Maria Johanssons memoarer – del 10

3.

Den artonde december vaknade jag och kände med ens att jag börjat acklimatisera mig. Jag kände mig inte bakfull, bara rusig. Skönt varm, inte svettig. Mysig, inte uttröttad.

Luftkonditioneringen susade i bakgrunden, Filip snusade bredvid. Oändligt fridfullt. Tänk, jag var här. Jag hade lyckats. Med vad? Ja vad fan tror ni. Jag var i ett paradis och jag var den första och sista kvinnan på jorden. Hemma satt ni, med er missunnsamhet och bitterhet och litenhet, i kylan och mörkret.

Jag satte på min nya smarttelefon. Kände att det var dags för ett litet blogginlägg.

I stället skrev jag nytt, ungefär det jag redan redovisat ovan, om min paradisvistelse. 

Massor av nya kommentarer hade dråsat in, såg jag, en aning förvånat. Svar på den där efterlysningen, idéer att fylla min nya lista med. Tänk, den hade jag helt glömt. Och just nu kände jag inte för att ta upp tråden heller.

I stället skrev jag nytt, ungefär det jag redan redovisat ovan, om min paradisvistelse. ”Jag önskar Sverige en stor jävla tsunami”, avslutade jag med.

 

Sedan kände jag Filips blick.

– Vad gör du?

Rösten var nyvaken och misstänkt gullig.

– Hur så?

– Bara undrade …

– Kollar lite på internet. Stör det dig eller?

Jag spände blicken i honom.

– Nej då, sa han och log blekt. Är det den där bloggen?

– Nej, sa jag. Den har jag slutat med. Och den var inte ens min. Och jag dödar dig om du går in och läser på den. Kom nu älskling så går vi till stranden och älskar i nån palmbuske.

Total förvirring i de grå ögonen. Jag älskade det.

*

Stranden. Oändlig himmel. Sand som är nästan vit. Fullt med folk. Avklädda tjocka skärbrända män. Och några kvinnor. Vissa håller påklädda barn i handen. Och några av männen håller avklädda små thailändskor i handen.

Ny bikini. Vattnet varmt som ett badkar. Klungor av små maneter att undvika. Längre ut. Simtag.

Sjunker som en sten.

En gång till.

Nej.

Jag har glömt hur man simmar. Det kan man inte göra, säger de.

Men Den Nya Maria kan. Hon kan allt. Ja, jag måste faktiskt vara en ny människa.

Jag vill gå upp nu.

*

Tre timmar senare nuddar nålen hennes hud. Hon rycker till, men visar inga tecken på smärta. Lite hjälper nog alkoholen till.

– Är du okej?

De grå ögonen oroliga.

Håll käften, säger Marias ögon.

Sedan skjuter hon ned solglasögonen från pannan, och blundar bakom dem för säkerhets skull.

– Vilken tur att du hade alla vaccinationer redan i förväg, babblar Filip på. Hepatit B, och A också va?

Håll käften. Du vill ändå inte veta. Du har börjat fråga alldeles för mycket.

– Det blir nog fint. Hoppas han inte –

– Håll käften!

Det blir tyst utanför solglasögonen. Thailändaren är tyst han med, och förhoppningsvis koncentrerad. Lika tyst som när Filip försökte förklara motivet.

Hon kommer inte minnas något annat, inte om luften är unken eller mättad med desinfektionsmedel, till exempel.

Bara maskinen surrar. Maria försöker koncentrera sig på noll och intet bakom ögonlocken. Hon kommer inte minnas något annat, inte om luften är unken eller mättad med desinfektionsmedel, till exempel. Bara smärtan som surrar ändlöst.

Och efter tjugofem minuter tystnar den abrupt.

– Lady, your welcome, säger tatueraren.

Maria skjuter upp glasögonen igen. Blinkar mot de svarta tecknen som lyser mot henne från skuldran, ristade i hennes eget blod. Egentligen ville hon göra några rosa blommor runt också. Men det får bli senare. Lite ont gjorde det faktiskt. Fick henne att nyktra till.

– Queen of the world, flinar mannen med maskinen och nickar åt Filip.

Filip ler stelt och plockar upp plånboken.

Ja, så står det, tänker Maria. Fast på svenska. Nej, på thailändska så klart.

Ute på gatan väller ruset upp igen. Maria omfamnar Filip, kysser honom, säger tack. Han ser glad ut. Ganska.

– Nu firar vi lite till! tjoar Maria och skjuter ned solglasögonen.

 

Dagen omkring henne blir mörk, drinkarna börjar beställas in, och sedan blir det kolsvart. Inget ljus, inget minne.

*

Dagarna fortsätter.

Det är stjärnor och surrande elledningar, ödlor och vildkatter, drinkar med frukter, hinkar med öl. Sand, salta droppar, palmer. Koppel, handfängsel och surrande leksaker. Allt är mörkt – på dagen solglasögon, på natten natt. Oftast är hon som vaknast på natten.

Nätterna går. Maria Johansson vet inte längre vilken som är vilken.

*

Fast en dag är det julafton.

GOD JUL IDIOTER, skriver Maria Johansson i sin blogg.

 

– God jul älskling, säger Filip.

Det är, vad Maria kan minnas, bara andra gången han kallar henne så. Hon tittar upp från sin telefon, pannan bruten av en rynka.

Filip tar hastigt fram ett paket. Pannan blir slät.

Maria lutar sig nöjt tillbaka i sängen. Klockan är redan snart lunch, solen tecknar skarpa linjer i bambupersiennerna, men här inne är det alldeles lagom svalt. Inga isvindar, inget midvintermörker.

Nej, hon saknar inte Sverige. Och hon vill inte fira jul. Inte direkt. Men det är faktiskt fint att han har en present åt henne.

– Nämen, säger Maria ljuvt och brer ut sitt blonda hår över kudden.

Det är ganska trassligt nu.

Filip ler, lite nervöst men sött.

Maria prasslar upp det rödskimrande papperet. En halvstor kartong.

Däri är det flera saker. Plast och svart och glitter och rött och sladdar och spännen. Svårbegripligt.

– Jag la dem i samma paket, säger Filip ivrigt.

– Mm, säger Maria och försöker trassla ut sakerna.

En liten irritation sticker, att hon inte på en gång fattar. Den Nya Maria tycker inte om att känna sig dum.

Där är en form som är svår att missta sig på. Maria lyfter upp en svart, smäcker penisattrapp. Från den leder sladdar och spännen vidare. Och något som ser ut som en liten fjärrkontroll. Med ens förstår hon. Det är en batteridriven dildo som hon kan spänna fast på sig själv. Spänna på andra med.

– Det är liksom en present till oss båda, säger Filip och rodnar lite.

Maria tittar upp på honom, slås av det pojkaktiga, trots att mannen framför henne närmar sig de fyrtio. Jaså, det vill han. Hon gillar tanken. Hon tycker nog om honom, på riktigt, inser hon av den varma känslan i bröstkorgen. En bra present har han skaffat också.

– Det finns en liten sak till, säger Filip, fortfarande ivrig.

Maria tittar ned. Ja, det där glittriga. Hon lyfter fundersamt upp tingesten. En tiara, eller nästan mer en riktig krona. Silver, röda slipade stenar. Det känns ganska tung, välgjord, även om det knappast är riktiga rubiner. En krona.

– Till min drottning, säger Filip och är nästan lika röd som stenarna.

Maria ger upp ett okonstlat skratt. Det är en ganska bra man hon har hittat, inte bara för att han hjälpte henne att fly till paradiset.

Hon slår spontant armarna om halsen på honom.

– Tack Filip, viskar hon.

Mannen stelnar till.

Maria trycker en lätt kyss på hans öra.

Fortfarande stel.

– Jag heter Fredrik, säger Filip tyst.

*

Julafton. Jag var lycklig den där julen. Eller i alla fall glad. Ganska.

Äsch, vad ska jag säga. Dagen var dubbel. Att Filip inte alls hette Filip utan Fredrik satt som en tagg i min hjärna. Inte för att missuppfattningen var pinsam eller så, utan mer för att jag inte alls tyckte om namnet Fredrik. Jag tyckte mig minnas det från Statistiska centralbyråns oändliga topplistor.

Samtidigt var ju det hela väldigt humoristiskt. Hur hade jag kunnat undgå hans riktiga namn i mer än en månad? Jag fick honom att inse att det faktiskt var ganska roligt. Och meddelade att jag tänkte fortsätta kalla honom Filip. Jaha, sa han och hans ögon blev stela igen. Då lade jag mitt morgonrocksskärp runt hans hals och sa: Är unge herrn missnöjd? Mitt namn på dig är Filip. Behöver du straffas?

Som på en given signal blev han kåt i stället för sur. Fantastisk egenskap hos en människa.

Vi åt lunch i bungalowen och fnissade åt den stackars späda lilla varelsen som lämnade av maten i den ångande hyddan.

Vi lekte med våra nya leksaker. Vi åt lunch i bungalowen och fnissade åt den stackars späda lilla varelsen som lämnade av maten i den ångande hyddan.

Sedan lade jag fram en idé som jag tyckte var bra: Att gå på festerna som skulle hållas nere på Patong Beach på kvällen. (Jag tycker fortfarande att det var en bra idé. Trots allt. Ruelse kan andra syssla med, och gör det säkert också.)

 

Vår bungalow låg lite norrut, utanför den hetaste smeten. Vi går till den stora stranden, föreslog jag, firar jul med palmer och drinkar. Filip sa förstås lydigt ja.

Men återigen, det dubbla: I magen, under alla drinkar och all thaimat, satt ett lätt illamående över hela julen. Alla dessa familjer som skulle fira den tillsammans, oavsett var i världen de befann sig. Denna förljugna gemenskap. Säkert skulle vi träffa på massa korkade svenskar, så här på själva julafton. Vi var inte som de. Jag var garanterat inte en av dem. Men just därför kunde jag göra en utflykt i flocken, sa jag åt mig själv. Ett litet segertåg, återvända oberörd.

 

Jag klädde upp mig medan klockan tickade mot kvällsmat. Filip hjälpte mig att nåla fast det blonda svallet så gott det gick. Röda peruken på. Sedan nåla fast kronan. Och så en röd klänning. Och läppstift. Allt i olika röda nyanser.

Jag såg mig i spegeln och visste att vilken stilcoach som helst skulle ha svimmat. Men jag såg fantastisk ut, slående vacker, glödande. Vi gick ut och solen var röd den med, snabbt på väg mot horisonten.

Tuk-tuk söderut. Jag ångrade lite att jag inte tagit med piskan, det hade varit roligt.

Stranden var dukad med långbord. Ljuset var behagligt, milt och på väg mot mörker, skuggorna kröp över den vita sanden. Men ännu var det långt ifrån fullsatt. En thailändsk flagga vajade, och se där, en mindre svensk. Jag valde ett bord en bra bit ifrån den sistnämnda.

Jag kände mig tillfreds. Men det var som vilken som helst av våra kvällar – de började nästan bli rutin.

De närmaste timmarna tänker jag inte redogöra i detalj för. Det var trevligt och gott, det är väl ungefär vad ni behöver veta. De som satt bredvid oss var tyskar. Vi drack en hel del, skålade med dem ett par gånger. Jag åt någon gryta med frukt och fläsk, tyckte det var passande på julafton. Ganska mycket satt jag tyst. Försökte att inte tänka, bara njuta.

Månen en apelsin. Alkoholen en varm dimma i den ljumna natten. Jag kände mig tillfreds. Men det var som vilken som helst av våra kvällar – de började nästan bli rutin.

 

Sedan blev det intressantare.

Plötsligt vinglade en kropp på höga klackar in i vårt bord.

– Ursäkta! sa en gäll röst.

– Sorry, sluddrade någon bakom.

– Ingen fara! sa Filip glatt.

– Ååå det är svenskar! sa den första rösten.

Jag tittade upp. En kvinna som kanske var i min ålder. Blond, lite knubbig. Till och med i natten kunde jag se att hon var ganska rödbränd. Hon log stort och en sötsur pust kom emot mig.

– Var inte ni på julbordet? halvskrek hon glatt.

– Eh, vadå, började Filip.

– Nä, vi kände inte för det, bröt jag kvickt in.

– Aha, nä jag förstår, det är ju ändå inte samma sak som hemma, men efter all stark mat och sådär så tyckte vi det skulle vara gott med lite omväxling, skinka och sill och allt! Det här är Gustav, pladdrade hon och gestikulerade mot mannen bakom.

Han var ännu knubbigare och rödare.

– Fredrik, sa Filip och sträckte fram handen.

Jag sparkade honom på smalbenet under bordet.

– Maria.

– Annette! Med två n och två t och två e, ha ha! Och nu tänkte vi fortsätta fira lite här nere med er ungdomar.

Filip harklade sig. Jag irriterades en sekund av det eventuellt förminskande i att kallas ungdom, men ändrade mig snabbt: det var så klart en komplimang. Log mot Annette med alla bokstäverna.

Hon och Gustav väntade inte på något mer godkännande, utan slog sig pustande ned.

– En tomte kom det också, ridande på en elefant! Det skulle barnen ha sett, sa Gustav förundrat medan han med mycket möda och stort besvär makade magen under bordet.

– Äsch, de är stora nu, älskling! De skulle bara tycka de var fånigt. Det är därför vi är här, fortsatte Annette vänd mot mig, barnen är äntligen vuxna och vi firar porslinsbröllop. Det är som att komma till paradiset, är det inte!
– Absolut, sa jag snabbt, visst är det ganska skönt att vara här utan barn. Jag och min nya pojkvän är här och firar kärleken!

Både Filip och Annette gav mig en öm blick.

– … och därför, fortsatte jag ännu fortare, vill jag inte tänka på gamla Sverige alls just nu! Bara dricka drinkar i paradiset!

– Skål för det! sa Gustav och Annette samtidigt och tömde sina medhavda plastglas.

Sedan beställde Gustav in mer drinkar till oss alla. Litervis.

Kom på att jag glömt trycka igång vibratorn, gjorde det.

Knappt två timmar senare var vi tillbaka i bungalowen. Jag styrde – en aning ovant, det medges – in den nya dildon. Kom på att jag glömt trycka igång vibratorn, gjorde det. Knubbiga Annette skrek.

Det hade varit så lätt, som förutbestämt. Annette hade hängt på både mina, Filips och sin makes axlar. Smekt min peruk och pratat om att jag var i fin form. Fete Gustav hade dreglat ned i min urringning. Den ende som verkat förvirrad var Filip. Men han hade snart förstått.

Jag vet fortfarande inte vem av oss som egentligen startade det. Gruppsex borde ha varit ett självklart nästa steg för mig, jag hade till och med tänkt på det. Men kanske väcktes impulsen av det här andra paret. Inte för att de var särskilt attraktiva, men för att de fanns där. Och för att de faktiskt gjort något liknande tidigare, hade Annette börjat berätta över tredje drinken. Med någon kollega. I en bastu.

Det ville jag inte höra så mycket om, inte tänka mig Gustav ännu rödare och svettigare än nu. Ärligt talat ville jag helst slippa se de här två i alltför skarp belysning alls. Men jag ville ha denna nya erfarenhet. Jag kunde se det framför mig, i förlåtande silhuetter och närbilder. Framförallt kunde jag se mig själv. Känna hur de skulle beundra mig efteråt, uppfinningsrikedomen och initiativförmågan i min i jämförelse yngre, slankare kropp. Och jag, jag skulle få lägga två nya människor till min lista, utan att äventyra relationen med Filip som tagit mig hit.

Hoppades jag. Filip kändes ganska bortkommen i sammanhanget. Över huvud taget insåg jag att denna sorts verksamhet var ganska svår att samordna. Vem skulle vara var, göra vad, med vem. Det var ju inte som att vi hade någon regissör att tillgå. (Och Gustav sa på en gång ifrån att han inte var bög. Jag sa åt honom att sluta vara så tråkig, men då började Gustav backa från bordet och Filip nöp mig i benet under det, så jag höll tyst.)

Väl i bungalowen hade det varit ben och armar överallt. För liten säng. Svettigt. Men just nu tittade männen på oss, på var sin sida om sängen.

Jag tyckte om det.

Vi fortsatte tills det började bli morgon, och jag skulle nog säga att alla satte på alla, förutom de trista männen då. Fast jag blundade så fort Gustav dök upp i synfältet.

 

Sedan bad jag dem gå.

Filip hade redan vänt sig mot väggen, verkade ha somnat.

Jag gjorde detsamma.

 

 

4.

Annandag jul ger sig Maria Johansson ut på nätet igen. För första gången på drygt tio dagar är hon inte full eller skriande bakfull. En välbehövlig dag av vila har passerat.

Hon har sagt att hon vill vara själv ett tag. Filip är ute och tar en promenad. Han har varit ganska fåordig sedan juldagen, men det är han ofta. Tyst, och lydig.

 

Återigen, tjogtals med nya kommentarer på bloggen. Hon orkar inte, tycker inte om hur detta lilla hörn av internet lever sitt eget liv när inte hon är där. Försöker hitta var fan man stänger av kommentarsfunktionen, lyckas inte.

Provar i stället att googla sitt namn. Det var ett tag sedan. Fast det kommer säkert vara som förr, tänker hon, så jävla många heter samma sak så det blir bara en halv miljon oöverblickbara träffar med Tjorven i topp.

Men så är det nu inte.

Aftonbladet, Expressen. Andra bloggar. Flashback.

Fenomenet Maria Johansson.

Är det jag?

Någonstans i bakhuvudet säger någon: Jag är en abstraktion.

Maria ruskar till på huvudet, klickar in på första länken.

Då plingar ett sms till. Du överskrider snart din surfgräns, står det. Tanka på bla bla bla.

Skiter väl jag i. Irriterat klickar hon bort meddelandet, klickar frenetiskt på länken i stället.

Men internet har fryst. En gul ruta med utropstecken poppar upp, men webbläsaren stänger ned sig.

Jävla Aftonbladet.

Maria kastar sig upp ur sängen. Fan. Saldo 0,07 kr.

Jag måste läsa vad det står. Jag behöver pengar. Fast nu kan jag ju inte ens ringa Filip.

Rotar i sin handväska, där ligger några inhemska växelmynt. Hon kastar på sig morgonrock och flipflops och ger sig ut.

En okänd ung kvinna, felfritt stylad men med arg min på bylinebilden, har skrivit en krönika.

Uppe närmare vägen finns en kiosk som verkar ha allt: hygienartiklar, fax, internet och sprit. Mannen bakom disken ler vänligt. Maria får en av två datorer som står inklämda i ett hörn.

Okej, samma sökning. ”MARIA JOHANSSON”.

Ja, det är jag.

Eller nej – det handlar om mig.

Hon öppnar flera olika fönster. Forumdiskussioner, en blogg som länkar till hennes, Aftonbladet.

En okänd ung kvinna, felfritt stylad men med arg min på bylinebilden, har skrivit en krönika.

”Det här sjukt oproportionerliga hatet skulle ALDRIG riktas mot en man som gjorde samma sak”, står det. ”Det enda Maria Johansson har gjort är det alla kvinnor drömmer om: Att skita i allt ansvar, festa och knulla runt. Hur många män, i alla åldrar, fortsätter inte göra det trots att de har barn?”

Långt borta, här och nu i Thailand, bryter kallsvett fram på den riktiga Marias panna. Ja. Det handlar om mig. Men vad fan vet den bruden om mig?

Hon pratar om hat.

Maria Johansson ska visa dem vad hat är.

Fingrarna slinter men Maria klickar på en ny länk. Och en till. Och en till. Anonyma kommentarer, som hon själv absolut inte godkänt.

”Den här vidriga jävla horan, kan inte staten stänga ner hennes jävla blogg nu när vi har FRA och allt.”

”Jag tror inte på att hon är i Thailand, allt är bara bluff, hon är säkert misslyckad konstnär!”

”När hon kommer hem är hon döööd”

”Jag är kvinna i ungefär samma ålder och jag är så j-a förbannad. Det här är INTE vad ’vi’ vill. Det borde vara fängelsestraff på att lämna sina egna barn!!”

”Nä hon är ju sååå cool!! Maria Johansson FTW!!!”

”Horan borde lämnas ut från Thailand, för tvångsvård, hon förstör livet för andra Svenska kvinnor och hon förstör livet för oskyldiga barn”

”Mamma kom hem, Maria Johansson alla älskar dig!”

Där står mer. Upprepningar på samma tema. Mest är det hat. Och en del missriktad kärlek.

Kallsvetten avtar inte, den rinner ned för halsen och fuktar de blonda slingorna. Och hjärtat rusar. Men det som får det att fortsätta rusa, snabbare och snabbare, det är triumfen. Den utplånar alla andra känslor.

Jag är Maria Johansson.

Nu vet ni vem jag är.

Jag är odödlig. Men min historia är långt ifrån slut.
Maria koncentrerar sig hårt på att få kroppen att sluta skaka, och på att låta triumfen, precis så storslagen som den känns, ta sig ut i världen i form av inspirerad visdom. Till alla de där stackarna som ändå inte fattar.

Hon skriver, söndag den 27 december klockan 12.41:

KÄRLEKENS EVANGELIUM

Hej kära läsare. Jag är kvar i paradiset. Jag är lycklig, och jag har fått tid att tänka.

Därute på nätet hatas det. Jag hatar er hjärtligt tillbaka, och jag älskar det. Men jag tänkte ändå vända andra kinden till och bemöta er med lite förnuft.

Ni säger att jag inte älskar mina barn. Att jag lämnade min man har ni mer förståelse för, men mina barn! Hur kan en människa göra så?

Jag svarar: Töm ditt sinne på allt – ta hjälp av en silikonhippie i Sörmland om du behöver – och fråga sedan dig själv:

Vad är kärlek?

Älskar jag?

Jag kan slå vad om din odödliga själ att du inte kan definiera det. Tänk efter. Vad är kärleken – ett skrymsle i den där själen? Vardå? Eller i din kropp? Blindtarmen kanske? Du rynkar på näsan.

Är kärleken en pirrande känsla i hjärttrakten? Det är världshistorien som placerat känslan där, hjärtat är bara en muskel. I könet? Ha ha, det är något annat.

Eller är kärleken något överjordiskt, något varmt och ljust som strålar ur din hjärna, svävar över ditt huvud? Det är också något som andras föreställningar placerat där. Precis som de placerat glorior på änglar.

Men okej, om just du nu skulle kunna definiera KÄRLEK på något av de här visen, och vi för diskussionens skull antar att det är sant: Visst. Du är unik. Grattis. Starta en kurs och locka till dig livskrisare.

Men din sanning är ingen annans.

Min sanning är denna: Jag kan inte definiera vad KÄRLEK egentligen är. Men jag har inget emot de där barnen som Den Gamla Maria födde. Jag tycker om dem, för det mesta. Vill inte att de ska fara illa.

Och det skulle de ha gjort om jag stannat hos dem.

Gå och lägg er nu.

Det här var fan riktigt, riktigt bra, ett litet mästerverk.

När Maria publicerat sprider sig en total ro i hennes lemmar. Det här var fan riktigt, riktigt bra, ett litet mästerverk. Och sant.

Hon lutar sig tillbaka och suckar nöjt.

Sedan börjar hennes fingrar knappa förstrött på tangenterna igen, vill kolla upp lite andra rubriker hon bara såg i förbifarten tidigare.

Maria Johansson är inte den enda skandalen som hänt Sverige de senaste veckorna. En kommunpolitiker verkar ha försvunnit med partikassan. Han är anonym överallt utom i Expressen. Maria fnissar åt hans dumma, rödbrusiga ansikte på ett gammalt privatfoto.

En halvkänd musiker har hittats död i sina egna spyor på ett hotellrum i Göteborg. Förlorare.

Sedan poppar en ny irriterande ruta upp. Vad vill den?

Den verkar räkna ned från en minut. 52 sekunder. Helvete.

Hon känner efter i fickorna, men så klart finns där inga fler mynt.

39 sekunder. Ja ja, hon måste faktiskt skicka ett mejl innan hon går. Den lille thailändaren i kassan går säkert att övertala.

 

Lugnet är borta ur fingrarna. De hoppar alldeles okontrollerat när de skriver till Kommunal-Karin, den 27 december klockan 13.03:

 

Hej, jag har inte fått pengarna än, ej heller månadslön december, vad fan är det som händer. antar att det blir 13 månadslöner jag får sen då? Jag behöver dem nu, snabbt. drar på mig skulder och hälsa mina chefer att jag kommer kräva ut dem med ränta

mvh Maria

 

0 sekunder och det finns ingen thailändare att övertala, skärmen blir bara svart.

Maria drar fingrarna genom håret, de fastnar i de blonda tovorna. Hon känner en skarp lukt från sin egen armhåla.

Ja ja. Hon kommer lyda mig. Folk gör det nu för tiden.

*

Mejl från Karin Svensson till Maria Johansson den 27 december kl 13.04:

 

Hej! Jag är ledig fram till den 4 januari.

Vid brådskande ärenden, var god ring avdelningsväxeln.

Med vänliga hälsningar,

Karin

*

– Å, skulle du kunna tanka på min telefon? Via internet. Du har väl abonnemang?

– Va, är dina pengar slut? Det var ju 750 kronor?

– Mm.

– Men hur har det gått till? Har du massa appar och sånt som går igång utan att du vet det?

– Jo, det måste ha varit nåt sånt. Plötsligt tog pengarna bara slut.

– Över sjuhundra kronor! Det är ju inte klokt. Får jag kolla.

– Va? Nä.

– Jo, men får jag kolla så du stängt av allt sånt?

– Nej! Jag menar jo, jag har stängt av allt sånt.

– Men får jag se.

– Men NEJ, fattar du trögt? Litar du inte på mig?

– Men Maria …

– Snälla, tanka på åt mig. Annars kan jag ju inte ringa dig om nåt händer.

– Okej. Jag laddar en lägre summa då.

– Å, tack!

– Mm.

– Förresten, kan du ge mig lite mer fickpengar också?

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Syndikalister i blockad mot restaurang
I juli gjorde Malmö LS en blockad utanför restaurangen i Malmö. Foto: Malmö LS

Blockad mot Malmö-restaurang – kock kräver lön för övertid

Fackföreningen Malmö LS har satt en restaurang och vinbar i centrala Malmö i blockad. För Arbetaren berättar kocken Hampus Permfors om utebliven lön för övertid. Facket har även stämt företaget som äger restaurangen för bland annat brott mot Las.

I slutet av november förra hösten sade Hampus Permfors upp sig från arbetet på restaurangen i centrala Malmö, och nära i tid sade även tre andra kollegor upp sig. Arbetssituationen hade blivit ohållbar. Hampus Permfors berättar att han som ensam kock kunde förväntas göra hundratals rätter under en kväll.

Hampus Permfors, kock och medlem i Malmö LS. Foto: Privat

– Om man jämför med restaurangen där jag arbetar nu så har vi ungefär hälften så många gäster med i alla fall dubbelt så mycket personal, säger han. 

Hampus Permfors berättar att han behövde stanna senare och även komma tidigare för att förbereda sig. Övertiden lades in i ett system, där arbetsköparen godkände den, säger han. 

Men trots godkänd övertid säger Hampus Permfors att han varken fått lön eller övertidsersättning för de extra timmar han arbetat. Dessutom fick han inte dricks den sista månaden, vilket ägaren ska ha motiverat med att de var fyra som sade upp sig samtidigt. 

Stridsåtgärder mot restaurangen

Under våren har Malmö LS av SAC Syndikalisterna förhandlat för Hampus Permfors, men inte lyckats få till någon överenskommelse med arbetsköparen. 

– Vi får inte svar på varför man inte betalar ut pengarna så därför har vi valt att vidta stridsåtgärder, säger Christopher Ståhl, som är förhandlare i Malmö LS.

Den 8 juli satte man restaurangen, Elsa Vin och Mat, i blockad. Den 8 juli och den 19 augusti har ett femtontal personer samlats utanför restaurangen i Malmö.

Kraven som Malmö LS ställer är att Hampus Permfors ska få de runt 15 000 kronor som man menar att restaurangen inte har betalat i lön, övertidsersättning och dricks.

– Överlag har arbetsköparen varit obstinat och sagt att man inte vill betala någonting, säger Christopher Ståhl.

När Arbetaren får tag på restaurangens ägare säger hon att hon inte har tid att prata.

I samband med blockaden i juli skrev ägarens son på Instagram: ”Allt detta ståhej är på grund av att en före detta ’kock’ kräver att få betalt för tid han inte arbetat på.” Han skriver att kocken i fråga väntat i baren och druckit öl utan att stämpla ut.

Hampus Permfors understryker att alla tider som han med hjälp av Malmö LS kräver att få betalt för var godkända av ägaren. Han säger att ägaren i efterhand påstått att han suttit kvar och druckit öl vid ett tillfälle utan att stämpla ut, men utan att presentera några bevis. Hampus Premfors uppger att han aldrig har arbetat tillsammans med sonen som skrev inlägget på Instagram.

Facket stämmer företaget

Malmö LS har även stämt företaget som äger restaurangen, Malmöboxen AB, för brott mot Las, lagen om anställningsskydd, och brott mot semesterlagen. 

När det gäller brott mot Las berättar Hampus Permfors att det handlar om att arbetsköparen erbjudit honom en provanställning i stället för en anställning, trots att han redan hade varit provanställd. Han menar att detta är något som arbetsköparen gjort vid flera tillfällen.

– Hon brukar vara frikostig med provanställningar, säger Hampus Permfors.

Hampus Permfors säger att andra personer som arbetat på restaurangen har hört av sig till honom med egna, liknande berättelser om hur de har behandlats.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Strejken den 9 juli 2025 i Indien har beskrivits som världens största. I omvärldssvepet sammanfattar Ulf B Andersson, före detta chefredaktör på Amnesty Press samt redaktionssekreterare på Arbetaren, några av den senaste tidens internationella händelser. Foto: Ajit Solanki/TT

Omvärldssvepet: Världens största strejk genomfördes i somras

Runt 250 miljoner strejkande i Indien, könsstympningar i Gambia, våldsamma bränsleprotester i Angola – och kritik mot den världskända filmregissören Christopher Nolans inspelning i det ockuperade Västsahara. I omvärldssvepet rapporterar Ulf B Andersson om några av den senaste tidens stora händelser i världen.

Strejker i Indien brukar beskrivas som de största i världen. Den 9 juli var det dags igen och det talas om att 250 miljoner arbetare över hela landet ska ha deltagit. Även om siffran är svår att verifiera så är det ingen tvekan om att uppslutningen var stor och det kan ha varit den största strejken någonsin.

För premiärminister Narendra Modi och det styrande hindunationalistiska högerpartiet BJP var strejken en påminnelse om att breda skikt i det indiska samhället säger nej till försämringar av arbetarnas rättigheter och privatiseringar och vill ha höjda minimilöner.

Valet våren 2024 där 642 miljoner deltog, ett valdeltagande på 66 procent, gav Modi en tredje period vid makten men för BJP blev det en besvikelse då partiets övertag försvagades.

Sedan förra valet 2019 hade BJP använt allt mer auktoritära metoder mot oppositionella och underblåst religiösa motsättningar. Valresultatet visade dock att många indier sade nej till denna utveckling.

Strejken organiserades av ”Joint Platform of Central Trade Unions in India”, ett samarbetsorgan för tio fackliga centralorganisationer, och stöddes av bondeorganisationer, studenter, kvinnoorganisationer och arbetare inom den informella sektorn.

Indien har en lång historia av facklig organisering där de största fackföreningarna står nära politiska partier som kommunistpartierna CPI, CPI (M) och kongresspartiet.

Den fackliga internationalen IndustriALL hyllade den indiska fackföreningsrörelsen och sade att strejken var ”en inspiration för arbetarklassrörelsen över hela världen”.

Gambia: Död flicka upprör

Den 10 augusti meddelade polismyndigheten i Gambias huvudstad Banjul att en flicka, en månad gammal, hade dödförklarats på sjukhus dit hon kommit med kraftiga blödningar efter att ”ha utsatts för omskärelse”. Enligt BBC uppgav polisen att två kvinnor hade gripits.

Fallet med den misstänkta könsstympningen i staden Wellingara har skapat upprörda känslor i Gambia.

– Förlusten av detta oskyldiga barn får inte glömmas bort, sade Abdoulie Ceesay, parlamentsledamot för distriktet där Wellingara ligger. Låt detta bli en vändpunkt för att skydda varje barns rätt till liv, säkerhet och värdighet.

Fatou Baldeh, grundare av organisationen Women in Leadership and Liberation, sade till BBC att det blivit vanligare att kvinnlig könsstympning utförs på bebisar:

– Föräldrar tror att flickor kommer läka snabbare om de skärs när de är små men också att det blir lättare att dölja detta lagbrott.

Det beräknas att cirka 75 procent av gambiska kvinnor i åldern 15–49 år har könsstympats, vilket gör att landet ligger bland de tio värst drabbade länderna i världen.

Kvinnlig könsstympning förbjöds i Gambia 2015 och kan straffas med böter eller fängelse upp till tre år. Om en flicka dör kan det bli livstids fängelse.

Den gambiska gruppen FILE drev under 2024 kampanjer mot kvinnlig könsstympning. Foto: Hammerschlag / TT

I juli 2024 sade parlamentet nej till ett förslag att avkriminalisera könsstympning, vilket välkomnades av FN.

Angola: Kris efter bränsleprishöjning

Angola har skakats av våldsamma protester sedan regeringen på uppmaning av IMF, Internationella valutafonden, beslutat att höja de subventionerade bensinpriserna.

Omkring 90 procent av pendlare i huvudstaden Luanda använder sig av minibusstaxis, vars priser nu skulle höjas. Taxiförarunionen ANATA utlyste en tre dagars strejk med start 28 juli. Snart exploderade Luanda och flera andra städer i våldsamma protester som beskrivs som de värsta på många år i Angola. ANATA fördömde plundring och våldsamheter. Angola är Afrikas näst största oljeproducent men många människor lever i fattigdom.

Den 11 november ska landet fira 50 år av självständighet från Portugal.

Den 30 juli uppgav inrikesministern Manuel Homem att 1 214 personer hade gripits, 22 hade dödats och över 200 skadats. Amnesty International uppmanade myndigheterna att undersöka olagligt användande av våld.

Västsahara: Odysséen på ockuperad mark

Den 17 juli 2026 ska det bli premiär på Christopher Nolans storfilm The Odyssey med Matt Damon, Zendaya och Anne Hathaway i några av rollerna. Svensken Ludwig Göransson står för musiken. Filmen är baserad på Odysséen, ett verk från 700-talet f.Kr. som tillskrivs Homeros, och spelas in på olika platser runt om i världen.

I juli kom kritik mot att Nolan spelat in i den västsahariska kuststaden Dakhla. María Carrión, chef för FiSahara, en filmfestival som arrangeras i de västsahariska flyktinglägren i Algeriet, sade till The Guardian att ”Nolan och hans team, kanske oavsiktligt, bidrar till den marockanska regimens ansträngningar att normalisera ockupationen av Västsahara”.

FN:s generalsekreterare António Guterreskonstaterade i oktober 2024 att FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter inte har släppts in i Västsahara sedan 2015.

Medlemmar i självständighetsrörelsen Polisario i närheten av Bir Lahlou, Västsahara. Foto: Bernat Armangue / TT

Den tidigare spanska kolonin Västsahara invaderades av Marocko i november 1975. År 1991 ingicks vapenvila mellan Marocko och självständighetsrörelsen Polisario. Den folkomröstning som då utlovades har inte kunnat genomföras.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Kyrkflytten i Kiruna är den slutgiltiga maktuppvisningen, skriver Alex Olofsson. Foto: Magnus Fredriksson, Christine Olsson / TT, Noella. Montage: Arbetaren Johansson / TT

Alex Olofsson:
Kyrkflytten är ett PR-jippo från LKAB mot Kirunas själ

Tack vare LKAB:s ”goda hjärta” räddas nu den historiska kyrkan i Kiruna – en bedrift hyllad som en triumf av ingenjörskonst och generositet. Men bakom denna berättelse döljer sig en annan sanning: en historia om förödelse, vinstintressen och en kamp om vem som får vara historiens evangelist.

I flera månader har Kiruna varit en scen för ett noggrant iscensatt propagandaevent. Flytten av kyrkan har målats upp som en historisk händelse, en turistmagnet, en folkfest och ett tecken på industriell nåd.

Gruvbolagets väloljade PR-maskin har arbetat i heligt samförstånd med den kommunala apparaten, medan svenska medier – till och med public service – likt religiösa fanatiker valt att följa dem blint.

Att lyckas flytta en så här stor fastighet är en teknisk bedrift som man vill likställa med ett mirakel. Samtidigt som man vill bortse från den större bilden om vad som hänt oss i Malmfälten.

Vi ska glömma årtiondena av rivningar, bostadskrisen, miljardskulderna, fuskbyggena, den urholkade sjukvården och skolkaoset som stadsrivningen orsakat. Predikan som ska gå ut till Kirunaborna och resten av Sverige är: ”Glöm Malmfältens sorger  – Titta på detta profana PR-jippo istället”!

Kamp om historieskrivningen i Kiruna

Kirunas historia är en ständig upprepning av ödeläggelse med tillhörande kamp om historieskrivningen. Staden byggdes på malmen. Vilket krävde att den plats som historiskt brukats av samerna och byborna skulle offras på altaret av industrins framsteg. Nu 125 år senare har staden i sin tur offrats – och den här gången förväntas inte invånarna enbart acceptera det, utan att vi lydigt ska jubla åt det.

Det går inte att förneka att med gruvorna kom arbete och välstånd, men sedan gruvindustrins begynnelse har vi offrat vår kultur, våra språk, vår natur och våra hem till denna guldkalv. I tragiska fall så fortsätter malmfältens arbetare att till och med offra sina liv för gruvan.

Det har hela tiden ständigt pågått en dogmatisk strid om sanningen. Där förödelsen ska förklaras som ”utveckling”, och där eventuella tvivlare avfärdas som trosförvägrare. Vi ska konverteras till att tro att all denna ödeläggelse var för vårt eget bästa och inte att det gjordes för ett enskilt företags vinstintresse.

Kyrkflytten är den slutgiltiga maktuppvisningen

Flytten av Kiruna kyrka är inte enbart  familjeunderhållning på bästa sändningstid. Det är den slutgiltiga maktuppvisningen från gruvindustrin till det svenska folket. Där gruvbolaget, kungahuset, regeringen och kommunen gemensamt markerar tydligt: Vi kommer att riva städer, tvinga människor att flytta och även riva allt annat som kommer i vår väg i jakten på profit. Och när vi räddar ett kulturarv som hamnat i skottlinjen så ska ni vara tacksamma. 

Men jag anklagar inte bara LKAB eller Kiruna kommun – jag ifrågasätter en kultur och ett medieklimat där ”sanningen” är vad som presenteras av kommunikatörer och näringslivet. Låt Kiruna nu bli ett varnande exempel på hur makten genom propaganda tar grepp om historien. Där historisk ödeläggelse med enkelhet blev ompaketerad till ”historisk framgång”.

Frågan är inte bara vad som hänt Kiruna. Frågan är: Vems skrift blir i slutändan kanon? Och kommer vi att minnas flytten av kyrkan som ett mirakel – eller bara som en smaklös maktuppvisning?

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Det verkar inte lätt att vara toppolitiker. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering.” Foto: Wiktor Nummelin / TT, Anders Wiklund / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Landerholms vandel är en skandal i raden

På måndag börjar rättegången mot den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Affären med Landerholm är dock bara en i mängden av skandaler som har kantat Tidöregeringen. Att leva i ett eget samhällsskikt som förlitar sig på kompisrekrytering lär fortsätta leda till bristande vandel, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Sveriges regering vill kunna utvisa människor för ”bristande vandel”. Alltså inte bara för brott, utan för att leva misskötsamt. Exakt vad det innebär är oklart och öppnar för livsfarligt godtycke. 

Därför är denna regerings skandaler lite extra allvarliga. Regeringspartiernas företrädare är ju inte speciellt skötsamma. Eller ens laglydiga. 

På måndag startar rättegången mot Sveriges före detta säkerhetsrådgivare Henrik Landerholm (som för övrigt är statsministerns barndomsvän). Landerholm åtalas nu för vårdslöshet med hemlig uppgift efter att ha glömt hemliga dokument på en kursgård.

I framtiden vill regeringen ge sig själv möjlighet att införa undantagstillstånd och ta kontroll över den lagstiftande makten

Samtidigt ökar korruptionen nu för varje år.

Tidölagets skandal-cv

För er som glömt, ur Tidösamarbetets cv:

Det började lite lätt, med statssekreteraren PM Nilssons olagliga ålfiske.

Sedan kom moderaten Anna Kinberg Batras kompisrekryteringar.

SD:s trollfabrik avslöjades 2024 och ett par månader senare höll partiledaren Jimmie Åkesson stort bröllop med inbjuden gängledare.

Runt förra årsskiftet uppdagades Landerholms misskötsel av sitt uppdrag. Han avgick, vilket också en efterträdare, Tobias Thyberg, snabbt fick göra (han fick dock tillbaka sitt gamla chefsjobb). 

I våras kom även granskningen av utrikesminister Maria Malmer Stenergards köp av aktier i ett försvarsbolag

Utkrävande av ansvar för statsminister Ulf Kristerssons tid som ordförande  för Adoptionscentrum väntar vi fortfarande på. 

Och i somras exploderade nyheten om migrationsminister Johan Forssells sons nazistiska aktivism

Vissa skandaler är helt enkelt politik

Självklart gör även andra partier skandalösa, eller bara idiotiska, saker. Sossarnas lotteri är en ful historia och Transportstyrelsens IT-skandal borde ha utgjort ett varnande exempel.

Men den nuvarande regeringens tillkortakommanden blir extra allvarliga eftersom deras retorik så mycket handlar om skötsamhet och hårdare straff – även för anhöriga. 

Dessutom är det ju så att medier i allmänhet gillar att lyfta allt som kan ha ”skandal” i rubriken. Minst lika stora skandaler är egentligen regeringens långa passivitet mot Israel eller för den delen deras så kallade miljöarbete.

Kompisrekrytering är en säkerhetsrisk

Så vad kan man säga om Tidölagets vandel? Kanske att de bara är människor. Att alla kan göra fel ibland. Att de inte kan hållas ansvariga för sina anhöriga. 

Men det borde ju i så fall gälla alla. Inte bara landets makthavare – som dessutom både vill utöka sin egen makt och övervaka invånarna mer och mer.

Man kan också säga att man inte ska fokusera på enskilda individer, utan på systemfel. För nä, det verkar inte lätt att vara toppolitiker på heltid. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering. Det är nog säkrast att vi slutar ha det så. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”. Foto: Fredrik Persson/TT, Montage: Arbetaren

KD-toppar i bråk med okänd palestinier: ”Uppträdde mycket hotfullt”

Nyheter från TJKD-topparna Edda B. Usch, Teodora Alicescu och David Arrende polisanmäler nu incidenterna där en okänd palestinsk man vid olika tillfällen uppenbarat sig vid partianknutna tillställningar för att ställa till bråk i Gazafrågan. Teodora Alicescu utlyser samtidigt en belöning ur egen ficka till den som kan ge upplysningar som leder till att mannen grips.
– Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips, säger Alicescu till TJ.

Kristdemokraternas partiledare Edda B. Usch har varit i blåsväder den senaste tiden efter sina uttalanden om att ”Israel gör världen en tjänst” med sin krigföring i Gaza, som av allt fler internationella organisationer nu betecknas som folkmord. Usch har även mött kraftig kritik efter sitt utspel om att flytta Sveriges ambassad i Israel till Jerusalem och erkänna Jerusalem som Israels huvudstad – något som skulle stå i strid med internationell rätt. 

Men bakom den dramatik som uppmärksammats i medierna har ett annat, mer personligt och mer omskakande drama utspelat sig för Edda B. Usch. Ett drama som hon och hennes KD-kollegor nu väljer att öppna upp om för TJ.

Oönskad konfrontation under väckelsemöte

Under de senaste månaderna har Edda B. Usch och partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, som också de framträtt som starka förespråkare av krigföringen i Gaza, utsatts för oönskade konfrontationer av en okänd man.

Det hela började enligt Usch vid en konferens med evangelikala väckelsekristna i Jerusalem i maj i år. Den kristna strömning som organisationen bakom konferensen är kopplad till, en strömning som förespråkar politisk sionism som en förutsättning för att Jesus ska kunna återvända till jorden, har blivit allt mer inflytelserik på senare år. Den har, som Uppsalaforskaren Tomas Poletti Lundström skrivit om, fått många förespråkare även i Sverige. Edda B. Usch närvarade vid konferensen som KD:s representant och hoppades på intressanta diskussioner om hur en ambassadflytt till staden skulle kunna gå till. Men förhoppningarna kom på skam när den okände mannen kom in i rummet.

– Den här personen dök liksom upp från ingenstans. Han stack verkligen ut i sällskapet eftersom han var så sjaskigt klädd, i någon sorts beduinutstyrsel, och hade så dålig hygien. Ingen verkade veta var han kom ifrån. Ganska snart började han lägga sig i diskussionerna och prata osammanhängande men högtravande om att mord och dråp är strängt förbjudet, det kändes redan då ganska opassande, säger Edda B. Usch.

Nya närmanden under kristen ceremoni

Men historien slutade inte där. Två månader senare, vid en Israelvänlig ceremoni i Uppsala där Edda B. Usch deltog tillsammans med partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, uppenbarade sig mannen igen. Och nu blev det direkt obehagligt för KD-politikerna. David Arrende berättar för TJ:

– Vi hade just avslutat en fin gemensamhetsskapande stund med en inbjuden pastor som vände sig direkt till Kristus i sitt tal och bad honom uppenbara sig för församlingen och ge vägledning. Kort efter att pastorn sagt sitt dök den här mannen upp, och sedan gick det snabbt utför.

Mannen ska åter ha börjat argumentera mot krigföringen i Gaza och sedan blivit närgången. Teodora Alicescu berättar:

– Han höjde handen och jag antog att han skulle smygfotografera mig, så jag försökte slå bort hans hand. Men då vände han plötsligt andra kinden till, så det blev små revor från mina naglar över hans kind. Jag antar att han varit i slagsmål tidigare under dagen, för han hade äckliga gasbindor runt händerna och såg allmänt sårig ut. Jag blev faktiskt lite rädd att jag skulle ådra mig någon smitta.

Kort därpå skulle Alicescu hålla ett anförande om vikten av att investera i vapenföretag vars utrustning används i Gaza. Men hon blev direkt avbruten av mannen, och nu blev situationen snabbt hotfull.

– Han sade ”Sätt tillbaka ditt svärd i skidan! Alla som tar till svärd ska dödas med svärd.” Jag blev chockad, han uppträdde mycket hotfullt. Jag ser det som ett direkt mordhot, säger Teodora Alicescu.

Edda B. Usch konfronterade mannen och frågade vem han var och var han kom ifrån.

– Han uppgav då att han var född i en ort på Västbanken och att han hade egen erfarenhet av att ha tvingats på flykt. ”Jag är född bland åsnor och får”, sade han, och där och då tvivlade jag inte på den biten heller, för han såg verkligen ut som en lodis.

Vill se skärpta vandelskrav

Kort därpå ska mannen ha gått fram till vapenföretagen Rheinmetalls och Hensoldts utställningsbord och börjat försöka välta borden. Strax därefter försvann han från lokalen, och har sedan dess inte kunnat identifieras.

– Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips om mannens identitet. Han måste gripas till varje pris, säger Teodora Alicescu.

Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”.

– Det känns extra obehagligt att han dykt upp vid två olika tillställningar där jag har närvarat, och dessutom i den här typen av ”fromma rum” som man tänker verkligen ska vara skyddade. Det känns nästan som en personlig förföljelse.

Edda B. Usch ifrågasätter hur mannen kan ha släppts in i Sverige och säger att det inträffade utgör ännu ett argument för att kraftigt skärpa vandelskraven när det gäller vilka vi tar in i landet.

– Om man inte förstår grunderna i den kristna etik och moral som vårt samhällsbygge vilar på har man faktiskt inte här i landet att göra, säger Edda B. Usch.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Det var en katastrof, man bara blir inskyfflad”, säger en av personerna som Arbetaren har pratat med, om Arbetsförmedlingens insatser. Foto: Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

Pärlor i påsar och en pratstund – ”jobbhjälpen blev en begränsning”

Laura fick chans till jobb, men nekades lönebidrag. Josef upplevde att det som skulle vara ett stöd i stället blev en begränsning. Anita beskriver hur hon blev ”bollad mellan olika instanser”. Arbetaren har samlat vittnesmål från personer som lever med nedsatt arbets- eller rörelseförmåga om deras erfarenheter av Arbetsförmedlingens insatser.

Riksrevisionen sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket Arbetaren har rapporterat om. Granskningen visade till exempel att endast tre av tio hade fått ta del av insatser två år efter inskrivning. Arbetaren har nu pratat med tre personer om deras erfarenheter.

Anita: ”Bollad mellan olika instanser”

Anita, som är snart 60 år och egentligen heter något annat, fick en stroke 2016. Efter sjukskrivning och arbetsträning har hon deltagit i olika insatser hos Arbetsförmedlingen. Hon har tidigare haft en så kallad ”särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd” (SIUS).

– Den ena slarvade bort mig. Hon trodde att någon annan skulle ta hand om mig. Sedan skickade hon mig vidare till en man som i sin tur skickade mig till ”Rusta och matcha”, som skickade mig till ”Steg till arbete”. Man blir bollad mellan en massa olika instanser, som lovar att de har kontakter och kan hjälpa mig, berättar hon.

Anita önskar att hon skulle kunna bli introducerad till en arbetsplats som passade henne.

– Inte bara bli inskyfflad på en massa ställen, som i dag då jag lägger säkerhetsnålar och pärlor i påsar. Det hjälper inte mig och leder ingenvart, säger Anita när hon beskriver den arbetsträningsplats som hon är på just nu.

Anita arbetade tidigare som kock och skulle gärna göra det igen, men med anpassningar som skulle göra arbetet mindre stressigt. Hon befarar att hon hänvisas tillbaka till Arbetsförmedlingens insats ”Steg till arbete”.

– Det var en katastrof, det enda är att man kommer till en arbetsplats som inte ger något jobb. Det är inget individuellt program utan de slänger alla i en hög, säger hon. 

I februari skrev tidningen Arbetet att endast mellan 60 och 106 heltidsjobb skapats för de 16 000 personer som har tagit del av insatsen ”Steg till arbete”, sedan starten 2023. Samtidigt betalar Arbetsförmedlingen mångmiljonbelopp till det privata bolag som driver insatsen. I höst väntar beslut om huruvida man ska fortsätta med ”Steg till arbete” eller inte, vilket Arbetet också rapporterat om.

Laura: ”Mycket ansvar på arbetsgivare och sökande”

Laura, som egentligen heter något annat, är utbildad socionom har haft svårt att få jobb.

– Trots att jag har en ganska bra utbildning är det inte så många arbetsgivare som vill anställa. Jag tror att det beror på min funktionsnedsättning och att det finns mycket fördomar och okunskap, säger Laura. 

Hon behöver anpassningar på arbetet då hon har en benskörhetsdiagnos som innebär att hon har smärtor och tar sig fram med rullstol och får hjälp av assistans. 

Från Arbetsförmedlingen fick hon höra att det finns möjlighet till lönebidrag, vilket innebär att Arbetsförmedlingen betalar en del av hennes lön. 

– Jag hittade en kommun som var villig att anställa mig och jag fick ett arbete som socialsekreterare, säger Laura. 

Det var sommar och hennes kontakt på Arbetsförmedlingen hade semester och hade inte berättat vad som gällde. Arbetsköparen gjorde anpassningar för att Laura skulle kunna påbörja arbetet. Vad varken kommunen eller Laura visste var att arbetsköparen behövde ansöka om att få ett lönebidrag och sedan vänta på en utredning och ett beslut om lönebidraget.

Fick jobb men avslag på lönebidrag

I september började Arbetsförmedlingen att utreda om de skulle få lönebidrag och runt slutet av oktober kom beskedet. Avslag. Arbetsgivaren fick inget lönebidrag.

– De sa att jag kunde jobba 75 procent. Men det hade ju gjorts stora anpassningar eftersom vi väntade på lönebidraget. 

Laura är kritisk till att det tar så lång tid att få ett beslut om lönebidrag. Att arbetsköparen behöver invänta beslut, menar hon gör det svårare för funktionsnedsatta att få arbete.

– För en arbetsgivare som kan välja att anställa en person som kan börja direkt är det en stor risk att i stället vänta på ett beslut som kanske blir negativt, säger hon. 

Lång väntan på beslut om lönebidrag

Riksrevisionens rapport visar att anställningarna med lönebidrag har minskat och att detta delvis beror på bristande organisation och styrning. Dessutom bedömer Riksrevisionen att Arbetsförmedlingen inte har prioriterat sitt arbetsgivararbete i tillräckligt stor utsträckning.

Laura är kritisk till att det ska ta lång tid att få ett beslut om lönebidrag. Att arbetsköparen behöver invänta beslut, menar hon, gör det svårare för personer med begränsad rörelseförmåga att få arbete.

– För en arbetsgivare som kan välja mellan att anställa en person som kan börja direkt, är det en stor risk att i stället vänta på ett beslut som kanske blir negativt. 

Laura anser att det är ett problem att det är olika personer som gör utredningen och som fattar beslut om en person har rätt till lönebidrag, då hon upplevde att den som fattade beslutet inte hade en helhetsbild av situationen.

– Det läggs mycket ansvar på arbetsgivare och sökande. Arbetsgivare som vill anställa personer med funktionsnedsättning borde uppmuntras och få allt tillgängligt stöd. Som det ser ut i dag uppmuntrar man det inte alls, säger Laura.

Josef: ”Hjälpen blev en begränsning”

Josef har diagnosen atypisk autism och fick en så kallad SIUS våren 2024. Men Josef tyckte inte att det var ett stöd utan kunde vara kränkande; till exempel uppmanades han att ta med en förälder till mötena. 

– Jag trodde att det skulle hjälpa mig, men blev det mer som en begränsning. Jag var tydlig med att jag inte hade krav på anpassningar utan snarare önskemål, men jag fick höra att jag inte skulle kunna ha en hållbar anställning utan stöd. Det stärkte inte självförtroendet utan fick motsatt effekt, säger han till Arbetaren.

Efter drygt ett halvår bedömde Josef att det skulle öka hans chanser att få arbete att inte ha en stödperson via SIUS, och önskade då att få ta del av insatsen ”Rusta och matcha”. Svaret han fick blev att Arbetsförmedlingens bedömning var att det var SIUS som gällde utifrån Josefs förutsättningar och behov.

I juni i år bestämde han sig därför att säga upp sitt medgivande till SIUS. 

– Eftersom jag inte kände att stödet jag fått i över ett års tid hjälpte mig ville jag byta till något annat. 

Det var när han fick stöd av en arbetscoach på kommunens arbetsmarknadsenhet som han till slut fick ett arbete.

– Det var ett mycket bättre stöd. Jag fick hjälp att förbättra mitt cv och personliga brev. Och det ledde till att jag blev erbjuden ett jobb, berättar Josef, som i dag jobbar med kundtjänst.

Josef tycker att diagnosen inte längre påverkar honom så mycket som tidigare och att SIUS-programmet snarare blev ett hinder för honom i jobbsökandet.

Om Rusta och matcha: ”Katastrofalt, erbjuder i princip en pratstund”

Laura har även tagit del av Arbetsförmedlingens program ”Rusta och matcha”, också det en privatiserad verksamhet där fristående aktörer ska stötta personer som söker arbete.

Den fristående arbetsförmedlingen har visat sig innebära högre kostnader, men inte lägre arbetslöshet, enligt Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisks utvärdering, IFAU. I juni i år hävde Arbetsförmedlingen 94 avtal med 54 leverantörer av matchningstjänster inom Rusta och matcha, då dessa inte hållit tillräckligt god kvalitet.

– Det var katastrofalt, de erbjuder i princip en pratstund, säger Laura.

Hon menar att för vissa kan det vara bra att få hjälp att skriva en cv, men det var inte vad Laura behövde. Hon berättar att hon har högre utbildning än kontaktpersonen hos den privata arbetsförmedlaren. 

– Vi hade ett möte varannan vecka men han visste inte vad han skulle göra, så det blev mer att sitta av tiden. Han sökte svar och råd hos mig, vilket är ironiskt, säger hon.

Laura är också orolig för vad Arbetsförmedlingens strängare krav, som träder i kraft i höst, ska komma att innebära. Regeringen vill att arbetssökande ska vara beredda att flytta för att komma i arbete och har gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att öka den geografiska och yrkesmässiga rörligheten bland arbetssökande.

– Tvånget att söka arbete på arbetsplatser långt bort slår hårt mot personer med funktionsnedsättning. Man kunde tro att funktionsnedsatta var undantagna, men det är de inte. För en person som har hela sitt liv anpassat, ett anpassat boende och assistans, kan det ställa enormt mycket mer krav. Det oroar jag mig för, avslutar Laura.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Den brittiska punklegenden Peter Perrett greps under en demonstration till stöd för Gaza
Peter Perrett greps av uniformerad polis när han tillsammans med tiotusentals Londonbor demonstrerade mot det israeliska folkmordet. Så sent som i våras spelade den brittiska punkikonen i Sverige. Foto: Skärmdump Instagram och Alberto Pezzali/TT

Här grips den brittiska punklegenden för sitt stöd till Gaza

En av de hundratals gripna under helgens massdemonstration till stöd för Gaza i London var den 73-årige punklegenden Peter Perrett från den kultförklarade sjuttiotalsgruppen The Only Ones. Nu hyllas han för sitt agerande av världsstjärnorna i den brittiska popgruppen Primal Scream.

Peter Perrett hyllas nu av bland annat den inflytelserika popgruppen Primal Scream som i sina sociala medier skriver ”Vi är väldigt stolta över vår kära vän Peter Perrett som var en av 532 personer som greps efter att ha demonstrerat mot folkmordet i Gaza”.

Det var i samband med lördagens jättedemonstration i centrala London som Peter Perrett, mest känd som karismatisk frontfigur i legendariska The Only Ones, greps av två poliser. Anledningen?

Han protesterade mot Israels pågående folkmord i Gaza och mot att den brittiska Labour-regeringen kriminaliserat stöd till den pro-palestinska gruppen Palestine Action som bland annat har utfört flera aktioner mot israeliska företag i Storbritannien.

Inlägget på Instagram har fått tiotusentals likes. Foto: Skärmdump Instagram.

Under samma demonstration greps även en blind man i rullstol samt en äldre kvinna i 90-årsåldern för att ha deltagit i protesten som beskrivs som den största i London på flera år.

Slog igenom med den kultförklarade gruppen The Only Ones

Peter Perrett, som slog igenom med den kultförklarade gruppen The Only Ones, är mest känd för att ha skrivit världshiten Another Girl, Another Planet som släpptes 1978. Han sjönk under 80- och 90-talet dock allt djupare ner i ett svårt heroinmissbruk men är i dag fri från sitt drogberoende och har de senaste åren börjat turnera igen.

Förra året släppte han sitt tredje soloalbum The Cleansing som hyllats av kritiker världen över och han spelade så sent som i våras inför slutsålda konsertlokaler i både Stockholm och Göteborg.

Peter Perrett vid en tidigare intervju med Arbetarens Johan Apel Röstlund. Foto: Johan Apel Röstlund

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetsskador och sjukskrivningar på grund av stress ökar bland kvinnor och leder till ökad dödlighet på sikt. ”Lösningen är enkel: Lyssna på de anställda”, skriver chefredaktör Amalthea Frantz.

Amalthea Frantz:
Döden som kommer smygande på jobbet

Skador och sjukskrivningar bland kvinnor ökar – särskilt inom vård och omsorg. Men deras arbetsmiljö blir sällan till braskande rubriker i stora medier och den negativa utvecklingen har pågått länge. Ändå finns massor av konkreta förslag och rimliga lösningar. Var då? Bland dem som jobbar förstås.

Fler och fler blir sjuka av sina jobb. Det gäller alla, men ökningen är särskilt stor bland kvinnor i vården.

Sju av tio anmälda arbetssjukdomar under 2024 avsåg kvinnor, enligt Arbetsmiljöverket. Det handlar om ohälsosam arbetsbelastning på grund av för hög arbetstakt, orimligt låg bemanning, orimligt höga krav och otillräckliga möjligheter för återhämtning. Även antalet anmälda arbetsolyckor som leder till sjukfrånvaro ökar främst bland kvinnor.

Döden på jobbet kan komma smygande 

De allvarligaste olyckorna, de där någon dör på jobbet, får jämförelsevis stor uppmärksamhet. Vi på Arbetaren har bevakat dödsolyckorna extra mycket de senaste åren. Särskilt det tragiska året 2023 då minst 65 människor dog på jobbet i Sverige. Förra året minskade den siffran tack och lov – men landade ändå på minst 43 döda.

De dödsfall som i statistiken räknas som arbetsplatsolyckor drabbar nästan bara män. Men jobb kan vara livsfarliga på flera sätt. Osäkra sätt att försörja sig, som behovsanställningar, vikariat och gigjobb, ökar risken att dö i förtid med 20 procent, enligt en rapport om ”atypiska anställningar” från Karolinska institutet.

I kvinnodominerade branscher bedöms mörkertalen dessutom vara höga vad gäller skador och sjukdomar. Det lär gälla även de allra allvarligaste fallen. För hur anmäler man en utmattning som byggts upp under åratal? Hur utkräver man ansvar för en depression som slutar i suicid?  

Svaren på detta är inte självklara. Men helt klart är att bakom arbetssjukdomarna finns mängder av konkreta, allvarliga problem – som kan åtgärdas.

Avslitna ledband, mordbrand och samvetsstress

Under sommaren har Arbetaren publicerat en serie reportage som skildrar anställda i omsorgsyrken som på olika sätt drabbats av skador, hot och våld, rasism och sexism. 

De berättar om avslitna ledband som inte togs på allvar förrän efter ett år, trots stark smärta dygnet runt. Om dagliga hot, blåmärken och sexuella närmanden. Kokhet soppa kastad i ansiktet. Att tvingas jobba med muskelskador trots att läkare avråder. Mordförsök via en bensin- och gasexplosion som ledde till att två människor dog. Till detta kommer en för många konstant samvetsstress över att inte hinna ge tillräcklig vård och omsorg.

Och alla som påstår att utmattning är en ”flumdiagnos” borde läsa undersköterskan Jasmina Omerovics vittnesmål från intensivvårdsavdelningen i Linköping. Det handlar bland annat om hot från anhöriga till patienter som drabbats av de senaste årens gängvåld. Vissa stal personalkläder för att ta sig in på avdelningarna. I kombination med personalbrist och extremt hög arbetsbelastning ledde stressen till sjukskrivning.

Lösningen är enkel: lyssna på de anställda

Läget i svensk vård har förvärrats i decennier. Det drabbar en majoritet av befolkningen: anställda, men även patienter och anhöriga. Larmrapporter skrivs, förhållanden utreds, människor protesterar. Att den negativa spiralen ändå fortsätter beror på politiska beslut, skenande klassklyftor och att arbetare hela tiden får sämre villkor och mindre inflytande. Det blir inte bättre av att medier är dåliga på att bevaka kvinnodominerade branscher.

För att komma till rätta med problemen behövs förstås långsiktigt förebyggande arbete och att faktiskt följa de regler som finns för arbetsmiljö och rapportering av incidenter. 

Men – den riktiga lösningen ligger i att ge de anställda mer inflytande. Det är vårdarbetarna som är experterna på hur jobbet fungerar och de har svaren.

Vårdarbetare kan lösa samhällsproblem

I våra reportage, och i de många kommentarer vi fått, framkommer till exempel: Att i hemtjänsten åka tillsammans med någon erfaren på de första passen hos en ny person. Att inte ha delade pass så att undersköterskor och vårdbiträden arbetar först morgon och sedan eftermiddag eller kväll, när det är som mest att göra. Kort sagt mer personal i stället för ständiga nedskärningar – det kommer löna sig i längden. Fler utbildningsinsatser, även om rasism och sexism i jobbet. Att ha teknisk utrustning som fungerar – men samtidigt inte behöva ”springa med näsan i telefonerna hela tiden för att ha koll på vad man har för insatser som man ska bocka av med en massa knapptryck”.  Och förstås: att enkelt kunna organisera sig fackligt.

Ett viktigt initiativ är det ganska nystartade syndikalistiska facket Solidariska vårdarbetare, som testar nya sätt att organisera sig och driva frågor. Men många, många fler måste organisera sig och kräva att bli tagna på allvar.

Att ta vara på all den kompetens som finns där ute bland de vårdanställda skulle gagna även patienterna, i förlängningen de anhöriga, och hela samhället. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ambulans på väg, Karlstad utmärkt på karta
Mannen fördes akut till sjukhus där han strax efter olyckan avled till följd av sina skador. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Man död efter arbetsplatsolycka på bygge i Karlstad

En man i 45-årsåldern omkom under måndagen efter en arbetsplatsolycka i Karlstad. Mannen föll från hög höjd i samband med ett byggarbete i stadsdelen Herrhagen.

Det var vid 11.30-tiden på måndagen som larmet kom till polis och räddningstjänst. Mannen ska då ha fallit från hög höjd vid det bygge där han arbetade. Han fördes med svåra skador till sjukhus där han kort senare avled. En förundersökning i syfte att utreda om någon brustit i sitt arbetsmiljöansvar har inletts av polisen.

Hittills i år har minst 31 personer dött på sina jobb, enligt Arbetsmiljöverkets statistik. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Västberlinare läser en extrautgåva av Berliner Morgenpost, torsdagen den 27 februari 1975, med anledning av kidnappningen av kristdemokraten, CDU, Peter Lorenz.
Västtysk polis söker genom bilar efter kidnappningen av CDU-politikern Peter Lorenz 1975. Foto: STR/AP/TT

Den långa tyska hösten – lärdomar från en våldsam tid

Samtidigt som den ökända Röda armé-fraktionen, RAF, genomförde sina dåd var en annan utomparlamentarisk grupp aktiv i Västtyskland: den anarkistiskt präglade 2 juni-rörelsen. Trots deras större folkliga förankring blev även denna rörelse defensiv och marginaliserad, skriver Janne Flyghed, som har läst en ny bok om rörelsen.

Slutet av 1960-talet och drygt ett decennium framåt var en turbulent period i Västtysklands politiska historia. En starkt bidragande orsak var de aktioner som utfördes av den tidens aktiva utomparlamentariska grupper. Mest känd och omskriven är Rote Arme Fraktion (RAF) vars medlemmar utförde flera bankrån, kidnappningar och mord. 

En annan grupp var den anarkistiskt präglade 2 juni-rörelsen. Även de rånade banker, men var mindre våldsbenägna och utförde inga våldsdåd med dödlig utgång.

De genomförde en uppmärksammad kidnappning av den kristdemokratiska (CDU) politikern Peter Lorenz i februari 1975. Om han skulle släppas krävde de att fängslade personer från den utomparlamentariska rörelsen skulle friges. 

En vecka senare frigavs fem politiska fångar som flögs till Sydjemen och strax därefter släpptes Lorenz. Det anses vara den enda framgångsrika kidnappningen i den bemärkelsen: att Lorenz kunde återvända hem utan fysiska skador och politiska aktivister kunde lämna fängelset.

Tyska poliser söker genom bilar efter kidnappningen av CDU-politikern Lorenz.
Västtysk polis söker genom bilar efter kidnappningen av CDU-politikern Peter Lorenz. Foto: Kurt Strumpf/TT

2 juni-rörelsen i ny bok

Om den sistnämnda gruppen har Roman Danyluk och Gabriel Kuhn sammanställt en bok, From Hash Rebels to Urban Guerillas. A Documentary History of the 2nd of June Movement (2024). 

Den är en omfattande samling av texter, intervjuer, pressmeddelanden och pamfletter, författade såväl av enskilda medlemmar som i hela gruppens namn. Sammantaget ger bokens 400 sidor en bra inblick i hur diskussionerna gick inom en del av den utomparlamentariska vänstern Außerparlamentarische Opposition (APO) i (väst-)Tyskland från början av 1970-talet och drygt 30 år framåt.

Det är ingen entydig bild som ges då det funnits, och fortfarande finns, motsättningar mellan enskilda medlemmars beskrivning av vad som hände. 

Flera av dem har även efter hand ändrat sin uppfattning av hur politisk kamp bör föras. Det gör läsningen än mer intressant då det väcker generella frågor om politisk aktivitet och organisering.

Radikalisering efter skjutningar

Sitt namn tog gruppen efter den första av de två händelser som starkt påverkade den tyska utomparlamentariska vänstern. Dels polisens ihjälskjutning av studenten Benno Ohnesorg vid en demonstration mot shahen av Iran i Västberlin 2 juni 1967, dels mordförsöket på aktivisten Rudi Dutschke 1968. En högerextremist sköt honom med tre skott, varav två i huvudet. Dutschke överlevde men blev aldrig helt återställd och skadorna bidrog till hans död 1979, endast 39 år gammal.

En annan faktor som radikaliserade den västtyska vänstern var den tyska statens oförmåga att göra upp med sitt nazistiska förflutna. Det fanns hos den yngre generationen en utbredd uppfattning att föräldragenerationen hade svikit. 

Runt hundra studenter på West Berlin Free University inledde den 21 juni 1967 en hungerstrejk i protest mot arresteringen av Fritz Teufel. Foto: Edwin Reicher/TT

Till stor del handlade det om rättsväsendet. Skulle samtliga jurister som verkat under naziregimen verkligen fått sparken, vilket var tanken med det denazifieringsprogram som antogs efter kriget, hade rättssystemet kollapsat. Därför blev en betydande del av dessa jurister kvar i tjänst efter kriget. Västtysklands förste förbundskansler, Konrad Adenauer, beskrev problemet som att man inte kan kasta ut allt brunt vatten om det inte finns något rent att fylla på med. 

Det resulterade i en del märkliga scener i domstolarna, då flera medlemmar från 2 juni-rörelsen och RAF kom att dömas av personer som hade ett förflutet som aktiva nazister under kriget.

Självkritik om distanserad arbetarklasskamp

Bokens dokument innehåller intressanta analyser av såväl den politiska som den ekonomiska makten i ett kapitalistiskt samhälle. Det blir mer problematiskt när det kommer till vad de menade borde göras för att nå förändring. 

Ett av problemen, vilket också tas upp i den självkritik som finns i bokens senare del, var bristen på legitimitet från dem de sade sig vilja befria. Även om 2 juni-rörelsen hade större legitimitet hos den tyska allmänheten och fler sympatisörer än RAF, så fanns inte heller där någon omfattande och stark koppling till det övriga samhället.

APO:s relation till arbetarklassen beskrivs i en text från 2006 som ”problematisk, och jämfört med 1960-talet i Italien eller Frankrike (maj ´68 i Paris) fanns det mycket färre erfarenheter av gemensam kamp. De kulturella barriärerna och de politiska skillnaderna var enorma”.

När de efter en tid bestämde sig för att gå under jorden distanserade de sig än mer från dem de menade sig vilja befria. Det infann sig en tendens till elitism med en självpåtagen roll som de förtrycktas förkämpar; att veta bättre än dem man sade sig stödja. Det draget var särskilt starkt hos RAF.

Dessutom innebar steget ut i illegaliteten att den politiska kampen riskerade att övergå till defensiva aktioner för att finansiera säkra boenden, bilar med mera; allt sådant som gjorde det möjligt att fortsätta hålla sig gömda. ”När de som är tänkta att vara motståndsrörelsens drivkraft isolerar sig själva, blir hela rörelsen isolerad”, som det beskrivs i ett av dokumenten.

2 juni-rörelsens kritik mot RAF

Vid flera tillfällen framför 2 juni-gruppen kritik mot RAF för deras ointresse för de mest exploaterade: kvinnor, invandrare, ungdomar utan utbildning. Och för att RAF inte ville samverka med ”ett militant proletariat”. RAF:s fokus låg på antikolonial kamp och en strävan att associera sig med internationella befrielserörelser. 

Konflikterna mellan RAF och 2 juni-rörelsen påverkades av att de förstnämndas auktoritära förhållningssätt stod i motsättning till de sistnämndas anarkistiska och mer frihetliga uppfattning av hur politisk verksamhet skulle bedrivas.

Många av de aktioner som beskrivs i boken är reaktiva hämndaktioner. Grupperna ”straffade” politiker, kapitalister och domare och gjorde aktioner för att få ut fängslade medlemmar. Mer framåtriktade aktioner lyser till stor del med sin frånvaro. 

Möjligen skulle bankrånen som gjordes för att finansiera tryckning av propagandamaterial och pamfletter kunna räknas dit. I dessa skrifter pläderas för klasskamp på bred front där öppna organisationer samverkar med de som gått under jorden. Avsikten var att eliminera statens och kapitalets makt, men i stället för att på klassiskt kommunistiskt manér inrätta ett proletariatets diktatur var målet att bygga upp en form av rådsdemokrati.

2 juni-medlemmen Fritz Teufel, vänster, med sin advokat Horst Mahler i december 1967 i rättssalen, anklagad för att ha stört offentlig ordning i samband med shahen av Irans besök i Västtyskland. Foto: Edwin Reichert/TT

Införandet av §129a

Den tyska staten svarade med allt hårdare repression, skärpta straff, mer poliser och omfattande tvångsmedelslagar. Vissa lagar lever kvar än i dag, bland annat den mycket kritiserade §129a som 1976 infördes i den tyska strafflagen. Den gör det kriminellt att starta eller stödja en terroristorganisation.

I likhet med annan lagstiftning av den arten har den efter hand kommit att användas mot andra, även mindre allvarliga beteenden än vad som motiverade att den infördes. En utveckling vi under de senaste åren även kunnat bevittna i den svenska lagstiftningen där allt fler ageranden kan klassas som ”terrorism”.

Trots den tyska statens mycket repressiva respons var stora delar av befolkningen beredda att gå ännu längre. Enligt opinionsundersökningar gjorda på 1970-talet fanns det till och med stöd för att införa dödsstraff för terroristbrott.

Den tyska befolkningen, även arbetarklassen, solidariserade sig med staten.

Ökad repression och statlig kontroll

Så vad resulterade APO:s aktioner i? Blev den bestående effekten att staten fick legitimitet att flytta fram sina positioner? I ett av 2 juni-rörelsens egna dokument från 1978 sägs följande angående den reaktionära offensiv som inträdde i slutet av 1970-talet:

De framgångar som ungdoms- och studentrevolterna uppnådde har inte bara rullats tillbaka, utan staten har stärkts till en punkt där den kontrollerar livet, alla aspekter av livet, på ett sätt som till och med Tredje riket bara kunde drömma om.

Vartefter åren går sker en förändring av medlemmarnas analys av hur de bäst ska agera politiskt. Boken sista del, där de i efterhand ställer självkritiska frågor kring vad som gick fel och vad som kunde ha gjorts annorlunda, är mycket läsvärd. Alltmer ifrågasätter de om inte den politiska förändringen borde komma underifrån, och att de underprivilegierade själva måste själva delta i förändringen, åtminstone tillfrågas. De menar att de borde haft närmare samarbete med olika gräsrotsgrupper och organisationer, till exempel de som var engagerade i antimilitarism, feminism, miljö och inte minst fackligt arbete. 

Här diskuteras hur en politisk rörelse kan balansera mellan att å ena sidan undvika att bli neutraliserad genom indefiniering, och å andra sidan inte bli totalt marginaliserad som alltför extrem.

Hur agera för politisk förändring utan att det blir en symbolhandling över tappat tålamod? Den diskussionen fördes inte i någon större utsträckning i APO-kretsarna i början av 1970-talet. Men de för den i denna bok, vilket kan vara en lämplig startpunkt för dagens samtal om politisk organisering.

Publicerad Uppdaterad