Maria Johanssons memoarer – del 18

9.

 

Maria Johanssons blogg, tisdag den 9 februari klockan 11.27:

 

Hej igen!

Kära dagbok! Eller jag menar jävla blogg. Nu har jag slutat knarka. Höll på i sådär tio dagar kanske. Men nu får det räcka, och då lägger jag av bara. Ni ser, inte så svårt va?

Min fria vilja är ju numera frigjord på riktigt. Som sagt.

Det har varit roliga dagar. Jag har justerat samlagspartnersiffran till fantastiska höjder. Och jag skulle kunna fortsätta knarka-dansa-knulla för evigt, om jag ville. Men det ska jag inte. När ens vilja är helt frigjord följer nytt ansvar också: att visa för er hur man kan välja. Om man vill.

Just nu väljer jag att gå och titta på konst. Inte bara för att jag vill. Utan också för att jag borde.

 

*

Maria Johansson klampar på i det ovana solljuset. Det är nog också ovanligt soligt i dag.

Måndagen var en svår dag. Hon minns den knappt. Hon vaknade hemma hos någon annan och önskade att hon varit hemma hos sig. Något rev i hennes inälvor. Hon saknade konsten och stordåden. Hennes mun smakade kväljande gammal banan. Kanske saknade hon Isis också. Maria vet inte, och hon försökte inte ringa Isis, men hon blev förvånad och störd över att där inte heller fanns någon liten lapp från Isis instucken under dörrspringan, när Maria äntligen kom hem till transhuset. Sedan sov Maria utan att riktigt sova, och hon kräktes utan att få upp något.

På tisdag morgon bestämde sig Maria Johansson för att sluta gå på klubbar och äta piller, bara för att testa hur det kändes. Inte för att hon borde. Bara för att hon ville. Så skrev hon i alla fall på ett löst papper och nålade upp bredvid sin säng.

Maria Johansson har bestämt sig för att se den bästa samtida konsten och därmed har hon bestämt sig för att gå hit.

Nu ska det bli konst. Konst med stort K. Där framme finns den.

Fasaden är vit och intetsägande och huset är något högre än de omkringliggande. Ser inte mycket ut för världen, men det är en ganska ny och mycket omskriven konsthall. Maria Johansson har bestämt sig för att se den bästa samtida konsten och därmed har hon bestämt sig för att gå hit.

Hon går förbi kassan utan att betala. Ingen peruk i dag, utropstecknet lyser i pannan.

Flickorna bakom disken ser ut som frågetecken. De viskar, men de stoppar inte Maria.

 

Interiören är vit den med. Ja, helt vit faktiskt. Bara kala väggar. Maria ser sig omkring, kämpar mot känslan av att vara lurad. Det är just det som de jävlarna vill.

Spridda besökare. Maria rör sig i en halvcirkel, anstränger sig för att hålla stegen stadiga men lagom nonchalanta. Bestämmer sig för att inte alls snegla på de andra besökarna, inte bevärdiga dem med blickar. Men trots det så registrerar hon att ett par av dem står stilla och tittar upp i taket och då gör också Maria Johansson det, reflexmässigt, utan att hinna välja.

Där stirrar en galen kvinna på henne. Efter två sekunder inser hon att taket är en spegel. En enda, stor spegel. På den blanka ytan är enkla svarta symboler målade: utropstecken, frågetecken, semikolon. Och tomma pratbubblor. Jaha. Det var det som var konsten, konstaterar Maria Johansson. Rätt trist.

Hon släntrar vidare genom rummen. Speglarna fortsätter, samma sak. Fantasilöst. Fast, det där med utropstecknet var ju lite kul. Kanske är konstnären inspirerad av Maria Johansson. Kanske trodde museipersonalen att Maria Johansson var en del av utställningen.

En varelse, en människa, kön oklart, ålder uråldrig, som rycker och vrider sig i en sjukhussäng.

Denna sista tanke finns kvar i Marias huvud när hon rundar ett fjärde hörn, men avbryts tvärt då hon, återigen ofrivilligt, rycker till. Här är väggarna svarta och på hela högra kortsidan loopar en stum, svartvit film. Bara några sekunder, om och om igen. En varelse, en människa, kön oklart, ålder uråldrig, som rycker och vrider sig i en sjukhussäng.

Maria Johansson blir först äcklad. Sedan förundrad. Reflekterar ett ögonblick över vad konsten vill förmedla, antagligen något med identitet och livets mening.

Sedan blir hon förbannad. Hon misstänker att det här är precis de reaktioner konstnären velat framkalla. Att hon själv reagerar som alla andra.

Hon bestämmer sig för att göra något själv. Ett stordåd.

Men vad?

Första idén är att skära sönder filmduken. Fast där finns ingen duk, bara vägg, och det var ändå en rätt trist idé. Skära upp en åder i armen och besudla Ålderdomen på väggen med Den Stora Konstnären Marias livgivande blod? Nja, det känns som något som upphovspersonen själv skulle kunna gilla. Slöseri med blod vore det också.

Så slår det henne: Hon ska spela med. Spela med och spela över och förstöra verket på det viset. Ha.

 

Maria går tillbaka, runt hörnet hon kom ifrån, stirrar tomt ut över det nästan tomma rummet och börjar högljutt beklaga sig på en blandning av engelska och låtsastyska.

– Ååå, det är så fruktansvärt! Akta er när ni tittar bakom hörnet, det är en äcklig film där! Motbjudande! Den visar hur vi alla blir när vi är gamla, tänk så hemskt. Åå, så äcklig filmen är. Achtung!

Rummets två besökare stannar upp och stirrar förskräckt. Medan de står där och glor kommer tre nya runt hörnet, kanske lockade av ljudet – något händer i denna intetsägande och upphaussade konsthall. De nya tittar mer nyfiket.

Maria fortsätter sitt klagande, ögonen ömsom slutna, ömsom stirrande mot taket, handen mot pannan i en gest av lidande. Efter att ha lyssnat ett litet tag går de tre förbi henne, in till filmen. De andra två vänder och går.

 

Strax kommer de tre, en kvinna och två män, tillbaka från filmrummet. Maria Johansson är uppenbarligen med ens intressantare än konsten de betalat för. Maria Johansson är konsten. Och mycket nöjd med det.

– Intressant, säger en av de unga männen som varit vid filmen och vänt. Får man kommunicera?

– The air is free, svarar Maria med sin vanliga röst.

Männen utbyter blickar, förbryllade men förtjusta.

– Är meningen med ditt sätt att kommunicera med publiken att avdramatisera döden? säger kvinnan i sällskapet på engelska.

– Nej nej, säger Maria. Döden är mycket dramatisk. Åå, så hemsk den är! Precis som på filmen!

En av männen viskar något till kvinnan. Dennas ögon vidgas.

– Det är ju du! utbrister den tredje, en kille med röda glasögon och välansat skägg, på äktsvensk gnällbältiska. Maria Johansson!

Maria Johansson biter ihop om nästa fras. Vad är nu detta.

– You are so cool! säger kvinnan med ett stort leende. My friend has told me everything!

Maria Johansson ger henne en värdig nick. Men varför darrar händerna så.

– Det är ju inte klokt! utbrister svensken i sällskapet exalterat. Vet du hur många som försökt kartlägga var du bor, få tag i dig, och så springer jag på dig här!

– Va, hör Maria Johansson sin mun säga.

– Jag måste dela det här på en gång, mumlar killen och dyker ned i sin telefon.

– I helvete heller! säger Maria som börjar återvinna fattningen. Jag delar med mig av mig, du delar inte med dig av mig!

– What? säger den tredje killen.

– Vem fan har kartlagt mig? fräser Maria.

Svensken har backat några steg, ser inte lika lycklig ut längre.

– Alltså, alla, på nätet, och så står det ju i tidningarna … gnäller han.

Runt hörnet kommer tre nya figurer. De två unga kvinnorna från kassan, och en vakt.

De stirrar tyst. En kamera klickar någonstans till höger. Luftkonditionering surrar.

– We think you should leave now, säger en av kassakvinnorna gällt.

Det är skillnad på konsthallar och krogar.

Det går tre sekunder. Alla står avvaktande. Vakten attackerar inte den här gången, det är skillnad på konsthallar och krogar.

Vad är nästa replik, nästa drag, vad fan är nästa drag, hon måste härifrån och de får inte hålla fast henne. Vad de än gör så får de inte hålla fast henne.

Den fjärde sekunden ringer det i den öronbedövande tystnaden. En gud ur maskinen, eller snarare ur Maria Johanssons behå: ett sorl av höga människor på ett dunkande dansgolv som hon spelat in. Alla rycker till. Maria fiskar tacksamt upp luren, försöker hålla sin hand stadig.

Gör det oväntade. Låt dem inte omringa dig.

– Hallå? säger hon nonchalant.

– Är detta Maria Johansson? säger ännu en svensk röst, denna gång skånsk.

– Vafanereom?

– Ursäkta?

– Kanske det.

Maria tittar upp i taket, som om hon inte kunde bry sig mindre om den obeslutsamme vakten tre meter bort. Tur att där finns speglar. Du rör dig inte en millimeter utan att jag ser det, vaktjävel.

Efter några få sekunders tystnad säger luren:

– Jag heter Mårten Jonsson och ringer från Expressen. Vi betalar bra för en exklusiv intervju.

– Hur har ni fått mitt tyska nummer, säger Maria lugnt. Säg vem som lämnat ut det så ska den lilla horan få en exklusiv betalning av mig.

– Nej, det säger jag inte, svarar journalisten lika lugnt. Men Maria, du vill väl bli uppmärksammad – om man tänker på allt det du gjort, och att hundratusentals människor har läst din blogg? Ännu fler skulle läsa intervjun!

– Berget kom till Muhammed, säger Maria med blicken fortfarande i taket. Sedan kanske Muhammed sprängde berget.

De sex människorna runt henne står fortfarande tysta, lyssnande, tvekande.

Hundratusen, tänker Maria. Hundra tusen ögon.

– Vad menar du med det? säger Expressen.

– Vad menar du med att störa min konstrunda? svarar Maria sammanbitet.

– Är det du själv som spritt ut porrbilderna?

Kontrollen börjar glida henne ur händerna igen. Maria kväver sitt ”va”.

– Jag antar att det är det? fortsätter Expressen. Är inte det ett ganska billigt knep? Hur går det ihop med allt du skrivit på din blogg?

– Den Gudomliga Maria behöver inte förklara sig för er dödliga. Ni får ingen intervju!

Ganska nöjd med svaret tänker hon lägga på och ta itu med den mer akuta situationen. Men ur den lilla luren, på väg bort från örat, säger Mårten Jonsson:

– Vi har redan fått den, tack så mycket!

Och lägger själv på.

Maria Johansson stirrar in i Maria Johanssons ögon där i taket och det är en tankebubbla precis snett ovanför hennes högra tinning och nu, efter klicket, sjunker det in i henne. Vad gnällsvensken sagt och vad Expressen sagt och allt vad det innebär.

Hon sänker sakta blicken. Det är en scen. Allt är en scen. De vita väggarna, Maria i mitten, telefonen i hennes hand, de tre besökarna till vänster, de avvaktande konsthallsanställda till höger. Allt är en teater och Maria Johansson faller, genom det vita golvet, ned i det svarta.

 

 

10.

 

Lugn. Behåll ditt lugn. Det handlar bara om att vilja.

Men så här är det. Så här har den så kallade verkligheten fortsatt, helt utan mitt godkännande, medan jag var upptagen med större saker:

Där ute i cyberrymden finns bloggar i mitt namn som inte är jag, det finns unga kvinnor som härmar mitt utseende och fotar sig själva, det finns anonyma personer som hävdar att de utfört mina stordåd, och konstnärer som försöker kopiera mig.

Jag orkar inte. Resa mig ur askan. Igen. Fast jo, det måste hon ju göra. Historien är inte slut än.

Måste skriva om detta, som sammanfattat säger mer än alla de hundratals sökresultaten.

Jag mår fysiskt illa när jag krafsar ned detta men jag måste också det. Måste skriva om detta, som sammanfattat säger mer än alla de hundratals sökresultaten: En kulturkrönika i Dagens Nyheter.

En kvinna runt trettio hade skrivit den. Glasögon och lagom slarvigt hår, enligt det tecknade lilla bylineporträttet.

Hon skrev om en Maria Johansson som på rekordtid uppnått kultstatus. Idolstatus. Hatad och älskad och hatälskad. Som var ett slags internetfenomen, en abstraktion, som det antagligen inte alls fanns någon riktig människa bakom. ”Moralpaniken är noga kalkylerad och fyller sitt syfte – Maria Johansson har blivit en kändis”, påstod skribenten.

Sedan gjorde hon jämförelser med andra kvinnor, med så kallade konstnärspersonas, med namn jag inte kände igen. Uppmärksamhet, bekräftelse, sex, gränslöshet. Hon hävdade att Maria Johansson är fixerad vid den egna kroppen och intrycket hon gör på andra – typiskt kvinnligt, kallade hon det, och fortsatte med ”men vad gäller kvinnliga konstnärer har de oftast under historien velat göra sin fysiska kropp osynlig – det är ganska nyligen de börjat exploatera den i sin egen konst, på ett traditionellt manligt sätt. Att göra det på det extrema Maria Johansson-sättet ligger helt rätt i tiden.”

 

Hon fortsatte med att – är det inte lite MOTSÄGELSEFULLT? – påstå att Maria Johanssons ”attribut” var långt ifrån nya. Att tabubelagda symboler har använts länge av såväl konstnärer som subkulturer. Att raka av sig håret är ett klassiskt sätt för kvinnor att få uppmärksamhet och signalera förändring, ”eller till och med botgöring”, från antiken till dagens popstjärnor. Och så slog den lilla förståsigpåaren knut på sig själv en gång till och skrev att det dessutom fanns en lika välkalkylerad dubbel betydelse i en rakad kvinnoskalle: Straff. Straff för horor och lägerfångar. Snaggad skalle och hakkors och tatueringar på en kvinna för tankarna till såväl nazism som nazismens offer, tyckte hon. Och ”… att scenen som denna extrem-performance-artist valt är just Tyskland, är knappast en slump. Här finns konstlivet, här finns Europas största historiska trauma, och här låter konstnären det moderna samhällets monsterbarn födas”.

 

”För,” – och denna avslutning är det värsta i hela skiten – ”Maria Johansson är en personifiering av vår tid. Av oss och det vi inte vill kännas vid med oss själva. Hon är inte en individ, och därmed är det också ointressant om hon existerar i vanlig mening – hon existerar i och med att hon är vi. Vad säger det om oss?”

 

Om er? Frågan är väl vad det säger om mig, Maria fucking Johansson, din lilla pennsugande rövslickande prettofitta. Det är du som är horan och lägerfången.

 

Och jag – I HELVETE ATT JAG KNAPPT FINNS,

ATT JAG SKULLE VARA EN SATANS SAMMANFATTNING AV ER!

JAG ÄR INTE EN AV ER

TROR NI JAG TILLÅTER

ATT NI FÖRSÖKER VARA MIG??

 

Jag så mycket större än er.

Jag skiter väl i er, och vad ni tycker om mig.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
11 hours sedan

Gävlar vad trevligt!

Fyra timmar i Gävle och vi har fått exempel på både superengagemang och next level-oengagemang. Berättar mer om det längre ner i inlägget.

Ni får ha överseende nu med att vi testar oss fram med text och ljud och bild och så, här kommer iallafall en liten video där vi snackar om våra förväntningar på väg ut mot intervjuerna:

Jo, visst var det här i Gävle som medlemmar ur aktivistgruppen Gretas gamlingar beskrev hur de blev puttade av en moderat riksdagsman utanför Stadshuset, som själv menade att det var “orimligt” att gruppen fått tillstånd att demonstrera på den aktuella platsen och hävdade att han gick emellan två demonstranter för att komma in.

“Var det inte en väldigt bra plats att få demonstrera på”, var det folk som invände. En plats där medborgarna kan komma nära makthavarna och får framföra sina åsikter.

Och här i Gävle har det varit flera typer av extremväder de senaste åren – bland annat de enorma skyfallen 2021, som enligt en rapport från myndigheten som då hette MSB bara var en “föraning” om vad som väntade i framtiden.

Greta och jag minglade iallafall runt på Gävles centrala gator. Det var lite trevande, både för oss att komma över spärren och våga fråga och att få människor att våga vara med. Flera av dem vi frågade gick med på att snacka anonymt men många sa också blankt nej. Majoriteten efter att först ha frågat vad det handlade om.

– När vi svarade och sa att det handlar om svensk politik eller att vi är ute och gör intervjuer inför valrörelsen, då sa jättemånga “nej, då vill jag inte vara med” eller “jag kan inte tillräckligt mycket”, sa Greta sen när vi pratade ihop oss om våra reflektioner efteråt.

Många verkade ha en upplevelse av att man behöver ha “körkort” för att få uttrycka sin åsikt. Som att man måste kunna vissa saker eller vara superintresserad av politik för att få uttala sig.

Men Gävle bjöd också på engagemang. Faktiskt redan innan vi ens kommit fram. Flera av mina (det är Alexandra som skriver) kompisar och bekanta som kommer från Gävle översköljde mig med tips på grupper, platser och personer som på olika sätt engagerar sig i motstånd eller civilsamhälle. Min erfarenhet från åren på Dagens Nyheter är att för mycket förberedelse ibland kan leda till att man nästan vet hur reportaget kommer att bli redan innan man åker ut och så vill vi inte att det här ska bli. Men det är förstås en balans så alla tips vi får in tas väl omhand och vi hoppas till exempel att vi kommer tillbaka till en plats som Gävle – kanske redan på hemvägen från den här turen norrut.

Vi blev väldigt fint välkomnade till staden! Flera personer frågade vad vi gjorde och om de kunde hjälpa oss med något. Bland annat en man som stannade sin bil och klev ur, strax efter att vi börjat gå från Centralstationen. Han bar keffiyeh och tackade Greta för allt hon har gjort, inte minst för Palestina, och sa “vill ni ha skjuts någonstans eller hjälp med vad som helst”. Väldigt vänlig!

Vad tyckte Gävleborna då?

– Det var väldigt mycket kritik mot regeringen, sammanfattade Greta.

– Jag tror inte att vi har träffat en enda som har varit någorlunda insatt i politik som har haft någonting positivt att säga om regeringen här – eller det politiska klimatet i Sverige överhuvudtaget.

70-årige Claes träffade vi i Agnes kulturhus. Han sa:

– Det är rent katastrofalt. Vi har inte haft en sämre regering sedan 1917 med hungerkravallerna. När Hammarskiöld var statsminister. Jag drömmer om att få vakna någon morgon och inte se de här fyra stolarna som står där, och kommer med något nytt dumt förslag. Varenda dag.

Vad skulle du vilja se som var annorlunda? frågade jag.

– Ja, det satsas ju på fel saker. Det som jag tycker är viktigast satsas det överhuvudtaget inte på. Istället så satsas det på fängelser, poliser och militärer. Och skattesänkningar! Och så lånar man pengar till militären för att kunna sänka skatterna.

Vad tycker du man borde satsa på istället? frågade Greta.

– Skola, sjukvård och omsorg. Och, ja. Det är väl det.

Hur tänker du inför framtiden? frågade jag.

Claes, 70 är kritisk mot regeringen.

– Jag är inte särskilt optimistisk, ska jag säga. Man ser att högernationalisterna och fascisterna går framåt i princip i varenda land. Och motsättningarna ökar i varenda land. Så jag ser inte särskilt positivt på det hela taget… Men… Ja, jag vet inte. Hur man skulle göra för att det är ju i princip i varenda land så går det emot höger, sa Claes och sen tog han sats:

– Om man ska ta lite historia. Det började 1979 eller 1980, när Thatcher och Reagan kom till makten och införde nyliberalismen, sa han och fortsatte beskriva hur socialistiska och socialdemokratiska partier inte gjorde motstånd utan lät nyliberalismen sippra in också i deras politik.

– Så då tänker väl folk att “då röstar jag väl på högern då” och det där… Jag har svårt att se att det ska kunna ändras så lätt. Vilket ju är nödvändigt då om det ska kunna förbättras här i världen.

Hur tänker du kring klimatförändringarna och framtiden?

– Man struntar i Kyotoavtalet eller vad det heter och driver istället på med mer investeringar i fossilt… Så, ja. Det kommer ju inte gå något vidare bra. Och man kommer försöka komma undan genom att säga att att “folk vill ha det så här” – trots att undersökningar, iallafall i Sverige, visar att folk är villiga att göra ingrepp i sin vardag för att minska koldioxidutsläppen. Man går inte riktigt i takt där.

Jag är inte ute efter något falskt hopp. Men om du ser dig om i samhället idag, finns det något som ändå ger dig hopp? Någon eller några som gör något som ger dig energi eller framtidstro?

– Det är ju små grupper bara. När man drar samman COP-konferenserna så blir det ju ingenting av det hela. Jag ser ingenting så här rätt ut i luften som kan göra det bättre, tyvärr. Utan det är enskilda personer och det räcker inte.

Finns det något som skulle kunna få dig att ge dig ut på gator och torg och protestera? Något du bryr dig om så mycket att du kanske skulle bli aktivist eller demonstrant eller på något annat sätt engagera dig?

– Just nu lider jag av en sjukdom som gör att jag orkar nog inte hålla på med det. Tyvärr. Men annars skulle jag gärna göra det.

Tror du att det finns någonting som skulle kunna trigga en start rörelse i Sverige, någonting som bubblar där ute?

– Du säger ju bubblar. Problemet är att det bara bubblar lite, det är ingenting som jag kan se som… Jag kommer inte på någonting iallafall som kan förbättra det.

Det är inte en jätteljus bild du målar upp.

– Nej, det är det verkligen inte. Men det är ju verkligheten som den ser ut just nu. Och fortsätter den så blir det ingen ljus framtid, utan då blir det bara mörkare och mörkare.

Som motpol till den politiskt engagerade Claes var två kvinnliga förstagångsväljare, båda 18 år. De ville vara anonyma men kunde tänka sig att bli intervjuade, vi kallar dem Anna och Elin. De svarade mer eller mindre unisont så deras svar presenteras som ett och samma här:

– Vi har aldrig röstat innan. Jag har inte så många tankar kring hur jag ska rösta, jag har inte bestämt mig riktigt.

Vad tror du det kommer vara som avgör vad du kommer rösta på?

– Jag får väl prata lite med familjen. Kolla lite vad de känner och se hur det är. Kolla lite mer vad alla de här gör för någonting och hur de vill göra…

Har ni några frågor som ni bryr er om lite extra?

– Alltså egentligen bara vad de vill göra med samhället. Typ så.

Är det mer vardagsfrågor eller stora internationella frågor ni bryr er om?

– Gud, vilken svår fråga. Alltså egentligen vad de vill göra, vad de vill göra bättre.

Är det något du själv tänker skulle behöva bli bättre?

– Oj… Ja. Hmm…

Känns det för avlägset för att kunna relatera till?

– Ja, typ. Jag känner mig inte så insatt i det. Men jag vill ju att den rätta ska vinna såklart.

Finns det någon anledning till varför ni inte engagerar er mer?

– Det är nog bara för att det är första valet. Eftersom vi inte har röstat innan så har det inte angått oss. Om vi hade fått rösta tidigare så hade vi varit mer insatta.

Har ni varit engagerade politisk? Gått i någon demonstration eller så?

– Nej, faktiskt inte.

Finns det något som skulle kunna trigga ert engagemang tror ni? Vad skulle det i sådana fall vara?

– Jag vet inte vad det skulle vara… Om det hade hänt något nära mig, som hade påverkat mig mer.

Om vi tänker bort politiska partier och sånt. Vad bryr ni er om? Finns det människor i er närhet som står er särskilt nära eller saker ni tycker är viktiga ska fungera?

– Gud vad svårt…

Det blev tyst en stund.

– Familjen är ju viktig. Vi är väldigt nära familjen, att det ska fungera och så… Eh. Ja. Har vi något mer?

När vi avslutar intervjun förstår vi att Anna och Elin ska ta studenten från frisörprogrammet i vår. Så nu är det fullt upp med förberedelser.

Blir det frisör i framtiden eller något annat?

– Något annat, sa båda två.

En helt annan fråga, sa plötsligt Greta. Ni som har pluggat nu till frisör: är det jättetydligt att den här frisyren är hemmaklippt?

– Nej, du passar ju i det. Det skulle jag inte säga. Så du har gjort det hemma? Själv, liksom, med en vanlig sax?

Ja, svarade Greta.

– Men vet du, du rockar det.

Det var något med svaren från de här förstagångsväljarna som kändes… Sorgligt. Både Anna och Elin var vänliga och artiga, tog sig tid att prata med oss och ansträngde sig för att svara på frågorna. Det var trevligt att prata med dem! Men det faktum att de inte verkade ha reflekterat över vad som var viktigt för dem i livet, vad de brydde sig om, det satte sig i mig.

Vi träffade ytterligare några fina människor i Gävle. En 21-åring och en 30-åring som gick på folkhögskola i stan och hade skarpa politiska analyser. Mer om dem en annan dag för det här blogginlägget är redan alldeles för långt (tror jag?). Vi avslutar med 37-årige Salar som beskrev läget i svensk och internationell politik som tumultartat.

– Vi skulle behöva mer kärleksfulla dialoger där ute för att komma någonstans, sa han och när vi sedan avslutade intervjun kom en hel klunga med tonåringar och bad att få ta bild med Greta.

När gruppen hade skingrats kom en man fram – till Salar – och bad att få ta en bild med honom. Viss förvirring uppstod men han sa ja och det togs en bild, tackades och mannen gick igen.

– Jag tror han trodde att det var jag som var känd, sa Salar och skrattade.

Nu tuffar vi fortsatt norrut – mot Umeå! Stay tuned.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
18 hours sedan

Videohälsning från Gävle!

Journalisten Alexandra Urisman Otto och aktivisten Greta Thunberg är på plats i Gävle.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
20 hours sedan
Strejkvarsel på Chopchops matfabrik i Rosersberg utanför Stockholm
Den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop har de senaste åren fått hård kritik för sin dåliga arbetsmiljö. Foto: Jessica Gow/TT

Facket har fått nog: Varslar om strejk på populära snabbmatskedjan


Det fortsätter att storma runt den svenska snabbmatskedjan Chopchop. Om företaget fortsätter vägra teckna kollektivavtal hotar fackförbundet Livs nu med strejk på företagets matfabrik utanför Stockholm.

Efter upprepade larm om brännskador, övervakning och allmänt dålig arbetsmiljö har den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop de senaste åren fått hård kritik från fackligt håll.

I granskningsserien Rädslans restaurang har tidningen Arbetet i en rad reportage beskrivit livrädd personal som utnyttjas av företaget.

Nu blåser det upp till strejk på Chopchops fabrik Gigachop, där stora delar av maten styckas och hanteras, i Rosersberg utanför Stockholm.

Bolaget vägrar kollektivavtal

Det här sedan bolaget vägrat teckna kollektivavtal för de anställda vid fabriken.

– Det stämmer, även om vi inte vill kommentera något innan varslet verkställs. För vår förhoppning är naturligtvis att få till ett kollektivavtal innan dess, säger Matilda Antonsson på Livsmedelsarbetarförbundets pressavdelning till Arbetaren.

Chopchop har sedan starten 2011 snabbt etablerat sig på ett fyrtiotal orter runt om i landet. Deras inriktning på asiatisk mat har blivit populär och idag har kedjan restauranger från Lund i söder till Umeå i norr.

Men nu varslar alltså facket om strejk. Om inget kollektivavtal skrivs under lägger personalen i matfabriken ned sitt arbete den 3 mars, förklarar Matilda Antonsson för Arbetaren.

Den planerade strejken gäller alltså bara arbetarna vid matfabriken. Tidigare i år har Hotell- och restaurangfacket, HRF, inlett förhandlingar om kollektivavtal för de anställda på företagets restauranger, rapporterar tidningen Hotellrevyn.

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Publicerad
Läs hela artikeln
2 days sedan

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Hej! Vad kul att du har hittat till den här bloggen som handlar om vad fan man ska göra som väljare i Sverige år 2026. Vi som ställer oss den frågan är Greta Thunberg (hon behöver ingen närmare beskrivning) och Alexandra Urisman Otto, det är jag som skriver. Jag är frilansskribent för Arbetaren och har tidigare jobbat som reporter på Dagens Nyheter i nästan ett decennium.

Greta och jag har rest en del tillsammans tidigare. Vi möttes första gången i oktober 2018 när jag (som då egentligen var kriminalreporter) motvilligt hade gått med på redaktörens förslag att “åka ner till riksdagen” där det satt “en tjej med en skylt”. Sedan dess har jag, ofta tillsammans med fotograf Roger Turesson, skrivit ett gäng intervjuer, reportage och till och med en bok om henne. Jag har följt Greta på tåg genom Europa, i elbil på amerikanska prärien och mötte henne till havs när hon kom till Europa efter sin andra seglats över Atlanten 2019.

Nu ska vi ut och åka igen.

I förra veckan varnade forskare för att världen kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas. Vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall, där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Samtidigt präglas det politiska samtalet av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs.

Med det som backdrop tänkte vi, en aktivist och en journalist, ge oss ut i landet. Längs vägen kommer vi förstås att presentera oss närmare och bjuda in dig som läser till våra analyser av det vi hör och ser runt om i Sverige och till känslorna det väcker hos oss. Kanske kan det bli en och annan flamsig stund när energinivåerna är låga. Men framför allt vill vi dela med oss av historier, tankar, farhågor, drömmar och förhoppningar hos människorna vi träffar. Vi tror att det finns en berättelse om Sverige 2026 att hämta här, i väljarna, medborgarna, svenskarna eller hur man nu än väljer att beskriva dem som allt handlar om. Vi vill sätta mikrofonen vid deras mun istället för att trängas med alla andra mikrofoner i riksdagens presskonferensrum.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm härom veckan.

Ja, vi har tjuvstartat i huvudstaden och ni kommer få läsa och se vad som hände då snart. Men först (redan imorgon!) drar vi norröver – hoppas ni hänger med oss här på bloggen.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1
Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto kommer för Arbetarens räkning resa genom Sverige för att prata med väljare inför det svenska riksdagsvalet i höst. Foto: Greta Thunberg

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Finns det något hopp? Något motstånd? Och vad fan ska man rösta på? Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto ger sig ut på en resa genom Sverige för att söka svar.

Vad är det ni tänkt göra?
– Vi ger oss ut i Sverige tillsammans inför valet 2026. Greta Thunberg med målet att få en bättre förståelse för vad som krävs för att bygga en verklig solidarisk gräsrotsrörelse med rättvisa i fokus. Och jag dels för att skriva om hennes sökande, dels för att sätta medborgarna i fokus inför valet 2026. Arbetarens läsare ska få väljarintervjuer i stället för partiledarintervjuer. De ska få träffa riktiga människor och få ta del av deras tankar, förhoppningar och farhågor. Och de ska få en fördjupad förståelse för vad som faktiskt står på spel, i stället för intetsägande politikersvar, säger Alexandra Urisman Otto.

– Vi ska åka runt genom landet för att söka efter motstånd, idéer, hopp samt svar på frågan om vad man som väljare 2026 ska göra, när det politiska samtalet präglas av faktaresistens, och när det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs. Motståndet i Sverige, de som kämpar för rättvisa, är fragmenterat och ofta demoniserat. Vi måste belysa de här rörelserna, och gå samman i dem – för att bli starkare och presentera faktiska alternativ: till dagens politik och till de våldsamma politiska och ekonomiska system som sätter kortsiktig vinst före mänskligt och planetärt välmående, säger Greta Thunberg.

Hur kom ni på den här idén?

– Eskalerande klimatkris, folkmord och urholkning av grundläggande internationell rätt – frågor som hotar allt och alla vi bryr oss om – är till synes frånvarande i den politiska debatten inför valet. Jag är långt ifrån ensam väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar. Idén kom från desperationen av att inte veta vad jag ska göra, som medborgare och som aktivist. Därför vill jag dels personligen höra andras tankar om vad som måste ske, dels ge plattform till dem som faktiskt drabbas av den extremistiska politik som förs – i en valrörelse som präglas av rösterna från dem som fattar besluten men oftast inte drabbas av dem, säger Greta Thunberg.

– Också som journalist kan jag drabbas av en känsla som liknar apati inför det enorma gap som finns mellan utmaningarna som Sverige och hela mänskligheten står inför – och den rådande politiska debatten här hemma. Greta Thunberg och jag har olika roller men ser båda att det relevanta i det här läget är att vända blicken mot medborgarna, väljarna. Mitt mål är att genom personerna vi möter kunna hjälpa Arbetarens läsare att orientera sig i valrörelsen 2026. Vad är viktigt på riktigt just nu? I den här bevakningen blir det inga politiska punchlines eller metadebatter som tar fokus från de människor det egentligen handlar om, säger Alexandra Urisman Otto.


Aktivist och journalist. Hur tänker ni att era roller kommer att komplettera varandra i det här projektet?

– Givetvis har vi olika roller och vi är övertygade om att läsarna är smarta nog att se det. Jag kommer att göra journalistik som jag alltid gör och väva ihop relevant fakta med det vi upplever på plats ute i landet. För läsarna hoppas jag att det kommer att bli en lärorik och i bästa fall ögonöppnande rapportering och som bonus får man en inblick i de udda situationer som ofta uppstår kring Greta Thunberg. Mer än något annat är mitt mål att hjälpa Arbetarens läsare att få svar på frågan: ”Vad fan man ska göra som väljare 2026?”

– Jag är väldigt öppen med mina åsikter, och folk vet för det mesta var jag står, vilket ofta skapar intressanta diskussioner. I den här situationen har jag ju även en plattform jag måste använda för att sätta fokus på de frågor som måste upp på agendan, och jag vill veta vad folk anser att jag och andra aktivister bör fokusera på och framförallt vad som skulle krävas och hur vi ska anpassa rörelsen för att just du ska gå ur din bekvämlighetszon och bli aktivist. Men jag är även en väljare som så många andra känner mig desperat, men vägrar falla in i apati. Hopp kommer från handling, men det är svårt att skapa hopp när man inte vet vad man ska göra, säger Greta Thunberg.

Med på resan, för filmning och klippning, är också Helena Molin, till vardags regissör och manusförfattare och aktuell med filmen Strejkarna. Följ resan på Arbetaren.se och bloggen Vad fan ska man göra?

Publicerad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Montage: Till vänster i bilden två personer inbegripna i ett samtal. Till höger porträtt av juristen Zahraa Aljuboori

Verkligheten bakom avskaffandet av spårbyte

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Demonstration mot höjt försörjningskrav

Stor demonstration mot nya lönegolvet

Städare på SJ-tåg

Emil Boss:
Farsartade turer kring det nya lönegolvet

Publicerad
Läs hela artikeln
6 days sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration! 

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Sveriges längsta lockout slutade med syndikalistisk seger

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Minnesstund för den dödade ambulansvårdaren i Hälsingland

Fackets ilska efter ambulans­mordet i Hälsingland

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Per-Anders Svärd:
Ekonomiskt utrymme för kortare arbetstid finns redan

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln