Maria Johanssons memoarer – del 5

Del 2:

En människa är aldrig mindre än sin största last

1.

Jag kan inte påstå att jag ångrade mig i samma sekund som han trängde in i mig. Det vore att frisera sanningen för mycket. Men efter ungefär tre minuter. Då började jag bli uttråkad.

Vägen dit hade varit rätt angenäm. Kittlande blickar och kittlande spänning. Ett nytt, stort steg, och allt var som upplagt för det. Den halvtomma hotellbaren, mensen som nyligen tagit slut.

Jag ville verkligen ha honom. Först.

Jag ville fortfarande ha honom när jag lirkade ned handen innanför hans byxlinning på hotellrummet. Bara sensationen av att efter så många år hålla i en penis som inte var välbekant var omvälvande. Inte för att den var extraordinär, men den var definitiv annorlunda än Mikaels.

Sedan var det det här med att stoppa in den. Trevligt först, men det tog som sagt inte lång tid innan jag insåg det oundvikliga. Han var tung, han var full, han var trött, han slaknade sakta men säkert i mig. Han skulle inte få mig att komma.

Han grymtade.

Vad vill jag?

Jag vill sluta.

Jag vred mig undan, fick honom att rulla bort.

– Jag vill fortsätta i morgon, sa jag. Vi är för fulla. Du är för full. Och förresten, i morgon vill jag använda min vibrator också, jag har den i väskan.

Han sa något sluddrigt som lät som ”jaha”.

Jag vände mig om och somnade.

 

*

 

Välkomna! säger jag igen.

Varför då?

Välkomna in i Den Nya Marias värld!

Ni kanske har fått för er att det är dags att hoppa av.

Men det får ni inte.

Blondinen i receptionen tittade medlidsamt på mig och sa ”okej”.

Ungefär vid 21.30 lördagen den fjortonde november hade jag checkat ut ur mitt hotellrum. Blondinen i receptionen tittade medlidsamt på mig och sa ”okej”, en kille bredvid började väsa arga saker åt henne. Jag tog fram en lapp och medan jag skrev sa jag att om de absolut ville ha betalt för halva natten eller så, så kunde de kontakta kvinnojouren på måndag. De hade lovat att hjälpa mig med liknande utgifter.

Killen tog lappen. Telefonnumret gick till Statistiska Centralbyråns växel, fast det visste ju inte han.

Ungefär klockan 01.50 samma natt smög jag in på ett rum två våningar ovan det jag själv haft, tillsammans med den redan nämnde berusade affärsmannen, som jag träffat i hotellbaren.

Knappt tio minuter senare rullade han av mig.

 

Morgon följde. Den femtonde november. Affärsmannen verkade oerhört bakfull. Själv var jag nog fortfarande full, om jag ska vara ärlig. Han kisade rödögt på mig och vände sig åt andra hållet. Är du fortfarande kvar?, hade blicken sagt.

Vad vill jag?

Jag vill inte gå än. Jag vill lämna rummet tillsammans med honom, om de i receptionen skulle se mig och börja tjafsa. Och så vill jag ha sex, det har jag förtjänat, det var ju därför jag följde med honom. (Okej, lite var det för att sova gratis också).

Jag försökte inleda en ny sexakt. Han grymtade. Alla delar av honom verkade sova djupt.

Jag tog fram vibratorn. Den vaknade rytande på första knapptryckningen.

Efter tre minuter såg jag hans blodsprängda ögon glimma förvånat åt mitt håll.

Efter fem minuter började jag stöta hårdare med apparaten.

Efter sju minuter såg jag i ögonvrån att hans egen börjat vakna.

Efter åtta minuter gick det för mig.

Några sekunder därefter var han över mig, fortfarande bakfullt klumpig men ändå ivrig.

– Nä, sa jag, fortfarande darrande. Nu är jag för öm. Du missade din chans hörru.

– Snälla, sa han och försökte kyssa mig.

– Hör du dåligt? Och förresten, gå och borsta tänderna, tillade jag.

Han lydde. Han kom tillbaka. Jag hade redan börjat klä på mig.

Han skulle komma att följa mig som en hund.

 

2.

Måndag den sextonde november klockan 10.00 infinner sig Maria Johansson inte på Marianne Lövfeldts rum.

Inte heller svarar hon i den burrande mobilen. Maria Johansson är nämligen på väg till Fredhäll. Hon har tillbringat ännu en natt i affärsmannens rum, och känner sig något mer tillfredsställd. Fast ändå lite smutsig. Trots att hon duschat noga.

Antagligen beror smutskänslan på att hon återanvänder blusen från i fredags. Den luktar förutom svett en aning stekos, får hon för sig där hon skumpar fram på 62:an. Över de lukterna svävar en doft av blandad dam- och herrparfym.

Uthyraren hade ringt vid halv nio. Jo, Maria skulle nog få hyra, men först måste de träffas, och hon ville väl se lägenheten?

Väl framme irrar hon ett tag. Okända trakter det här. Skorna bli leriga. I dag är det inte soligt. Telefonen fortsätter vibrera ilsket, hela tiden ett nummer som ser ut att tillhöra jobbet.

Efter nästan en kvart får hon syn på en liten huslänga som liksom sticker ut från resten av området. Människan sa ju att det var nybyggt! Tänk, Maria Johansson, tänk.

Mycket riktigt är längan den rätta. Tredje våningen.

Fast hon borde kanske ändå skaffa en sådan där smartphone. Slippa irra efter adresser. Hon känner på sig att hon kommer behöva ta sig till många nya platser framöver.

En annan vilja, den rationella viljan att få hyra lägenheten, försöker pressa in henne i Den Gamla Marias form. 

Maria har haft svårt att könsbestämma rösten i luren. När personen öppnar blir det inte lättare.

– Hej, säger Maria.

– Hej, säger den skinntorra människan i morgonrock och granskar henne uppifrån och ned.

Maria vill göra detsamma. Så varför gör hon inte det? En annan vilja, den rationella viljan att få hyra lägenheten, försöker pressa in henne i Den Gamla Marias form. Maria ryser till. Men jo, hon måste hålla masken. Måste ha någonstans att bo. Hon kan ju inte gå miste om det, bara för lusten att följa minsta dumma impuls. Impulsen nu är egentligen att fråga: Är du man eller kvinna?

Maria tittar tillbaka på det rynkiga ansiktet med tonade glasögon och tofsar av rött hår på huvudet, tvingar sig att se snäll och vänlig ut, småle intetsägande.

Efter ytterligare några sekunder verkar granskningen av henne själv vara klar. Människan hummar och tar ett steg åt sidan.

Maria stiger in. En ljus och fräsch lägenhet, fast den luktar lite konstigt. Precis som innehavaren.

– Ja, den är ju ganska stor för att vara en tvåa, gnäller rödhåret bakom henne. Och modern, allt funkar som det ska.

– Mm, säger Maria och kikar in i köket. Jo, fin lägenhet!

Som om hon brydde sig. Vilken egen lya som helst skulle duga.

– När vill du flytta in?

Hoppsan, så var man godkänd.

Maria vänder sig om och ler, hoppas att leendet inte är för brett.

– Så snart som möjligt, gärna!

– Hmm, grymtar människan. Är det bråttom?

Lugn nu.

– Tja, säger Maria. Jag kan så klart vänta ett tag, men visst flyttar jag gärna in så snart som möjligt.

Brrrrr, säger det i fickan.

– Skiljas, var det så?

Maria nickar och försöker se lite lagom lidande ut. Korsar kyskt händerna framför skötet.

Helvete, är det en man eller kvinna? Jag måste göra rätt intryck på människan.

De har stannat mitt i vardagsrummet. En klocka tickar sakta.

– Är det du eller han som vill skiljas?

– Just nu är det nog ganska ömsesidigt, svarar Maria försiktigt och tittar ned i mattan.

– Hm. Ja, det blir väl det. Min fru lämnade mig efter mer än tjugo år, skaffade sig någon yngre förmåga. Så det var hon som ville skiljas, men jag som fick flytta. Hit.

Tack, alla högre makter.

Maria tittar upp, hoppas att ögonen är lite fuktiga.

– Tänk, precis så är det för mig. Han har varit otrogen. Länge. Och jag äger ju halva huset, och ska få ut pengar för det, men just nu … Jag vill bara slippa sova under samma tak som han.

Mannen hummar och tänder en cigarett.

Så klart är det en man, tänker Maria, det ser man ju. Liten och torr och sönderrökt bara. Nu är lägenheten så gott som min.

– Du kan få flytta in i morgon om du vill, bekräftar mannen. Som du ser har jag redan plockat ut det mesta. Saken är-

Hostattack. Maria väntar tålmodigt.

– … saken är den att jag ska testa att flytta utomlands ett tag. Har hyrt in mig i ett hus i Spanien. Solkusten vettu!

Plötsligt har det kommit massa liv bakom de rökfärgade glasen.

– Man vill ju komma iväg innan vintern kommer i gång. När det börjar bli sommar här igen, ja, då får jag se om jag har lust att komma tillbaka. Annars stannar jag fan i mig där. Vad ska jag här och göra? Jag har väntat på pensionen, nu har den kommit. Ungarna träffar jag nästan aldrig. Men de kommer säkert vilja hälsa på i Spanien, ha!

Svadan stannar tvärt, mannen ser ut som om han tänkt spotta på golvet, men ångrar sig. Suger hårt på cigaretten i stället.

Maria fortsätter le och nicka.

– Ja, jag antar att du inte är rökallergiker. Du får väl vädra ordentligt.

– Det är ingen fara.

Brrrrrrbrrrrrrrrr.

– Vi skriver ett kontrakt fram till sista maj, ja, inofficiellt mellan oss två alltså. Onödigt att fråga föreningen, fast de skulle nog ändå inte bry sig.

Nick nick. Fram med kontraktet din jävla skorsten, jag vill härifrån nu och komma tillbaka när du är borta.

Som genom ett trollslag kommer papperen fram. Sedan lite information om förråd och tvättstuga. Och så frågan om jobb och lön.

– Kan jag få uppgifter till din arbetsgivare?

Maria rycker till.

– Självklart, pressar hon fram. Fast …

– Vadå?

– Jo … om du inte absolut måste, så får du gärna låta bli att ringa. Det är en på jobbet som min man haft en affär med. Jag vill inte de ska få veta på en gång att jag flyttar så här.

Maria tittar ned i mattan igen, hoppas att detta ska tolkas som sorg och skam, inte lögn.

– Jaha … Vilken jävel.

– Du kan få se ett kontoutdrag från banken i stället! Jag har helt okej lön, jag har jobbat på sjukhuset i många år.

– Ja ja, det blir nog bra, grymtar mannen. Ta med ett i morgon. Men det är säkert okej.

Brrrrrrrrrr. Ha ha, tänker Maria och försöker låta bli att fnissa till, jag skulle räcka honom luren nu, så skulle han få veta lite om mitt jobb.

– Och en förskottshyra förstås, tillägger mannen.

Maria hickar till.

– Absolut!

Det får lösa sig till i morgon, det.

När hon kommit runt hörnet kan hon inte låta bli att nosa på sin egen hand.

Lite kallprat, sedan skakar Maria den torra handen och lämnar huset med lätta steg. När hon kommit runt hörnet kan hon inte låta bli att nosa på sin egen hand. Rök luktar det, förstås, och något annat … något som påminner henne om jobbet. Något sjukt.

Hon gnider handen mot sidan av jeansen.

Brrrrrrrrrr. Jobbhelvete! Hon måste ringa facket innan hon kan svara ju.

Så fort telefonen stillnat tar hon upp den, besvärjer den att vara tyst medan hon själv bläddrar fram sms:et från arbetsplatsombudet.

 

Sjutton minuter senare är Marias händer smärtsamt kalla och hon darrar lite. Hon har ringt upp och kopplats vidare, pratat och lyssnat, trampat på utan att veta vart. I hennes mage ligger en klump, men det är en klump av lycka och den bara växer.

Facket ska ringa och prata med Marianne Rövfeldt. Maria ska få någon med sig, om hon alls måste gå på möte. Rövfeldt ska till att börja med motivera alltihop skriftligt så att det finns bevis på hur hon agerat. Hon kommer få skit för att hon helt sonika ringde upp Maria och sa att hon inte skulle komma in och jobba. Särskilt om detta inte var förankrat uppåt, och mycket tydde på att det inte var det. Man kan inte bara bli avstängd för grundlösa ryktens skull, hade fackombudet Karin sagt. Och hon hade mer eller mindre lovat att Maria skulle få lön som vanligt för de här dagarna.

Kanske blev Rövfeldt också charmad av Adam, funderar Maria. Hon ser framför sig hur han kom och grät ut i hennes kjolar. Charmad och kåt. Hon ryser till. Ett jävla liv har kärringen rört upp, men det ska hon få sjufalt tillbaka.

Allra mest nöjd är Maria dock över vad Kommunal-Karin anförtrodde henne i slutet. Att sexuella trakasserier på hennes arbetsplats anmälts två gånger de senaste åren. Kvinnor som anmält män. En av männen hade varit i chefs-position, dessutom. Inte hade de männen blivit avstängda och trakasserade, inte. De hade glidit undan i tysthet. Båda fallen nedlagda. En av kvinnorna hade senare självmant bytt jobb.

Kommunal-Karins röst hade stegrats: Det är så jävla typiskt! De ska inte komma undan med det här. Tro mig, vi ska dra upp de gamla fallen som ledningen tystade ner. Det kommer bli media!

Hon verkade nästan ta det hela personligt. Inte Maria emot.

Nu jävlar.

Han var inte så oäven andra gången. Fast han verkade ha någon slags smak för att bli dominerad. 

Maria stoppar ned både mobil och händer i kappfickorna. Antydan till frost i luften.

Framför henne breder Rålambshovsparken med ens ut sig. Maria stirrar oseende ut över den.

Ja, nu jävlar! Egen lägenhet och lön, men slipper jobba. I alla fall för ett tag. Den där affärsmannen verkade ha rätt okej med pengar också, kanske ska hon träffa honom igen. Han var inte så oäven andra gången. Fast han verkade ha någon slags smak för att bli dominerad. Tja, varför inte. Hennes nya energi kan nog räcka till mycket, sådant också. Men vad hette han? Filip var det nog. Maria försöker lägga namnet på minnet. Och hon försöker framkalla hans ansikte. Men hon ser bara en ljusgrå kostym och ett råttfärgat bakhuvud som inte vill vakna.

 

Det pirrar i vaderna. Benen vandrar på lika snabbt som tankarna, går mot rött utan att veta om det. En blåbuss tvärbromsar. Jaså, är jag vid Västerbron.

Maria fortsätter, ut på bron. Vinden sliter i henne. Lyckoklumpen i magen exploderar, stiger som kolsyra i hela hennes kropp, gör henne lätt och rusig.

Hon stannar en bit upp på bron, just där det börjar bli högt. Himlen och vattnet välvs över och in i varandra så man knappt vet var de börjar och slutar. Staden försöker vara gränsen mellan dem, ligger där grå och trist och hård och låtsas obesvärad. Men den lurar inte Maria. Stan vet vad som komma skall.

Stockholm ligger för mina fötter. Det här är bara början.

Så tittar hon ned. På broräcket står klottrat ”Do it! DO IT!!”

Gapskrattet sugs snabbt bort av vinden, men i Marias öron skallar det.

– Ja, jag ska göra det! Men fan inte vad ni tror!

 

 

3.

Jag var segerviss och rusig. Men jag visste också att vissa praktiska saker fortfarande måste göras. Små hinder på vägen till friheten.

Rosig och rufsig (föreställer jag mig) gick jag in på biblioteket vid Hornstull. Det var inte mycket folk där, jag fick genast en datorplats.

Se på tusan, DN hade svarat.

”Vi har aldrig haft någon annons om skilsmässa införd. Om ni skulle vilja ha det så är det enda tänkbara under rubriken Meddelanden. Det är en radannons, utan bild. Vi behöver dessutom ett intyg på skilsmässan.”

Missmod grep mig en sekund. Men min hjärna hade utvecklat en ny mycket bra egenskap, den vände motgångar till energi.

De gör allt de kan för att ingen ska sticka ut i det här samhället, tänkte jag. Men jag ska nog visa dem.

Över hundra kronor per rad ville de ha. Jag bestämde mig för att det nog var bäst att hålla det kort, spara pengar till roligare saker.

Svarade att jag ville ha en annons, tack, och att jag skulle återkomma med text. Samt med en kopia på ansökan om skilsmässa. Sedan skrev jag ut en sådan.

Jag tvekade några korta sekunder innan jag överförde de drygt 9 000 jag hade på sparkontot till mitt personkonto.

Därefter gick jag in på min internetbank. Laddade ned ett kontoutdrag och skrev ut, det var lättare än jag trott. Hoppades att det skulle räcka för gubben, kändes som jag lätt hade kunnat fuska med det. Men det behövdes ju faktiskt inte, LÖN stod det tydligt och regelbundet.

Jag tvekade några korta sekunder innan jag överförde de drygt 9 000 jag hade på sparkontot till mitt personkonto. Varför inte? Ett par tusen av dem skulle väl ha sparats till barnen. Men de hade redan ganska mycket undansatt. Och den största summan, min och Mikaels gemensamma, fanns på hans konto förstås. Eftersom han hade bättre ränta brukade jag överföra dit med några månaders mellanrum. Som tur var, så var det ett tag sedan nu.

 

Just som jag loggade ut från banken dök ett nytt mejl upp i inkorgen.

Biblioteket!

Ja, inte det jag satt på nu, men där jag hade frågat efter böcker.

En lista med cirka tjugo stycken som aldrig varit utlånade.

Herrejävlar vilka tråkiga publikationer. Lyrik. Operatexter. Sagor. Ålderdomligt så det förslog. Men, ska man vara intellektuell får man int’ gnäll’, tänkte jag, mycket nöjd med min egen poetiska insats. Bäst att åka till rätt bibliotek med en gång.

Jag valde ut tre titlar, de som lät minst tråkiga. Uppländska folksägner, Främmande lyror och Valda skrifter av Louis De Geer.

Väl på biblioteket så visade sig bara två av dem existera i sinnevärlden.

Skägget tittade lite lätt beklagande men ganska intetsägande på mig.

– Hade du beställt dem?

Han minns mig inte, insåg jag. Trots allt tjafs när jag var här och frågade så minns han mig inte.

Är jag så jävla alldaglig?

Ja, så klart du är, sa en liten röst åt mig. Du får väl ändra på det.

Ja, jag ska, svarade jag.

Hur som helst hade De Geer försvunnit ut i evigheten, trots att ingen någonsin lånat honom. Jag tog det som ett tecken, och nöjde mig med de andra två.

Man kan aldrig veta, kanske sprang Mikael runt på stan och letade efter mig. 

Där stod jag alldeles fri och inte alltför fattig, med två halvantika böcker under armen och resten av mitt liv i axelremsväskan. Klockan var över två, solen stod redan lågt. Jag bestämde mig för att ta mig bort från Medborgarplatsen, till något mindre centralt ställe. Man kan aldrig veta, kanske sprang Mikael runt på stan och letade efter mig. Bra om han sprang i och för sig, han hade börjat bli småfet.

Hur som helst – mig skulle han inte ta fatt.

Jag tog vägen över de vindlande parkavsatserna där missbrukarna hänger. En väg de flesta undvek om de kunde. Fast, tänkte jag medan jag trampade uppåt, Mikael har faktiskt inte försökt ringa sedan i går kväll, inte ens sms:at. Kanske hade budskapet gått fram till sist.

Jag smet upp runt Mosebacke. Satte mig på en nästan tom pizzeria. Gick igenom alla ingredienser, och valde alla jag tyckte eller trodde var goda. Mozzarella köttfärssås parmesan salami oliver räkor vitlök soltorkade tomater tonfisk parmaskinka kyckling. Bearnaisesås. Och så cola till. Det blev en dyr pizza.

När servitören en kvart senare bar ut den med nollställt ansikte doftade den gott, fast samtidigt ganska konstigt. Jag högg in.

Snacka om smakexplosion. Det var gott, tror jag, för jag slukade det mesta väldigt snabbt. Men efter att jag fått i mig ungefär tre fjärdedelar började det bli kväljande och gå långsammare, fast jag verkligen försökte få i mig hela. Testade att doppa en överbliven tråkkant i bearnaisesåsen, men när jag skulle stoppa i mig den slickade tungan bara av såsen, munnen vägrade ta in resten.

Just då ringde det igen. Jag tappade den fuktiga brödbiten i såsen med ett plopp. Mobilsignalen var på igen, och ganska hög, eftersom Mikael slutat terrorisera mig och jag tänkte att facket eller lägenhetsuthyraren kanske behövde få tag i mig. Jobbsamtalen hade tystnat vid lunchtid.

Men det var Tessan.

– Hej! sa jag.

– Maria? sa Tessan.

– Ja, visst.

– Okej. Hej hej!

Tystnad.

Jag pillade loss en kvarvarande räka och sög i mig.

– Du låter lite annorlunda, fortsatte Tessan.

– Detsamma, tuggade jag fram.

– Eeh, nädå. Jag tänkte höra om du ville ses?

– Jo, det kan vi väl, det var ju ett tag sedan, sa jag nonchalant.

Ärligt talat så ville jag gärna visa upp Den Nya Maria lite grann för gamla Tessan. Den Nya Maria, som jag hittat alldeles utan Tessans självhjälpskurser.

– I kväll? fortsatte Tessan.

Gud, hade hennes röst alltid varit så där enerverande gäll?

– Oj, redan i kväll … Nja, sa min mun medan hjärnan fortsatte tänka: Sov på hennes soffa denna sista natt och spara lite pengar!

– … eller, fortsatte jag högt, ja varför inte?

– Gå ut och äta kanske, sa Tessan och lät lite mer lik sig. Jag vill höra hur det är med dig!

– Jo, sa jag, du kanske redan har hört något via maken? Jag och Mikael ska skiljas.

Hennes röst blev gäll igen.

– Va, nä! Nämen Maria är det sant. Oj, du måste berätta allt för mig.

Knappast allt, tänkte jag.

– Mm. Men du, fortsatte jag och försökte koppla på en sårbar röst, kan inte jag få sova hos dig? Bara i natt. Sedan har jag ett annat ställe att vara på.

– O-okej, sa Tessan. Eh. Jo.

– Perfekt! sa jag. Klockan sex?

– Mm, sa Tessan. Jag fixar något att äta.

– Mm, sa jag och fick lite kväljningar.

En ensam bit salami tittade på mig från tallriken, jag la servetten över.

– Okej, då ses vi om några timmar! fortsatte Tessan.

– Ja! sa jag, och tillade: Tack så mycket Tessan!

– Klart man ställer upp, sa Tessan och sedan la vi på.

 

*

 

Klockan 17.38 tar Maria Johansson en taxi åt nordväst, mot Stockholms största villaområde. Tessans och Anders villa ligger en bra bit från hennes egen familjs mer modesta radhus, men ändå kryper obehaget i Maria. Under eftermiddagen har hon sminkat sig rejält på pizzeriatoaletten och knutit en blekrosa scarf om håret. Funderat ett par sekunder på solglasögon, men kommit fram till att de antagligen skulle generera mer uppmärksamhet denna novemberkväll, inte mindre.

 

Maria är på väg att glömma att betala taxin, ett Hallå! rycker tillbaka henne som ett strypkoppel. Hon fumlar med kortet, sedan skyndar hon lätt hukande mot villadörren. Uppfarten känns som en upplyst scen i framlykteskenet. Trycker frenetiskt på dörrklockan samtidigt som bilen backar bort.

Hon känner blicken i titthålet. När hon öppnar har Tessan försökt ordna ansiktsdragen, men inte lyckats helt. Det finns något förbryllat och nästan skrämt i munnens och ögonens vinklar.

– Heej, säger Tessan och ler lite för brett. Kom in!

Maria vill inget hellre, men stoppas av Tessans famn, just fan, hon ska ju alltid kramas. Maria kramar tillbaka, men hamnar lite för tätt inpå Tessan, det känns nästan oanständigt. När kramen släppt makar hon sig kvickt inåt, råkar trampa på en av Tessans små toffeltår. Tessan grimaserar men säger inget.

– Ursäkta, säger Maria.

Vad i helvete, jag träffar henne och det första jag säger är ”ursäkta”? Det känns inte som Den Nya Maria.

Vad vill jag?

Jag vill fråga henne vad hon glor på och om hon inte tycker jag är snygg.

– Vad du tittar, säger Maria och rättar till scarfen. Är jag inte fin? Du som brukar säga att jag borde piffa upp mig lite mer!

– Joo, säger Tessan och ler nervöst. Lite ovant bara. Men jag gillar det, att du vågar ha rosa!

Hon står där och ler medan Maria kränger av sig kappan. Maria vill inte böja sig för djupt, tolvingrediensers-pizzan verkar ännu ligga hotande nära magmunnen, så hon sätter sig på en låg bänk för att dra av sig skorna.

När hon tittar upp igen står Tessan kvar likadant.

Jag gör Tessan nervös, inser hon. Osäker. Om något, så har det varit tvärtom förr. Är det så här enkelt, att bryta mönstren?

Ingen tvekan längre. Det är Den Nya Maria som kommit för att hälsa på. Och hon är här för att stanna.

– Jo, säger Maria som inser att hon borde svara något på Tessans utseendekommentar. Tack, jag tänkte inte så mycket på att det var rosa, ville mest matcha läpparna med scarfen!

En minnesbild svischar förbi. Hur hon blandade Idominsalva med rött läppstift för att få samma nyans som tyget. Lukterna av en aning härsknat sminkfett, av gammal urin och luftrenare på pizzeriatoaletten.

– Jag ska börja bry mig lite mer om mitt utseende, fortsätter Maria medan hon hänger upp kappan. Prova nya saker!

Tessan skrattar till.

– Ja, det är väl ganska klassiskt när man ska skiljas!

Orden blir en tagg långt bak i Den Nya Marias hjärna. Hon grymtar lite.

Tessan blir snabbt allvarlig.

– Förlåt, det är säkert jättejobbigt alltihop. Du måste berätta, vännen! Vad har hänt?

Maria knycker på nacken, de går båda inåt lägenheten.

– Äh, det känns rätt skönt, säger Maria. Borde ha gjort det för länge sedan.

– Vad tycker Micke då?

Ny knyck.

– Han verkade inte vilja först, men nu kanske han har ändrat sig. Det kommer bli bäst så här.

Tessan nickar sakta, svänger in i köket till vänster. Rosévin på bordet. Maria nickar ja innan Tessan riktigt hunnit fråga.

– Mm, säger Tessan medan vinet kluckar ned i glasen. Sen vet man ju aldrig, ni kanske hittar tillbaka till varandra om ett tag, det är det ju många som gör.

Är det verkligen det? tänker Maria och tar en stor klunk. Är det inte bara sånt man säger?

– Kanske, svarar hon. Allt kan hända. Men först vill jag skaffa mig ett eget liv.

Tessan nickar återigen vist.

– Jo visst. Fast du kommer ju ha barnen varannan vecka förstås.

Orden blixtrar till hårt och kallt. Maria känner sig också hård och kall. Ja, det är ju det normala, varannan-vecka-familjen.

– Jaså, det kommer jag? blixtrar hon tillbaka.

– Va? säger Tessan som står och petar planlöst i den ljumna kycklingsalladen. Ja vi har så mycket att prata om Maria. Ska vi sätta oss i vardagsrummet lite först?

Det luktar parmesan i köket. Maten lockar inte Maria, inte än i alla fall.

– Absolut! svarar hon kvickt och styr inåt huset med glaset i hand, tar en till stor klunk på vägen.

 

Allt ser ut som vanligt. Ändå är det som om Den Nya Maria ser allt i ett nytt ljus.

Tessans vardagsrum som Den Gamla Maria försökt efterapa. Lagom ljust och fräscht, inte plåttrigt men inte heller sterilt. Lagom mycket personlig prägel. Men inget damm och inga sladdhärvor. Otroligt att det bor tre personer i huset, varav en sexåring.

Med ens avundas Maria inget alls i Tessans hus. Just att det är lagom personligt och inte för sterilt, det visar bara hur vansinnigt genomtänkt det är.

Hon har lagt ner sin lilla själ i det, tänker Maria. Och oj vad hon måste städa och skälla på ungen för att ha det så här.

– Var har du resten av familjen då? frågar hon och betonar du en aning extra.

– Anders är på affärsresa, och Lillen är hos mamma, jag tyckte vi skulle få vara för oss själva lite.

Nytt nervöst leende.

– Skönt, säger Maria.

Jag vet nog vad män gör på affärsresor, tänker hon. Vet du det, Tessan?

Hon knuffar bryskt en soffkudde i kontrastfärg åt sidan och dimper ned i soffan. Lite vin skvimpar ut, en droppe landar så klart på den ljusbeiga klädseln.

– Oj, säger Maria.

– Va, spillde du?

Hård glans i Tessans ögon.

– Ja, lite lite grann. Svårt att ha vit soffa, va!

– Den är off-white, fräser Tessan. Ja ja, vänta, jag fixar det.

Maria hinner ta två stora klunkar innan Tessan är tillbaka med fuktig trasa och en saltströare. Hennes mun ser fortfarande hård ut.

Just fan, jag ska ju sova här, tänker Maria. Jag får inte reta upp henne för mycket.

– Förlåt, säger hon snabbt. Jag är lite darrig och konstig.

Tessan kastar en snabb blick på henne, saltar sedan på soffan. Maria försöker att inte fnittra. När Tessan tittar upp igen är ansiktet mjukare.

– Ingen fara. Det verkar gå bort nu. Men, ja, fortsätter hon och sätter sig försiktigt i en fåtölj, hur är det? Du verkar som sagt … annorlunda.

Maria rycker på axlarna.

– Jag är nog lite annorlunda. Jag har väl hittat mig själv äntligen!

Tessan verkar samla mod för något.

– Maria, jag måste fråga det här, bli inte arg. Men … har du druckit innan du kom hit?

Maria blir inte arg, bara förvånad. Hon har inte druckit. Inte sedan i går kväll.

– Nä, säger hon uppriktigt. Verkar det så?

Tessan – ja, hon rodnar faktiskt! Och flackar lite med blicken.

– Å, jag vet inte, men som sagt – du verkar lite annorlunda! Men bara du mår bra, så.

– Mm, säger Maria och tar en ny klunk.

– Så, ja … Gör du det?

– Vad?

– Alltså, mår du bra?

Tessan tar en snabb klunk, kanske är det hennes första.

– Jodå, svarar Maria, det har jag väl redan sagt?

– Mm, jo, säger Tessan och tar en ännu snabbare klunk, men det var ju ett tag sedan vi hördes, eller träffades i alla fall, jag vet inte riktigt hur det varit med dig sista tiden, och såna här plötsliga förändringar i livet kommer ofta efter att man till exempel fått ett sjukdomsbesked, eller något annat omvälvande, ja något fysiskt då. Eller psykiskt. Har jag läst, alltså.

Tessan tystnar äntligen, andas in djupt och gömmer blicken i glaset. Aha, tänker Maria. Hon tror att jag blivit knäpp.

– Nej, säger Maria så lugnt hon kan. Inget sådant.

Vad vill jag?

Jag vill inte säga som det är, det här med all statistik som stämmer in exakt på mig. Jag vill inte att Tessan ska veta det, få alla sina fördomar bekräftade. Hon har alltid tyckt att hon är så jävla fri och modig och lyckad och speciell. Särskilt jämfört med mig.

– Jag bara bestämde mig en dag, fortsätter Maria lagom nonchalant och gör en grandios rörelse med vinglaset. Bestämde mig för att det var dags att börja ett nytt liv.

– Mm, säger Tessan och sneglar på glaset i Marias hand. Jag förstår.

I helvete att du gör.

– Du, fortsätter Tessan med ny, hurtig röst, jag är jättehungrig faktiskt. Jag ska fixa det sista med maten, men sitt kvar här du!

– Okej, säger Maria.

– Akta soffan, tillägger Tessan med en blinkning, men det syns att hon menar det.

Värdinnan halvstänger dörren till köket. Slamrar därinne. Maria ser sig omkring igen, men rummet är verkligen fantastiskt tråkigt.

Vad vill jag?

Jag vill bajsa.

Den mindre toaletten, utan badkar, ligger ute vid hallen. Det mesta därinne är rosa. Maria tittar sig i spegeln. Hon är också rosa. Ska jag verkligen matcha toan, tänker hon.

Läpparna i spegeln har fått en lila ton, svag men fläckvis, av vinet. Maria drar upp det djupare röda läppstiftet och kletar på det i stället.

Utanför är det tyst. Om maten var klar skulle väl Tessan ropa.

Mat. Jag är fan inte hungrig än. Men kanske blir det bättre när jag fått ut lite av den gamla.

Maria sätter sig, magen molar dovt men inget kommer ut, bara gaser. Hon sitter där ett tag innan hon ger upp. Ännu har ingen ropat.

Just när hon reser sig för att spola rör sig något i hallen utanför. Det låter som att ytterdörren öppnas.

Någonting får Maria att bli stilla, inte spola.

En röst, mycket låg, viskande. Svarsrösten är också låg och återhållen, men Maria har inga problem att känna igen den.

Mikael.

Hon står blickstilla. Hör steg smyga inåt huset.

Han behöver inte ta av sig skorna, minsann.

– Maria? skär en basröst plötsligt genom stillheten. Vad håller du på med, jag vet att du är här!

De måste vara i vardagsrummet.

– Ja hon är ju här, jag såg henne för en sekund sen, gnäller Tessan.

Trappan till övervåningen knarrar.

– Du, stanna här nere och håll koll, hör hon Mikael säga.

Maria som just lagt handen på dörrvredet stannar upp igen. Kommer det jävla våpet lyda? Ja, Maria hör henne sucka, det måste vara från vardagsrummet. Därifrån har hon full överblick över hallen.

Det finns bara en sak att göra, och det fort.

 

*

 

Så gick det till när Maria Johansson, 42,5 år, ostraffad, drygt 1,66 lång och med en vikt på vid den tiden antagligen strax över 68 kilo, klättrade ut genom ett fönster och rev sönder sina jeans och delar av sitt ben på en vass fönsterbräda.

Jag såg efterlysningen framför mig. En jävla tur att jag tog med väskan in på dass. Men utan jacka och utan skor – jag skulle bli ett lätt byte om de började springa efter mig. Jag rusade över vägen och in i skogsdungen på andra sidan med en jäkla fart. Inte förrän jag saktade in efter några hundra meter märkte jag hur ont det gjorde i vänstra vaden och under fötterna. Strumporna blöta, och fan, jo, visst var det blod som rann från benet.

Helvete helvete helvete. Tessan, din förbannade jävla subba. Aj.

Jag snubblade ut på en ny, större väg. Vinkade frenetiskt åt bilar. Redan den andra stannade, antagligen såg jag mer sårbar än farlig ut.

En äldre man.

– Jag har blivit överfallen! Snälla, kan du köra mig till polisstationen?

Han gapade och blinkade och sa självklart. Medan han körde kallade han mig flicka lilla och tjatade om att han kunde följa med mig in på stationen och hjälpa mig. Jag svarade undvikande, medan jag i baksätet tryckte bort samtal på samtal från Tessan och Mikael, och däremellan försökte skriva sms. Till slut fräste jag åt honom att jag ville till sjukhuset i stället, för jag hade blivit våldtagen, och jag ville inte ha med några män där.

Jag hatar Tessan, hatar Mikael, hatar hatar hatar, dunkade det i mitt huvud.

Jag tror jag såg tårar i hans rödkantade ögon i backspegeln. Eller, kanske hade han bara sådana där gamla ögon som rinner. Han sa inget mer.

Jag hatar Tessan, hatar Mikael, hatar hatar hatar, dunkade det i mitt huvud.

Försökte koncentrera mig. Vad hade jag blivit av med? Förutom någon som helst vänskap med Tessan, då. Väskan hade jag fått med mig. Böckerna! Jo, de hade jag tryckt ned i väskan ja. Lite smink hade jag nog glömt på handfatskanten. Vad hade jag haft i kappfickorna? Inte mobilen, uppenbarligen. Kanske ett busskort. Förhoppningsvis inga anteckningar med min nya adress på.

Hata hata hata.

Den gamle mannen med Volvon släppte av mig vid Danderyd. Jag minns inte om jag sa tack.

Sjukhusets huvudingång, jag gick automatiskt in, förbi fontänens föraktfulla små kisstrålar. Satte mig och väntade på de obekväma stolsofforna. Försökte lugna ned mig, tänka på något annat än mitt hat.

Snörvlande, sorgsna människor runt mig. Denna sjukhuslukt. Jag hade inte lagt märke till den på många år, den hade blivit en del av min egen kropp. Men nu gav den mig kväljningar.

Min kropp ville rycka och spritta åt alla håll, ville därifrån. Men jag tvingade mig att sitta stilla, vänta och lugna mig, försökte intala mig att det var vad jag egentligen ville.

Jag blundade och tänkte på alla dem som jobbade i det väldiga maskineriet, precis som jag själv gjort alldeles nyligen, fast på andra sidan stan. Försökte känna stolthet över deras arbete. Sedan försökte jag tycka synd om dem. Sedan förakta dem.

Men jag kände ingenting. Inte ens hat.

När jag kommit så långt vibrerade min väska och jag spratt till. Ja, det var Filip som svarade på mitt sms. Jag reste mig värdigt, gick ut, bort från lukten, väntade i den obarmhärtiga blåsten med en känsla av att ha segrat.

 

*

 

Jag lurade honom inte. Det var inte som att jag sa att jag skulle gifta mig med honom.

Vad han fick för sig är bara hans eget fel.

Affärsmannen Filip från Falun. (Gud, det låter som en limerick. Fast jag kan fortfarande inte komma på några rim på ”Falun”, trots min nya intellektuella utveckling.)

Filip var inte gift och otrogen, som jag hade förutsatt. Han var ganska nyligen frånskild. Han kom och hämtade mig i taxi trots att han egentligen varit på centralstationen för att fortsätta till Göteborg när jag sms:ade. Han kramade om mig. Jag förvånades över hur tacksamt jag tog emot kramen. Det var som om jag behövde den, behövde vad som helst, för att dämpa det svarta hatet.

Jag berättade inte om Tessan. Jag sa att jag gått med på att träffa min man som tjatat om det, och att han blivit hotfull, att jag blivit rädd och flytt. Ville inte säga att han verkligen misshandlat mig, orkade inte med ännu en man som tjatade om att gå till polisstationen.

Jag ville att affärsmannen Filip från Falun skulle ta hand om mig på andra sätt.

 

Vi tog in på ett nytt hotell, i Gamla Stan den här gången. Inte lika affärsmässigt, men ganska mysigt. Han beställde upp frukt och drinkar till rummet. Han försökte ge mig tafflig massage. Han verkade nästan förskräckt när jag tog initiativ till sex, som om han var rädd för att skada mig. Men sedan lyssnade han mycket uppmärksamt och gjorde precis som jag sa.

 

Och när jag bad honom om ett litet lån, till min nya lägenhet, sa han ja utan att blinka.

 

*

 

En och en halv månad senare kommer det vara mörker, neonljus, skabbiga palmer. Affärsmannen från Falun darrar okontrollerat i ett hörn av ett annat hotellrum, drygt åtta tusen kilometer från Stockholm.

Jag lägger pengarna framför honom men han tar dem inte.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
13 hours sedan

Gävlar vad trevligt!

Fyra timmar i Gävle och vi har fått exempel på både superengagemang och next level-oengagemang. Berättar mer om det längre ner i inlägget.

Ni får ha överseende nu med att vi testar oss fram med text och ljud och bild och så, här kommer iallafall en liten video där vi snackar om våra förväntningar på väg ut mot intervjuerna:

Jo, visst var det här i Gävle som medlemmar ur aktivistgruppen Gretas gamlingar beskrev hur de blev puttade av en moderat riksdagsman utanför Stadshuset, som själv menade att det var “orimligt” att gruppen fått tillstånd att demonstrera på den aktuella platsen och hävdade att han gick emellan två demonstranter för att komma in.

“Var det inte en väldigt bra plats att få demonstrera på”, var det folk som invände. En plats där medborgarna kan komma nära makthavarna och får framföra sina åsikter.

Och här i Gävle har det varit flera typer av extremväder de senaste åren – bland annat de enorma skyfallen 2021, som enligt en rapport från myndigheten som då hette MSB bara var en “föraning” om vad som väntade i framtiden.

Greta och jag minglade iallafall runt på Gävles centrala gator. Det var lite trevande, både för oss att komma över spärren och våga fråga och att få människor att våga vara med. Flera av dem vi frågade gick med på att snacka anonymt men många sa också blankt nej. Majoriteten efter att först ha frågat vad det handlade om.

– När vi svarade och sa att det handlar om svensk politik eller att vi är ute och gör intervjuer inför valrörelsen, då sa jättemånga “nej, då vill jag inte vara med” eller “jag kan inte tillräckligt mycket”, sa Greta sen när vi pratade ihop oss om våra reflektioner efteråt.

Många verkade ha en upplevelse av att man behöver ha “körkort” för att få uttrycka sin åsikt. Som att man måste kunna vissa saker eller vara superintresserad av politik för att få uttala sig.

Men Gävle bjöd också på engagemang. Faktiskt redan innan vi ens kommit fram. Flera av mina (det är Alexandra som skriver) kompisar och bekanta som kommer från Gävle översköljde mig med tips på grupper, platser och personer som på olika sätt engagerar sig i motstånd eller civilsamhälle. Min erfarenhet från åren på Dagens Nyheter är att för mycket förberedelse ibland kan leda till att man nästan vet hur reportaget kommer att bli redan innan man åker ut och så vill vi inte att det här ska bli. Men det är förstås en balans så alla tips vi får in tas väl omhand och vi hoppas till exempel att vi kommer tillbaka till en plats som Gävle – kanske redan på hemvägen från den här turen norrut.

Vi blev väldigt fint välkomnade till staden! Flera personer frågade vad vi gjorde och om de kunde hjälpa oss med något. Bland annat en man som stannade sin bil och klev ur, strax efter att vi börjat gå från Centralstationen. Han bar keffiyeh och tackade Greta för allt hon har gjort, inte minst för Palestina, och sa “vill ni ha skjuts någonstans eller hjälp med vad som helst”. Väldigt vänlig!

Vad tyckte Gävleborna då?

– Det var väldigt mycket kritik mot regeringen, sammanfattade Greta.

– Jag tror inte att vi har träffat en enda som har varit någorlunda insatt i politik som har haft någonting positivt att säga om regeringen här – eller det politiska klimatet i Sverige överhuvudtaget.

70-årige Claes träffade vi i Agnes kulturhus. Han sa:

– Det är rent katastrofalt. Vi har inte haft en sämre regering sedan 1917 med hungerkravallerna. När Hammarskiöld var statsminister. Jag drömmer om att få vakna någon morgon och inte se de här fyra stolarna som står där, och kommer med något nytt dumt förslag. Varenda dag.

Vad skulle du vilja se som var annorlunda? frågade jag.

– Ja, det satsas ju på fel saker. Det som jag tycker är viktigast satsas det överhuvudtaget inte på. Istället så satsas det på fängelser, poliser och militärer. Och skattesänkningar! Och så lånar man pengar till militären för att kunna sänka skatterna.

Vad tycker du man borde satsa på istället? frågade Greta.

– Skola, sjukvård och omsorg. Och, ja. Det är väl det.

Hur tänker du inför framtiden? frågade jag.

Claes, 70 är kritisk mot regeringen.

– Jag är inte särskilt optimistisk, ska jag säga. Man ser att högernationalisterna och fascisterna går framåt i princip i varenda land. Och motsättningarna ökar i varenda land. Så jag ser inte särskilt positivt på det hela taget… Men… Ja, jag vet inte. Hur man skulle göra för att det är ju i princip i varenda land så går det emot höger, sa Claes och sen tog han sats:

– Om man ska ta lite historia. Det började 1979 eller 1980, när Thatcher och Reagan kom till makten och införde nyliberalismen, sa han och fortsatte beskriva hur socialistiska och socialdemokratiska partier inte gjorde motstånd utan lät nyliberalismen sippra in också i deras politik.

– Så då tänker väl folk att “då röstar jag väl på högern då” och det där… Jag har svårt att se att det ska kunna ändras så lätt. Vilket ju är nödvändigt då om det ska kunna förbättras här i världen.

Hur tänker du kring klimatförändringarna och framtiden?

– Man struntar i Kyotoavtalet eller vad det heter och driver istället på med mer investeringar i fossilt… Så, ja. Det kommer ju inte gå något vidare bra. Och man kommer försöka komma undan genom att säga att att “folk vill ha det så här” – trots att undersökningar, iallafall i Sverige, visar att folk är villiga att göra ingrepp i sin vardag för att minska koldioxidutsläppen. Man går inte riktigt i takt där.

Jag är inte ute efter något falskt hopp. Men om du ser dig om i samhället idag, finns det något som ändå ger dig hopp? Någon eller några som gör något som ger dig energi eller framtidstro?

– Det är ju små grupper bara. När man drar samman COP-konferenserna så blir det ju ingenting av det hela. Jag ser ingenting så här rätt ut i luften som kan göra det bättre, tyvärr. Utan det är enskilda personer och det räcker inte.

Finns det något som skulle kunna få dig att ge dig ut på gator och torg och protestera? Något du bryr dig om så mycket att du kanske skulle bli aktivist eller demonstrant eller på något annat sätt engagera dig?

– Just nu lider jag av en sjukdom som gör att jag orkar nog inte hålla på med det. Tyvärr. Men annars skulle jag gärna göra det.

Tror du att det finns någonting som skulle kunna trigga en start rörelse i Sverige, någonting som bubblar där ute?

– Du säger ju bubblar. Problemet är att det bara bubblar lite, det är ingenting som jag kan se som… Jag kommer inte på någonting iallafall som kan förbättra det.

Det är inte en jätteljus bild du målar upp.

– Nej, det är det verkligen inte. Men det är ju verkligheten som den ser ut just nu. Och fortsätter den så blir det ingen ljus framtid, utan då blir det bara mörkare och mörkare.

Som motpol till den politiskt engagerade Claes var två kvinnliga förstagångsväljare, båda 18 år. De ville vara anonyma men kunde tänka sig att bli intervjuade, vi kallar dem Anna och Elin. De svarade mer eller mindre unisont så deras svar presenteras som ett och samma här:

– Vi har aldrig röstat innan. Jag har inte så många tankar kring hur jag ska rösta, jag har inte bestämt mig riktigt.

Vad tror du det kommer vara som avgör vad du kommer rösta på?

– Jag får väl prata lite med familjen. Kolla lite vad de känner och se hur det är. Kolla lite mer vad alla de här gör för någonting och hur de vill göra…

Har ni några frågor som ni bryr er om lite extra?

– Alltså egentligen bara vad de vill göra med samhället. Typ så.

Är det mer vardagsfrågor eller stora internationella frågor ni bryr er om?

– Gud, vilken svår fråga. Alltså egentligen vad de vill göra, vad de vill göra bättre.

Är det något du själv tänker skulle behöva bli bättre?

– Oj… Ja. Hmm…

Känns det för avlägset för att kunna relatera till?

– Ja, typ. Jag känner mig inte så insatt i det. Men jag vill ju att den rätta ska vinna såklart.

Finns det någon anledning till varför ni inte engagerar er mer?

– Det är nog bara för att det är första valet. Eftersom vi inte har röstat innan så har det inte angått oss. Om vi hade fått rösta tidigare så hade vi varit mer insatta.

Har ni varit engagerade politisk? Gått i någon demonstration eller så?

– Nej, faktiskt inte.

Finns det något som skulle kunna trigga ert engagemang tror ni? Vad skulle det i sådana fall vara?

– Jag vet inte vad det skulle vara… Om det hade hänt något nära mig, som hade påverkat mig mer.

Om vi tänker bort politiska partier och sånt. Vad bryr ni er om? Finns det människor i er närhet som står er särskilt nära eller saker ni tycker är viktiga ska fungera?

– Gud vad svårt…

Det blev tyst en stund.

– Familjen är ju viktig. Vi är väldigt nära familjen, att det ska fungera och så… Eh. Ja. Har vi något mer?

När vi avslutar intervjun förstår vi att Anna och Elin ska ta studenten från frisörprogrammet i vår. Så nu är det fullt upp med förberedelser.

Blir det frisör i framtiden eller något annat?

– Något annat, sa båda två.

En helt annan fråga, sa plötsligt Greta. Ni som har pluggat nu till frisör: är det jättetydligt att den här frisyren är hemmaklippt?

– Nej, du passar ju i det. Det skulle jag inte säga. Så du har gjort det hemma? Själv, liksom, med en vanlig sax?

Ja, svarade Greta.

– Men vet du, du rockar det.

Det var något med svaren från de här förstagångsväljarna som kändes… Sorgligt. Både Anna och Elin var vänliga och artiga, tog sig tid att prata med oss och ansträngde sig för att svara på frågorna. Det var trevligt att prata med dem! Men det faktum att de inte verkade ha reflekterat över vad som var viktigt för dem i livet, vad de brydde sig om, det satte sig i mig.

Vi träffade ytterligare några fina människor i Gävle. En 21-åring och en 30-åring som gick på folkhögskola i stan och hade skarpa politiska analyser. Mer om dem en annan dag för det här blogginlägget är redan alldeles för långt (tror jag?). Vi avslutar med 37-årige Salar som beskrev läget i svensk och internationell politik som tumultartat.

– Vi skulle behöva mer kärleksfulla dialoger där ute för att komma någonstans, sa han och när vi sedan avslutade intervjun kom en hel klunga med tonåringar och bad att få ta bild med Greta.

När gruppen hade skingrats kom en man fram – till Salar – och bad att få ta en bild med honom. Viss förvirring uppstod men han sa ja och det togs en bild, tackades och mannen gick igen.

– Jag tror han trodde att det var jag som var känd, sa Salar och skrattade.

Nu tuffar vi fortsatt norrut – mot Umeå! Stay tuned.

Publicerad Uppdaterad
20 hours sedan

Videohälsning från Gävle!

Journalisten Alexandra Urisman Otto och aktivisten Greta Thunberg är på plats i Gävle.

Publicerad Uppdaterad
22 hours sedan
Strejkvarsel på Chopchops matfabrik i Rosersberg utanför Stockholm
Den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop har de senaste åren fått hård kritik för sin dåliga arbetsmiljö. Foto: Jessica Gow/TT

Facket har fått nog: Varslar om strejk på populära snabbmatskedjan


Det fortsätter att storma runt den svenska snabbmatskedjan Chopchop. Om företaget fortsätter vägra teckna kollektivavtal hotar fackförbundet Livs nu med strejk på företagets matfabrik utanför Stockholm.

Efter upprepade larm om brännskador, övervakning och allmänt dålig arbetsmiljö har den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop de senaste åren fått hård kritik från fackligt håll.

I granskningsserien Rädslans restaurang har tidningen Arbetet i en rad reportage beskrivit livrädd personal som utnyttjas av företaget.

Nu blåser det upp till strejk på Chopchops fabrik Gigachop, där stora delar av maten styckas och hanteras, i Rosersberg utanför Stockholm.

Bolaget vägrar kollektivavtal

Det här sedan bolaget vägrat teckna kollektivavtal för de anställda vid fabriken.

– Det stämmer, även om vi inte vill kommentera något innan varslet verkställs. För vår förhoppning är naturligtvis att få till ett kollektivavtal innan dess, säger Matilda Antonsson på Livsmedelsarbetarförbundets pressavdelning till Arbetaren.

Chopchop har sedan starten 2011 snabbt etablerat sig på ett fyrtiotal orter runt om i landet. Deras inriktning på asiatisk mat har blivit populär och idag har kedjan restauranger från Lund i söder till Umeå i norr.

Men nu varslar alltså facket om strejk. Om inget kollektivavtal skrivs under lägger personalen i matfabriken ned sitt arbete den 3 mars, förklarar Matilda Antonsson för Arbetaren.

Den planerade strejken gäller alltså bara arbetarna vid matfabriken. Tidigare i år har Hotell- och restaurangfacket, HRF, inlett förhandlingar om kollektivavtal för de anställda på företagets restauranger, rapporterar tidningen Hotellrevyn.

Publicerad
2 days sedan

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Hej! Vad kul att du har hittat till den här bloggen som handlar om vad fan man ska göra som väljare i Sverige år 2026. Vi som ställer oss den frågan är Greta Thunberg (hon behöver ingen närmare beskrivning) och Alexandra Urisman Otto, det är jag som skriver. Jag är frilansskribent för Arbetaren och har tidigare jobbat som reporter på Dagens Nyheter i nästan ett decennium.

Greta och jag har rest en del tillsammans tidigare. Vi möttes första gången i oktober 2018 när jag (som då egentligen var kriminalreporter) motvilligt hade gått med på redaktörens förslag att “åka ner till riksdagen” där det satt “en tjej med en skylt”. Sedan dess har jag, ofta tillsammans med fotograf Roger Turesson, skrivit ett gäng intervjuer, reportage och till och med en bok om henne. Jag har följt Greta på tåg genom Europa, i elbil på amerikanska prärien och mötte henne till havs när hon kom till Europa efter sin andra seglats över Atlanten 2019.

Nu ska vi ut och åka igen.

I förra veckan varnade forskare för att världen kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas. Vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall, där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Samtidigt präglas det politiska samtalet av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs.

Med det som backdrop tänkte vi, en aktivist och en journalist, ge oss ut i landet. Längs vägen kommer vi förstås att presentera oss närmare och bjuda in dig som läser till våra analyser av det vi hör och ser runt om i Sverige och till känslorna det väcker hos oss. Kanske kan det bli en och annan flamsig stund när energinivåerna är låga. Men framför allt vill vi dela med oss av historier, tankar, farhågor, drömmar och förhoppningar hos människorna vi träffar. Vi tror att det finns en berättelse om Sverige 2026 att hämta här, i väljarna, medborgarna, svenskarna eller hur man nu än väljer att beskriva dem som allt handlar om. Vi vill sätta mikrofonen vid deras mun istället för att trängas med alla andra mikrofoner i riksdagens presskonferensrum.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm härom veckan.

Ja, vi har tjuvstartat i huvudstaden och ni kommer få läsa och se vad som hände då snart. Men först (redan imorgon!) drar vi norröver – hoppas ni hänger med oss här på bloggen.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1
Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto kommer för Arbetarens räkning resa genom Sverige för att prata med väljare inför det svenska riksdagsvalet i höst. Foto: Greta Thunberg

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Finns det något hopp? Något motstånd? Och vad fan ska man rösta på? Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto ger sig ut på en resa genom Sverige för att söka svar.

Vad är det ni tänkt göra?
– Vi ger oss ut i Sverige tillsammans inför valet 2026. Greta Thunberg med målet att få en bättre förståelse för vad som krävs för att bygga en verklig solidarisk gräsrotsrörelse med rättvisa i fokus. Och jag dels för att skriva om hennes sökande, dels för att sätta medborgarna i fokus inför valet 2026. Arbetarens läsare ska få väljarintervjuer i stället för partiledarintervjuer. De ska få träffa riktiga människor och få ta del av deras tankar, förhoppningar och farhågor. Och de ska få en fördjupad förståelse för vad som faktiskt står på spel, i stället för intetsägande politikersvar, säger Alexandra Urisman Otto.

– Vi ska åka runt genom landet för att söka efter motstånd, idéer, hopp samt svar på frågan om vad man som väljare 2026 ska göra, när det politiska samtalet präglas av faktaresistens, och när det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs. Motståndet i Sverige, de som kämpar för rättvisa, är fragmenterat och ofta demoniserat. Vi måste belysa de här rörelserna, och gå samman i dem – för att bli starkare och presentera faktiska alternativ: till dagens politik och till de våldsamma politiska och ekonomiska system som sätter kortsiktig vinst före mänskligt och planetärt välmående, säger Greta Thunberg.

Hur kom ni på den här idén?

– Eskalerande klimatkris, folkmord och urholkning av grundläggande internationell rätt – frågor som hotar allt och alla vi bryr oss om – är till synes frånvarande i den politiska debatten inför valet. Jag är långt ifrån ensam väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar. Idén kom från desperationen av att inte veta vad jag ska göra, som medborgare och som aktivist. Därför vill jag dels personligen höra andras tankar om vad som måste ske, dels ge plattform till dem som faktiskt drabbas av den extremistiska politik som förs – i en valrörelse som präglas av rösterna från dem som fattar besluten men oftast inte drabbas av dem, säger Greta Thunberg.

– Också som journalist kan jag drabbas av en känsla som liknar apati inför det enorma gap som finns mellan utmaningarna som Sverige och hela mänskligheten står inför – och den rådande politiska debatten här hemma. Greta Thunberg och jag har olika roller men ser båda att det relevanta i det här läget är att vända blicken mot medborgarna, väljarna. Mitt mål är att genom personerna vi möter kunna hjälpa Arbetarens läsare att orientera sig i valrörelsen 2026. Vad är viktigt på riktigt just nu? I den här bevakningen blir det inga politiska punchlines eller metadebatter som tar fokus från de människor det egentligen handlar om, säger Alexandra Urisman Otto.


Aktivist och journalist. Hur tänker ni att era roller kommer att komplettera varandra i det här projektet?

– Givetvis har vi olika roller och vi är övertygade om att läsarna är smarta nog att se det. Jag kommer att göra journalistik som jag alltid gör och väva ihop relevant fakta med det vi upplever på plats ute i landet. För läsarna hoppas jag att det kommer att bli en lärorik och i bästa fall ögonöppnande rapportering och som bonus får man en inblick i de udda situationer som ofta uppstår kring Greta Thunberg. Mer än något annat är mitt mål att hjälpa Arbetarens läsare att få svar på frågan: ”Vad fan man ska göra som väljare 2026?”

– Jag är väldigt öppen med mina åsikter, och folk vet för det mesta var jag står, vilket ofta skapar intressanta diskussioner. I den här situationen har jag ju även en plattform jag måste använda för att sätta fokus på de frågor som måste upp på agendan, och jag vill veta vad folk anser att jag och andra aktivister bör fokusera på och framförallt vad som skulle krävas och hur vi ska anpassa rörelsen för att just du ska gå ur din bekvämlighetszon och bli aktivist. Men jag är även en väljare som så många andra känner mig desperat, men vägrar falla in i apati. Hopp kommer från handling, men det är svårt att skapa hopp när man inte vet vad man ska göra, säger Greta Thunberg.

Med på resan, för filmning och klippning, är också Helena Molin, till vardags regissör och manusförfattare och aktuell med filmen Strejkarna. Följ resan på Arbetaren.se och bloggen Vad fan ska man göra?

Publicerad
6 days sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
6 days sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad