Del 3: Bostadsbubblan

När Tage Erlander i en tv-debatt inför kommunalvalet 1966 fick frågan vilket råd han skulle ge ett ungt par som ville ha en bostad i Stockholm gav han ett svar som skulle gå till historien:

– De får ställa sig i bostadskön.

Programledaren Lars Orup konstaterade att en normal kötid för en lägenhet i Stockholm var tio år. Erlander var svarslös, Socialdemokraterna rasade i opinionen och kort därefter lanserades det så kallade ”miljonprogrammet” – beslutet att bygga 100 000 lägenheter om året i tio år.

Redan trettio år tidigare hade Alva och Gunnar Myrdal i sin bok Kris i befolkningsfrågan varnat för att trångboddhet och bostadsbrist ledde till sjunkande nativitet. Efter andra världskriget vidtogs flera åtgärder för att öka byggandet, vilka också gav resultat. Men trots att nästan en miljon bostäder byggdes mellan 1945 och 1960 förblev bristen stor. det märktes särskilt i Stockholm, där över 100 000 personer stod i bostadskö när den berömda utfrågningen av Tage Erlander sändes i tv. Det dröjde dock inte länge förrän bristen började övergå i ett överskott. På flera håll i landet stod lägenheter tomma och i Stockholm fanns till och med planer på att lägga ner bostadskön. Ändå förblev byggtakten hög under många år.

Först efter den stora fastighetsbubblan i början på 90-talet kollapsade byggandet.

Idag har bostadsbristen återigen blivit politiskt sprängstoff, och den är inte längre enbart ett storstadsproblem. Över 250 av landets 290 kommuner uppger idag att de har allmän bostadsbrist – en fördubbling på bara fem år. [47] Enligt Boverket behövs 700 000 nya bostäder fram till år 2025, och enligt Hyresgästföreningen saknar över 300 000 unga vuxna en egen bostad. Flera kommuner har vägrat att ta emot flyktingar med hänvisning till att det inte finns några lediga bostäder.

Flera kommuner har vägrat att ta emot flyktingar med hänvisning till att det inte finns några lediga bostäder.

När det råder akut kris blir också förslagen på lösningar allt mer drastiska. Ena dagen är marknadshyror lösningen på alla problem. Nästa dag behöver vi ett nytt miljonprogram. Tredje dagen är det byggnormer och medborgarinflytande och annat ”krångel” som måste bort för att bostadsbyggandet ska öka. Fjärde dagen måste vi satsa på ”social housing” – billiga lägenheter med låg standard som öronmärks för hushåll med låga inkomster.

Den akuta bostadsbristen ger också en enkel förklaring till de skenande bostadspriserna. Oavsett var i landet vi befinner oss är förklaringen densamma: priserna går upp för att efterfrågan överstiger utbudet. Argumenten anpassas också efter den senaste statistiken. När Svensk Fastighetsförmedling i september 2016 redovisade bostadsrättsprisernas utveckling i hela landet förklarade mäklarbolagets vd Tanja Ilic att de senaste årens breda uppgång beror på ”en enorm brist på bostäder där folk faktiskt vill bo.” [48] Medan prisökningarna för några år sedan förklarades med allmän bostadsbrist i snabbväxande städer så förklaras uppgången idag alltså med en brist på en specifik typ av bostäder som efterfrågas av många, nämligen bostadsrätter i centrala lägen. Och utbudet av sådana kommer ju per definition alltid att vara begränsat. Men är underskott på bostäder egentligen den viktigaste förklaringen till stigande priser?

 

Kris i bostadsfrågan

En kväll i november 2014 slog hoppfulla bostadssökande läger på en gata i centrala Norrköping. Dagen efter skulle Svensk Fastighetsförmedling öppna försäljningen av nyproduceradebostadsrätter i stadsdelen Klockaretorpet. Det var fasta priser och först till kvarn som gällde, och ingressen i lokaltidningen var given: ”Bostadsbristen i Norrköping skapar kö på Drottninggatan”. [49]

Men var det verkligen akut bostadsbrist som fick desperata norrköpingsbor att tillbringa natten på trottoaren i höstrusket för att köpa en lägenhet? När jag ringde till Svensk Fastighetsförmedling några dagar efter säljpremiären möttes jag av ett något överraskande besked: fortfarande fanns åtta trerummare kvar att köpa i samma nybygge till samma fasta pris, 1,3 miljoner. Det var bara att välja och vraka: vill du ha balkong eller uteplats?

När bilder på tältköer utanför mäklarkontor sprids i sociala medier som illustration av bostadsbristen är den verkliga anledningen oftast att byggherrar satt lockpriser på några särskilt attraktiva lägenheter för att skapa hajp inför säljstarten. Det är ett smart marknadsföringsknep, men har ganska lite med bostadsbrist att göra. När det gäller bostadsmarknaden får dock vanlig källkritik ofta stryka på foten.

Kan bostadsbrist förklara varför villapriserna mellan 2001 och 2010 ökade mer i Mora eller Mönsterås, som hade nästan obefintlig eller negativ befolkningstillväxt, än i Stockholm? [50]

Är det bostadsbrist som förklarar att priserna på bostadsrätter fördubblats i kommuner som Boden, Skellefteå, Motala och Falun de senaste fem åren [51] och att de stigit mer än 50 procent i över hälften av landets kommuner?

Kan bostadsbrist förklara varför villapriserna mellan 2001 och 2010 ökade mer i Mora eller Mönsterås (bilden), som hade nästan obefintlig eller negativ befolkningstillväxt, än i Stockholm?
Kan bostadsbrist förklara varför villapriserna mellan 2001 och 2010 ökade mer i Mora eller Mönsterås (bilden), som hade nästan obefintlig eller negativ befolkningstillväxt, än i Stockholm? Foto: Udo Schröter/Wikimedia Commons

Låt oss titta närmare på situationen i Stockholm, där bostadsbristen är som mest akut. Vid millennieskiftet stod 70 000 personer i Stockholms stads bostadskö. Femton år senare var det över 500 000. Det är fem gånger fler bostadssökande än på Erlanders tid, och en halv miljon bostadssökande tyder så klart på en akut bostadsbrist. Men siffran bör tas med en nypa salt. Under de senaste tio åren har antalet nyanmälda varit ungefär dubbelt så högt som befolkningsökningen i hela Stockholms län, samtidigt som det byggts tiotusentals bostäder i länet.

Den explosiva ökningen måste alltså delvis ha andra skäl än att befolkningen ökat snabbare än antalet bostäder. En förklaring är att lägenheter sedan slutet av 90-talet förmedlas uteslutande baserat på kötid utan hänsyn till behov, vilket gjort det mer intressant för personer som redan har en bostad att stå kvar i kön. Den som har ett boende kan ha flera skäl att vilja stå kvar, inte minst för att man inte är nöjd med sitt nuvarande boende eller räknar med att få andra behov i framtiden. Den som har ett förstahandskontrakt i nyproduktion kanske hoppas på att få en äldre och betydligt billigare lägenhet i framtiden. Och även för dem som bor i bostadsrätt är det rationellt att stå kvar i kön. I framtiden har de – åtminstone i teorin – möjligheten att omvandla sin kötid till en hyresrätt och sälja den gamla bostaden med vinst.

Enligt Bostadsförmedlingens egna undersökningar har en stor majoritet av de sökande redan ett ordnat boende, och runt en tredjedel ser platsen i kön främst som en försäkring för framtiden. [52] Nästan 80 procent av de köande bor i bostadsrätt, villa eller hyreslägenhet med förstahandskontrakt. Resten bor i studentlägenhet, som inneboende eller med andrahandskontrakt.

Men även de som bor i andrahandskontrakt bor ju faktiskt i en existerande bostad. Deras situation beror inte nödvändigtvis på ett underskott av bostäder, utan snarare på en skev fördelning av de bostäder som finns.

Även om antalet personer i bostadskön inte säger så mycket om bostadsbristens omfattning, så kvarstår det faktum att den genomsnittliga kötiden till en lägenhet i Stockholms stad har mer än fördubblats sedan millennieskiftet. Idag får man i snitt vänta ungefär tio år på en lägenhet. Det beror dock inte bara på att befolkningen ökat snabbare än antalet bostäder, utan lika mycket på att utbudet av hyreslägenheter minskat rejält.

Mellan år 2000 och 2015 ombildades 120 000 hyresrätter i Stockholms län till bostadsrätter, samtidigt som det bara byggdes knappt 40 000 nya. [53] Mer än var fjärde hyresrätt har försvunnit. Därför har också antalet förmedlade vanliga hyresrätter minskat rejält de senaste tio åren, efter att ha ökat något i början av 2000-talet. [54] Möjligheten att tjäna en hacka på en framtida ombildning och hyra ut en lägenhet till överpris på andrahandsmarknaden har också gjort det mer attraktivt att klamra sig fast vid förstahandskontrakt till lägenheter som man själv inte bor i.

De långa kötiderna till trots finns avgörande skillnader mellan dagens situation och 1960-talets. En sådan är att den allmänna boendestandarden tack vare det omfattande byggandet under tidigare decennier förblivit historiskt hög. Bostadsbrist och trångboddhet har hittills inte lett till någon oro för sjunkande fertilitet – tvärtom upplever Stockholm sedan flera år en babyboom. Boendestandarden förblir historiskt hög, och boendetätheten har bara ökat marginellt.

Medan bostadsytan per person minskat i områden med lägre inkomster har den ökat rejält i mer välbeställda områden.

Faktum är att den totala bostadsytan i Stockholms län växte nästan exakt lika snabbt som befolkningen under perioden 1997 till 2009. Men medan bostadsytan per person minskat i områden med lägre inkomster har den ökat rejält i mer välbeställda områden. Det beror både på att nyproduktionen främst består av rymliga bostäder för de med högst inkomster, och på att ”många hushåll bor kvar i lägenheter och småhus som egentligen är onödigt stora”, som Stockholms handelskammare påpekat i en rapport. [55]

En annan avgörande skillnad är att det idag finns en stor marknad för bostadsrätter. Om Erlander hade intervjuats idag hade hans råd till det bostadslösa paret knappast varit att vända sig till bostadsförmedlingen. Snarare hade han uppmanat dem att vända sig till närmaste bank. Men det skapar i sin tur nya problem, som den tidigare bostadsministern Mats Odell fick erfara när han gav unga bostadsköpare rådet att ta hjälp av föräldrarna för att köpa en lägenhet, och fick löpa gatlopp i medierna för det.

Möjligheten att låna till en bostad är ingen tröst för alla med låga inkomster eller otrygga anställningar. De kan varken få lån eller få tag på ett förstahandskontrakt. I takt med att priserna stiger blir bostadsmarknaden allt mer svårtillgänglig även för den med fast jobb och en normal inkomst.

 

Förklaringar till prisboomen

Extrem bostadsbrist har länge varit ett viktigt argument för de som förnekar att de skenande priserna utgör en bubbla. Men att bostadsbristen skulle vara mycket värre i Stockholm – eller för den delen Falun och Borås – än i San Fransisco, London eller andra storstäder som drabbats av kraftiga fall i bostadspriserna de senaste åren framstår som ganska långsökt.

Att så många accepterar bostadsbristen som orsak till prisboomen beror nog delvis på att det är en förklaring som är lätt att förstå. Men kanske gör den det också lättare att sova gott om natten trots miljonskulder till banken. Om en halv miljon stockholmare söker bostad samtidigt som det ”saknas” 700 000 bostäder i hela landet på några års sikt är det ju ingen risk att priserna går ner i första taget, tänker nog många. På en marknad styrs priset av utbud och efterfrågan. Den till synes enkla ekvationen kompliceras dock av att efterfrågan inte mäts i individer, utan i pengar. Att folk får mer pengar eller väljer att lägga en större andel av sin inkomst på bostaden kan ha betydligt större effekt på priset än att befolkningen ökar. Det gäller i synnerhet om ökningen till stor del består av personer med låga inkomster, till exempel flyktingar.

Flera studier har också visat att demografiska förändringar har haft en ganska liten påverkan på bostadsprisernas utveckling i Sverige de senaste tjugo åren. Enligt Boverkets beräkningar är det istället stigande inkomster som har varit den viktigaste orsaken till stigande priser. Ökad invånartäthet har bara haft betydelse i Stockholm, där den förklarar ungefär 20 procent av småhusprisernas uppgång sedan 1996. Runt en tredjedel av prisökningen förklaras enligt Boverket av så kallade ”bakåtblickande faktorer”, det vill säga förväntningar på att priserna ska fortsätta stiga eftersom de gjort det tidigare.

I Riksbankens stora utredning om risker på den svenska bostadsmarknaden [56] undersöks också bostadsprisernas utveckling under lång tid. Efter att ha analyserat ett stort antal variabler konstaterar författarna att varken demografi eller bostadsbyggandets omfattning kan förklara bostadsprisernas utveckling.

Den viktigaste faktorn är istället ”förändringar i preferenser” – det vill säga hur mycket hushållen är beredda att betala för sitt boende jämfört med annan konsumtion. Det kan i sin tur bero på en mängd olika saker – till exempel förändringar i trender och smak, eller en ökad tro på fastighetsköp som en investering.

Under 2000-talet blev de genomsnittliga amorteringstiderna på nya bostadslån allt längre och helt amorteringsfria lån blev allt vanligare.

Andra faktorer som brukar lyftas fram är låga räntor och förändrade normer på lånemarknaden. Den danska riksbanken har till exempel i efterhand beräknat att införandet av amorteringsfria lån låg bakom hälften av prisuppgången under den danska bostadsbubblan före finanskrisen. I teorin är amorteringar bara en form av sparande. Om hushållen var ”fullt ut rationella” enligt nationalekonomernas sätt att se det skulle amorteringsregler inte påverka bostadspriserna. [57] Om de istället ser amorteringar som en del av kostnaden för boendet så innebär amorteringsfrihet att de kan låna mer och därmed betala mer för sitt boende, vilket leder till att priserna drivs upp. Och vem kan egentligen klandra de svenska hushållen om de beter sig på det sättet? Exakt så resonerar ju även de ekonomer, politiker och journalister som säger att amorteringskrav skulle göra det ”för dyrt” för många att köpa en bostad.

Även i Sverige har synen på lån och amorteringar förändrats kraftigt. Under 2000-talet blev de genomsnittliga amorteringstiderna på nya bostadslån allt längre och helt amorteringsfria lån blev allt vanligare. Exakt hur ett amorteringskrav påverkar priserna är svårt att säga, men modeller och jämförelser kan ge en fingervisning. Enligt en studie skulle de svenska bostadspriserna minska med upp till 25 procent om hushållen tvingades amortera sina lån på 30 år. [58]

Låga räntor lyfts ofta fram som en förklaring till de stigande bostadspriserna. Hur mycket en köpare är beredd att betala för en bostad beror ju i stor utsträckning på hur höga räntekostnaderna förväntas bli. I mitten av 1990-talet låg den nominella bolåneräntan på 10 procent. Hösten 2016 låg den genomsnittliga räntan för nya bostadslån på drygt 1,5 procent.

För ett lån på 2 miljoner innebär det en sänkt räntekostnad på drygt 14 000 kronor i månaden. Omvänt kan ett hushåll låna 6 gånger mer idag och få samma månadsränta. Om hushållen förväntar sig att räntorna ska förbli låga under längre tid kan det få stora effekter på bostadspriserna.

En annan viktig förändring på den svenska lånemarknaden är att andelen som väljer rörliga räntor ökat dramatiskt. För tjugo år sedan hade över 90 procent lån med bundna räntor, medan motsvarande siffra är 40 procent idag. Samtidigt har bindningstiderna på de bundna lånen blivit kortare. [59] Att rörliga räntor blivit så populärt beror naturligtvis på att det är billigare. Samtidigt kan det vara ett tecken på att hushållen blivit mer villiga att ta risker, och förväntar sig fortsatt låga räntor under överskådlig tid.

Ytterligare en faktor som kan påverka bostadsmarknaden är politiska beslut. Sänkningen av fastighetsskatten år 2008 innebar till exempel sänkta kostnader med 9 000 kronor per år för en villa värd 2 miljoner kronor. För ett hus i Sandhamn i Stockholms skärgård med ett taxeringsvärde på 4 miljoner sänktes den årliga skatten med 34 000 kronor. [60] Om de flesta använder de extra pengarna till att spara eller konsumera behöver bostadsmarknaden inte påverkas. Men om bostadsköpare fortsätter att lägga lika stor andel av sin inkomst på sitt boende blir följden istället att priserna stiger på sikt.

Även ränteavdragen har pekats ut som en anledning till stigande bostadspriser. När staten subventionerar bostadslån är ju en logisk följd att köpare blir beredda att betala mer för en bostad. Eftersom ränteavdragen funnits länge kan de dock inte förklara de senaste årens uppgång – däremot skulle en nedtrappning sannolikt bidra till att priserna sjönk eller inte ökade lika snabbt. I teorin skulle en sådan avtrappning därför inte heller behöva leda till ökade boendekostnader på sikt, även om den blir kostsam för hushåll som redan har lån om den genomförs snabbt eller när räntorna är höga.

Men om det finns så många olika förklaringar till stigande priser, hur kan vi då veta om det finns en bostadsbubbla? För att svara på det måste vi först fråga oss vad en bubbla egentligen är, och vad som skiljer en farlig bubbla från en helt naturlig prisökning.

Bostadsrättsvisning på Södermalm i Stockholm. Låga räntor lyfts ofta fram som en förklaring till de stigande bostadspriserna.
Bostadsrättsvisning på Södermalm i Stockholm. Låga räntor lyfts ofta fram som en förklaring till de stigande bostadspriserna. Foto: Fredrik Persson/TT

 

Vad är en bubbla?

En populär definition av en bubbla har föreslagits av ekonomen Joseph Stiglitz: en bubbla existerar när priserna stiger därför att människor förväntar sig att de ska göra det, samtidigt som det inte finns några rationella ekonomiska skäl till att de ska det.

Nackdelen med definitionen är att det är svårt att enas om vad som räknas som ”rationella ekonomiska skäl”. Den svenska fastighetsekonomen Hans Lind har i sin tur föreslagit en mer exakt definition av en bubbla som en kraftig prisuppgång som nästan omedelbart följs av ett kraftigt prisfall, oavsett vad som orsakat den. [61] Ett problem med den definitionen är att en något mer utdragen prisuppgång som följs av en nedgång kan ha allvarliga konsekvenser utan att vara en bubbla enligt definitionen, samtidigt som en prisboom som är en bubbla enligt definitionen inte nödvändigtvis får lika allvarliga konsekvenser.

När P3 Nyheter år 2015 gjorde ett inslag om bostadsmarknaden fick kanalens egen ekonomiexpert Katarina Friskman uppdraget att förklara vad en bubbla är. Det är helt enkelt när ”priserna höjs så mycket att det till slut får bostadsmarknaden att koka över. Spricker bubblan kan värdet på bostäder störtdyka och dra med sig hela ekonomin”. [62]

Det är ingen exakt definition, men den fångar nog ganska väl vad de flesta tänker på när de hör ordet bostadsbubbla.

Vad är det som gör att en krasch på bostadsmarknaden kan dra med sig hela ekonomin?

Samtidigt väcker den frågor. Vad är det som får bostadsmarknaden att ”koka över”? Hur stort prisfall räknas egentligen som ett ”störtdyk”? Vad är det som gör att en krasch på bostadsmarknaden kan dra med sig hela ekonomin? Och hur kan vi på förhand skilja en farlig bubbla från en normal prisuppgång?

När kraschen väl inträffat är det lätt att vara efterklok. Men när man befinner sig mitt i en bubbla är den betydligt svårare att se, eftersom det nästan alltid tycks finnas rationella skäl till att priserna går upp. En del ekonomer menar också att bubblor tenderar att uppstå under perioder då det av någon anledning blivit svårt att avgöra vad som är det ”normala”, på grund av politiska, sociala eller teknologiska förändringar.

Ett bra exempel på det är IT-bubblan runt millenieskiftet, som levde på föreställningen att kommunikationsteknologins utveckling förändrat ekonomins spelregler i grunden. Å andra sidan kan man lika gärna säga att det var bubblan i sig och de skenande aktiekurserna för nystartade IT-företag som gav föreställningen om ”den nya ekonomin” trovärdighet – på samma sätt som de skenande bostadspriserna idag får bostadsbristen att framstå som mer extrem än den kanske egentligen är, i ett internationellt och historiskt perspektiv.

Historiskt sett har en stor majoritet av de senaste 40 årens bankkriser föregåtts av en snabb liberalisering av finanssektorn eller en period av finansiella ”innovationer” – vilket egentligen är samma sak eftersom sådana ofta syftar till att kringgå existerande regleringar, med statens goda minne. [63] Ett exempel är 1980-talets snabba avreglering av den svenska kreditmarknaden, som bidrog till en fastighetsbubbla och en av de värsta bankkriserna i den industrialiserade världen sedan 1930-talet.

Experiment har visat att prisbubblor kan uppstå även i ganska enkla ekonomier. 1988 genomförde Vernon Smith tillsammans med Gerry Suchanek och Arlington Williams ett experiment där deltagarna fick en summa pengar och fiktiva aktier att handla med. Efter varje handelsomgång fick deltagarna en slumpmässig utdelning på sina aktier, men den statistiskt förväntade totala avkastningen var alltid densamma.

Trots att sannolikheterna var kända för deltagarna uppstod kraftiga prisbubblor i över hälften av de grupper som deltog i experimentet. [64]

Föga förvånande blev bubblorna ännu större när Smith, Suchaneck och Williams upprepade sitt experiment med möjligheten att låna pengar som ytterligare faktor. Ekonomen Charles Kindleberger menar också i en klassisk studie att växande skuldsättning varit ett centralt inslag i bubblor genom historien, vare sig det handlat om tulpanlökar, aktier eller bostäder. [65]

Skulder omfördelar också incitament och risker på ett sätt som kan leda till ökat risktagande.

Varför är sambandet mellan växande skulder och prisbubblor så starkt? Det enkla svaret är att möjligheten att låna pengar ger fler personer möjlighet att investera på en stigande marknad. Men skulder omfördelar också incitament och risker på ett sätt som kan leda till ökat risktagande. En person som investerar direkt i ett företag genom att köpa aktier vill förmodligen först försäkra sig om att affärsstrategin håller på lång sikt och genererar en rimlig avkastning. En person som lånar ut pengar till samma företag under en begränsad period behöver dock bara förvissa sig om att lånet kan betalas tillbaka, oavsett hur det går för företaget på längre sikt.

En bank som utfärdar bolån har på samma sätt inget intresse av att inspektera husets skick eller granska bostadsrättsföreningens ekonomi, så länge låntagaren bedöms kunna betala sina räntor och amorteringar. För det enskilda lånebeslutet spelar det ingen roll om bostadsmarknaden är övervärderad eftersom låntagaren måste betala tillbaka hela lånet även om bostaden sjunker i värde. Även i länder där lagstiftningen gör det möjligt att lämna huset till banken och bli skuldfri är det rationellt för banken att låna ut till 80 procent av köpeskillingen, även om man ser en risk för ett prisfall på 20 procent. Om priset faller är det ju låntagaren som tar hela förlusten, medan banken får tillbaka hela sin investering.

Exemplet ovan visar också hur skuld kan omfördela köpkraft från pessimister till optimister. Anta att en viss vara för tillfället kostar 100 kronor. Person A är övertygad om att priset kommer att stiga till 120 kronor och vill därmed köpa, men har bara 20 kronor på banken. Person B har däremot gott om pengar men tror att priset kommer att sjunka till 80 kronor. Då kan person B till synes riskfritt låna ut 80 kronor till A, som ju måste fortsätta betala räntor och amorteringar även om tillgången rasar i värde. Men eftersom tillgången till kredit skapar efterfrågan som inte hade funnits där annars så kan den också bidra till att optimisternas tro på stigande priser blir en självuppfyllande profetia.

Kreditsystemet omfördelar inte heller bara befintliga pengar, utan bidrar som vi såg i kapitel 1 också till att mängden pengar växer i ekonomin. Om det sker utan att mängden varor och tjänster ökar blir följden stigande priser, alltså inflation.

Enligt en del ekonomer är den växande mängden pengar i den globala ekonomin som saknar täckning i någon vara med bestående värde – till exempel guld – den viktigaste orsaken till de senaste årtiondenas återkommande prisbubblor runt om i världen. Vissa, inte minst de som inspirerats av den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises, menar också att penningmängdens expansion förr eller senare oundvikligen slutar i en kollaps. [66]

Vissa, inte minst de som inspirerats av den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises, menar att även penningmängdens expansion förr eller senare slutar i en kollaps.
Vissa, inte minst de som inspirerats av den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises, menar att även penningmängdens expansion förr eller senare slutar i en kollaps. Foto: Ludwig von Mises Institute/Wikimedia Commons

Ekonomen Hyman Minsky har också pekat ut cykler i expansionen av hushållens och företagens skulder som kärnan i finansiella bubblor och kriser. Minsky menade att ekonomiska aktörer under perioder av god lönsamhet gradvis börjar betrakta skuldsättning som ofarlig, eftersom de stigande inkomsterna gör det lättare att betala av gamla skulder. När både företag och hushåll ökar sin skuldsättning stiger tillgångspriserna, vilket lockar till ännu högre skuldsättning. Resultatet blir en självförstärkande spiral av växande skuldsättning och stigande priser. När priserna inte kan öka längre spricker bubblan.

Växande förluster får långivare att strama åt sin kreditgivning. Följden blir panikförsäljning och en finansiell krasch, som i sin tur följs av en långvarig recession där företag och hushåll försöker spara för att minska sina skulder. Spiralen av växande skuldsättning och stigande priser följs nu av en omvänd spiral av sjunkande priser och minskad skuldsättning – så kallad skuld-deflation.

 

 

Från köpfest till krasch

När IT-bubblan runt millennieskiftet sprack förlorade amerikanska hushåll 5 biljoner i finansiella tillgångar på två år. Men den privata konsumtionen påverkades marginellt och fortsatte till och med att växa under samma period. Anledningen är enkel: 90 procent av aktierna ägdes av den rikaste femtedelen av befolkningen, det vill säga hushåll med goda marginaler och små skulder som knappast blev utblottade även om de förlorade väldigt stora summor. [67] Många småsparare drabbades utan tvekan också av personliga tragedier, men effekterna var inte så omfattande att de sänkte hela det finansiella systemet.

Jämfört med ett kraftigt börsras kan ett fall på bostadsmarknaden se betydligt mindre dramatiskt ut. Nedgången är ofta utdragen över en period om flera år, och det kan till en början vara svårt att avgöra om marknaden bara stagnerat tillfälligt eller definitivt vänt nedåt. Trots det får prisfall på bostadsmarknaden ofta betydligt allvarligare följder. Anledningen är att ägandet av bostäder är betydligt mer utbrett, samtidigt som merparten av alla bostadsköp finansieras med lånade pengar. Efter Lehman Brothers kollaps menade politiker och ekonomer att krisen berodde på att företag fick svårt att låna pengar till investeringar när kreditmarknaderna lamslogs. På så sätt motiverade man att gigantiska summor gick till att rädda krisande banker för att få igång kreditgivningen och därmed investeringarna och tillväxten. Ekonomerna Atif Mian och Amir Sufi ger i boken House of Debt en annan förklaring: det var inte brist på krediter till företagen utan tvärstoppet i den privata konsumtionen som drev den ekonomiska nedgången. Och huvudorsaken var sjunkande bostadspriser i kombination med hög skuldsättning.

Recessionen i USA inleddes nästan ett år före Lehman Brothers kollaps. Och långt innan dess hade bostadspriserna vänt nedåt, byggandet kollapsat och köpen av kapitalvaror bromsat in. Under januari till augusti 2008 minskade inköpen av nya bilar med 9 procent jämfört med året innan, möbler 8 procent, och heminredning med 5 procent. [68]

Recessionen i USA inleddes nästan ett år före Lehman Brothers kollaps. Och långt innan dess hade bostadspriserna vänt nedåt, byggandet kollapsat och köpen av kapitalvaror bromsat in.
Recessionen i USA inleddes nästan ett år före Lehman Brothers kollaps. Och långt innan dess hade bostadspriserna vänt nedåt, byggandet kollapsat och köpen av kapitalvaror bromsat in. Foto: Kirsty Wigglesworth/TT

Men även efter Lehman Brothers kollaps förblev den sjunkande privatkonsumtionen den viktigaste bidragande faktorn till ekonomins fall. Först under 2009 föll företagens investeringar kraftigt – inte som en följd av problemen på kreditmarknaderna utan helt enkelt för att det saknades efterfrågan. En studie av småföretag i USA visade att det under finanskrisen aldrig var mer än 5 procent av företagen som uppgav problem med finansiering som ett av sina största bekymmer. Däremot ökade andelen som uppgav dålig försäljning som sitt största problem från 10 till 35 procent mellan 2007 och 2009. Inte heller stora börsföretag hade problem med finansiering. Tvärtom samlade de flesta pengar på hög, tvärt emot vad man kunde förvänta sig om det var brist på likviditet som var det stora problemet i ekonomin. [69]

En mer detaljerad studie av konsumtionsmönster i USA under åren före Lehman Brothers kollaps visar också att konsumtionsfallet var kraftigast i regioner där stora prisfall på bostadsmarknaden kombinerades med höga belåningsgrader. [70] Sambandet håller också i internationella jämförelser: de länder som upplevde den största ökningen av hushållens skulder under årtiondet före krisen upplevde också den kraftigaste minskningen av den privata konsumtionen.

Att sjunkande bostadspriser kan leda till minskad konsumtion är inte kontroversiellt. Nationalekonomer brukar tala om en ”förmögenhetseffekt”: individer vars tillgångar stiger i värde svarar ofta med att öka sin konsumtion och minska sitt sparande, eftersom de känner sig rikare. Omvänt drar de flesta ner på sin konsumtion när deras tillgångar sjunker i värde, för att kunna spara mer och återställa sin ”förmögenhet”. Förmögenhetseffekten av förändringar i bostadspriserna brukar uppskattas till 5-6 procent. Det vill säga om ett hushålls bostad ökar i värde med 100 000 kronor så kommer det att öka sin årliga konsumtion med 5 000-6 000 kronor – och tvärtom vid ett prisfall.

Men effekten förstärks när stora skulder är inblandade. Den som till exempel köpt ett hus och lånat 80 procent av köpeskillingen har i praktiken en ”förmögenhet” motsvarande 20 procent av bostadens värde. Om priset går ner med 20 procent förlorar hushållet hela sin insats, som kanske sparats ihop under många år eller lånats av släktingar. Den verkliga förmögenhetsminskningen är med andra ord 100 procent.

Här finns också förklaringen till att finansiella kriser leder till ökade klyftor, trots att de som äger mest borde förlora mest i en krasch. Högt belånade hushåll med små tillgångar kan i värsta fall få en negativ förmögenhet med lån som överstiger värdet på bostaden. De rikaste upplever däremot en mindre procentuell minskning av sin nettoförmögenhet, även om de i absoluta tal gör mycket större förluster när både aktier och fastigheter sjunker i värde. Som Sufi och Mian uttrycker det är skuldsättning raka motsatsen mot en försäkring: ”Istället för att hjälpa oss att sprida riskerna förknippade med ägande av en bostad så koncentrerar den riskerna på de som har sämst förutsättningar att bära dem.” [71]

I delstaterna Florida, Arizona och Nevada hamnade över hälften av bostadsägarna ”under vattnet” – det vill säga de satt fast med skulder som översteg bostadens värde.

När bostadsbubblan sprack i USA sjönk priserna i vissa områden med upp till 65 procent. I delstaterna Florida, Arizona och Nevada hamnade över hälften av bostadsägarna ”under vattnet” – det vill säga de satt fast med skulder som översteg bostadens värde. De flesta som hamnar i en sådan situation reagerar genom att kraftigt dra ner på sin konsumtion. Många har inget val eftersom de kanske behöver spara ihop till en ny insats när de vill flytta till en större bostad i framtiden. Andra kanske har planerat att flytta till en mindre och billigare bostad på ålderns höst och räknat med att använda överskottet vid försäljningen av sin nuvarande bostad till att dryga ut pensionen. Åter andra vill helt enkelt bli skuldfria så fort som möjligt – ”den som är satt i skuld är inte fri”, brukar det ju heta. Och när miljontals hushåll minskar sin konsumtion samtidigt är recessionen snart ett faktum.

Ett kraftigt fall i bostadspriserna kan på samma sätt få stora konsekvenser för den svenska ekonomin, även om det inte omedelbart hotar det finansiella systemet. Just därför fick Finansinspektionen år 2014 ett utökat uppdrag och extra resurser för att även ägna sig åt så kallad ”makrotillsyn”. Det innebär att myndigheten ska ingripa ”om den finansiella utvecklingen kan leda till samhällsekonomiska problem, även om stabiliteten i det finansiella systemet inte är hotad.” [72] Det är framför allt den delen av sitt uppdrag som Finansinspektionen lutar sig mot när man förespråkar ytterligare åtgärder mot hushållens växande skuldsättning.

 

Drömmen om det snabba klippet

Som vi sett definierade Joseph Stiglitz en bubbla som en prisuppgång som drivs av förväntningar på stigande priser. Definitionen är på sätt och vis onödigt snäv – en prisuppgång som drivs av en tro på att räntorna aldrig kommer att gå upp kan ju vara minst lika problematisk. Men samtidigt fångar den en viktig aspekt av det som händer under en bubbla. Riktigt stora börsbubblor uppstår när vanliga småsparare efter en snabb uppgång lockas in i en spekulationshysteri av utsikten till snabba klipp. På samma sätt kulminerar många bostadsbubblor i en fas av vild spekulation där nya köpare ger sig in på marknaden efter att ha sett andra göra miljonvinster på sina bostäder. Till och med personer som är övertygade om att det finns en bubbla kan lockas att köpa i förhoppningen att hinna sälja med vinst innan den spricker.

Att människors förväntningar kan påverka bostadsmarknaden har de amerikanska ekonomerna Karl Case och Robert Shiller visat. I en känd studie från 2003 konstaterade de att bostadspriserna i vissa delstater i USA ökade orimligt snabbt, och att de till stor del drevs av förväntningar. [73] När ”alla” tror att priserna kommer att fortsätta stiga kan många frestas att köpa en dyrare bostad än de egentligen har råd med, i tron att värdeökningen kommer att kompensera höga räntekostnader och avsaknaden av sparande. Andra kan känna sig pressade att köpa nu eftersom de är rädda att inte ha råd i framtiden, eller lockas att köpa en andra eller tredje bostad som investeringsobjekt.

När nationalekonomen Robert Shiller besökte Stockholm i december 2013 för att ta emot Riksbankens ekonomipris fick han frågan hur han såg på de svenska bostadspriserna. ”Jag tror att människor här i Sverige har en illusion om att stigande priser är en långsiktig trend, det påminner mer om en bubbla”, blev svaret. Året därpå lät konsultfirman Evidens – som skrivit flera rapporter på uppdrag av byggindustrin – över tusen bostadsköpare i Stockholmsregionen besvara en enkät med delvis samma frågor som i Case och Shillers berömda studie från 2003. [74] Rapportförfattarna drog slutsatsen att det inte finns någon bostadsbubbla. Men faktum är att enkätsvaren visade att många köpare har väldigt uppskruvade förväntningar på bostadsprisernas utveckling.

Särskilt unga köpare – den generation som inte upplevt något annat än stigande priser – var optimistiska.

Över 30 procent av respondenterna höll med om påståendet ”om jag inte köper nu kommer jag inte ha råd med en bostad senare”. Lika många ansåg att ett bostadsköp är förenat med ”liten eller ingen risk”. Över 90 procent trodde på stigande bostadspriser de närmaste åren. Köparna förväntade sig också att priserna skulle öka snabbare de kommande tio åren än inkomsterna gjort under den föregående perioden. Särskilt unga köpare – den generation som inte upplevt något annat än stigande priser – var optimistiska. De trodde i snitt på en fördubbling av priserna inom tio år.

Eftersom det är just ett genomsnitt är det troligt att det finns en grupp köpare som har betydligt högre förväntningar än så. Det är viktigt eftersom ekonomiska studier har visat att en mycket liten grupp optimister kan fortsätta att trissa upp priserna på marknaden långt efter att majoritetens entusiasm har avtagit. Monika Piazzesi och Martin Schneider har med hjälp av en modell av bostadsmarknaden visat att sådana ”momentum-köpare” kan driva upp priserna även när de bara utgör några få procent av den totala befolkningen. [75]

Slutsatserna stämmer väl med studier av konsumenters syn på ekonomin och bostadsmarknaden under bostadsbubblan i USA. När prisuppgången var som mest intensiv 2004–2005 var det allt fler som ansåg att bostadspriserna var för höga, samtidigt som en liten men växande grupp trodde på fortsatt uppgång. [76] Paradoxalt nog gick bubblan in i sin mest intensiva fas samtidigt som allt fler blev pessimister.

Mot den bakgrunden är det intressant att de svenska hushållens långvariga optimism kring bostadsmarknaden sedan ett par år övergått i växande osäkerhet. Under 2015 nådde SEB:s Boprisindikator den högsta nivån sedan mätningarna började i början av 2000-talet. Men sedan dess har indikatorn tappat fart och dessutom svängt kraftigt från kvartal till kvartal.

Samtidigt kan det mycket väl, som fallet var under bostadsbubblan i USA, finnas en grupp momentum-köpare som lockas in på marknaden av de senaste årens kraftiga prisuppgång.

 

Bostadsspekulanterna

Ett av de vanligaste argumenten mot att det finns en bostadsbubbla i Sverige är att spekulationsköp inte förekommer. Men i Evidens enkätundersökning från sommaren 2014 svarade 5 procent av köparna att de i första hand köpte en bostad som en investering. Som jämförelse var det 7–10 procent som uppgav att de köpte en bostad som en investering i Los Angeles, San Francisco och Boston när den amerikanska bostadsbubblan byggdes upp innan finanskrisen.

Mycket tyder också på att spekulation i bostäder blivit vanligare de senaste åren. Lagändringar har gjort det lättare att hyra ut en bostadsrätt och dessutom ta ut en högre hyra än tidigare. Samtidigt har den ökade byggtakten och snabba prisuppgångar öppnat nya möjligheter för spekulation i nyproduktion. Här kan den driftiga nämligen teckna sig för en lägenhet till fast pris innan byggstart för att sedan sälja till ett högre marknadspris utan att någonsin behöva flytta in. I bästa fall behöver spekulanten aldrig lägga ut mer pengar än handpenningen och kan göra en vinst på flera hundra procent av sitt ursprungliga kapital.

År 2015 uppskattade företrädare för byggbranschen att 10 till 15 procent av alla köp i nyproduktion var spekulationsköp. [77] Och även om byggföretagen säger sig vilja komma till rätta med problemet, så ligger det knappast i deras intresse att göra något åt det på allvar. Att många snabbt tecknar sig för lägenheter i nyproduktion är bra för den fortsatta försäljningen, samtidigt som byggherren själv måste ta ansvaret för eventuella osålda lägenheter.

På internetforum som Flashback diskuterar anonyma spekulanter upplägg och vilka byggbolag som är enklast att jobba med. ”Jag gjorde 1,25 miljoner brutto på det här sättet på 2 år och 3 månader”, påstår signaturen Celiaki. ”Det fina med nybyggen är att äga 2 st lägenheter samtidigt och ta del av eventuell uppgång i marknaden med 2 lägenheter. Hade jag tjänat 100 000 hade det varit värt det ändå. Är mycket pengar för lite jobb.” [78]

I december 2015 krävde Skatteverket sex personer i Stockholm på totalt 10 miljoner kronor i skatt efter att de under flera år köpt och sålt bostadsrätter utan att redovisa vinsten. [79]

Även mäklare ägnar sig åt spekulation, enligt byggföretag som Dagens Industri talat med. [80] En mäklare som under en sexårsperiod köpt och sålt åtta bostadsrätter varnades i mars 2015 av Fastighetsmäklarinspektionen. Varningen hävdes dock senare av förvaltningsrätten som menade att det inte gick att bevisa att köpen gjorts i vinstsyfte.

Även hyresnämnden och Svea hovrätt har dragit en liknande slutsats i ett fall där en nybildad bostadsrättsförening nekat medlemskap till en man eftersom man ansåg att han köpt lägenheten på spekulation. Mannen vann dock processen, eftersom både hyresnämnden och domstolen ansåg att det var svårt att bevisa att syftet med köpet var spekulation. I praktiken är det alltså troligt att spekulationsköp fortsätter relativt ohindrat, trots branschföreträdares tal om att man gör allt för att stoppa dem.

Även intresset för att köpa vinterboende i de svenska fjällen har ökat kraftigt – i Åre ökade försäljningen till exempel med 50 procent under 2015.
Även intresset för att köpa vinterboende i de svenska fjällen har ökat kraftigt – i Åre ökade försäljningen till exempel med 50 procent under 2015. Foto: Erik Nylander/TT

Det är inte heller enbart bostadsrätter som köps på spekulation. Sedan flera år pågår en byggboom i de svenska fjällen, med stora investeringar i nya hotell och stugbyar, trots att konkurrensen mellan anläggningarna redan är stenhård. Intresset för att köpa vinterboende i de svenska fjällen har också ökat kraftigt, enligt statistik från Hemnet. [81] I Åre ökade försäljningen med 50 procent under 2015 och i Funäsdalen rapporterade mäklare att budgivningar vid försäljningar blivit allt vanligare. [82] Men det är inte bara ett växande intresse för skidåkning som ligger bakom boomen. Enligt en undersökning från SBAB ser nästan 40 procent av de som äger ett fritidshus i fjällen sitt ägande som en ren investering som man själv inte kommer att utnyttja. [83] Eftersom många köp av fritidshus delvis finansieras genom belåning av den egna bostaden kan boomen i de svenska fjällen till viss del ses som en förlängning av prisbubblan i städerna.

Drömmen om en fjällstuga som genererar en stadig intäkt genom uthyrning och en stadig värdeökning kan visa sig bli en ekonomisk förlustaffär den dag då den glödheta bostadsmarknaden svalnar och efterfrågan sinar.

 

Guldrusch i byggbranschen

Ett standardargument mot att det finns en bostadsbubbla i Sverige har länge varit att det i andra länder som haft bubblor har byggts väldigt mycket bostäder, medan det i Sverige snarare byggs för lite. Bilden av ett byggande som står still måste dock nyanseras en aning. I själva verket ökade bostadsbyggandet stadigt från slutet av 90-talet och var nära att passera det årliga behovet av bostäder i hela landet, med undantag för Stockholm, när finanskrisen slog till 2008. Att bostadsbyggandet ändå upplevdes som extremt lågt förklarar Boverkets analytiker med att vi ständigt jämför med den höga byggtakten fram till nittiotalskrisen. [84] För den som har miljonprogramsåren som måttstock kan till och med 70 000 nya bostäder på ett år verka lågt. En annan orsak kan vara att det i den politiska debatten ständigt hamras in att krångliga regelverk försvårar byggandet i Sverige. OECD har dock i en studie visat att bostadsbyggandet är mer elastiskt i Sverige än i de flesta jämförbara länder. [85] Byggandet ökar alltså relativt snabbt när priserna går upp. Faktum är också att det i de flesta kommuner finns färdiga detaljplaner som inte utnyttjats.

När Länsstyrelsen i Stockholm för några år sedan undersökte outnyttjad, byggfärdig mark i 26 kommuner i Stockholmsregionen med stort behov av nya bostäder var slutsatsen att byggherrarnas inväntan av ”rätt marknadsläge” var den viktigaste förklaringen till att ytorna inte bebyggdes. [86] Samma slutsats drog den statliga planprocessutredningen som lämnade sitt betänkande till regeringen 2015. Tre fjärdedelar av landets kommuner uppgav i en enkätundersökning att de hade byggrätter för bostäder där byggandet inte påbörjats tre år efter att detaljplanen antagits. [87]

Byggindustrin avfärdar våldsamt anklagelser om att spekulation i mark skulle förekomma. Eftersom det är kostsamt att ligga ute med kapital vill byggföretag vanligen starta och avsluta byggprojekt så snart som möjligt. Men om kapitalkostnaderna är låga samtidigt som man förväntar sig att bostadspriserna går upp kan företag vänta med en byggstart för att få ännu bättre marginaler i ett projekt som redan idag skulle löna sig. Därmed kan byggandet också öka snabbt som svar på stigande priser.

Den som inte bara tog del av den allmänna debatten utan läste Boverkets analyser kunde redan 2011 läsa att ”bostadsbyggandet kommer att öka framöver i en snabbare takt än vad de flesta räknar med”. [88] Den spådomen har visat sig väldigt träffsäker. Sommaren 2014, när experterna radade upp sig och förklarade att det inte finns någon risk för en bostadsbubbla eftersom det byggs så lite i Sverige, konstaterade byggindustrins branschorganisation nöjt att bostadsbyggandet blivit en tillväxtmotor. [89] Boverket räknar i skrivande stund med att nästan 70 000 bostäder kommer att påbörjas under 2017, dubbelt så många som byggdes bara två år tidigare.

Ett annat sätt att jämföra bostadsbyggandets omfattning är att se till de totala bostadsinvesteringarnas storlek som andel av ekonomin. På nittiotalet bottnade de på strax under 2 procent av BNP, medan de under 2015 och 2016 nådde cirka 5 procent.

Det är första gången sedan miljonprogramsåren eller det tidiga 90-talets fastighetsbubbla som bostadsinvesteringarna når den nivån. Ökningstakten under de fem senaste åren är särskilt anmärkningsvärd – och dubbelt så hög som under bostadsbubblan i USA. [90]

Att det byggs fler bostäder är positivt med tanke på att byggandet länge understigit de långsiktiga behoven. Men det punkterar samtidigt ett av de vanligaste argumenten mot att det skulle finnas risk för en bostadsbubbla i Sverige. Som Boverket konstaterat är det i princip bara kapaciteten i byggsektorn som gör att det inte byggs ännu mer i Sverige idag. De höga priserna innebär goda nyheter för byggföretagen, vars avkastning på eget kapital närmar sig 30 procent, jämfört med 10 procent på 90-talet. Det innebär också ett guldläge för nya aktörer som med mer eller mindre spekulativa projekt hoppas slå mynt av situationen.

De höga priserna innebär goda nyheter för byggföretagen, vars avkastning på eget kapital närmar sig 30 procent, jämfört med 10 procent på 90-talet.

När fastighetsbolaget Besqab introducerades på Stockholmsbörsen sommaren 2014 fick aktien tummen upp av Ulf Peterson på Dagens Industri, med motiveringen att bostadsmarknaden i Stockholmsregionen är het och kommer att fortsätta vara det de närmaste åren. [91] De läsare som följde tidningens råd är antagligen nöjda idag – två år efter börsnoteringen hade aktiekursen nämligen stigit med över 100 procent och Besqab pekades ut som en av byggboomens största vinnare. [92] Intresset för aktier i uppstickaren Besqab var så stort att man i samband med börsintroduktionen också genomförde en nyemission som gav 300 miljoner i nytt kapital, vilket användes för att köpa upp mark. Under 2015 köpte bolaget över 1 300 byggrätter, vilket innebar att portföljen växte med nästan 75 procent på ett år.

Besqab har specialiserat sig på att bygga i attraktiva lägen i Stockholm och Uppsala. Men när priserna skjuter i höjden överallt förändras definitionen av vad som räknas som attraktivt och centralt. Bland Besqabs pågående projekt finns jätteprojektet Ultuna Trädgårdsstad, med över 500 bostäder omkring fem kilometer utanför Uppsala centrum, samt det mindre Brf Studion i Bagarmossen i Stockholm, där 63 enrummare på 32 kvadratmeter ska säljas till fasta priser på mellan 2 och 2,5 miljoner kronor.

Det är inte en slump att Besqab satsar på just smålägenheter i en trendig förort som Bagarmossen. De ger inte bara ett högre kvadratmeterpris utan lockar också en viss typ av köpare. Den som köper en etta planerar i de flesta fall inte att bo där för alltid, och funderar kanske inte så mycket på att månadskostnaden för ettan hamnar på över 15 000 kronor om räntorna går upp med några procentenheter. Även mer spekulativa köpare som främst ser bostaden som en investering köper i större utsträckning små lägenheter som kräver en mindre investering och lätt kan hyras ut på andrahandsmarknaden.

Det är inte en slump att Besqab satsar på just smålägenheter i en trendig förort som Bagarmossen.
Det är inte en slump att Besqab satsar på just smålägenheter i en trendig förort som Bagarmossen. Foto: Bertil Ericson/TT

Besqabs strategi är lönsam – det vittnar en rörelsemarginal på 25 procent om – men knappast riskfri. Det var trots allt inte länge sedan som 2,5 miljoner för en etta i Bagarmossen hade betraktats som ett rent fantasipris. När priserna går upp kraftigt kan byggherrar till och med frestas att sätta priser där en fortsatt uppgång under tiden bygget pågår redan är inräknad.

Det kan leda till överdrivna lönsamhetskalkyler och överdrivet risktagande. En vikande marknad kan snabbt resultera i ett växande antal osålda lägenheter och sjunkande värde på byggrättsportföljen, som är företagets viktigaste tillgång.

Besqab är inte den enda aktören som täljer guld med pennkniv på den svenska bostadsmarknaden. Den utbredda tron på en fortsatt boom har lett till en intensiv jakt på mark för framtida projekt. Och det är inte bara byggfärdig mark som köps upp i rasande tempo. Allt fler aktörer riktar in sig på uppköp av ”råmark”, det vill säga mark utan färdiga detaljplaner, i förhoppningen att på sikt kunna bygga bostäder där.

Det är inte svårt att hitta exempel på aktörer med en extremt aggressiv strategi. Bolaget Alm Equity bildades 2006 och bygger bostäder i Stockholm, Uppsala, Mälardalen och på ”attraktiva semesterorter”. Men sedan flera år riktar bolaget framför allt in sig på att köpa upp så mycket råmark man bara kan. Enligt första halvårsrapporten för 2016 växte markinnehavet med 38 procent på bara ett år. Och marknaden anser uppenbarligen att det är en klok strategi – sedan börsnoteringen 2012 har aktien stigit med svindlande 600 procent.

De höga bostadspriserna gör det också lönsamt att konvertera befintliga industri- och kontorslokaler i attraktiva lägen till bostäder. Under första halvåret 2016 såldes kommersiella fastigheter för närmare 100 miljarder kronor, den högsta omsättningen någonsin. I sin marknadsrapport för hösten 2016 konstaterar fastighetsrådgivaren Newsec att konvertering av industri- och kontorsfastigheter till bostäder har blivit en allt hetare trend. Byggföretagen är villiga att ta allt större risker och har i många fall betalat kvadratmeterpriser för kommersiella fastigheter som om de redan hade färdiga detaljplaner för bostäder. Att köpa kontors- eller industrifastigheter i Stockholms närförorter med sikte på att i framtiden omvandla dem till bostäder ser därmed ut som en ”vinnande strategi”, konstaterar Newsec i sitt råd till internationella investerare.

Om det under det sena 1980-talets fastighetsbubbla var kommersiella fastigheter som stod i centrum och bidrog till att driva upp bostadspriserna så är det idag tvärtom – bostadsmarknaden driver upp priserna på kommersiella fastigheter.

Och medan hela bostadskvarter under 60-, 70- och 80-talen revs för att ge plats åt kontor i centrala lägen sker alltså det motsatta idag. Det finns till och med exempel på fastigheter som ursprungligen byggts som bostäder, senare omvandlats till kontor, och idag står på tur att på nytt omvandlas till bostäder.

Det finns så klart något väldigt tilltalande med tanken på att bygga bostäder på outnyttjad industrimark istället för att bygga över grönområden. Men som Boverket konstaterat innebär trenden också ökade byggkostnader, eftersom den höga betalningsviljan för bostäder i centralare lägen leder till att det byggs i knepigare och dyrare lägen: på industrimark som kräver sanering, på överdäckade vägbanor och så vidare. [93] Ur ett samhällsperspektiv får vi färre bostäder för pengarna än om vi hade valt att bygga i billigare lägen, vilket i sin tur kan ifrågasättas när bostadsbristen är akut och alla vill bygga så mycket som möjligt så fort som möjligt.

Det finns förmodligen få föreställningar som varit så skadliga för den svenska bostadsdebatten som den att det är nästan omöjligt att bygga i Sverige. Bombardemanget av påståenden om att byråkratiskt krångel och medborgarinflytande står i vägen för bostadsbyggandet har sannolikt bidragit till den utbredda uppfattningen att det alltid kommer att råda extrem bostadsbrist i städerna och att bostaden därmed är en säker investering.

 

Bostadskarriären – ett pyramidspel?

I början av 2016 granskade Expressen vad som krävdes för att kunna köpa en lägenhet på den glödheta bostadsmarknaden i Stockholm. Det rörde sig om svindlande summor: för en liten etta i innerstaden krävdes en månadslön på 50 000 kronor och en halv miljon i kontantinsats. För en trea i innerstaden krävdes en kontantinsats på cirka 850 000 kronor. Men även i förorter som Bagarmossen eller Vällingby krävdes kontantinsatser på nästan en halv miljon kronor för en normalstor trerummare, som då gick på drygt 3 miljoner.

Tidningen intervjuade också Emma Persson, boendeekonom på den statliga banken SBAB, som konstaterade att de flesta inte kommer att komma till innerstaden vid första köpet, men att det forfarande går att göra ”bostadskarriär” genom ett strategiskt köp i mindre centrala områden: ”Till exempel är det ganska prisvärt i närförorter och ytterförorter just nu. Kanske kan man titta på hur kollektivtrafiken ska byggas ut; det som kan bli nästa närförort. Man kan titta på de planer som kommunerna lägger för nya bostadsområden”. [94]

I början av 2017 var det fortfande vanligt att tidningar och magasin gav råd till läsare som ville bli rika genom att göra ”bostadskarriär”. I Veckans Affärer citerades David Bach, som kort och gott presenterades ”mångmiljonär och finansiell rådgivare”: [95] ”Först köpte jag ett hem i San Francisco – priset ökade lavinartat. Sen flyttade jag till New York och köpte en ny bostad – priset ökade lavinartat. Mitt värde har ökat med miljoner och åter miljoner dollar, och allt jag har gjort är att leva”.

”Jag har gjort fler människor till miljonärer än Lotto..

I Expressens inredningsmagasin Leva & Bo gav mäklaren Niklas Berntzon råd till läsare som ville tjäna pengar på sina bostäder: börja i liten skala, hitta en andra bostad att hyra ut, köp något som kan förädlas genom renovering eller ombyggnad, se en nedgång på marknaden som en möjlighet att ”växla upp”. Han rådde också den hoppfulle att skaffa en ”egen” mäklare som hjälp i karriären, och inflikade: ”Jag har gjort fler människor till miljonärer än Lotto”. [96]

Talet om bostadskarriären som vägen till drömhemmet eller några miljoner på banken har inte avtagit trots att till och med mäklare under 2016 började tala om stagnation på marknaden. Sommaren 2016 anslöt sig Swedbanks chefsekonom Anna Bremen till de som manade svenska hushåll att ha en mer realistisk syn på bostadsprisernas utveckling. Hon varnade i synnerhet de som drömmer om att göra ”bostadskarriär” att detta inte längre kommer vara möjligt. [97]

De motstridiga råden till blivande bostadsköpare avspeglar den ohållbara situation som bostadsbubblan har skapat. Å ena sidan har priserna blivit så höga att de flesta hushåll aldrig kan spara ihop till den kontantinsats som krävs, utan måste sätta sitt hopp till att köpa något billigare och låta prisuppgången generera en insats till nästa boende. Å andra sidan kan priserna omöjligt fortsätta att stiga i samma takt om inte bankerna släpper alla spärrar för hur stora lån man beviljar i förhållande till inkomsten.

Själva begreppet ”bostadskarriär” avslöjar en syn på bostaden som en riskfri investering som bara kan öka i värde. Men det visar också hur stigande priser under en period kan bli självförstärkande. Hushåll som blivit ”rika på att bo” kan betala mer för sitt nästa boende och bidrar därmed till att trissa upp priserna ytterligare. Många av de som betalar över tre miljoner för en trea i Stockholms förorter har en vinst från sitt tidigare boende i bagaget.

Men det finns en gräns för hur länge utvecklingen kan fortsätta.

Förutsättningen är att det hela tiden finns nya förstagångsköpare som är villiga att ta allt större lån för att ta sig in på marknaden, och därmed knuffa upp någon annan till nästa pinnhål i bostadskarriären. Men i takt med att priserna går upp blir det svårare och svårare för nya köpare att hänga med. Enligt en undersökning som SBAB gjorde sommaren 2016 fick nästan hälften av bostadsköparna hjälp av en anhörig eller bekant, antingen genom att de ställde upp med pengar till kontantinsatsen eller som medlåntagare. [98] Bland köpare i åldern 20–29 år var det hela 60 procent som behövde hjälp.

En uppgång som i viss mån är självförstärkande kan snabbt övergå i sin motsats. För de som köpt en bostad strax innan priserna planat ut eller på den efterföljande platån av relativt stabila priser kommer drömmen om en bostadskarriär snabbt att gå i kras. När nya köpare inte längre blir ”rika på att bo” så försvagas en av de krafter som skapat efterfrågan på marknaden.

Pyramidspelet kollapsar.

När risken för ett kraftigt prisfall debatteras i Sverige kretsar diskussionen ofta om risker som inte har med bostadsmarknaden i sig att göra: räntehöjningar, försvagad konjunktur och kriser i omvärlden pekas ut som faktorer som skulle kunna få bostadsmarknaden att vända nedåt. Men under en bubbla drivs uppgången till slut mer av de förväntningar och drömmar om snabba klipp som den kraftiga uppgången i sig genererar.

Det innebär också att bubblan kan spricka utan någon tydlig extern orsak som ”förklarar” varför priserna plötsligt faller. De faller helt enkelt därför att de inte längre kan fortsätta att öka.

 

Noter:

47. ”Kommunerna: bostadsbristen är rekordstor”, SVT Nyheter, 22 februari 2016.

48. ”Kraftig prisökning på bostadsrätter”, SVT Nyheter, 8 september 2016. (Min kursivering)

49. ”De köar hela natten för lägenhet”, Norrköpings tidningar, 21 november 2014.

50. http://cornucopia.cornubot.se/2011/07/kommunal-befolkningsokning-och.html

51. ”Här stiger bostadspriserna mest”, Dagens Industri, 9 september 2016.

52. Bostadsköns profil, Undersökning av Bostadsförmedlingen i Stockholms stad, 2014.

53. http://hurvibor.se/bostader/ombildningar/

54. Om man även inkluderar speciallägenheter som seniorbostäder och korttidsboenden så har det totala antalet förmedlade lägenheter fortsatt att öka något, vilket också är den utveckling som Bostadsförmedlingen väljer att lyfta fram i sina årsrapporter.

55. Stockholmsregionens utmaningar, Stockholms handelskammare, Rapport 2014:7.

56. Riksbanken, Riksbankens utredning om risker på den svenska bostadsmarknaden, 2011.

57. Sten Hansen, PM 1 – Förklaringar till utvecklingen av hushållens skuldsättning sedan mitten av 1990-talet, Finansinspektionen, 2013.

58. Sebastian Johansson, Erik Hegelund och Peter Karpestam, Amorteringars effekter på bostadspriser och konsumtion, Sieps 2014:5. (År 2012 var den genomsnittliga amorteringstiden på svenska bolån 125 år.)

59. Riksbanken, En analys av räntebindningstiden på svenska bolån, Ekonomiska kommentarer, nr 7/2015.

60. https://ekonomistas.se/2014/10/14/ledde-sankningen-av-fastighetsskatten-till-hogre-huspriser/

61. Hans Lind, ”Price bubbles in housing markets. Concept, theory and indicators.” International Journal of Housing Markets and Analysis, Vol. 2, nr 1, s. 78-90.

62. P3 Nyheter, 6 oktober 2015.

63. Reinhart och Rogoff, This Time is Different, s. 155–156.

64. Atif Mian och Amir Sufi, House of Debt, University of Chicago Press, 2014, s. 110.

65. Charles Kindleberger, Manias, Panics, and Crashes, Palgrave Macmillan, 1978.

66. Se till exempel Schlichter, Detlev S, Papperspengarnas kollaps. De elastiska pengarnas dårskap och det förestående monetära sammanbrottet, Bokförlaget Daidalos, 2012.

67. Mian och Sufi, House of Debt, s. 43.

68. Mian och Sufi, House of Debt, s. 32-33.

69. Mian och Sufi, House of Debt, s. 128-129.

70. Mian och Sufi, House of Debt, s. 36.

71. Mian och Sufi, House of Debt, s. 30.

72. Martin Andersson, ”Finansinspektionen och makrotillsynen”, Finansinspektionen 2015.

73. Karl Case och Robert Shiller, ”Is there a bubble in the housing market?”, Cowles Foundation Paper No. 1089, 2003.

74. Evidens, Är hushållens förväntningar på bostadsmarknaden orealistiska?, 3 september 2014.

75. Monika Piazzesi och Martin Schneider, ”Momentum traders in the housing market: survey evidence and a search model”, NBER Working Paper No. 14669, 2009.

76. Monika Piazzesi och Martin Schneider, ”Momentum traders in the housing market: survey evidence and a search model”, NBER Working Paper No. 14669, 2009.

77. ”Borättsspekulanter jagas av skatteverket”, SVT Nyheter, 4 december 2015.

78. https://www.flashback.org/t2631872

79. ”De tjänar miljoner på spekulationsköp”, Dagens Industri, 6 december 2015.

80. ”Mäklare spekulerar i borätter”, Dagens Industri, 28 september 2015.

81. ”Stort intresse för fjällstugor”, SvD Näringsliv, 8 februari 2015.

82. ”Prislyft i svenska fjällen”, Dagens Industri, 12 mars 2016.

83. SBAB, Skidstugan som investering, 2016.

84. Boverket, Vad bestämmer bostadsinvesteringarna, marknadsrapport maj 2011.

85. Boverket, Vad bestämmer bostadsinvesteringarna, sid 3.

86. Länsstyrelsen Stockholm, Outnyttjade detaljplaner för bostäder, rapport 2014:7.

87. Bättre samarbete mellan stat och kommun vid planering för byggande, Betänkande av Planprocessutredningen, SOU 2015:109.

88. Boverket, Vad bestämmer bostadsinvesteringarna, s 3.

89. Sveriges byggindustrier, Byggkonjunkturen nr 2-2014.

90. https://www.nahb.org/en/research/housing-economics/housings-economic-impact/housings-contribution-to-gross-domestic-product-gdp.aspx

91. ”Därför ska du teckna Besqab”, Dagens Industri, 4 juni 2014.

92. ”Besqab: Byggboomens vinnare nr 1”, Privata Affärer, 13 maj 2016.

93. Boverket, Markpriser, markbrist och byggande, marknadsrapport mars 2015.

94. ”Så tuffa är kraven för att köpa en bostad”, Expressen, 20 januari 2016.

95. ”Han blev rik på bostadskarriären”, Veckans Affärer, 20 januari 2017.

96. ”Så gör du bostadskarriär – enligt proffset”, Leva&Bo, 26 januari 2017.

97. ”Sluta drömma om en ‘bostadskarriär’ – det är över nu”, Veckans affärer, 1 juli 2016.

98. SBAB, Bo & Låna 2016.

Publicerad
1 hour sedan
Emil Boss, poet och facklig organisatör på Stockholms LS. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Emil Boss:
Svindlande vinster

Byggnads har lyckats kämpa sig till ett av Sveriges bästa kollektivavtal och säkrat en hög avtalstäckning i en bransch med oerhört stora pengaflöden. Det gör det häpnadsväckande lukrativt för kriminella att fuska med just kollektivavtal, skriver Emil Boss.

I dag förhandlade jag med ett Stockholmsbaserat byggbolag som haft kollektivavtal. Arbetskraften har hämtats från Litauen och inhysts i små hemmasnickrade bås i bolagsägarens sommarstuga. Hyran har betalats till ägaren personligen i en ”helt privat hyresuppgörelse”.

Från detta boende har byggarna sedan skickats ut till byggen i Strängnäs, Norrköping och andra städer, utan traktamente. Det enda som har betalats ut, vilket syns på lönespecifikationerna år för år, är ren timlön.

Lön timme för timme

237 timmars arbete ena månaden, 229 timmars arbete andra månaden, 219 timmar tredje månaden och så vidare. Som en jämförelse innebär 240 timmar att du arbetar åtta timmar om dagen varje dag hela månaden. 

Vissa perioder har bolaget saknat arbete. Då har de anställda blivit tillsagda att sitta hemma utan lön och vänta. Detta bolag bygger bland annat i Barkarbystaden och på andra stora projekt där det krävs kollektivavtal för att få komma in. 

Låt oss räkna lite. På en anställd som arbetar i snitt 40 övertidstimmar i månaden, men luras på kollektivavtalets övertidsersättning, sparar bolaget på ett år säg 90 000 kronor. Utebliven ATF (arbetstidsförkortning) och helglön blir sammanlagt över 20 000 kronor. Uteblivet traktamente för ett halvt års arbete i andra städer blir cirka 40 000 kronor. Utebliven semesterersättning blir cirka 50 000 kronor.

Med bara tio anställda, ett ganska litet bolag, ger detta räkneexempel två miljoner kronor om året i framfuskade sänkta personalkostnader. Ovanpå detta får bolagsägaren in de ”helt privata” hyresintäkterna.

Arbetskraften blir (alldeles otillåtet) flexibel, arbetar obegränsat med övertid, skickas lite varsomhelst för att arbeta, tvingas att sitta hemma utan lön när det passar bolaget. Hur ska någonsin ett seriöst byggbolag kunna konkurrera med detta?

Stora pengaflöden i byggbranschen

Uppdragsgivarna betalar oftast bra för snickare, plattsättare och håltagare som omfattas av kollektivavtal. Pengaflödena i byggbranschen är i en storleksordning som städbolag och vårdbolag bara kan drömma om.

Detta drar naturligtvis till sig människor intresserade av snabba cash. Nyligen dömdes en bygg-vd till sex månaders fängelse för övergrepp i rättssak. Bakgrunden var att syndikalister hade krävt ut lön och försvarat Byggavtalet för ett tjugotal av bolagets anställda golvläggare och plattsättare från Nicaragua och Uzbekistan.

Bolaget åkte i denna process ut från allmännyttan och, som det tycks, från hela Stockholmsområdet. Några av fallen hamnade i domstol och på själva trappan till Arbetsdomstolen hotade bygg-vd:n fackets ombud grovt för att försöka få ombudet att lägga ner rättsprocessen.

Kollektivavtalen – redskap för kriminella

Om byggbranschen inte lyckas reglera sig själv, om branschen inte lyckas med att få bort några tusen arbetslivskriminella bolag, så riskerar de bolag som struntar i avtalet att konkurrera ut de som följer det. Redan nu ser vi hur kollektivavtalen har blivit ett redskap för kriminella, en sorts substanslös certifiering som öppnar grindarna till de stora pengarna. Det är ett problem för hela samhället.  

Därför är det oerhört bra att Byggnads och Sveriges byggindustrier nyligen har inrättat Svensk byggkontroll som jagar fuskare. Det är också oerhört bra att Solidariska byggare städar upp branschen underifrån genom att försvara byggavtalet för tusentals migrantarbetare. 

Så här kan det låta när jag som facklig förhandlare försöker få ett byggbolag med kollektivavtal till en vanlig MBL-förhandling:

Ägaren: – Why are you sneaking around my office? 

Jag: – That is not me. That is the ”auktoriserad delgivningsman”. 

Ägaren: – Then he is your colleague. You are going to stay out of my office! 

Jag: – Delgivning is a service used for sending juridical documents to people who are very hard to reach.

Ägaren: – Listen to me now. I will never ever come to a negotiation. And I will never ever in my life pay anything. How would you feel if I came to your place? You know what? I am going to send a guy to visit you. Let’s see how you feel about that!

Upp med handen alla som vill att våra sjukhus och bostäder byggs av sådana bolag.

Publicerad
2 days sedan
Sandra Pandevski har skrivit boken abort 50 år av fri abort 50 berättelser utgiven på Kaunitz-Olsson
I samband med att svensk abortlagstiftning fyller 50 år släpper Sandra Pandevski och Malin Clausson en bok om abort. Foto: Foto: Per Englund och Johan Nilsson/TT

Aborträtten 50 år: ”Viktigt att våga prata om egna erfarenheter”


I Sverige genomförs ungefär 100 aborter om dagen. Trots det talar få kvinnor högt om sina erfarenheter av abort. Detta är något som Sandra Pandevski vill ändra på. I samband med att svensk abortlagstifting i år fyller 50 år kommer hennes och Malin Claussons bok Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser. Arbetaren har mött Sandra Pandevski för ett personligt samtal om det egna valet och den rättighet många tar för givet men som ständigt tycks vara under attack.

– Jag var 30 år och kvinna och visste inte ens hur det i praktiken skulle gå till, säger Sandra Pandevski när vi ses.

Den internationella abortkartan ritas ständigt om. Rättigheter vi här Sverige länge tagit för givet kommer och försvinner i land efter land och frågan om kvinnors beslut över sina egna kroppar har på många håll hamnat högt upp på den politiska dagordningen. Inte minst i och med det så kallade kulturkriget där högerkonservativa krafter på frammarsch allt mer börjat ifrågasätta och på många håll även förbjudit flickor och kvinnor att avbryta sina egna graviditeter.

I Sverige genomförs i runda slängar omkring 36 000 aborter per år. Rent statistiskt väljer därmed varannan kvinna runt om i landet att någon gång i livet avbryta sin graviditet. 

När den svenska abortlagstiftningen nu fyller ett halvt sekel uppmärksammas det tidigare och till viss del fortfarande så tabubelagda ämnet med en lika upplysande som livsviktig bok, Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser.

När jag såg plustecknet på stickan började jag gråta. Jag hade länge haft barnlängtan så det var en blandning av lycka och rädsla som rörde sig inom mig.

Journalisten och yogaläraren Sandra Pandevski inleder den långa raden av personliga berättelser, där unga tjejer och kvinnor i alla åldrar, men även några män, delar med sig av av sina upplevelser kring hur det är att avbryta en graviditet alldeles oavsett orsak. Det är hon, tillsammans med vännen och medförfattaren Malin Clausson, som är redaktör för antologin Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser, och som under en skogspromenad för fem år sedan kom med idén.

– Jag var 30 år och kvinna och visste inte ens hur det i praktiken skulle gå till utan satt där och googlade och det är ju väldigt konstigt…

Sandra Pandevski förklarar hur hon och hennes sambo gemensamt tog beslutet. De hade just hittat tillbaka till varandra efter några års uppehåll och använde sig inte av preventivmedel. Jag visste, berättar hon i sitt kapitel, att det var med honom jag vill ha barn. Men inte nu.

Hon valde att inte prata om beslutet att göra abort med någon annan än just sin partner.

– Antagligen för att jag inte ville bli påverkad eller ifrågasatt, säger Sandra Pandevski och häller upp bubbelvattnet i ett isfyllt glas längts inne i den dovt mörka restaurangen på Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm.

Abort : 50 år av fri abort 50 berättelser visar hur viktigt det är att prata om upplevelserna kring abort. Foto: Pressbild Kaunitz-Olsson

Hon har just kommit med tåget från Göteborg, där hon bor, och har den nytryckta boken med knallrött omslag i väskan. Det är bara någon vecka sedan Donald Trump installerades som amerikansk president och i stora delar av Europa blåser det högerradikala och nykonservativa vindarna starkare än på mycket länge. Frågan om rätten till abort är långt ifrån lika självklar som för bara tio år sedan.

– Den här boken kommer nog ganska lägligt, säger Sandra Pandevski och ler.

– När vi kontaktade Kristina Gemzell Danielsson (överläkare vid enheten för gynekologi och reproduktionsmedicin på Karolinska Universitetssjukhuset, red. anm.) och frågade om hon ville skriva förord sade hon att ”vi inom vården måste kämpa med aborträtten varje dag”.

Det var trångt och fullt av folk vid releasefesten för boken Abort : 50 år av fri abort 50 berättelser i Göteborg för några veckor sedan. Foto: Privat

Få vågar prata om sin abort

Kort efter att Sandra Pandevski själv genomfört sin abort berättade hon för sin pappa. Plötligt öppnades saker upp och han delade med sig om sina egna erfarenheter han inte tidigare talat om.

– Det visade sig att han varit med om två aborter innan jag kom till världen och det där ledde till ett väldigt fint samtal, säger Sandra Pandevski.

Trajko Pandevski medverkar därför i boken med sin berättelse. Liksom alla andra ställer han upp med bild och personliga reflektioner. Ett både snyggt och effektfullt sätt att hantera ett många gånger tungt och inte helt okomplicerat ämne. För trots att Sverige haft fri abort fram till den 18:e veckan i 50 år och varit ett av pionjärländerna när det gäller kvinnors rättigheter pratas det fortfarande relativt tyst om frågan, menar Sandra Pandevski.

– Jag och Malin funderade på det där. Att så många håller det inom sig trots att det är vår rättighet.

Varför tror du att det är så?

– Kanske för att det anses vara en kvinnofråga? Det blir ofta tystare då. Och för att det fortfarande är ett laddat och polariserat ämne. Sen kan en abort leda till flera olika känslor som kan vara komplexa att förstå, och inte alltid accepterade och därför svåra att dela. Vissa känner en sorg, utan att för den skull ångra sitt beslut. Andra känner en stor lättnad och tacksamhet.

Du berättar väldigt öppet i din del av boken om den egna aborten och alla känslor både före och efter. Hur var det att skriva?

– Det kändes faktiskt väldigt befriande. Men när jag bollade texten med min partner sade han ”Sandra, det här hände faktiskt också”, och det fick mig att inse att jag förträngt vissa saker. Han hjälpte mig att komma ihåg hur jag mådde efteråt. Att det var en lång läkningsprocess för mig rent kroppsligt, säger Sandra Pandevski.

En nästan pinsam grej som slog mig när jag läste boken är att jag som kille nog aldrig riktigt fattat. Trots att många i min närhet gjort att abort har jag liksom tänkt att det väl bara är att ta ett piller och så är allt som vanligt igen. Jag känner mig därför ganska dum när jag läser många av berättelserna här…

Sandra Pandevski nickar över bordet och det ser ut som att hon förstår.

– Du är inte ensam, många killar vet för lite. Jag tror att skolan spelar en viktigt roll där, för att tidigt få ut information om hur man gör en abort. Det går inte att komma ifrån att det är två som bär ansvaret för en graviditet. 

Många berättelser om abort

Boken är som sagt full av berättelser. För vissa har aborten varit ett trauma – en hemlighet de tvingats behålla för sig själva i en tid då samhällets syn på frågan såg radikalt annorlunda ut. Andra har avslutat sin graviditet med en axelryckning.

Allas röster tillåts komma fram utan några som helst moraliska pekpinnar åt något håll. I samband med utgivningen har Sandra Pandevski också pratat med många som hört av sig. Inte minst barnmorskor och andra inom vården som arbetar med frågan.

”Det viktiga är att inte ifrågasätta någons beslut om abort”, säger Sandra Pandevski. Foto: Privat

– Jag både tror och hoppas att de ska få användning av boken. För det här är ju historier de själva sällan får höra. De är främst med innan och ibland under aborten, men inte efteråt. Så det vore fantastiskt om boken skulle kunna förbättra abortvården, säger Sandra Pandevski.

Hon poängterar flera gånger att det viktiga är att inte ifrågasätta någons beslut om abort, framförallt inte bland vårdpersonalen.

– Under de samtal vi haft med personer som gjort abort har det blivit tydligt att när man väl bestämt sig är man säker på sitt val. Då vill man känna stöd, inte bli ifrågasatt. 

Sandra Pandevski berättar om ett mejl hon nyligen fick från en kvinna. På internationella kvinnodagen, den 8 mars, ska Tjejjouren i Eslöv få nya lokaler och kvinnan undrar om Sandra vill komma och berätta om boken på öppningen.

– Det är exakt sådant som jag vill göra. Komma ut och prata, för vi måste bli bättre på det.

I vissa latinamerikanska länder, där de tidigare haft några av världens hårdaste abortlagstiftningar, har det under de senaste åren skett en liberalisering av lagen. På andra håll, som i stora delar av USA och i Polen, har det skett en kraftig tillbakagång. Och överallt seglar abortfrågan upp som politiskt slagträ när partier på den yttersta högerkanten vill positionera sig.

Är aborträtten i Sverige under attack?

– Kanske inte just nu, men inget lands abortlag är säkrare än dess sittande regering, vilket visat sig på många håll i världen, senast i USA. Och vi brukar ta efter mycket som kommer därifrån. Just därför känns det viktigt att boken kommer nu och att vi hörs, säger Sandra Pandevski innan hon avslutar:

– Statistiskt gör varannan kvinna abort någon gång i livet så vi är många som vet värdet av den fria aborträtten. Om alla delar sina berättelser överröstar vi dem som vill se strängare lagar och inte tror på kvinnans rätt att själv få bestämma över sin egen kropp. 

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Trumpregeringens angrepp på USA:s myndigheter följs av attacker mot alla demokratiska institutioner. Foto: Evan Vucci/TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Teknikoligarkerna har en antidemokratisk agenda

Med Trumpregeringen och hans följeslagare – teknikoligarkerna – har polariseringen på nätet gått över i en öppen fascistisering av institutionerna och tänkandet, skriver Per-Anders Svärd och menar att hoppet nu står till den gryende mobiliseringen av en motrörelse i USA – och, om den misslyckas, till oss själva. För snart kommer samma utveckling hit.

Den nya Trumpregeringens angrepp på USA:s myndigheter har i dagarna ofta beskrivits som en ”självkupp”. Med det avses ett lagligt maktövertagande som följs av attacker mot alla demokratiska institutioner som skulle kunna begränsa ledarens makt. Syftet är att kringgå de etablerade politiska processerna och neutralisera allt motstånd mot regimen. 

Det är uppenbart att det är ett sådant kuppförsök vi bevittnar just nu. Men i ett längre perspektiv bör kuppen ses som ett uttryck för en mer djupgående historisk spänning i samhället – nämligen motsättningen mellan revolution och kontrarevolution.

USA föddes ur en revolution. Samtidigt är det uppenbart att revolutionens frihetssträvanden aldrig fördes till sin fullbordan. Landet förblev ett land för de rika och vita. Republiken infekterades av pengaintressen, och arbetar- och folkrörelser underifrån har regelbundet mötts med repression och våld. 

Den amerikanska revolutionen nådde så att säga bara halvvägs innan den blockerades av kontrarevolutionära krafter. Den politiska revolten lyckades installera liberaldemokratiska spelregler och konstitutionellt skydd för vissa friheter, men den blev aldrig till en social revolution som förändrade samhällets grundstrukturer. 

Följden blev en skör balans mellan djupt motstridiga intressen. Precis som på många andra håll i världen har de kontrarevolutionära krafterna levt kvar och väntat på en möjlighet att rulla tillbaka den påbörjade demokratiseringen. Nu tar de sin chans.

Kontrarevolutionära rörelser

I boken Counterrevolution: The Global Rise of the Far Right (2019) skiljer sociologen Walden Bello mellan två typer av kontrarevolutionära rörelser. Den första typen är den klassiska klassbaserade motreaktionen mot en rebellisk underklass som vill förändra det system som gynnar eliterna.

Den andra typen kännetecknas av ett mer genomgripande motstånd mot samtidens politiska och ideologiska ramverk i dess helhet. Paradexemplet är mellankrigstidens fascism som helt förkastade den liberala modernitetens fundament i upplysning, demokrati och individuella rättigheter.

Det som oroar mest med utvecklingen i USA är just att ledande samhällsaktörer öppet förkastar de liberaldemokratiska normer som hittills skänkt legitimitet åt samhällsordningen. Vi har redan vant oss vid att se den attityden personifierad i landets president, en narcissist som ser sig själv som en kung snarare än som en president. Men ännu värre än Trump själv är det stöd han fått av landets ekonomiska härskare, det vill säga de stora teknikföretagen och deras ledare.

Att Elon Musk, Mark Zuckerberg, Jeff Bezos, Peter Thiel och de andra teknikoligarkerna sluter upp bakom en revanschlysten Donald Trump är förstås delvis ekonomiskt motiverat. De hoppas byta sitt stöd mot större anslag från staten och bättre villkor för sina företag.

Samtidigt blir vidden av deras egen antidemokratiska agenda nu tydlig. Med stöd av Trumps administration och hans fanatiska fotsoldater hoppas de kunna undanröja de sista hindren för sitt eget herravälde över teknologin, politiken och ekonomin.

Algoritmerna underblåser hat

Så har det inte alltid sett ut. Under Obamas tid som president försökte vissa av dem, som Zuckerberg, framställa sig som goda liberaler. Hans Facebook, ursprungligen en hö-hö-grabbig hemsida där collegekillar kunde betygsätta kvinnliga studenters utseende, brandades om till ett forum för kontakt och kommunikation mellan människor. Tidvis sattes likhetstecken mellan den fria kommunikationen på de sociala medierna och själva demokratins idé.

Snart blev det dock tydligt att algoritmerna bakom sajterna hade en antisocial effekt. De underblåste hat och underlättade politisk manipulation. Engagemanget för yttrandefrihet visade sig ofta bottna i en önskan att få diskriminera fritt.

Men då var det för sent. Silicon Valley-miljardärernas viktigaste seger vanns i det ögonblick de fick samhället i stort att se den digitala revolutionen som en lösning på alla våra problem. Det främsta uttrycket för deras ideologiska dominans är just det likhetstecken vi har börjat sätta mellan sociala framsteg och att låta teknikbranschen få som de vill.

Teknikoligarkerna ser sig som övermänniskor

Nu, under Trump 2.0, har den demokratiska masken fallit. Efter Elon Musks offentliga Hitlerhälsningar, hans stöd till fascister och hans huvudroll i angreppet på de federala myndigheterna genom det halvofficiella ”effektiviseringsministeriet”, går det inte att ha några illusioner om den saken. 

Teknikoligarkerna framträder nu som de auktoritärer de alltid har varit, marinerade i Silicon Valleys cyberlibertarianism och övermänniskotänkande. De är den dominerande eliten nu, och de tänker inte acceptera några inskränkningar av sin makt.

”Move fast and break things” lär länge ha varit ett internt motto på Facebook. Tanken var att teknikbranschens målsättningar var så viktiga att företagen inte behövde vänta på tillstånd från den tröga demokratin.

Nu förverkligas slagordet på nationell nivå genom att Musks hantlangare drar ur sladdarna för landets myndigheter samtidigt som Trump rullar ut röda mattan för Putin.

De kontrarevolutionära tendenser som alltid varit närvarande i USA och resten av västvärlden slår igenom igen. Men det handlar inte bara om fördelningen mellan rika och fattiga. Det handlar om en uppgörelse med den demokratiska idén som sådan. Polariseringen på nätet har gått över i sitt nästa stadium, den öppna fascistiseringen av institutionerna och tänkandet.

Hoppet står nu till den gryende mobiliseringen av en motrörelse i USA – och, om den misslyckas, till oss själva. För snart kommer samma utveckling hit.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Hjärta
I över 20 år har Karin Schenck-Gustafsson arbetat för att uppmärksamma kvinnors hjärtan. Bild: Arbetaren

Kamp för kvinnors hjärtan

Alla hjärtans dag. Men hur väl mår egentligen våra hjärtan? Tidigare sågs hjärtinfarkt som mannens sjukdom, men i dag vet vi att arbetarkvinnor har en ökad risk att drabbas, säger Karin Schenck-Gustafsson, professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och pionjär inom området hjärtan och könsskillnader.

Hjärtat är den muskel som får blodet att röra sig genom kroppen. Hjärtat drar sig samman, och ur den vänstra kammaren pumpas syrerikt blod ut i kroppen. Hjärtat vidgar sig och blod flödar in i höger kammare. I vila pumpar hjärtat ut runt fem liter blod till kroppens alla vävnader och organ, skriver Hjärt- och lungfonden på sin hemsida.

Det är en livsviktig process och det är också sjukdomar i detta system som är den vanligaste dödsorsaken Sverige.

Statistik från Socialstyrelsen visar att cirkulationssystemets sjukdomar, dit hjärt- och kärlsjukdomar hör, stod för nästan 30 procent av dödsorsakerna bland både kvinnor och män 2023. Samtidigt har dödstalen minskat: 1969 avled 932 kvinnor per 100 000 av denna orsak och 2023 var det nästan 213 kvinnor som avled. Dödstalen bland män har minskat från nästan 1 230 fall per 100 000 år 1969 till 324 män som avlidit per 100 000 år 2023.

Riskfaktorer för hjärtat i arbetslivet

I arbetslivet finns många riskfaktorer för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. När statens beredning för medicinsk och social utvärdering sammanställer forskningen om samband mellan arbetsmiljö och hjärt- och kärlsjukdomar syns samband mellan faktorer som låg kontroll, obalans mellan ansträngning och belöning, osäkerhet i anställning, nattarbete och buller. Bara för att nämna några. 

Karin Schenck-Gustafsson, som är professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och prisbelönad expert på hjärtsjukdomar och könsskillnader, har intresserat sig för hur hjärtinfarkt tar sig uttryck hos kvinnor.

– Vi har gjort studier med kvinnor som har haft hjärtinfarkt, då har vi sett att psykosocial stress både i äktenskapsproblem och på arbetet innebär en ökad risk för hjärtinfarkt. Det värsta är om man har stress både hemma och på jobbet, säger hon.

Hjärtinfarkt skiljer sig åt mellan kvinnor och män

2001 bildade Karin Schenck-Gustafsson Centrum för genusmedicin och anledningen var just insikten om hur hjärtinfarkt kan skilja sig åt hos män och kvinnor.

– När jag var chef för hjärtintensiven på Karolinska universitetssjukhuset i Solna upptäckte jag att jag hade kvinnliga patienter som uppfyllde alla kriterier för hjärtinfarkt, men när vi gjorde den så kallade kranskärlsröntgen såg vi inte att de hade någon förträngning. Då behandlades kvinnorna som simulanter och skickades till psyk eller ut till öppenvården, säger Karin Schenck-Gustafsson.

I dag, berättar hon, vet man att förträngningarna hos kvinnor i stället för att sitta vid de centrala kärlen på hjärtat ofta sitter längre ut. Dessutom känner man numera till att kranskärlen kan brista, vilket är en form av hjärtinfarkt som framförallt drabbar kvinnor.

Karin Schenck-Gustafsson, adjungerad professor och läkare, pionjär inom området hjärtan och kvinnor i Sverige. Foto: Madeleine Svärd

Centrum för genusmedicin

Bildandet av Centrum för genusmedicin kom till efter att Karin Schenck-Gustafsson besökte olika hälsocenter för kvinnor i USA. 

– Jag började fundera över att även i andra specialiteter var det dålig könsrepresentation. I stora studier tittade man inte på om det var skillnader mellan kvinnor och män när det gällde resultaten, säger hon.

Men i USA hade det börjat komma ett antal artiklar som tittade på skillnader.

– Bland annat såg man att kvinnor insjuknade tio år senare i hjärtinfarkt, och då tänkte man att det hade att göra med östrogenet. Vilket vi fortfarande tror, men detta resulterade i att man testade att ge östrogen till män, berättar Karin Schenck-Gustafsson.

Experimentet gav inga goda resultat, då flera män dog.

– De dog i proppar och allt möjligt. Jag tyckte det var fruktansvärt, fortsätter hon.

Tillbaka i Sverige gick Karin Schenck-Gustafsson upp till rektor Harriet Wallberg på Karolinska institutet och sade att hon tyckte att Sverige behövde ett Centrum för genusmedicin. Något som Harriet Wallberg tyckte var en bra idé.

Brustet hjärta

Sedan dess har forskning bedrivits och Karin Schenck-Gustafsson själv har skrivit flera böcker. Bland annat Kvinnohjärtan: hjärt- och kärlsjukdomar hos kvinnor, som har kommit i flera upplagor, där hon skildrar vad som hänt inom forskningsområdet.

Hon har även skrivit boken Det brustna kvinnohjärtat där hon bland annat lyfter fram brustet hjärta, även kallat takotsubo, vilket huvudsakligen drabbar kvinnor över femtio år som varit med om en chockartad händelse som exempelvis dödsfall eller skilsmässa. 

Hjärtinfarkt vanligaste dödsorsaken för kvinnor

Karin Schenck-Gustafsson berättar att en sak som har skett sedan de startade Centrum för genusmedicin är att riktlinjerna för hur man ska behandla hjärt- och kärlsjukdomar har ändrats. Numera hör kvinnor inte längre till kategorin ”specialgrupper”.

– Förut stod det först hur man behandlade män och sedan stod det ”speciella grupper”, där kvinnor, utlandsfödda, äldre med flera ingick. Men hjärtinfarkt är i dag den vanligaste dödsorsaken även för kvinnor, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Inte längre ”mannens sjukdom”

Bilden av hjärtinfarkt som männens sjukdom menar hon håller på att försvinna.

– Förr trodde man att hjärtinfarkt var mannens sjukdom och att det var direktörer som drabbades. Men nu ser vi att arbetarkvinnor har en ökad risk, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur mödrar mellan 30 till 39 år är värst drabbade när det gäller sjukfrånvaro för stressrelaterad psykisk ohälsa. De har mer än dubbelt så hög risk jämfört med män.

Att många kvinnor arbetar i riskyrken inom välfärdssektorn som vård, skola och omsorg, där arbetsmiljöns brister förstärker könsskillnaderna, framkommer i en rapport från Försäkringskassan. 

Karin Schenck-Gustafsson pekar även på att utrikesfödda kvinnor är extra hårt drabbade då ärftligheten är vanligare i vissa delar av världen.

– Många utlandsfödda kvinnor jobbar hårt när de kommer till Sverige och har många jobb, det kan ju också ha betydelse, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson tycker också att man behöver prata mer om vad som händer för kvinnor under de reproduktiva åren.

– Havandeskapsförgiftning och diabetes under graviditeten kan innebära ökad risk för hjärt-och kärlsjukdom. Vi är dåliga på att följa upp vad som händer med de här kvinnorna. Även endometrios och PCO som innebär att man har blåsor på äggstockarna och mer testosteron, kan innebära en ökad risk för kvinnor, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson önskar att fler skulle forska på området och hon lägger ner stort engagemang för att få med sig fler kollegor. Den 10 mars är hon därför med och delar ut stipendier på den årliga galan Women in red. Stipendierna på 100 000 kronor går varje år till fyra yngre kvinnliga forskare som forskar med ett genusperspektiv.



Publicerad Uppdaterad
7 days sedan

Lyssna på första avsnittet av podden Norra situationen

Norra situationen är en ny podd från skrivarkollektivet Mismar. Första avsnittet handlar om den ”gröna omställningens” stora skyltfönster mot världen – Northvolt.

Vad hände, vad händer, vad kommer att hända?

Och vem tjänar på eländet?

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från shows.acast.com genom att klicka här.

Skrivarkollektivet Mismar skrev även texten ”Inhemsk syndikal­ism mellan fjäll och älv”, som Arbetaren publicerade i samband med granskningen av den gröna omställning.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Manifestation med tända ljus
Manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT

Rasismen i svenska medier – en viktig insikt om Örebroskjutningen

Mitt i chocken och sorgen efter den fruktansvärda masskjutningen i Örebro förra veckan framträdde också rasismen i media och i samhällsdebatten, skriver den svensk-kurdiska journalisten Shamm Shamayi Salih.

Den 5 februari 2025 chockades Sverige av en tragisk skjutning i Örebro. Mitt i denna sorg framträder en oroande verklighet: rasismens närvaro i vår media och samhällsdebatt. När gärningspersonen har svenskt ursprung, framhäver medierna berättelser präglade av empati och förståelse, med “psykisk ohälsa” som förklaring.

Men är gärningsmannen i stället av utländsk bakgrund, då stämplas han omedelbart som terrorist, och hans handlingar blir representativa för en hel kultur av våld och kriminalitet. Vad ligger bakom denna snedvridna verklighet? 

Djupt rotad rasism

Det handlar om mer än bara nyhetsrapportering. Det blottlägger en djupt rotad strukturell rasism som utkristalliserar sig i vårt samhälle. Varför, när en vit man begår ett brott, betraktas han som en individ med personliga problem? Och varför dras vi i stället till att skuldbelägga en hel grupp utifrån några få individuella handlingar när det handlar om någon med annan etnicitet?

Detta handlar inte bara om fördomar – det är en systematisk nedvärdering av våra medmänniskors värde! 

Svenska medier besitter kraften att forma berättelser och därmed påverka våra uppfattningar. Vad sker när medierna ständigt betonar en gärningspersons etniska bakgrund?

Ofta leder det till att vi ser ”den andre” som en hotfull fiende snarare än som en människa. Detta förstärker inte bara rasistiska generaliseringar utan cementerar också hat och rädsla i vårt samhälle. Det är skamligt! 

Ingen föds brottsling

Är vi verkligen blinda för de underliggande orsakerna till våld och brott? Ingen föds till brottsling. Vi måste ställa oss själva dessa frågor och utmana våra fördomar: Varför är det så lätt att brandmärka en invandrare, men så svårt att förstå den svenska mannens agerande som mer än en gärning? 

Sverige, vi har en brådskande uppgift framför oss. Vi måste erkänna dessa skillnader och agera. Ingen kultur är problemfri, och att betrakta en handling i isolering är att blunda för den komplexa verklighet vi lever i. Vi behöver omfamna en medvetenhet som alltid sätter mänskligheten i första rummet. 

Vi behöver ett mer empatiskt samhälle

Det är dags att revolutionera vårt sätt att diskutera sådana här händelser. Låt empati, förståelse och nyansering bli ledord i våra samtal. Tiden är mogen för en gemensam insats där vi oförtrutet ifrågasätter normer och berättelser som leder till fördomar, hat och splittring.

Låt oss skapa en debatt som verkligen gör skillnad – där vi ser varandra som de individer vi är, bortom färg och bakgrund. 

Tillsammans har vi kraften att bekämpa oförståndet.

Vi kan gemensamt kräva en rättvisare media och ett mer empatiskt samhälle. Tänk på en framtid där vi bygger broar istället för murar. Tillsammans kan vi stå upp och säga: Vi accepterar inte rasismens plats i våra medier! Är du med oss? Låt oss forma en historia som vår nästa generation kan vara stolta över!

Shamm Shamayi Salih, svensk-kurdisk journalist 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Slottskogen LS stöd Hamnarbetarförbundet
Forskare i Borås, Sekoklubben Pågatågen, Seko Tunnelbana och Palestinagrupperna Göteborg har en sak gemensamt: De vill att Erik Helgeson ska få tillbaka jobbet. Foto: Adan Ihse/TT

Många uttalar stöd för Helgeson, men inte LO

Flera fackföreningar uttalar sitt stöd för Erik Helgeson och kräver att uppsägningen dras tillbaka. ”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Sekoklubben Pågatågen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om att Arbetsdomstolen gav grönt ljus till att genomföra blockad i hamnen i Göteborg. Samtidigt ska anledningen till att företaget Gothenburg Roro Terminals (GRT) polisanmälde Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varit att han listade försvarsföretag som skulle påverkas av blockaden, vilket SR rapporterat om.

Polisen och Justitiekanslern, JK, har valt att inte inleda någon förundersökning mot Erik Helgeson och krav på att varslet om uppsägning ska dras tillbaka har de senaste dagarna kommit från flera håll.

Sekoklubben Pågatåg: ”Attack mot våra fackföreningar”

”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Seko klubb Pågatåg i ett uttalande och kopplar situationen till egna erfarenheter.

”Vi på Pågatågen har färska erfarenheter av att förtroendevalda sägs upp och attackeras på lösa grunder och vi ser detta som en direkt attack mot våra fackföreningar.”

Det anser även en grupp av fackligt anslutna forskare och lärare på institutionen för arbetsliv och välfärd på högskolan i Borås.

”Vi ser konflikten i Göteborg som ett angrepp på en facklig företrädare. Därmed är konflikten – oavsett meningsskiljaktigheter kring Hamnarbetarförbundet, Helgeson och krigsmaterielblockader – ett angrepp på den svenska fackföreningsrörelsen som helhet”, skriver de.

Varslet tecken på negativ utveckling

Den syndikalistiska fackföreningen Slottsskogen LS pekar också på uppsägningsvarslet som en del av en bredare utveckling. 

”Det är ett angrepp på föreningsfriheten och mot den internationella solidaritet som blockaden är ett uttryck för. Att det är ett i raden av angrepp mot civilsamhället, där fredliga aktivister stämplas som säkerhetshot och repressionen ökar, gör inte saken bättre.”

Palestinagruppen Göteborg är inne på en liknande linje i sitt stöduttalande och lyfter hur även internationella institutioner och människorättsorganisationer också ifrågasätts.

”När blev det olagligt och skäl till uppsägning att protestera och agera mot att mänskliga rättigheter helt ignoreras när en civilbefolkning dagligen utsätts för brutala angrepp?”, skriver de.

Styrelsen för Seko Tunnelbana påpekar i ett uttalande till stöd för Helgeson att:

”Det är helt uppenbart att varslet och uppsägningen hänger samman med vice ordförandens (Erik Helgesons red. anm.) inställning vid genomförandet av det beslut som fattats av medlemmarna i Hamnarbetarförbundet och arbetsgivarnas inställning att rikta ett avgörande slag mot förbundet, som inte tillhör LO utan är oberoende och mer radikalt än de andra förbund som predikar arbetsfred och social dialog.”

LO, TCO och Saco vill inte kommentera

Fackförbunden LO, TCO och Saco vill däremot inte kommentera.

”Saco kommenterar inte uppsägningar av enskilda personer. Vi gör inget undantag i det här fallet. Jag har ingen ytterligare motivering till det”, skriver Saco:s kommunikationschef Emma Nilsson i ett mejl till tidningen Arbetsvärlden.

TCO:s presschef Tora Heckscher hänvisar till LO: 

”Vi har tyvärr inte möjlighet att kommentera detta nu, LO kan säkert turerna bättre”, skriver hon till Arbetsvärlden.

När tidningen söker LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä får de följande svar:

”Generellt ska förtroendevalda och andra anställda i Sverige inte kunna sparkas lättvindigt. Jag tänker dock inte kommentera det här enskilda fallet. Jag kan inte detaljerna i det alls och det handlar inte om ett LO-förbund”, skriver han i ett sms till Arbetsvärlden.

”Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt”

Att Arbetsdomstolen i ett interimistiskt beslut gett Hamnarbetarförbundet rätt att genomföra blockaden är något som förvånar Transportföretagens och Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten. Till Tidningen Näringslivet säger han att beslutet skapar problem i svenska hamnar.

− Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt, framför allt utifrån ett säkerhetsperspektiv, säger Marcus Dahlsten.

Han menar att den identifiering av godsflöden som blockaden skulle innebära är viktiga för det svenska försvaret och beredskapen.

− Det är information som främmande makt kan ha stort intresse av. Dessutom riskerar stridsåtgärderna att få omfattande ekonomiska verkningar för hamnarna. Bara risken för blockad påverkar vilka handelsvägar hamnarnas kunder väljer för sina transporter, säger Marcus Dahlsten till Tidningen Näringslivet.

Samtidigt bedömer Arbetsdomstolen att blockaden kunde tillåtas eftersom verkningarna skulle vara så pass ringa för arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skolskutningen i Örebro är det värsta våldsdået i Sveriges moderna historia
De senaste årens skoldåd i Sverige följer alla samma rasistiska mönster, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Kicki Nilsson/TT, Axel Gren

Vi måste prata om Tidö­partiernas retorik när ord förvandlas till handling

Så dödades minst 10 oskyldiga människor och polisen fortsätter att mata ut ”utan ideologiska motiv”. Även om inget naturligtvis är hugget i sten än så är det svårt att inte se ett mönster. Mycket av det väldiga utredningsarbetet kvarstår och dödssiffran kan fortfarande komma att stiga. Tragedin är enorm.

Skolskjutningen i Örebro – terrordåd bör vi enligt så kallade experter på området av oklar anledning inte kalla det – var en ren massaker. Den värsta i modern svensk historia.

Vi har naturligtvis alla haft våra aningar om motivet. Men i ett direkt och inledande skede gäller det att sitta stilla i båten. Nu har det dock gått några dygn och bilden börjar allt mer klarna. Det tycks, föga förvånande, finnas ett tydligt mönster. En man (givetvis), ensam och socialt isolerad. En hel del dataspel och en av allt att döma rubbad verklighetsuppfattning. Och så: högerradikalisering och rasism.

Det var under onsdagseftermiddagen som TV4, efter att med hjälp av ljudtekniker och avancerad specialutrustning låtit analysera ljudet från en av många filmer som cirkulerat från brottsplatsen, sände ett ljudklipp.

”Ni ska ut ur Europa”, hörs enligt många bedömare skrikas strax innan två snabba skottsalvor.

”Utan ideologiska motiv”, hör jag nyhetsuppläsarna rapportera morgonen efter.

Polis och media tonar ner ideologi

I januari 2022, dagarna efter skolattacken på NTI-gymnasiet i Kristianstad, pratade jag med Christer Mattsson vid Segerstedtinstitutet i Göteborg som länge forskat om unga som radikaliserats genom högerextrema ideologier.

Han påpekade då att de flesta svenska skolattacker följt samma mönster och var kritisk till att just ideologin ofta tonas ner av polis och i media.

– Tvärtom är den väldigt central i de här sammanhangen, sade Christer Mattsson och berättade att attackerna inte sällan begås av personer som i kombination med sina rasistiska motiv även lider av psykisk ohälsa.

Antisemitiska och rasistiska motiv i flera dåd

På nätet, den misstänkte Örebro-mördaren Rickard Andersson tycks som sagt ha tillbringat rätt mycket tid framför sin dator, är det lätt att hitta likasinnade. Inom både delar av gamingvärlden och på mer eller mindre obskyra forum sprids antisemitiska konspirationsidéer med den Sverigedemokratiska paradgrenen om påstått ”folkutbyte”.

Vi har som sagt inte hela bilden klar ännu men om vi tar en kort blick i backspegeln.

Trollhättan 2015: Den misstänkta högerradikala gärningsmannen Anton Lundin Pettersson kliver in på grundskolan Kronan beväpnad med kniv och svärd utklädd i tysk arméhjälm från andra världskriget. Tre personer dödas och i det manifest som polisen hittar efteråt skyllde Lundin Pettersson terrordådet på Sveriges invandringspolitik och motiverade attacken mot just Kronan med att den var ”invandrartät”.

Eslöv 2021: En 15-årig pojke går till attack mot en lärare på Källebergsskolan. Han filmade själv händelsen och enligt polisen ska han vid upprepade gånger innan dådet gett uttryck för nazistiska och rasistiska åsikter. Strax efter attacken hittade polisen även ett manifest i pojkens dator med tydliga rasistiska och antimuslimska motiv till dådet.

Kristianstad 2022: En knivbeväpnad 16-åring attackerar en elev och lärare på NTI-gymnasiet. Den jämngamla eleven skadas allvarligt och läraren, som var i 50-årsåldern, får föras till sjukhus på grund av sina skador. Även här var motiven rasistiska och antisemitiska.

Högerextremt våld ökar

Ett dystert axplock ur en nattsvart verklighet där unga män, stärkta av den kraftiga högersvängen i samhällsdebatten, känner vind i seglen när allt fler partier anammat Sverigedemokraternas politik.

Listan av högerextremt våld i Sverige de senaste åren kan tyvärr göras betydligt längre och finns för den intresserade en googling bort. 

I dag sörjer stora delar av landet det fruktansvärda som skedde i Örebro. Chocken har fortfarande inte lagt sig och ljusen brinner ännu för de döda.

Men trots att sorgen måste få ta sin tid går det inte längre att vänta. Vi måste prata om det högerextrema våldet och vilka som bär ansvar. Den Trumpifierade Tidöregeringens anpassning till rasisterna i SD är förutom vidrig också direkt livsfarlig. Ord spelar roll och hätska budskap förvandlas inte sällan till dödlig kamp. 

Och dessutom: Det är inte en dag för tidigt att ta tag i den destruktiva mansrollen som tycks växa sig allt starkare. Och rusta för allt i världen även upp psykvården!

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen.  Foto: Volodya Vagner, Johan Apel Röstlund, Julia Lindblom, Mika Kastner Johnson, Kollage: Arbetaren

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

Antalet domar i Arbetsdomstolen ökade dramatiskt förra året. Från 77 domar 2023 till 105 domar 2024. Och det är en fackförening som sticker ut i statistiken – SAC Syndikalisterna. De var part i hela 55 procent av fallen i AD. Håkan Gustafsson har grävt ner sig i den smått galna statistiken för att försöka förstå vad det är som håller på att hända.

”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen” skriver den ansedda tidningen Lag & Avtal i juni 2024. Och när vi summerar antalet domar från 2024 så måste vi ge dem rätt. Syndikalisterna stod för en majoritet av domarna. Men hur är det möjligt att en så liten fackförening som SAC kan dominera statistiken så stort?

Den galna statistiken från Solidariska byggare

Föreställ dig att Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar skulle rymmas tillsammans på en enorm fotbollsplan och att vi sedan skulle gruppera in dem efter respektive centralorganisation eller fackförening.

Då skulle fördelningen se ut så här: LO 1 362 525 medlemmar (december 2024), TCO 1 000 988 medlemmar (2023), Saco 955 737 medlemmar (2023) och Ledarna 100 000 medlemmar (mars 2024).

Längst ute vid ena hörnflaggan skulle SAC Syndikalisterna med sina 3 543 medlemmar (oktober 2024) trängas tillsammans med Hamnarbetarförbundet, Svenska pilotföreningen, Brandmännens riksförbund och Säljarnas riksförbund.

Utslaget i procent representerar SAC:s 3 543 medlemmar bara 0,1 procent av Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar.

Föreställ dig sedan att vi nu i stället skriver ut alla 105 domar från Arbetsdomstolen (AD) under 2024 och sorterar dem i prydliga högar och lägger ut på vår fotbollsplan. Då skulle fördelningen se helt annorlunda ut.

Då skulle LO, TCO och Saco tillsammans vara part i 33 domar, medan SAC var part i hela 57 domar. Med andra ord, den lilla fackliga organisationen SAC, som i antalet medlemmar bara täckte en liten liten del av planen, skulle nu täcka mer än hälften.

0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen. 

Den absolut största delen av SAC:s domar i AD stod fackföreningen Solidariska byggare för. De var part i hela 50 fall under 2024. Av dessa vann fackföreningen samtliga fall, eller uppnådde förlikning. Ja, du läste rätt – inte en enda förlust.

Under verksamhetsåret 2024 hjälpte Solidariska byggare 318 medlemmar att få ut sammanlagt 12 161 000 kronor i stulna löner och skadestånd, enligt fackföreningen själva.

Den absolut största delen av alla de här miljonerna kom inte från överläggningar i AD – utan från blockader och vanliga förhandlingar mellan fack och arbetsköpare.

Är det en svart svan vi ser?

När man tänker på den här sortens siffror får man nästan svindel. För vad är det vi ser och hur kan vi förstå det?

Filosofen, matematikern och den före detta börshandlaren Nassim Nicholas Taleb beskriver i boken The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable från 2007 hur sällsynta händelser kan få extremt stor betydelse.

Fenomenet kallar han för ”svarta svanar” och de har alla gemensamt att de har ansetts näst intill omöjliga att förutse innan de inträffat (för den som observerar), de får stora konsekvenser för samhället, och de går bara att förklara i efterhand. Några sådana händelser menar han till exempel är första världskriget, upplösningen av Sovjetunionen eller uppkomsten av internet.

För att beskriva fenomenet använder sig Taleb av begreppen Mediocristan och Extremistan – två mentala platser.

Om vi nu använder oss av de begreppen för att försöka beskriva vad det är som händer med våra fackföreningar och domarna i AD, så skulle det se ut så här:

I Mediocristan är det ingen enskildhet som dramatiskt påverkar helheten. I vårt fall: SAC:s cirka 3 500 medlemmar utgör ”bara” 0,1 procent av Sveriges alla fackföreningsmedlemmar.

På den andra mentala platsen, Extremistan, kan variationerna vara så stora att en enskildhet kan få en extrem effekt på helheten. I vårt fall lägger vi till antalet domar i AD och då står plötsligt 0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar för 55 procent av alla fall i AD. En enskildhet påverkar nu helheten dramatiskt.

Eller för att låna den ansedda tidningen Lag & Avtals rubrik: ”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen.”

Receptet för framgång

Att fackföreningen Solidariska byggare, och därmed SAC, har fortsatt att växa under 2024 är med andra ord inte speciellt förvånande. 2023 hjälpte Solidariska byggare 280 medlemmar att få ut 11 miljoner kronor i skadestånd och löner. Samtidigt var de part i ett tjugotal mål i AD under 2023.

Under 2024 var Solidariska byggare alltså part i mer än dubbelt så många fall i AD än året innan. Under 2024 växte SAC med 500 medlemmar, varav de allra flesta nya medlemmarna är organiserade i byggfacket.

Receptet för framgång verkar vara lika enkelt som genialt. Varje månad håller man basdemokratiska medlemsmöten – på ryska, spanska och svenska. Man har flerspråkiga tolkar, organisatörer och förhandlare. Man håller kurser i arbetsmiljö på flera språk. Man kallar bolagen till förhandling.

Och i de fallen när bolagen vägrar att förhandla kallar man till blockad på gatan eller kallar skurkarna inför skranket hos AD. 

Utöver det håller man också flera sociala aktiviteter med mat och musik, där medlemmarna själva tar med sig instrumenten och maten.

Flera gånger de senaste åren har Solidariska byggare behövt byta till större och större möteslokaler. När Arbetaren i februari 2024 följde med på ett av Solidariska byggares medlemsmöten så bildades köer för att få skriva in sig som medlem i facket.

På Solidariska byggares banderoll, som används vid blockader, står receptet utskrivet: ”Många språk – en kamp”. Enkelt och genialt, som sagt.

Går det att skala upp?

Men vad som också kännetecknar Nassim Talebs svarta svanar i Extremistan är att de kan växa i en oproportionerlig skala. Sett till mängden fall i AD, indrivna löner och medlemsökning så kan man redan nu konstatera att det finns en oproportionerlig skalbarhet. Men en svart svan i Talebs bemärkelse åstadkommer inte bara konsekvenser på en ort eller i en bransch – den skapar stora konsekvenser för hela samhället. 

Föreställ dig nu vår fotbollsplan med Solidariska byggare. De växer i antal. De dominerar i AD. Och på ett år driver de in 12 miljoner kronor i skadestånd och återbördade löner, i framförallt Stockholm. Vad händer om, låt oss säga, städare börjar organisera sig på samma sätt? (Vilket just nu händer!) Vad händer om jordbruksarbetare, restaurangarbetare, fastighetsskötare och lastbilschaufförer med flera börjar att organisera sig på samma sätt – på flera orter samtidigt?

Det krävs varken att man är filosof eller matematiker för att förstå vad som skulle hända då. Vi skulle få se en svart svan som inom ett år skulle kunna se till att arbetslivskriminaliteten och den människofientliga exploateringen av migrantarbetare blev rent olönsam för de små skurkarna och de stora bolagen.

Det är bara genom facklig organisering som vi kan ta tillbaka människovärdet.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, Foto: Annie Hellquist och Adam Ihse/TT

Klasskamp uppifrån måste bemötas

”Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa”, skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, apropå att Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, har sagts upp i samband med en blockad mot israeliskt krigsmateriel.

I dag börjar Hamnarbetarförbundets blockad mot transport av krigsmateriel till och från Israel. Arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar lyckades inte med att förhindra blockaden genom juridiska spetsfyndigheter.

Den 3 februari fastslog Arbetsdomstolen att blockaden var laglig. Men det brydde sig inte Gothenburg Roro Terminal (GRT) om. Redan innan Arbetsdomstolens besked varslade GRT om att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson, som har jobbat i Göteborgs hamn i tjugo år, ska sägas upp.

Anledningen? GRT anser att ”den anställde inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt”. Hur en blockad mot transport av krigsmateriel till en region där tiotusentals civila massakreras kan vara en större säkerhetsrisk än att leverera krigsmaterialet dit får förbli GRT:s hemlighet.

För Helgeson förklarade GRT att det handlade om hans ”uttalande och agerande”. Men vad betyder det? Helgeson har ett förtroendeuppdrag i sin fackförening. 68 procent av dess medlemmar hade röstat ja till en blockad av krigsmateriel till och från Israel.

Klasskamp uppifrån

Om en förtroendevald ska vara rädd för att bli uppsagd när hen uttrycker fackets majoritetsvilja kommer det överhuvudtaget inte vara möjligt att agera som facklig representant i Sverige längre. Åtminstone inte om facket vågar sticka ut hakan – en stolt tradition som tyvärr lätt glöms i den svenska modellen.

Vad vi bevittnar är inget annat än klasskamp uppifrån. Det är klart att den politiska situationen uppmuntrar arbetsköparna. De vet att makthavarna inte godtar Hamnarbetarförbundets hållning gentemot Israel och att de aldrig skulle försvara fackliga aktivister.

Det är lätt att skylla på Tidöregeringen och SD och den globala politiska högervågen. Men det är för enkelt. Vad vi ser nu har förberetts under lång tid, också av andra aktörer. Inskränkningen av strejkrätten år 2019 får socialdemokratin stå för.

Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg säger sig vara ”i chock” över GRT:s avsikt att säga upp Erik Helgeson. Det är inte konstigt. Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa.

Om de stora fackförbunden håller tyst nu tydliggör det deras syn på facklig verksamhet. Den som inte bemöter klasskampen uppifrån stöttar den, särskilt om det egentligen var hens uppgift att göra precis tvärtom. Men motståndet kan organiseras även på andra sätt och någon ska göra det.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad