Maria Johanssons memoarer – del 2

3.

Jaha, plötsligt kom där en återblick på en liten episod i Personlig Utveckling för tre år sedan.

Detta skulle ju vara memoarer, tänker ni. Då borde hon väl börja med sin barndom, måla upp sitt livs utveckling?

Kanske jag borde.

Men om ni inte har märkt det än, så är jag numer en kvinna som inte låter mig styras av ”de krav som omgivningen ställer på mig”.

Ha ha ha ha ha.

Den som hade utfört befruktningen hette Lars och var 2,5 år äldre.

Men okej, ni får snabbversionen:

Jag föddes av en 25-årig kvinna som hette Eva. Den som hade utfört befruktningen hette Lars och var 2,5 år äldre. Ett par år senare avlade de även en pojke, som fick namnet Johan. Mamma, pappa och lillebror alltså, som de brukar kallas.

Eva arbetade i den offentliga sjukvården och Lasse inom tillverkningsindustrin när jag föddes; normalviktig och sex dagar efter beräknad förlossning. Min födelsedag blev därmed den 15 april.

Mina föräldrar hade flyttat till Stockholm från en mindre ort i Västergötland tidigare under 1960-talet. Jag växte upp, konfirmerade mig när jag var 15, förlorade oskulden när jag var 16. Gick ut vårdlinjen med snittbetyg.

Några år senare träffade jag Micke, som jag själv föredrar att kalla Mikael. Som sagt fick vi först Simon och sedan Emma och däremellan gifte vi oss. Praktiskt nog hette vi båda Johansson redan innan.

Vi lånade pengar och lyckades köpa oss ett jämförelsevis prisvärt radhus utanför stan, Mikael tjänar ju ganska mycket bättre än jag gör.

 

Ja. Där stod jag vid 42,5 års ålder.

 

Så, nu vet ni det. Inte så jävla upphetsande va? Bara att läsa Statistisk årsbok.

Det var vad jag gjorde.

 

*

 

Det lider mot november. Maria Johanssons liv traskar på som det brukar. Barnen. Jobbet. Telefonsamtal med mamma. Försök till regelbunden motion. Maria har varit förkyld en gång, men stannade bara hemma en dag, när det var som allra värst. Hon har börjat tänka lite på julen. Den tar alltid så mycket kraft och energi, mer än vad den ger. För att inte tala om pengar.

Familjen har det ju ganska bra. De kan spara undan en del till barnen och kommande semestrar varje månad. Ändå har Maria svårt att inte oroa sig när hon ser pengar rinna iväg.

 

En onsdagskväll tar tolvåriga Emma upp ett välkänt tjatämne.

Månadspengen.

– Mamma, jag måste få mer pengar! Ingen annan har bara tvåhundra.

Maria sitter framför teven, varvar ned framför ett matlagningsprogram efter att själv ha lagat mat, suckar.

– Pappa tycker också jag ska ha mer! fortsätter Emma.

Mikael är och tittar på fotboll med jobbkompisar och kan varken bekräfta eller förneka. Men Maria har inte svårt att föreställa sig att han svarat något vagt jakande. Han har så svårt att säga nej till barnen. Särskilt till Emma.

Maria suckar en gång till, lite tystare.

– Vi höjer veckopengen när du fyller år, som vi alltid gjort.

– Veckopeng? Hallå, jag är tolv, jag har månadspeng! Och alla andra har mer.

Maria vrider motvilligt huvudet från teven.

– Jaha, hur mycket har de då, säger de?

– Typ femhundra.

– Ha! fnyser Maria. Det tror du? Ska jag kolla med deras föräldrar kanske?

– Men ÅÅH! Du är så jävla pinsam! Fatta, jag vet att de har så mycket! Minst trehundra i alla fall.

Maria börjar bli arg, igen. Det är något som skvalpar inne i hennes huvud, något mörkt, längst bak. Det tränger ut genom munnen, gör henne elak och tvär på ett ovant sätt.

Maria kniper ihop läpparna och vänder sitt skvalpande huvud tillbaka mot teven.

Där läxar en av programledarna upp en yngre kock. Svordomarna piper.

– Hallå! säger Emma.

Maria stirrar stint på teverutan, försöker komma på vad hon ska svara, om hon ska svara. Kan inte minnas att hon själv var så pass jobbig och uppkäftig i den här åldern.

Jäkla unge. Ska jag skälla ut henne tillbaka, american style?

Fast tänk om det är sant? Många i det här området tjänar ju rätt bra.

Det är ju inte klokt i så fall. Femhundra i mellanstadiet. Vad ska hon göra med dem? Köpa godis? Smink?

– Hallå? halvskriker Emma. Hallå jag pratar med dig!

– Hallå jag tittar på teve, muttrar Maria.

– Va?

Hon pressar tillbaka det svarta, vrider huvudet igen, försöker fånga dotterns blick. Den glöder.

– Emma, säger Maria lugnt. Tvåhundra är lagom. När du fyller tretton och börjar högstadiet får du mer.

– Amen gud det finns inget som heter högstadiet längre! Jag går i högstadiet nu i så fall!

– Va?

Till svar skriker Emma något oartikulerat rakt ut.

– Nu får du lugna ner dig annars vill jag inte prata mer, säger Maria och känner sig som en dålig kopia av Supernanny.

– Men kan du lyssna då! Emma ställer sig mellan modern och teverutan. Hur mycket skulle jag få när jag fyller tretton?

– Kanske trehundra, säger Maria.

Emmas ögon smalnar.

– Bra, då kan jag ju få tvåhundrafemtio när jag är tolv och ett halvt?

Vilken argumentation! Är det sådant de lär sig i skolan?

– Det måste jag prata med pappa om, svarar Maria som börjar känna sig trängd.

– Men åååå ALLA ANDRA HAR MER! Är det svårt att fatta eller?

Maria reser sig häftigt för att återta kontrollen.

– Nu slutar du! Jag ska prata med pappa, du får vänta på det. Vad är det med dig, ska du ha mens eller? tillägger hon och känner sig långt från Supernanny.

– Du är en sån jävla bitch! skriker Emma och flyr fältet.

Rutan i vardagsrumsdörren skallrar. Där tog argumenten slut, tänker Maria och ett litet leende pressar sig fram.

Men nu kan hon inte längre koncentrera sig på teven. Dessutom har kockarna försvunnit ur rutan och det nya programmet verkar trist.

Längre bort smäller Emmas egen dörr igen. Bra, hon lär hålla sig där ett tag.

Det finns ju statistik på allt.

Några sekunder tickar förbi Marias oseende ögon medan tankarna mal. Hon borde nog själv kolla det där med månadspeng, för att få egna argument. Det finns ju statistik på allt.

Hon slår på datorn. Söker på ”månadspeng 12 år genomsnitt”.

Statistik från bankerna kommer upp. Men lite längre ned i sökresultaten syns en pdf från Statistiska Centralbyrån. De är nog mest pålitliga. Maria klickar.

”Emmas månadspeng är 205 kronor”, läser hon.

Alla andra har mer, jo pyttsan! Emma kan få en femma, tänker Maria nöjt men inte snällt. Vad glad hon kommer bli.

Sedan stannar tiden upp en sekund. Vad stod det egentligen?

Ja, det står faktiskt så. Emma, 12 år. Vad lustigt. ”Beloppet är ett genomsnitt av olika bankers egna undersökningar. Nordea uppger …” Ja ja. Tiden tickar igång igen.

Tills hon läser raden under: ”Simon får betydligt mer, 600 kronor i månaden. Men så är han ju tre år äldre.”

Vad f…

Maria blir iskall. Vad är det här för undersökning egentligen? Hon scrollar upp till första sidan.

Där står:

Kvinnan Medelsvensson är 42,5 år och heter Maria Johansson.

Det svartnar för ögonen. Vem har skrivit det här? Är det ett skämt?

Skärp dig, du vet väl att du har ett vanligt namn!

Maria märker att hon blundar. Kanske var det därför allt svartnade. Det susar i huvudet.

Sluta larva dig, öppna ögonen och läs.

Maria gör så, men hon vill inte tro vad hon ser.

”Maria är gift sedan 12 år tillbaka. När hon gifte sig var hon 30 år och hennes man 32 år. Maria är gymnasieutbildad och jobbar heltid inom vård och omsorg.”

Plötsligt har Maria stängt ned pdf:en. Utan att märka det själv. Skakar i hela kroppen.

Lutar huvudet i händerna. Allt svart.

När hon äntligen tittar upp igen är också skärmen svart. Maria rör den inte, lämnar bara datorplatsen och sjunker ned i soffan i stället. Teven står fortfarande på, hon skulle ju bara kolla en sak lite snabbt, och dansande människor flimrar runt men Marias ögon är oseende.

 

*

 

Jag tvingade mig själv att återvända till SCB-pdf:en ett par dagar senare.

Emma hade fortsatt bråka om månadspengen. Alltid när jag var själv, när inte snälla pappa var med. Slug var hon.

Samtidigt hade jag lite dåligt samvete över det där med mensen. Sådant är ju känsligt i den åldern, och Emma hade inte alls fått sin första mens än, fast hon hade envisats med att ha bh sedan hon var tio.

Jag behövde argument med substans i. När jag pratat med Mikael i enrum hade han sagt att han helst ville vänta tills hon fyllde tretton. Fast det där med tvåhundrafemtio från och med november var ju ganska smart. Vi hade väl råd. Fast helst borde vi vänta tills hon fyllde år.

Inte ett enda jävla rakt svar, med andra ord.

Jag ville se om jag läst rätt. Det skulle kännas bra att föreslå fem kronors höjning ”som alla andra”, med statistiken på min sida.

Och så ville jag dubbelkolla … ja, alltihop. Det verkade så vansinnigt.

Och vansinnigare skulle det bli.

Här minns jag att ett skratt började välla upp.

Det hela var en nätt liten sammanfattning av Maria Johansson. Av mig. Det stod att mitt äldsta barn hette Simon, var 15 år och fyllde år den 7 april. 12-åriga Emma hade fötts den 5 juni. Båda hade eget rum, egen mobil och egen cykel.

Ja.

Och vidare:

”Simon har egen tv och dator på sitt rum – det har inte Emma. Nästa år kommer hon att få både tv och dator.”

Här minns jag att ett skratt började välla upp, jag försökte kväva det men då hotade det att kväva mig tillbaka.

Just som vi hade sagt. ”Du får en dator när du fyller tretton”.

Skakningarna återkom.

Men denna gång stängde jag inte ned pdf:en, jag läste vidare, kunde inte sluta.

Maria och hennes familj bor i villa med taxeringsvärdet
1 326 000 kr.

Herregud, jag måste kolla den siffran.

Familjen bor i en tätort, som Stockholm, som är den största kommunen.

Marias man Mikael har en arbetsinkomst på 32 000 kronor i månaden och Maria har 23 300 kronor i månaden.

Ja. Mikael som nyligen fått höjt till 32 000 jämnt.

Jag kollade pdf:ens ursprung igen – jo, från SCB:s webbplats, publicerad i år.

Inget skämt.

Ändå ville min kropp inte sluta skaka. Av skratt. Eller gråt. Eller någon annan okontrollerbar, namnlös process.

Och jag kunde inte sluta läsa. Ögonen vandrade, vidare, vidare, över vad som verkade vara en intervju med mig själv, men som jag aldrig godkänt för publicering.

Maria och hennes man äger en nio år gammal silvergrå Volvo.

Om Maria får bestämma kommer deras nästa bil att vara röd.

Maria bör bli 85 år. Hon är 42,5 år och den förväntade återstående medellivslängden uppgår till ytterligare 42,5 år.

Hon avlider år 2055.

 

*

 

Så där ja. Nu har ni läst det jag läste. Vadå, tänker ni. Ska det vara så farligt. Skratta, ryck på axlarna, gå vidare.

Men ingen som inte har upplevt något själv borde få yttra sig. Maria Johansson är överjävligt trött på folk som talar om för henne hur hon borde känna. Eller leva.

Ja nu har ni läst. Men historien är inte slut med det.

Den börjar.

Jag hade uppenbarligen levt halva mitt liv enligt en mall som någon gjort upp i förväg. Enligt SCB var jag inte en person, utan en abstraktion.

Jag tänkte inte leva andra halvan på samma sätt.

 

 

 

4.

Det kommer att bli ett nytt år, det kommer bli den femte februari.

Det kommer flimra i mörkret.

Kanske är det en teve som står på.

Har jag en teve här?

Du flimrar i mörkret. Dina tänder lyser vita. Stadens ljud, överallt runt mig och i mig. Sirener.

Sluta, säger jag men mitt leende hörs i mörkret.

Jag måste sova, så att jag kan få vakna igen.

Jag är Maria Johansson.

 

*

 

Men nu är det måndag den andra november. I Maria Johanssons huvud har den statistiska sanningen om hennes liv bultat i flera dygn. Hon har betett sig som hon brukar hemma: svarat på tilltal för det mesta, tittat på På spåret, lagat spaghetti med köttfärssås, älskat med sin man på söndagskvällen. Men hela tiden känt som om hon spelar teater. En mask för ansiktet.

Över det novembergrå Stockholm ligger en bedövande overklighet. Den silas i det matta ljuset och lägger sig som damm över allt, människor, byggnader, liv och död.

Maria har druckit extra starkt kaffe hela morgonen. Hoppats att det på något sätt skulle rycka henne ur overkligheten. Men nej.

Jag är en abstraktion, tänker hon. En arbetande abstraktion.

Som en blixt från klar himmel, trots att det är synnerligen mulet denna dag, kommer frågan.

Maria stoppar ned ett lakan hårt. Kvinnan i sängen säger något och Maria svarar något lugnande, men vad är borta redan innan hon hunnit stänga munnen igen.

Plötsligt är det rast. Som en blixt från klar himmel, trots att det är synnerligen mulet denna dag, kommer frågan:

Vad vill jag göra?

Vad vill jag göra, inte Kvinnan Medelsvensson?

Den första tanken är: Jag vill ha kaffe. Och en semla.

Följa sin känsla, våga det lustfyllda. Så sa de faktiskt på den där Finn Dig Själv-kursen. Kanske borde hon ha tagit den mer på allvar?

Okej, hon ska följa sin känsla. Fast det är helt fel årstid för semlor. Eller, kanske räcker det med att köpa en kondisbit i någon av automaterna. Det brukar hon inte unna sig.

 

Marias steg går till omklädningsrummet trots att hon inte borde, det är ju bara rast. Men något drar henne dit. Och där i halvdagern bakom glesa persienner kommer nästa blixt. Den lyser upp allt och den startar allt, den vansinniga följdtanken:

Jag ska så klart gå till den där större mataffären, som har en konditoriavdelning, och köpa något. Nu på en gång.

Det är en bit dit. Jag vill inte gå i jobbkläderna.

Hinner jag? Äh, strunt samma.

Men det känns bra, skönt, på något sätt varmt, inte som de tidigare skakningarna framför datorn.

Skallen plötsligt en heliumballong. Och resten av henne börjar darra. Men det känns bra, skönt, på något sätt varmt, inte som de tidigare skakningarna framför datorn.

Okej, hon gör det! För en gångs skull.

Sörja och löv under sulorna. Nacken först skamset böjd när hon går ut genom porten, tänk om någon ser och undrar. Men så rycks huvudet uppåt, det är ju så lätt. Knycken blir stolt och med högburet huvud lämnar hon området.

Affären. Hon frågar glatt om de har semlor, känner knappt igen sin egen röst. Den tillhör en annan skådespelare nu.

Den unga expediten bakom disken tittar på Maria med är-hon-inte-klok-min.

– Det är ju november! Tyvärr, tillägger hon med ett stelt leende.

– Ja jag vet vad det är för månad, men jag tänkte höra ändå! svarar Maria och inser att hon inte ler tillbaka. Vad har ni för nåt som liknar semlor då?

Expeditens leende har frusit i en oförstående grimas.

– Liknar ..?

– Ja, bröd och grädde och marsipan. Kanske kardemumma. Fast grädden är nog viktigast. Du vet väl vad en semla innehåller om du jobbar här?

Herregud, vem skriver dessa repliker?

– Ja-haa, säger flickan bakom disken. Joo … En bit prinsess-tårta kanske?

Maria tittar mot de giftgröna rektanglarna. Ja, varför inte.

– Det blir bra!

Expediten ler igen men har frost kvar i mungiporna. Tar en bit och en kartong. När hon ska säga priset till Maria har hon fått något nedlåtande i ögonen.

– Är det något problem eller? hör Maria sig själv fråga.

Darrningarna är ännu starkare, men känns fortfarande sköna.

– Ursäkta? säger expediten och nu är ögonen mer vaksamma.

– Ja du gör så konstiga miner. Det är väl inte så konstigt att vara sugen på semlor?

– Nä, svarar flickan och gömmer sig bakom kassaapparaten.

– Har du aldrig fått den frågan förr?

– Inte i november.

Nervöst skratt.

– Men frågan om vad som kan vara gott i stället för semlor, då?

– Nä, säger flickan ännu nervösare. Det har jag aldrig.

– Men nu vet du till nästa gång då! säger Maria och lägger en tjuga och en tia på disken trots att flickstackarn inte klämt fram priset än. Behåll växeln!

Hon tar det lilla paketet. Snöret omkring är slarvigt knutet.

– Tack och hej! Och du, kolla upp vad en mystery shopper är.

Var fick hon det ifrån! Ja, vem i helvete skriver replikerna?

 

Ute i den kalla luften igen märker hon att hon skakar våldsammare, men även det känns bra nu. Hon släpper ut skakningarna i små fnissningar. Börjar gå tillbaka. En impuls att kolla på klockan, men hon tränger bort den.

Ett par hundra meter från arbetsplatsen stannar hon. Bäst att äta upp alltihop ute, så ingen kommer och gnäller. Om tid eller annat.

Hon slår sig ned på en undanskymd sandbox vid ett bostadsområde och äter bakelsen med bara händerna.

Grädden smakar smör, inte speciellt gott egentligen.

Maria tittar ned på sina händer. Om den inte smakar gott ska hon väl inte äta den?

Hon drar av det som återstår av marsipanen, rullar ihop den, sväljer i en tugga. Slickar i sig det mesta av vaniljkrämen. Lämnar resten stående i kartongen mitt på boxen, som ett litet dukat bord.

 

I fikarummet är det tomt. Hon brygger extra starkt kaffe till efterrätt.

Tänk att hon slängde halva bakelsen. Riktig, fin grädde hade varit en annan sak! Då hade hon ätit hela. Borde gå till något riktigt konditori i stället, senare.
Kanske går jag upp till 67,5 kilo till slut!

Maria fnittrar till för sig själv. Slår sig ned vid det tomma bordet, bestämd att dricka kaffet i den takt hon vill innan hon går på nästa pass.

Ändå rycker hon förskräckt till när någon går i dörren.

Tills hon ser vem det är. Adam.

Maria ler stort mot honom och tänker på grädde.

Hemma försöker hon ändra sitt ansikte igen, vara normal.

Leendet krymper lite medan timmarna går, men det finns ändå kvar, smetar vid hennes ansikte precis som grädd-smaken kletar vid gommen.

Hemma försöker hon ändra sitt ansikte igen, vara normal.

Framför teven på kvällen trycker Mikael plötsligt en snabb kyss på hennes panna där hon sitter i sin vanliga fåtölj.

Varför gör han så? Han brukar inte göra så.

– Hur är det med dig? säger Mikael.

– Va? säger Maria förvirrat och lite i försvar.

Mikael fortsätter le, snett.

– Du har varit frånvarande senaste dagarna, lite … konstig.

– Konstig! fnyser Maria, fast inte bara otrevligt, lite retsamt också. Jag som är så normal!

Hon ler snett hon med, och rättar automatiskt till glasögonen. Men samtidigt börjar hon darra, och nu känns det inte alls bra.

Vad är det med mig? Det är som om jag varit full i två dagar. Som när man tror att man är salongsberusad men sedan inser att det var värre än man trodde.

Inte kan hon ha blivit så påverkad av den där statistiken?

Maria ler stelt, pussar i luften åt sin man för att bryta det stela. Vet att jo, det är visst den där statistiken.

Hon tittar klart på programmet för att verka normal. Mikael tyst bredvid.

När det blir reklam går hon in badrummet. Lutar pannan mot det svala glaset. Det blir snabbt ljummet och klibbigt.

Vad håller du på med? tankesäger hon till spegelbilden.

Det kan ju inte stämma, svarar spegel-Maria. Alla de där siffrorna och det andra. Så jävla speciell är du inte.

Maria fnyser högt och sliter pannan från glaset.

Vadå speciell? Om allt det där stämmer in på mig är jag väl allt annat än speciell!

Kolla då, svarar spegeln. Pdf:en är bara en slump, går du bakom den så kommer du hitta massa annat som inte stämmer.

Maria går ut ur badrummet. Klockan är några minuter över nio.

– Jag ska bara kolla en grej på internet, halvropar hon åt Mikael.

Försöker att inte darra på rösten.

– Mm, säger Mikael.

 

*

 

Scb.se. Tabeller. Sammanställningar. Miljarder siffror. Okej, börja med det enklaste. Namnet. Är kombinationen Maria och Johansson verkligen så vanlig?

Av sekretesskäl publiceras ingen statistik där man kan se både förnamn och efternamn tillsammans, svarar SCB.

Jaha. Hon testar Eniro. Men det finns så många, bara de tusen första ”Maria Johansson” visas.

Bara de tusen första.

Tillbaka till SCB. Förnamn. Tilltalsnamn. Vad fan är skillnaden.

Rubrik: Tilltalsnamn, kvinnor, per decennium, topp 10. De populäraste namnen. En tanke slår henne – tänk om Maria inte alls var det vanligaste namnet det år hon faktiskt föddes? Om alla de andra Mariorna vägt upp det på senare tid. Då skulle mönstret vara brutet.

Men nej. Hela 1960-talet var Maria populärast. På andra plats kommer Eva. Maria fnyser.

Ögat dras uppåt. På 1940-talet var Eva allra vanligast. Enhetschefen är förvisso inte så gammal, men mamma … En hemsk aning. Mansnamn på 40-talet.

Lars.

– Vad gör du egentligen? säger Mikael bakom hennes rygg.

 

*

 

När Maria vaknar nästa dag sitter den smöriga gräddsmaken fortfarande kvar i gommen. Smaken av något otillfredsställande. Hon går upp och gör alla morgonrutiner, lika mekaniskt som hon gjorde eftermiddags- och kvällsrutinerna i går. Hennes tankar mal i cirklar.

Mikael går till jobbet medan hon själv ännu är nyvaken. Emma schasas iväg till skolan. Simon får sova, han börjar senare på tisdagar.

Maria står med dagens första kopp kaffe i handen. Vinklar upp kökspersiennerna.

Världen därute är lika overklig som i går. Enda förändringen hon känner är det sötsura i munnen.

Snart dags att gå till jobbet.

Plötsligt hugger det till i hjärtat. Och i magen. Och i halsen. Det dunkar och svider och rusar. En svart slöja drar förbi hennes ögon en sekund. Knäna svaga, hon sjunker ned på en pall.

Vad händer med mig?

Handen med kaffekoppen skakar. Maria betraktar den förvånat men lite intresserat, som om den tillhörde någon annan.

Vad är detta tecken på? Hjärtattack. Matförgiftning. Lågt blodtryck. Klimakteriet?

Äh, skärp dig, du vet precis vad det är: En ångestattack.

Har jag ångest?

Ett sug i magen som fortplantar sig ut i kroppens alla skrymslen och vrår. Maria vet inte om det är ångest eller något annat. Men suget i magen är en längtan och hennes blick dras till datorn. Hon måste nog sjukanmäla sig i dag.

 

*

 

Tisdagen den tredje november var dagen då Maria Johansson sjukskrev sig från jobbet på mycket vaga grunder och tillbringade drygt sju timmar i sträck framför datorskärmen. Hon glömde äta, kände ingen hunger. Drack bara kaffe.

Hennes darrningar kom tillbaka, oavsett om de berodde på kaffet eller brist på mat eller något annat. Hon märkte inte heller detta. Hon var för djupt inne i djungeln av siffror och statistik. Varje fråga ledde till en tabell eller text eller diagram eller annan sammanställning, och varje sådan statistisk nyckel hon fann öppnade nya dörrar, ledde längre och längre bort.

De som avlat henne i exakt genomsnittsålder på 1960-talet.

Hon fann föräldrarna, Lasse och Eva, inskrivna i siffrorna. De som avlat henne i exakt genomsnittsålder på 1960-talet. Hon fann syskon och husdjur och födelsedag och bil-innehav och valdeltagande och förmögenhet och läkarbesök och sexualdebut och kollektivtrafik.

Och alltihop bara fortsatte stämma. Varenda detalj, varje ny fråga hon kunde komma på – svaren fanns där, och svaren var hennes. Hon balanserade i Sveriges totala mittpunkt på en millimeterskärning som borde vara fysiskt omöjlig.

Men där stod hon.

Darrningarna fortplantade sig till hennes ben, de började rycka som drömmande hundtassar.

Sedan kom man och barn hem, och Maria var tvungen att stänga av datorn och sätta på sig masken. Hon gick och lade sig i vanlig tid, men inte kunde hon sova.

 

Hon vaknade med ett ryck en kvart efter att klockan borde ha ringt. Inget minne av att den alls ringt.

Om nu vaknade är rätt uttryck. Världen kändes inte ett spår lik den genomsnittliga onsdagsmorgonen, när väckarklockan bröt mörkret och i mörkret fanns bara mörker. Natten bakom henne hade varit en utmattningens koma och en förväntans slummer, en dåres drömmar och ett genis ångest. Hennes yrvakna skalle var full av minnen som hon inte visste om de var verkliga eller ej: Trasslade lakan, dov stress, intensiv glädje, fladdrande ögonlock. En rad märkliga konversationer. Och siffror.

Mikaels plats i dubbelsängen var redan kall. Maria kravlade sig upp från sin med darrande lemmar och en skälvande klump inombords. Under revbenen satt illamående, hunger och fjärilar.

Redan lite försenad, ned till köket, tack och lov stod det tomt. Fann sig stappla omkring som en enkvinnas stumfilmsfars, välte koppar, snubblade på sladdar. Kunde inte låta bli att skratta åt sig själv.

Herregud, vad är det jag har vaknat till.

 

Onsdagen den fjärde november gick Maria Johansson ut i världen igen.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
13 hours sedan

Gävlar vad trevligt!

Fyra timmar i Gävle och vi har fått exempel på både superengagemang och next level-oengagemang. Berättar mer om det längre ner i inlägget.

Ni får ha överseende nu med att vi testar oss fram med text och ljud och bild och så, här kommer iallafall en liten video där vi snackar om våra förväntningar på väg ut mot intervjuerna:

Jo, visst var det här i Gävle som medlemmar ur aktivistgruppen Gretas gamlingar beskrev hur de blev puttade av en moderat riksdagsman utanför Stadshuset, som själv menade att det var “orimligt” att gruppen fått tillstånd att demonstrera på den aktuella platsen och hävdade att han gick emellan två demonstranter för att komma in.

“Var det inte en väldigt bra plats att få demonstrera på”, var det folk som invände. En plats där medborgarna kan komma nära makthavarna och får framföra sina åsikter.

Och här i Gävle har det varit flera typer av extremväder de senaste åren – bland annat de enorma skyfallen 2021, som enligt en rapport från myndigheten som då hette MSB bara var en “föraning” om vad som väntade i framtiden.

Greta och jag minglade iallafall runt på Gävles centrala gator. Det var lite trevande, både för oss att komma över spärren och våga fråga och att få människor att våga vara med. Flera av dem vi frågade gick med på att snacka anonymt men många sa också blankt nej. Majoriteten efter att först ha frågat vad det handlade om.

– När vi svarade och sa att det handlar om svensk politik eller att vi är ute och gör intervjuer inför valrörelsen, då sa jättemånga “nej, då vill jag inte vara med” eller “jag kan inte tillräckligt mycket”, sa Greta sen när vi pratade ihop oss om våra reflektioner efteråt.

Många verkade ha en upplevelse av att man behöver ha “körkort” för att få uttrycka sin åsikt. Som att man måste kunna vissa saker eller vara superintresserad av politik för att få uttala sig.

Men Gävle bjöd också på engagemang. Faktiskt redan innan vi ens kommit fram. Flera av mina (det är Alexandra som skriver) kompisar och bekanta som kommer från Gävle översköljde mig med tips på grupper, platser och personer som på olika sätt engagerar sig i motstånd eller civilsamhälle. Min erfarenhet från åren på Dagens Nyheter är att för mycket förberedelse ibland kan leda till att man nästan vet hur reportaget kommer att bli redan innan man åker ut och så vill vi inte att det här ska bli. Men det är förstås en balans så alla tips vi får in tas väl omhand och vi hoppas till exempel att vi kommer tillbaka till en plats som Gävle – kanske redan på hemvägen från den här turen norrut.

Vi blev väldigt fint välkomnade till staden! Flera personer frågade vad vi gjorde och om de kunde hjälpa oss med något. Bland annat en man som stannade sin bil och klev ur, strax efter att vi börjat gå från Centralstationen. Han bar keffiyeh och tackade Greta för allt hon har gjort, inte minst för Palestina, och sa “vill ni ha skjuts någonstans eller hjälp med vad som helst”. Väldigt vänlig!

Vad tyckte Gävleborna då?

– Det var väldigt mycket kritik mot regeringen, sammanfattade Greta.

– Jag tror inte att vi har träffat en enda som har varit någorlunda insatt i politik som har haft någonting positivt att säga om regeringen här – eller det politiska klimatet i Sverige överhuvudtaget.

70-årige Claes träffade vi i Agnes kulturhus. Han sa:

– Det är rent katastrofalt. Vi har inte haft en sämre regering sedan 1917 med hungerkravallerna. När Hammarskiöld var statsminister. Jag drömmer om att få vakna någon morgon och inte se de här fyra stolarna som står där, och kommer med något nytt dumt förslag. Varenda dag.

Vad skulle du vilja se som var annorlunda? frågade jag.

– Ja, det satsas ju på fel saker. Det som jag tycker är viktigast satsas det överhuvudtaget inte på. Istället så satsas det på fängelser, poliser och militärer. Och skattesänkningar! Och så lånar man pengar till militären för att kunna sänka skatterna.

Vad tycker du man borde satsa på istället? frågade Greta.

– Skola, sjukvård och omsorg. Och, ja. Det är väl det.

Hur tänker du inför framtiden? frågade jag.

Claes, 70 är kritisk mot regeringen.

– Jag är inte särskilt optimistisk, ska jag säga. Man ser att högernationalisterna och fascisterna går framåt i princip i varenda land. Och motsättningarna ökar i varenda land. Så jag ser inte särskilt positivt på det hela taget… Men… Ja, jag vet inte. Hur man skulle göra för att det är ju i princip i varenda land så går det emot höger, sa Claes och sen tog han sats:

– Om man ska ta lite historia. Det började 1979 eller 1980, när Thatcher och Reagan kom till makten och införde nyliberalismen, sa han och fortsatte beskriva hur socialistiska och socialdemokratiska partier inte gjorde motstånd utan lät nyliberalismen sippra in också i deras politik.

– Så då tänker väl folk att “då röstar jag väl på högern då” och det där… Jag har svårt att se att det ska kunna ändras så lätt. Vilket ju är nödvändigt då om det ska kunna förbättras här i världen.

Hur tänker du kring klimatförändringarna och framtiden?

– Man struntar i Kyotoavtalet eller vad det heter och driver istället på med mer investeringar i fossilt… Så, ja. Det kommer ju inte gå något vidare bra. Och man kommer försöka komma undan genom att säga att att “folk vill ha det så här” – trots att undersökningar, iallafall i Sverige, visar att folk är villiga att göra ingrepp i sin vardag för att minska koldioxidutsläppen. Man går inte riktigt i takt där.

Jag är inte ute efter något falskt hopp. Men om du ser dig om i samhället idag, finns det något som ändå ger dig hopp? Någon eller några som gör något som ger dig energi eller framtidstro?

– Det är ju små grupper bara. När man drar samman COP-konferenserna så blir det ju ingenting av det hela. Jag ser ingenting så här rätt ut i luften som kan göra det bättre, tyvärr. Utan det är enskilda personer och det räcker inte.

Finns det något som skulle kunna få dig att ge dig ut på gator och torg och protestera? Något du bryr dig om så mycket att du kanske skulle bli aktivist eller demonstrant eller på något annat sätt engagera dig?

– Just nu lider jag av en sjukdom som gör att jag orkar nog inte hålla på med det. Tyvärr. Men annars skulle jag gärna göra det.

Tror du att det finns någonting som skulle kunna trigga en start rörelse i Sverige, någonting som bubblar där ute?

– Du säger ju bubblar. Problemet är att det bara bubblar lite, det är ingenting som jag kan se som… Jag kommer inte på någonting iallafall som kan förbättra det.

Det är inte en jätteljus bild du målar upp.

– Nej, det är det verkligen inte. Men det är ju verkligheten som den ser ut just nu. Och fortsätter den så blir det ingen ljus framtid, utan då blir det bara mörkare och mörkare.

Som motpol till den politiskt engagerade Claes var två kvinnliga förstagångsväljare, båda 18 år. De ville vara anonyma men kunde tänka sig att bli intervjuade, vi kallar dem Anna och Elin. De svarade mer eller mindre unisont så deras svar presenteras som ett och samma här:

– Vi har aldrig röstat innan. Jag har inte så många tankar kring hur jag ska rösta, jag har inte bestämt mig riktigt.

Vad tror du det kommer vara som avgör vad du kommer rösta på?

– Jag får väl prata lite med familjen. Kolla lite vad de känner och se hur det är. Kolla lite mer vad alla de här gör för någonting och hur de vill göra…

Har ni några frågor som ni bryr er om lite extra?

– Alltså egentligen bara vad de vill göra med samhället. Typ så.

Är det mer vardagsfrågor eller stora internationella frågor ni bryr er om?

– Gud, vilken svår fråga. Alltså egentligen vad de vill göra, vad de vill göra bättre.

Är det något du själv tänker skulle behöva bli bättre?

– Oj… Ja. Hmm…

Känns det för avlägset för att kunna relatera till?

– Ja, typ. Jag känner mig inte så insatt i det. Men jag vill ju att den rätta ska vinna såklart.

Finns det någon anledning till varför ni inte engagerar er mer?

– Det är nog bara för att det är första valet. Eftersom vi inte har röstat innan så har det inte angått oss. Om vi hade fått rösta tidigare så hade vi varit mer insatta.

Har ni varit engagerade politisk? Gått i någon demonstration eller så?

– Nej, faktiskt inte.

Finns det något som skulle kunna trigga ert engagemang tror ni? Vad skulle det i sådana fall vara?

– Jag vet inte vad det skulle vara… Om det hade hänt något nära mig, som hade påverkat mig mer.

Om vi tänker bort politiska partier och sånt. Vad bryr ni er om? Finns det människor i er närhet som står er särskilt nära eller saker ni tycker är viktiga ska fungera?

– Gud vad svårt…

Det blev tyst en stund.

– Familjen är ju viktig. Vi är väldigt nära familjen, att det ska fungera och så… Eh. Ja. Har vi något mer?

När vi avslutar intervjun förstår vi att Anna och Elin ska ta studenten från frisörprogrammet i vår. Så nu är det fullt upp med förberedelser.

Blir det frisör i framtiden eller något annat?

– Något annat, sa båda två.

En helt annan fråga, sa plötsligt Greta. Ni som har pluggat nu till frisör: är det jättetydligt att den här frisyren är hemmaklippt?

– Nej, du passar ju i det. Det skulle jag inte säga. Så du har gjort det hemma? Själv, liksom, med en vanlig sax?

Ja, svarade Greta.

– Men vet du, du rockar det.

Det var något med svaren från de här förstagångsväljarna som kändes… Sorgligt. Både Anna och Elin var vänliga och artiga, tog sig tid att prata med oss och ansträngde sig för att svara på frågorna. Det var trevligt att prata med dem! Men det faktum att de inte verkade ha reflekterat över vad som var viktigt för dem i livet, vad de brydde sig om, det satte sig i mig.

Vi träffade ytterligare några fina människor i Gävle. En 21-åring och en 30-åring som gick på folkhögskola i stan och hade skarpa politiska analyser. Mer om dem en annan dag för det här blogginlägget är redan alldeles för långt (tror jag?). Vi avslutar med 37-årige Salar som beskrev läget i svensk och internationell politik som tumultartat.

– Vi skulle behöva mer kärleksfulla dialoger där ute för att komma någonstans, sa han och när vi sedan avslutade intervjun kom en hel klunga med tonåringar och bad att få ta bild med Greta.

När gruppen hade skingrats kom en man fram – till Salar – och bad att få ta en bild med honom. Viss förvirring uppstod men han sa ja och det togs en bild, tackades och mannen gick igen.

– Jag tror han trodde att det var jag som var känd, sa Salar och skrattade.

Nu tuffar vi fortsatt norrut – mot Umeå! Stay tuned.

Publicerad Uppdaterad
20 hours sedan

Videohälsning från Gävle!

Journalisten Alexandra Urisman Otto och aktivisten Greta Thunberg är på plats i Gävle.

Publicerad Uppdaterad
22 hours sedan
Strejkvarsel på Chopchops matfabrik i Rosersberg utanför Stockholm
Den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop har de senaste åren fått hård kritik för sin dåliga arbetsmiljö. Foto: Jessica Gow/TT

Facket har fått nog: Varslar om strejk på populära snabbmatskedjan


Det fortsätter att storma runt den svenska snabbmatskedjan Chopchop. Om företaget fortsätter vägra teckna kollektivavtal hotar fackförbundet Livs nu med strejk på företagets matfabrik utanför Stockholm.

Efter upprepade larm om brännskador, övervakning och allmänt dålig arbetsmiljö har den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop de senaste åren fått hård kritik från fackligt håll.

I granskningsserien Rädslans restaurang har tidningen Arbetet i en rad reportage beskrivit livrädd personal som utnyttjas av företaget.

Nu blåser det upp till strejk på Chopchops fabrik Gigachop, där stora delar av maten styckas och hanteras, i Rosersberg utanför Stockholm.

Bolaget vägrar kollektivavtal

Det här sedan bolaget vägrat teckna kollektivavtal för de anställda vid fabriken.

– Det stämmer, även om vi inte vill kommentera något innan varslet verkställs. För vår förhoppning är naturligtvis att få till ett kollektivavtal innan dess, säger Matilda Antonsson på Livsmedelsarbetarförbundets pressavdelning till Arbetaren.

Chopchop har sedan starten 2011 snabbt etablerat sig på ett fyrtiotal orter runt om i landet. Deras inriktning på asiatisk mat har blivit populär och idag har kedjan restauranger från Lund i söder till Umeå i norr.

Men nu varslar alltså facket om strejk. Om inget kollektivavtal skrivs under lägger personalen i matfabriken ned sitt arbete den 3 mars, förklarar Matilda Antonsson för Arbetaren.

Den planerade strejken gäller alltså bara arbetarna vid matfabriken. Tidigare i år har Hotell- och restaurangfacket, HRF, inlett förhandlingar om kollektivavtal för de anställda på företagets restauranger, rapporterar tidningen Hotellrevyn.

Publicerad
2 days sedan

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Hej! Vad kul att du har hittat till den här bloggen som handlar om vad fan man ska göra som väljare i Sverige år 2026. Vi som ställer oss den frågan är Greta Thunberg (hon behöver ingen närmare beskrivning) och Alexandra Urisman Otto, det är jag som skriver. Jag är frilansskribent för Arbetaren och har tidigare jobbat som reporter på Dagens Nyheter i nästan ett decennium.

Greta och jag har rest en del tillsammans tidigare. Vi möttes första gången i oktober 2018 när jag (som då egentligen var kriminalreporter) motvilligt hade gått med på redaktörens förslag att “åka ner till riksdagen” där det satt “en tjej med en skylt”. Sedan dess har jag, ofta tillsammans med fotograf Roger Turesson, skrivit ett gäng intervjuer, reportage och till och med en bok om henne. Jag har följt Greta på tåg genom Europa, i elbil på amerikanska prärien och mötte henne till havs när hon kom till Europa efter sin andra seglats över Atlanten 2019.

Nu ska vi ut och åka igen.

I förra veckan varnade forskare för att världen kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas. Vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall, där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Samtidigt präglas det politiska samtalet av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs.

Med det som backdrop tänkte vi, en aktivist och en journalist, ge oss ut i landet. Längs vägen kommer vi förstås att presentera oss närmare och bjuda in dig som läser till våra analyser av det vi hör och ser runt om i Sverige och till känslorna det väcker hos oss. Kanske kan det bli en och annan flamsig stund när energinivåerna är låga. Men framför allt vill vi dela med oss av historier, tankar, farhågor, drömmar och förhoppningar hos människorna vi träffar. Vi tror att det finns en berättelse om Sverige 2026 att hämta här, i väljarna, medborgarna, svenskarna eller hur man nu än väljer att beskriva dem som allt handlar om. Vi vill sätta mikrofonen vid deras mun istället för att trängas med alla andra mikrofoner i riksdagens presskonferensrum.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm härom veckan.

Ja, vi har tjuvstartat i huvudstaden och ni kommer få läsa och se vad som hände då snart. Men först (redan imorgon!) drar vi norröver – hoppas ni hänger med oss här på bloggen.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1
Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto kommer för Arbetarens räkning resa genom Sverige för att prata med väljare inför det svenska riksdagsvalet i höst. Foto: Greta Thunberg

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Finns det något hopp? Något motstånd? Och vad fan ska man rösta på? Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto ger sig ut på en resa genom Sverige för att söka svar.

Vad är det ni tänkt göra?
– Vi ger oss ut i Sverige tillsammans inför valet 2026. Greta Thunberg med målet att få en bättre förståelse för vad som krävs för att bygga en verklig solidarisk gräsrotsrörelse med rättvisa i fokus. Och jag dels för att skriva om hennes sökande, dels för att sätta medborgarna i fokus inför valet 2026. Arbetarens läsare ska få väljarintervjuer i stället för partiledarintervjuer. De ska få träffa riktiga människor och få ta del av deras tankar, förhoppningar och farhågor. Och de ska få en fördjupad förståelse för vad som faktiskt står på spel, i stället för intetsägande politikersvar, säger Alexandra Urisman Otto.

– Vi ska åka runt genom landet för att söka efter motstånd, idéer, hopp samt svar på frågan om vad man som väljare 2026 ska göra, när det politiska samtalet präglas av faktaresistens, och när det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs. Motståndet i Sverige, de som kämpar för rättvisa, är fragmenterat och ofta demoniserat. Vi måste belysa de här rörelserna, och gå samman i dem – för att bli starkare och presentera faktiska alternativ: till dagens politik och till de våldsamma politiska och ekonomiska system som sätter kortsiktig vinst före mänskligt och planetärt välmående, säger Greta Thunberg.

Hur kom ni på den här idén?

– Eskalerande klimatkris, folkmord och urholkning av grundläggande internationell rätt – frågor som hotar allt och alla vi bryr oss om – är till synes frånvarande i den politiska debatten inför valet. Jag är långt ifrån ensam väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar. Idén kom från desperationen av att inte veta vad jag ska göra, som medborgare och som aktivist. Därför vill jag dels personligen höra andras tankar om vad som måste ske, dels ge plattform till dem som faktiskt drabbas av den extremistiska politik som förs – i en valrörelse som präglas av rösterna från dem som fattar besluten men oftast inte drabbas av dem, säger Greta Thunberg.

– Också som journalist kan jag drabbas av en känsla som liknar apati inför det enorma gap som finns mellan utmaningarna som Sverige och hela mänskligheten står inför – och den rådande politiska debatten här hemma. Greta Thunberg och jag har olika roller men ser båda att det relevanta i det här läget är att vända blicken mot medborgarna, väljarna. Mitt mål är att genom personerna vi möter kunna hjälpa Arbetarens läsare att orientera sig i valrörelsen 2026. Vad är viktigt på riktigt just nu? I den här bevakningen blir det inga politiska punchlines eller metadebatter som tar fokus från de människor det egentligen handlar om, säger Alexandra Urisman Otto.


Aktivist och journalist. Hur tänker ni att era roller kommer att komplettera varandra i det här projektet?

– Givetvis har vi olika roller och vi är övertygade om att läsarna är smarta nog att se det. Jag kommer att göra journalistik som jag alltid gör och väva ihop relevant fakta med det vi upplever på plats ute i landet. För läsarna hoppas jag att det kommer att bli en lärorik och i bästa fall ögonöppnande rapportering och som bonus får man en inblick i de udda situationer som ofta uppstår kring Greta Thunberg. Mer än något annat är mitt mål att hjälpa Arbetarens läsare att få svar på frågan: ”Vad fan man ska göra som väljare 2026?”

– Jag är väldigt öppen med mina åsikter, och folk vet för det mesta var jag står, vilket ofta skapar intressanta diskussioner. I den här situationen har jag ju även en plattform jag måste använda för att sätta fokus på de frågor som måste upp på agendan, och jag vill veta vad folk anser att jag och andra aktivister bör fokusera på och framförallt vad som skulle krävas och hur vi ska anpassa rörelsen för att just du ska gå ur din bekvämlighetszon och bli aktivist. Men jag är även en väljare som så många andra känner mig desperat, men vägrar falla in i apati. Hopp kommer från handling, men det är svårt att skapa hopp när man inte vet vad man ska göra, säger Greta Thunberg.

Med på resan, för filmning och klippning, är också Helena Molin, till vardags regissör och manusförfattare och aktuell med filmen Strejkarna. Följ resan på Arbetaren.se och bloggen Vad fan ska man göra?

Publicerad
6 days sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
6 days sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad