Till Lilla Hemmet invid Sankt Görans sjukhus på Kungsholmen i Stockholm kom små barn som fötts med syfilis. Eva F Dahlgren låter oss i Vad hände med barnen? ta del av livsödena för två flickor som vistades på Lilla Hemmet i sin berättelse om Rut och Kerstin, bägge födda år 1921 utom äktenskapet.
[BOK] Vad hände med barnen? Hur de minsta blev en handelsvara
Eva F Dahlgren
Forum, 2017
Kerstin var dotter till en av de prostituerade kvinnorna som suttit på Landskronaanstalten, dit kvinnor från hela landet skickades, vilka författaren skrivit om tidigare. Vad hände med barnen? avslutar Dahlgrens trilogi där titlarna Farfar var rasbiolog och Fallna kvinnor ingår.
Rut och Kerstin skulle komma att hamna på ”fosterbarnens ö” Gålö i Stockholms skärgård, där torpare var tvungna att ta emot fosterbarn på tioårskontrakt för att få behålla arrendet. Även om just själva Uppfostringsinrättningen på Gålö inte var vinstdrivande är den ekonomiska aspekten ständigt närvarande runt fosterbarnen. Däremot kom barnen att ses mindre som arbetskraft för att i stället efterfrågas för det emotionella en bit in på 1900-talet.
Trots en lag som infördes 1924,skedde även privat handel med barn – oklart är hur många som berördes. I tidningar annonserades såväl efter hem åt barn till ogifta mödrar som personer som kunde tänka sig att ta emot barn. Fattigdom och frånvaron av barnomsorg tas också upp som bidragande orsaker till att många ogifta mödrar inte kunde ta hand om barnen själva.
Dahlgren blandar de fakta hon finner i arkiven med fiktion, ett grepp som gör att man som läsare får en större inlevelse i människorna hon skildrar. Hon gör även avstickare från Rut och Kerstin bland de barn som framträder i arkivmaterialen. Jag får känslan av att det finns många historier som vill och måste fram, nästan som de skulle lösgjort sig ur journalerna och ivrigt ryckt i författarens ärm för att få hennes uppmärksamhet.
Men Ruts och Kerstins öden är de vi framför allt får följa genom boken, från den för många av barnen ödesdigra kvicksilverbehandlingen mot syfilis på Lilla Hemmet och genom deras uppväxt. Tydligt blir hur kön och fattigdom gjorde flickorna och kvinnorna dubbelt utsatta. För Kerstin, märkt som dottern till en syfilissmittad prostituerad inspärrad för lösdriveri, kan vi delvis ana följderna när hon hamnar i en sits där myndigheterna har ögonen på henne.
De historier vi möter i Vad hände med barnen? var som vi vet inte unika. Jag kan tänka mig att många i dag har släkthistorier som berörs.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
Den 27 januari uppmärksammas Förintelsens minnesdag. Den över nio timmar långa dokumentärfilmen Shoah visas på biografer runt om i världen, inte minst i Sverige under denna dag. Här framkallar judiska överlevanden svåra och detaljerade minnen från nazistiska koncentrationsläger. Men också lägervakter frågas ut, ibland med dold kamera. Johan Melander Hagborg, psykolog, skribent och forskare vid Göteborgs universitet, har besökt Judiska museet i Berlin, som visar utställningen Claude Lanzmann: The Recordings, om hur filmen gjordes.
Abraham Bomba, född i Beuthen 1913 och deporterad till Treblinka 1942, hade till uppgift att klippa håret på fångarna, strax utanför gaskammaren bara minuter före deras död. I Claude Lanzmanns dokumentärfilm Shoah (1985) ser vi Bomba i arbete på en frisörsalong i Tel Aviv. Han försöker återberätta minnet av hur en annan barberare plötsligt fick se sin fru och syster komma in i gaskammaren. Bomba anstränger sig för att återge hur vännen tvingades förbereda sin egen familj på att dö. Men språket lämnar honom. Minnet av traumat framträder, under tystnad, i grimaserna, tårarna och kroppens nedstängning.
Lanzmann uppmanar honom att fortsätta. ”Jag kan inte.” ”Du måste fortsätta Abe”, svarar Lanzmann.
40 år efter premiären betraktas Claude Lanzmanns (1925–2018) Shoah (1985) fortfarande som en av de bästa dokumentärfilmerna som någonsin gjorts. Den franske författaren och regissören Claude Lanzmann, själv från en judisk familj, filmade 220 timmar med intervjuer med offer, förövare och åskådare till Förintelsen i 14 länder under åren 1976–1981.
Han ägnade sedan fyra år till att klippa filmen som i sin slutversion är 9,5 timmar lång. Filmen saknar helt journalfilmer. Lanzmann och hans team filmade i stället platser och människor precis som de fann dem under sent 1970-tal. Överväxta ruiner av läger, försummade judiska kyrkogårdar, tysta och tomma avrättningsplatser som ingen verkade vilja minnas. ”Ett mästerverk, en förening mellan skräck och skönhet, en film fylld med magi” skrev Simone de Beauvoir i Le Monde 1985.
Andra kritiker beskrev den som ”århundradets filmhändelse”. Sedan jag såg filmen för första gången för 15 år sedan under en bilsemester genom Europa har jag inte kunnat sluta tänka på eller prata om den. Jag har använt den i undervisning på psykologprogrammet och återkommer till den ständigt i arbetet med traumatiserade människor. Att Shoah sätter outplånliga intryck verkar vara sant för de flesta som ser den och på Judiska museet i Berlin visas nu utställningen Lanzmann: The Recordings, som visas till den 12 april 2026. Utställningen fokuserar framför allt på de intervjuer som inte kom med i den slutgiltiga filmen.
Tillbaka till minnena. Ur Shoah. Foto: Les Films Aleph
Arbetet med filmen grundas på en sträng etik som regissören beskriver som en ”absolut vägran att förstå”. I en intervju med Der Spiegel från 2010 får Claude Lanzmann frågan om varför inga historiska orsaker till Förintelsen presenteras i filmen. ”Jag menar att de inte finns. Att vägra förstå var alltid min stenhårda position. Ställd inför frågan: ’Varför?’, som författaren Primo Levi ställde som fånge i Auschwitz, svarade en SS-officer: ’Det finns inget varför här’. Det är sant – sökandet efter ett varför är obscent”, blir hans svar.
Denna stränga regel – att vägra förstå – är kanske det som är svårast att omfamna med filmen. Och ändå; hur kommer det sig att just den film som utger sig för att vägra förstå får oss att förstå så oändligt mycket om Förintelsen och människan?
Förleder förövaren att minnas och berätta
”Tod ist ein Meister aus Deutschland ”(döden är en mäster från Tyskland) Paul Celan, Todesfuge,1947.
30 år efter att Paul Celans berömda lägerdikt publicerades första gången luras en sådan ”mäster”, lägerkommendanten Frans Suchomel, in i en intervju av Claude Lanzmann. De gamla nazistvakterna hade gäckat Lanzmann under flera år då de var närapå omöjliga att hitta och ännu svårare att övertygas om att ställa upp på intervjuer.
I filmen visar regissören tydligt att intervjun med Suchomel är en iscensättning. Vi får se bilder från den hemliga inspelningsbussen utanför Suchomels hus och vi får bevittna ett förberedande samtal där Lanzmann lovar honom att hans ansikte inte ska visas och att hans namn inte ska nämnas. Publiken förstår från början att den gamla SS-kommendanten blir lurad och förledd.
Suchomel spelas in i smyg med en dold kamera (nu för påseende på den nya utställningen) helt i motsats till vad regissören lovat, presenteras hans namn tydligt i filmen. Regissören frammanar Suchomels sadism och ubermensch-mästrande genom att tala medvetet dålig tyska och be ”magistern” förklara dödslägret Treblinkas alla mekanismer för en underdånig student. Han förser den gamla SS-kommendanten med en pekpinne, och en stor ritning över Treblinka som sätts upp på väggen. Fram ur människan Suchomel, som tidigare framstår som vilken fryntlig gammal morfar som helst, träder nu lägerkommendanten fram. Förövaren gömde sig ju inte bara geografiskt efter kriget utan även inuti människorna själva. Lanzmann lockar ut lägrens våld ur Suchomel genom att skapa noggrant förberedda iscensättningar av det förflutna.
Landskapet har markeringar som berättar var byggnader och platser låg. Ur Shoah. Foto: Les Films Aleph
Sekvensen inleds med att regissören får Suchomel att sjunga ”Treblinka-sången” som judarna tvingades lära sig sjunga vid ankomst till lägret: ”Med blicken riktad rakt fram, modiga och glada inför världen, marscherar trupperna till arbetet. Allt som betyder något för oss nu är Treblinka. Det är vårt öde, därför har vi på nolltid blivit ett med Treblinka. Vi känner bara till vår befälhavares ord, vi känner bara till lydnad och plikt. Vi vill tjäna och fortsätta tjäna tills den lilla turen gör slut på allt, hurra”! ”Högre!” beordrar regissören. Lanzmann inkarnerar lägervakten och Suchomel blir för en stund en fånge i ett hårresande återskapande av lägrets verklighet. ”Det där var unikt – ingen levande jude kan den i dag”, ler Suchomel.
Vinklade intervjuer
Lanzmanns tillvägagångssätt med Suchomels intervju har naturligtvis kritiserats. Forskaren Erin McGlothlin har fått full tillgång till intervjuns bortklippta material och visar i sin bok The Construction of Testimony (2020) hur Suchomels vittnesmål kraftigt vinklas och att exempelvis partier där han visar sig långt mer ångerfull klippts bort. Kritiken är begriplig. Människan Suchomel görs inte rättvisa och filmen riskerar att sprida en alltför ensidig bild av förövaren.
Lanzmann fokuserar egentligen inte på människornas individuella liv i filmen utan på den roll de uppfyller i ett större sammanhang. De får inga frågor om sina liv eller sitt mående efter kriget. Ibland försöker de berätta själva men får litet utrymme (med den nya utställningen förändras detta något). I stället berättar de om sina städer och samhällen, om dödsmaskinens alla intrikata delar och om distingerade makthavares reaktioner på vetskapen att Europas judar, sekund för sekund, utrotades. ”Remember this remember this…Every minute counts” som den judiska motståndsmannen viskade till den polska kuriren Jan Karski, efter att han smugglat in Karski i Warszawas ghetto 1944. Filmens ärende är att skapa en gestalt av Förintelsens dödsmaskineri helt utifrån offrens perspektiv. Hur kom Förintelsen och dess aktörer till dem vid tillfället det begav sig?
En intervjuare kan naturligtvis sätta sig ned och försöka förstå hela spektrumet av en förövares personlighet och varande i världen utanför förgripelserna. Det är dock inte denna mångfasetterade person som skadar och skändar offret. I övergreppets ögonblick, och i den utsattes kroppsminne av traumat, finns bara förövaren närvarande. Det var den och endast den delen av förövaren offren tvingades leva med i lägren, då är det också den delen som ska skildras.
Återbesöket framkallar minnesbilder och samtal. Ur Shoah. Foto: Les Films Aleph
Låt oss återvända till Abraham Bomba i Tel Aviv och scenen där Lanzmann driver offret att överträda sina egna gränser – att bortse från de signaler hans kropp sänder, och mot sin vilja fortsätta berätta. Som åskådare blir man orolig. Pressar han honom inte för hårt? Vilka konsekvenser kommer situationen att få för Bomba efteråt? Ännu en gång pressas han av en utländsk mäster att utföra något han inte vill, i det stora projektets namn. Språket rämnar, och det lilla barnets verktyg för kommunikation – gråten, mimiken och den spända kroppen är allt som är kvar. Smärtan i ursprungsupplevelsen levandegörs och historien återuppstår. Kroppens språk upphäver på det sättet tiden och överskrider rumsliga avstånd.
Bakom kulissen – en annan verklighet
Vad Lanzmann dock inte berättar är att Bomba är pensionerad från sin karriär som frisör. Frisersalongen är hyrd och en grupp frisörer och kunder har anlitats som statister enbart för att Bomba skulle kunna vittna. Det som berättas är sant, men omständigheterna kring berättelsen är det inte: scenen är en rekonstruktion. Till skillnad från intervjun med Frans Suchomel avslöjas inte denna iscensättning för publiken, men scenen är oförglömlig och förmedlar oändligt mycket mänsklig erfarenhet. Iscensättningen med Bomba gestaltar filmens, och de överlevandes, omöjliga uppdrag – att förmedla Förintelsens erfarenhet till eftervärlden.
Det första besökaren möter på den nya utställningen är en intervju med Lanzmannsmedarbetare Irena Steinfeldt Levy och Corinna Coulmas. De berättar hur intuitiv processen var och hur de till att börja med trevade sig fram. Låt oss minnas att detta var en tid innan ordet trauma tagit plats i kulturen. ”Han hjälpte offren att berätta genom sitt sätt att fråga. Han såg allt genom deras ögon och så att säga gick verkligen bredvid dem i minnet…så nära….du gick där och där och då såg du detta och detta och så vidare”, berättar de.
Filmen vägrar att psykologisera. Samtidigt ligger den väldigt nära ett psykoterapeutiskt arbete. Lanzmann ville befinna sig så nära offrens väg till döden som det bara vara möjligt, lika ovetande som de om den enorma dödmaskinens fulla monstrositet, lika närvarande i lukterna, synerna, ljuden och erfarenheten.
Analytikern ska inte förstå mer om analysandens erfarenhet än analysanden själv. Åtminstone får inte en sådan förståelse föregå den process analysanden företar sig att autentiskt uttrycka.
Kanske är det så man ska förstå Lanzmanns stränga etik? Att endast i ett så öppet och inlyssnande möte kan en sann förmedling av historien ske?
Ingen enskild handling förklaras
Naturligtvis har historiker föreslagit trovärdiga samverkande komponenter som kunde möjliggöra Förintelsen. Men att hitta helt kausala orsaker för enskilda människors handlingar är omöjligt. Det har Lanzmann ju rätt i. Våra mest avancerade rättspsykiatriska utredningar slår inte sällan fel vad gäller att förutse om person ska begå våldsbrott igen eller inte. Dessa handlingar ska inte förstås menar Lanzmann – bara beskrivas och avslöjas för vad de är.
Ur Shoah. Foto: Les Films Aleph
På utställningen visas ett klipp med Jan Piwonski, en polsk järnvägsarbetare vid stationen i Treblinka, kopplat till temat ”Kostnaden av att minnas”: ”Det var svårt…jag förstår att det är bra för er och er film men för mig är det svårt…varje gång ni intervjuat mig…hela veckan efter ser jag…dag som natt, återigen bilderna av spädbarn som slås sönder mot granar”.
Går det att utifrån historiska skeenden och förutsättningar hitta förklaringar som nästan likt ödet leder fram till sådana händelser? Shoahs svar är glasklart. Ingen enskild förövares handlingar ska förklaras eller förstås utifrån några historiska betingelser. Vid varje givet tillfälle är det en människa som förmår sig att utöva den brutala handlingen. Därmed blir den slutgiltiga filmens huvudtema – dödens inträffande och de vittnen som befann sig i dess mest omedelbara närhet – logisk. Det är ju här människornas slutgiltiga handlingar som avgör om offrens död ska inträffa eller inte. Även om det sker vid en miljon tillfällen. Sammantaget är Shoah ett häpnadsväckande arbete. Genom iscensättningar och alla dessa vittnens berättelser skapar filmen en gestaltning av Förintelsen för eftervärlden.
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson
Amalthea Frantz: Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar
Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.
”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.
Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet?
Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar.
En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari.
Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom.
Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull
Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering.
Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.
Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.
Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT
Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.
Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.
Det israeliska utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.
Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.
Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson
Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?
Elände Elände Elände Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.
2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?
Johan – Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!
Amalthea – Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.
Josephine – Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.
Vendela – Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!
Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?
Håkan – Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.
– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.
Alva – Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året.
Johan – Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.
Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?
Johan – Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.
Josephine – Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.
Amalthea – Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.
På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?
Josephine – Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.
Håkan – Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.
Vendela – Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.
Amalthea – I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera.
Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?
Alva – Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.
Vendela – ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”
Josephine – Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”
Johan – ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”
Amalthea – ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”
Håkan – ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.
Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.
– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.
I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.
Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala
Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.
”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala
– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.
– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.
Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.
Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.
En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.
Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.
Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.
Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.
I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren.
Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren?
– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza.
– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.
Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.
– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.
Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?
– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.
Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.
