Del 5: Den nya svenska modellen

När högerpolitiker pratar om dagens Sverige – i synnerhet sedan en rödgrön regering tog makten i valet 2014 – låter det ofta som att ingenting har förändrats sedan 80-talet. Vi lever i ett socialistiskt land där de flesta samhällsproblem beror på att den fria marknaden belagts med bojor i form av regleringar, tvång och förbud. Och ur ett internationellt perspektiv står Sverige naturligtvis fortfarande ut som ett land med höga skatter och stark välfärd. Samtidigt kan ingen blunda för de långtgående förändringar som faktisk ägt rum.

Bara sedan millennieskiftet har skattekvoten minskat från nästan 50 procent av BNP till knappt 43 procent. Sänkningen motsvarar ungefär den offentliga sektorns samlade utgifter för vård eller utbildning. Samtidigt har den offentliga välfärden förändrats i grunden genom introduktionen av valfrihetssystem och skattefinansierade privata alternativ, inte minst inom vård och skola.

Pensionssystemet har reformerats på ett sätt som i praktiken lägger en stor del av ansvaret för den framtida pensionen på individen. Medan de som gick i pension runt år 2005 hade en genomsnittlig pension motsvarande ungefär 65 procent av slutlönen fick de som gick i pension tio år senare bara 55 procent. Och de som föddes 1990 beräknas i genomsnitt få en pension motsvarande drygt 50 procent av slutlönen när de en dag går i pension. [131] Den som vill ha en hygglig pension i framtiden bör alltså ha ett eget privat pensionssparande, något som länge också uppmuntrades genom skatteavdrag.
På ett område har systemskiftet gått betydligt längre än på de flesta andra. Det gäller bostadsförsörjningen.
Den ekonomiska ojämlikheten har ökat dramatiskt, både genom förändringar i skattesystemet och större löneklyftor. Inom industrin har gapet mellan arbetare och tjänstemän återgått till samma nivå som på 1930-talet. [132] Samtidigt har sänkta skatter på kapital, avskaffad arvs- och förmögenhetsskatt och sänkt fastighetsskatt ökat klyftorna mellan de rikaste och resten.

Men på ett område har systemskiftet gått betydligt längre än på de flesta andra. Det gäller bostadsförsörjningen. Hur vi bor – eller inte bor – har påverkats både genom direkta förändringar av bostadspolitiken och indirekt genom att andra sociala och politiska förändringar får konsekvenser för bostadsmarknaden.

Växande klyftor bidrar i sig till ökad segregation och växande skillnader i boendestandard mellan olika samhällsgrupper – men effekten förstärks av en politik som gett marknadskrafterna ett större spelrum.

 
Bostadspolitikens död
Från åtminstone 1940-talet och fram till 1980-talet präglades den svenska bostadspolitiken av starka inslag av central planering och statlig finansiering. Ett högt bostadsbyggande var ett centralt politiskt och socialt mål och ett konjunkturpolitiskt verktyg.

Kommunerna ålades att regelbundet kartlägga behov och planera bostadsbyggandet på lång sikt medan staten bidrog till finansieringen genom förmånliga lån. Genom att kontrollera finansieringen respektive tilldelningen av mark och byggrätter kunde staten och kommunerna i stor utsträckning påverka hur, vad och för vem det byggdes. En industrialisering av byggandet uppmuntrades för att pressa kostnaderna och krav ställdes på en lägsta standard. Men även den byggherre som ville bygga alltför exklusivt straffades med minskade subventioner, vilket ibland även drabbade de kooperativa bostadsrörelserna som riktade sig till relativt välbeställda hyresgäster och ville bygga med en högre standard.

Det är lätt att förstå varför borgerliga politiker och företrädare för näringslivet länge såg den svenska bostadspolitiken som en form av ”planhushållning”. Samtidigt accepterade de den i praktiken och förespråkade ofta ännu ambitiösare mål för bostadsbyggandet än vad socialdemokratin gjorde. En orsak till det var förstås att det hade varit föga populärt att avskaffa en politik som gav tydliga resultat, både i form av minskad bostadsbrist och höjd standard. Men bostadspolitiken kan också ses som en del av den stora kompromiss som slöts mellan arbetarrörelsen och näringslivet på 30-talet.

Som Thord Strömberg påpekat var det höga bostadsbyggandet resultatet av ”ett synnerligen effektivt samarbete mellan den socialdemokratiskt dominerade staten, en stark och centraliserad fackföreningsrörelse och en välorganiserad privat industri dominerad av ett fåtal stora kapitalägare”. [133] God tillgång på billiga hyresrätter var något positivt även för företagen, eftersom det gör arbetskraften mer rörlig och håller nere lönekostnader. På samma sätt som näringslivet accepterade höga löner och skatter i utbyte mot arbetsfred så accepterades statliga ingrepp på bostadsmarknaden i utbyte mot att det offentliga såg till att det fanns bostäder tillgängliga till rimliga priser på de platser där industrin ansåg att det var lönsamt att expandera.
Under 70- och 80-talen hade det omfattande byggandet skapat ett överskott av bostäder på flera håll i landet.
Efterkrigstidens kortlivade borgerliga regeringar gjorde relativt små förändringar av bostadspolitiken. Bland annat infördes i början av 80-talet den så kallade ombildningslagen, som gjorde det möjligt att ombilda hyreslägenheter till bostadsrätter – vilket fick stora konsekvenser först långt senare. Det verkliga systemskiftet ägde rum under regeringen Bildt i början av 90-talet.

Under 70- och 80-talen hade det omfattande byggandet skapat ett överskott av bostäder på flera håll i landet. Många miljonprogramsområden föll snabbt i vanrykte. Men det berodde inte bara på social segregering och enformig arkitektur.

Hög inflation som gjorde det väldigt fördelaktigt att bo i villa eller radhus – allt fler husägare fick under 70-talet i praktiken ”betalt för att bo” – bidrog också till att områden dominerade av storskaliga hyreshus tappade i status. 1970 byggdes det dubbelt så många lägenheter som småhus. Inom tio år var förhållandet det omvända. [134] De stora fyrkantiga hyreshusen med rymliga lägenheter som nyss ansetts så moderna var ute. Det mysiga men minst lika konformistiska och fantasilösa radhusområdet var inne.

Att industrins expansion tappat fart bidrog också till att behovet av nya bostäder minskade. Tillsammans med växande kostnader för de statliga subventionerna när inflationen tog fart på 80-talet banade det väg för ett systemskifte när en borgerlig regering tog makten efter valet 1991. Den nya regeringens första åtgärd var att avskaffa bostadsdepartementet – symbolen för den centraliserade bostadspolitiken. Samtidigt tillsatte man en utredning med uppdrag att ”avreglera bostadsmarknaden”.

Byggandet skulle i fortsättningen ske på marknadsmässiga villkor. De statliga bostadssubventionerna hade i slutet av 90-talet halverats jämfört med 80-talet, då de uppgick till nästan 4 procent av BNP. [135]

Den nytillträdda borgerliga regeringen Bildts första åtgärd 1991 var att avskaffa bostadsdepartementet – symbolen för den centraliserade bostadspolitiken.
Den nytillträdda borgerliga regeringen Bildts första åtgärd 1991 var att avskaffa bostadsdepartementet – symbolen för den centraliserade bostadspolitiken.

Statsvetaren Anders Lindbom menar att systemskiftet i bostadspolitiken kunde genomföras för att frågorna var svåra att förstå, samtidigt som effekterna inte kunde observeras direkt. Det är svårare att mobilisera en opinion mot minskade subventioner till bostadsbyggandet, vars verkliga effekter blir kännbara först på sikt, än mot till exempel en minskning av arbetslöshetsersättningen. [136]

När Socialdemokraterna sedan återvände till makten efter valet 1994 låg fokus länge på att sanera statsfinanserna efter finanskrisen. Det var knappast prioriterat eller ens politiskt möjligt att återställa den statliga bostadsfinansieringen samtidigt som andra delar av välfärden skars ned. Följden blev ett lågt byggande under lång tid och en nedmontering av kapaciteten inom byggsektorn. Under bottenåret 1998 byggdes bara 11 000 lägenheter, det lägsta antalet under hela efterkrigstiden. Tillsammans med förändringar av det finansiella systemet var grunden lagd till många av de problem som vi lever med idag.

 
Ägarsamhället
När George W. Bush inledde sin kampanj för att bli omvald som USA:s president hösten 2004 var ett bärande tema i hans valkampanj skapandet av ett ownership society, eller ”ägarsamhälle”. [137] Enligt Bush skulle USA bli ”ett starkare land varje gång en familj flyttar in i ett hem de själva äger”. I ett tal på det republikanska partiets kongress i september lovade han därför att sju miljoner billiga bostäder skulle byggas under de kommande tio åren, så att ”fler amerikanska familjer ska kunna öppna dörren och säga: välkommen till mitt hem”.

En positiv bieffekt av ett ökat ägande var att bostadsägare i högre utsträckning förväntades rösta republikanskt. Men det fanns ett problem. Efter årtionden av stagnerande löner och urholkad anställningstrygghet var ett eget hus ännu en avlägsen dröm för många arbetande amerikaner. Lösningen blev en rad ekonomiska initiativ som skulle underlätta för fler att leva den amerikanska drömmen på lånade pengar. Till exempel blev det möjligt att ta bostadslån utan handpenning och utan amorteringar de två första åren.

Att ett ökat ägande var ett uttalat politiskt mål var antagligen en av flera anledningar till att politikerna inte reagerade på bankernas vilda utlåning till hushåll med dålig kreditvärdighet. Att andelen familjer som ägde sitt hem ökade från 64 till 69 procent fram till finanskrisen listas fortfarande som en ”framgång” på Bush-administrationens hemsida [138], trots att andelen bostadsägare sedan finanskrisen har fallit till 62,9 procent – den lägsta noteringen sedan 1965. [139]

Med tanke på det amerikanska ägarsamhällets dramatiska uppgång och fall är det intressant att notera vissa likheter med utvecklingen i Sverige. Sedan 90-talet har andelen svenska hushåll som äger sin bostad ökat från ungefär 59 till 64 procent [140], alltså en lika stor uppgång som i USA under samma tid. Även i Sverige är det ökande ägandet ett resultat av en medveten och ideologiskt motiverad politik.

Officiellt var målet med 90-talets systemskifte att skapa ”större neutralitet mellan upplåtelseformerna”. I praktiken var budskapet att bostäder ska ägas, inte hyras. En följd av reformerna var att andelen nybyggda hyresrätter sjönk från ungefär 50 procent i början av 90-talet till 28 procent tio år senare. En stor majoritet av de hyresrätter som byggdes var dessutom specialbostäder öronmärkta för till exempel studenter och äldre. [141]

När efterfrågan på bostäder på nytt började växa under slutet av 90-talet var det framför allt byggandet av ägda bostäder som ökade.
När efterfrågan på bostäder på nytt började växa under slutet av 90-talet var det framför allt byggandet av ägda bostäder som ökade.

När efterfrågan på bostäder på nytt började växa under slutet av 90-talet var det framför allt byggandet av ägda bostäder – villor och bostadsrätter – som ökade. Den växande marknaden för bostadsrätter och de stigande priserna lade grunden till nästa steg på vägen mot det svenska ägarsamhället: 2000-talets stora våg av ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter. Bara mellan år 2000 och 2010 ombildades 160 000 lägenheter i hela landet.

Resultatet är slående: sedan början av 90-talet har antalet hyresrätter nästan inte ökat alls, samtidigt som 400 000 nya bostadsrätter tillkommit. [142] I hela landet utgör bostadsrätterna 40 procent av alla lägenheter, och i allt fler kommuner dominerar de stort. Under de senaste årens byggboom har bostadsrätten fortsatt att dominera. År 2016 var nästan varannan påbörjad bostad en bostadsrätt medan ungefär 3 av 10 var en hyresrätt. [143]

Bostadsrätter har funnits länge i Sverige, men det är först sedan 90-talet som en större marknad har växt fram. Därmed har bostadsrätten också för första gången blivit ett potentiellt spekulationsobjekt. Den borgerliga regeringen som satt vid makten 2006 till 2014 genomförde också flera reformer som uppmuntrade köp av lägenheter som rena investeringsobjekt. Inte minst har det blivit lättare att hyra ut bostadsrätter och ta en mer ”marknadsanpassad” hyra, samtidigt som regeringen introducerade så kallade ägarlägenheter som kan hyras ut helt fritt.

Det finns flera skäl att tro att bostadsrättsmarknaden kommer att stå i fokus vid ett framtida prisras på bostäder. Inte minst för att priserna på bostadsrätter har ökat mer än småhuspriserna på de flesta håll i landet. Men också för att bostadsrätter dominerar nyproduktionen av bostäder. För de flesta resurssvaga hushåll som försöker ta sig in på bostadsmarknaden är en bostadsrätt – snarare än en hyresrätt eller ett hus – också det mest tillgängliga alternativet idag, åtminstone i städerna. Det är troligen i landets bostadsrätter snarare än i villaområden som flest hushåll med små ekonomiska marginaler finns idag.

 
En tickande bomb
Ytterligare en anledning till att granska bostadsrättsmarknaden närmare är att bostadsrättsföreningarnas konstruktion skapar speciella intressekonflikter som kan få stora konsekvenser i framtiden. Forskare har de senaste åren varnat för att bostadsrättsföreningar systematiskt avsätter för lite pengar till framtida underhåll. I november 2016 presenterades en analys av Swedbank som visar att bara 15 procent av över 1 000 studerade bostadsrättsföreningar avsätter tillräckligt med pengar för att täcka väntade framtida behov. En lägenhet på 75 kvadratmeter skulle i snitt behöva höja avgiften med 300–600 kronor för att täcka sparbehovet. Men nästan en femtedel skulle behöva höja avgiften med 900–1 200 kronor. [144]

Herman Donner och Fredrik Kopsch, forskare vid KTH respektive Lunds universitet, beskriver bostadsrättsföreningarnas skulder och framtida underhållsbehov som en ”tickande bomb”. [145] Deras studier visar att problemet är extra stort i nyligen ombildade föreningar. Anledningen är att avgifterna pressats ned med glädjekalkyler i samband med ombildningen, för att övertyga de två tredjedelar av de boende som krävs. De flesta föreningar tvingas höja avgifterna inom några år efter ombildningen, och det finns exempel där även kvarvarande hyresgäster krävts på kraftigt höjda hyror för att rädda förlusttyngda bostadsrättsföreningars ekonomi. [146]
Alla bostadsrättsföreningar har ett intresse av att sätta låga avgifter för att höja värdet på de boendes lägenheter.
Problematiken är dock inte unik för ombildningar. Alla bostadsrättsföreningar har ett intresse av att sätta låga avgifter för att höja värdet på de boendes lägenheter. Avgiften har nämligen en avgörande betydelse för priset, till skillnad från fastighetens skick och föreningens ekonomi som är betydligt svårare för de flesta köpare att bedöma. Med lägre avgift kan köparna låna mer inom ramen för samma budget för boendet, vilket också påverkar bankernas lånekalkyler. En studie som Svenska Dagbladet för några år sedan lät beställa av lägenheter i Hammarby Sjöstad visade ett tydligt samband mellan kvadratmeterpris och avgiftsnivå. För en lägenhet på 70 kvadratmeter skulle priset sjunka med hela 700 000 om månadsavgiften höjdes från 3 500 kronor i månaden till 4 375 kronor i månaden. [147]

Byggföretagen har minst lika starka incitament att sätta konstlat låga avgifter i nyproducerade föreningar, eftersom de inte kan hållas ansvariga om det saknas pengar till underhåll om tio eller tjugo år. Den som köper en nyproducerad bostadsrätt tvingas i stor utsträckning förlita sig på byggherrens kvalitetsförsäkringar och på preliminära ekonomiska kalkyler som inte är bindande.

Enligt doktoranden Jonas Anund på KTH utgår byggföretagen följaktligen från helt skilda principer när de bygger hyresrätter respektive bostadsrätter. Hyresrätter planeras för att minimera det löpande underhållet, ge fastigheten en lång livslängd och bidra till låg driftkostnad. Bostadsrätter byggs däremot som ”isolerade skokartonger” klädda med det modernaste kaklet och snyggaste bänkskivorna. [148] Projekteringsfasen styrs enligt Anund av ”mäklarstatistik, modeveckan och en och annan möbelmässa” – och marknadsundersökningar om vad som säljer. Priset för de kortsiktiga besluten får sedan betalas av de boende, när husen måste renoveras efter halva tiden jämfört med hyresrätter.

Problematiken förvärras ytterligare av att bostadsrättsföreningarnas skulder sällan tas med i beräkningen vare sig av köpare eller i debatten om hushållens skuldsättning. Totalt uppgår bostadsrättsföreningarnas skulder till cirka 10 procent av Sveriges BNP. I snitt uppgår skulden till drygt 400 000 kronor per lägenhet. [149] Skulderna varierar dock kraftigt mellan olika föreningar. Enligt företaget AllaBrf som samlar nyckeltal från bostadsrättsföreningar runt om i landet är medianskulden i landets föreningar ungefär 5 000 kronor per kvadratmeter, men i nyproduktion är det inte ovanligt att skulden är över det dubbla. I storstäderna finns fall där föreningens skuld uppgår till 40 000 kronor per kvadratmeter. [150]

Eftersom en stor skuldsättning kan leda till framtida avgiftshöjningar om räntorna går upp borde den ha en stor betydelse för priset. En lägenhet med en halv miljon i skuld borde – allt annat lika – kosta en halv miljon mindre än motsvarande lägenhet i en skuldfri förening. I själva verket har dock föreningarnas finansiella ställning relativt liten betydelse när budgivningarna drar igång. En uppenbart misskött förening kanske får banken och köparna att dra öronen åt sig, men i de förenklade boendekalkyler som används i samband med husköp är det bara den aktuella avgiften som tas med i beräkningen.

Finns det fog för att beskriva landets bostadsrättsföreningar som en ”tickande bomb?” Ja, men inte främst på grund av de oväntade avgiftshöjningar som många föreningar tvingas genomföra. De kan visserligen skapa problem för hushåll med mycket små marginaler, men den stora faran ligger snarare i den värdeminskning som höjda avgifter leder till. Om räntorna går upp samtidigt som underhållsbehoven växer kan många bostadsrättsägare få en mycket obehaglig överraskning.

 
Välstånd på kredit
En konsekvens av förändringarna på bostadsmarknaden är att synen på bostaden förändrats i grunden. För många är bostaden idag mer än ett hem. Den är också en investering – ett sparkapital som genererar avkastning och kan realiseras redan idag genom att ta nya lån med bostaden som säkerhet. Och för stora befolkningsgrupper har bostaden faktiskt varit en guldgruva.

De största vinnarna är de som köpte sin bostad när priserna var som lägst på 90-talet. Men de allra flesta som köpt en bostad någon gång under 2000-talet har fått se den öka ordentligt i värde sedan dess. Många har belånat sina bostäder för att genomföra renoveringar, köpa bil, båt eller fritidshus, investera i aktier eller kanske unna sig en dyrare semesterresa.

Andra har helt enkelt konsumerat mer än de skulle ha gjort annars, eftersom sparande känns överflödigt när bostaden ökar i värde år efter år.

Om man lägger ihop de senaste årens skattesänkningar med stigande bostadspriser har stora delar av befolkningen upplevt en välståndsökning som vida överstiger den faktiska ekonomiska tillväxten eller löneutvecklingen. Särskilt under den borgerliga alliansens period vid makten bidrog skattesänkningar till att våra plånböcker blev tjockare, trots att BNP per capita mellan år 2007 och 2014 nästan inte ökade alls till följd av finanskrisen och den långsamma återhämtningen efteråt. Men det är svårt att överskatta den växande bostadsförmögenhetens betydelse för den svenska medelklassens upplevda levnadsstandard och sociala position. Enligt Boverket kan två tredjedelar av ökningen av den privata konsumtionen under 2000-talets första årtionde tillskrivas den så kallade ”förmögenhetseffekten” av stigande bostadspriser, det vill säga att hushållen konsumerar mer för att de känner sig rikare. [151]
Det är svårt att överskatta den växande bostadsförmögenhetens betydelse för den svenska medelklassens upplevda levnadsstandard och sociala position.
Utan den fantastiska utvecklingen på bostadsmarknaden hade en del andra inslag i den nya svenska modellen kanske mött större motstånd. Det ökända orange kuvertets dystra prognoser om den framtida pensionen vägs upp av mäklarhusens glättiga reklambrev som regelbundet berättar om nya rekordpriser i kvarteret. Att barnen aldrig kommer att få en lägenhet via bostadskön vägs upp av möjligheten att belåna den egna bostaden för att köpa dem en egen lägenhet som i sin tur också upplevs som en säker investering.

Om växande klyftor och avregleringar är en sida av den nya svenska modellen, så är den andra sidan en tendens till vad som kan kallas ”privatiserad keynesianism”. [152] Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes har gett namn åt idén att staten ska jämna ut konjunkturens svängningar genom att aktivt ingripa i ekonomin. I lågkonjunkturer ska staten låna pengar för att stimulera ekonomin och få fart på sysselsättningen.

Sedan 1970-talet har Keynes idéer trängts undan till förmån för normen om ”sunda statsfinanser”. Men i praktiken har uppgiften att låna pengar för att stimulera ekonomin bara flyttats över från den offentliga till den privata sektorn. Den ytterst plågsamma sanering av statsfinanserna som Socialdemokraterna under ledning av Göran Persson genomförde på 90-talet gick hand i hand med ökade privata skulder, så att den totala skuldbördan i ekonomin bara minskade marginellt fram till början av 2000-talet. [153] Sedan dess har den ökat snabbt, framför allt på grund av hushållens växande skulder.

Majoriteten av alla lån som utfärdas går till köp av bostäder. Men ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det avgörande inte vad låntagaren använder pengarna till, utan var de i slutändan hamnar. Om säljaren gör en vinst efter att ha betalat av sitt eget bostadslån så ökar hushållens köpkraft på exakt samma sätt som om denne tagit ett nytt lån på bostaden för att konsumera.

Det är bara om bostaden är nybyggd eller säljaren i sin tur flyttar till en nybyggd bostad som ett nytt lån bidrar till samhällets bostadsinvesteringar.

Genom att jämföra ökningen av skulderna ett givet år med den totala nyproduktionen av ägda bostäder går det alltså att se hur mycket av bostadslånen som faktiskt går till nya bostäder.

Boverket räknade för några år sedan ut att ungefär en tredjedel av bostadslånen mellan år 2000 och 2009 gick till bostadsinvesteringar. Resten – i snitt cirka 80 miljarder per år – gick till annat, vilket innebar en betydande stimulans till ekonomin. [154] Att hushållens konsumtion blivit allt viktigare som drivkraft för tillväxt är ett utmärkande drag för den nyliberala modellen, enligt den amerikanska ekonomen David M. Kotz. Anledningen är att befolkningens köpkraft urholkats på grund av långsamma löneökningar och växande klyftor, samtidigt som de offentliga investeringarna inte når upp till samma nivåer som under årtiondena efter andra världskriget. [155]
 
Den tyske sociologen Wolfgang Streck beskriver i Köpt tid skuldsamhällets framväxt som en konsekvens av kapitalets revolt mot välfärdsstaten.
I boken Köpt tid – den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris beskriver den tyske sociologen Wolfgang Streeck i sin tur skuldsamhällets framväxt som en konsekvens av kapitalets revolt mot välfärdsstaten. Under press från såväl höjda skatter som höga löneanspråk svarade kapitalet med investeringsstrejker och kapitalflykt. Välfärdens fortsatta expansion blev allt svårare att finansiera, samtidigt som växande arbetslöshet ledde till växande kostnader för de sociala trygghetssystemen.

Svaret på krisen blev nyliberalismen – en produkt både av ideologiska kampanjer från näringslivet och de politiska makthavarnas försök att överbrygga klyftan mellan befolkningens förväntningar på expanderande välfärd och kapitalets motstånd mot långtgående omfördelning.

Till en början skedde det genom expansiv penningpolitik och inflation, som enligt Streeck skapade en ”monetär illusion av tillväxt”, senare genom växande budgetunderskott och skuldsättning. Ett utmärkande drag för den nyliberala eran har varit ofinansierade skattesänkningar, som i strid mot alla empiriska bevis påstås löna sig genom högre tillväxt. I själva verket genererar de växande underskott som i sin tur leder till krav på nedskärningar. De rikaste har varit dubbla vinnare eftersom de både fått mer i plånboken och en säker placering i form av utlåning till staten. För kapitalstarka grupper är det bättre om statens utgifter finansieras med räntebärande lån snarare än genom skatter, åtminstone så länge det inte råder några tvivel om statens förmåga att betala tillbaka.
I land efter land drev man igenom nedskärningar av välfärden som tidigare varit politiskt omöjliga.
Just sådana tvivel ledde till den nyliberala strukturomvandlingens nästa fas: konsolideringsfasen. I land efter land drev man igenom nedskärningar av välfärden som tidigare varit politiskt omöjliga under hotet om en statsfinansiell kris och moraliska förmaningar om att inte ”vältra kostnaderna på framtida generationer”. Genom ökad flexibilitet på arbetsmarknaden och strikta inflationsmål skulle löneökningarna hållas nere. Åtstramningens hämmande effekter på tillväxt och konsumtion motverkades delvis genom att den privata skuldsättningen ökade.

Konsumtionens betydelse för tillväxten är en del av förklaringen till att politikerna inte vågat eller velat genomföra några verkliga åtgärder mot den växande skuldsättningen. I själva verket har man aktivt drivit på utvecklingen. När den statliga banken SBAB år 2005 var först ut med att införa bottelån på 95 procent av köpeskillingen höjde Finansinspektionen på ögonbrynen, men beskedet välkomnades av den dåvarande socialdemokratiska näringsministern Thomas Östros, som beskrev SBAB som en ”verklig prispressare”. [156]

Året därpå utlovade samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin en statlig lånegaranti som skulle hjälpa unga att få bostadslån. [157] År 2007 infördes också så kallade förvärvsgarantier, där staten kan gå in och garantera räntebetalningarna för låntagare som har ”långsiktig betalningsförmåga” men som inte får låna pengar på grund av ”enskilda riskfaktorer” som små besparingar eller osäkra anställningsförhållanden. ”Genom förvärvsgarantierna får förstagångsköpare som exempelvis unga vuxna och hyresgäster som vill ombilda till bostadsrätt bättre förutsättningar att skaffa sig en ägd bostad”, skrev finansdepartementet i en promemoria. [158] Bankerna höll dock inte med om att deras kreditbedömningar var för stränga, och Boverket konstaterade i en utvärdering tre år senare att förvärvsgarantierna inte hade haft någon som helst effekt.

Svenska politiker är naturligtvis väl medvetna om att de senaste årens höga svenska tillväxt till stora delar drivits fram av låga räntor, växande skuldsättning och snabbt ökande bostadsförmögenheter. Medan det övriga näringslivets investeringar ökade mycket långsamt under 2014 och 2015, så ökade bostadsinvesteringarna och den privata konsumtionen kraftigt. [159] Att hushållens skuldsättning är bra för tillväxten är också som vi sett ett uttalat argument bland dem som vill tona ner riskerna med utvecklingen. Konsultfirman Evidens beskriver till exempel åtgärder mot skuldsättningen som ”tveksam konjunkturpolitik när tillväxten … är beroende av hushållens konsumtion och bostadsinvesteringar.” [160]

Sådana argument biter på politiker som i stor utsträckning bedöms utifrån hur hög tillväxt de lyckas ”skapa”, oavsett hur hållbar den är på sikt. Till skillnad från underskott i statsbudgeten är politikerna inte heller direkt ansvariga för hushållens skulder, utan kan lägga över en stor del av ansvaret på den oberoende Riksbanken eller privata banker. Att miljontals svenskar de senaste åren blivit rejält mycket rikare – åtminstone på pappret – utan att behöva lyfta ett finger gör det också lätt att avfärda kritiska röster som alarmister.

 
Kasinolandet
Dagens bostadskris är ett resultat av ett 20 år långt marknadsliberalt experiment. Det stora systemskifte som ägde rum på den svenska bostadsmarknaden under 90-talet var inte enbart en konsekvens av indragna statliga subventioner och den aktiva bostadspolitikens död. En lika avgörande förutsättning var 80-talets snabba avreglering av kreditmarknaden och den fortsatta avregleringen och internationaliseringen av det finansiella systemet. De som idag förespråkar mer avregleringar och en friare marknad som lösning på problemen på bostadsmarknaden bortser helt från att det är just den sortens politik som fört oss dit vi är idag. De bortser också från över hundra år av lärdomar.

Historiskt sett har bostadsbyggandet präglats av kraftiga svängningar när marknaden fått råda. När konjunkturen är sämre byggs ytterst lite. När efterfrågan och lönsamheten ökar tar byggandet fart. I värsta fall övergår boomen i en bubbla.

När kraschen kommer faller byggandet till ett minimum, och så småningom övergår överskottet på nytt i brist. Eftersom många byggföretag gått i konkurs och kapacitet tar tid att bygga upp så dröjer det innan byggandet kommer igång igen. Under tiden hinner bostadsbristen förvärras. I framtiden kan vi därför förvänta oss allt tätare kriser. Sverige upplevde en stor fastighetsbubbla i början av 90-talet, och befinner sig i dag mitt i en ny. I grannlandet Danmark varnar storbankernas ekonomer nu för en ny bostadsbubbla, bara tio år efter att den senaste sprack. [161] Bostadsmarknadens berg-och-dalbana orsakar inte bara finansiella kriser, utan leder också till en godtycklig omfördelning av välstånd. Vissa blir rika på att bo medan andra riskerar att bli utblottade och skuldsatta för livet. Men generellt är det de som redan har som har mest att vinna, medan de med små tillgångar och obefintliga marginaler har mest att förlora.

Det är som ett kasino, inte i betydelsen att slumpen styr utan i betydelsen att spelet är riggat. Samtidigt blir bostadsmarknaden allt mer segregerad när storleken på plånboken blir mer och mer avgörande för boendets standard.
Idag står det globala kapitalet för finansieringen, medan medborgarna själva står för risken.
Att bygga bostäder är en väldigt stor investering, både för det enskilda hushållet och företag och för samhället som helhet. Varje seriös debatt om bostadspolitiken måste därmed också handla om finansieringen. En bostadsförsörjning på marknadens villkor förutsätter att någon annan än staten både står för de finansiella musklerna och tar på sig riskerna. Idag står det globala kapitalet för finansieringen, medan medborgarna själva står för risken.

Finansinspektionens tidigare chef Martin Andersson har uppskattat att det skulle kosta ungefär 750 miljarder att bygga 250 000 lägenheter. [162] Att bygga de 700 000 bostäder som behövs fram till 2025 skulle om den beräkningen håller kosta över 2 000 miljarder. Eftersom merparten av de bostäder som byggs är ägda bostäder innebär det att hushållens skulder måste öka med ungefär 50 procent på mindre än tio år. Men i praktiken är det knappast troligt att skuldberget kan fortsätta att växa i den takten någon längre tid.

Utvecklingen kan i viss mån motverkas genom att byggkostnaderna pressas, till exempel genom skärpta konkurrensregler eller genom att offentligt ägda byggbolag bildas med målet att bygga billigare. Men om hushållens skuldsättning ska bromsas samtidigt som vi bygger de bostäder som behövs finns det bara en lösning: någon annan måste stå för finansieringen. Det innebär att marknadskrafternas logik måste brytas och den nyliberala modellen överges till förmån för en som tar större hänsyn till människors och samhällets behov.

 

Noter:

131. Lena Lundkvist och Ole Settergren, ”Pensionssystemets kompensationsgrad”, Ekonomisk debatt, nr 5:2004,

132. LO, Lönerapport 2014.

133. Thord Strömberg, ”Bostadspolitik – en historisk parentes”, s 22, i Anders Lindbom (red), Den nya bostadspolitiken, Borea Bokförlag, 2011.

134. Thord Strömberg, ”Bostadspolitik – en historisk parentes”, s. 41.

135. Inklusive bostadsbidrag, ränteavdrag och byggsubventioner.

136. Anders Lindbom, ”Bostadspolitiskt systemskifte”, i Anders Lindbom (red), Den nya bostadspolitiken.

137. ”Bush vill flytta blicken från krig mot ägande”, Sydsvenskan, 17 oktober 2004.

138. https://georgewbush-whitehouse.archives.gov/infocus/achievement/chap7.html

139. ”Homeownership Rate in the U.S. Drops to Lowest Since 1965”, Bloomberg News, 28 juli 2016.

140. Drivkrafter bakom hushållens skuldsättning, promemoria från Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgälden, 2015.

141. Hans Lind, Bostadsbyggandets hinderbana, Ds 2003:6, s. 26.

142. SCB, Bostadsbestånd efter hustyp och upplåtelseform (omräknad) 1990–2012.

143. ”Hyresrätten tappar mark trots byggboom”, Hem & Hyra, 18 november 2016.

144. Swedbank, ”Bostadsrättsinnehavare riskerar kraftigt höjda månadsavgifter”, Aktuell analys, 17 november 2016.

145. ”Ombildad förening kan bli tickande skuldfälla”, SvD Näringsliv, 12 december 2016.

146. ”Bostadsrättsförening vill chockhöja hyran för att rädda ekonomin”, Hem & Hyra, 19 maj 2014.

147. ”Hög avgift sänker värdet på bostadsrätten”, SvD Näringsliv, 19 november 2015.

148. ”Doktorand: Borätter byggs som isolerade skokartonger”, Ny teknik, 13 november 2013.

149. Skulderna varierar mycket stort mellan olika föreningar, men enligt en sammanställning som företaget allabrf.se gjort ligger medianvärdet för föreningslånen i dag på 5 000 kronor per kvadratmeter. För en trea på 70 kvadrat blir det en skuld på 350 000, vilket ligger ganska nära snittet.

150. ”Bostadsrättsföreningars dolda skulder ”en tickande bomb””, SvD Näringsliv, 14 oktober 2014.

151. Boverket, En bostadsbubbla kostar, Marknadsrapport februari 2010.

152. Elmbrant, Dansen kring guldkalven, s. 57.

153. McKinsey Global Institute, Debt and (not much) deleveraging, s. 24–25.

154. Boverket, En bostadsbubbla kostar.

155. David M Kotz, The Rise and Fall och Neoliberal Capitalism.

156. ”SBAB slopar topplånet – bottenlån upp till 95 procent”, Göteborgs-Posten, 15 april 2005.

157. ”Stöd ska hjälpa unga till bostad”, Sydsvenskan, 9 september 2005.

158. Finansdepartementet, Statliga kreditgarantier för att underlätta etablering i bostadsrätter och egnahem för förstagångsköpare, Fi2007/4536/BO.

159. KI, Konjunkturläget augusti 2016.

160. Evidens, Den bedrägliga skuldkvoten, s. 35

161. ”Denmark Faces ‘Out of Control’ Housing Market”, Bloomberg News, 22 juli 2016.

162. Martin Andersson, ”Finansinspektionen och makrotillsynen”, Finansinspektionen 2015.

Publicerad
2 dagar sedan
Under Arbetarens vinjett ”Röster från rörelserna” kan olika sociala rörelser informera om sin verksamhet och öppna för diskussion om skeenden i samhället. Foto: Ta tillbaka framtiden, Johan Nilsson/ TT. Montage: Arbetaren

Därför ställer vi oss bakom ungdoms­strejken

Den 20 november anordnas en internationell ungdomsstrejk, International Youth Strike, i över 25 länder. Sverige är ett av dem. ”Kriserna som präglar vår samtid stannar inte vid landsgränser. Vi strejkar i solidaritet med de unga som i andra länder gått ut på gatan mot de orättvisor de utsätts för”, skriver representanter från Ta tillbaka framtiden.

Framtiden berövas oss alla av ett system som inte ser till människors behov utan endast till ett fåtals profiter. Med parollen ”fight for our future, not their wars” uppmanar student- och ungdomsorganisaioner över hela Europa till strejk fredagen den 20 november. I Umeå, Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund väntas walk outs och demonstrationer.

Ta tillbaka framtiden är bara en av många organisationer som ställt sig bakom Youth strike. Tillsammans med andra kräver vi fungerande skolor, sjukvård, välfärd och bostäder – inte mer krig eller fler vapen. Vi kräver klimaträttvisa och en rättvis omställning som inte lämnar någon bakom. Vi kräver internationell solidaritet och en värld där alla har makten att bestämma över sin framtid utan ockupation och koloniala övergrepp.

Kriserna som präglar vår samtid stannar inte vid landsgränser. Vi strejkar i solidaritet med de unga som i andra länder gått ut på gatan mot de orättvisor de utsätts för. Många av de som nu är ute på gatorna har precis upplevt en ofattbart varm sommar, och vet att det inte var den varmaste de kommer uppleva i sina liv.

En bättre framtid måste vara möjlig. Därför har vi ställt oss bakom den internationella ungdomsstrejken den 20 november. Gör det ni också!

Ta tillbaka framtiden

Demonstrationer i Sverige 20 november:

Umeå
16:00
Rådhustorget

Uppsala
12:00
Slottsbacken

Stockholm
15:00
Norra Bantorget

Göteborg
14:00 Walkout
14:30 Vasaplatsen

Lund
12:00
Stortorget

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Kollage: Bild på lokföraren Nino Mick, skärmdumpar från Järnvägssektioen om varsel och olaga avsked
Det var i onsdags förra veckan som fyra anställda vid SJ och SJ Götalandståg blev varslade. En av dem är lokföraren Nino Mick, som också skriver för Arbetaren. Foto: JiV av SAC, Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Varslet om avsked kom som total chock för de anställda

Tre tillsvidareanställda blev varslade om avsked, och en timanställd blev nekad fortsättning, i förra veckan vid SJ och SJ Götalandståg i Göteborg. De är alla med i den syndikalistiska Järnvägssektionen i Väst av SAC. Varslen ska ha skett efter en offentlig brevskrivningskampanj inför avtalsrörelsen.

Varslet meddelades den 11 november. De anställda kallades in på separata möten tillsammans sina fackliga ombud. Som enda anledning till avskeden angav SJ:s representanter händelser som ägde rum söndagen 1 november.

När Arbetaren pratar med en av de drabbade, den timanställda lokföraren Nino Mick som också är kulturskribent, berättar hen om vad som hände den dagen:

 – Vi hade en brevskrivningskampanj inför avtalsrörelsen där vi bad förbipasserande kollegor att formulera några rader om hur jobbet påverkar deras liv och vad som skulle kunnas göra för att göra jobbet bättre.

Breven skulle sedan skickas till vd:arna för SJ och SJ Götalandståg. Enligt Nino Mick förflöt workshoppen lugnt och trevligt med många bra samtal med kollegor i cirka en timme tills det dök upp en mellanchef som sa åt dem att avbryta allt och packa ihop. 

Sedan dök det upp ytterligare en chef.

Nino Mick berättar att det uppstod diskussioner mellan fackföreningsmedlemmarna och en av cheferna.

 – Från vår sida hävdade vi vår rätt att verka som fackförening enligt medbestämmandelagen. Medan mellanchefen hävdade att fackföreningen absolut inte fick vara i lokalen och dela ut information, säger Nino Mick.

Fackföreningen fortsatte att hävda sina rätt och fortsatte brevskrivningskampanjen.

Fick inga skriftliga varningar

Det är denna händelse som SJ anger som skäl för när de senare varslar om avsked.

Men ingen av de inblandade fick några skriftliga varningar efter händelsen och ingen av dem har heller några varningar från arbetsköparen sedan innan, enligt Nino Mick.

– Jag hade förberett mig på att det kanske skulle komma en skriftlig varning.

När de sedan blev varslade om avsked var det en total chock.

De tvingades lämna in sina passerkort och visades ut ur lokalerna.

Nu väntar fackliga överläggningar.

”Finns ingen rättvisa för den som kan köpa sig fri”

Varslen har föregåtts av flera konflikter mellan ledningen för SJ Götalandståg och den syndikalistiska Järnvägssektionen. I våras stämde Järnvägssektionen SJ Götalandståg för förhandlingsvägran och i en tidigare artikel i Arbetaren har facket anklagat SJ för att förhindra dem från att sprida facklig information.

Mycket talar för att facket kommer att stämma SJ Götalandståg för brott mot föreningsrätten enligt medbestämmandelagen och olaga avsked. Men en dom i Arbetsdomstolen kan i bästa fall bara konstatera att företaget gjort fel och utdöma skadestånd. Och vinner syndikalisterna kan företaget ändå köpa sig fria genom utköp av de anställda.

Samma dag som Nino Mick kom hem efter det sista mötet med SJ försökte hen berätta vad som skett för sina tonåriga bonusbarn.

 – Det är just det här med att försöka förklara rättvisa. Även om vi skulle vinna i arbetsdomstolen så får vi inte våra jobb tillbaka. Att den som har tillräckligt mycket pengar kan köpa sig fri från rättvisa.

För Nino Mick som var timanställd innebar varslet ett direkt avsked. Rent juridiskt innebär det att hen fick sin företrädesrätt till tillsvidareanställning nekad.

Nino Mick har jobbat inom järnvägen i nästan tio år. Först som tågvärd och sedan som lokförare med några perioder av uppehåll och tjänstledigt för att skriva.

För de tre tillsvidareanställda väntar nu en oviss period.

De är precis som Nino Mick avskurna från kommunikation med sina kollegor och de har inte rätt att vistas på arbetsplatsen. Nu väntar en facklig överläggning och om SJ inte ändrar sig så kvarstår varslet. Det kommer i så fall innebära att de tillsvidareanställda varken har rätt till uppsägningstid eller lön.

Järnvägsektionen i Väst meddelar på sin hemsida att de kommer ta fajten och att de hoppas att ”du vill fajtas med oss!”.

SJ hänvisar till ”beteende”

När Arbetaren frågar SJ om varslet svarar SJ:s presschef Niklas Ekström via mejl:

”Vi kan inte gå in på detaljer i pågående personalärenden. Det aktuella ärendet handlar inte om facklig tillhörighet, utan om ett beteende som vi bedömer inte är acceptabelt på vår arbetsplats. Alla medarbetare har rätt till en trygg arbetsmiljö, och som arbetsgivare har vi ett ansvar att agera.”

Men när Arbetaren ställer motfrågan vad det är för ”beteende” som SJ avser så upprepar Niklas Ekström bara svaret: ”Vi kan inte gå in på detaljer i pågående personalärenden.”

Järnvägssektionen uppger på sin hemsida att SJ vid varslen den 11 november ska ha sagt att det handlar om ett beteende under brevskrivningen den 1 november. Att det ska ha handlat om att syndikalisterna ”varit olydiga mot cheferna”, men att SJ:s representanter samtidigt inte velat berätta vad det är för uppmaningar syndikalisterna har brutit mot.

När Arbetaren frågar Nino Mick om vad ”beteendet” skulle kunna handla om, svarar hen:

– Ett ”beteende” som utgör laga grund för avsked skulle förstås vara något extremt hotfullt eller våldsamt som vi alla fyra skulle ha gjort. Men det vi faktiskt har gjort är att hålla en facklig brevskrivning på arbetsplatsen och inte gå när chefen sa åt oss att gå. Menar presschefen att vi har betett oss hotfullt? Inget hotfullt hände, och det vet alla som var där. Vi har inget emot att SJ går in på detaljer i våra personalärenden, tvärtom är det välkommet att de talar ur skägget om vad vi står anklagade för.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Det råder missförhållande på många av de gårdar som använder sig av utländska praktikanter. Foto: Anna Hållams /TT, Vendela Engström.

Vad ska jag säga till Migrations­verkets utredare?

Migrationsverket vill förstå hur utländska praktikanter utnyttjas i det svenska jordbruket. När både arbetsmarknadens parter och myndigheter misslyckas med att stoppa exploateringen krävs mer än enstaka ingripanden, skriver SAC:s migrantorganisatör Pelle Sunvisson.

Jag har blivit inbjuden till ett möte med Migrationsverket. De vill veta vad vi inom SAC och Solidariska lantarbetare vet om hur utländska praktikanter utnyttjas i det svenska jordbruket. Det är en kunskap som fler än svenska myndigheter bör ha tillgång till.

Uppläggen för exploatering ser olika ut, men det handlar om uteblivna ersättningar för övertid, obekväm arbetstid och semester, om oskäliga avdrag på lönen, avsaknad av utbildningsmoment och handledare och brott mot arbetstidslagen. Men också om omfattande brister i såväl boende- som arbetsmiljön, om gårdar som drivs nästan uteslutande av praktikanter, och ibland också om hot och övervakning.

För de enskilda praktikanterna handlar det om en ekonomisk förlust som kan räknas i sexsiffriga belopp, och om förluster i hälsa som är svårare att kvantifiera. Om begynnande förslitningsskador, stresskador och utbrändhet, kraftig viktnedgång och hjärtklappning. Om ångest och sömnförlust och om fysiska skador i olyckor som hade gått att förebygga.

Systemet missbrukas av många

Varje år beviljas några hundra uppehållstillstånd för praktikanter inom två olika program: JUF (Jordbrukare-Ungdomens Förbund) och Bixter. Och sammanlagt har 148 svenska lantbruk använt sig av systemet under de senaste sex åren. På tio av dem kan vi säga säkert att systemet har missbrukats på något eller alla de sätt som beskrivs ovan. (Sedan det här skrevs har det framkommit att systemet har missbrukats på ytterligare fem gårdar.)

Att det är missförhållanden hos sju procent av gårdarna låter kanske inte så farligt. Men det är inte främst mot det totala antalet gårdar jämförelsen ska göras. De tio gårdarna ska i stället ställas mot de två gårdar där vi kan vara hyfsat säkra på att systemet inte har missbrukats utanför lagens ramar.

Orsaken till att vi inte vet mer ligger hos arbetsköparna. Vem som har tillträde till en arbetsplats är strikt reglerat. Utan vare sig 
kollektivavtal eller medlemmar på en gård saknar vi grund för att gå in. Däremot borde det i teorin vara en enkel uppgift att söka upp praktikanterna i deras hem för att prata villkor och rättigheter. I praktiken är det nästintill omöjligt.

Praktikanterna får sitt boende anordnat av gårdarna. Boendet kan vara en barack inklämd mellan djurstallen eller ett rum i en villa flera kilometer från arbetsplatsen. Trots att gårdsägarna inte har någon rätt att begränsa sina hyresgästerna rätt till besök sker det gång på gång. Under en serie gårdsbesök nyligen möttes vi av polis och godsägarbeskedet att ”mina arbetare vill inte prata med er”.

Det krävs en maktanalys

Det finns förstås också annat som ekar statarsystem. De fasta och årslånga avtalen, att en del av lönen ges i form av boende och mat (på en gård rättfärdigade bonden de låga lönerna med att arbetarna fick dricka hur mycket mjölk de ville och äta av de kor som måste nödslaktas), det hårda arbetet och de dåliga boendena. Men till skillnad från i statarlängorna finns på dagens gårdar inga barn och bland praktikanterna inte heller några fruar eller äkta män. Det är ett uttryckligt krav att deltagare i JUF:s program varken har barn eller fasta förhållanden.

Liksom statarsamhället har också praktikantsystemet sina historiska rötter. Det var en gång tänkt att ge unga människor en möjlighet att skaffa sig värdefulla erfarenheter samtidigt som de upplever nya kulturer. Och så länge som praktikanterna kom från Norge, Danmark och Tyskland fungerade det säkert. Men precis som i andra frågor kopplade till migrantarbetare måste man förmå att göra en enkel maktanalys.

När praktikanterna kommer från Uganda, Filippinerna och Uzbekistan är det något annat än när de kommer från grannländerna. Skillnaden är inte främst en skillnad i kultur eller kunskap. Den avgörande skillnaden är de ekonomiska och migrationsrättsliga villkoren. Alla arbetsköpare har ett avgörande inflytande över sina anställdas arbetstid och inkomst. Arbetsköparna i praktikantsystemen har förutom det dessutom närmast total makt över de anställdas boende, fritid, rätt till information och möjlighet att få stanna i Sverige. För att en sån anställning inte ska övergå i exploatering krävs en exceptionell principfasthet. Och det är bara att konstatera att de allra flesta bönder inte är exceptionella.

Parterna förmår inte reglera systemet

Det går också att konstatera en rad andra saker:

• Även när alla regler efterföljs fungerar praktikantsystemet diskriminerande. Det gällande kollektivavtalet för svenska praktikanter ger en betydligt högre ingångslön och skarpare steg för lönehöjning. Det handlar om en lönedumpning i storleksordningen 30-40 procent för en praktik på ett år.

• JUF och Bixter kan inte tillåtas att själva administrera systemet. Vi ser hur praktikanter utan att få gehör gång på gång framför klagomål till sina respektive organisationer. JUF har varit ute på gårdar och i växthus där praktikanter månad efter månad arbetar över 300 timmar, där besprutning sker utan skyddsutrustning och där varken övertidsersättning eller OB betalas. Ändå har de inte upptäckt några missförhållanden. Korruption eller inkompetens blir mot den bakgrunden snarast en semantisk fråga.

• Parterna förmår uppenbarligen inte att själva reglera systemet. Gröna arbetsgivare tycks inte intresserade av att göra det och det 
kollektivavtalsbärande facket är bakbundet av sina egna beslut. När praktikanterna till slut vågar berätta om missförhållandenasätter interna regler för karens och retroaktiv reglering stopp. Att LO centralt gått med på att inte kräva in löneskulder äldre än två år blir i sammanhanget en gåva direkt till fuskarna.

• Inte heller staten förmår att reglera systemet. Det handlar såväl om hinder inbyggda i den svenska modellen som om resursbrist. Vi har exempel på gårdar där det har genomförts myndighetsgemensamma razzior, men där missförhållandena sen fortsatt som om inget hänt.

• En fackförening med några tusen medlemmar och en småbarnspappa som nyss blivit vald till migrantorganisatör utgör det största hotet mot den systematiska exploateringen. Det säger förstås något om potentialen i syndikalistisk organisering, men mest är det ett bevis på de enorma bristerna hos de institutioner som är tänkta att utgöra skyddsnät.

Inför ettårigt moratorium

Rekommendationen till Migrationsverket är därför att införa ett ettårigt moratorium på beslut om uppehållstillstånd för deltagande i praktik. På ett år borde inblandade parter kunna ge svar på hur de anser att exploatering ska förebyggas i framtiden och hur tidigare praktikanter ska kompenseras.

För gårdar som under tiden saknar arbetskraft finns alltid möjligheten att bjuda in tidigare praktikanter – jag har en mycket lång kontaktlista – att arbeta till vanliga löner och som vanliga anställda. LRF har genom ett intensivt lobbande redan fått igenom ett undantag i det annars höjda lönekravet för arbetstillstånd. Tänk om de hade använt samma kraft för att säkra schysta arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

”Vi hoppas du vill fajtas med oss” skriver Järnvägssektionen i Väst av SAC. Foto: Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Fyra fackligt aktiva syndikalister varslade om avsked

Fyra fackligt aktiva syndikalister blev under onsdagen varslade om avsked av SJ Götalandståg. Olaga avsked och föreningsrättskränkning, skriver facket om agerandet.

Det var under onsdagen som fyra fackligt aktiva syndikalister i Göteborg blev varslade om avsked av SJ Götalandståg.

Varslen ska ha skett i samband med att facket delade ut information om avtalsrörelsen i SJ:s lokaler och att fackföreningsmedlemmarna inte slutade när ledningen sa åt dem att sluta, skriver facket.

Fackföreningen Järnvägssektionen i Väst av SAC kallar agerandet olaga avsked och föreningsrättskränkning.

Arbetaren söker SJ Götalandståg AB.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
En historisk ägarkoncentration av medier sker i Sverige – samtidigt som det varnas för just det i hela Europa, skriver Amalthea Frantz, chefredaktör på tidningen Arbetaren. Foto: Johan Apel Röstlund, Christine Olsson / TT. Skärmdump: tidningen Journalisten, Skärmdump: Facebook

Amalthea Frantz:
Statliga mediestödet går till släkten Bonnier

Den politiska styrningen av medier ökar i Europa – samtidigt som medieägarna bli färre. I Sverige belönar man storägarna med statliga stöd. Bonniers delade nyligen ut en halv miljard till sina ägare. Och de stora medierna är påfallande ointresserade av att debattera situationen. 

Små, fristående nyhetstidningar har de senaste åren nekats mediestöd. Flera slogs ut ganska direkt: främst mindre tidningar med vänster- eller miljöprofil, men också ett par kristna och liberala.

Tidningen Arbetaren klarar sig just nu, även om vi redan har tvingats skära ner på antalet anställda. Men snart hotas även vår verksamhet på allvar.

Egentligen skulle jag vilja att tidningar som vår stolt kunde tacka nej till statligt stöd. Men när man jämför med vart det statliga stödet – alltså våra skattepengar – går, så blir det snabbt absurt. 

Över en miljard i vinst

Låt några enorma siffror sjunka in: 

Förra året fick Bonniers dagstidningar drygt 270 miljoner kronor i statligt mediestöd. Det motsvarar cirka en tredjedel av det totala mediestödet. Räknar man även in Gota Media och Erna Media, som Bonnier är delägare i, så går ungefär hälften av mediestödet dit. 

Samtidigt gjorde Bonnier News (som är en del av Bonnier Group) rekordvinst: drygt en miljard kronor.

Därefter delade Bonnierskoncernen ut nära en halv miljard till sina cirka 100 delägare. Man håller det inom familjen. Av privatpersonerna ligger dessa i topp: 72-årige Pontus Bonnier kunde förgylla pensionen med nära 25 miljoner. Lillebror Åke Bonnier, som är biskop, fick drygt 23. Till holdingbolaget Albert Bonnier AB, som ägs av samma personer som Bonnier Group, gick strax över 93 miljoner. 

Det här är egentligen inga nyheter, siffrorna har varit kända länge. Men den stora debatten uteblir. 

Ägarkoncentration, pengar och politik

Facktidningen Journalisten har just gjort en gedigen sammanställning om bland annat lokaljournalistiken, som det förändrade mediestödet skulle gynna, och om varför företag får dela ut så stora vinster och ändå ta emot statligt stöd.

Stöd till levande lokaljournalistik är viktigt. Men flera av Bonniers lokaltidningar går med överskott, och de riktigt stora vinsterna dras in av Dagens Nyheter och Dagens Industri, säger Jonas Ohlsson, föreståndare för medieinstitutet Nordicom vid Göteborgs universitet.

Både han och Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert tror att flera lokaltidningar hade lagts ner de senaste åren – om de inte hade köpts upp av Bonnierskoncernen. ”Från att nästan inte ha ägt några lokaltidningar alls äger man i dag halva lokaltidningssverige. En sådan koncentration av titlar till en enda ägare saknar motstycke i svensk historia”, säger Jonas Olhsson i artikeln.

Det var just det, ja. Ägarkoncentrationen. I slutänden är pengarna tätt sammanlänkade med politik. I Journalistens granskning står Jan Scherman, publicist och tidigare TV4-chef, för den kritiska rösten. Han påminner om hur han en gång blev uppmanad av medlem i familjen Bonnier, som då ägde TV4, att stoppa ett reportage om drottningens pappas nazistiska engagemang. Scherman sammanfattar: ”Jag tycker att det är både oroväckande och oerhört märkligt att vi i Sverige inte har en diskussion om medieägandet. Det räcker att titta ut över USA för att se vilka konsekvenser ett koncentrerat medieägande kan få.”

Vi kan titta närmare än USA för att hitta skräckexempel. EU har nyligen infört en så kallad mediefrihetsförordning – eftersom det behövs. 

Hög risk i samtliga EU-länder

I somras kom en ny viktig mätning av mediers mångfald och frihet. Vartenda EU-land löper hög risk för ägarkoncentration i mediebranschen. Ganska många känner nog till situationen i Ungern, där regeringen under Viktor Orbán i princip kontrollerade medierna mellan 2010 och 2026. Samtidigt ägs nästan alla privata medier av ett fåtal miljardärer i exempelvis Frankrike. Och i Italien minskar pressfriheten, bland annat med politiska så kallade munkavlelagar.

Rapporten slår också fast att politikers inflytande över medier ökar i EU. Just i Sverige bedöms denna risk vara låg, än så länge. Men risken för ägarkoncentration i Sverige är hög. Och sambandet mellan hög ägarkoncentration och ökad risk för politisk påverkan har varit tydlig i många länder.

Jan Scherman säger till Journalisten att han ”försökt föra den här diskussionen i decennier, men på något sätt avvisas den hela tiden. Man kommer med naiva motargument som att i Sverige har vi upplysta medieägare som inte lägger sig i eller att i Sverige har vi ett system som innebär att ägarmakten är åtskild från det publicistiska ansvaret.”

Här kan säkert finnas en del svensk naivitet. Blandad med självgodhet. Och förstås kallt beräknande – det går ju utmärkt att tala vackert om pressfrihet och samtidigt äga stora delar av pressen, plus få skattepengar.

De som har får mer

När annonsmarknaden tappat har europeiska medier blivit mer beroende av statliga annonser. Eller andra statliga stöd. Just statliga annonsintäkter måste nu börja redovisas öppet av medier i EU. Andra finansiärer kan fortfarande hållas hemliga. 

Vi på Arbetaren har inget att dölja. När övergångsstödet från Mediemyndigheten tar slut kommer våra pengar uteslutande från våra prenumeranter, medan vår ägare, fackföreningen SAC Syndikalisterna, skjuter till det de kan. Inga miljardärer vill sponsra våra perspektiv. Med små, krympande resurser gör vi allt vi kan för att lyfta röster som annars inte hörs. Rapportera om underbetalda eller arbetslösa, om utsatta och kämpande människor.

Samtidigt går Sveriges statliga mediestöd till dem som redan har.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fackföreningar och bostadsaktivister blockerar vägar under den stora generalstrejken i Spanien
I bland annat Pamplona blockeras vägar när fackföreningar och bostadsrättsaktivister gått samman i de gemensamma protesterna. Foto: Miguel Oses/TT

Miljontals ilskna spanjorer i historisk generalstrejk

Fabriker, butiker och kollektivtrafik. Stora delar av Spanien står i dag stilla när miljontals arbetare gått ut i en generalstrejk mot den omfattande bostadskrisen i landet.

Strejken, utlyst av bland annat syndikalistiska CGT och CNT, där de två dominerande fackförbunden UGT och CCOO snabbt anslöt sig, kommer efter en höst av omfattande protester i ett Spanien som kokar av ilska över den omfattande bostadskrisen. 

Frågan om kraftigt höjda hyror har dominerat den politiska dagordningen i landet den senaste tiden och har bland annat fått premiärminister Pedro Sánchez att utlysa nyval den 29 november.

Under onsdagsmorgonen stannade därför stora delar av landet när miljontals anställda lade ner sina arbeten under huvudparollen ”Löner, bostäder, priser”. 

På sina håll har vägblockader satts upp av strejkande som gått samman med bostadsaktivister. Enligt den amerikanska tv-kanalen ABC News har även strejkvakter drabbat samman med polis vid en gigantisk grossistmarknad i utkanten av Madrid.

Polis mötte demonstranter med tårgas på gatorna i Madrid under den omfattande strejken. Foto: Francisco Seco/TT

Enligt uppgifter från facken så deltar omkring 90 procent av arbetarna inom bilindustrin och den betydelsefulla hamnsektorn i landet. Även inom andra stora branscher rapporteras deltagandet vara högt och generalstrejken beskrivs som historisk och den mest omfattande på 14 år.

– Vi kommer inte att sluta förrän vi har förändrat landets bostadsmodell från grunden, så att bostäderna finns till för att bo i och inte bara för en minoritet, sade en talesperson för hyresgästförbundet i Madrid till Reuters när strejken inleddes vid midnatt.

Redan imorgon torsdag kommer den sittande vänsterregeringen med Pedro Sánchez i spetsen att försöka få igenom två bostadsdekret i parlamentet som tidigare röstats ned.

Nyval den 29 november

Samtidigt har partiet Sumar, som också ingår i koalitionsregeringen, gett de strejkande fullt stöd. 

– Vänstern behöver att landets arbetare mobiliserar sig. Rättigheter vinns först ute på gatorna och därefter i de politiska institutionerna, sade Sumars talesperson Verónica Martínez nyligen i ett uttalande.

Från högerhåll har dock facken kritiserats och anklagas bland annat för att ägna sig åt ”politiskt spel för att hjälpa regeringen att behålla makten” vid det kommande valet.

– Det här är ingen generalstrejk, det är en valstrejk, sade Partido Populars talesperson Miguel Tellado i tisdags.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Biildmontage: Till vänster i bilden skribenten Håkan Gustafsson, i bakgrunden två undersköterskor i en korridor
Håkan Gustafsson jobbar som arbetslivsredaktör och marknadsförare på Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Mika Kastner Johnsson. Montage: Arbetaren

Den som har hårdast jobb borde också ha kortast arbetsdag

”Högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd”, skriver Håkan Gustafsson, med anledning av den arbetstidsförkortning som just nu genomförs i Göteborgs stad.

640 undersköterskor och vårdbiträden i Göteborg kommer, med start hösten 2027, att få sex timmars arbetsdag under resten av mandatperioden.

Det beskrivs som den största arbetstidsförkortningen någonsin i en svensk kommun. Och det visar att högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd! I slutändan visar det också att sex timmars arbetsdag inte är alls är så dyrt som näringslivets dysterkvistar har hävdat.

Den kommunala reformen i Göteborg kommer nämligen att kosta 25 miljoner per år. Det kan låta mycket. Men utslaget på hela Göteborgs stads årsbudget på över 40 miljarder – är det egentligen ganska lite

Samtidigt driver det rödgröna styret i Göteborg också en politik för arbetstidsförkortning inom förskolan och inom socialtjänsten.

Reformerna borde egentligen vara större. De borde ha gällt all personal på golvet inom äldreomsorgen och inom förskolan.

7 av 10 inom äldreomsorgen vill byta jobb

Just äldreomsorgen, förskolan och socialtjänsten, tillsammans med skola och fritids, är några av de kommunala verksamheter där marginalerna är som minst och där arbetsrelaterad stress och ohälsa är som störst. 

Det är med andra ord några av den kommunala sektorns hårdaste yrken.

Det har lett till att många inte klarar att jobba heltid, eller ens kommer att kunna jobba kvar till pensionen. Enligt en rapport från Stockholms universitet vill nästan sju av tio anställda inom äldreomsorgen lämna sina jobb.

Och en rapport från Socialstyrelsen 2026 visar att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal, jämfört med alla yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Resultatet är hög personalomsättning och arbetskraftsbrist.

Men de dåliga arbetsvillkoren är inte bara farliga för undersköterskorna, vårdbiträdena, lärarna, barnskötarna och förskollärarna. De drabbar i förlängningen barn, äldre – och oss alla som har nära och kära med behov av omsorg.

Vem ska betala?

Näringslivets andra stora invändning mot kortare arbetstid brukar vara: vem ska ska betala?  Men faktum är att personalen på golvet inom den offentliga sektorn redan betalar – med sitt arbete, med sina kroppar och med sina låga löner.

En arbetstidsförkortning kostar så klart pengar. Men exemplet från Göteborg visar att det inte kostar så mycket som näringslivet vill göra gällande. Samtidigt innebär kortare arbetstid också mer återhämtning – och därmed lägre kostnader för sjukfrånvaro.

Socialtjänst samt omsorg om barn och äldre är gemensamma behov. Därför måste kostnaderna för sänkt arbetstid hämtas ur det gemensamma.

Att personal bryts ner och ständigt byts ut är det största slöseriet – ett slöseri med människor och erfarenhet.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Students attend a protest against the government's release of next year's draft budget, in Paris, Tuesday, Sept. 29, 2026. Placards read:" No fascists here," "More funds for education, not for the military."
Demonstrerande studenter i Paris, den 29 september 2026. På ett av plakatet i mitten står ”Mer pengar till utbildning, inte till militären”. Foto: Teresa Suarez/TT

Frankrike: Storstrejk för ”rättvis fördelning av rikedom”

De franska studenterna går i bräschen för de landsomfattande protesterna, som har utvecklats från att handla om resursbrist i skolan till att rikta sig mot skenande priser och den förda politiken. Under torsdagen väntas nya protester då fackföreningsrörelsen kallat till storstrejk. 

Sedan mitten på september har hundratusentals fransmän gått ut på gator och torg för att visa sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna inleddes av gymnasiestudenter som har fått nog av lärarbrist, nedgångna skolbyggnader och överfulla klassrum. Snart anslöt sig även de gula västarna, fackföreningar och andra grupper till protesterna.

Till följd av det franska höstlovet har skolorna i landet varit stängda mellan den 17 oktober och 2 november. I måndags, när eleverna återvände, sattes återigen skolor i blockad. 

Fotografen Patrik Öberg, från Pråmfilm, är på plats för att dokumentera proteströrelsen för en kommande dokumentä, och berättar att det pågår blockader, protester och politiska evenemang ”överallt” i Paris.

– Det är en fantastisk stämning i staden, säger han.

Tvärfacklig storstrejk den 5 november

CGT:s generalsekreterare Sophie Binet i samband med en demonstration i Paris den 29 september 2026. Foto: Teresa Suarez/TT

Den 5 november manar den stora fackliga centralorganisationen CGT tillsammans med andra franska fack till en nationell storstrejk. Fackens krav handlar bland annat om löneökningar samt en annan stats- och socialförsäkringsbudget.

”Med tanke på de höga levnadskostnaderna, löner som står stilla, otrygga anställningar och försämringen av den offentliga servicen är det brådskande att kraven från arbetslivet blir hörda”, skriver CGT i ett pressmeddelande och tillägger:

”Högre löner och pensioner, resurser till den offentliga servicen, finansiering av det sociala trygghetssystemet – låt oss mobilisera den 5 november för att uppnå sociala framsteg!”

– När arbetarna stannar av, stannar landet av, ekonomin tvärstannar och det kommer tillåta att våra krav hörsammas, sade CGT:s generalsekreterare Sophie Binet enligt Aftonbladet i samband med att strejken annonserades.

Även den franska syndikalistiska fackföreningen CNT-SO uppmanar till en tvärfacklig strejk den 5 november med utgångspunkt från arbetsplatserna, för att ”få en bestående inverkan på ekonomin” med ”en rättvis fördelning av rikedom och arbete” som mål. 

I ett pressmeddelande skriver facket att ”vi måste ta tillfället i akt att skapa strukturer för självorganisering – såsom stormöten och strejkkommittéer – för att hålla rörelsen vid liv framöver”. 

Även syndikalistiska CNT-F uppmanar till strejk och samma dag planerar studenterna att inleda en ny våg av blockader. 

A person holds a French national flag during a protest against under-resourced schools in Paris, Thursday, Oct. 8, 2026.
Demonstration i Paris, oktober 2026. Foto: Aurelien Morissard/TT

Protesterna sprider sig i Europa

Men det är inte bara i Frankrike som studenterna har fått nog. Likande protester har under hösten blossat upp i bland annat Grekland, Spanien, Belgien, Italien, Albanien och Tyskland. I Serbien har studentrörelsen, som startade efter tågolyckan i Novi Sad, resulterat i att Aleksandar Vucic och hans nationalistiska parti SNS, som styrt landet i 12 år, förlorade makten i parlamentsvalet den 25 oktober. Valets vinnare blev ”Studentlistan”, ett parti sprunget ur studentrörelsen. 

Även fransmännen står inför en valrörelse. Landet ska hålla presidentval i två omgångar den 18 april och 2 maj. Nuvarande president Emmanuel Macron kommer inte kunna ställa upp i ytterligare ett presidentval enligt konstitutionen, då han har suttit två mandatperioder. 

Just nu leder högerextrema Marine Le Pen, med partiet Nationell samling (tidigare Front National) i opinionsundersökningarna. 

Förra året dömdes Le Pen, och åtta partikamrater, för att ha förskingrat drygt 32 miljoner kronor ur EU-kassan mellan åren 2004 till 2016, och i stället använt pengarna till sin nationella partikassa.

Domen överklagades och i somras dömdes hon i högsta instans till tre års fängelse, två av dessa villkorligt och ett under elektronisk övervakning. Trots detta får hon ställa upp i valet, konstaterade domstolen den 7 juli. 

Saint-Denis borgmästare Bally Bagayoko från vänsterpartiet La France Insoumise, LFI. Foto: Teresa Suarez/TT

På opinionsundersökningarnas andra plats hittar vi vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon från partiet La France insoumise, LFI ( på svenska: ”Det okuvliga Frankrike”). 

Medlemmar i LFI har deltagit i protesterna och ett videoklipp blev viralt när Bally Bagayoko, tillhörande LFI och borgmästare i Parisförorten Saint-Denis, ställer sig mellan studenter och kravallpolis för att skydda ungdomarna och dämpa spänningarna. Polisen valde då att använda tårgas.

Högerextrem konferens stoppades

I vissa fall har de franska protesterna kantats av skadegörelse och plundring, liksom våld från både demonstranter och polis. Det är något som utnyttjats av högerextrema grupperingar som i sin propaganda hävdar att upploppen är en effekt av invandringen. Exempelvis planerades en högerextrem konferens om ”återvandring” i Paris den 31 oktober. Franska myndigheterna valde att stoppa konferensen.

Den 23 oktober genomfördes en masskjutning i Trappes utanför Paris, ett dåd som av president Emmanuel Macron klassificeras som ett ”rasistiskt terrordåd” då gärningsmannen enligt honom ska ha riktat in sig på personer utifrån hudfärg. En 26-årig man dödades och fem personer skadades. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Publicerad Uppdaterad