Amiensdeklarationen i anarkismens skugga

Amiensdeklarationen, ett grunddokument inom den syndikalistiska teorin, fyller 110 år. Kristian Falk undersökte i en radarartikel 2006, 100 år efter undertecknandet av deklarationen, den debatt inom arbetarrörelsen som den kom att följas av och spekulerade om huruvida syndikalismens lärdomar har relevans i vår samtid. Vi återpublicerar här hans text.

Radar
Minnesplakett över Amiensdeklarationen vid entrén till Faubourg de Noyon-skolan på rue Rigollot i Amiens. Än i dag utgör deklarationen en referenspunkt inom fransk fackföreningsrörelse.
Foto: Thierry80/Wikimedia Commons

I oktober 1906 antog syndikalismens pionjärer i Confédération Générale du Travail (CGT) den så kallade Amiensdeklarationen. Än i dag utgör detta dokument en referenspunkt inom fransk fackföreningsrörelse. Många av dåtidens anarkister uppfattade dock den organiserade klassrörelsens fackliga linjer och anspråk på självständighet som en provokation. Särskilt utmanande var att CGT med generalstrejken förkastade diverse revoltstrategier och ackompanjerade sitt oberoende med parollen: Le syndicalisme suffit à tout (”Syndikalismen är sig själv nog.”).

Kristian Falk är ekonomhistoriker och medlem i Enköpings LS av SAC Syndikalisterna.

Ställd inför den reellt existerande syndikalismen har internationell forskning avvisat myten om CGT:s ideologiska mognande som en tvetydig utväxt från anarkismen. Historikern Bruce Vandervort menar att blanquismen rentav överflyglade anarkismen inom fackföreningarna. Vi bör således betrakta centralgestalten Fernand Pelloutiers uttalande 1895 att fackföreningar var ”praktiska skolor i anarkism” som en klyscha med begränsad räckvidd.

Syndikalismen i Frankrike har två organisatoriska källsprång: fackföreningen (le syndicat) respektive arbetsbörsen (le bourse du travail).

Syndikalismen i Frankrike har två organisatoriska källsprång: fackföreningen (le syndicat) respektive arbetsbörsen (le bourse du travail). Den sistnämnda är en intressant hybrid av proletär organisering, som växte fram vid sidan om syndikaten i slutet av 1880-talet. Primärt var de arbetarförvaltade arbetsförmedlingar – finansierade med kommunala bidrag.

Detta ekonomiska beroende kritiserades skarpt av blanquister och anarkister. Trots tvivelaktig finansiering utvecklades arbetsbörserna till ett dynamiskt forum för en ny typ av rörelsebaserat politiskt projekt. Vid sidan om bibliotek och bildningsverksamhet tog denna nya institution på sig en facklig roll som blev svår att avgränsa gentemot existerande fackföreningar. Ett gemensamt samarbetsorgan på nationell nivå tillkom 1892: Fédérations Bourses du Travail (FBT).

 FAKTA

– Den franska arbetarrörelsens splittring kring förra sekelskiftet kan beskrivas som sekter med ett starkt karismatiskt ledarskap, eftersom fraktionerna ofta var uppdelade efter respektive grundargestalts namn. De så kallade broussisterna (även benämnda possibilister) efter Paul Brousse var reformister och de revolutionära allemanisterna efter Jean Alleman. De ortodoxa marxisterna kallades guesdister efter Jules Guesde. Blanquisterna var efterföljare till den legendariske Louis Blanqui, som deltagit i revolutionerna 1830 och 1848 samt Pariskommunen 1871.

– På likartat sätt var anarkisterna uppdelade i olika riktningar. Mutualisterna hade Pierre-Joseph Proudhon som anfader, individualisterna Max Stirner och Michail Bakunins efterföljare kallade sig kollektivister. De kommunistiska anarkisterna var delade mellan Kropotkins anhängare respektive Malatestas.

Samtidigt blev syndikaten alltmer självständiga och pådrivande i arbetet med att 1895 bilda CGT som landsorganisation. Samma år blev Pelloutier generalsekreterare för FBT. Paradoxalt nog var han som anarkist mer benägen än andra till självfostran, medan den lika inflytelserike blanquisten Victor Griffuelhes framträdde som renodlad aktivist med en viss antiintellektuell retorik. Pelloutier blev den som särskilt underströk arbetsbörsernas roll för arbetarklassens självfostran. Inte bara i produktionsteknisk mening, utan främst som en bred och offensiv proletär offentlighet. Pelloutier såg arbetsbörserna som en politisk arena med stor revolutionär potential utifrån fyra uppgifter: inbördes hjälp, skolning, propaganda och motstånd.

Pelloutiers ansats kan sägas ha föregripit den italienske politiska tänkaren Antonio Gramscis hegemonibegrepp. Båda tog fasta på fenomen med tvetydiga egenskaper och gav dem ny innebörd som prototyper för självständiga proletära institutioner. I likhet med Gramsci artikulerade Pelloutier behovet av en arbetarkultur som bekämpade kapitalismen på alla plan. Som få andra intellektuella hävdade dessa båda att arbetarna måste vara moraliskt och intellektuellt förberedda för att genomföra en social revolution.

Lokalt fackligt samarbete understött av arbetsbörserna pockade på nya lösningar för den framväxande syndikalismen. Planer inom FBT och CGT på en sammanslagning mötte dock starkt motstånd från bland annat Pelloutier. Med hans förtida död 1901 fick frågan en dramatisk vändning. Vid CGT:s kongress i Montpellier 1902 blev FBT införlivade genom att arbetsbörserna gavs en viss autonomi inom den omstrukturerade landsorganisationen. Griffuelhes blev generalsekreterare, en post han upprätthöll till 1909.

Man kan betrakta det som en tillfällig ekumenisk insats, men rörelsen växte ur en märklig ideologisk smältdegel. Inom och utom syndikat respektive arbetsbörser existerade fraktioner uppdelade efter ett slags personkult, som även omfattade anarkistiska riktningar. Inom det nya CGT arbetade således proudhonister, bakunister och kommunister tillsammans med allemanister och blanquister.

Pionjärernas ambitioner att hålla politiska fraktioner på mattan blev ifrågasatt när ett enat socialistparti bildats 1905. Förhållandet mellan parti och fackförening blev därmed en infekterad fråga vid CGT:s kongress i Amiens den 8 till 16 oktober 1906. Motivet till en omprövning ansåg kritikerna låg i att tidigare beslut om neutralitet var tillfälliga åtgärder i syfte att begränsa utrymmet för sekterna.

Efter två dagars hetsig debatt avvisade kongressen propåerna om partipolitiskt samarbete genom att anta den första mer programmatiska text som balanserar pluralismen och självständigheten. Med ett bestämt hugg mot den gordiska knut fraktionsarbetet på nytt blivit, antog man med 830 röster mot 8 (och en nedlagd) det förslag som Griffuelhes föredrog.

Redan i de inledande raderna slog deklarationen fast: ”CGT samlar utanför varje politisk skola alla de arbetare som är medvetna om den kamp som måste föras för lönesystemets och arbetsgivarväldets avskaffande.” Med kongressens kortfattade deklaration blev syndikalismen CGT:s officiella doktrin. Intressant nog behövde begreppet syndikalism inga som helst prefix, vare sig revolutionär eller anarko nämns i texten. Ytterst rekommenderade man ”partier och sekter” att hålla sig på respektfullt avstånd.

Möjligheterna till klassorganisering bekämpades särskilt emfatiskt av den tyske proudhonisten Gustav Landauer.

Många anarkister hade ställt sig negativa till CGT:s framväxt. Möjligheterna till klassorganisering bekämpades särskilt emfatiskt av den tyske proudhonisten Gustav Landauer, som 1909 reste parollen: Durch Absonderung zur Gemeinschaft (”Gemenskap genom avspjälkning”). Amiensdeklarationen minskade knappast spänningarna, CGT:s agerande fick tvärtom internationella konsekvenser.

Vid 1907 års anarkistkongress i Amsterdam var många kända anarkister i bästa fall överseende gentemot vad man betraktade som en tvivelaktig konkurrent. Särskilt irriterade blev man över anarkosyndikalisten Pierre Monattes försvar av CGT:s självständighet.

Emma Goldman ansåg att syndikalismen hämmade det personliga initiativet. Och även om hon samarbetade med nordamerikanska IWW skulle hon 1913 bekräfta att syndikalismen var oförmögen att stå på egna ben. Såväl teoretiskt som praktiskt var rörelsen endast ”anarkismens ekonomiska uttryck”.

Den häftigaste kritiken vid kongressen 1907 levererade Errico Malatesta. Det var förödande att alltför många anarkister ”låter sig uppslukas” av en rörelse som med ”en väl förenklad klasskampsuppfattning” prioriterade generalstrejken som aktionsmetod på bekostnad av insurrektionen. I kontrast till CGT:s fördjupade anspråk på självständighet pekade Malatesta ut fackföreningar som ”en speciellt lämplig terräng för vår revolutionära propaganda”. De skulle fungera som ”en förbindelselänk mellan massorna och oss.”

Några tecken på att Malatesta med tiden modifierade sin kritik finns inte. Tvärtom skärpte han kritiken med udden riktad mot anarkosyndikalistiska ståndpunkter. I en polemik 1925 påpekade Malatesta att han alltid motsatt sig syndikalismen – ”både som doktrin och praktik”. Syndikalismen var en ”hybridskapelse” med ett exklusivt, auktoritärt klassperspektiv och en inneboende tendens till reformism. Rörelsens dubbla uppgift fick fortfarande underkänt, och alltför intimt samarbete riskerade att undergräva affinitetsgruppen som anarkismens organisatoriska bas. De ideologiska utgångspunkterna var förvisso skiljaktiga, men Malatestas syn på fackföreningar påminner om bolsjeviken Lenins ståndpunkt att klassmedvetenhet endast kunde tillföras ”utifrån”. Av egen kraft kunde arbetarklassen som bäst utforma en ”tradeunionistisk” medvetenhet. Detta perspektiv hade Lenin hämtat från socialdemokraten Karl Kautsky, som ansåg att det var socialdemokratins uppgift att ”inympa” ett politiskt medvetande hos ett efterblivet proletariat.

Under pionjäråren på 1910-talet var SAC:s ideologiska självständighet begränsad, varför man anammade ungsocialisternas revoltstrategi.

Myten om anarkismens fackliga gren håller särskilt dåligt ifråga om Sveriges Ungsocialistiska Partis (SUP) inflytande vid svenska syndikalistiska SAC:s bildande 1910. Förvisso var det fackligt aktiva ungsocialister som tog detta initiativ i kölvattnet på storstrejken 1909 och oppositionens nederlag på den efterföljande LO-kongressen. Men som historikern Lennart K Persson framhållit var ungsocialismen en ideologiskt heterogen grupp vid ombildningen till parti 1908. Medlemmar som förespråkade syndikalistiska metoder som komplement till revoltstrategin och bildandet av en ny landsorganisation mötte motstånd från Hinke Bergegren.

Under pionjäråren på 1910-talet var SAC:s ideologiska självständighet begränsad, varför man anammade ungsocialisternas revoltstrategi. Men under intryck av första världskrigets revolutionsrörelser och med en alltmer utvecklad facklig praktik påbörjade SAC ett ideologiskt uppbrott. Vid kongressen 1919 mest som en antydan, men vid 1922 års kongress bröt nyorienteringen igenom med fullt kraft. Denna kritiska prövning kulminerade enligt Persson med att syndikalismen blev en ”fullvärdig” socialistisk samhällsteori. SAC:s kritik av revoltstrategin utmynnade i ett ”formulerat program”, som vilade på ”en förändrad syn på syndikalismens mål, revolutionens och socialiseringens form samt det socialistiska samhällets gestaltning”.

Uppbrottet från revoltstrategin blev inte bara formell i programmatisk mening. 1922 års kongress kan betraktas som en kodifiering av den praxis som utvecklats under det samtida uppsvinget. På ett teoretiskt och strategiskt plan uttryckt i den så kallade registermetod, som SAC försökte tillämpa på arbetsplatserna och som samordnades genom branschvisa federationer och departement. Åren efter första världskriget innebar dessutom att anarkismen blev en överflödig ideologisk överrock. En barlast tillsammans med revoltstrategin.

I polemik med skribenter i Brand deklarerade Frans Severin att syndikalisterna avsåg att genomföra samhällets omdaning utan att begära hjälp hos något parti. Hur angelägna man än var inom SUP att erbjuda sina benägna tjänster var de att betrakta som ett parti som andra.

Detta ställningstagande fick Karl Elving att utropa: Hur skulle SAC:s utvecklas som rörelse om den praktiserade ”sig själv nog” och inte var mottaglig för impulser från anarkismen? Med uppbackning av SAC:s arbetsutskott replikerade Severin att kritikerna var oförmögna eller ovilliga att acceptera SAC:s ideologiskt självständiga position inom arbetarrörelsen.

Helt klart är att många inom SAC hade svårt att lämna revoltstrategin bakom sig, liksom myten om att vara ett passivt bihang till anarkismen. Arwid Lunds biografi över Albert Jensen visar tydligt att det var en svår och successiv omprövning. Jensen ansåg att ”insurrektionen” var ett hinder för arbetarna att erövra arbetsplatserna. Arbetarna hade ”allt för mycket drömt om revolution” och saknade kapacitet att ”skapa betingelser för dess genomförande”. Syndikalismens socialiseringsplan hade dittills varit alltför generell; nu gällde att skapa ”en organism” som var beredd att överta produktion och ”alla samhälleliga funktioner”.

I andra sammanhang förklarade Severin, Rudolf Holmö och Edward Mattsson att denna ”organism” var inget annat än registermetoden. Detta rörelsesocialistiska fackliga projekt (se Arbetaren 17/2006) fick viss spridning bland reformistiska fackföreningar inom och utom LO. Mellankrigstidens registerverksamhet knöt an till Amiensdeklarationens betoning av syndikalismens dubbla uppgift: att i den dagliga lönekampen ”öka arbetarnas välstånd” respektive förbereda ”den fulla frigörelsen” genom kapitalismens expropriering.

På ett djupare plan framgår att det koncisa budskapet i CGT:s självständighetsförklaring ympats in i de svenska syndikalisternas egen variant.

Jämfört med SAC:s principförklaring 1922 kan Amiensdeklarationen framstå som något korthuggen. På ett djupare plan framgår att det koncisa budskapet i CGT:s självständighetsförklaring ympats in i de svenska syndikalisternas egen variant. Samtidigt skymtar vi ett ofullbordat politiskt projekt bakom den ”utvidgning och konkretisering” av rörelsens mål som Arwid Lund granskar i Jensen-biografin. Man kan fråga sig varför SAC inte tog chansen att skapa större teoretisk klarhet genom att ersätta 1916 års taktikuttalande med en ny text där man utvecklade registret som den ”organism” principförklaringen endast antyder.

Med en flyktig blick i backspegeln kan Pierre Monattes hållning tyckas otidsenlig. Hans villkorslösa anslutning till CGT vilade på en genuin anarkosyndikalistisk position som antagligen är problematisk att identifiera sig med i självmedvetna postmoderna politiska miljöer. Eller hur kommer det sig att affinitetsgruppen och revoltstrategin fått en viss renässans? Och är Amiensdeklarationen ett dokument som saknar ideologisk och politisk relevans i nutidens klassamhälle? Å andra sidan kvarstår i SAC:s befintliga stadgar den uppgift som 1910-talets pionjärer gav sig själva: att vara en kamporganisation ”ständigt i aktion för att genomföra socialiseringen …. genom löneslaveriets upphävande”.

Självfallet finns ingen anledning att blicka tillbaka med vare sig nostalgi eller förakt. SAC må ha varit kapabelt att bedriva gatupolitik under mellankrigstiden. Poängen är att det då skedde på tvärs med registerkampen som rörelsesocialistiskt projekt. Och bilden av SAC:s ideologiska nyorientering efter andra världskriget blir ofta till en starkt beskuren karikatyr, som retuscherar bort att det var ett politiskt projekt inom en anarkistisk diskurs. Att rörelsesocialismen och den fackliga kampen blev utarmad finns det heller ingen tvekan om.

Historiska anspelningar som inte källkritiskt diskuterar dylika komplikationer kan vi betrakta som enbart kulisser.

 

Litteraturtips:

Victor Griffuelhes and French syndicalism, 1895-1922 (1997)
Bruce Vandervort

Syndicalism in France: a study of ideas (1990)
Jeremy Jennings

Albert Jensen och revolutionen: syndikalismens revolutionära idéer
1900-1950 (2001)
Arwid Lund

Parti eller fackförening?: förhållandet mellan arbetarrörelsens två armar, belyst av den franska syndikalismens historia (1975)
Britta Göndahl

En ny värld i våra hjärtan: här talar syndikalisterna (2006)
Britta Gröndahl (red)

 Fackliga fribrytare: episoder från hundra år av svensk syndikalism,
1903-2003 (2004)
Ingemar Sjöö