Del 1: Introduktion

Hundratusentals svenskar har blivit rika på sitt boende och bostadspriserna slår ständigt nya rekord, liksom byggherrarnas och bankernas vinster. Samtidigt har experter länge varnat för hushållens skuldberg och en framväxande bubbla. Per Björklunds bok "Kasinolandet – bostadsbubblan och den nya svenska modellen" är historien om hur svenskarna blev ett av världens mest skuldsatta folk. Från och med detta nummer av Arbetaren och ytterligare fem nummer framåt kör vi den som radarserie. Följ med!

Den 15 september 2008 briserade en bomb i det globala finansiella systemet. Efter mer än ett år av oro på marknaderna ställde den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers – med över 600 miljarder dollar i tillgångar – in betalningarna av sina skulder. Konkursen var den största i USA:s historia och sände chockvågor genom världsekonomin.

Per Björklund (f. 1977) är journalist och författare. Han var chefredaktör för Fria Tidningen 2013–2016 och har granskat den svenska bostadsmarknaden och finanssektorn i ett stort antal artiklar. Han har gett ut reportageboken Arvet efter Mubarak – Egyptens kamp för frihet (2011) och var redaktör för antologin Syrien – Revolutionen, makten och människorna (2015).

Den globala finanskrisen började med en bubbla på den amerikanska bostadsmarknaden, men fick konsekvenser för hela världen. Drygt ett år efter Lehman Brothers fall uppskattade Internationella valutafonden de globala förlusterna i banksektorn till 3,6 biljoner dollar, vilket motsvarar hela Sveriges BNP sex gånger om. [1] Börser rasade, stora finansiella institutioner gick omkull och fabriker tystnade. En av få branscher som upplevde goda tider var skeppsskrotningsindustrin.

När världshandeln minskade med nästan 15 procent på ett år ledde överkapaciteten inom världens fraktflottor till att rekordmånga lastfartyg såldes som metallskrot. [2]

Även i Sverige var effekterna dramatiska. BNP-fallet under fjärde kvartalet 2008 var det värsta sedan den svåra 90-talskrisen och varuexporten upplevde mer eller mindre ett ”tvärstopp” enligt SCB. De svenska storbankerna hotades av kollaps när de internationella kreditmarknaderna föll samman. Allra hårdast drabbades Swedbank, som hade gått i spetsen för en aggressiv expansion i Baltikum och lånat ut miljardbelopp till kollapsade Lehman Brothers. Det enda som räddade Swedbank var kraftfulla åtgärder från den svenska staten, även om ansvariga politiker gjorde sitt bästa för att upprätthålla skenet av att det svenska finansiella systemet var stabilt.

Än idag tyngs världsekonomin av finanskrisens följder. Återhämtningen har gått trögt och länder som Grekland och Spanien har sjunkit ner i den värsta depressionen sedan 1930-talet. Men Sverige har setts som ett undantag. Sunda statsfinanser, en konkurrenskraftig industri och stabila banker skyddade oss från krisen, enligt politiker och ekonomer. De orosmoln som syntes på himlen bestod främst av hot utifrån: världsekonomins svaga tillväxt, Eurokrisen, tilltagande konflikter och politisk instabilitet i omvärlden.

Hushållens skulder har ökat lika dramatiskt och överstiger idag 90 procent av Sveriges BNP.

Men det dröjde inte länge innan frågetecknen åter började hopa sig. Och liksom i USA före finanskrisen var det utvecklingen på bostadsmarknaden som var i centrum. Mellan 1995 och 2012 tredubblades bostadspriserna i Sverige. Hushållens skulder har ökat lika dramatiskt och överstiger idag 90 procent av Sveriges BNP. Såväl internationella organisationer som OECD, EU-kommissionen och Internationella valutafonden som svenska myndigheter har länge varnat för risker med de svenska hushållens skenande skuldsättning och koncentrationen i det finansiella systemet, som domineras av ett fåtal storbanker. De svenska bankernas tillgångar motsvarar idag Sveriges BNP flera gånger om. Var och en av de fyra jättarna – Swedbank, SEB, Nordea och Handelsbanken – beskrivs som systemhotande, det vill säga så viktiga för det finansiella systemet att de inte kan tillåtas gå omkull. I november 2011 förde G20-länderna upp Nordea på en lista över totalt 29 globalt systemviktiga banker, som på grund av sin stora gränsöverskridande verksamhet måste ha extra stora kapitalreserver.

”Under en kort promenad i centrala Stockholm möttes jag av stora annonstavlor från mäklarfirmor som undrade om jag också ville sälja min lägenhet till rekordpris.”
”Under en kort promenad i centrala Stockholm möttes jag av stora annonstavlor från mäklarfirmor som undrade om jag också ville sälja min lägenhet till rekordpris.” Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Mitt intresse för sambandet mellan bostadsmarknaden och det finansiella systemet väcktes under den globala finanskrisen.

Men idén till den här boken föddes 2014, när överhettningen på bostadsmarknaden blev allt mer påtaglig. Under en kort promenad i centrala Stockholm möttes jag av stora annonstavlor från mäklarfirmor som undrade om jag också ville sälja min lägenhet till rekordpris. Samma kväll blev jag uppringd av Mäklarhusets nyöppnade kontor i förorten Bagarmossen, som lockade med en gratis värdering. Den lokala gratistidningen skrev om nya prisrekord; en femrummare i ett 1950-talshus såldes för 5 miljoner och en liten etta hade sålts för ett kvadratmeterpris som nyligen ansetts vara ett rimligt pris på Östermalm.

Uppgången var dock inte isolerad till Stockholm. Hösten 2014 varnade storbanken Nordea för en överhettad bostadsmarknad även utanför storstäderna. [3] Bankens analytiker påpekade att bostadspriserna stigit mest i förhållande till inkomsten i orter som Örebro, Linköping, Kalmar och Karlstad, med ökningar på 16 procent per år i snitt sedan mitten av 90-talet.

Det framstod som ett samhällsekonomiskt experiment utan motstycke.

Samtidigt pågick en intensiv debatt om den förda penningpolitiken. Länge bedrev Riksbanken en relativt stram politik med det uttalade målet att bromsa hushållens skuldsättning.

Men efter hård kritik från nästan hela det politiska fältet och en lång rad experter övergavs till slut den linjen. I en helomvändning började Riksbanken under 2014 föra en alltmer expansiv penningpolitik. I oktober sänktes styrräntan till noll procent för första gången någonsin. Några månader senare blev räntan negativ, samtidigt som Riksbanken började stödköpa statsobligationer för att ytterligare stimulera efterfrågan i ekonomin. Samtidigt som allt fler varnade för en skulddriven bostadsbubbla infördes alltså den mest expansiva penningpolitiken någonsin. Det framstod som ett samhällsekonomiskt experiment utan motstycke.

Effekterna på bostadsmarknaden lät inte vänta på sig. De senaste åren har bostadspriserna ökat snabbare än någonsin och skuldberget har fortsatt att svälla. Trots de stora prisuppgångarna var svenskarna optimistiska inför 2017. Enligt en undersökning i januari trodde mer än varannan på fortsatt uppgång, medan bara 7 procent trodde att priserna skulle falla. [4]

Flera åtgärder mot svenskarnas växande skuldsättning har diskuterats, men ganska lite har gjorts. När Finansinspektionen i november 2014 meddelade att man ville införa ett amorteringskrav för nya lån handlade debatten inte främst om huruvida åtgärden var tillräcklig – vilket Riksbanken inte ansåg – utan snarare om ifall den rentav var skadlig. Finanspolitiska rådets ordförande John Hassler hörde till dem som menade att det inte fanns någon grund att tro på en bostadsbubbla. Han menade att amorteringskrav skulle hindra många att köpa en större bostad vilket de ”egentligen borde ha råd med”. [5] Bara ett år senare hade John Hassler bytt fot och varnade själv för att prisuppgången blivit ohållbar. Han visade dock inga tecken på självkritik. Istället gav han en känga åt dem som varnat för utvecklingen: ”Det kan finnas en fara för att vi bundit ris för egen rygg, genom att ropa på vargen så mycket tidigare”, menade Hassler. [6]

 

”Den här gången är annorlunda”

Efter varje finanskris uppstår frågan varför ingen förutsåg kraschen innan den inträffade. Och varje gång är frågan missriktad, eftersom det nästan alltid funnits de som varnat för övervärderade aktiekurser, skenande skuldsättning eller en överhettad bostadsmarknad. Problemet är att ingen har lyssnat på dem. För cynikern framstår frågan ”varför förutsåg ingen krisen?” därmed inte bara som felställd utan rentav som ett försök av journalister, ekonomer och politiker att rentvå sig själva – genom att låtsas som att de aldrig blev varnade.

Som de amerikanska ekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff lyfter fram i en omfattande studie av finanskriser genom historien har de nästan alltid föregåtts av samma scenario. Under den långvariga ekonomisk uppgång som föregår krisen intalar sig investerare, politiker och allmänhet att just den här boomen aldrig kommer att ta slut. Teknologisk utveckling, strukturella reformer eller klok politik påstås ha gjort samhället immunt mot tidigare epokers finansiella haverier. [7] Liknande argument har också använts i debatten om den svenska bostadsmarknaden. Varje gång bostadspriserna slagit nya rekord har bankekonomer och ekonomijournalister stått redo att förklara att utvecklingen är ofarlig.

”Nya rekordpriser – men ingen bubbla”, konstaterade Patricia Hedelius i SvD Näringsliv sommaren 2014.” [8] Ekonomireportrar har gett Boverkets analytiker Bengt Hansson öknamnet ”Dr Doom” eftersom han länge varnat för utvecklingen [9] och Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski beskrev hösten 2013 Riksbankens ledning som en ”stat i staten” som godtyckligt bestämt att ”arbetslösheten ska vara högre, därför att bostadsmarknaden eventuellt är överhettad.” [10]

Riksbankens räntepolitik påverkar inte bara bostadsmarknaden utan hela ekonomin.

Att frågan är kontroversiell beror utan tvekan på att så stora intressen står på spel. Riksbankens räntepolitik påverkar inte bara bostadsmarknaden utan hela ekonomin. Det är inte bara banker, mäklare och byggföretag som har all anledning att tona ner pratet om övervärderade bostäder. Detsamma gäller naturligtvis var och en som äger en bostad, vilket säkerligen inkluderar flertalet ekonomijournalister. Och vem vill förresten vara olyckskorpen som sabbar stämningen när festen pågår som bäst?

I maj 2016 gick självaste Anders Borg – som under åtta år bar det yttersta ansvaret för den ekonomiska politiken – ut och varnade för en ”sättning” i bostadspriserna där skuldsatta hushåll drar med sig hela ekonomin i fallet.
I maj 2016 gick självaste Anders Borg – som under åtta år bar det yttersta ansvaret för den ekonomiska politiken – ut och varnade för en ”sättning” i bostadspriserna där skuldsatta hushåll drar med sig hela ekonomin i fallet. Foto: Carl Bredberg/SvD/TT

Förutom ekonomiska och psykologiska skäl kan politiska och ideologiska motiv också spela in. Ett standardsvar när bostadsbubblan kommer på tal är att de höga bostadspriserna beror på att det byggs för lite bostäder, vilket i sin tur skylls på den reglerade hyresmarknaden och krångliga regler som försvårar byggande. Det är inte heller en slump att debatten om marknadshyror tagit fart i takt med att priserna på bostadsrätter skjutit i höjden. Några steg har också tagits i den riktningen på senare år, med förändringar i bruksvärdessystemet som reglerar hyror och friare uthyrning av bostadsrätter i andra hand. I maj 2016 gick självaste Anders Borg – som under åtta år bar det yttersta ansvaret för den ekonomiska politiken – ut och varnade för en ”sättning” i bostadspriserna där skuldsatta hushåll drar med sig hela ekonomin i fallet. [11] För att undvika det skulle vi enligt Borg behöva ”en avregleringstakt på svensk bostadsmarknad så enorm att den vore omöjlig att genomföra”. För liberaliseringsförespråkare är skenande bostadspriser helt enkelt ett argument för att släppa marknadskrafterna ännu friare, på samma sätt som de för politiker till vänster är ett argument för att öka de statliga subventionerna och bygga fler billiga hyresrätter. Båda sidor är dock ofta överens om att de höga priserna beror på bostadsbrist.

Kan det vara en tillfällighet att enorma bostadsbubblor byggdes upp samtidigt i en lång rad länder i västvärlden före den globala finanskrisen?

Men de höga bostadspriserna kan också ses ur ett annat perspektiv. Via bolånemarknaden förbinds hushållens ekonomi direkt med det globaliserade finansiella system som hösten 2008 var nära en fullständig kollaps. Kan det vara en tillfällighet att enorma bostadsbubblor byggdes upp samtidigt i en lång rad länder i västvärlden före den globala finanskrisen? Hur kommer det sig att länder med helt olika förutsättningar vad gäller demografi, arbetsmarknad och bostadsmarknadens funktion samtidigt uppvisat samma tendens till växande skuldsättning och skenande priser?

När detta skrivs befinner sig Sverige mitt i en högkonjunktur. Tillväxten är långt högre än snittet i OECD-länderna och enligt Konjunkturinstitutet har hushållen inte sett så ljust på ekonomin sedan 2007, före finanskrisen. Regeringsföreträdare berömmer sig själva för stigande sysselsättning och goda statsfinanser. Att den höga tillväxten till stor del drivs av stigande bostadspriser, växande skuldsättning och rekordstora bostadsinvesteringar är inte lika tydligt för den som följer den allmänna nyhetsrapporteringen.

 

Kunskap är makt

Den här boken är ett försök att bidra till debatten genom att belysa bostadsmarknaden ur ett annat perspektiv än det vi är vana vid. Bostadsmarknaden är inte bara en marknad där priset bestäms av utbud och efterfrågan, utan också en grundpelare för det finansiella systemet och en central del av samhällsekonomin.

Bara genom en sådan förståelse kan vi se hur och varför bostadsbubblor uppstår, varför de ofta får så svåra följder, och hur de kan förhindras.

Kunskap är makt, brukar det heta. Men även okunskap kan vara makt – för någon annan. När finanskrisen bröt ut varnade den tidigare världsbanksekonomen och ekonomipristagaren Joseph Stiglitz för att chansen att genomföra de nödvändiga reformerna för att förhindra nya kriser snabbt skulle passera. För medan de vanliga skattebetalare som tvingas bära merparten av krisens kostnader snabbt tappar intresset när den akuta krisen är över har finansmarknadens mäktiga aktörer ”alla incitament att fortsätta att kämpa för att se till att de får så stor frihet att göra vinst som de någonsin kan få”. [12]

Att de som tjänar på situationen drar fördel av allmänhetens brist på kunskap om och intresse för det finansiella systemet är inget nytt. Även progressiva politiker har ofta ansett ämnet tekniskt eller tråkigt. När den framstående brittiske socialisten Sidney Webb, en av grundarna av ansedda London School of Economics, hörde talas om regeringens beslut att lämna guldmyntfoten efter spekulativa attacker mot pundet i september 1931 ska han ha utbrustit: ”Ingen talade om för oss att vi kunde göra så!” [13] Och Olof Palmes påstådda svar när finansminister Kjell-Olof Feldt informerade honom om den förestående avregleringen av den svenska kreditmarknaden i november 1985 är numera legendariskt: ”Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting.”

Om yrkespolitiker inte orkar sätta sig in i hur det finansiella systemet fungerar, hur ska då vi vanliga medborgare göra det? Det blir inte lättare av att frågornas abstrakta karaktär gör det svårare att se de långsiktiga konsekvenserna av politiska beslut.

Det är lätt att räkna på hur ett amorteringskrav påverkar ett enskilt hushåll idag, men det är inte alls lika självklart hur det påverkar bostadsmarknaden och samhällsekonomin på längre sikt.

De flesta politiska beslut har tydliga vinnare och förlorare, åtminstone på kort sikt. Men hur många kan direkt säga vad en avreglering av kreditmarknaden kan leda till? Det är lätt att räkna på hur ett amorteringskrav påverkar ett enskilt hushåll idag, men det är inte alls lika självklart hur det påverkar bostadsmarknaden och samhällsekonomin på längre sikt.

Ingen bok i ett så komplicerat ämne kan vara heltäckande, men min förhoppning är att den här boken ska ge nya insikter. Om banker som blivit för stora för att falla och om hur en vårdslös expansion i Baltikum höll på att knäcka det finansiella systemet. Om sambandet mellan bostadspriser och tillväxt. Om hur välfärdsstatens omvandling bidragit till skuldekonomins framväxt och förvandlat bostaden till en vara och ett spekulationsobjekt. Men också om hur vi kan utmana finansmarknadens makt och ställa ekonomin i samhällets och medborgarnas tjänst.

När en bubbla väl har spruckit är det lätt att moralisera och peka finger. Ofta är det krisens största förlorare som utses till syndabockar. De som lånat allra mest och levt över sina tillgångar i tron att boomen kommer att vara för evigt ställs i skamvrån, medan de ekonomer, journalister och makthavare som ignorerade varningssignalerna och aktivt drev på utvecklingen kommer betydligt lindrigare undan. Det hoppas jag också att den här boken ska bidra till att ändra på.

 

Noter:

  1. Joseph Stiglitz, Fritt fall, Leopard förlag, 2011, s. 150.
  2. 2 . Jan Hoffmann, ”Shipping Out of the Economic Crisis”, The Brown Journal of World Affaris, Spring/Summer 2010.
  3. Nordea, Regionala utsikter, oktober 2014.
  4. ”Varannan tror på högre bostadspriser 2017”, Dagens Industri, 8 januari 2017.
  5. Studio Ett, P1, 11 november 2014.
  6. ”Professorn om bopriserna: ”Nu börjar jag bli orolig””, Dagens Industri, 13 oktober 2015.
  7. Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff, This Time is Different, Princeton University Press, 2009, sid xxxiv.
  8. ”Nya rekordpriser – men ingen bubbla”, Patricia Hedelius, SvD Näringsliv, 4 juni 2014.
  9. ”Svenske ”Dr Doom” har aldrig fått rätt”, SvD Näringsliv, 9 februari 2013.
  10. ”Riksbanken har blivit en stat i staten”, Dagens Nyheter, 24 november 2013.
  11. ”Borg: Boprisraset en tidsfråga”, Dagens Industri, 24 maj 2016.
  12. Stiglitz, Fritt fall, s. 169-170.
  13. Citerad efter Eric Helleiner, States and the reemergence of global finance, Cornell University Press, 1996, s. 28.
Publicerad
1 day sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 day sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

“Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 day sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

USA:s arbetare ökar militansen – hot strike summer är här

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Joe Hill

Nytt minnesmärke över Joe Hill ska mana till facklig kamp i USA

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Sara Karlén inklippt framför stor fotbollspublik som firar med fyrverkerier och flaggor.

Sara Karlén:
Mot meningslös repression och rättsosäkerhet – för allsvenskans publik

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just “äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Idrott som klasskamp och självförsvar

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

Annie Hellquist:
Ett folkmord kan inte stoppas efteråt

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Kampanjen Stäng ner Elbit protesterar utanför Wallenstams kontor i Göteborg.

Krav till Wallenstam: Vräk vapenföretaget Elbit

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

IF Metalls strejk på Elon Musks Tesla fortsätter

Strejkforskaren: Därför deltar så få i Teslastrejken

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen? 

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 –  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Amalthea Frantz:
Andra arbetarrörelser är möjliga

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Amalthea Frantz:
Andra arbetarrörelser är möjliga

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Solidariska byggare växer och vinner allt fler mål i AD

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Se filmen när Emil Boss läser dikten ”I konungarnas dal” för Arbetarens läsare

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

”Civilsamhället oerhört viktigt för demokratin”

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Foto på när Greta Thunberg bärs bort av polis utanför Riksdagen.

Johan Apel Röstlund:
”Högerns historielösa hat mot Greta är pinsamt”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln