Det är tidig morgon. Vårsolen tinar långsamt upp Christiania i hjärtat av Köpenhamn. De första turistgrupperna har redan hittat hit. Lösdrivande hundar som nyligen vaknat betraktar en grupp pensionärer som följer en pratglad guide. De får höra talas om Pusher street och den illegala droghandeln. Går in på christianiters gårdar och får berättat för sig hur fristaden kom till och hur det är att leva och bo här.

I trädgården framför sitt hus har Anders just hällt upp två koppar kaffe. Vi slår oss ned på en pall och en ölback i gräset för ett samtal som ska kretsa kring fristadens existensiella ångest.

– För enkelhetens skull kan vi likna Christiania vid en människa. Först handlade det om att bygga upp oss själva, ordna med ett badhus och sopsortering. Som 10-15-­­åring försökte vi hitta vår identitet för att i tjugoårsåldern se till att vi fick bättre boendeförhållanden. Nu, i fyrtio­års­åldern, har vi blivit husägare, vilket förändrar en människa i grunden. Du blir bunden, inte minst till höga lån, säger Anders, som reto­riskt lever upp till sitt fristadsnamn Historiefortællern – Sago­berättaren.

Det är inte många år sedan, men redan är året 2011 en historisk milstolpe sett ur Christianias perspektiv. Efter en längre tids press, under vilken den danska statens hot om att utrymma hela fristaden intensifierades, slöts ett avtal mellan stat och fristad. En fond upprättades genom vilken christianiterna tilläts att köpa de centrala delarna av det ockuperade kasern­området. Resterande mark och bygg­nader hyrs med varierat långa hyres­avtal. Från statens sida var målet tydligt, Christiania skulle ”normaliseras”.

Att avtalet över huvud taget kom till var som ett resultat av hur styrkeförhållandena mellan stat och fristad var där och då. Det menar Anders Historiefortællern. Alternativet var att förvandlas till en polisstat där de boende förr eller senare skulle tvingas ut ur sina hem.

– Om vi inte ingått avtalet och hållit fast vid att det är en ockupation, då vore det ett maktförhållande som gjorde att vi är kvar. Att hålla fast vi det fungerar bara så länge vi är starkast, och det var jag rädd för att vi inte var längre. Vi var inte starka nog för fortsatt konfrontation och det fungerade inte längre att enbart vara en motkultur, vi var tvungna att också vara en medkultur. Annars skulle vi förlora stödet bland befolkningen, säger Anders.

Arbetet i Smedjan pågår för fullt, här repareras cyklar och den välbekanta Christianiacykeln konstrueras. Risenga Manghezi tar en paus från sitt arbete för att återuppta det samtal som vi inledde utanför hans hem för fyra år sedan. Då var avtalet mellan stat och fristad rykande färskt, ett avtal som Risenga Manghezi menar har fått i huvudsak tre omedelbara konsekvenser.

– Generellt har vi fått mer lugn och ro på Christiania, folk behöver inte oroa sig för att bli utslängda från sina hus. Normaliseringen innebär också att Christiania får en lång rad regler och krav på sig, byggnadslagen exempelvis, säger han.

– Det kan medföra en gentrifiering när omkostnaderna stiger, det blir en kamp att hålla fast vid Christianias struktur och låga omkostnader och samtidigt hantera det ansvar vi har genom fonden. Den tredje konsekvensen handlar om gatan – Pusher street – som med sin handel nu är den enda delen som är olaglig.

För att förstå relationen mellan Chris­­tiania och droghandeln på Pusher street är det nödvändigt att blicka tillbaka, såväl fyra decennier som blott ett år. Alltsedan fristaden grundades har flertalet christianiter förespråkat en legalisering av cannabis. Bruket av produkterna som utvinns ur växten kom redan från starten att sätta sin prägel på området och en försäljning etab­lerades tidigt. Att inte döma individens leverne var en av fristadens grundbultar, något som kom att prövas i slutet av 1970-talet.

När kokain och heroin etablerats på den danska marknaden sökte sig fler tyngre missbrukare till det ockuperade området. Den sociala otryggheten och mänskliga misären ökade.

1979 tog christianiterna saken i egna händer, tyngre droger förbjöds och missbrukare och försäljare slängdes bokstavligt talat ut. Men försäljningen av cannabisprodukter tilläts fortfarande och med tiden tog organiserad brott­s­lighet över droghandeln på Pusher street. Konfrontationerna mellan polis och försäljare, så kallade pushers, blev våldsammare och mer frekventa. Nyhets­uppslag om större drogbeslag och våld satte press på christianiterna att göra något åt problemen.

– Vi vill generellt att cannabis ska vara legaliserat, men våld vill vi inte ha och inte en okontrollerad cannabis-supermarket där parti efter parti med färdig­rullade joints säljs, säger Risenga Man­ghezi.

Under senare delen av 00-talet trappade landets politiker åter upp retoriken, fri­stadens existens ifrågasattes och laglös­heten kring Pusher street var åter i fokus. Dansk polis fick ökade resurser för att begränsa droghandeln, som vuxit till en miljardindustri – en insats som gav tydliga resultat i antalet fängelsedomar, men som hade en begränsad effekt på handeln.

På senare tid har den allt hårdare miljön kring droghandeln inneburit att antalet pushers som bor i, eller har någon historisk koppling till, Christiania minskat. I stället anställs yngre och mer riskbenägna unga män, något som försvårar dialogen mellan christianiter och pushers, vilken historiskt sett fungerat i någon mån.

– Bara den senaste veckan har vi haft två konfrontationer här utanför Smedjan där pushers-hangarounds kastat sten mot polisen. Jag var tvungen att gå ut och ropa åt dem att sluta, trots att jag inte känner dem, säger Risenga Manghezi.

Skotten som avfyrades den 31 augusti 2016 skakade om christianiterna. Vid ett tillslag mot droghandeln blev två poliser och en civilperson skjutna av en 25-årig man. Jakten på gärningsmannen var intensiv, liksom pressen på christianiterna. Från polis och politiker var budskapet tydligt: antingen är ni med eller mot oss i kampen mot den organiserade brotts­lig­heten.

– Det var ett sent kvällsmöte dagen efter skottlossningen, alla mådde dåligt. Folk hade också skuldkänslor för att man inte gjort något, men enigheten var stor om att vi nu måste göra något. Vi beslöt att vi gemensamt skulle ta bort bodarna, vilket vi också gjorde morgonen därpå, säger Anders Historiefortællern.

Vi beslöt att vi gemensamt skulle ta bort bodarna, vilket vi också gjorde morgonen därpå.
Anders Historiefortællern, Christianiainvånare

Inom loppet av några dagar hölls flera möten. Under ett av dessa ställde sig företrädare för en grupp pushers upp för att presentera förslag på egna regler. Från och med nu skulle ingen på Pusher street vara maskerad, bodarna skulle inte byggas upp igen, drogerna skulle vara i fickorna och inte ligga framme och de skulle ha färre anställda.

– Nog ser man fortfarande resultat av vad vi gjorde, få maskerar sig och bodarna har inte kommit tillbaka. Samtidigt skulle jag vilja ha en timelap över utveckligen sedan skottlossningen. Man skulle se hur någon pusher staplar lådor på varandra, en annan tar fram ett parasoll och lägger fram drogerna, säger Risenga Manghezi.

– Marknaden styrs av krafter som inte bryr sig om Christiania. Visst, de förhåller sig till vad vi gör precis som de gör med polisens insatser. Men de har ingen respekt eller kärlek till Christiania, de är enbart motiverade av sina affärer.

Anna Böving var 16 år när hon träffade sin dåvarande kärlek i Stockholm. Året var 1976 och Anna bestämde sig för att flytta med till Christiania där pojkvännen bodde. Det var 41 år sedan och Anna bor fortfarande kvar.

– På den tiden var det verkligen en nedgången plats. Men jag tycker trots allt att det blivit för borgerligt, det var inte meningen att det skulle bli så mycket regler, säger hon.

Vi slår oss ned på två stolar i hennes trädgård. Runt husknuten arbetar en man från Christianias byggkontor med en el­ledning som inte fungerar. Anna Bö­vings händer är skitiga, värmepannan strular igen.

– Om vi nu betalar hyra för den här delen av Christiania så borde det väl ingå fungerande el och att kommunen ordnar saker för oss när de går sönder? Men nej, vi måste ordna och betala för allt själva, säger hon.

Anna Böving var emot avtalet med staten, men valde liksom övriga motståndare att till slut lägga ned sin röst. I dag är bitterheten påtaglig. Efter att ha lagt ned hundratusentals kronor på att asbestsanera huset, renovera taket och investera i solceller, så tillfaller huset vare sig Annas son eller för den delen Christia­nia om hon skulle gå bort.

Att spekulera kring avtalets eventuella effekter är onödigt, menar hon, effekterna är redan en realitet. För fem år sedan betalade hon en hyra på motsvarande 3 000 danska kronor, i dag uppges hyran vara 5 800 kronor med en värmekostnad på ytterligare flera tusen kronor under de kalla vintermånaderna. Men hyresökningen till trots är den allvarligaste effekten statens inblandning i christianiternas liv. ”Tanten”, som hon kallas, smyger omkring i buskarna.

– Förr kunde man bygga sin altan när man ville, men nu smyger i stället en tant från stadsbyggnadskontoret runt med en kamera utanför din trädgård och foto­graferar. Hon säger att ”nej, så får du inte göra”. Sedan får du ett brev på posten med böter. Så håller de inte ens på i en villaförort, säger Anna Böving och åter­går till den krånglande värmepannan.

Morgon har blivit till dag och handeln på Pusher street intensifieras. I ett av husen längs med gatan bjuder en man med smeknamnet Joker in till ett samtal. Allt­sedan förhandlingarna med staten inleddes är Joker motståndare till avtalet.

– Jag tycker inte om avtalet, men jag har gått in i det tillsammans med kollektivet och tar gemensamt ansvar för det. Men visst, en del av mig hoppas att det ska skrotas, säger han.

Joker medger att det är ett intressant experiment att äga mark och byggnader kollektivt genom en fond. Men liksom Anna Böving ser han redan prov på negativa konsekvenser. ”Tanten i busken”, som det talas om, sätter käppar i hjulet. Delar av Christiania är beläget på mark och i byggnader med historiska värden. Reg­lerna som förhindrar ingrepp är många.

– En man satte upp en liten grind vid ingången till sin gård, han fick böter för att den var byggd på mark som vi hyr, säger Joker.

Fristaden är ett levande socialt experiment, menar Joker, som ser med oro på hur förbuden riskerar att göra Christiania till ett museum som visar på hur hippies bodde förr i tiden. Fristadens slogan ”Bevara Christiania” har han inte mycket till övers för.

– Christiania är och ska vara ett levande experiment som ska utvecklas, inte beva­ras. Vi är inte hippies längre, även om en del har längre hår än andra. Våra barn är hiphopare och lyssnar på alla möjliga vidriga musikgenrer. Precis som jag gjorde när jag var ung, säger Joker.

I enlighet med avtalet ska ett antal hus i Christianias ytterområden avvecklas – rivas kort och gott. Några redan efter tio år, och halva den tiden har redan gått.

– Känslan är att Christiania är redo att offra en arm för att överleva, och vi är armen. Mitt hus ingår i det som måste rivas om 30 år. I vårt bostadsområde ska vi ha ett möte med företrädare för Christiania om hur avtalet kan förändras så att det inte måste ske, säger Joker.

För egen del är han inte orolig, Joker ser sig som en ockupant och har varit med förr. Men för hans son är det svårt att acceptera barndomshemmets öde.

– Även om min son inte bor hemma läng­re tar han det som en förolämpning. För mig innebär det att mitt hus ska rivas lagom till pensionen. Ingen ålder är en bra ålder för att tvingas ut ur sitt hem, inte heller när man är pensionär, säger Joker.

Ingen ålder är en bra ålder för att tvingas ut ur sitt hem, inte heller när man är pensionär.
Joker, Christianiainvånare

Utanför Inkøbscentralen, en centralt belägen samlingspunkt på Christi­ania, går livet sin gilla gång. Ett intilliggande hus renoveras, öl dricks och lek­­­platsen är full av barn. Christianiterna Jennifer och Kasper är på språng och vill egentligen inte svara på några frågor. Likväl finner de sig bekvämt tillrätta mot Inkøbscentralens fasad i den värmande vårsolen för en livlig diskussion.

– När du som journalist kommer och ställer frågor om avtalets konsekvenser blir det svårt för oss att svara kortfattat. Vi är mitt i en komplicerad process i vilken vi inte känner till avtalets verkliga konsekvenser. Men visst har avtalet redan fört med sig en del krångligheter, vi har ju med myndigheter att göra, säger Jennifer.

– Det handlar om att vi måste lära oss att leva med avtalet. Listan på krav har blivit fler och fler sedan avtalet ingicks. Det ligger i begreppet ”normalisering” att vi ska integreras i majoritetssamhället, säger Kasper.

Åter till Smedjan och Risenga Man­ghezi, som själv var en drivande kraft när avtalet slöts, ett avtal som han är fortsatt positiv till. Att plötsligt ha blivit mark- och bostadsägare kommer med en lång rad förpliktelser, och lika många möj­ligheter. Från att tidigare ha sett staten som en antagonist kan fristaden nu inleda en lång rad ekonomiska och praktiska samarbeten med stat och kommun. Omkostnader för värmeverk och ombyggnationer kan delas och lokala initiativ stöttas.

– Kommunen vill gärna inleda ett sam­arbete kring våra socialekonomiska verksamheter eftersom de ser en potential för människor som har svårt att passa in i det övriga samhället, säger Risenga Man­ghe­zi, som kom till Christiania för att arbeta i början av 2000-talet.

– Christiania har en viktigt funktion för Köpenhamn, med inkluderande arbets­platser, här har vi uppemot 40 lär­lingar och arbetare som inte passat in någon annanstans. Det handlar till stor del om personer som inte bor här. Ta Smedjan som exempel, här är det bara jag och en annan anställd som bor i Christiania.

När vi planerat att ses nästa gång, om fem år från i dag, har avtalet varit en rea­litet i över tio år. Förhoppningarna om var Christiania befinner sig då blandas med farhågor. Risenga Manghezi hoppas att cannabis vid den tiden legaliserats och att detta slagit ut droghandeln på Pusher street.

– Jag hoppas att vi på Christiania är tillräckligt starka för att definiera vad vi själva vill i samarbetet med kommunen, för då blir det riktigt bra. Då kan du kom­­ma hit om fem år och se solceller på taken och hur christianiter åker ut till kom­­muner runt om i landet och berättar om hur de liksom vi kan inkludera människor på arbetsmarknaden, säger han.

Den verkliga faran, menar han, är att christianiterna ska falla in i apati. I en framtid då det sakta men säkert blir dyrare att bo i området kan en förväntan smyga sig på om att kommunen ska åtgärda de problem som uppstår. Utvecklingen riskerar att stanna av och Christiania förvandlas till vilket bostadsområde som helst.

– Ett annat scenario som jag är rädd för är att utvecklingen kring Pusher street fort­sätter att förvärras med mer konfrontation och våld. Om våldet ökar kring gatan ökar även risken att folk faller in i apati av den anledningen. Det värsta vore om båda scenarierna inträffade samtidigt, vilket inte är helt otänkbart, säger han.

Att bibehålla engagemanget för Chris­­ti­anias konsensusdemokrati är avgö­rande för fristadens framtid. Den ofrån­komliga föryngringsprocessen som pågår skulle kunna vara det som håller apatin stången. Allt eftersom äldre christianiter flyttar ut, flera av hälsoskäl efter att ha levt ett hårt liv, fylls Christiania på med yngre invånare.

– Men de unga måste se till att ta sig rätten att få saker gjorda, de får inte vänta på att ges rätten att förändra något, säger Risenga Manghezi.

– Christiania är en plats där du hellre ber om lov i efterhand. Deras föräldrar bad inte om lov när de flyttade hit, även om flera av dem nu är mer konservativa. Det finns en gyllene regel om att det är så det blir.