3.

Jaha, plötsligt kom där en återblick på en liten episod i Personlig Utveckling för tre år sedan.

Detta skulle ju vara memoarer, tänker ni. Då borde hon väl börja med sin barndom, måla upp sitt livs utveckling?

Kanske jag borde.

Men om ni inte har märkt det än, så är jag numer en kvinna som inte låter mig styras av ”de krav som omgivningen ställer på mig”.

Ha ha ha ha ha.

Den som hade utfört befruktningen hette Lars och var 2,5 år äldre.

Men okej, ni får snabbversionen:

Jag föddes av en 25-årig kvinna som hette Eva. Den som hade utfört befruktningen hette Lars och var 2,5 år äldre. Ett par år senare avlade de även en pojke, som fick namnet Johan. Mamma, pappa och lillebror alltså, som de brukar kallas.

Eva arbetade i den offentliga sjukvården och Lasse inom tillverkningsindustrin när jag föddes; normalviktig och sex dagar efter beräknad förlossning. Min födelsedag blev därmed den 15 april.

Mina föräldrar hade flyttat till Stockholm från en mindre ort i Västergötland tidigare under 1960-talet. Jag växte upp, konfirmerade mig när jag var 15, förlorade oskulden när jag var 16. Gick ut vårdlinjen med snittbetyg.

Några år senare träffade jag Micke, som jag själv föredrar att kalla Mikael. Som sagt fick vi först Simon och sedan Emma och däremellan gifte vi oss. Praktiskt nog hette vi båda Johansson redan innan.

Vi lånade pengar och lyckades köpa oss ett jämförelsevis prisvärt radhus utanför stan, Mikael tjänar ju ganska mycket bättre än jag gör.

 

Ja. Där stod jag vid 42,5 års ålder.

 

Så, nu vet ni det. Inte så jävla upphetsande va? Bara att läsa Statistisk årsbok.

Det var vad jag gjorde.

 

*

 

Det lider mot november. Maria Johanssons liv traskar på som det brukar. Barnen. Jobbet. Telefonsamtal med mamma. Försök till regelbunden motion. Maria har varit förkyld en gång, men stannade bara hemma en dag, när det var som allra värst. Hon har börjat tänka lite på julen. Den tar alltid så mycket kraft och energi, mer än vad den ger. För att inte tala om pengar.

Familjen har det ju ganska bra. De kan spara undan en del till barnen och kommande semestrar varje månad. Ändå har Maria svårt att inte oroa sig när hon ser pengar rinna iväg.

 

En onsdagskväll tar tolvåriga Emma upp ett välkänt tjatämne.

Månadspengen.

– Mamma, jag måste få mer pengar! Ingen annan har bara tvåhundra.

Maria sitter framför teven, varvar ned framför ett matlagningsprogram efter att själv ha lagat mat, suckar.

– Pappa tycker också jag ska ha mer! fortsätter Emma.

Mikael är och tittar på fotboll med jobbkompisar och kan varken bekräfta eller förneka. Men Maria har inte svårt att föreställa sig att han svarat något vagt jakande. Han har så svårt att säga nej till barnen. Särskilt till Emma.

Maria suckar en gång till, lite tystare.

– Vi höjer veckopengen när du fyller år, som vi alltid gjort.

– Veckopeng? Hallå, jag är tolv, jag har månadspeng! Och alla andra har mer.

Maria vrider motvilligt huvudet från teven.

– Jaha, hur mycket har de då, säger de?

– Typ femhundra.

– Ha! fnyser Maria. Det tror du? Ska jag kolla med deras föräldrar kanske?

– Men ÅÅH! Du är så jävla pinsam! Fatta, jag vet att de har så mycket! Minst trehundra i alla fall.

Maria börjar bli arg, igen. Det är något som skvalpar inne i hennes huvud, något mörkt, längst bak. Det tränger ut genom munnen, gör henne elak och tvär på ett ovant sätt.

Maria kniper ihop läpparna och vänder sitt skvalpande huvud tillbaka mot teven.

Där läxar en av programledarna upp en yngre kock. Svordomarna piper.

– Hallå! säger Emma.

Maria stirrar stint på teverutan, försöker komma på vad hon ska svara, om hon ska svara. Kan inte minnas att hon själv var så pass jobbig och uppkäftig i den här åldern.

Jäkla unge. Ska jag skälla ut henne tillbaka, american style?

Fast tänk om det är sant? Många i det här området tjänar ju rätt bra.

Det är ju inte klokt i så fall. Femhundra i mellanstadiet. Vad ska hon göra med dem? Köpa godis? Smink?

– Hallå? halvskriker Emma. Hallå jag pratar med dig!

– Hallå jag tittar på teve, muttrar Maria.

– Va?

Hon pressar tillbaka det svarta, vrider huvudet igen, försöker fånga dotterns blick. Den glöder.

– Emma, säger Maria lugnt. Tvåhundra är lagom. När du fyller tretton och börjar högstadiet får du mer.

– Amen gud det finns inget som heter högstadiet längre! Jag går i högstadiet nu i så fall!

– Va?

Till svar skriker Emma något oartikulerat rakt ut.

– Nu får du lugna ner dig annars vill jag inte prata mer, säger Maria och känner sig som en dålig kopia av Supernanny.

– Men kan du lyssna då! Emma ställer sig mellan modern och teverutan. Hur mycket skulle jag få när jag fyller tretton?

– Kanske trehundra, säger Maria.

Emmas ögon smalnar.

– Bra, då kan jag ju få tvåhundrafemtio när jag är tolv och ett halvt?

Vilken argumentation! Är det sådant de lär sig i skolan?

– Det måste jag prata med pappa om, svarar Maria som börjar känna sig trängd.

– Men åååå ALLA ANDRA HAR MER! Är det svårt att fatta eller?

Maria reser sig häftigt för att återta kontrollen.

– Nu slutar du! Jag ska prata med pappa, du får vänta på det. Vad är det med dig, ska du ha mens eller? tillägger hon och känner sig långt från Supernanny.

– Du är en sån jävla bitch! skriker Emma och flyr fältet.

Rutan i vardagsrumsdörren skallrar. Där tog argumenten slut, tänker Maria och ett litet leende pressar sig fram.

Men nu kan hon inte längre koncentrera sig på teven. Dessutom har kockarna försvunnit ur rutan och det nya programmet verkar trist.

Längre bort smäller Emmas egen dörr igen. Bra, hon lär hålla sig där ett tag.

Det finns ju statistik på allt.

Några sekunder tickar förbi Marias oseende ögon medan tankarna mal. Hon borde nog själv kolla det där med månadspeng, för att få egna argument. Det finns ju statistik på allt.

Hon slår på datorn. Söker på ”månadspeng 12 år genomsnitt”.

Statistik från bankerna kommer upp. Men lite längre ned i sökresultaten syns en pdf från Statistiska Centralbyrån. De är nog mest pålitliga. Maria klickar.

”Emmas månadspeng är 205 kronor”, läser hon.

Alla andra har mer, jo pyttsan! Emma kan få en femma, tänker Maria nöjt men inte snällt. Vad glad hon kommer bli.

Sedan stannar tiden upp en sekund. Vad stod det egentligen?

Ja, det står faktiskt så. Emma, 12 år. Vad lustigt. ”Beloppet är ett genomsnitt av olika bankers egna undersökningar. Nordea uppger …” Ja ja. Tiden tickar igång igen.

Tills hon läser raden under: ”Simon får betydligt mer, 600 kronor i månaden. Men så är han ju tre år äldre.”

Vad f…

Maria blir iskall. Vad är det här för undersökning egentligen? Hon scrollar upp till första sidan.

Där står:

Kvinnan Medelsvensson är 42,5 år och heter Maria Johansson.

Det svartnar för ögonen. Vem har skrivit det här? Är det ett skämt?

Skärp dig, du vet väl att du har ett vanligt namn!

Maria märker att hon blundar. Kanske var det därför allt svartnade. Det susar i huvudet.

Sluta larva dig, öppna ögonen och läs.

Maria gör så, men hon vill inte tro vad hon ser.

”Maria är gift sedan 12 år tillbaka. När hon gifte sig var hon 30 år och hennes man 32 år. Maria är gymnasieutbildad och jobbar heltid inom vård och omsorg.”

Plötsligt har Maria stängt ned pdf:en. Utan att märka det själv. Skakar i hela kroppen.

Lutar huvudet i händerna. Allt svart.

När hon äntligen tittar upp igen är också skärmen svart. Maria rör den inte, lämnar bara datorplatsen och sjunker ned i soffan i stället. Teven står fortfarande på, hon skulle ju bara kolla en sak lite snabbt, och dansande människor flimrar runt men Marias ögon är oseende.

 

*

 

Jag tvingade mig själv att återvända till SCB-pdf:en ett par dagar senare.

Emma hade fortsatt bråka om månadspengen. Alltid när jag var själv, när inte snälla pappa var med. Slug var hon.

Samtidigt hade jag lite dåligt samvete över det där med mensen. Sådant är ju känsligt i den åldern, och Emma hade inte alls fått sin första mens än, fast hon hade envisats med att ha bh sedan hon var tio.

Jag behövde argument med substans i. När jag pratat med Mikael i enrum hade han sagt att han helst ville vänta tills hon fyllde tretton. Fast det där med tvåhundrafemtio från och med november var ju ganska smart. Vi hade väl råd. Fast helst borde vi vänta tills hon fyllde år.

Inte ett enda jävla rakt svar, med andra ord.

Jag ville se om jag läst rätt. Det skulle kännas bra att föreslå fem kronors höjning ”som alla andra”, med statistiken på min sida.

Och så ville jag dubbelkolla … ja, alltihop. Det verkade så vansinnigt.

Och vansinnigare skulle det bli.

Här minns jag att ett skratt började välla upp.

Det hela var en nätt liten sammanfattning av Maria Johansson. Av mig. Det stod att mitt äldsta barn hette Simon, var 15 år och fyllde år den 7 april. 12-åriga Emma hade fötts den 5 juni. Båda hade eget rum, egen mobil och egen cykel.

Ja.

Och vidare:

”Simon har egen tv och dator på sitt rum – det har inte Emma. Nästa år kommer hon att få både tv och dator.”

Här minns jag att ett skratt började välla upp, jag försökte kväva det men då hotade det att kväva mig tillbaka.

Just som vi hade sagt. ”Du får en dator när du fyller tretton”.

Skakningarna återkom.

Men denna gång stängde jag inte ned pdf:en, jag läste vidare, kunde inte sluta.

Maria och hennes familj bor i villa med taxeringsvärdet
1 326 000 kr.

Herregud, jag måste kolla den siffran.

Familjen bor i en tätort, som Stockholm, som är den största kommunen.

Marias man Mikael har en arbetsinkomst på 32 000 kronor i månaden och Maria har 23 300 kronor i månaden.

Ja. Mikael som nyligen fått höjt till 32 000 jämnt.

Jag kollade pdf:ens ursprung igen – jo, från SCB:s webbplats, publicerad i år.

Inget skämt.

Ändå ville min kropp inte sluta skaka. Av skratt. Eller gråt. Eller någon annan okontrollerbar, namnlös process.

Och jag kunde inte sluta läsa. Ögonen vandrade, vidare, vidare, över vad som verkade vara en intervju med mig själv, men som jag aldrig godkänt för publicering.

Maria och hennes man äger en nio år gammal silvergrå Volvo.

Om Maria får bestämma kommer deras nästa bil att vara röd.

Maria bör bli 85 år. Hon är 42,5 år och den förväntade återstående medellivslängden uppgår till ytterligare 42,5 år.

Hon avlider år 2055.

 

*

 

Så där ja. Nu har ni läst det jag läste. Vadå, tänker ni. Ska det vara så farligt. Skratta, ryck på axlarna, gå vidare.

Men ingen som inte har upplevt något själv borde få yttra sig. Maria Johansson är överjävligt trött på folk som talar om för henne hur hon borde känna. Eller leva.

Ja nu har ni läst. Men historien är inte slut med det.

Den börjar.

Jag hade uppenbarligen levt halva mitt liv enligt en mall som någon gjort upp i förväg. Enligt SCB var jag inte en person, utan en abstraktion.

Jag tänkte inte leva andra halvan på samma sätt.

 

 

 

4.

Det kommer att bli ett nytt år, det kommer bli den femte februari.

Det kommer flimra i mörkret.

Kanske är det en teve som står på.

Har jag en teve här?

Du flimrar i mörkret. Dina tänder lyser vita. Stadens ljud, överallt runt mig och i mig. Sirener.

Sluta, säger jag men mitt leende hörs i mörkret.

Jag måste sova, så att jag kan få vakna igen.

Jag är Maria Johansson.

 

*

 

Men nu är det måndag den andra november. I Maria Johanssons huvud har den statistiska sanningen om hennes liv bultat i flera dygn. Hon har betett sig som hon brukar hemma: svarat på tilltal för det mesta, tittat på På spåret, lagat spaghetti med köttfärssås, älskat med sin man på söndagskvällen. Men hela tiden känt som om hon spelar teater. En mask för ansiktet.

Över det novembergrå Stockholm ligger en bedövande overklighet. Den silas i det matta ljuset och lägger sig som damm över allt, människor, byggnader, liv och död.

Maria har druckit extra starkt kaffe hela morgonen. Hoppats att det på något sätt skulle rycka henne ur overkligheten. Men nej.

Jag är en abstraktion, tänker hon. En arbetande abstraktion.

Som en blixt från klar himmel, trots att det är synnerligen mulet denna dag, kommer frågan.

Maria stoppar ned ett lakan hårt. Kvinnan i sängen säger något och Maria svarar något lugnande, men vad är borta redan innan hon hunnit stänga munnen igen.

Plötsligt är det rast. Som en blixt från klar himmel, trots att det är synnerligen mulet denna dag, kommer frågan:

Vad vill jag göra?

Vad vill jag göra, inte Kvinnan Medelsvensson?

Den första tanken är: Jag vill ha kaffe. Och en semla.

Följa sin känsla, våga det lustfyllda. Så sa de faktiskt på den där Finn Dig Själv-kursen. Kanske borde hon ha tagit den mer på allvar?

Okej, hon ska följa sin känsla. Fast det är helt fel årstid för semlor. Eller, kanske räcker det med att köpa en kondisbit i någon av automaterna. Det brukar hon inte unna sig.

 

Marias steg går till omklädningsrummet trots att hon inte borde, det är ju bara rast. Men något drar henne dit. Och där i halvdagern bakom glesa persienner kommer nästa blixt. Den lyser upp allt och den startar allt, den vansinniga följdtanken:

Jag ska så klart gå till den där större mataffären, som har en konditoriavdelning, och köpa något. Nu på en gång.

Det är en bit dit. Jag vill inte gå i jobbkläderna.

Hinner jag? Äh, strunt samma.

Men det känns bra, skönt, på något sätt varmt, inte som de tidigare skakningarna framför datorn.

Skallen plötsligt en heliumballong. Och resten av henne börjar darra. Men det känns bra, skönt, på något sätt varmt, inte som de tidigare skakningarna framför datorn.

Okej, hon gör det! För en gångs skull.

Sörja och löv under sulorna. Nacken först skamset böjd när hon går ut genom porten, tänk om någon ser och undrar. Men så rycks huvudet uppåt, det är ju så lätt. Knycken blir stolt och med högburet huvud lämnar hon området.

Affären. Hon frågar glatt om de har semlor, känner knappt igen sin egen röst. Den tillhör en annan skådespelare nu.

Den unga expediten bakom disken tittar på Maria med är-hon-inte-klok-min.

– Det är ju november! Tyvärr, tillägger hon med ett stelt leende.

– Ja jag vet vad det är för månad, men jag tänkte höra ändå! svarar Maria och inser att hon inte ler tillbaka. Vad har ni för nåt som liknar semlor då?

Expeditens leende har frusit i en oförstående grimas.

– Liknar ..?

– Ja, bröd och grädde och marsipan. Kanske kardemumma. Fast grädden är nog viktigast. Du vet väl vad en semla innehåller om du jobbar här?

Herregud, vem skriver dessa repliker?

– Ja-haa, säger flickan bakom disken. Joo … En bit prinsess-tårta kanske?

Maria tittar mot de giftgröna rektanglarna. Ja, varför inte.

– Det blir bra!

Expediten ler igen men har frost kvar i mungiporna. Tar en bit och en kartong. När hon ska säga priset till Maria har hon fått något nedlåtande i ögonen.

– Är det något problem eller? hör Maria sig själv fråga.

Darrningarna är ännu starkare, men känns fortfarande sköna.

– Ursäkta? säger expediten och nu är ögonen mer vaksamma.

– Ja du gör så konstiga miner. Det är väl inte så konstigt att vara sugen på semlor?

– Nä, svarar flickan och gömmer sig bakom kassaapparaten.

– Har du aldrig fått den frågan förr?

– Inte i november.

Nervöst skratt.

– Men frågan om vad som kan vara gott i stället för semlor, då?

– Nä, säger flickan ännu nervösare. Det har jag aldrig.

– Men nu vet du till nästa gång då! säger Maria och lägger en tjuga och en tia på disken trots att flickstackarn inte klämt fram priset än. Behåll växeln!

Hon tar det lilla paketet. Snöret omkring är slarvigt knutet.

– Tack och hej! Och du, kolla upp vad en mystery shopper är.

Var fick hon det ifrån! Ja, vem i helvete skriver replikerna?

 

Ute i den kalla luften igen märker hon att hon skakar våldsammare, men även det känns bra nu. Hon släpper ut skakningarna i små fnissningar. Börjar gå tillbaka. En impuls att kolla på klockan, men hon tränger bort den.

Ett par hundra meter från arbetsplatsen stannar hon. Bäst att äta upp alltihop ute, så ingen kommer och gnäller. Om tid eller annat.

Hon slår sig ned på en undanskymd sandbox vid ett bostadsområde och äter bakelsen med bara händerna.

Grädden smakar smör, inte speciellt gott egentligen.

Maria tittar ned på sina händer. Om den inte smakar gott ska hon väl inte äta den?

Hon drar av det som återstår av marsipanen, rullar ihop den, sväljer i en tugga. Slickar i sig det mesta av vaniljkrämen. Lämnar resten stående i kartongen mitt på boxen, som ett litet dukat bord.

 

I fikarummet är det tomt. Hon brygger extra starkt kaffe till efterrätt.

Tänk att hon slängde halva bakelsen. Riktig, fin grädde hade varit en annan sak! Då hade hon ätit hela. Borde gå till något riktigt konditori i stället, senare.
Kanske går jag upp till 67,5 kilo till slut!

Maria fnittrar till för sig själv. Slår sig ned vid det tomma bordet, bestämd att dricka kaffet i den takt hon vill innan hon går på nästa pass.

Ändå rycker hon förskräckt till när någon går i dörren.

Tills hon ser vem det är. Adam.

Maria ler stort mot honom och tänker på grädde.

Hemma försöker hon ändra sitt ansikte igen, vara normal.

Leendet krymper lite medan timmarna går, men det finns ändå kvar, smetar vid hennes ansikte precis som grädd-smaken kletar vid gommen.

Hemma försöker hon ändra sitt ansikte igen, vara normal.

Framför teven på kvällen trycker Mikael plötsligt en snabb kyss på hennes panna där hon sitter i sin vanliga fåtölj.

Varför gör han så? Han brukar inte göra så.

– Hur är det med dig? säger Mikael.

– Va? säger Maria förvirrat och lite i försvar.

Mikael fortsätter le, snett.

– Du har varit frånvarande senaste dagarna, lite … konstig.

– Konstig! fnyser Maria, fast inte bara otrevligt, lite retsamt också. Jag som är så normal!

Hon ler snett hon med, och rättar automatiskt till glasögonen. Men samtidigt börjar hon darra, och nu känns det inte alls bra.

Vad är det med mig? Det är som om jag varit full i två dagar. Som när man tror att man är salongsberusad men sedan inser att det var värre än man trodde.

Inte kan hon ha blivit så påverkad av den där statistiken?

Maria ler stelt, pussar i luften åt sin man för att bryta det stela. Vet att jo, det är visst den där statistiken.

Hon tittar klart på programmet för att verka normal. Mikael tyst bredvid.

När det blir reklam går hon in badrummet. Lutar pannan mot det svala glaset. Det blir snabbt ljummet och klibbigt.

Vad håller du på med? tankesäger hon till spegelbilden.

Det kan ju inte stämma, svarar spegel-Maria. Alla de där siffrorna och det andra. Så jävla speciell är du inte.

Maria fnyser högt och sliter pannan från glaset.

Vadå speciell? Om allt det där stämmer in på mig är jag väl allt annat än speciell!

Kolla då, svarar spegeln. Pdf:en är bara en slump, går du bakom den så kommer du hitta massa annat som inte stämmer.

Maria går ut ur badrummet. Klockan är några minuter över nio.

– Jag ska bara kolla en grej på internet, halvropar hon åt Mikael.

Försöker att inte darra på rösten.

– Mm, säger Mikael.

 

*

 

Scb.se. Tabeller. Sammanställningar. Miljarder siffror. Okej, börja med det enklaste. Namnet. Är kombinationen Maria och Johansson verkligen så vanlig?

Av sekretesskäl publiceras ingen statistik där man kan se både förnamn och efternamn tillsammans, svarar SCB.

Jaha. Hon testar Eniro. Men det finns så många, bara de tusen första ”Maria Johansson” visas.

Bara de tusen första.

Tillbaka till SCB. Förnamn. Tilltalsnamn. Vad fan är skillnaden.

Rubrik: Tilltalsnamn, kvinnor, per decennium, topp 10. De populäraste namnen. En tanke slår henne – tänk om Maria inte alls var det vanligaste namnet det år hon faktiskt föddes? Om alla de andra Mariorna vägt upp det på senare tid. Då skulle mönstret vara brutet.

Men nej. Hela 1960-talet var Maria populärast. På andra plats kommer Eva. Maria fnyser.

Ögat dras uppåt. På 1940-talet var Eva allra vanligast. Enhetschefen är förvisso inte så gammal, men mamma … En hemsk aning. Mansnamn på 40-talet.

Lars.

– Vad gör du egentligen? säger Mikael bakom hennes rygg.

 

*

 

När Maria vaknar nästa dag sitter den smöriga gräddsmaken fortfarande kvar i gommen. Smaken av något otillfredsställande. Hon går upp och gör alla morgonrutiner, lika mekaniskt som hon gjorde eftermiddags- och kvällsrutinerna i går. Hennes tankar mal i cirklar.

Mikael går till jobbet medan hon själv ännu är nyvaken. Emma schasas iväg till skolan. Simon får sova, han börjar senare på tisdagar.

Maria står med dagens första kopp kaffe i handen. Vinklar upp kökspersiennerna.

Världen därute är lika overklig som i går. Enda förändringen hon känner är det sötsura i munnen.

Snart dags att gå till jobbet.

Plötsligt hugger det till i hjärtat. Och i magen. Och i halsen. Det dunkar och svider och rusar. En svart slöja drar förbi hennes ögon en sekund. Knäna svaga, hon sjunker ned på en pall.

Vad händer med mig?

Handen med kaffekoppen skakar. Maria betraktar den förvånat men lite intresserat, som om den tillhörde någon annan.

Vad är detta tecken på? Hjärtattack. Matförgiftning. Lågt blodtryck. Klimakteriet?

Äh, skärp dig, du vet precis vad det är: En ångestattack.

Har jag ångest?

Ett sug i magen som fortplantar sig ut i kroppens alla skrymslen och vrår. Maria vet inte om det är ångest eller något annat. Men suget i magen är en längtan och hennes blick dras till datorn. Hon måste nog sjukanmäla sig i dag.

 

*

 

Tisdagen den tredje november var dagen då Maria Johansson sjukskrev sig från jobbet på mycket vaga grunder och tillbringade drygt sju timmar i sträck framför datorskärmen. Hon glömde äta, kände ingen hunger. Drack bara kaffe.

Hennes darrningar kom tillbaka, oavsett om de berodde på kaffet eller brist på mat eller något annat. Hon märkte inte heller detta. Hon var för djupt inne i djungeln av siffror och statistik. Varje fråga ledde till en tabell eller text eller diagram eller annan sammanställning, och varje sådan statistisk nyckel hon fann öppnade nya dörrar, ledde längre och längre bort.

De som avlat henne i exakt genomsnittsålder på 1960-talet.

Hon fann föräldrarna, Lasse och Eva, inskrivna i siffrorna. De som avlat henne i exakt genomsnittsålder på 1960-talet. Hon fann syskon och husdjur och födelsedag och bil-innehav och valdeltagande och förmögenhet och läkarbesök och sexualdebut och kollektivtrafik.

Och alltihop bara fortsatte stämma. Varenda detalj, varje ny fråga hon kunde komma på – svaren fanns där, och svaren var hennes. Hon balanserade i Sveriges totala mittpunkt på en millimeterskärning som borde vara fysiskt omöjlig.

Men där stod hon.

Darrningarna fortplantade sig till hennes ben, de började rycka som drömmande hundtassar.

Sedan kom man och barn hem, och Maria var tvungen att stänga av datorn och sätta på sig masken. Hon gick och lade sig i vanlig tid, men inte kunde hon sova.

 

Hon vaknade med ett ryck en kvart efter att klockan borde ha ringt. Inget minne av att den alls ringt.

Om nu vaknade är rätt uttryck. Världen kändes inte ett spår lik den genomsnittliga onsdagsmorgonen, när väckarklockan bröt mörkret och i mörkret fanns bara mörker. Natten bakom henne hade varit en utmattningens koma och en förväntans slummer, en dåres drömmar och ett genis ångest. Hennes yrvakna skalle var full av minnen som hon inte visste om de var verkliga eller ej: Trasslade lakan, dov stress, intensiv glädje, fladdrande ögonlock. En rad märkliga konversationer. Och siffror.

Mikaels plats i dubbelsängen var redan kall. Maria kravlade sig upp från sin med darrande lemmar och en skälvande klump inombords. Under revbenen satt illamående, hunger och fjärilar.

Redan lite försenad, ned till köket, tack och lov stod det tomt. Fann sig stappla omkring som en enkvinnas stumfilmsfars, välte koppar, snubblade på sladdar. Kunde inte låta bli att skratta åt sig själv.

Herregud, vad är det jag har vaknat till.

 

Onsdagen den fjärde november gick Maria Johansson ut i världen igen.

Fortsättning följer i nästa nummer.