Maria Johanssons memoarer – del 7

6.

HELVETE!

Klockan är 13.03. Maria Johansson vaknar när telefonen ringer för fjortonde gången.

Var är jag?

Hemma.

Var är den andra?

Inte här i alla fall.

Vem är jag?

Rrrrrinng-rrring.

HELVETE!

 

– Äntligen, Maria! Vad har hänt? Du skulle ju vara här på möte klockan tio.

 

*

Efter helgens förlustelser vaknade jag med svår bakfylleångest. Precis som det vilda hånglet som inlett det hela, var denna baksmälla något jag inte upplevt sedan tonåren.

Ärligt talat var hela helgen ganska dimmig. Jag hade ätit ute någonstans med Tina på lördagen. Vi hade gått till en klubb, och jag hade insett att hon antagligen var fullblodsflata, hon rörde sig vant i sin flock.

Klubben var som en finlandsfärja. Musiken, belysningen, rummen, drinkarna. Enda skillnaden var att nästan alla var kvinnor och att de inte var lika fulla som gemene man på Cinderella.

Jag gjorde mitt bästa för att höja den genomsnittliga promillehalten.

Den kvällen var det jag som stod för drinkarna, och efter en fyra, fem stycken försvann ironin ur hennes slanka lilla kropp.

Jag dansade. Tina hade dansat med, fast hon verkade göra det på ett lite ironiskt vis. I alla fall till en början. Den kvällen var det jag som stod för drinkarna, och efter en fyra, fem stycken försvann ironin ur hennes slanka lilla kropp.

Jag var rusig på flera sätt. Självfallet av alkoholen, men också av den ovana miljön, dansen, den märkliga sensationen av att ha obegränsad tillgång till en kvinna som var minst tio år yngre än jag.

Taxiresan hem till henne existerar endast i form av ett kvitto.

Söndagen var jag fortfarande full.

Måndagen var jag fortfarande bakfull.

 

Jag somnade om efter att facket ringt och väckt mig. Eller, sjönk in i någon slags dvala i alla fall. Trodde mig minnas att jag och Kommunal-Karin i stället bestämt att ses på onsdag, och att hennes röst haft en hård metallisk klang, som en robots.

Ångesten knaprade på alla organ, magen sved, hårbottnen och ögonen och fittan sved.

Jag sov till nästa dag.

 

*

 

Jag vaknade slutligen till ordentligt tidigt på morgonen tisdagen den tjugofjärde november. Först ny ångest, ringde facket verkligen i går? Jag måste kolla.

Sedan bestämde jag mig för att den kvardröjande bakfylleångesten bara var en kemisk reaktion. Endorfiner som faller platt och måste höjas igen, eller hur det är. Ångesten var bara fysisk. Skit i den, Nya Maria, gå upp och lev.

Jag gjorde så.

Så fort jag tuggat klart ringde jag Kommunal-Karin.

Kaffe, smörgås. För att finna kraft plockade jag fram den där livslistan jag hade skrivit över glöggen i fredags förmiddag.

Så fort jag tuggat klart ringde jag Kommunal-Karin. Sa att jag fortfarande haft feber i går, men nu hade det äntligen vänt, och visst skulle vi ses klockan ett i morgon?

Kommunal-Karin sa jo och visst, men rösten klingade fortfarande av robot. Jag struntade i det, sa glatt hej då.

Sedan begav jag mig mot ett bibliotek igen, denna gång det närmaste, vid Fridhemsplan. Jag praktiskt taget dansade fram, och snöflingorna föll in i dansen kring mig.

Jag har tillbringat mer tid på bibliotek de senaste veckorna än på flera år sammanlagt, tänkte jag där jag dansade. Utan tvekan ett led i min intellektuella utveckling.

Plötsligt dök en mening upp i min skalle:

En människa är aldrig större än sin största last.

Va? Vem sa det?

Maria Johansson var det som sa det.

Jag funderade ett slag på vad det betydde. Jaha, svarade jag sedan min högtravande hjärna. Så är det säkert, men det räcker gott för mig. Mina laster växer. Som jag. Jag vill att de ska bli stora. De ska bli enorma och jag ska bli en stor ande, det är enkel matematik. Jag lever njutning, jag lever ögonblick. Det är knappast vad den genomsnittliga svenskan gör. Den genomsnittliga svenskan stannar nere i träsket, långt ned i dyn, är glad om hon får ett sugrör att andas genom. Kravlar upp till ytan, går en finn-dig-själv-kurs, plumsar ned igen. Jag är skogsrået som tittar på och skrattar.

Jag ska ge dig ett svar, hjärnjävel, sa jag i huvudet (eller högt?) medan mina klackar frenetiskt trampade på.

En människa är aldrig mindre än sin största drift.

Sug på den, du.

Sedan slängde jag segervisst med håret (skönt att det var så tjockt, jag behövde liksom ingen mössa) och insåg två saker:

Att jag travat på lika snabbt som jag tänkt, och nu stod framför biblioteket.

Och, att jag faktiskt hade börjat formulera riktiga visdomar. Trots att jag bara besökt bibliotek ett par gånger och läst lite uppländska folksägner. Det måste vara någon annan spärr som släppt. Jag hade haft allt detta inom mig, hela tiden.

Jag var Den Nya Maria.

För första gången tänkte jag: Jag borde skriva ned det här på något sätt.

 

Sedan försvann tanken kvickt och jag ställde snabbt om hjärnan till att utföra mina praktiska delmål. Drog en kopia på ansökan om skilsmässa, innan jag skulle posta den till Mikael så att han också kunde skriva under. Fick hjälp av en nervös liten bibliotekarie att omvandla dokumentet till en pdf som jag kunde mejla till Dagens Nyheters avdelning för familjeannonser.

Därefter kollade jag upp var unge herr Egréus bodde. Årsta, minsann. Kunde vara bra att veta. Pling plong, hej Adam, nu ska du vara snäll mot tant, hon vet bäst. Ha ha.

Just det, Facebook. Många klick, ett långt formulär att fylla i. JA, JA, JA, jag vill avsluta skiten, hur svårt ska det vara att fatta. Ignorerade alla meddelanden som pockade på uppmärksamhet.

Och till sist gjorde jag en helt ny internetsökning, räknade lite på min budget, fattade ett beslut och skickade ett till mejl. Men vad det handlade om, det får inte ni veta. Än.

 Tänk, julen som jag börjat oroa mig för redan i oktober.

Just som jag skulle logga ut från datorn föll min blick på dagens datum. Tjugofjärde. Precis en månad till julafton. Tänk, julen som jag börjat oroa mig för redan i oktober. Den senaste tiden hade den varit som bortblåst ur mitt sinne.

Barnen.

En liten bit av Den Gamla Maria som jag inte lyckats döda än högg mig i hjärtat.

Vad vill jag?

Det sista jag vill här i världen är att återvända till familjen innan jul bara för att SÅ SKA DET VARA.

Jag vill inte ge några julklappar. Jag vill inte ha några heller. Jag vill inte träffa släkt, särskilt inte Mikaels dryga gamla mamma.

Nej. Nej och åter nej.

Efter några minuters funderande komponerade jag ett sms.

”Hej gumman, jag kom på att det inte är så långt till julafton. Vi får se vad som händer men jag lovar INTE att komma hem då. På julen ska man vara glada och sams, det kan jag och pappa inte vara nu. Men vi kan kanske träffas ändå, alltså du och jag och Simon! Kram”

 

Det dröjde nästan fyra timmar innan Emma svarade: ”Jag hatar dej!!”

 

7.

Följande eftermiddag kan Maria Johansson inte längre skjuta upp att gå och prata med facket. Hon VILL INTE göra det. Hela kroppen skriker nej. Men hon vet att det är något som måste göras. Det handlar om hennes försörjning, och därmed hennes framtida existens.

Kommunal-Karin tar emot och hon tar i hand. Maria märker irriterat att hennes egen hand känns svettig. Ta det lugnt, säger hon åt sig själv. De ska hjälpa dig, det är det de är till för. Du har betalat medlemsavgift i säkert tjugo år, och det är första gången du kräver något personligt tillbaka.

 

– Okej Maria, säger Kommunal-Karin efter att de tagit kaffe och satt sig. Jag vill börja med en lägessammanställning.

Maria nickar och tar en klunk.

– Inledningsvis tänkte jag att detta var ett solklart fall, din arbetsgivare ville ha bort dig men visste inte vilka rättigheter du faktiskt har. Och jag, vi, lade ganska mycket krut på det hela. Men ärendet verkar alltmer komplicerat, och du har inte varit helt ärlig mot oss.

Maria hostar till i koppen. Jo, hon har varit jävligt ärlig. Vad ska idioterna hitta på nu? Så, ta det lugnt.

Maria biter halvhårt i koppens kant för att avreagera sig.

– Du har nog inte blivit delgiven än, fortsätter Kommunal-Karin, men Adam Egréus har på eget bevåg polisanmält dig för att du försökt köpa sexuella tjänster av honom. Han har sms som bevis, enligt honom själv.

– Det var ju bara ett fånigt skämt! utbrister Maria i försvar och tittar upp ur koppen, fast hon inte vill någotdera.

– Visst, och det är så vi har tänkt driva det, säger Kommunal-Karin torrt. Men vad åklagaren tycker är ju en helt annan sak och det lägger vi oss inte i, vi fokuserar på det arbetsrättsliga. Det borde dina chefer också göra, men de har ringt mig och babblat om sexköparlag och koppleri.

Herregud. Maria sätter ned koppen, försöker vara stadig på handen. Detta jävla land!

Kommunal-Karin fortsätter.

– Så här är det, Maria: Det är ganska svårt att få sparken. Det de har på dig nu skulle kunna klassas som olovlig utevaro och olämpligt uppträdande, till exempel. Det låter allvarligt, men: de måste först varna dig skriftligt, komma med förslag på hur ni kan lösa problemen, och sedan försöka bevisa att det här verkligen gör dig olämplig för ditt jobb i framtiden. Du har skött dig prickfritt i åratal, och det vägs inte upp av en dum händelse, eller två.

Paus. Kommunal-Karin försöker fånga Marias blick, kanske försäkra sig om att hon hänger med. Men Marias ögon har fastnat i kaffekoppen igen.

– Okej, säger hon sakta.

– Vi kommer driva ditt ärende och du kommer få behålla jobbet. Om du själv går med på det, kanske du kan bli uppsagd med x antal månadslöner. Du kommer hur som helst inte bli omedelbart avskedad.

Hm, tänker Maria. Det där med lönerna lät bra.

– Däremot, fortsätter Kommunal-Karin, så kommer vi inte att försöka få mediauppmärksamhet. Ditt fall känns alldeles för känsligt och komplicerat för det. Vi vill inte heller att du pratar med media. Okej?

Maria har förlorat sig i fantasier om åratal med lön utan motprestation. Hon nickar frånvarande.

– Sedan är det en annan sak. Din arbetsgivare har berättat att de kan tänka sig att du borde prata med en psykolog, via företagshälsovården. Det är inget du måste göra, inget hot eller så, och jag har inte med det att göra egentligen.

Återigen försöker blicken fånga Marias. Hon hummar, tittar ut genom fönstret.

– Men, säger Kommunal-Karin, jag vill ge dig ett råd, rent medmänskligt: Du kanske borde ta erbjudandet.

 

*

 

Ett erbjudande. Ett erbjudande är något man kan välja, något som är fördelaktigt för en själv.

Jag valde. Som så mycket annat. Men just där och då valde jag nog rätt: Nej tack.

Dessa satans lakejer. Överallt fanns de, och finns. Där man minst anar det.

Men jag är visare nu.

Jag är Maria Johansson. Det här är min historia, och jag skriver historia.

 

*

 

Lill-lördag och löning. Maria har hamnat med Tina igen, hemma hos henne i en trea på Söder med stort renoveringsbehov.

De drack lite på en krog i närheten först. Bara en drink, eller kanske blev det två och en halv. Sedan ville de båda gå därifrån. Det är nästan som någon slags nyförälskelsefas. Fast hade Maria varit tvungen att söka i sitt inre, vet hon inte om hon hittat kärlek där.

Som tur är behöver hon inte det. På samma sätt som hon inte behöver svara på affärsmannen Filips sms, om hon inte vill. Telefonen har legat och kallnat i handväskan i ett par dagar nu. Hon behöver bara göra vad hon vill.

Hon har ursäktat sig och hon har öppnat fönstret och hon har sagt att hon egentligen slutat för länge sedan.

Allt är tyst. Tina röker i sängen. Hon har ursäktat sig och hon har öppnat fönstret och hon har sagt att hon egentligen slutat för länge sedan. Men efter sex är det något speciellt. Maria gillar det ändå inte riktigt, hon röker inte själv och har ingen lust att börja. Hon har dock svalt invändningarna. Tina måste väl också få göra som hon vill. Ibland i alla fall.

En kall vindil letar sig in. Maria tittar nedåt. Hennes halvnakna kropp ser närapå vacker ut, inga skavanker syns i det mjuka ljuset. Fast så mjuk som Tinas kan den nog aldrig bli.

Svetten torkar långsamt in i lakanen.

Skulle säkert lukta förjävligt om någon utifrån kom in.

Vilket inte vore helt omöjligt. Tina delar lägenhet med en kompis. De verkar inte skämmas för sina respektive privatliv, direkt. Inte Maria heller, i alla fall inte i stundens hetta – hon insåg till och med att det kändes ganska upphetsande att veta att det kunde finnas någon som hörde på andra sidan den tunna väggen. Då.

Nu funderar hon lite på hur mycket hon lät egentligen.

– Du, säger Tina plötsligt. Skulle du vilja ha en smartphone?

Plötsligt ämnesbyte. Tja, varför inte.

– Jo, säger Maria. Jag har funderat på det faktiskt. Det vore bra att kunna kolla min mejl, och att ha ett nytt nummer … men jag har inte riktigt velat lägga pengar på det just nu.

– Det var det jag tänkte på. Kit har en över, för hen har köpt en ny, men alla hen känner har redan såna, och den är nog lite svår att sälja för glaset är spräckt.

Sa hon ”han”, tänker Maria, Kit är väl en tjej.

– Va? säger Tina.

– Eeh, jo men visst, skulle jag få den gratis alltså?

Maria sätter sig lite mer upprätt, sveper håret bakåt. Det börjar bli ganska trassligt.

– Det vore jättebra så klart! fortsätter hon. Bara den funkar att kolla mejl och ringa med.

– Det gör den. Däremot har den lite dåligt batteri vet jag … Men okej, vad bra! Ska jag gå och fråga Kit på en gång?

– Är … Kit hemma?

– Tror det.

Maria nickar stumt. Tina reser sig, sträcker på sig, helsvart mot fönstret, bara den lilla tofsen av könshår bryter den släta silhuetten. Hon hänger en morgonrock över axlarna och försvinner ut i hallen.

Maria ligger kvar i halvdagern. Summan av en vanlig onsdag, tänker hon, tre orgasmer och en smartphone. Hittills.

 

*

 

Helgen fortsätter och Den Nya Maria låter sig villigt svepas med, med Tina och med några av hennes vänner. Bland dem Kit. Av kommentarerna Maria snappar upp sluter hon sig till att Kit faktiskt tillhör något slags tredje kön. Det stör och lockar Maria. Intressant grej, och hemskt ovanligt måste det vara.

Efter ett par glas vin frågar Maria Kit rakt ut. Har hon-han blandade könsdelar? Kits lilla ansikte går från chockat till surt till villrådigt. Tina griper in och viskar lite med Kit, meddelar sedan att Kit faktiskt inte ville svara på det.

Slipp då, surpuppa, tänker Maria och tar ett glas vin till.

Maria försöker suga in de nya intrycken lika snabbt som hon sugit i sig vinet.

Därefter bär det hastigt av till en klubb i en källare på Södermalm. Maria försöker suga in de nya intrycken lika snabbt som hon sugit i sig vinet. Tegel och prång, mörkt och lite instängt, udda stolar och bord. I bakgrunden halvhög musik, ingen låt den andra lik, och ändå känner Maria inte igen någon av dem.

Det verkar inte riktigt vara Tinas typ av ställe, utan mer Kits. De flesta gäster är liksom Kit också något yngre, under trettio eller snarare närmare tjugo. Ja, eller ännu yngre. Maria förvånas först över att se flera tonårspojkar. Sedan inser hon att de är tjejer runt tjugo.

 

Gruppen hon anlänt med slår sig ned vid ett bord. Någon ställer ett nytt glas vitt vin framför Maria. Hon griper det kvickt, är tacksam men vill inte visa det.

Kvällen tickar vidare, hundra låtar avlöser varandra i bakgrunden, ett glas vin, en shot whisky, allt får mjukare konturer, och även den lösa gruppen omformas i kanterna. Maria håller sig relativt stadig på sin vingliga stol i mitten. Tina sitter bredvid men pratar mest med andra.

Plötsligt börjar någon ny i sällskapet konversera Maria. Hennes blick rycks intresserat dit men slocknar nästan med en gång. En person i hennes egen ålder, och som tveklöst är kvinna. Hon pratar om vädret.

Maria tycker hon verkar rätt trist, men dras ändå med i det trevande samtalet. Maria säger att hon känner Tina. Känner henne väl. Kvinnan blinkar finurligt och Maria vet inte hur hon ska tolka det. Men antagligen som en invit. Maria funderar. Vad vill jag? Kvinnan är inte särskilt attraktiv. Knappt värd att vara otrogen med, ens om Maria haft någon att vara otrogen mot.

Kvinnan berättar att hon har barn. Jag med, säger Maria automatiskt men ångrar sig genast. Tillägger att hon har en paus och inte träffar dem just nu.

– Å nej, säger kvinnan och lägger en hand på Marias hand och ett bröst på Marias arm, håller din exmake också på och bråkar?

Det blixtrar till i Maria och hon grips av en lust att utgjuta sig om Mikael Johansson, men just då hoppar kvinnan upp och tjuter:

– Å, den här låten! Jag älskar den!

Maria rycker till, skvätter ut lite vin. Hon chockas både av kvinnans plötsliga rörelse och av sin egen överdrivna reaktion. Det känns lite som att vakna ur en trans, kanske hade kvinnans gungande närgångna kropp invaggat Maria i en sådan.

I så fall är det uppenbarligen dags för ett nytt stadium av den transen. Som hypnotiserad kan Maria inte slita blicken från kvinnan, som med vibrerande stämma och dallrande bröst sjunger med. Maria hör först inte orden, sedan hör hon en rad som låter som något med dreaming of a thousand lovers.

Maria stirrar och stirrar och undrar om allt detta ingår i raggningsförsöket. En liten jobbig jävlig Gamla Maria-röst gnäller att allt är hemskt pinsamt. Den Nya Maria svarar: Håll käften, du är bara avundsjuk. Du borde också agera så här storslaget. Jag borde det.

Vid refrängen inser Maria att även några bordsgrannar sjunger med. Vilka kvinnor som umgås på sådana här ställen!

At the age of thirty-seven, she realized she’d never … Vadå? Maria hör inte resten men ändå knottras huden på armarna. Hon förstår att sången innehåller en djup mening. Någon som är 37 och bestämmer sig för att det får vara nog nu. Och här sitter hon själv, fem år senare, som en jävla panelhöna.

Ändå kan Maria inte bryta sin trans. Genom verserna sitter hon stilla och försöker uttyda dem, medan kvinnan dallrar och kastar blickar framför henne.

Mannen är på jobbet och barnen i skolan, den kvinnliga huvudpersonen struntar i att svara i telefonen, i stället springer hon naken på gatorna. Ett välbekant villaområde blixtrar till i Marias huvud.

I den tredje refrängen märker hon att hon själv sjunger med för full hals, fast hon inte är säker på alla orden.

Transen är bruten, eller på ännu ett nytt stadium, och sedan tar det slut lika plötsligt som det började. Musiken tonar ut och tonar upp i något helt nytt, ointressant. Den dallrande kvinnan dimper ned bredvid Maria igen, hon är röd i ansiktet, lite andfådd och kanske förlägen. Som efter en orgasm.

– Jag är trettiosju! säger hon glatt.

– Vad handlade den om egentligen? säger Maria och försöker låta mindre förvirrad än hon är.

– En hemmafru som äntligen bryter upp från allt, svarar kvinnan med en grandios gest.

– Äh, jävla heteroskit, det kommer ju en annan man och räddar henne på slutet, fnyser Kit.

– Nej, men den är ju jättesorglig, försöker Tina bryta in.

– Varför då? säger Maria.

– Kolla upp texten du, du har ju en Iphone nu, svarar Kit med en blinkning.

Tina säger inget mer, utan skålar med Maria. Lite för hårt.

 

*

 

Det blev många skålar den kvällen. Scener bröts, flöt in i varandra, togs upp igen. Vinet flödade, tiden hoppade ur led och innan jag visste ordet av skulle stället stänga. Minnet av den sjungande kvinnan var redan dimmigt, men jag upptäckte att personen i fråga hängde på min axel.

Jag tyckte att Tina tittade nästan svartsjukt på mig.

Jag kunde inte känna mig skyldig. Men som för att ändå straffa Tina gick jag utan henne. Dock inte med någon annan, utan helt ensam. Travade hela vägen till Kungsholmen i vinterkylan. Ingen antastade mig.

När jag vaknade dagen efter trodde jag mig minnas att jag sjungit så gränderna bågnat, men jag var inte säker.

Jag låg kvar länge i sängen, fingrade på smarttelefonens flottiga skärm, ville lära mig att behärska den.

På söndagen svarade inte Tina på mina sms. Nähä, skit i det då.

Jag låg kvar länge i sängen, fingrade på smarttelefonens flottiga skärm, ville lära mig att behärska den. Lyckades efter många feltryck kolla mejlen. Inget nytt.

Sedan bestämde jag mig för att söka efter porr.

Det är väl den största grejen med internet, egentligen. Anledningen till att det blivit så hemskt populärt. Så varför inte prova.

”Stor svart kuk” skrev jag i sökfältet. Sådan hade jag nämligen aldrig upplevt i verkligheten, det kunde vara intressant som omväxling.

Uppkopplingen hackade, det ploppade upp en jobbig, snurrande väntecirkel framför de stora svarta kukarna. Innan de hunnit återuppta verksamheten plingade ett sms till.

Okänt nummer.

”Hej, tack för igår. Vad gör du idag tro? Maria”

I ett slag blev allt ännu overkligare. Maria?

Jag skrattade för mig själv, är det mitt undermedvetna som sms:ar? Svarade på impuls, fortfarande fnittrande: ”Tack själv! Ja jag ligger ju här i sängen med mig själv. Maria”

Tänk om hon svarar ”Jag vet”. Kände en kall liten kåre kittla ryggraden.

Svaret dröjde. Porrstönen hackade igång igen, men jag klickade bort dem, nu var jag mer intresserad av de här märkliga sms:en.

Pling.

”Hej igen. Oj, lite pinsamt, var helt säker på att du hette nåt annat, he he. Men fina namn vi har 🙂 blev rätt full igår, missade när du gick. Tänkte bara säga att det var trevligt att ses!”

Vem fan har jag gett mitt nummer till?

Kom nu ihåg hur man bryter mönster, Maria Johansson, sa jag åt mig själv. Gör det oväntade.

Skrev: ”Vill du komma hit och hålla mig sällskap i sängen?”

 

Den andra Maria visade sig vara den kurviga kvinna som sjungit The Ballad of Lucy Jordan för mig kvällen innan. Inte var hon vackrare dagen efter, men jag ville fullfölja det jag påbörjat. Hon klöstes och skrek och ville att jag skulle bearbeta henne med dildon som om den vore en jävla hammare. Jag tyckte att det såg ut att göra ont. Kanske var det precis vad hon ville. Kanske var det vad jag ville.

Framåt solnedgången lyckades jag äntligen få henne att lämna lägenheten.

 

Tina svarade fortfarande inte på sms. Kanske hade hon gjort något dumt. Varit otrogen eller nåt, tänkte jag med ett flin. Jag slängde iväg ett meddelande till Filip i stället. Han svarade efter sekunder. Kommer till Stockholm nästnästa vecka igen, skrev han.

Trots att själva sexet lämnat mig måttligt tillfredsställd kände jag mig nöjd. Det hade gått snabbt att bättra på sexlivsstatistiken. Jag kunde ju inte gärna justera den genomsnittliga partnersiffran 4,6 nedåt. Men nu var jag uppe i … åtta? Stämde det?

Kände mig något mindre nöjd. Visst, jag hade tagit igen en del, men mycket fanns kvar att göra.

Gick och kokade kaffe. När jag kom tillbaka in i sovrummet kände jag att det luktade kväljande av kön därinne.

Lätt illamående slog jag upp fönstret. Nu får det räcka med sex, tänkte jag beslutsamt. Hjärnan måste ha sitt också.

Det där jag tänkt på väg till biblioteket jagade fatt mig igen: Jag borde skriva ned detta på något sätt. Dokumentera min utveckling.

Jag tog papper och penna och kröp upp i sängen.

Den kändes klibbig.

Jag tog en filt och satte mig i en fåtölj i vardagsrummet i stället.

Vad vill jag skriva om?

Inte om i dag. Eller om i går. Senare.

Men allt innan det då?

Semlor, grädde, fega Adam. Långsam kvävning. 

Jag klottrade ned några stödord. SCB. Det betyder Sveriges CP-Byråkrater, la jag nöjt till. Semlor, grädde, fega Adam. Långsam kvävning. Köttfärssås. Ewa ska dö. Och Tessan. Någon har rest ett monument över Den Gamla Maria, jag ska resa ett över Den Nya. Knulla. Supa. Läsa böcker.

Där kunde jag inte låta bli att skratta högt för mig själv igen. Tittade på det jag fått ned på papperet. Ja, herregud, vad skulle detta föreställa? Modern poesi, kanske.

Poesi. Ja.

Fastnade med blicken i det nattsvarta fönstret. En halvfull blek måne därute, en rund lampglob speglade sig bredvid, som för att tävla med den.

Gudomlig inspiration kom över mig. Kanske var det Adolf Bruns ande, som svävade upp tillsammans med dammet från de aldrig förr utlånade biblioteksböckerna. Eller något berusande i utsöndringarna från kaffe och kroppar. Poesin bara flöt ur pennan.

 

MARIA JOHANSSONS DIKT TILL EN LAMPA

Se, en lampa sitter där i taket i mitt hyrda rum

Ostörd lampa, ja visst, jag vill ha det mörkt

Du fula lampa lyser ju gult och fult

Fast din kropp är vit och rund och intetsägande

Jag låter dig vara släckt

Om jag tänder dig, är det bara för att bättre se

vad jag har dragit hem ikväll

 

Lampan var förvisso tänd just nu, och det jag lurat hem till min säng mitt på blanka dagen var redan ivägskickat, men konsten är fri. Riktigt bra dikt blev det, det tycker jag än i dag. Upprymd som jag var blev det en till av bara farten:

 

MARIA JOHANSSONS DIKT TILL EN SLAMPA

Se, en salig slampa vilar i mitt hyrda rum

Trots att lampan är släckt lyser kroppen vit och rund

Knappast är hon orörd, men jag

låter henne vila ostörd

nu ett slag

För hon var ju helt jävla störd

 

Till och med rim fick jag till! Tänk, alla dessa talanger som aldrig fått blomma ut.

Fler borde få njuta av detta.

Jag grep min nya telefon, och trekvart senare hade jag skaffat mig en gratis blogg.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Syndikalister i blockad mot restaurang
I juli gjorde Malmö LS en blockad utanför restaurangen i Malmö. Foto: Malmö LS

Blockad mot Malmö-restaurang – kock kräver lön för övertid

Fackföreningen Malmö LS har satt en restaurang och vinbar i centrala Malmö i blockad. För Arbetaren berättar kocken Hampus Permfors om utebliven lön för övertid. Facket har även stämt företaget som äger restaurangen för bland annat brott mot Las.

I slutet av november förra hösten sade Hampus Permfors upp sig från arbetet på restaurangen i centrala Malmö, och nära i tid sade även tre andra kollegor upp sig. Arbetssituationen hade blivit ohållbar. Hampus Permfors berättar att han som ensam kock kunde förväntas göra hundratals rätter under en kväll.

Hampus Permfors, kock och medlem i Malmö LS. Foto: Privat

– Om man jämför med restaurangen där jag arbetar nu så har vi ungefär hälften så många gäster med i alla fall dubbelt så mycket personal, säger han. 

Hampus Permfors berättar att han behövde stanna senare och även komma tidigare för att förbereda sig. Övertiden lades in i ett system, där arbetsköparen godkände den, säger han. 

Men trots godkänd övertid säger Hampus Permfors att han varken fått lön eller övertidsersättning för de extra timmar han arbetat. Dessutom fick han inte dricks den sista månaden, vilket ägaren ska ha motiverat med att de var fyra som sade upp sig samtidigt. 

Stridsåtgärder mot restaurangen

Under våren har Malmö LS av SAC Syndikalisterna förhandlat för Hampus Permfors, men inte lyckats få till någon överenskommelse med arbetsköparen. 

– Vi får inte svar på varför man inte betalar ut pengarna så därför har vi valt att vidta stridsåtgärder, säger Christopher Ståhl, som är förhandlare i Malmö LS.

Den 8 juli satte man restaurangen, Elsa Vin och Mat, i blockad. Den 8 juli och den 19 augusti har ett femtontal personer samlats utanför restaurangen i Malmö.

Kraven som Malmö LS ställer är att Hampus Permfors ska få de runt 15 000 kronor som man menar att restaurangen inte har betalat i lön, övertidsersättning och dricks.

– Överlag har arbetsköparen varit obstinat och sagt att man inte vill betala någonting, säger Christopher Ståhl.

När Arbetaren får tag på restaurangens ägare säger hon att hon inte har tid att prata.

I samband med blockaden i juli skrev ägarens son på Instagram: ”Allt detta ståhej är på grund av att en före detta ’kock’ kräver att få betalt för tid han inte arbetat på.” Han skriver att kocken i fråga väntat i baren och druckit öl utan att stämpla ut.

Hampus Permfors understryker att alla tider som han med hjälp av Malmö LS kräver att få betalt för var godkända av ägaren. Han säger att ägaren i efterhand påstått att han suttit kvar och druckit öl vid ett tillfälle utan att stämpla ut, men utan att presentera några bevis. Hampus Premfors uppger att han aldrig har arbetat tillsammans med sonen som skrev inlägget på Instagram.

Facket stämmer företaget

Malmö LS har även stämt företaget som äger restaurangen, Malmöboxen AB, för brott mot Las, lagen om anställningsskydd, och brott mot semesterlagen. 

När det gäller brott mot Las berättar Hampus Permfors att det handlar om att arbetsköparen erbjudit honom en provanställning i stället för en anställning, trots att han redan hade varit provanställd. Han menar att detta är något som arbetsköparen gjort vid flera tillfällen.

– Hon brukar vara frikostig med provanställningar, säger Hampus Permfors.

Hampus Permfors säger att andra personer som arbetat på restaurangen har hört av sig till honom med egna, liknande berättelser om hur de har behandlats.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Strejken den 9 juli 2025 i Indien har beskrivits som världens största. I omvärldssvepet sammanfattar Ulf B Andersson, före detta chefredaktör på Amnesty Press samt redaktionssekreterare på Arbetaren, några av den senaste tidens internationella händelser. Foto: Ajit Solanki/TT

Omvärldssvepet: Världens största strejk genomfördes i somras

Runt 250 miljoner strejkande i Indien, könsstympningar i Gambia, våldsamma bränsleprotester i Angola – och kritik mot den världskända filmregissören Christopher Nolans inspelning i det ockuperade Västsahara. I omvärldssvepet rapporterar Ulf B Andersson om några av den senaste tidens stora händelser i världen.

Strejker i Indien brukar beskrivas som de största i världen. Den 9 juli var det dags igen och det talas om att 250 miljoner arbetare över hela landet ska ha deltagit. Även om siffran är svår att verifiera så är det ingen tvekan om att uppslutningen var stor och det kan ha varit den största strejken någonsin.

För premiärminister Narendra Modi och det styrande hindunationalistiska högerpartiet BJP var strejken en påminnelse om att breda skikt i det indiska samhället säger nej till försämringar av arbetarnas rättigheter och privatiseringar och vill ha höjda minimilöner.

Valet våren 2024 där 642 miljoner deltog, ett valdeltagande på 66 procent, gav Modi en tredje period vid makten men för BJP blev det en besvikelse då partiets övertag försvagades.

Sedan förra valet 2019 hade BJP använt allt mer auktoritära metoder mot oppositionella och underblåst religiösa motsättningar. Valresultatet visade dock att många indier sade nej till denna utveckling.

Strejken organiserades av ”Joint Platform of Central Trade Unions in India”, ett samarbetsorgan för tio fackliga centralorganisationer, och stöddes av bondeorganisationer, studenter, kvinnoorganisationer och arbetare inom den informella sektorn.

Indien har en lång historia av facklig organisering där de största fackföreningarna står nära politiska partier som kommunistpartierna CPI, CPI (M) och kongresspartiet.

Den fackliga internationalen IndustriALL hyllade den indiska fackföreningsrörelsen och sade att strejken var ”en inspiration för arbetarklassrörelsen över hela världen”.

Gambia: Död flicka upprör

Den 10 augusti meddelade polismyndigheten i Gambias huvudstad Banjul att en flicka, en månad gammal, hade dödförklarats på sjukhus dit hon kommit med kraftiga blödningar efter att ”ha utsatts för omskärelse”. Enligt BBC uppgav polisen att två kvinnor hade gripits.

Fallet med den misstänkta könsstympningen i staden Wellingara har skapat upprörda känslor i Gambia.

– Förlusten av detta oskyldiga barn får inte glömmas bort, sade Abdoulie Ceesay, parlamentsledamot för distriktet där Wellingara ligger. Låt detta bli en vändpunkt för att skydda varje barns rätt till liv, säkerhet och värdighet.

Fatou Baldeh, grundare av organisationen Women in Leadership and Liberation, sade till BBC att det blivit vanligare att kvinnlig könsstympning utförs på bebisar:

– Föräldrar tror att flickor kommer läka snabbare om de skärs när de är små men också att det blir lättare att dölja detta lagbrott.

Det beräknas att cirka 75 procent av gambiska kvinnor i åldern 15–49 år har könsstympats, vilket gör att landet ligger bland de tio värst drabbade länderna i världen.

Kvinnlig könsstympning förbjöds i Gambia 2015 och kan straffas med böter eller fängelse upp till tre år. Om en flicka dör kan det bli livstids fängelse.

Den gambiska gruppen FILE drev under 2024 kampanjer mot kvinnlig könsstympning. Foto: Hammerschlag / TT

I juli 2024 sade parlamentet nej till ett förslag att avkriminalisera könsstympning, vilket välkomnades av FN.

Angola: Kris efter bränsleprishöjning

Angola har skakats av våldsamma protester sedan regeringen på uppmaning av IMF, Internationella valutafonden, beslutat att höja de subventionerade bensinpriserna.

Omkring 90 procent av pendlare i huvudstaden Luanda använder sig av minibusstaxis, vars priser nu skulle höjas. Taxiförarunionen ANATA utlyste en tre dagars strejk med start 28 juli. Snart exploderade Luanda och flera andra städer i våldsamma protester som beskrivs som de värsta på många år i Angola. ANATA fördömde plundring och våldsamheter. Angola är Afrikas näst största oljeproducent men många människor lever i fattigdom.

Den 11 november ska landet fira 50 år av självständighet från Portugal.

Den 30 juli uppgav inrikesministern Manuel Homem att 1 214 personer hade gripits, 22 hade dödats och över 200 skadats. Amnesty International uppmanade myndigheterna att undersöka olagligt användande av våld.

Västsahara: Odysséen på ockuperad mark

Den 17 juli 2026 ska det bli premiär på Christopher Nolans storfilm The Odyssey med Matt Damon, Zendaya och Anne Hathaway i några av rollerna. Svensken Ludwig Göransson står för musiken. Filmen är baserad på Odysséen, ett verk från 700-talet f.Kr. som tillskrivs Homeros, och spelas in på olika platser runt om i världen.

I juli kom kritik mot att Nolan spelat in i den västsahariska kuststaden Dakhla. María Carrión, chef för FiSahara, en filmfestival som arrangeras i de västsahariska flyktinglägren i Algeriet, sade till The Guardian att ”Nolan och hans team, kanske oavsiktligt, bidrar till den marockanska regimens ansträngningar att normalisera ockupationen av Västsahara”.

FN:s generalsekreterare António Guterreskonstaterade i oktober 2024 att FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter inte har släppts in i Västsahara sedan 2015.

Medlemmar i självständighetsrörelsen Polisario i närheten av Bir Lahlou, Västsahara. Foto: Bernat Armangue / TT

Den tidigare spanska kolonin Västsahara invaderades av Marocko i november 1975. År 1991 ingicks vapenvila mellan Marocko och självständighetsrörelsen Polisario. Den folkomröstning som då utlovades har inte kunnat genomföras.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Kyrkflytten i Kiruna är den slutgiltiga maktuppvisningen, skriver Alex Olofsson. Foto: Magnus Fredriksson, Christine Olsson / TT, Noella. Montage: Arbetaren Johansson / TT

Alex Olofsson:
Kyrkflytten är ett PR-jippo från LKAB mot Kirunas själ

Tack vare LKAB:s ”goda hjärta” räddas nu den historiska kyrkan i Kiruna – en bedrift hyllad som en triumf av ingenjörskonst och generositet. Men bakom denna berättelse döljer sig en annan sanning: en historia om förödelse, vinstintressen och en kamp om vem som får vara historiens evangelist.

I flera månader har Kiruna varit en scen för ett noggrant iscensatt propagandaevent. Flytten av kyrkan har målats upp som en historisk händelse, en turistmagnet, en folkfest och ett tecken på industriell nåd.

Gruvbolagets väloljade PR-maskin har arbetat i heligt samförstånd med den kommunala apparaten, medan svenska medier – till och med public service – likt religiösa fanatiker valt att följa dem blint.

Att lyckas flytta en så här stor fastighet är en teknisk bedrift som man vill likställa med ett mirakel. Samtidigt som man vill bortse från den större bilden om vad som hänt oss i Malmfälten.

Vi ska glömma årtiondena av rivningar, bostadskrisen, miljardskulderna, fuskbyggena, den urholkade sjukvården och skolkaoset som stadsrivningen orsakat. Predikan som ska gå ut till Kirunaborna och resten av Sverige är: ”Glöm Malmfältens sorger  – Titta på detta profana PR-jippo istället”!

Kamp om historieskrivningen i Kiruna

Kirunas historia är en ständig upprepning av ödeläggelse med tillhörande kamp om historieskrivningen. Staden byggdes på malmen. Vilket krävde att den plats som historiskt brukats av samerna och byborna skulle offras på altaret av industrins framsteg. Nu 125 år senare har staden i sin tur offrats – och den här gången förväntas inte invånarna enbart acceptera det, utan att vi lydigt ska jubla åt det.

Det går inte att förneka att med gruvorna kom arbete och välstånd, men sedan gruvindustrins begynnelse har vi offrat vår kultur, våra språk, vår natur och våra hem till denna guldkalv. I tragiska fall så fortsätter malmfältens arbetare att till och med offra sina liv för gruvan.

Det har hela tiden ständigt pågått en dogmatisk strid om sanningen. Där förödelsen ska förklaras som ”utveckling”, och där eventuella tvivlare avfärdas som trosförvägrare. Vi ska konverteras till att tro att all denna ödeläggelse var för vårt eget bästa och inte att det gjordes för ett enskilt företags vinstintresse.

Kyrkflytten är den slutgiltiga maktuppvisningen

Flytten av Kiruna kyrka är inte enbart  familjeunderhållning på bästa sändningstid. Det är den slutgiltiga maktuppvisningen från gruvindustrin till det svenska folket. Där gruvbolaget, kungahuset, regeringen och kommunen gemensamt markerar tydligt: Vi kommer att riva städer, tvinga människor att flytta och även riva allt annat som kommer i vår väg i jakten på profit. Och när vi räddar ett kulturarv som hamnat i skottlinjen så ska ni vara tacksamma. 

Men jag anklagar inte bara LKAB eller Kiruna kommun – jag ifrågasätter en kultur och ett medieklimat där ”sanningen” är vad som presenteras av kommunikatörer och näringslivet. Låt Kiruna nu bli ett varnande exempel på hur makten genom propaganda tar grepp om historien. Där historisk ödeläggelse med enkelhet blev ompaketerad till ”historisk framgång”.

Frågan är inte bara vad som hänt Kiruna. Frågan är: Vems skrift blir i slutändan kanon? Och kommer vi att minnas flytten av kyrkan som ett mirakel – eller bara som en smaklös maktuppvisning?

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Det verkar inte lätt att vara toppolitiker. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering.” Foto: Wiktor Nummelin / TT, Anders Wiklund / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Landerholms vandel är en skandal i raden

På måndag börjar rättegången mot den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Affären med Landerholm är dock bara en i mängden av skandaler som har kantat Tidöregeringen. Att leva i ett eget samhällsskikt som förlitar sig på kompisrekrytering lär fortsätta leda till bristande vandel, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Sveriges regering vill kunna utvisa människor för ”bristande vandel”. Alltså inte bara för brott, utan för att leva misskötsamt. Exakt vad det innebär är oklart och öppnar för livsfarligt godtycke. 

Därför är denna regerings skandaler lite extra allvarliga. Regeringspartiernas företrädare är ju inte speciellt skötsamma. Eller ens laglydiga. 

På måndag startar rättegången mot Sveriges före detta säkerhetsrådgivare Henrik Landerholm (som för övrigt är statsministerns barndomsvän). Landerholm åtalas nu för vårdslöshet med hemlig uppgift efter att ha glömt hemliga dokument på en kursgård.

I framtiden vill regeringen ge sig själv möjlighet att införa undantagstillstånd och ta kontroll över den lagstiftande makten

Samtidigt ökar korruptionen nu för varje år.

Tidölagets skandal-cv

För er som glömt, ur Tidösamarbetets cv:

Det började lite lätt, med statssekreteraren PM Nilssons olagliga ålfiske.

Sedan kom moderaten Anna Kinberg Batras kompisrekryteringar.

SD:s trollfabrik avslöjades 2024 och ett par månader senare höll partiledaren Jimmie Åkesson stort bröllop med inbjuden gängledare.

Runt förra årsskiftet uppdagades Landerholms misskötsel av sitt uppdrag. Han avgick, vilket också en efterträdare, Tobias Thyberg, snabbt fick göra (han fick dock tillbaka sitt gamla chefsjobb). 

I våras kom även granskningen av utrikesminister Maria Malmer Stenergards köp av aktier i ett försvarsbolag

Utkrävande av ansvar för statsminister Ulf Kristerssons tid som ordförande  för Adoptionscentrum väntar vi fortfarande på. 

Och i somras exploderade nyheten om migrationsminister Johan Forssells sons nazistiska aktivism

Vissa skandaler är helt enkelt politik

Självklart gör även andra partier skandalösa, eller bara idiotiska, saker. Sossarnas lotteri är en ful historia och Transportstyrelsens IT-skandal borde ha utgjort ett varnande exempel.

Men den nuvarande regeringens tillkortakommanden blir extra allvarliga eftersom deras retorik så mycket handlar om skötsamhet och hårdare straff – även för anhöriga. 

Dessutom är det ju så att medier i allmänhet gillar att lyfta allt som kan ha ”skandal” i rubriken. Minst lika stora skandaler är egentligen regeringens långa passivitet mot Israel eller för den delen deras så kallade miljöarbete.

Kompisrekrytering är en säkerhetsrisk

Så vad kan man säga om Tidölagets vandel? Kanske att de bara är människor. Att alla kan göra fel ibland. Att de inte kan hållas ansvariga för sina anhöriga. 

Men det borde ju i så fall gälla alla. Inte bara landets makthavare – som dessutom både vill utöka sin egen makt och övervaka invånarna mer och mer.

Man kan också säga att man inte ska fokusera på enskilda individer, utan på systemfel. För nä, det verkar inte lätt att vara toppolitiker på heltid. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering. Det är nog säkrast att vi slutar ha det så. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”. Foto: Fredrik Persson/TT, Montage: Arbetaren

KD-toppar i bråk med okänd palestinier: ”Uppträdde mycket hotfullt”

Nyheter från TJKD-topparna Edda B. Usch, Teodora Alicescu och David Arrende polisanmäler nu incidenterna där en okänd palestinsk man vid olika tillfällen uppenbarat sig vid partianknutna tillställningar för att ställa till bråk i Gazafrågan. Teodora Alicescu utlyser samtidigt en belöning ur egen ficka till den som kan ge upplysningar som leder till att mannen grips.
– Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips, säger Alicescu till TJ.

Kristdemokraternas partiledare Edda B. Usch har varit i blåsväder den senaste tiden efter sina uttalanden om att ”Israel gör världen en tjänst” med sin krigföring i Gaza, som av allt fler internationella organisationer nu betecknas som folkmord. Usch har även mött kraftig kritik efter sitt utspel om att flytta Sveriges ambassad i Israel till Jerusalem och erkänna Jerusalem som Israels huvudstad – något som skulle stå i strid med internationell rätt. 

Men bakom den dramatik som uppmärksammats i medierna har ett annat, mer personligt och mer omskakande drama utspelat sig för Edda B. Usch. Ett drama som hon och hennes KD-kollegor nu väljer att öppna upp om för TJ.

Oönskad konfrontation under väckelsemöte

Under de senaste månaderna har Edda B. Usch och partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, som också de framträtt som starka förespråkare av krigföringen i Gaza, utsatts för oönskade konfrontationer av en okänd man.

Det hela började enligt Usch vid en konferens med evangelikala väckelsekristna i Jerusalem i maj i år. Den kristna strömning som organisationen bakom konferensen är kopplad till, en strömning som förespråkar politisk sionism som en förutsättning för att Jesus ska kunna återvända till jorden, har blivit allt mer inflytelserik på senare år. Den har, som Uppsalaforskaren Tomas Poletti Lundström skrivit om, fått många förespråkare även i Sverige. Edda B. Usch närvarade vid konferensen som KD:s representant och hoppades på intressanta diskussioner om hur en ambassadflytt till staden skulle kunna gå till. Men förhoppningarna kom på skam när den okände mannen kom in i rummet.

– Den här personen dök liksom upp från ingenstans. Han stack verkligen ut i sällskapet eftersom han var så sjaskigt klädd, i någon sorts beduinutstyrsel, och hade så dålig hygien. Ingen verkade veta var han kom ifrån. Ganska snart började han lägga sig i diskussionerna och prata osammanhängande men högtravande om att mord och dråp är strängt förbjudet, det kändes redan då ganska opassande, säger Edda B. Usch.

Nya närmanden under kristen ceremoni

Men historien slutade inte där. Två månader senare, vid en Israelvänlig ceremoni i Uppsala där Edda B. Usch deltog tillsammans med partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, uppenbarade sig mannen igen. Och nu blev det direkt obehagligt för KD-politikerna. David Arrende berättar för TJ:

– Vi hade just avslutat en fin gemensamhetsskapande stund med en inbjuden pastor som vände sig direkt till Kristus i sitt tal och bad honom uppenbara sig för församlingen och ge vägledning. Kort efter att pastorn sagt sitt dök den här mannen upp, och sedan gick det snabbt utför.

Mannen ska åter ha börjat argumentera mot krigföringen i Gaza och sedan blivit närgången. Teodora Alicescu berättar:

– Han höjde handen och jag antog att han skulle smygfotografera mig, så jag försökte slå bort hans hand. Men då vände han plötsligt andra kinden till, så det blev små revor från mina naglar över hans kind. Jag antar att han varit i slagsmål tidigare under dagen, för han hade äckliga gasbindor runt händerna och såg allmänt sårig ut. Jag blev faktiskt lite rädd att jag skulle ådra mig någon smitta.

Kort därpå skulle Alicescu hålla ett anförande om vikten av att investera i vapenföretag vars utrustning används i Gaza. Men hon blev direkt avbruten av mannen, och nu blev situationen snabbt hotfull.

– Han sade ”Sätt tillbaka ditt svärd i skidan! Alla som tar till svärd ska dödas med svärd.” Jag blev chockad, han uppträdde mycket hotfullt. Jag ser det som ett direkt mordhot, säger Teodora Alicescu.

Edda B. Usch konfronterade mannen och frågade vem han var och var han kom ifrån.

– Han uppgav då att han var född i en ort på Västbanken och att han hade egen erfarenhet av att ha tvingats på flykt. ”Jag är född bland åsnor och får”, sade han, och där och då tvivlade jag inte på den biten heller, för han såg verkligen ut som en lodis.

Vill se skärpta vandelskrav

Kort därpå ska mannen ha gått fram till vapenföretagen Rheinmetalls och Hensoldts utställningsbord och börjat försöka välta borden. Strax därefter försvann han från lokalen, och har sedan dess inte kunnat identifieras.

– Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips om mannens identitet. Han måste gripas till varje pris, säger Teodora Alicescu.

Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”.

– Det känns extra obehagligt att han dykt upp vid två olika tillställningar där jag har närvarat, och dessutom i den här typen av ”fromma rum” som man tänker verkligen ska vara skyddade. Det känns nästan som en personlig förföljelse.

Edda B. Usch ifrågasätter hur mannen kan ha släppts in i Sverige och säger att det inträffade utgör ännu ett argument för att kraftigt skärpa vandelskraven när det gäller vilka vi tar in i landet.

– Om man inte förstår grunderna i den kristna etik och moral som vårt samhällsbygge vilar på har man faktiskt inte här i landet att göra, säger Edda B. Usch.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Det var en katastrof, man bara blir inskyfflad”, säger en av personerna som Arbetaren har pratat med, om Arbetsförmedlingens insatser. Foto: Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

Pärlor i påsar och en pratstund – ”jobbhjälpen blev en begränsning”

Laura fick chans till jobb, men nekades lönebidrag. Josef upplevde att det som skulle vara ett stöd i stället blev en begränsning. Anita beskriver hur hon blev ”bollad mellan olika instanser”. Arbetaren har samlat vittnesmål från personer som lever med nedsatt arbets- eller rörelseförmåga om deras erfarenheter av Arbetsförmedlingens insatser.

Riksrevisionen sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket Arbetaren har rapporterat om. Granskningen visade till exempel att endast tre av tio hade fått ta del av insatser två år efter inskrivning. Arbetaren har nu pratat med tre personer om deras erfarenheter.

Anita: ”Bollad mellan olika instanser”

Anita, som är snart 60 år och egentligen heter något annat, fick en stroke 2016. Efter sjukskrivning och arbetsträning har hon deltagit i olika insatser hos Arbetsförmedlingen. Hon har tidigare haft en så kallad ”särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd” (SIUS).

– Den ena slarvade bort mig. Hon trodde att någon annan skulle ta hand om mig. Sedan skickade hon mig vidare till en man som i sin tur skickade mig till ”Rusta och matcha”, som skickade mig till ”Steg till arbete”. Man blir bollad mellan en massa olika instanser, som lovar att de har kontakter och kan hjälpa mig, berättar hon.

Anita önskar att hon skulle kunna bli introducerad till en arbetsplats som passade henne.

– Inte bara bli inskyfflad på en massa ställen, som i dag då jag lägger säkerhetsnålar och pärlor i påsar. Det hjälper inte mig och leder ingenvart, säger Anita när hon beskriver den arbetsträningsplats som hon är på just nu.

Anita arbetade tidigare som kock och skulle gärna göra det igen, men med anpassningar som skulle göra arbetet mindre stressigt. Hon befarar att hon hänvisas tillbaka till Arbetsförmedlingens insats ”Steg till arbete”.

– Det var en katastrof, det enda är att man kommer till en arbetsplats som inte ger något jobb. Det är inget individuellt program utan de slänger alla i en hög, säger hon. 

I februari skrev tidningen Arbetet att endast mellan 60 och 106 heltidsjobb skapats för de 16 000 personer som har tagit del av insatsen ”Steg till arbete”, sedan starten 2023. Samtidigt betalar Arbetsförmedlingen mångmiljonbelopp till det privata bolag som driver insatsen. I höst väntar beslut om huruvida man ska fortsätta med ”Steg till arbete” eller inte, vilket Arbetet också rapporterat om.

Laura: ”Mycket ansvar på arbetsgivare och sökande”

Laura, som egentligen heter något annat, är utbildad socionom har haft svårt att få jobb.

– Trots att jag har en ganska bra utbildning är det inte så många arbetsgivare som vill anställa. Jag tror att det beror på min funktionsnedsättning och att det finns mycket fördomar och okunskap, säger Laura. 

Hon behöver anpassningar på arbetet då hon har en benskörhetsdiagnos som innebär att hon har smärtor och tar sig fram med rullstol och får hjälp av assistans. 

Från Arbetsförmedlingen fick hon höra att det finns möjlighet till lönebidrag, vilket innebär att Arbetsförmedlingen betalar en del av hennes lön. 

– Jag hittade en kommun som var villig att anställa mig och jag fick ett arbete som socialsekreterare, säger Laura. 

Det var sommar och hennes kontakt på Arbetsförmedlingen hade semester och hade inte berättat vad som gällde. Arbetsköparen gjorde anpassningar för att Laura skulle kunna påbörja arbetet. Vad varken kommunen eller Laura visste var att arbetsköparen behövde ansöka om att få ett lönebidrag och sedan vänta på en utredning och ett beslut om lönebidraget.

Fick jobb men avslag på lönebidrag

I september började Arbetsförmedlingen att utreda om de skulle få lönebidrag och runt slutet av oktober kom beskedet. Avslag. Arbetsgivaren fick inget lönebidrag.

– De sa att jag kunde jobba 75 procent. Men det hade ju gjorts stora anpassningar eftersom vi väntade på lönebidraget. 

Laura är kritisk till att det tar så lång tid att få ett beslut om lönebidrag. Att arbetsköparen behöver invänta beslut, menar hon gör det svårare för funktionsnedsatta att få arbete.

– För en arbetsgivare som kan välja att anställa en person som kan börja direkt är det en stor risk att i stället vänta på ett beslut som kanske blir negativt, säger hon. 

Lång väntan på beslut om lönebidrag

Riksrevisionens rapport visar att anställningarna med lönebidrag har minskat och att detta delvis beror på bristande organisation och styrning. Dessutom bedömer Riksrevisionen att Arbetsförmedlingen inte har prioriterat sitt arbetsgivararbete i tillräckligt stor utsträckning.

Laura är kritisk till att det ska ta lång tid att få ett beslut om lönebidrag. Att arbetsköparen behöver invänta beslut, menar hon, gör det svårare för personer med begränsad rörelseförmåga att få arbete.

– För en arbetsgivare som kan välja mellan att anställa en person som kan börja direkt, är det en stor risk att i stället vänta på ett beslut som kanske blir negativt. 

Laura anser att det är ett problem att det är olika personer som gör utredningen och som fattar beslut om en person har rätt till lönebidrag, då hon upplevde att den som fattade beslutet inte hade en helhetsbild av situationen.

– Det läggs mycket ansvar på arbetsgivare och sökande. Arbetsgivare som vill anställa personer med funktionsnedsättning borde uppmuntras och få allt tillgängligt stöd. Som det ser ut i dag uppmuntrar man det inte alls, säger Laura.

Josef: ”Hjälpen blev en begränsning”

Josef har diagnosen atypisk autism och fick en så kallad SIUS våren 2024. Men Josef tyckte inte att det var ett stöd utan kunde vara kränkande; till exempel uppmanades han att ta med en förälder till mötena. 

– Jag trodde att det skulle hjälpa mig, men blev det mer som en begränsning. Jag var tydlig med att jag inte hade krav på anpassningar utan snarare önskemål, men jag fick höra att jag inte skulle kunna ha en hållbar anställning utan stöd. Det stärkte inte självförtroendet utan fick motsatt effekt, säger han till Arbetaren.

Efter drygt ett halvår bedömde Josef att det skulle öka hans chanser att få arbete att inte ha en stödperson via SIUS, och önskade då att få ta del av insatsen ”Rusta och matcha”. Svaret han fick blev att Arbetsförmedlingens bedömning var att det var SIUS som gällde utifrån Josefs förutsättningar och behov.

I juni i år bestämde han sig därför att säga upp sitt medgivande till SIUS. 

– Eftersom jag inte kände att stödet jag fått i över ett års tid hjälpte mig ville jag byta till något annat. 

Det var när han fick stöd av en arbetscoach på kommunens arbetsmarknadsenhet som han till slut fick ett arbete.

– Det var ett mycket bättre stöd. Jag fick hjälp att förbättra mitt cv och personliga brev. Och det ledde till att jag blev erbjuden ett jobb, berättar Josef, som i dag jobbar med kundtjänst.

Josef tycker att diagnosen inte längre påverkar honom så mycket som tidigare och att SIUS-programmet snarare blev ett hinder för honom i jobbsökandet.

Om Rusta och matcha: ”Katastrofalt, erbjuder i princip en pratstund”

Laura har även tagit del av Arbetsförmedlingens program ”Rusta och matcha”, också det en privatiserad verksamhet där fristående aktörer ska stötta personer som söker arbete.

Den fristående arbetsförmedlingen har visat sig innebära högre kostnader, men inte lägre arbetslöshet, enligt Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisks utvärdering, IFAU. I juni i år hävde Arbetsförmedlingen 94 avtal med 54 leverantörer av matchningstjänster inom Rusta och matcha, då dessa inte hållit tillräckligt god kvalitet.

– Det var katastrofalt, de erbjuder i princip en pratstund, säger Laura.

Hon menar att för vissa kan det vara bra att få hjälp att skriva en cv, men det var inte vad Laura behövde. Hon berättar att hon har högre utbildning än kontaktpersonen hos den privata arbetsförmedlaren. 

– Vi hade ett möte varannan vecka men han visste inte vad han skulle göra, så det blev mer att sitta av tiden. Han sökte svar och råd hos mig, vilket är ironiskt, säger hon.

Laura är också orolig för vad Arbetsförmedlingens strängare krav, som träder i kraft i höst, ska komma att innebära. Regeringen vill att arbetssökande ska vara beredda att flytta för att komma i arbete och har gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att öka den geografiska och yrkesmässiga rörligheten bland arbetssökande.

– Tvånget att söka arbete på arbetsplatser långt bort slår hårt mot personer med funktionsnedsättning. Man kunde tro att funktionsnedsatta var undantagna, men det är de inte. För en person som har hela sitt liv anpassat, ett anpassat boende och assistans, kan det ställa enormt mycket mer krav. Det oroar jag mig för, avslutar Laura.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Den brittiska punklegenden Peter Perrett greps under en demonstration till stöd för Gaza
Peter Perrett greps av uniformerad polis när han tillsammans med tiotusentals Londonbor demonstrerade mot det israeliska folkmordet. Så sent som i våras spelade den brittiska punkikonen i Sverige. Foto: Skärmdump Instagram och Alberto Pezzali/TT

Här grips den brittiska punklegenden för sitt stöd till Gaza

En av de hundratals gripna under helgens massdemonstration till stöd för Gaza i London var den 73-årige punklegenden Peter Perrett från den kultförklarade sjuttiotalsgruppen The Only Ones. Nu hyllas han för sitt agerande av världsstjärnorna i den brittiska popgruppen Primal Scream.

Peter Perrett hyllas nu av bland annat den inflytelserika popgruppen Primal Scream som i sina sociala medier skriver ”Vi är väldigt stolta över vår kära vän Peter Perrett som var en av 532 personer som greps efter att ha demonstrerat mot folkmordet i Gaza”.

Det var i samband med lördagens jättedemonstration i centrala London som Peter Perrett, mest känd som karismatisk frontfigur i legendariska The Only Ones, greps av två poliser. Anledningen?

Han protesterade mot Israels pågående folkmord i Gaza och mot att den brittiska Labour-regeringen kriminaliserat stöd till den pro-palestinska gruppen Palestine Action som bland annat har utfört flera aktioner mot israeliska företag i Storbritannien.

Inlägget på Instagram har fått tiotusentals likes. Foto: Skärmdump Instagram.

Under samma demonstration greps även en blind man i rullstol samt en äldre kvinna i 90-årsåldern för att ha deltagit i protesten som beskrivs som den största i London på flera år.

Slog igenom med den kultförklarade gruppen The Only Ones

Peter Perrett, som slog igenom med den kultförklarade gruppen The Only Ones, är mest känd för att ha skrivit världshiten Another Girl, Another Planet som släpptes 1978. Han sjönk under 80- och 90-talet dock allt djupare ner i ett svårt heroinmissbruk men är i dag fri från sitt drogberoende och har de senaste åren börjat turnera igen.

Förra året släppte han sitt tredje soloalbum The Cleansing som hyllats av kritiker världen över och han spelade så sent som i våras inför slutsålda konsertlokaler i både Stockholm och Göteborg.

Peter Perrett vid en tidigare intervju med Arbetarens Johan Apel Röstlund. Foto: Johan Apel Röstlund

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetsskador och sjukskrivningar på grund av stress ökar bland kvinnor och leder till ökad dödlighet på sikt. ”Lösningen är enkel: Lyssna på de anställda”, skriver chefredaktör Amalthea Frantz.

Amalthea Frantz:
Döden som kommer smygande på jobbet

Skador och sjukskrivningar bland kvinnor ökar – särskilt inom vård och omsorg. Men deras arbetsmiljö blir sällan till braskande rubriker i stora medier och den negativa utvecklingen har pågått länge. Ändå finns massor av konkreta förslag och rimliga lösningar. Var då? Bland dem som jobbar förstås.

Fler och fler blir sjuka av sina jobb. Det gäller alla, men ökningen är särskilt stor bland kvinnor i vården.

Sju av tio anmälda arbetssjukdomar under 2024 avsåg kvinnor, enligt Arbetsmiljöverket. Det handlar om ohälsosam arbetsbelastning på grund av för hög arbetstakt, orimligt låg bemanning, orimligt höga krav och otillräckliga möjligheter för återhämtning. Även antalet anmälda arbetsolyckor som leder till sjukfrånvaro ökar främst bland kvinnor.

Döden på jobbet kan komma smygande 

De allvarligaste olyckorna, de där någon dör på jobbet, får jämförelsevis stor uppmärksamhet. Vi på Arbetaren har bevakat dödsolyckorna extra mycket de senaste åren. Särskilt det tragiska året 2023 då minst 65 människor dog på jobbet i Sverige. Förra året minskade den siffran tack och lov – men landade ändå på minst 43 döda.

De dödsfall som i statistiken räknas som arbetsplatsolyckor drabbar nästan bara män. Men jobb kan vara livsfarliga på flera sätt. Osäkra sätt att försörja sig, som behovsanställningar, vikariat och gigjobb, ökar risken att dö i förtid med 20 procent, enligt en rapport om ”atypiska anställningar” från Karolinska institutet.

I kvinnodominerade branscher bedöms mörkertalen dessutom vara höga vad gäller skador och sjukdomar. Det lär gälla även de allra allvarligaste fallen. För hur anmäler man en utmattning som byggts upp under åratal? Hur utkräver man ansvar för en depression som slutar i suicid?  

Svaren på detta är inte självklara. Men helt klart är att bakom arbetssjukdomarna finns mängder av konkreta, allvarliga problem – som kan åtgärdas.

Avslitna ledband, mordbrand och samvetsstress

Under sommaren har Arbetaren publicerat en serie reportage som skildrar anställda i omsorgsyrken som på olika sätt drabbats av skador, hot och våld, rasism och sexism. 

De berättar om avslitna ledband som inte togs på allvar förrän efter ett år, trots stark smärta dygnet runt. Om dagliga hot, blåmärken och sexuella närmanden. Kokhet soppa kastad i ansiktet. Att tvingas jobba med muskelskador trots att läkare avråder. Mordförsök via en bensin- och gasexplosion som ledde till att två människor dog. Till detta kommer en för många konstant samvetsstress över att inte hinna ge tillräcklig vård och omsorg.

Och alla som påstår att utmattning är en ”flumdiagnos” borde läsa undersköterskan Jasmina Omerovics vittnesmål från intensivvårdsavdelningen i Linköping. Det handlar bland annat om hot från anhöriga till patienter som drabbats av de senaste årens gängvåld. Vissa stal personalkläder för att ta sig in på avdelningarna. I kombination med personalbrist och extremt hög arbetsbelastning ledde stressen till sjukskrivning.

Lösningen är enkel: lyssna på de anställda

Läget i svensk vård har förvärrats i decennier. Det drabbar en majoritet av befolkningen: anställda, men även patienter och anhöriga. Larmrapporter skrivs, förhållanden utreds, människor protesterar. Att den negativa spiralen ändå fortsätter beror på politiska beslut, skenande klassklyftor och att arbetare hela tiden får sämre villkor och mindre inflytande. Det blir inte bättre av att medier är dåliga på att bevaka kvinnodominerade branscher.

För att komma till rätta med problemen behövs förstås långsiktigt förebyggande arbete och att faktiskt följa de regler som finns för arbetsmiljö och rapportering av incidenter. 

Men – den riktiga lösningen ligger i att ge de anställda mer inflytande. Det är vårdarbetarna som är experterna på hur jobbet fungerar och de har svaren.

Vårdarbetare kan lösa samhällsproblem

I våra reportage, och i de många kommentarer vi fått, framkommer till exempel: Att i hemtjänsten åka tillsammans med någon erfaren på de första passen hos en ny person. Att inte ha delade pass så att undersköterskor och vårdbiträden arbetar först morgon och sedan eftermiddag eller kväll, när det är som mest att göra. Kort sagt mer personal i stället för ständiga nedskärningar – det kommer löna sig i längden. Fler utbildningsinsatser, även om rasism och sexism i jobbet. Att ha teknisk utrustning som fungerar – men samtidigt inte behöva ”springa med näsan i telefonerna hela tiden för att ha koll på vad man har för insatser som man ska bocka av med en massa knapptryck”.  Och förstås: att enkelt kunna organisera sig fackligt.

Ett viktigt initiativ är det ganska nystartade syndikalistiska facket Solidariska vårdarbetare, som testar nya sätt att organisera sig och driva frågor. Men många, många fler måste organisera sig och kräva att bli tagna på allvar.

Att ta vara på all den kompetens som finns där ute bland de vårdanställda skulle gagna även patienterna, i förlängningen de anhöriga, och hela samhället. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ambulans på väg, Karlstad utmärkt på karta
Mannen fördes akut till sjukhus där han strax efter olyckan avled till följd av sina skador. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Man död efter arbetsplatsolycka på bygge i Karlstad

En man i 45-årsåldern omkom under måndagen efter en arbetsplatsolycka i Karlstad. Mannen föll från hög höjd i samband med ett byggarbete i stadsdelen Herrhagen.

Det var vid 11.30-tiden på måndagen som larmet kom till polis och räddningstjänst. Mannen ska då ha fallit från hög höjd vid det bygge där han arbetade. Han fördes med svåra skador till sjukhus där han kort senare avled. En förundersökning i syfte att utreda om någon brustit i sitt arbetsmiljöansvar har inletts av polisen.

Hittills i år har minst 31 personer dött på sina jobb, enligt Arbetsmiljöverkets statistik. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Västberlinare läser en extrautgåva av Berliner Morgenpost, torsdagen den 27 februari 1975, med anledning av kidnappningen av kristdemokraten, CDU, Peter Lorenz.
Västtysk polis söker genom bilar efter kidnappningen av CDU-politikern Peter Lorenz 1975. Foto: STR/AP/TT

Den långa tyska hösten – lärdomar från en våldsam tid

Samtidigt som den ökända Röda armé-fraktionen, RAF, genomförde sina dåd var en annan utomparlamentarisk grupp aktiv i Västtyskland: den anarkistiskt präglade 2 juni-rörelsen. Trots deras större folkliga förankring blev även denna rörelse defensiv och marginaliserad, skriver Janne Flyghed, som har läst en ny bok om rörelsen.

Slutet av 1960-talet och drygt ett decennium framåt var en turbulent period i Västtysklands politiska historia. En starkt bidragande orsak var de aktioner som utfördes av den tidens aktiva utomparlamentariska grupper. Mest känd och omskriven är Rote Arme Fraktion (RAF) vars medlemmar utförde flera bankrån, kidnappningar och mord. 

En annan grupp var den anarkistiskt präglade 2 juni-rörelsen. Även de rånade banker, men var mindre våldsbenägna och utförde inga våldsdåd med dödlig utgång.

De genomförde en uppmärksammad kidnappning av den kristdemokratiska (CDU) politikern Peter Lorenz i februari 1975. Om han skulle släppas krävde de att fängslade personer från den utomparlamentariska rörelsen skulle friges. 

En vecka senare frigavs fem politiska fångar som flögs till Sydjemen och strax därefter släpptes Lorenz. Det anses vara den enda framgångsrika kidnappningen i den bemärkelsen: att Lorenz kunde återvända hem utan fysiska skador och politiska aktivister kunde lämna fängelset.

Tyska poliser söker genom bilar efter kidnappningen av CDU-politikern Lorenz.
Västtysk polis söker genom bilar efter kidnappningen av CDU-politikern Peter Lorenz. Foto: Kurt Strumpf/TT

2 juni-rörelsen i ny bok

Om den sistnämnda gruppen har Roman Danyluk och Gabriel Kuhn sammanställt en bok, From Hash Rebels to Urban Guerillas. A Documentary History of the 2nd of June Movement (2024). 

Den är en omfattande samling av texter, intervjuer, pressmeddelanden och pamfletter, författade såväl av enskilda medlemmar som i hela gruppens namn. Sammantaget ger bokens 400 sidor en bra inblick i hur diskussionerna gick inom en del av den utomparlamentariska vänstern Außerparlamentarische Opposition (APO) i (väst-)Tyskland från början av 1970-talet och drygt 30 år framåt.

Det är ingen entydig bild som ges då det funnits, och fortfarande finns, motsättningar mellan enskilda medlemmars beskrivning av vad som hände. 

Flera av dem har även efter hand ändrat sin uppfattning av hur politisk kamp bör föras. Det gör läsningen än mer intressant då det väcker generella frågor om politisk aktivitet och organisering.

Radikalisering efter skjutningar

Sitt namn tog gruppen efter den första av de två händelser som starkt påverkade den tyska utomparlamentariska vänstern. Dels polisens ihjälskjutning av studenten Benno Ohnesorg vid en demonstration mot shahen av Iran i Västberlin 2 juni 1967, dels mordförsöket på aktivisten Rudi Dutschke 1968. En högerextremist sköt honom med tre skott, varav två i huvudet. Dutschke överlevde men blev aldrig helt återställd och skadorna bidrog till hans död 1979, endast 39 år gammal.

En annan faktor som radikaliserade den västtyska vänstern var den tyska statens oförmåga att göra upp med sitt nazistiska förflutna. Det fanns hos den yngre generationen en utbredd uppfattning att föräldragenerationen hade svikit. 

Runt hundra studenter på West Berlin Free University inledde den 21 juni 1967 en hungerstrejk i protest mot arresteringen av Fritz Teufel. Foto: Edwin Reicher/TT

Till stor del handlade det om rättsväsendet. Skulle samtliga jurister som verkat under naziregimen verkligen fått sparken, vilket var tanken med det denazifieringsprogram som antogs efter kriget, hade rättssystemet kollapsat. Därför blev en betydande del av dessa jurister kvar i tjänst efter kriget. Västtysklands förste förbundskansler, Konrad Adenauer, beskrev problemet som att man inte kan kasta ut allt brunt vatten om det inte finns något rent att fylla på med. 

Det resulterade i en del märkliga scener i domstolarna, då flera medlemmar från 2 juni-rörelsen och RAF kom att dömas av personer som hade ett förflutet som aktiva nazister under kriget.

Självkritik om distanserad arbetarklasskamp

Bokens dokument innehåller intressanta analyser av såväl den politiska som den ekonomiska makten i ett kapitalistiskt samhälle. Det blir mer problematiskt när det kommer till vad de menade borde göras för att nå förändring. 

Ett av problemen, vilket också tas upp i den självkritik som finns i bokens senare del, var bristen på legitimitet från dem de sade sig vilja befria. Även om 2 juni-rörelsen hade större legitimitet hos den tyska allmänheten och fler sympatisörer än RAF, så fanns inte heller där någon omfattande och stark koppling till det övriga samhället.

APO:s relation till arbetarklassen beskrivs i en text från 2006 som ”problematisk, och jämfört med 1960-talet i Italien eller Frankrike (maj ´68 i Paris) fanns det mycket färre erfarenheter av gemensam kamp. De kulturella barriärerna och de politiska skillnaderna var enorma”.

När de efter en tid bestämde sig för att gå under jorden distanserade de sig än mer från dem de menade sig vilja befria. Det infann sig en tendens till elitism med en självpåtagen roll som de förtrycktas förkämpar; att veta bättre än dem man sade sig stödja. Det draget var särskilt starkt hos RAF.

Dessutom innebar steget ut i illegaliteten att den politiska kampen riskerade att övergå till defensiva aktioner för att finansiera säkra boenden, bilar med mera; allt sådant som gjorde det möjligt att fortsätta hålla sig gömda. ”När de som är tänkta att vara motståndsrörelsens drivkraft isolerar sig själva, blir hela rörelsen isolerad”, som det beskrivs i ett av dokumenten.

2 juni-rörelsens kritik mot RAF

Vid flera tillfällen framför 2 juni-gruppen kritik mot RAF för deras ointresse för de mest exploaterade: kvinnor, invandrare, ungdomar utan utbildning. Och för att RAF inte ville samverka med ”ett militant proletariat”. RAF:s fokus låg på antikolonial kamp och en strävan att associera sig med internationella befrielserörelser. 

Konflikterna mellan RAF och 2 juni-rörelsen påverkades av att de förstnämndas auktoritära förhållningssätt stod i motsättning till de sistnämndas anarkistiska och mer frihetliga uppfattning av hur politisk verksamhet skulle bedrivas.

Många av de aktioner som beskrivs i boken är reaktiva hämndaktioner. Grupperna ”straffade” politiker, kapitalister och domare och gjorde aktioner för att få ut fängslade medlemmar. Mer framåtriktade aktioner lyser till stor del med sin frånvaro. 

Möjligen skulle bankrånen som gjordes för att finansiera tryckning av propagandamaterial och pamfletter kunna räknas dit. I dessa skrifter pläderas för klasskamp på bred front där öppna organisationer samverkar med de som gått under jorden. Avsikten var att eliminera statens och kapitalets makt, men i stället för att på klassiskt kommunistiskt manér inrätta ett proletariatets diktatur var målet att bygga upp en form av rådsdemokrati.

2 juni-medlemmen Fritz Teufel, vänster, med sin advokat Horst Mahler i december 1967 i rättssalen, anklagad för att ha stört offentlig ordning i samband med shahen av Irans besök i Västtyskland. Foto: Edwin Reichert/TT

Införandet av §129a

Den tyska staten svarade med allt hårdare repression, skärpta straff, mer poliser och omfattande tvångsmedelslagar. Vissa lagar lever kvar än i dag, bland annat den mycket kritiserade §129a som 1976 infördes i den tyska strafflagen. Den gör det kriminellt att starta eller stödja en terroristorganisation.

I likhet med annan lagstiftning av den arten har den efter hand kommit att användas mot andra, även mindre allvarliga beteenden än vad som motiverade att den infördes. En utveckling vi under de senaste åren även kunnat bevittna i den svenska lagstiftningen där allt fler ageranden kan klassas som ”terrorism”.

Trots den tyska statens mycket repressiva respons var stora delar av befolkningen beredda att gå ännu längre. Enligt opinionsundersökningar gjorda på 1970-talet fanns det till och med stöd för att införa dödsstraff för terroristbrott.

Den tyska befolkningen, även arbetarklassen, solidariserade sig med staten.

Ökad repression och statlig kontroll

Så vad resulterade APO:s aktioner i? Blev den bestående effekten att staten fick legitimitet att flytta fram sina positioner? I ett av 2 juni-rörelsens egna dokument från 1978 sägs följande angående den reaktionära offensiv som inträdde i slutet av 1970-talet:

De framgångar som ungdoms- och studentrevolterna uppnådde har inte bara rullats tillbaka, utan staten har stärkts till en punkt där den kontrollerar livet, alla aspekter av livet, på ett sätt som till och med Tredje riket bara kunde drömma om.

Vartefter åren går sker en förändring av medlemmarnas analys av hur de bäst ska agera politiskt. Boken sista del, där de i efterhand ställer självkritiska frågor kring vad som gick fel och vad som kunde ha gjorts annorlunda, är mycket läsvärd. Alltmer ifrågasätter de om inte den politiska förändringen borde komma underifrån, och att de underprivilegierade själva måste själva delta i förändringen, åtminstone tillfrågas. De menar att de borde haft närmare samarbete med olika gräsrotsgrupper och organisationer, till exempel de som var engagerade i antimilitarism, feminism, miljö och inte minst fackligt arbete. 

Här diskuteras hur en politisk rörelse kan balansera mellan att å ena sidan undvika att bli neutraliserad genom indefiniering, och å andra sidan inte bli totalt marginaliserad som alltför extrem.

Hur agera för politisk förändring utan att det blir en symbolhandling över tappat tålamod? Den diskussionen fördes inte i någon större utsträckning i APO-kretsarna i början av 1970-talet. Men de för den i denna bok, vilket kan vara en lämplig startpunkt för dagens samtal om politisk organisering.

Publicerad Uppdaterad