Året som gick

Härligt och jobbigt 2016

Arbetaren vill tacka alla läsare för det år vi tillsammans tillryggalagt – det har varit ett turbulent och händelserikt år både redaktionellt och ute i världen; vi har bytt format till webbtidning och månadsmagasin och krigen och klasskampen fortsätter. Här summerar redaktionen vad som var värst och bäst med 2016 – personligt och politiskt.

”Fejknyheter och fascism”

Josephine Askegård, redigerare och kulturreporter

Värst 2016 – Valet av Donald Trump blev sparken i ryggen på väg ut från det politiska nederlagets år. Inramningen är fejknyheternas status som inordnade i det ”normala” mediespråket, fasciströrelsernas utbredning i Europa, tiggande människor och en cynism kring brutala flyktingsituationer som toppades av plågade och dödade barn i Aleppo och i bussar på flykt därifrån som vi följde på första parkett. Vi ser och ser bort.

Josephine Askegård. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hoppfullt 2016 – Efter några år av stenhårda arbetskrav och en försäkringskassa med nypor hårdare än riddar Kato, med den förlamade kvinnan som fick sin assistans indragen och dog på en handikapptoalett i en galleria i oktober som droppen som fick bägaren att rinna över, har vi öppnat diskussioner kring en gräns för hur långt människor kan drivas som gamla tidens arbetshästar. Kanske var Roland Paulsens uppmärksammade avhandling förra året, Vi bara lyder: en berättelse om Arbetsförmedlingen, något slags officiellt startskott för att sätta klackarna i backen.

***

”Cerebral kvarlåtenskap”

Axel Green, reporter

Värst 2016 – Den slakt som ständigt pågår i Syrien i maktkampen mellan avskyvärda parter, där valet står mellan två diktaturer med eller utan dominant inslag av fundamentalism. Här, i den förhållandevis stabila europeiska osäkerheten, kastar staten solidariteten överbord och stänger gränserna för att slippa omfördela resurserna från dem som har i överflöd till dem som behöver livets nödtorft. Den grav, på vars botten hoppet om en bättre värld just nu ligger i dödsryckningar, är redo att skyfflas full. Sedan finns Jemen också.

Axel Green. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hoppfullt 2016 – Jag fortsätter befolka jorden. Min son börjar krama mig och säger: ”min pappa!”. Min familj håller fortfarande ihop. Jag håller fortfarande ihop. Jag blir av med några dårar och lyckas hålla andra från min direkta närhet. Jag blir en själv, men verkar kunna få hjälp. Det finns fortfarande åtminstone ett fåtal som håller fast vid tanken att människan egentligen borde vara fri – och fortfarande minns idén om social och ekonomisk jämlikhet. Snälla överlev åtminstone ett år till! Bara ett år till…

***

”Faktaresistensens triumf”

Toivo Jokkala, chefredaktör

Värst 2016 – Det har funnits många källor till beklämning under 2016, både lokalt och globalt. Om jag skulle sammanfatta vad jag tycker varit det mest svårsmälta vill jag nog framhålla hur faktaresistensen i de mäktigas tjänst firat triumfer på olika håll i världen. USA:s presidentvalskampanj, Putins krigföring i Syrien, hur president Dutarte i Filippinerna gjort fattiga och narkotikaberoende till lovligt villebråd för sina dödsskvadroner – alltsammans har präglats av att en misstro mot nyanserad information och kritiskt tänkande fått fäste i ganska breda befolkningslager, vilket bildat grogrund både för spridningen av förförisk propaganda och för allvarliga övergrepp.

Toivo Jokkala. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hoppfullt 2016 – Att det till slut verkar kunna bli fred mellan regeringen och Farc-gerillan i Colombia, efter 50 års inbördeskrig, är väldigt glädjande. Talande för detta valöverraskningarnas år är att det med knapp majoritet blev nej till det första förslaget till fredsavtal i en folkomröstning i början av oktober – men parterna inledde nya samtal och enades om ett nytt avtalsförslag i Havanna den 12 november. I slutet av november godkändes avtalet av kongressen i Colombia. Nu återstår att även försöka få till ett fredsavtal mellan den colombianska regeringen och den mindre rebellrörelsen ELN.

***

”No pasaran!”

Chanda Björk. Foto: Privat

Chanda Björk, prenumerationssäljare och kulturreporter

Värst 2016 – Bland det sämsta under det gångna året var att nazister tilläts marschera på Stockholms gator och i praktiken kunde ta över stora delar av city.

Hoppfullt 2016 – Bäst, i förhållande till detta, var å andra sidan att tio gånger fler människor än nassarna var på plats så att de inte fick gå ostört genom staden.

***

”Grälsjuk vänster”

Johan Apel Röstlund, reporter

Värst 2016 – Den fullständigt hänsynslösa slakten i Syrien och omvärldens oförmåga att få ett stopp på dödandet av barn och andra civila. EU:s fortsatta avtal med den allt brutalare turkiska regimen och den pågående Trumpifieringen och faktaresistensen av samhället i stort. Världsläget har onekligen sett bättre ut. Lägg där till en svensk vänster som varken klarar av att hålla sams eller ha två bollar i luften samtidigt. Och knappast blev något bättre av en nära väns och ständigt brinnande antifascists alldeles för tidiga död i slutet av sommaren. Vila i frid Björn, vi är många som saknar dig.

Johan Apel Röstlund, reporter. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hoppfullt 2016 – Det är svårt att hitta ljuspunkter från det gångna året, men kanske något så simpelt som att den brittiska grime-scenen visat sig bättre än kanske någonsin och att skitåret 2016 äntligen är slut. Eller, något annat som varit bra? Tja, Brynäs ligger fortfarande i topp i Svenska hockeyligan. Alltid något för oss som kommer från Gävle.

***

”Ett upproriskt år”

Björn Krogvig, marknadsföringsansvarig

Björn Krogvig. Foto: Privat
Värst 2016 – All jävla skit som verkar destilleras i världens toppskikt. Det är hög tid att ringa slamsugaren.

Hoppfullt 2016 – Alla människor som tog sig ut på gatorna över hela världen. Från studenterna i Sydafrika och Mexiko till ursprungsbefolkningen och Black Lives Matter-rörelsen i USA, kvinnorna i Polen och människor i solidaritet med dem över hela Europa, Nuit Debout och kampen mot Loi travail i Frankrike, hyresgäster i Hagsätra och Husby och vårdpersonal över hela landet. 2016 var ett upproriskt år.

***

”Historielöst felfokuserat”

Cecilia Irefalk, redaktionssekreterare

Värst 2016 – Att isarna fortsätter att smälta samtidigt som nya barn föds. Hur kommer det sig att vi vet vad som bör göras men inte gör det? Varför är fel terminologi och gamla ”rasistiska” barnboksbilder fortsatt värre än svensk vapenexport? Tystnaden kring Jemens svältande, krigsdrabbade befolkning och de utsålda och fattiga i Haiti var öronbedövande samtidigt som svensk offentlighet lustfyllt hängav sig i frosseri kring oligarkin USA:s presidentval. Historielösheten nådde nya dimensioner.

Cecilia Irefalk. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hoppfullt 2016 – Att jag inte tycks ge upp hur mörkt det än är runt mig i det stora och det lilla, att det ur trötthet och desillusion ändå springer ny kärlek, att mitt barn växer och lär sig allt om solidaritet i praktiken och centralperspektiv i teorin. Även i år blommade syrenerna, även i år återvände tornseglarna och jag såg främmande människor le mot varandra i kollektivtrafiken.

***

”Vi har bara varandra”

Tommy Sundvall. Foto: Snezana Vucetic Bohm

Tommy Sundvall, prenumerationsansvarig och skribent

Värst 2016 – Det här har varit året då det gapades högst om ett visst val i ett land i väst och tävlades bland de rättläriga om att ta avstånd från såväl engelsmännen som en död kubansk ledare.

Hoppfullt 2016 – Men det var också året då jag fann kärleken, passionen för att teckna serier och fick rätt i att man aldrig ska lita på politiker oavsett färg. Ingen av dem är våra vänner och vi har faktiskt bara varandra.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984