Välgörenhet – bara ordet har alltid fått mig att må lite illa. Lik förbannat står jag där själv och köper ut mat till en av mina grannar, hon som sover i parken och försörjer sig genom att tigga och panta flaskor. Men känslan av godhet, som Ann Heberlein nyligen skrev om, uteblir.
Julen står åter och stampar i farstun och som vanligt försöker olika välgörenhetsorganisationer synas i julstöket. Det är så här, strax före jul, svenska folket är som mest givmilda.
Välgörenhet – bara ordet har alltid fått mig att må lite illa. Överklassens arena för att visa upp sin egen godhet samtidigt som de ser till att allt de skänker är avdragsgillt. Godtyckligheten i det, hur rika kan välja ut den mest behövande, den som är mest värdig deras hjälp. Välgörenheten som alltid skiljer på dem och oss.
Lik förbannat står jag där själv och köper ut mat till en av mina grannar, hon som sover i parken och försörjer sig genom att tigga och panta flaskor. Hjälper henne med biljett hem till Rumänien så hon kan fira jul med barnen.
Men känslan av godhet som Ann Heberlein nyligen skrev om – enligt Ann min belöning för att ha köpt lite mat och gett pengar – uteblir. Känner mig inte särskilt god, utan mer vanmäktig. Behöver bara gå ner på torget så sitter där minst tio kvinnor till i samma situation. Hon däremot, som står där med ICA-kassen i näven och mössan i hand, hon tvingas känna sig tacksam.
Jag läste nyligen Johan Ehrenbergs och ETC:s (ETC den 9 december) uträkning av vad de senaste 16 åren av skattesänkningar kostat. Enligt dem är vi nu uppe i uteblivna skatteintäkter på 400 miljarder om året. Skattesänkningar som samtliga riksdagspartier i varierande grad varit med att genomföra.
Jag ser Stadsmissionens olika inlägg på sociala medier om att skänka julfirande till barn i min egen stad. Här i Malmö lever enligt Rädda barnen tre av tio barn i fattigdom. Att se till att alla barn kan få en julklapp på julafton blir upp till Stadsmissionen – soc-normen täcker inte sådana extravaganser.
Tänker på de där 400 miljarderna medan jag swishar över en slant. Det blir en hel del julklappar av 400 miljarder. Rätt många tallrikar med risgrynsgröt eller julskinka.
I takt med att hålen i skyddsnätet blir större trillar allt fler människor igenom.
Under det senaste decenniet har vi varit vittnen till hur det gemensamma har raserats i en hisnande fart. I takt med att hålen i skyddsnätet blir större trillar allt fler människor igenom. För vissa blir det att förlita sig på andra människors så kallade godhet, det som ger barnen en julklapp eller mat för dagen.
Socialtjänsten har mer eller mindre kollapsat, i varje fall i min hemstad. Det är nu så många som sover utomhus i vinterkylan utan mat för dagen att det inte längre går att räkna.
Vi har gjort detta förr tänker jag. Vi har skapat solidaritet där det endast fanns välgörenhet.
Vi ställer portarna på glänt, samlar in kläder och filtar, ligger på för att staden ska öppna fler natthärbärgen, hittar sovplatser och hjälper till med biljetter hem innan den värsta vinterkylan kommer. Men belöningen av att känna sig god, den lyser med sin frånvaro. Maktlöshet ligger betydligt närmre till hands.
Vi har gjort detta förr tänker jag. Vi har skapat solidaritet där det endast fanns välgörenhet.
Vi har byggt sjukförsäkring, bildat a-kassor, skramlat ihop strejkkassor och skapat ett skyddsnät. Nu är det alltså återigen dags att organisera sig för tak över huvudet och mat för dagen. Bara att kavla upp armarna då, dags att börja jobba. För vi har inte råd att falla ner i välgörenhetens fälla.
Välgörenhet – bara ordet får mig att må lite illa. Solidaritet däremot, det är en annan femma.
