Sommarföljetongen: Gudarna – del 16

DET SEXTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN Om jag får storhetsvansinne spelar det ingen roll för jag behöver bara ägna en sekund åt att tänka på min fitta. Som är helt blå. Som är sönderpenslad med frätande vårtmedel. Sorry, Ann Bidén, kära skolsköterska, men det här är beyond din kompetens. Jag skulle aldrig offra min fittas hemlighet […]

DET SEXTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Om jag får storhetsvansinne spelar det ingen roll för jag behöver bara ägna en sekund åt att tänka på min fitta. Som är helt blå. Som är sönderpenslad med frätande vårtmedel. Sorry, Ann Bidén, kära skolsköterska, men det här är beyond din kompetens. Jag skulle aldrig offra min fittas hemlighet för dig. Hur stort ditt förstoringsglas än är.

Tänkte jag.

Det sved mellan benen. Folk på skolgården överallt. Ett stort mingelparty för att driva ut förra månaden mars. Skolans Operation Dagsverke-dag har verkligen förvandlats till en svensk mässa i ung företagsamhet på bara några år. Det räcker inte att spela gitarr i tunneln mellan centrum och Vegavallen längre, gå med bössor med Röda Korset­loggan. Calle och Amin var till och med uppklädda i kostym.

Jag såg henne. En klippdocka. Hon var som utskuren. En filmisk specialeffekt. En hög tidningar på armen för att se viktig ut. Och hon hade rosa hår. Det gled mjukt ner över den gröna bomberjackan.

”Vad fan har du gjort?”

Lilly smekte av sig mössan. Uppe på hjässan var håret blont. Jag såg en ny rosasmetig läppglans glittra över läpparna.

”Bara i topparna!” skrattade hon och skakade på håret så att det rosa dansade över ryggen. ”Jag ville färga fram våren!”

Vi såg upp i himlen. Den var kristalliskt blå. Jag krampade bort det kalla svidet jag drog runt på mellan benen. Lilly pekade.

”Det där är en stor, fucking sol, baby Jane!”

Hon dansade runt framför mig, snurrade, flaxade, ville dra med mig i hennes doft, hennes sorglöshet, som om halvårets långa mörker och skugga hade undgått henne. Allt hon skulle se var alltid sol. Ett fritt fall, men fullt av sol. Jag förstod inte hur hon kunde vara så lycklig, efter allt hon gått igenom. Var det henne eller mig vi fokuserade på att rädda idag?

Där kom Mahmoud och Bita genom myllret.

Russinen i kakan.

Det var då jag förstod det. Att Bita är min bästa kompis. Jag loopade med synen, över Lilly, bort till Bita, och vid Bita var det som att få en stor chokladbit inpressad i munnen. Det kändes lite sorgligt. Tretton år av systerskap. Lilly lärde mig allt. Och nu måste de nya tretton åren börja.

En tidning hade blåst ner på marken. Lilly började spela fotboll med den. Vi passade tidningen mellan oss, Mahmoud tog över bollen medan Bita kramade om mig.

”Hej joon.”

Vi kanske passar ihop rent genetiskt? Som om våra själar är biologiskt kodade. Jag sniffade in i hennes axel.

Lilly, det var som om någon lagt E i hennes frukost-O’Boy, hon sprang över skolgården, hämtade dramatenväskan som stor kvarglömd under lindarna, de som luktar så gott när det är juli och man bara måste besöka sin tomma skolgård för att uppleva hur fejkad skoltiden på riktigt är.

”Saweeet!” skrek Bita när väskan skraprullade över asfalten.

Jag sa:

”Är den full?”

”Dyngfull”, skrek Lilly tillbaka. ”Full som en kastrull.” Hon lämpade av den i min hand.

”Vem tar hand om våra pengar?”

”Jag”, sa Mahmoud och pekade på sig själv. ”Jag gick business school.”

Bita gick armkrok med honom hela vägen ut.

Skolgården var som en apelsin någon höll på att suga saften ur. När vi stod ute på Gävlevägen igen, i den tunna blåsten, i den nya friheten, i det totala kick-ass-livet som låg framför oss, fanns bara det vita skalet kvar.

Vi gick förbi den stora Motocrosshallen som byggts upp bredvid vår skola. Ett monsterbygge för att pleasa traktens unga män. Till en kostnad av miljoner. Men det fanns aldrig tveksamheter.

Så fort jag andades genom näsan kände jag den: lukten av rått kött. Det var våren som pruttade oss i ansiktet.

”Känner ni?”

”Vad menar du?”

”Att det luktar rått kött här.”

”Euuw. Jag känner inget”, sa Bita.

”Finns det ett slakteri någonstans i närheten?”

”Jag har hört att vår skola var ett slakteri på nittonhundra­talet”, sa Lilly bestialiskt.

”Lägg ner.”

”Det är sant!”

”Jag vet, du känner lukten av symboliskt döda hundar”, sa Bita och gjorde segertecknet.

Mahmoud gick bredvid och rullade väskan som om vi var vilka pålitliga partimedlemmar i Folkpartiet som helst.

”Det kanske är en biverkning av vårtmedicinen”, viskade Bita allvarligt.

Vi gick förbi den stora Motocrosshallen som byggts upp bredvid vår skola. Ett monsterbygge för att pleasa traktens unga män. Till en kostnad av miljoner. Men det fanns aldrig tveksamheter.

Vad var vår motsvarighet?

Vem tänkte satsa på oss?

SVAR: INGEN! VI SKULLE FÅ SATSA PÅ OSS SJÄLVA HELA LIVET!!!

Jag tänkte på Daniel Abdollah. Höll händerna i fickorna. Solen gick i moln. Han var i alla fall annorlunda. Och livet var en gåta. Jag skulle inte kunna lösa den. Hund­bladet låg hoprullad i min ena näve. Jag var lite stolt. Genom blå­fittan, och arvet av sorg bakom skallbenen, hade jag i alla fall åstadkommit något stort. Skrivit en text som kunde förändra. Jag tänkte på farmor. En gud ska alltid behöva föda en dog. Jag ångrar ingenting. En kronisk underordning. Så länge jag kunde skriva om den skulle jag åtminstone vara fri.

”Vi börjar med den här bostadslängan”, sa Bita. Mahmoud rullade dramatenväskan i en elegant båge runt hundbajshögen som uppenbarat sig på trottoaren.

Som om jag inte visste varenda jävel som bodde här. I de vissna låghusen. Alla hus i Tierp är låghus, som om en stor osthyvel sänkt sig från himlen och hyvlat ner hela skiten. Det ska rimma med övriga Uppland.

Men Tierptrakten kryllar av hundfolk, vilket är bra om man vill sprida förtäckt information som får människor att tänka i andra banor. Kennelägare, hunduppfödare, hundvänner och agility-tränare. Kaninfolk, som sadlat om till hundfolk.

Hundbladet.

Att vända blad i framtiden.

Att åstadkomma något.

Det var bara det.

Mitt liv kunde te sig som en freakshow, en hop­diktad reality-serie under stenhård regissering, ett slocknat förhållande mellan två gothare till tonårsdrägg, en resa till Borås som aldrig blir av. Men så länge min hjärna bär mig, och mitt hjärta är fritt från yttre påtryckningar, så länge Gun Hellman inte indoktrinerar mig att tro att flickskapet bara är en milstolpe på vägen till hennes kvinnofulländning, så länge pappa inte blandar ihop mig med en fläskkarré på Lidl och marinerar mig i en plastpåse full med peppar, soja och salt. Så länge mamma bara är en människa som vilken som helst i mitt liv.

Then there maybe is a God.

”Hundbladet?” sa Lilly glittrande med sin läppglans på­slagen som en mänsklig siren av sweetness. Den morgonrocksklädda damen i papiljotter såg ut som om hon vunnit på Postkod­lotteriet. En hund tassade fram. Som om vi regisserat allt. Den unkna lukten från djupet av lägenheten tog sig ut genom andetagen när hon pratade.

”Jag har alltid saknat ett vettigt Hundblad.”

”Grattis”, sa Bita lyckligt.

Mahmoud och jag stod bakom.

”Det kostar tjugo spänn.”

Damen hostade och hasade iväg till en grå jackficka som hängde i hallen. Krullade upp en gammal tjugolapp i sin hand.

”Vad går pengarna till?”

”Grekland”, sa jag bakifrån. Tanten kisade mot mig. ”Det är mottagarlandet i år. De har det rejält kämpigt därnere.”

”Hoppas dom tar hand om sina grekiska gatuhundar nu då”, skrockade damen.

”Det ska vi se till”, sa Lilly.

Sedan fick vi liksom bråttom. Hela området måste tömmas innan någon Hundbladsägare fick för sig att sätta på en slät kopp kaffe, krypa upp med benen i soffan och slå upp bladet på förstasidan.

Där min ledare stoltserade. Mitt brandtal om feminism.

Emellanåt exploderade jag av skratt och lycklig sockerdricka inuti och fick lov att samsas om kroppar att krama: Lilly, Bita, jag slängde mig över dem, vi skrattade, var helt högljudda och galna, ekade i trapphusen.

”Alla är fan hemma här! Är alla i hela Tierp arbetslösa?”

Mahmoud svarade: ”Faktiskt, de kan jobba natt. De kan jobba kväll. Man kan vara egenföretagare. Människor lever sina olika liv.”

”No shit”, sa Bita.

En hund skällde. Dörren öppnades och en fet kamphund vällde ut. Ägaren höll fast den stretande besten i ett hårt läderkoppel.

”Är det ni som skriker? Vad händer här?”

Vi hade krupit upp i trappan. Mannen bar ett svart nätlinne och svarta tatueringar på armarna som löpte hela vägen upp till halsen.

”Vi säljer Hundbladet”, pep Lilly. ”Tjugo spänn.”

Jag rafsade ner ett Hundblad på golvet framför honom. Precis en sådan man som skulle behöva nås av den viktiga informationen. Jag glömde vårtan. Jag glömde sorgen mellan benen. FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ HELA DAGEN KÄNDE JAG MIG SOM EN GUD!

”Du kan få gratis premieprenumeration om vi får din adress och hundra spänn i förskott.”

Sa jag.

Vi kvävde ett fett jävla fniss tillsammans.

Mannen kastade iväg hundralappen utan att se åt oss.

Det singlade lite pudersnö ner från himlen. Som en påminnelse om att skiten inte var över än. Men dramatenväskan var tom. Hund­bladet distribuerat. En hög med hundbajs som precis avlägsnats från hjärtats innersta kammare.

Jag var så stolt över Mahmoud. Över att vi var ett helt resursteam av feminister, influgna från himlen. Bita skojade att Mahmoud var den riktige guden med skägg och vitt hår, och vi var hans marionetter.

”Bra jobbat, gods. Bra jobbat.”

Bita dunkade sin pappa på axeln.

”Bra jobbat, baba. Bra jobbat.”

Jag hatar det där ”bra jobbat”. Bita som är arbetsskygg borde inte få använda det så mycket. Men det är sådant man säger när det inte längre finns några ord. Det är liksom svenska för kärlek.

Men jag höll tyst om det.

Lilly hoppade runt som om det var sommar och trottoaren hennes surfingbräda. Som om vinden i det rosa håret kom direkt från havet.

Jag drömde om sommaren. Sommaren efter trean.

En hård jävla början på ett liv.

Varje sedel lämpades rakt in i Mahmouds famn. Det singlade lite pudersnö ner från himlen. Som en påminnelse om att skiten inte var över än. Men dramatenväskan var tom. Hund­bladet distribuerat. En hög med hundbajs som precis avlägsnats från hjärtats innersta kammare.

På skolgården drev Calle runt med en hatt.

”Bitte, Bita”, skojade han och tiggde pengar. ”Bitte, Bita.”

Calle, som Bita hatar. Calle, som hela högstadiet kallade Bita Hosseini för ”Bita Hasselnöten”. Jag fattar inte att han vågade. När självaste Mahmoud var med. Hur vågade han skämta om någons dotters namn? Men vissa killar ska bara insistera på att inte äga någon finess.

”Vad heter du?” sa Mahmoud.

De hade ställt sig mitt emot varandra.

”Calle”, sa Calle svagt.

Mahmoud drog fram en tjugolapp ur innerfickan och placerade den mitt i Calles hatt. Calle tittade ner i den bruna filt­gropen, a.k.a. symbolen för hans själsliga anushål. Han var mer än förvirrad nu.

”Varsågod så mycket, BALLE”, sa Mahmoud stenhårt med en blick som om han var tränad i militären och aldrig tänkte låta de ränderna gå ur.

Jag kramade om Mahmoud, det var efter Bitas och hans kram, efter att Lilly hade sagt att Mahmoud också var en fucking gud, och jag bara ökade, ökade inuti, som ett schakt som aldrig ville sluta vidgas.

”Vi har fixat sommarjobb till alla killar på hela skolan”, ljög jag. ”Kronebygården där Lillys mamma jobbar tar emot alla killar som vill. Vi anser att killars mentala hälsa behöver stärkas med den här typen av arbetsuppgifter. Närhet, ömhet, omvårdnad och att torka bajs.”

Freddie är en kort kvinna som jobbat ihop med min pappa i många år. De var fritidsledare tillsammans. Freddies dubbel­haka gör henne till en look-alike av en pelikan. All annan personal har små effektiva snurrstolar i arbets­rummen. Men Freddie har en fåtölj. Hon kallas för Munken.

”Sjung, sjung, sjung!”

Förut var Munken sjukskriven. Men nu stod hon livs levande och viftade med fingrarna på aulans stora scen.

”JAG SKA FÖLJA DIG GENOM ELD OCH VATTEN, ÖÖÖÖVER LAND OCH HAV”, började Monas sånggrupp vråla i kör till Munkens dirigering. ”JAG SKA ÄLSKA DIG TILLS HJÄRTAT SLUTAR SLÅÅÅÅ.”

De drog ner enorma applåder. Munken strök sig själv över de mjukisbeklädda armarna på scenen.

”Jag får ståhud”, sa hon i mikrofonen. Det fick Calle, Kevin och Amin att bryta ihop i ett tungt rassel bakom oss. ”Välkommen upp nu, kära rektor Catharina Blomsteräng Swärdh!”

Som om vi höll en gala för Rädda Barnen.

Jag knep ihop ögonen. Det kändes som om hon gick med stilettklackar genom mitt hjärta.

Bita nöp mig i armen. ”Du ångrar ingenting”, viskade hon med den hårda, gröna blicken.

”Okej.”

Catharina Blomsteräng Swärdh glittrade i strålkastar­skenet. Hon hade glömt bort att den här skolan drogs med problem som: Spice, Ungsvenskarna SDU, boffning, misshandel, rasism och flera polisanmälningar om sexuella övergrepp. Hennes vita Lindex-kofta hade guldknappar.

”Jag vill rikta ett stort tack till skolans Operation Dagsverke-funktionärer. Rörbergsskolan har så fina eldsjälar vill jag tala om för er, som vi andra njuter resultatet av. Utan er hade vi inte stått här idag.”

Rektorn fick Mona, Embla och Vilma att resa sig upp och ta emot en gyllene stråle sol, direkt från hennes guldknappar.

Folket applåderade.

”Mjau”, sa Bita i mitt öra.

”Och nästa sak jag vill uppmärksamma är den som har dragit in mest pengar på förhand till årets projekt.”

En kort sekund av förväntan.

”Varsågod att komma upp på scen, Daniel Abdollah!”

En rungande applåd medan Daniel As virvlade upp på scenen i sina mest skinande, vita skor.

”Jag är kär i honom”, pep Lilly.

”Fortsätt var det då”, fräste jag.

Som den perfekta kopian på Eric Saade. Daniel hade till och med en pizzakartong i handen, som han snurrade på ett pekfinger. Rektorn gjorde en liten intervju med honom på scenen. Typ ”Hur många pizzakartonger var du tvungen att vika?” ”Vilka levererar du åt?” ”Inser du vilket uppsving för Tierps företagsamhet du är?” ”Tio tusen kronor. Du anser alltså att företag även kan syssla med välgörenhet? Vilket mod!” ”Har ni några frågor att ställa till skolans hjälte, Daniel Abdollah?”

Bita räckte upp handen.

”Nej, lägg ner”, viskade jag. Men Bita sträckte upp den hårdare. Tröjan åkte upp och visade huden mellan leggings-­adidas-byxan och behån.

Rektorn valde någon annan.

”Hallå, jag vill säga något”, ropade Bita över aulan.

Daniel Abdollahs vita skor hade redan börjat röra sig bort över scenen, mot den lilla trappan som skulle ta honom ner.

”Det är vår tur nu”, skrek Bita och började gå mot scenen. ”Kom, gudarna, kom!”

Rektorn la ner micken med ett klick på talarbordet. Bita drog med sig applåder. Nu stod vi ensamma på scenen.

”Vi är här idag för att vi har dragit in enorma mängder pengar för vår satsning HUNDBLADET”, sa Bita och fick upp en tidning att vifta med. ”Det är dags att kasta ett hundben till alla er som är intresserade av HUNDAR i Tierp. Så ni får veta vad hundar egentligen GÖR. Hur de FUNKAR. Vad som är effekterna med att ha HUND, och så vidare. För det är så många som har FÖRDOMAR idag. Och där vill vi FÖRDJUPA lite.”

”Välkomna alltså att köpa ett ex. Kostar tjugo kronor. Kan förändra ditt liv.”

En intresserad applåd.

”Vi är inte ett företag, men vi heter GUDARNA. Okej? Vi är inte en grupp. Inte en ideell förening. Inte en vänskapssammanslutning. Vi är inte tjejer. Inte ett tjejgäng. Vi är ett FENOMEN. Vi är en VIRAL SUCCÉ. Vi är FUCKING GUDAR. Och vi vill att ni ska veta att vi finns.”

Nu var ögonblicket inne.

Bita tog upp Lillys selfiepinne från dramatenväskan och viftade åt mig att jag skulle ställa mig på knä.

”Härmed korar jag dig till en gud, en gud, och inget annat än en gud, Janne Lerngren”, sa hon högtidligt med mikrofonen i andra handen.

Jag smälte som en bit choklad i byxfickan.

En text som plötsligt börjar leva.

Ett halvår fullt av sol.

Lilly gled ner på golvet och blev korad likadant av selfie­pinnen. Jag såg små tårar glittra ner för hennes kinder och hamna i havet av rosa hår.

Att vi gjorde det här, och solen bröt in. Det var inte ens ett skämt.

”Jag korar mig själv till en gud, en gud, och inget annat än en gud”, sa Bita ceremoniellt med blicken vänd mot hela skolan.

Hela skolan, som tog emot vad vi just sa.

”Lyssna”, sa Bita i micken. ”Ni har just bevittnat världshistorien när den vänder blad. Jag vill att ni köper Hund­bladet som en solidarisk aktion och sen vill jag att ni läser hela tidningen. Det är Janne som skrivit.”

Jag bugade mot applåden.

”Och en sista sak. Amor Lindgren är inte här idag. Han är på hajk. Men jag tycker ni förtjänar att veta, att han har filmat två elever på skolan när de har haft sex. Lilly Karlsson och Daniel Abdollah. Mot Lillys vilja. Och han har gett Janne kondylom. Bara så ni vet. Bara så ni aktar er för honom.”

”APRIL APRIL!” skrek någon inifrån publikens djup.

Bita såg sig om efter oss.

”Ja, det var nog allt för idag, kära vänner. Och just det, by the way: ordet ’tjejer’, slopa det. Börja använd ’gud’.”

Ett brus genom åskådarhavet.

Jag såg min chans.

Man får inte så många i livet, måste ta dem man får.

”Och för övrigt anser jag att varje kille i skolan ska nappa på vårt erbjudande om sommarjobb”, pep jag.

Bita kollade förskräckt på mig.

”Vi har fixat sommarjobb till alla killar på hela skolan”, ljög jag. ”Kronebygården där Lillys mamma jobbar tar emot alla killar som vill. Vi anser att killars mentala hälsa behöver stärkas med den här typen av arbetsuppgifter. Närhet, ömhet, omvårdnad och att torka bajs.”

Lilly nickade och snodde micken. ”Det är bara att anmäla er till mig.”

”Tack för oss”, sa Bita.

Vi klev av scenen. En viral succé. Ett fenomen. Jag har aldrig varit med om en större effekt. De gav oss rungande applåder så taket i aulan nästan brast. Catharina Blomsteräng Swärdh rörde inte en fingertopp. Mahmoud och Linn Hoffman ställde sig upp och applåderade mest i hela världen. Till min förvåning ställde sig Daniel Abdollah upp också.

Jag insåg att Gun Hellman gjorde sitt yttersta för att verkligen få till en applåd på andra raden. Det såg ut som om kroppsdelarna tumlade runt framför henne som i ett akvarium. Jag kunde inte annat än förlåta henne. Munken brast ut i ett leende stort som en foppatoffla.

Jag tänkte: Tur att pappa inte är här.

En viss typ av feminism skulle jag aldrig lyckas förstå mig på. En feminist som reagerar mot en manlig patriark för att hon just nu står under dess värsta påtryckningar. Men fortsätter att hänga med sin manliga patriark, bara för att han förser henne med nya, viktiga anledningar att föra sin kamp.

Lilly slet upp sitt skåp och drivor av Hundbladet rasade ner i ett hav. ”Oj”, sa hon skrattande och började städa upp på golvet, som vilken blivande städare på äldreboendet som helst. Jag började bli nervös. Såg att Daniel Abdollah kom ångande upp bakom oss.

Jag, på den perfekta utkiksplatsen, såg kärlekskonturerna av Lillys rosa hår, såg Daniels längtan efter att borra ner något där. Sin kärlek, sin ensamhet, begrava resterna av sitt våld, klippa av banden till sin manlighet.

Han visste att jag tittade när han pressade sin Oscars­vinnande kropp, själva framsidan av den, mot Lillys mjuka, utputande bakdel, täckt av ett par ljusa, lagom utsvängda jeans. Hon snodde runt.

”Oj! Är det du?”

”Baby. Jag ville bara säga förlåt.”

Jag är inte din tolk. Jag är ingen fucking RIKTIG gud, i bemärkelsen att jag vet vad andra människor tänker. Men det här såg onekligen äkta ut, var ingen show, var inget lyckligt slut-happy-ending-neverending. Det var bara:

Killen med snygga kläder, populärast i skolan, kär i min Lilly, trycker sig mot guden med snyggast, krispigast outfit i vårens mode, och rosa, svallande hår.

Båda koncentrerade sig på att hålla höftpartierna hårdast mot varandra.

Lilly sa:

”Janne, kolla inte nu.”

Bita var som bortblåst.

Jag gjorde som hon sa, slog undan blicken, fast jag kunde inte hjälpa att jag tittade ändå.

Det bultade någonstans, jag visste inte längre vart. Jag svalde ner förkylningssnor och gråt på samma gång.

De kysste varandra, hårt och ärligt, det var något de behövde göra, något som bara kunde lösas just så. Med lite mänskligt slem och hud, samt uppvisningar för en mindre smygporr­tittande skara som behöver hjälp med intimiteten i sitt liv.

Jag tänkte: Har han öppnat Hundbladet? Är det här part of deras game? En viss typ av feminism skulle jag aldrig lyckas förstå mig på. En feminist som reagerar mot en manlig patriark för att hon just nu står under dess värsta påtryckningar. Men fortsätter att hänga med sin manliga patriark, bara för att han förser henne med nya, viktiga anledningar att föra sin kamp. Jag suckade. Visste inte var Bita och Mahmoud befann sig.

Lillys och Daniels hångel djupnade, en låga som eldar upp sig själv i ett ostoppbart nafs, en orgel som dånar sönder skallen, en kyckling i hjärtat som vrider sig på en roterande butiksgrill flera varv. Det luktade fortfarande rått kött när jag andades.

Något pickade mig i ryggen. Det var Mahmoud. Hans vänliga, gröna ögon stack in något hoppingivande i mig.

Bita sysselsatte sig med att imitera hånglet framför oss, böjde på knäskålar och ben, tungan släpade sig ut ur munnen, hon föste ihop håret till ett svart nät över ansiktet.

Mahmoud höll upp min mössa.

”Du glömde den här.”

Jag gav upp ett litet tackande ljud.

När jag inte gjorde någon ansats att ta på mig mössan och gå drog han den över mitt huvud själv. Jag kände att det var något som prasslade.

Ute i luften, i aprilluften som försökte våga sig fram ur marshörnen, full av vind, grus och smältande snö och tösalt, tog jag fram det som prasslade inuti mössan.

Två fucking femhundralappar.

Fortsättning följer…

Publicerad
2 days sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

“Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just “äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad