta bort eftersmaken?”

”Det behövs inte.”

Den gamla kvinnan fortsatte ändå att tjata på mig om att gå och leta upp en affär. Jag vägrade låta henne styra och ställa över mig och till slut gick hon själv för att hitta en butik. Då kastade min fru av sig täcket och steg upp.

”Vart är du på väg?”

”Toaletten.”

Jag tog droppåsen och följde efter henne. Hon hängde upp påsen inne på toaletten och låste dörren. Sedan, till ljudet av stönanden och hulkanden, kräktes hon upp allt hon hade i magen.

Hon stapplade ut från toaletten, åtföljd av lukten av magsaft och sur halvsmält mat. Eftersom jag inte gjorde det åt henne var hon tvungen att bära droppåsen i sin bandagerade vänsterhand, men hon höll den inte tillräckligt högt så en liten mängd blod började rinna tillbaka genom slangen. På vingliga ben gick hon och hämtade kassen med getextrakt som hennes mor hade ställt bredvid sängen. Hon höll den tunga kassen i höger hand, utan att ta notis om att droppnålen fortfarande satt instucken där. Sedan lämnade hon rummet – och jag hade inte minsta lust att ta reda på vad hon hade i kikaren.

Efter ett tag smällde det så hårt i dörren att skolflickan och hennes mor gjorde sura miner, och min svärmor störtade in. Hon hade ett kexpaket i ena handen och papperskassen i den andra – en hastig blick var nog för att se att den svarta vätskan hade läckt ut.

”Men herr Cheong, vad tänker ni på som bara sitter där på det där viset? Förstod ni inte vad hon tänkte göra?”

Mest av allt var jag starkt frestad att bara lämna sjukhuset och gå hem.

”Har du någon aning om vad det här är värt, Yeong-hye? Ska du bara kasta bort det? Pengar som dina egna föräldrar har skrapat ihop i sitt anletes svett? Och du ska kalla dig min dotter!”

Så fort jag fick syn på min fru, som stod dubbelvikt, såg jag att hennes röda blod sakta rann baklänges ner i droppåsen.

”Titta på dig själv! Om du slutar äta kött, slukar världen dig hel och hållen. Gå och se dig i spegeln, gå nu, och säg mig sedan hur du ser ut.”

Alla djur jag åt. Deras liv har fastnat där. Blod och kött, alla dessa slaktade kroppar ligger utspridda inom mig, och även om de fysiska resterna har utsöndrats klibbar deras liv fortfarande envist fast vid mina inälvor.

Så småningom övergick det gälla skrikandet i dämpad gråt. Men min fru bara tittade på den snyftande gamla kvinnan som om hon var en främling, och till sist, som om hon bestämt sig för att nu fick det räcka, lade hon sig i sängen igen. Hon drog upp täcket till hakan och slöt ögonen. Först då lyfte jag upp droppåsen, nu till hälften fylld av blod.

Jag vet inte varför den där människan gråter. Jag vet inte varför hon hela tiden stirrar på mitt ansikte heller, som om hon vill svälja det. Eller varför hon smeker bandaget på min handled med sina darriga händer.

Det är ingen fara med min handled. Jag känner inte av den. Det är i bröstet jag har ont. Något har fastnat i mellangärdet. Jag vet inte vad det kan vara. Nuförtiden sitter det där permanent. Trots att jag har slutat bära behå känner jag den där klumpen hela tiden. Hur djupt jag än andas in vägrar den att försvinna.

Tjut och ylanden, sammansnärjda i lager på lager, har skapat klumpen. På grund av kött. Jag åt för mycket kött. Alla djur jag åt. Deras liv har fastnat där. Blod och kött, alla dessa slaktade kroppar ligger utspridda inom mig, och även om de fysiska resterna har utsöndrats klibbar deras liv fortfarande envist fast vid mina inälvor.

En gång, bara en gång till, vill jag skrika. Jag vill kasta mig ut genom det kolsvarta fönstret. Kanske skulle det äntligen få klumpen att försvinna ur kroppen. Ja, det skulle kanske fungera.

Ingen kan hjälpa mig. Ingen kan rädda mig. Ingen kan få mig att andas.

Jag satte min svärmor i en taxi och när jag kom tillbaka var det mörkt i rummet. Skolflickan och hennes mor, förmodligen trötta på all uppståndelse, hade slagit av tv:n och släckt ljuset lite tidigare och dragit för sitt skynke. Min fru låg och sov. Jag lade mig i den obekväma, trånga extrasängen och försökte somna. Jag hade inte den blekaste aning om hur jag skulle få rätsida på detta elände. Bara en sak var säker, och det var att alltihop skulle leda till en förfärlig massa besvär för min del.

När jag äntligen lyckades somna drömde jag att jag dödade någon. Med all kraft stötte jag en kniv i magen på personen och stoppade sedan in handen och slet ut de långa, hopslingrade tarmarna. Som när man äter fisk plockade jag bort det slemmiga köttet och musklerna och lämnade bara benen kvar. Men i samma ögonblick som jag vaknade mindes jag inte längre vem jag hade dödat.

Det var tidigt på morgonen, fortfarande mörkt. Driven av ett märkligt tvång drog jag täcket av min fru. Jag trevade i kolmörkret, men kände inget blod, inga utslitna tarmar. Jag kunde höra den andra patienten andas i sömnen, korta kippande andetag, men min fru var onaturligt tyst. Jag genomfors av en egendomlig skälvning, sträckte fram pekfingret och lade det under hennes näsa. Hon levde.

När jag vaknade igen var det redan tänt i rummet.

”Ni sov så djupt”, sa den unga flickans mor. ”Ni vaknade inte ens när de kom in med maten.” Det lät som om hon tyckte ganska synd om mig. Jag såg matbrickan som stod kvar på sängen. Min fru hade inte ens öppnat locket på risskålen, hon hade lämnat brickan orörd och gått … vart? Dessutom hade venkatetern ryckts ut och den blodiga nålen dinglade i änden av den långa plastslangen.

”Vart gick hon?” frågade jag och torkade bort spåren av saliv runt munnen.

”Hon var redan borta när vi vaknade.”

”Va? I så fall borde ni ha väckt mig.”

”Även om jag hade försökt, sover ni som en stock … jag hade naturligtvis väckt er om jag trodde att något hade hänt.” Hon blev röd i ansiktet, av antingen ilska eller osäkerhet.

Jag rättade till kläderna, rusade ut och skyndade genom korridoren mot hissen medan jag otåligt såg mig omkring överallt, men min fru syntes inte till någonstans. Jag hade inte tid med det här. Jag hade sagt till på jobbet att jag skulle komma två timmar senare än vanligt; vid det här laget borde min fru redan vara på gång att bli utskriven. Jag bestämde mig för att när vi kom hem skulle jag säga till henne, och till mig själv också, att vi helt enkelt skulle tänka på alltsammans som en ond dröm.

Hon hade tagit av sig bäddskjortan och lagt den i knät så att hennes markerade nyckelben, utmärglade bröstkorg och bruna bröstvårtor var helt blottade.

Jag tog hissen ner till bottenvåningen. Hon var inte i entréhallen, så jag skyndade ut i sjukhusets trädgård, andfådd men noga med att genomsöka området ordentligt. De enda som befann sig i trädgården var de patienter som redan hade ätit frukost. Morgonkylan skulle snart släppa och det var redan ganska milt i luften. Man kunde avgöra vilka som var långtidsinlagda utifrån hur de såg ut – om de såg trötta och molokna ut eller om de verkade fridfulla. När jag närmade mig fontänen, som var torrlagd, märkte jag att det var någon sorts uppståndelse på gång; de som hade samlats där stod och tittade på någonting. Jag trängde mig fram mellan dem tills jag hade fri sikt.

Min fru satt på en bänk vid fontänen. Hon hade tagit av sig bäddskjortan och lagt den i knät så att hennes markerade nyckelben, utmärglade bröstkorg och bruna bröstvårtor var helt blottade. Bandaget satt inte kvar runt handleden och blodet som sipprade ut såg ut att slicka sakta runt stygnen. Solen strålade över hennes ansikte och nakna kropp.

”Hur länge har hon suttit där på det här viset?”

”Bevare mig väl … hon ser ut som om hon kommer från mentalvårdsavdelningen.”

”Vad är det hon håller i?”

”Det ser ut som om hon kramar någonting i handen.”

”Åh, titta där. Nu kommer de.”

När jag vred på huvudet för att kasta en blick över axeln fick jag se en manlig sjuksköterska och en medelålders vakt komma springande, båda två med bister uppsyn. Jag tittade på min frus utmattade ansikte, hennes läppar var fläckade av blod likt slarvigt målat läppstift. Hennes blick, som hon hade hållit stint fäst på de församlade åskådarna, mötte min. Ögonen glittrade, som om de var fyllda med vatten.

Jag känner inte den där kvinnan, tänkte jag för mig själv. Och det var sant. Det var ingen lögn. Icke desto mindre, tvingad av förpliktelser som inte lät sig ignoreras, började jag gå mot henne, en reaktion jag inte för mitt liv kunde kontrollera.

”Men älskling, vad håller du på med?” mumlade jag med låg röst, och plockade upp bäddskjortan för att skyla hennes bara bröst.

”Det är varmt, så …” Hon smålog – hennes gamla vanliga leende, ett leende som inte kunde vara mer välbekant och som jag hade trott att jag kände så väl. ”Det är varmt, så jag klädde av mig.” När hon lyfte vänster hand för att skugga pannan mot solskenet blottades skärsåren på handleden.

”Har jag gjort något fel?”

Jag bände upp hennes knutna högerhand. En fågel som hade klämts ihjäl i hennes grepp föll ner på bänken. Det var en liten glasögonfågel som saknade fjädrar här och var. Nedanför märken efter tänder som såg ut att ha orsakats av ett rovdjur, bredde fläckar av klarrött blod sakta ut sig.

Fortsättning följer…