– Gårdens historia sträcker sig ända tillbaka till 500-talet. Under statarsystemets framväxt ökade jordbrukens behov av arbetskraft på flera håll i Sverige och i slutet av 1800-talet var gården Solnas största jordbruk med omfattande mjölkproduktion och trädgårdsodling. Som mest bodde och arbetade 108 personer på gården och villkoren för statarna var usla. Ett av villkoren för att bli anställd som statare var att hustrun skulle arbeta som mjölkerska.
– Lönen, förutom en ytterst liten kontant betalning, bestod i fri bostad (från vilken man kunde vräkas när som helst), ved, spannmål, mjölk, salt sill och ärtor.
– I slutet av 1920-talet kunde gårdens marker inte längre brukas som tidigare, vilket ledde till ett minskat behov av arbetskraft. 1995 köptes Överjärva gård av Solna kommun efter att dåvarande kommunantikvarien Alice Günther länge kämpat för att bevara den ursprungliga miljön. Till sin hjälp hade hon Lars Lagerås, som dokumenterat gårdens samtliga byggnader och forskat fram viktiga fakta om dess historia.
Den inglasade modellen över den väldiga gårdsplanen föreställer livet på Överjärva åren runt sekelskiftet 1900. Grusvägar, lummiga äppelträd, åkerplättar och den relativt nybyggda järnvägen där tåget in mot Stockholm passerar i ett moln av rök.
Gården, då Solnas största jordbruk med tolv mjölkbutiker på exklusiva adresser inne i huvudstaden, var ett nav i kommunen och sysselsatte strax över 100 personer. De flesta statare. Människor på stat. Med lön in natura, ibland brännvin, en liten slant och med ettårskontrakt omöjliga att bryta men för arrendatorn Karl Westerström enkla att upphäva närhelst en arbetare stack upp.
Här bodde de. Tolvbarnsfamiljen i ett dragit rum och kök en trappa upp. Mjölkerskorna, kördrängarna, kogubbarna och ladugårdskarlarna. Rättaren, gårdens arbetsledare, i eget hus en bit bort – han var högst, näst efter Westerström, i den strikta hierarkin som skapade detta samhälle i samhället, som på ett plågsamt sätt gjort sig påmint genom bland annat Moa Martinsons och Jan Fridegårds litterära verk om en mörk del i den svenska nutidshistorien.
Statarsystemet upphörde först 1945, genom ett avtal mellan Svenska Lantarbetareförbundet och Svenska Lantarbetsgivareföreningen. Det skedde efter starka påtryckningar från stora delar av allmänheten, som efter Ivar Lo-Johanssons halvt självbiografiska böcker Godnatt jord, Statarna och Jordproletärerna och via Lubbe Nordströms uppmärksammade radioreportage Lort-Sverige riktat uppmärksamheten mot samhällets mest utsatta, exploaterade och sämst bemedlade.
Tillbaka till glasmontern inne på gårdskaféet. Modellen av den väldiga ladugården med de faluröda väggarna som vetter mot grusgången i mitten. En grind och en gräns. Lätt att öppna och näst intill omöjlig att passera.
– Tant Marianne, som själv växte upp i en statarfamilj på gården, berättade en gång hur de stod där barfota vid grinden och tittade på de andra barnen. De som lekte på gräsmattan vid villan i vita sjömansklänningar. ”Men med dem fick vi aldrig leka, dit fick vi inte gå”, sade hon.
Det är Ninni Reinebo Engström som berättar. Hon är lärare vid Solna naturskola på Överjärva gård och tar varje år emot hundratals barn för att berätta statarnas historia. En historia om slit, släp, vällingklockor och komockor. Öden för tiotusentals familjer.
– Om du tittar på modellen ser du gränsen. De vit- och gulmålade stora husen och kapellet uppe på den lilla kullen. Och på andra sidan, rödmålat med ladugårdar och trånga tjänstebostäder. Där bodde djuren och arbetarna, så var uppdelningen, förklarar Ninni Reinebo Engström, och visar vägen ut mot statarmuseet med små rum inredda som för 100 år sedan.
Statarlängan på Överjärva gård byggdes 1872 och är fortfarande väl bevarad. Inredningen är till största del den ursprungliga. Här rymdes tolv hushåll med järnspis och kakelugn bakom de lövtunna väggarna som om nätterna skyddade mot världen utanför. Världen på gården. En värld av djur och tungt, enformigt arbete fjorton timmar om dagen och ofta sju dagar i veckan.
Standarden var de första åren riktigt skaplig, med statarmått mätt, men allt eftersom åren gick blev de dragiga lägenheterna mer eftersatta. Arbetarnas trivsel var inget som prioriterades av godsägarna eller arrendatorerna på många av Sveriges jordbruk vid tiden runt industrialismens födelse. Till exempel var statarlängan den sista byggnaden på Överjärva som fick elektricitet i slutet av 1930-talet.
– De satt väl ändå inte uppe och läste på kvällarna, eller de skulle åtminstone inte göra det, resonerade Westerström, säger Åsa Holmgren, som är etnolog vid Skansen och som forskat kring statarlivet.
Hon har i samarbete med Els-Marie Ahlstrand bland annat ställt i ordning museet på Överjärva och kan det mesta om livet och villkoren på gården. De har själva träffat och samlat in intervjuer med folk som bodde här ända in på 1930-talet och de för nu deras berättelser vidare. Till exempel den om vällingklockan, ofta symbol för det inrutade livet där ingen tid fick gå till spillo.
Klockan ringde vid sex på morgonen och då samlades folket på gårdsplanen för att få dagens sysslor utdelade av rättaren. Alla utom mjölkpigorna var där, de satt redan hukade i den fuktiga ladugården och mjölkade de många korna innan de trötta gick tillbaka för att ta hand om barnen.
Mitt på dagen ringde klockan för middagsrast.
– Men det var ju mest för att hästarna skulle få vila sig, förklarar Åsa Holmgren och berättar att hon tror Ivar Lo-Johanssons älskade statarskildringar speglar verkligheten på ett trovärdigt sätt.
Som mest bodde 58 barn på gården. När de inte gick i skolan vid Brunnsviken arbetade de. Bar ved, tog upp potatis, passade syskon och gick med slaskhinkarna. Beroende på familjens ekonomi skiftade skolgången.
Många är historierna om hur familjer utan pengar till skor inte kunnat skicka barnen till skolan. Yrket som lantarbetare gick ofta i arv och vid tolvårsåldern tvingades barnen ut för att leta egna jobb, ofta på andra gods i närheten av föräldrar och syskon. Livets gång; skomakare bliv vid din läst.
Men i leran och smutsen fanns också drömmarna om något bättre. Något värdigt och varmare. Sista veckan i oktober varje år gick arbetskontrakten ut. Samma datum i hela Sverige. Slankvecka. Då fick statarna en chans att börja om, söka en drägligare tillvaro på en annan gård.
Överlastade vagnar guppade fram mellan godsen i jakt på nya anställningar och drömmar om ett bättre liv. Drömmar som för många förblev luftslott och som för barnen innebar så många flyttar att utbildningen naturligtvis påverkades.
Ninni Reinebo Engström står i ett av naturskolans rum och visar bilder från livet på gården. Hon förklarar hur hon tänker angående barnen som kommer på besök. Att historien måste berättas för att inte falla i glömska.
– När de kommer hit får de klä sig i statarkläder om de vill och läsa vällingramsor och vi samtalar om statarlivet. Hur man kom till en gård. Knackade på med mössan i ena handen och orlovssedeln, den som visade att man varit nykter och glad i att arbeta, i den andra och förklarade för arrendatorn att förutom sin egen arbetsduglighet hade man också en hustru som var duktig på att mjölka. Barnen är faktiskt väldigt intresserade och blir ofta upprörda när de får höra att ingen hade rätt till semester och att kvinnorna inte hade rösträtt.
När statarsystemet avskaffades blev många statare i stället anställda som lantarbetare med kontant lön. Då hade verksamheten på Överjärva redan minskat kraftigt, de familjer som hade tur kunde disponera två i stället för ett rum med kök.
I dag står gården öppen för allmänheten under helger och går även att boka för guidade rundvisningar. Statarmuseet är öppet första helgen varje månad.
