Organisera medan tid är

Redan med Saltsjöbadsavtalet 1938 krymptes effektivt fackföreningarnas handlingsutrymme och politikerna främjar fortsatt kompromisser på arbetarklassens bekostnad. Förra veckan berättade vi om hur Almega återigen ertappats med union busting. Det har gått så långt att arbets­köparna numera är bättre organiserade än arbetarna.

Signerat
Cecilia Irefalk, redaktionssekreterare.
Foto: Snezana Vucetic Bohm

Ikea, Ryanair, Walmart, Electrolux, Skanska, Lidl, H&M, SCA – listan kan göras hur lång som helst; listan med företag som inte bara vill maximera sina vinster inom de befintliga lagrummen i de länder de verkar, utan även se till att tänja dem genom union busting – försvagning av facket.

Det räcker inte med sweatshops och minimilöner, strängt kontrollerade raster och osäkra anställningar – fack som organiserar arbetare ska till varje pris hållas borta från arbetsplatserna så att kapitalet och kapitalisterna kan fortsätta svälla över alla gränser. Med industrialiseringen gick det fort – de undermåliga arbetsvillkoren i gruvor och på fabriker tvingade fram motstånd under 1800-talet.

I Sverige minns vi Ådalen 1931 och ändå fortsätter vi tyst att acceptera hur Arbetsdomstolen används som vip-lounge för arbetsköparna

Och svaren kom lika snabbt. Strejkbrytare, infiltratörer och inhyrda kriminella ligor som rent av gått till fysiska attacker – arbetsköparna har det senaste seklet tagit till varje tänkbar metod för att splittra arbetarkollektiven.

I Sverige minns vi Ådalen 1931 och ändå fortsätter vi tyst att acceptera hur Arbetsdomstolen används som vip-lounge för arbetsköparna och hur media klickjagar genom att utmåla strejker som omoraliska och primärt drabbande för tredje part. Redan med Saltsjöbadsavtalet 1938 krymptes effektivt fackföreningarnas handlingsutrymme och politikernas retorik och praktik främjar fortsatt kompromisser på arbetarklassens bekostnad.

Förra veckan berättade vi om hur arbetsköparorganisationen Almega, Svenskt Näringslivs allra största barn, återigen har ertappats med att uppmuntra sina medlemsföretag att kartlägga fackligt organiserade anställda, det i syfte att kunna motarbeta stridsåtgärder.

Inför konflikten inom den privata vårdsektorn vittnade fackförbundet Kommunal om att listor, där de anställda uppmanas ange om de är fackanslutna, delats ut i fikarummen och satts upp på anslagstavlor på flera av de större privata vårdföretagens arbetsplatser, bland dem vårdjätten Attendo.

Detta trots att vi i Sverige har lagstadgad före­ningsfrihet, och att facklig tillhörighet är något som skyddas i personuppgiftslagen. Lagstiftningens 13 paragraf fastslår för­budet för arbetsköpare att avkräva och behandla facklig tillhörighet utom i särskilda undantagsfall.

I dag är färre än 70 procent av dem som säljer sin arbetskraft anslutna till ett fack.

Och det är inte första gången Almega använder sig av union busting. Under åren har Arbetaren rapporterat om hur fackmedlemmar i Unionen, Fastighets och Seko punktbevakats och tvingats till domstol när de varslat om strejk, med hänvisning till att fredsplikt råder.

”De har länge steg för steg utvidgat sin makt. Om de får fortsätta är det bara en tidsfråga innan det åtminstone i praktiken blir förbud för stridsåtgärder även mellan avtal, en permanent fredsplikt”, sade Andreas Sjögren, organiserad i Stockholms LS av SAC till Arbetaren i våras när Almega kastade grus i maskineriet inför Unionens och Sveriges Ingenjörers strejk.

Det har gått så långt att arbets­köparna numera är bättre organiserade än arbetarna. Mellan 2007 och 2010 rasade organisationsgraden inom LO-facken med 16 procent. I dag är färre än 70 procent av dem som säljer sin arbetskraft anslutna till ett fack.

Det är en sorglig och farlig utveckling. Det är bara tillsammans vi är starka, det är bara tillsammans vi kan se till att frukterna av vårt arbete tillkommer oss och bruka makten som är vår.

Och det är hög tid för det.