Maria Johanssons memoarer – del 4

7.

Lördag den fjortonde november vaknade jag på ett hotell på Östermalm.

Jag hade svimmat mer än somnat kvällen innan. Märkligt hur utmattad jag blivit.

Nej, inte för att jag tog tillfället i akt att ge mig ut och härja på kvällen. Jag hade bara åkt in till centralen och börjat gå. Det småregnade och vinden slet i mig, men det kändes ändå skönt att promenera. Följde ett spårvagnsspår. Efter en bit insåg jag att jag var hungrig, klockan måste ha varit minst 17. Jag gick in på Max. Roade mig nästan mekaniskt med att beställa en falafelburgare med knaperstekt bacon och den minst populära dipsåsen (taco). Det gick ned.

Jo, tänkte jag medan jag tuggade, det får lov att bli hotell i natt. Känns som det skönaste alternativet. Det måste ju krylla av hotell här i city. Ett rent rum som någon annan städar, där kommer jag få ro att tänka.

Med en märklig blandning av spiskummin och baconflott i gommen vandrade jag vidare.

Med en märklig blandning av spiskummin och baconflott i gommen vandrade jag vidare. Gick där jag råkade, hittade krokiga gator jag inte kunde minnas att jag trampat förr. Gick säkert i cirklar, var plötsligt ute på den brusande Sveavägen. Fortsatte gå åt ett håll jag uppfattade som Bortåt.

Jag stannade till i ett hörn och funderade på om jag skulle gå tillbaka mot centralen, där fanns kanske fler hotell trots allt. Insåg att ett äldre par tittade på mig. Jag tittade tillbaka. De sa något till varandra, gjorde en ansats att närma sig. Vad är det med dem, tänkte jag. Har jag fått någon slags intressant aura tro? Eller tacodip i hela ansiktet?

De tittade igen. Jag lät dem fånga min blick till slut.

– Ursäkta, sa mannen tafatt. Vi är här på besök och vi skulle vilja fotografera minnesplaketten.

– Jaha, sa jag förvånat. Jag vet inte var den ligger tyvärr.

Gå till turistbyrån, lantisar.

Kvinnan hickade till lite, hon hade blicken fäst vid mina fötter. Jag kopplade plötsligt, tittade ned och där lyste OLOF PALME i smutsen.

– Å, sa jag och flyttade mig innan jag hade hunnit reflektera över att det vore mycket intressantare att ha vägrat.

Jag stod kvar någon meter bort och grämde mig över detta.

– Kan inte jag få vara med på bilden, hörde jag min mun säga.

Kvinnan tittade förvånat på mig, mannen pillade med kameran.

– Ernst, mumlade hon, kan du ta en till bild..?

Sedan viskade hon något ohörbart. Ernst såg inte mindre förvånad ut, men inte sa han nej heller, vem skulle göra det.

Jag placerade skorna brett isär kring plattan. Hade jag haft kjol hade Palme fått se ett och annat. Mannen lyfte kameran och siktade, kvinnan log nervöst.

– Äsch, sa jag, ta bara en bild med fötterna.

Han lydde och sänkte kameran något. Jag hörde inget klick, men det hörs ju inte så mycket på moderna kameror.

– Tack, sa jag.

Kvinnan log lite mindre nervöst.

– Vill du ha bilden kanske?

– Nä, sa jag, ni får den.

– Hm, sa mannen. Tack.

– Hur mycket betyder Palme för dig? frågade kvinnan, hennes leende började se krampaktigt ut.

– Det var jag som sköt honom, svarade jag i en humoristisk snilleblixt, det var därför jag inte ville ha ansiktet med på bilden!

Jag log stort mot dem men herrskapet skrattade inte, tvärtom. Kvinnan andades in hårt, grep sin man i rocken, såg ut att försöka börja backa. Mannens ansikte var likgiltigt. Antagligen hade han inte hört vad jag sa.

Nämen Maria, sa jag åt mig själv. Inte skrämma åldringar. Och, det där var väl ett ganska väntat skämt, inte ens originellt. Det vet man ju hur många galningar som påstått sig vara mördaren.

Kvinnan hade nästan helt gömt sig bakom mannen, som var upptagen med att pilla kameran in i fodralet igen. Han tittade upp, nu också han med ett litet leende, och gav mig nästa replik:

– Vad tyckte du om Palme då? Minns du honom?

Nej, uppenbarligen hade han inte hört vad jag sa nyss. Jag tänkte febrilt. Vem tycker inte om Palme nu för tiden? Många tyckte inte om honom när det begav sig – men sedan han dog har han blivit ett helgon, och samtidigt har det gått utför med Sverige. Det var väl ungefär den allmänna uppfattningen.

– Jag tyckte om honom som barn, sa jag till slut sakta. Innan han var så känd. Sedan började jag få nån sorts avsmak. Skönt att han dog! Det var nog precis vad Sverige behövde.

Kvinnan såg livrädd ut där hon kikade fram bakom mannen, och mannen såg som om han ville spotta på mig. Jag kände att det var min tur att backa.

– Ursäkta, sa jag och klev av plaketten igen. Jag vet inte riktigt vad jag säger i dag. Vet ni om något bra hotell här i närheten?

Mannen gjorde en förvirrad ansats att svara, men hans fru ryckte honom hårt i armen. De drog sig bakåt, hon stirrande i marken, han stirrande på mig.

Jag tyckte att det fick räcka så, och vände dem ryggen.

Mördartrapporna stegrade sig framför mig. Jag styrde ditåt.
Min övernattningsväska hade börjat skava irriterande mot höftbenet. Den långa rulltrappan till vänster malde långsamt uppåt. Nej, inte ta den, tänkte jag, det skulle du ha gjort i vanliga fall. Gå uppför alla trapporna, det blir bättre.

Efter några steg slog det mig dock att det jag absolut inte skulle gjort i vanliga fall, var att ta tunneln under trapporna i stället. Så jag styrde om stegen. Mot den ändlösa klaustrofobiska gången genom den svarta novemberkvällen.

Men väl inne kände jag inget obehag alls. Bara triumf. Tunnelns oregelbundna väggar buktade sig kring mig, övergick i skinande plåt, dansade som stjärnor. Jag föreställde mig att jag var en Conquering Queen på väg ut ur mitt rymdskepp för att möta mina nya undersåtar.

På andra sidan tunneln gick en gubbe och rastade en hund. Jag svängde vänster.

Där blinkade äntligen hotellskyltar mot mig. Tunneln hade lett rätt.

Kanske sitter Palmegruppen i skrivande stund och försöker identifiera mina leriga fuskskinnskor.

Ja just det. Jag hade ju bara tänkt berätta att jag åt på Max, tog in på ett hotell nära Humlegården, åt lite till i deras restaurang och sedan stöp i säng. Men den här Palmeepisoden var för söt för att ni inte skulle få höra den. Så varsågoda. Undrar vad som hände med det där fotot, förresten. Kanske sitter Palmegruppen i skrivande stund och försöker identifiera mina leriga fuskskinnskor.

 

Hur som helst, där vaknade jag. Bred och skön säng, lagom ljust i rummet. Jag hade sovit gott.

Rullade över på andra sidan, tittade på min ljudlösa mobil. 23 missade samtal, ja, det hade jag väl räknat med. Klockan var strax efter nio.

Jag rullade tillbaka.

Det sista jag mindes från föregående kväll var att jag låg djupt nedbäddad i sängen, kände mig harmonisk och funderade på hur skilsmässoannonsen skulle se ut. Vårt gamla bröllopsfoto var ju en idé, men då kanske många läsare skulle misstolka det hela och inte läsa det finstilta. Nej, ett foto från någon riktigt hemsk släktmiddag, där vi sitter bredvid varandra och ler stelt mot kameran, kom jag fram till. Nöjd därmed hade jag uppenbarligen slumrat in.

Till exempel undrade jag just nu hur ofta kvinnor i min ålder egentligen onanerade.

Jag gnuggade mig i ögonen. Det sved lite, hade nog glömt att ta bort sminket innan jag somnade.

Tankarna tog vid där de slutat, fast jag kände mig inte lika rofylld nu. Funderade på om DN svarat på mitt mejl angående annonsen än. Helst ville jag ha den införd så snart som möjligt.

Jag insåg förvånat att jag saknade internet mer än vad jag tills rätt nyligen kunnat föreställa mig. Kanske borde jag skaffa en sådan där telefon med internet. En sådan som Tessan hade. Kolla mejl när jag ville.

Och andra viktiga saker. Till exempel undrade jag just nu hur ofta kvinnor i min ålder egentligen onanerade.

Men jag hade ju ingen smarttelefonjävel. Så jag rullade över på rygg och gjorde det i stället.

 

*

 

Så småningom skulle jag förstås bli tvungen att ta itu med min nuvarande mobil. Den fortsatte ringa ljudlöst även under lördagen. Inkorgen för sms var sedan länge överfull.

Jag hade ätit en enorm frukostbuffé på hotellet. Brett marmelad och slafsat äggröra i sällskap av nyvakna, försiktiga solstrålar och affärsmän. Hela tiden låg telefonen där på bordet och blinkade och tittade uppfordrande på mig.

Sedan hade jag gått till receptionen och anförtrott dem att jag var på flykt undan min man, och att de absolut inte fick berätta att jag fanns där. Jag lyckades övertala dem att låta mitt rum stå kvar orört över dagen, trots att jag inte var helt säker på att jag skulle sova där igen.

Jag har kontakt med en kvinnojour, och de ska hitta en lägenhet åt mig så snart som möjligt, berättade jag för den storögda blondinen bakom disken. Men jag tar inte vad som helst, jag är van vid en viss boendestandard, tillade jag menande.

Två skavande behov fixade, i alla fall för stunden: mat och husrum.

Jag gav mig ut i världen.

Jag ville hitta någon ostörd plats. Gick genom Humlegården. Tänk, att det plötsligt var strålande sol. Ljus och luft överallt runt mig, men friheten kändes inte lika berusande självklar som i går. I mitt huvud och i kappfickan vibrerade det faktum att jag var jagad.

Jag fortsatte i en riktning jag trodde var norrut. Hela området kändes nytt och outforskat, som en annan stad. Vid en annan liten park, betydligt mindre, svängde jag in igen.

En skylt sa mig något om att området förr varit ett enda stort träsk. Nu var det mer en dyster hed, utblommade rabatter, brunt och grått och tegel. Jag fortsatte uppåt.

Som för att understryka förgängelsen stod en grå kvinna, strimmig av tårar, och stirrade uppgivet i marken. En staty. Jag gick fram, försökte fånga hennes blick uppifrån sockeln, men den hade för evigt vikit undan. Vänsterhanden höll hon halvknuten framför mellangärdet. Magkatarr, kanske.

Jag tittade inte efter den lilla skylten som kunnat ge mig en titel eller ett namn. Ville inte. Jag visste instinktivt vem hon var.

Det var Den Gamla Maria. Grå, sur, flackar bort blicken. Helgonlik i sitt uttråkade lidande, men håller ändå handen dramatiskt framför magkatarren för att få lite sympati.

Just då sammanfattade jag mina tankar i att utbrista ”usch”. Sedan nickade jag åt Den Gamla Maria – hej då! – och svängde vänster. In på någon slags krog som verkade öde, men ändå inbjudande. Det var kallt ute, trots solen.

– Sju centiliter av er äckligaste sprit, tack.

Kappfickan började vibrera igen.

Flickan bakom disken verkade försöka bestämma sig för om hon skulle le eller ge mig onda ögat.

– Äcklig är nog ingen, alla gillar olika! sa hon hurtigt efter några sekunder. Vad tycker du om?

Jag funderade, ackompanjerad av brrrrbrrrr i fickan. Skulle jag följa min vilja och känsla, eller konsekvent bryta alla mönster, göra det totalt oväntade? Det jag trott var min vilja och känsla hade uppenbarligen i 42,5 år osvikligt lett mig till att bli Fru Hela-Sveriges-Medelmåtta.

Å andra sidan hade jag antagligen hela livet trängt bort mina egentliga önskningar.

Brrrrrrrr.

Jag tryckte hårt på kappfickan, den tystnade.

– Jag gillar söta, krämiga saker, sa jag. Men jag vill ha något som är väldigt ovanligt att dricka, som folk inte brukar köpa.

– Inte Baileys då, sa flickan långsamt och stirrade ut i rymden.

Hennes tur att fundera. Ingen avsnäsning än, i alla fall.

Runt oss glittrade minimala dammkorn i solljuset mot de mörka träpanelerna. Vi var ensamma, förutom en kaffe-drickande man i ett hörn, men han kändes som en anställd som inte riktigt börjat passet än.

– Vi har en ganska ny variant, fortsatte hon plötsligt och fångade min blick. Den smakar yoghurt, fast den är gjord på grädde och ägg. Holländsk. Väldigt god att blanda fruktdrinkar med, det gjorde vi i somras!

– Hm, sa jag. Kanske det. Fast nu säger du ju att den är god och populär.

Hennes skratt pärlade. Jag tyckte mer och mer om henne. Yngre kvinnor kunde vara så hemskt otrevliga och överlägsna annars.

– Du, om du verkligen vill prova något annorlunda … Jag har en flaska i kylen som kocken fick i present av en tysk som var stamgäst här. Ägglikör. Inte ens kocken har druckit upp den, så då kan den inte vara speciellt god!

Mannen med kaffet prasslade till med en tidning. Jag tackade ja.

Hon hämtade en flaska som såg ut som en uppspydd omelett, både utanpå och inuti, komplett med en gjuten gula mitt på. Korken var formad som ett halvt äggskal. Det knastrade lite när hon skruvade upp den.

– Smaka lite först, sa hon, den kanske är för äcklig.

– Äsch, sa jag, ge mig en rejäl!

– Okej, sa hon med höjda ögonbryn, jag har varnat dig. Sjua?

Jag nickade.

– Firar du något särskilt? fortsatte hon med ett undertryckt leende medan den tjocka vätskan ringlade ned i ett högt smalt shotglas.

Det såg verkligen inte gott ut.

– Tja, sa jag. Jag ska skilja mig, till exempel.

Hon skrattade så att de korta mörka lockarna hoppade.

– Jaha, ja, han kanske förtjänar en äcklig drink!

– Garanterat! svarade jag.

– För det var en han? tillade hon och knastrade på korken igen.

Ögonen hade färg av mörkt brons. Lite som flottiga femtioöringar, fast vackrare än det låter.

Något sög till i magen på mig.

– Jodå, det var han väl, sa jag och kände mig mindre självsäker.

Nickade, satte mig vid ett bord, drack lite ny självsäkerhet. Den var slemmig och söt och hade en ton av vanilj, men även av något otäckt metalliskt.

Dags att ta fram mobilen.

Antalet missade samtal hade stigit till 35.

Två var från ett nummer jag inte kände igen. Sju från mammas hemnummer. Ett från skyddat nummer. Resterande från mitt eget hemnummer samt Mikaels mobiltelefon.

Jag försökte hålla handen stadig, tog en ny klunk ägglikör fast den gamla helst ville komma upp. Bläddrade i smsen.

Det okända numret var Mia, arbetsplatsombudet jag mejlat. ”Hej Maria, hör av dig till sektionen direkt med detta! Svår men viktig fråga, de har hanterat sånt förut. Hälsningar.” Sedan ett annat telefonnummer. Jaha, skjut ansvaret högre upp bara. Kanske lydde hon också under Ewa.

Mikaels sms gick från ”Vart har du tagit vägen” och ”Vad i helvete håller du på med” via ”Älskade jag är så orolig hör av dig snälla” tillbaka till ”Vad i helvete”. Simon hade också skickat ett meddelande, det berörde mig mer. Mamma kom hem.

Jag började radera Mikaels sms, och nya trillade in. Samma visa.

Tog en klunk till. Visste att jag måste höra av mig, innan polisen började leta.

”Hej familjen. Som jag skrev på lappen så behöver jag vara för mig själv ett tag. Jag har tagit lite ledigt från jobbet också. Var inte oroliga, jag mår bra!”

Jag stannade upp. Vad mer skulle jag skriva? Jag tänkte skicka sms:et till den ihärdige Mikael, men det fanns ju så många andra. Vad bör en kvinna i min situation säga för att lugna dem, få vara i fred?

”Hälsa Simon och Emma att jag älskar dem. Och ring gärna mamma och säg att hon inte ska oroa sig.”

Klick, skicka.

De mörka lockarna, leende bakom min axel. Jag ryckte ofrivilligt till.

Plötsligt var likörglaset tomt. Ja, förutom den slemmiga hinnan som täckte insidan, då.

– Den gick ner?

De mörka lockarna, leende bakom min axel. Jag ryckte ofrivilligt till.

– Jodå. Men jag förstår varför kocken lät den vara!

Nya skrattpärlor. Hon kom fram framför bordet, vilade en bricka på höften.

– Önskas något mer?

– Ja, en kopp kaffe, tack.

Jag återvände till mobilen. Den ringde, igen, så klart. Hemifrån.

Fan kan han inte läsa innantill för.

En halv minut gick. Nytt sms.

”Snälla vi måste få prata med dig!! Simon är övertygad om att du är kidnappad”

En kaffekopp, ett glas vatten och en singelförpackad Samarin dök upp framför mig.

– Jag tror du kan behöva en sån, efter den blandningen, sa servitrisen och blinkade.

Detta var en skarpsynt och rolig tjej. Kanske hade hon koll på hur man roade sig i den här stan? Det kunde jag inte själv skryta med, direkt.

Brrrrrbrrrrrr.

Medan jag egentligen bara ville fånga bronsblicken tvingades jag inse att jag nog måste svara. Annars skulle det aldrig sluta ringa.

– Tack, log jag kort och greppade mobilen.

Den mörklockiga drog sig undan.

– Ja, hej, svarade jag.

– Maria! Mikaels röst var hes. Maria, vad i hela … helvete …

– Sluta svära åt mig, sa jag lugnt.

– Men Maria, vad håller du på med … det är totalt kaos här, fattar du inte hur jävla oroliga vi har varit!

Jag tog en liten klunk kaffe, brände mig på tungspetsen.

– Sluta svära, sa jag. Jag lämnade en lapp. Ni behöver inte vara oroliga.

– Men när kommer du hem då?

– Det vet jag inte just nu. Herregud, det har gått mindre än ett dygn!

– Men … vi är så oroliga … Vi har inte kunnat sova. Och din mamma ringer hela tiden. Hon har fått för sig att du tagit livet av dig!

Mitt gälla gapskratt överraskade både mig själv och mannen i andra änden av lokalen, jag hörde ett rrritch! av tidningspapper som brast.

– Det, sa jag när jag hämtat andan, behöver ni inte vara oroliga för. Jag har aldrig känt mig så levande!

– Vem är han? sa Mikael med sänkt röst.

– Vem? sa jag och tog en ny klunk kaffe och brände mig igen.

– Jamen jag fattar väl att du stuckit med någon karl, när du säger så där. Så jävla typiskt. Man vet ju hur det är med kvinnor i din ålder.

Som den uppmärksamme läsaren nog förstått vid det här laget, var hans ord som att trycka på en knapp.

– Nej fy fan, så det är vad du tror! Det kan jag tala om, att det är ingen jäkla karl. Jag behöver vara lite för mig själv, är det så svårt att fatta. Typisk kan du va själv!

Det blev tyst.

– Kom hem så reder vi ut det, sa Mikael sedan.

– Kanske, sa jag. Det kommer inte hända snabbare för att du skriker på mig, tvärtom.

– Jag trodde vi hade det bra.

– Det kanske vi hade. Men inte jag.

Plötsligt lät det nästan som han grät.

– Hallå? sa jag. Hallå?

– Simon vill prata med dig, kom Mikaels grötiga röst tillbaka.

Innan jag hann säga emot var Simon i luren.

– Mamma? sa han.

Rösten lät så liten.

– Ja Simon, det är jag. Simon, snälla förstå att jag inte är arg på dig eller Emma.

– Emma är jättearg på dig, hickade Simon.

Jaha ja. Jag försökte att inte låta detta störa mig.

– Jaha, sa jag. Okej, jag kan förstå det. Men jag … jag behöver bara vara för mig själv ett tag. Mammor behöver det ibland.

Det blev tyst. Jag hörde hur platt mina ord föll.

– Men mamma, sa Simon med röst på väg att brytas. Vi har varit så rädda. Är det någon som människorovat dig?

– Nej då älskling, inte är jag kidnappad. Jag är hos en kompis i en annan stad just nu bara, tillade jag i en ny snilleblixt.

– Vadå för kompis?

Plötsligt kom lite målbrott i rösten.

– En jag känner bara. En tjejkompis. Men Simon, nu måste jag lägga på. Säg åt pappa att inte vara orolig och inte ringa, jag hör av mig senare.

– Nej lägg inte på!

En bit av mitt hjärta brast och singlade bort.

– Hallå! röt Mikael, som uppenbarligen ryckt luren ur handen på sin son.

– Ja hallå ja.

– Nu slutar du med det här! Vem är du med?

Jag suckade. Tittade mot baren. Den mörklockiga vände snabbt bort blicken, men självklart måste hon ha följt mina repliker i den tysta lokalen. Jag nickade kallande åt henne, hon närmade sig med mindre frimodiga steg än nyss.

– Snälla, kan du säga åt min man att du är min väninna och att han inte ska oroa sig, väste jag med handen över luren.

Femtioöringarna växte men sedan kom en okynnig glimt i dem. Utan ett ord tog hon luren.

– Hallå, sa hon. Hej hej. Jag heter Tina, jag är en vän till din fru. Ville du veta något särskilt?

Lång tystnad.

– Jodå, fortsatte Tina sedan. Jo. Så klart. Men … nej, jag tror inte att – din fru vill inte att jag ska berätta var hon är nu.

– Maria, väste jag.

Så var vi presenterade.

– Jadå, ingen fara. Men Maria vill vara ifred nu, respektera det. Jo jag vet att ni har barn … men … Nej!

Jag snappade åt mig luren igen.

– Hej då Mikael, sa jag och lade på.

Dammet virvlade, tomt och lätt. Min hjärna kändes ungefär likadan.

Det blev med ens alldeles stilla.

Jag fastnade med blicken ute i det kalla solskenet. Dammet virvlade, tomt och lätt. Min hjärna kändes ungefär likadan.

Jag vaknade av att Tina stod vid mitt bord med en Baileysflaska i famnen.

– Vill du ha en liten? Jag tror det skulle sitta fint. Mycket godare än ägglikören.

Jag såg mig yrvaket omkring. Mannen med tidningen var borta.

– Ja tack.

Jag fattade glaset och gav henne ett snabbt leende från sidan. Vände blicken tillbaka ut i solen. Ja herregud, detta var godare än ägglikören.

Förstod sedan att Tina stod kvar i min ögonvrå. Jag tittade dit igen, osäker på om jag borde känna mig irriterad eller glad. Men nu såg Tina själv återigen mer osäker ut, nästan nervös, tittade ned när jag såg på henne. Men stod kvar gjorde hon.

Det måste ha varit mitt samtal med Mikael. Kanske hade jag rentav imponerat på flickan.

Jag gillade tanken.

– Jag kan berätta mer sen, om du vill veta, sa jag och tittade ut genom fönstret igen. Men just nu vill jag gärna bara dricka Baileys för mig själv.

Solen hade stigit, strålar träffade glaset i en liten explosion när jag lyfte det för tredje gången.

Där och då bestämde jag mig för att bara göra precis vad jag ville och kände för.

Nu efteråt inser jag att jag inte hade något val. Historien om Maria Johansson hade börjat ta fart, och jag var inte den som tänkte stoppa karusellen.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
13 hours sedan

Gävlar vad trevligt!

Fyra timmar i Gävle och vi har fått exempel på både superengagemang och next level-oengagemang. Berättar mer om det längre ner i inlägget.

Ni får ha överseende nu med att vi testar oss fram med text och ljud och bild och så, här kommer iallafall en liten video där vi snackar om våra förväntningar på väg ut mot intervjuerna:

Jo, visst var det här i Gävle som medlemmar ur aktivistgruppen Gretas gamlingar beskrev hur de blev puttade av en moderat riksdagsman utanför Stadshuset, som själv menade att det var “orimligt” att gruppen fått tillstånd att demonstrera på den aktuella platsen och hävdade att han gick emellan två demonstranter för att komma in.

“Var det inte en väldigt bra plats att få demonstrera på”, var det folk som invände. En plats där medborgarna kan komma nära makthavarna och får framföra sina åsikter.

Och här i Gävle har det varit flera typer av extremväder de senaste åren – bland annat de enorma skyfallen 2021, som enligt en rapport från myndigheten som då hette MSB bara var en “föraning” om vad som väntade i framtiden.

Greta och jag minglade iallafall runt på Gävles centrala gator. Det var lite trevande, både för oss att komma över spärren och våga fråga och att få människor att våga vara med. Flera av dem vi frågade gick med på att snacka anonymt men många sa också blankt nej. Majoriteten efter att först ha frågat vad det handlade om.

– När vi svarade och sa att det handlar om svensk politik eller att vi är ute och gör intervjuer inför valrörelsen, då sa jättemånga “nej, då vill jag inte vara med” eller “jag kan inte tillräckligt mycket”, sa Greta sen när vi pratade ihop oss om våra reflektioner efteråt.

Många verkade ha en upplevelse av att man behöver ha “körkort” för att få uttrycka sin åsikt. Som att man måste kunna vissa saker eller vara superintresserad av politik för att få uttala sig.

Men Gävle bjöd också på engagemang. Faktiskt redan innan vi ens kommit fram. Flera av mina (det är Alexandra som skriver) kompisar och bekanta som kommer från Gävle översköljde mig med tips på grupper, platser och personer som på olika sätt engagerar sig i motstånd eller civilsamhälle. Min erfarenhet från åren på Dagens Nyheter är att för mycket förberedelse ibland kan leda till att man nästan vet hur reportaget kommer att bli redan innan man åker ut och så vill vi inte att det här ska bli. Men det är förstås en balans så alla tips vi får in tas väl omhand och vi hoppas till exempel att vi kommer tillbaka till en plats som Gävle – kanske redan på hemvägen från den här turen norrut.

Vi blev väldigt fint välkomnade till staden! Flera personer frågade vad vi gjorde och om de kunde hjälpa oss med något. Bland annat en man som stannade sin bil och klev ur, strax efter att vi börjat gå från Centralstationen. Han bar keffiyeh och tackade Greta för allt hon har gjort, inte minst för Palestina, och sa “vill ni ha skjuts någonstans eller hjälp med vad som helst”. Väldigt vänlig!

Vad tyckte Gävleborna då?

– Det var väldigt mycket kritik mot regeringen, sammanfattade Greta.

– Jag tror inte att vi har träffat en enda som har varit någorlunda insatt i politik som har haft någonting positivt att säga om regeringen här – eller det politiska klimatet i Sverige överhuvudtaget.

70-årige Claes träffade vi i Agnes kulturhus. Han sa:

– Det är rent katastrofalt. Vi har inte haft en sämre regering sedan 1917 med hungerkravallerna. När Hammarskiöld var statsminister. Jag drömmer om att få vakna någon morgon och inte se de här fyra stolarna som står där, och kommer med något nytt dumt förslag. Varenda dag.

Vad skulle du vilja se som var annorlunda? frågade jag.

– Ja, det satsas ju på fel saker. Det som jag tycker är viktigast satsas det överhuvudtaget inte på. Istället så satsas det på fängelser, poliser och militärer. Och skattesänkningar! Och så lånar man pengar till militären för att kunna sänka skatterna.

Vad tycker du man borde satsa på istället? frågade Greta.

– Skola, sjukvård och omsorg. Och, ja. Det är väl det.

Hur tänker du inför framtiden? frågade jag.

Claes, 70 är kritisk mot regeringen.

– Jag är inte särskilt optimistisk, ska jag säga. Man ser att högernationalisterna och fascisterna går framåt i princip i varenda land. Och motsättningarna ökar i varenda land. Så jag ser inte särskilt positivt på det hela taget… Men… Ja, jag vet inte. Hur man skulle göra för att det är ju i princip i varenda land så går det emot höger, sa Claes och sen tog han sats:

– Om man ska ta lite historia. Det började 1979 eller 1980, när Thatcher och Reagan kom till makten och införde nyliberalismen, sa han och fortsatte beskriva hur socialistiska och socialdemokratiska partier inte gjorde motstånd utan lät nyliberalismen sippra in också i deras politik.

– Så då tänker väl folk att “då röstar jag väl på högern då” och det där… Jag har svårt att se att det ska kunna ändras så lätt. Vilket ju är nödvändigt då om det ska kunna förbättras här i världen.

Hur tänker du kring klimatförändringarna och framtiden?

– Man struntar i Kyotoavtalet eller vad det heter och driver istället på med mer investeringar i fossilt… Så, ja. Det kommer ju inte gå något vidare bra. Och man kommer försöka komma undan genom att säga att att “folk vill ha det så här” – trots att undersökningar, iallafall i Sverige, visar att folk är villiga att göra ingrepp i sin vardag för att minska koldioxidutsläppen. Man går inte riktigt i takt där.

Jag är inte ute efter något falskt hopp. Men om du ser dig om i samhället idag, finns det något som ändå ger dig hopp? Någon eller några som gör något som ger dig energi eller framtidstro?

– Det är ju små grupper bara. När man drar samman COP-konferenserna så blir det ju ingenting av det hela. Jag ser ingenting så här rätt ut i luften som kan göra det bättre, tyvärr. Utan det är enskilda personer och det räcker inte.

Finns det något som skulle kunna få dig att ge dig ut på gator och torg och protestera? Något du bryr dig om så mycket att du kanske skulle bli aktivist eller demonstrant eller på något annat sätt engagera dig?

– Just nu lider jag av en sjukdom som gör att jag orkar nog inte hålla på med det. Tyvärr. Men annars skulle jag gärna göra det.

Tror du att det finns någonting som skulle kunna trigga en start rörelse i Sverige, någonting som bubblar där ute?

– Du säger ju bubblar. Problemet är att det bara bubblar lite, det är ingenting som jag kan se som… Jag kommer inte på någonting iallafall som kan förbättra det.

Det är inte en jätteljus bild du målar upp.

– Nej, det är det verkligen inte. Men det är ju verkligheten som den ser ut just nu. Och fortsätter den så blir det ingen ljus framtid, utan då blir det bara mörkare och mörkare.

Som motpol till den politiskt engagerade Claes var två kvinnliga förstagångsväljare, båda 18 år. De ville vara anonyma men kunde tänka sig att bli intervjuade, vi kallar dem Anna och Elin. De svarade mer eller mindre unisont så deras svar presenteras som ett och samma här:

– Vi har aldrig röstat innan. Jag har inte så många tankar kring hur jag ska rösta, jag har inte bestämt mig riktigt.

Vad tror du det kommer vara som avgör vad du kommer rösta på?

– Jag får väl prata lite med familjen. Kolla lite vad de känner och se hur det är. Kolla lite mer vad alla de här gör för någonting och hur de vill göra…

Har ni några frågor som ni bryr er om lite extra?

– Alltså egentligen bara vad de vill göra med samhället. Typ så.

Är det mer vardagsfrågor eller stora internationella frågor ni bryr er om?

– Gud, vilken svår fråga. Alltså egentligen vad de vill göra, vad de vill göra bättre.

Är det något du själv tänker skulle behöva bli bättre?

– Oj… Ja. Hmm…

Känns det för avlägset för att kunna relatera till?

– Ja, typ. Jag känner mig inte så insatt i det. Men jag vill ju att den rätta ska vinna såklart.

Finns det någon anledning till varför ni inte engagerar er mer?

– Det är nog bara för att det är första valet. Eftersom vi inte har röstat innan så har det inte angått oss. Om vi hade fått rösta tidigare så hade vi varit mer insatta.

Har ni varit engagerade politisk? Gått i någon demonstration eller så?

– Nej, faktiskt inte.

Finns det något som skulle kunna trigga ert engagemang tror ni? Vad skulle det i sådana fall vara?

– Jag vet inte vad det skulle vara… Om det hade hänt något nära mig, som hade påverkat mig mer.

Om vi tänker bort politiska partier och sånt. Vad bryr ni er om? Finns det människor i er närhet som står er särskilt nära eller saker ni tycker är viktiga ska fungera?

– Gud vad svårt…

Det blev tyst en stund.

– Familjen är ju viktig. Vi är väldigt nära familjen, att det ska fungera och så… Eh. Ja. Har vi något mer?

När vi avslutar intervjun förstår vi att Anna och Elin ska ta studenten från frisörprogrammet i vår. Så nu är det fullt upp med förberedelser.

Blir det frisör i framtiden eller något annat?

– Något annat, sa båda två.

En helt annan fråga, sa plötsligt Greta. Ni som har pluggat nu till frisör: är det jättetydligt att den här frisyren är hemmaklippt?

– Nej, du passar ju i det. Det skulle jag inte säga. Så du har gjort det hemma? Själv, liksom, med en vanlig sax?

Ja, svarade Greta.

– Men vet du, du rockar det.

Det var något med svaren från de här förstagångsväljarna som kändes… Sorgligt. Både Anna och Elin var vänliga och artiga, tog sig tid att prata med oss och ansträngde sig för att svara på frågorna. Det var trevligt att prata med dem! Men det faktum att de inte verkade ha reflekterat över vad som var viktigt för dem i livet, vad de brydde sig om, det satte sig i mig.

Vi träffade ytterligare några fina människor i Gävle. En 21-åring och en 30-åring som gick på folkhögskola i stan och hade skarpa politiska analyser. Mer om dem en annan dag för det här blogginlägget är redan alldeles för långt (tror jag?). Vi avslutar med 37-årige Salar som beskrev läget i svensk och internationell politik som tumultartat.

– Vi skulle behöva mer kärleksfulla dialoger där ute för att komma någonstans, sa han och när vi sedan avslutade intervjun kom en hel klunga med tonåringar och bad att få ta bild med Greta.

När gruppen hade skingrats kom en man fram – till Salar – och bad att få ta en bild med honom. Viss förvirring uppstod men han sa ja och det togs en bild, tackades och mannen gick igen.

– Jag tror han trodde att det var jag som var känd, sa Salar och skrattade.

Nu tuffar vi fortsatt norrut – mot Umeå! Stay tuned.

Publicerad Uppdaterad
20 hours sedan

Videohälsning från Gävle!

Journalisten Alexandra Urisman Otto och aktivisten Greta Thunberg är på plats i Gävle.

Publicerad Uppdaterad
22 hours sedan
Strejkvarsel på Chopchops matfabrik i Rosersberg utanför Stockholm
Den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop har de senaste åren fått hård kritik för sin dåliga arbetsmiljö. Foto: Jessica Gow/TT

Facket har fått nog: Varslar om strejk på populära snabbmatskedjan


Det fortsätter att storma runt den svenska snabbmatskedjan Chopchop. Om företaget fortsätter vägra teckna kollektivavtal hotar fackförbundet Livs nu med strejk på företagets matfabrik utanför Stockholm.

Efter upprepade larm om brännskador, övervakning och allmänt dålig arbetsmiljö har den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop de senaste åren fått hård kritik från fackligt håll.

I granskningsserien Rädslans restaurang har tidningen Arbetet i en rad reportage beskrivit livrädd personal som utnyttjas av företaget.

Nu blåser det upp till strejk på Chopchops fabrik Gigachop, där stora delar av maten styckas och hanteras, i Rosersberg utanför Stockholm.

Bolaget vägrar kollektivavtal

Det här sedan bolaget vägrat teckna kollektivavtal för de anställda vid fabriken.

– Det stämmer, även om vi inte vill kommentera något innan varslet verkställs. För vår förhoppning är naturligtvis att få till ett kollektivavtal innan dess, säger Matilda Antonsson på Livsmedelsarbetarförbundets pressavdelning till Arbetaren.

Chopchop har sedan starten 2011 snabbt etablerat sig på ett fyrtiotal orter runt om i landet. Deras inriktning på asiatisk mat har blivit populär och idag har kedjan restauranger från Lund i söder till Umeå i norr.

Men nu varslar alltså facket om strejk. Om inget kollektivavtal skrivs under lägger personalen i matfabriken ned sitt arbete den 3 mars, förklarar Matilda Antonsson för Arbetaren.

Den planerade strejken gäller alltså bara arbetarna vid matfabriken. Tidigare i år har Hotell- och restaurangfacket, HRF, inlett förhandlingar om kollektivavtal för de anställda på företagets restauranger, rapporterar tidningen Hotellrevyn.

Publicerad
2 days sedan

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Hej! Vad kul att du har hittat till den här bloggen som handlar om vad fan man ska göra som väljare i Sverige år 2026. Vi som ställer oss den frågan är Greta Thunberg (hon behöver ingen närmare beskrivning) och Alexandra Urisman Otto, det är jag som skriver. Jag är frilansskribent för Arbetaren och har tidigare jobbat som reporter på Dagens Nyheter i nästan ett decennium.

Greta och jag har rest en del tillsammans tidigare. Vi möttes första gången i oktober 2018 när jag (som då egentligen var kriminalreporter) motvilligt hade gått med på redaktörens förslag att “åka ner till riksdagen” där det satt “en tjej med en skylt”. Sedan dess har jag, ofta tillsammans med fotograf Roger Turesson, skrivit ett gäng intervjuer, reportage och till och med en bok om henne. Jag har följt Greta på tåg genom Europa, i elbil på amerikanska prärien och mötte henne till havs när hon kom till Europa efter sin andra seglats över Atlanten 2019.

Nu ska vi ut och åka igen.

I förra veckan varnade forskare för att världen kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas. Vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall, där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Samtidigt präglas det politiska samtalet av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs.

Med det som backdrop tänkte vi, en aktivist och en journalist, ge oss ut i landet. Längs vägen kommer vi förstås att presentera oss närmare och bjuda in dig som läser till våra analyser av det vi hör och ser runt om i Sverige och till känslorna det väcker hos oss. Kanske kan det bli en och annan flamsig stund när energinivåerna är låga. Men framför allt vill vi dela med oss av historier, tankar, farhågor, drömmar och förhoppningar hos människorna vi träffar. Vi tror att det finns en berättelse om Sverige 2026 att hämta här, i väljarna, medborgarna, svenskarna eller hur man nu än väljer att beskriva dem som allt handlar om. Vi vill sätta mikrofonen vid deras mun istället för att trängas med alla andra mikrofoner i riksdagens presskonferensrum.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm härom veckan.

Ja, vi har tjuvstartat i huvudstaden och ni kommer få läsa och se vad som hände då snart. Men först (redan imorgon!) drar vi norröver – hoppas ni hänger med oss här på bloggen.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1
Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto kommer för Arbetarens räkning resa genom Sverige för att prata med väljare inför det svenska riksdagsvalet i höst. Foto: Greta Thunberg

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Finns det något hopp? Något motstånd? Och vad fan ska man rösta på? Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto ger sig ut på en resa genom Sverige för att söka svar.

Vad är det ni tänkt göra?
– Vi ger oss ut i Sverige tillsammans inför valet 2026. Greta Thunberg med målet att få en bättre förståelse för vad som krävs för att bygga en verklig solidarisk gräsrotsrörelse med rättvisa i fokus. Och jag dels för att skriva om hennes sökande, dels för att sätta medborgarna i fokus inför valet 2026. Arbetarens läsare ska få väljarintervjuer i stället för partiledarintervjuer. De ska få träffa riktiga människor och få ta del av deras tankar, förhoppningar och farhågor. Och de ska få en fördjupad förståelse för vad som faktiskt står på spel, i stället för intetsägande politikersvar, säger Alexandra Urisman Otto.

– Vi ska åka runt genom landet för att söka efter motstånd, idéer, hopp samt svar på frågan om vad man som väljare 2026 ska göra, när det politiska samtalet präglas av faktaresistens, och när det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs. Motståndet i Sverige, de som kämpar för rättvisa, är fragmenterat och ofta demoniserat. Vi måste belysa de här rörelserna, och gå samman i dem – för att bli starkare och presentera faktiska alternativ: till dagens politik och till de våldsamma politiska och ekonomiska system som sätter kortsiktig vinst före mänskligt och planetärt välmående, säger Greta Thunberg.

Hur kom ni på den här idén?

– Eskalerande klimatkris, folkmord och urholkning av grundläggande internationell rätt – frågor som hotar allt och alla vi bryr oss om – är till synes frånvarande i den politiska debatten inför valet. Jag är långt ifrån ensam väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar. Idén kom från desperationen av att inte veta vad jag ska göra, som medborgare och som aktivist. Därför vill jag dels personligen höra andras tankar om vad som måste ske, dels ge plattform till dem som faktiskt drabbas av den extremistiska politik som förs – i en valrörelse som präglas av rösterna från dem som fattar besluten men oftast inte drabbas av dem, säger Greta Thunberg.

– Också som journalist kan jag drabbas av en känsla som liknar apati inför det enorma gap som finns mellan utmaningarna som Sverige och hela mänskligheten står inför – och den rådande politiska debatten här hemma. Greta Thunberg och jag har olika roller men ser båda att det relevanta i det här läget är att vända blicken mot medborgarna, väljarna. Mitt mål är att genom personerna vi möter kunna hjälpa Arbetarens läsare att orientera sig i valrörelsen 2026. Vad är viktigt på riktigt just nu? I den här bevakningen blir det inga politiska punchlines eller metadebatter som tar fokus från de människor det egentligen handlar om, säger Alexandra Urisman Otto.


Aktivist och journalist. Hur tänker ni att era roller kommer att komplettera varandra i det här projektet?

– Givetvis har vi olika roller och vi är övertygade om att läsarna är smarta nog att se det. Jag kommer att göra journalistik som jag alltid gör och väva ihop relevant fakta med det vi upplever på plats ute i landet. För läsarna hoppas jag att det kommer att bli en lärorik och i bästa fall ögonöppnande rapportering och som bonus får man en inblick i de udda situationer som ofta uppstår kring Greta Thunberg. Mer än något annat är mitt mål att hjälpa Arbetarens läsare att få svar på frågan: ”Vad fan man ska göra som väljare 2026?”

– Jag är väldigt öppen med mina åsikter, och folk vet för det mesta var jag står, vilket ofta skapar intressanta diskussioner. I den här situationen har jag ju även en plattform jag måste använda för att sätta fokus på de frågor som måste upp på agendan, och jag vill veta vad folk anser att jag och andra aktivister bör fokusera på och framförallt vad som skulle krävas och hur vi ska anpassa rörelsen för att just du ska gå ur din bekvämlighetszon och bli aktivist. Men jag är även en väljare som så många andra känner mig desperat, men vägrar falla in i apati. Hopp kommer från handling, men det är svårt att skapa hopp när man inte vet vad man ska göra, säger Greta Thunberg.

Med på resan, för filmning och klippning, är också Helena Molin, till vardags regissör och manusförfattare och aktuell med filmen Strejkarna. Följ resan på Arbetaren.se och bloggen Vad fan ska man göra?

Publicerad
6 days sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
6 days sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad