En arbetets poesi

[BOK] Vår gemensamma resa Mia Axelsson Dockhaveri förlag, 2017 Det är en vacker, poetisk skildring av arbete och obesvarad kärlek som ryms i Mia Axelssons Vår gemensamma resa. Från antagningstestet i början får vi följa tunnelbaneföraren på sitt arbete, oftast längs med gröna linjen mot Hagsätra. När jag läser känns det nästan som sidorna rinner […]

Det är en vacker, poetisk skildring av arbete och obesvarad kärlek som ryms i Mia Axelssons Vår gemensamma resa. Från antagningstestet i början får vi följa tunnelbaneföraren på sitt arbete, oftast längs med gröna linjen mot Hagsätra.

När jag läser känns det nästan som sidorna rinner mellan fingrarna och jag vill veta hur det går, men vid vissa rader måste jag stanna upp dröja kvar. Ibland kryper det i mig, som när det handlar om prisfest med personalnomineringar och hur närmaste chef kan ”uppmärksamma medarbetare med en guldklimpsformad pin”.

I dikterna får vi läsa om var det finns sågspån att täcka spyor med, hur man agerar vid en olycka och om bergväggen täckt med löv vid en av de stationer där man får lämna tåget för en kisspaus.

Det jag skulle välja att kalla bitterljuvt vackra är raderna om den obesvarade kärleken, den vars vita kappa föraren någon gång tycker sig skymta på perrongen. Men det är i växlingen mellan det sakliga i skildrandet av arbetet och det lite mer poetiska det verkligen glimrar till.