Sommarföljetongen: Gudarna – del 16

DET SEXTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Om jag får storhetsvansinne spelar det ingen roll för jag behöver bara ägna en sekund åt att tänka på min fitta. Som är helt blå. Som är sönderpenslad med frätande vårtmedel. Sorry, Ann Bidén, kära skolsköterska, men det här är beyond din kompetens. Jag skulle aldrig offra min fittas hemlighet för dig. Hur stort ditt förstoringsglas än är.

Tänkte jag.

Det sved mellan benen. Folk på skolgården överallt. Ett stort mingelparty för att driva ut förra månaden mars. Skolans Operation Dagsverke-dag har verkligen förvandlats till en svensk mässa i ung företagsamhet på bara några år. Det räcker inte att spela gitarr i tunneln mellan centrum och Vegavallen längre, gå med bössor med Röda Korset­loggan. Calle och Amin var till och med uppklädda i kostym.

Jag såg henne. En klippdocka. Hon var som utskuren. En filmisk specialeffekt. En hög tidningar på armen för att se viktig ut. Och hon hade rosa hår. Det gled mjukt ner över den gröna bomberjackan.

”Vad fan har du gjort?”

Lilly smekte av sig mössan. Uppe på hjässan var håret blont. Jag såg en ny rosasmetig läppglans glittra över läpparna.

”Bara i topparna!” skrattade hon och skakade på håret så att det rosa dansade över ryggen. ”Jag ville färga fram våren!”

Vi såg upp i himlen. Den var kristalliskt blå. Jag krampade bort det kalla svidet jag drog runt på mellan benen. Lilly pekade.

”Det där är en stor, fucking sol, baby Jane!”

Hon dansade runt framför mig, snurrade, flaxade, ville dra med mig i hennes doft, hennes sorglöshet, som om halvårets långa mörker och skugga hade undgått henne. Allt hon skulle se var alltid sol. Ett fritt fall, men fullt av sol. Jag förstod inte hur hon kunde vara så lycklig, efter allt hon gått igenom. Var det henne eller mig vi fokuserade på att rädda idag?

Där kom Mahmoud och Bita genom myllret.

Russinen i kakan.

Det var då jag förstod det. Att Bita är min bästa kompis. Jag loopade med synen, över Lilly, bort till Bita, och vid Bita var det som att få en stor chokladbit inpressad i munnen. Det kändes lite sorgligt. Tretton år av systerskap. Lilly lärde mig allt. Och nu måste de nya tretton åren börja.

En tidning hade blåst ner på marken. Lilly började spela fotboll med den. Vi passade tidningen mellan oss, Mahmoud tog över bollen medan Bita kramade om mig.

”Hej joon.”

Vi kanske passar ihop rent genetiskt? Som om våra själar är biologiskt kodade. Jag sniffade in i hennes axel.

Lilly, det var som om någon lagt E i hennes frukost-O’Boy, hon sprang över skolgården, hämtade dramatenväskan som stor kvarglömd under lindarna, de som luktar så gott när det är juli och man bara måste besöka sin tomma skolgård för att uppleva hur fejkad skoltiden på riktigt är.

”Saweeet!” skrek Bita när väskan skraprullade över asfalten.

Jag sa:

”Är den full?”

”Dyngfull”, skrek Lilly tillbaka. ”Full som en kastrull.” Hon lämpade av den i min hand.

”Vem tar hand om våra pengar?”

”Jag”, sa Mahmoud och pekade på sig själv. ”Jag gick business school.”

Bita gick armkrok med honom hela vägen ut.

Skolgården var som en apelsin någon höll på att suga saften ur. När vi stod ute på Gävlevägen igen, i den tunna blåsten, i den nya friheten, i det totala kick-ass-livet som låg framför oss, fanns bara det vita skalet kvar.

Vi gick förbi den stora Motocrosshallen som byggts upp bredvid vår skola. Ett monsterbygge för att pleasa traktens unga män. Till en kostnad av miljoner. Men det fanns aldrig tveksamheter.

Så fort jag andades genom näsan kände jag den: lukten av rått kött. Det var våren som pruttade oss i ansiktet.

”Känner ni?”

”Vad menar du?”

”Att det luktar rått kött här.”

”Euuw. Jag känner inget”, sa Bita.

”Finns det ett slakteri någonstans i närheten?”

”Jag har hört att vår skola var ett slakteri på nittonhundra­talet”, sa Lilly bestialiskt.

”Lägg ner.”

”Det är sant!”

”Jag vet, du känner lukten av symboliskt döda hundar”, sa Bita och gjorde segertecknet.

Mahmoud gick bredvid och rullade väskan som om vi var vilka pålitliga partimedlemmar i Folkpartiet som helst.

”Det kanske är en biverkning av vårtmedicinen”, viskade Bita allvarligt.

Vi gick förbi den stora Motocrosshallen som byggts upp bredvid vår skola. Ett monsterbygge för att pleasa traktens unga män. Till en kostnad av miljoner. Men det fanns aldrig tveksamheter.

Vad var vår motsvarighet?

Vem tänkte satsa på oss?

SVAR: INGEN! VI SKULLE FÅ SATSA PÅ OSS SJÄLVA HELA LIVET!!!

Jag tänkte på Daniel Abdollah. Höll händerna i fickorna. Solen gick i moln. Han var i alla fall annorlunda. Och livet var en gåta. Jag skulle inte kunna lösa den. Hund­bladet låg hoprullad i min ena näve. Jag var lite stolt. Genom blå­fittan, och arvet av sorg bakom skallbenen, hade jag i alla fall åstadkommit något stort. Skrivit en text som kunde förändra. Jag tänkte på farmor. En gud ska alltid behöva föda en dog. Jag ångrar ingenting. En kronisk underordning. Så länge jag kunde skriva om den skulle jag åtminstone vara fri.

”Vi börjar med den här bostadslängan”, sa Bita. Mahmoud rullade dramatenväskan i en elegant båge runt hundbajshögen som uppenbarat sig på trottoaren.

Som om jag inte visste varenda jävel som bodde här. I de vissna låghusen. Alla hus i Tierp är låghus, som om en stor osthyvel sänkt sig från himlen och hyvlat ner hela skiten. Det ska rimma med övriga Uppland.

Men Tierptrakten kryllar av hundfolk, vilket är bra om man vill sprida förtäckt information som får människor att tänka i andra banor. Kennelägare, hunduppfödare, hundvänner och agility-tränare. Kaninfolk, som sadlat om till hundfolk.

Hundbladet.

Att vända blad i framtiden.

Att åstadkomma något.

Det var bara det.

Mitt liv kunde te sig som en freakshow, en hop­diktad reality-serie under stenhård regissering, ett slocknat förhållande mellan två gothare till tonårsdrägg, en resa till Borås som aldrig blir av. Men så länge min hjärna bär mig, och mitt hjärta är fritt från yttre påtryckningar, så länge Gun Hellman inte indoktrinerar mig att tro att flickskapet bara är en milstolpe på vägen till hennes kvinnofulländning, så länge pappa inte blandar ihop mig med en fläskkarré på Lidl och marinerar mig i en plastpåse full med peppar, soja och salt. Så länge mamma bara är en människa som vilken som helst i mitt liv.

Then there maybe is a God.

”Hundbladet?” sa Lilly glittrande med sin läppglans på­slagen som en mänsklig siren av sweetness. Den morgonrocksklädda damen i papiljotter såg ut som om hon vunnit på Postkod­lotteriet. En hund tassade fram. Som om vi regisserat allt. Den unkna lukten från djupet av lägenheten tog sig ut genom andetagen när hon pratade.

”Jag har alltid saknat ett vettigt Hundblad.”

”Grattis”, sa Bita lyckligt.

Mahmoud och jag stod bakom.

”Det kostar tjugo spänn.”

Damen hostade och hasade iväg till en grå jackficka som hängde i hallen. Krullade upp en gammal tjugolapp i sin hand.

”Vad går pengarna till?”

”Grekland”, sa jag bakifrån. Tanten kisade mot mig. ”Det är mottagarlandet i år. De har det rejält kämpigt därnere.”

”Hoppas dom tar hand om sina grekiska gatuhundar nu då”, skrockade damen.

”Det ska vi se till”, sa Lilly.

Sedan fick vi liksom bråttom. Hela området måste tömmas innan någon Hundbladsägare fick för sig att sätta på en slät kopp kaffe, krypa upp med benen i soffan och slå upp bladet på förstasidan.

Där min ledare stoltserade. Mitt brandtal om feminism.

Emellanåt exploderade jag av skratt och lycklig sockerdricka inuti och fick lov att samsas om kroppar att krama: Lilly, Bita, jag slängde mig över dem, vi skrattade, var helt högljudda och galna, ekade i trapphusen.

”Alla är fan hemma här! Är alla i hela Tierp arbetslösa?”

Mahmoud svarade: ”Faktiskt, de kan jobba natt. De kan jobba kväll. Man kan vara egenföretagare. Människor lever sina olika liv.”

”No shit”, sa Bita.

En hund skällde. Dörren öppnades och en fet kamphund vällde ut. Ägaren höll fast den stretande besten i ett hårt läderkoppel.

”Är det ni som skriker? Vad händer här?”

Vi hade krupit upp i trappan. Mannen bar ett svart nätlinne och svarta tatueringar på armarna som löpte hela vägen upp till halsen.

”Vi säljer Hundbladet”, pep Lilly. ”Tjugo spänn.”

Jag rafsade ner ett Hundblad på golvet framför honom. Precis en sådan man som skulle behöva nås av den viktiga informationen. Jag glömde vårtan. Jag glömde sorgen mellan benen. FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ HELA DAGEN KÄNDE JAG MIG SOM EN GUD!

”Du kan få gratis premieprenumeration om vi får din adress och hundra spänn i förskott.”

Sa jag.

Vi kvävde ett fett jävla fniss tillsammans.

Mannen kastade iväg hundralappen utan att se åt oss.

Det singlade lite pudersnö ner från himlen. Som en påminnelse om att skiten inte var över än. Men dramatenväskan var tom. Hund­bladet distribuerat. En hög med hundbajs som precis avlägsnats från hjärtats innersta kammare.

Jag var så stolt över Mahmoud. Över att vi var ett helt resursteam av feminister, influgna från himlen. Bita skojade att Mahmoud var den riktige guden med skägg och vitt hår, och vi var hans marionetter.

”Bra jobbat, gods. Bra jobbat.”

Bita dunkade sin pappa på axeln.

”Bra jobbat, baba. Bra jobbat.”

Jag hatar det där ”bra jobbat”. Bita som är arbetsskygg borde inte få använda det så mycket. Men det är sådant man säger när det inte längre finns några ord. Det är liksom svenska för kärlek.

Men jag höll tyst om det.

Lilly hoppade runt som om det var sommar och trottoaren hennes surfingbräda. Som om vinden i det rosa håret kom direkt från havet.

Jag drömde om sommaren. Sommaren efter trean.

En hård jävla början på ett liv.

Varje sedel lämpades rakt in i Mahmouds famn. Det singlade lite pudersnö ner från himlen. Som en påminnelse om att skiten inte var över än. Men dramatenväskan var tom. Hund­bladet distribuerat. En hög med hundbajs som precis avlägsnats från hjärtats innersta kammare.

På skolgården drev Calle runt med en hatt.

”Bitte, Bita”, skojade han och tiggde pengar. ”Bitte, Bita.”

Calle, som Bita hatar. Calle, som hela högstadiet kallade Bita Hosseini för ”Bita Hasselnöten”. Jag fattar inte att han vågade. När självaste Mahmoud var med. Hur vågade han skämta om någons dotters namn? Men vissa killar ska bara insistera på att inte äga någon finess.

”Vad heter du?” sa Mahmoud.

De hade ställt sig mitt emot varandra.

”Calle”, sa Calle svagt.

Mahmoud drog fram en tjugolapp ur innerfickan och placerade den mitt i Calles hatt. Calle tittade ner i den bruna filt­gropen, a.k.a. symbolen för hans själsliga anushål. Han var mer än förvirrad nu.

”Varsågod så mycket, BALLE”, sa Mahmoud stenhårt med en blick som om han var tränad i militären och aldrig tänkte låta de ränderna gå ur.

Jag kramade om Mahmoud, det var efter Bitas och hans kram, efter att Lilly hade sagt att Mahmoud också var en fucking gud, och jag bara ökade, ökade inuti, som ett schakt som aldrig ville sluta vidgas.

”Vi har fixat sommarjobb till alla killar på hela skolan”, ljög jag. ”Kronebygården där Lillys mamma jobbar tar emot alla killar som vill. Vi anser att killars mentala hälsa behöver stärkas med den här typen av arbetsuppgifter. Närhet, ömhet, omvårdnad och att torka bajs.”

Freddie är en kort kvinna som jobbat ihop med min pappa i många år. De var fritidsledare tillsammans. Freddies dubbel­haka gör henne till en look-alike av en pelikan. All annan personal har små effektiva snurrstolar i arbets­rummen. Men Freddie har en fåtölj. Hon kallas för Munken.

”Sjung, sjung, sjung!”

Förut var Munken sjukskriven. Men nu stod hon livs levande och viftade med fingrarna på aulans stora scen.

”JAG SKA FÖLJA DIG GENOM ELD OCH VATTEN, ÖÖÖÖVER LAND OCH HAV”, började Monas sånggrupp vråla i kör till Munkens dirigering. ”JAG SKA ÄLSKA DIG TILLS HJÄRTAT SLUTAR SLÅÅÅÅ.”

De drog ner enorma applåder. Munken strök sig själv över de mjukisbeklädda armarna på scenen.

”Jag får ståhud”, sa hon i mikrofonen. Det fick Calle, Kevin och Amin att bryta ihop i ett tungt rassel bakom oss. ”Välkommen upp nu, kära rektor Catharina Blomsteräng Swärdh!”

Som om vi höll en gala för Rädda Barnen.

Jag knep ihop ögonen. Det kändes som om hon gick med stilettklackar genom mitt hjärta.

Bita nöp mig i armen. ”Du ångrar ingenting”, viskade hon med den hårda, gröna blicken.

”Okej.”

Catharina Blomsteräng Swärdh glittrade i strålkastar­skenet. Hon hade glömt bort att den här skolan drogs med problem som: Spice, Ungsvenskarna SDU, boffning, misshandel, rasism och flera polisanmälningar om sexuella övergrepp. Hennes vita Lindex-kofta hade guldknappar.

”Jag vill rikta ett stort tack till skolans Operation Dagsverke-funktionärer. Rörbergsskolan har så fina eldsjälar vill jag tala om för er, som vi andra njuter resultatet av. Utan er hade vi inte stått här idag.”

Rektorn fick Mona, Embla och Vilma att resa sig upp och ta emot en gyllene stråle sol, direkt från hennes guldknappar.

Folket applåderade.

”Mjau”, sa Bita i mitt öra.

”Och nästa sak jag vill uppmärksamma är den som har dragit in mest pengar på förhand till årets projekt.”

En kort sekund av förväntan.

”Varsågod att komma upp på scen, Daniel Abdollah!”

En rungande applåd medan Daniel As virvlade upp på scenen i sina mest skinande, vita skor.

”Jag är kär i honom”, pep Lilly.

”Fortsätt var det då”, fräste jag.

Som den perfekta kopian på Eric Saade. Daniel hade till och med en pizzakartong i handen, som han snurrade på ett pekfinger. Rektorn gjorde en liten intervju med honom på scenen. Typ ”Hur många pizzakartonger var du tvungen att vika?” ”Vilka levererar du åt?” ”Inser du vilket uppsving för Tierps företagsamhet du är?” ”Tio tusen kronor. Du anser alltså att företag även kan syssla med välgörenhet? Vilket mod!” ”Har ni några frågor att ställa till skolans hjälte, Daniel Abdollah?”

Bita räckte upp handen.

”Nej, lägg ner”, viskade jag. Men Bita sträckte upp den hårdare. Tröjan åkte upp och visade huden mellan leggings-­adidas-byxan och behån.

Rektorn valde någon annan.

”Hallå, jag vill säga något”, ropade Bita över aulan.

Daniel Abdollahs vita skor hade redan börjat röra sig bort över scenen, mot den lilla trappan som skulle ta honom ner.

”Det är vår tur nu”, skrek Bita och började gå mot scenen. ”Kom, gudarna, kom!”

Rektorn la ner micken med ett klick på talarbordet. Bita drog med sig applåder. Nu stod vi ensamma på scenen.

”Vi är här idag för att vi har dragit in enorma mängder pengar för vår satsning HUNDBLADET”, sa Bita och fick upp en tidning att vifta med. ”Det är dags att kasta ett hundben till alla er som är intresserade av HUNDAR i Tierp. Så ni får veta vad hundar egentligen GÖR. Hur de FUNKAR. Vad som är effekterna med att ha HUND, och så vidare. För det är så många som har FÖRDOMAR idag. Och där vill vi FÖRDJUPA lite.”

”Välkomna alltså att köpa ett ex. Kostar tjugo kronor. Kan förändra ditt liv.”

En intresserad applåd.

”Vi är inte ett företag, men vi heter GUDARNA. Okej? Vi är inte en grupp. Inte en ideell förening. Inte en vänskapssammanslutning. Vi är inte tjejer. Inte ett tjejgäng. Vi är ett FENOMEN. Vi är en VIRAL SUCCÉ. Vi är FUCKING GUDAR. Och vi vill att ni ska veta att vi finns.”

Nu var ögonblicket inne.

Bita tog upp Lillys selfiepinne från dramatenväskan och viftade åt mig att jag skulle ställa mig på knä.

”Härmed korar jag dig till en gud, en gud, och inget annat än en gud, Janne Lerngren”, sa hon högtidligt med mikrofonen i andra handen.

Jag smälte som en bit choklad i byxfickan.

En text som plötsligt börjar leva.

Ett halvår fullt av sol.

Lilly gled ner på golvet och blev korad likadant av selfie­pinnen. Jag såg små tårar glittra ner för hennes kinder och hamna i havet av rosa hår.

Att vi gjorde det här, och solen bröt in. Det var inte ens ett skämt.

”Jag korar mig själv till en gud, en gud, och inget annat än en gud”, sa Bita ceremoniellt med blicken vänd mot hela skolan.

Hela skolan, som tog emot vad vi just sa.

”Lyssna”, sa Bita i micken. ”Ni har just bevittnat världshistorien när den vänder blad. Jag vill att ni köper Hund­bladet som en solidarisk aktion och sen vill jag att ni läser hela tidningen. Det är Janne som skrivit.”

Jag bugade mot applåden.

”Och en sista sak. Amor Lindgren är inte här idag. Han är på hajk. Men jag tycker ni förtjänar att veta, att han har filmat två elever på skolan när de har haft sex. Lilly Karlsson och Daniel Abdollah. Mot Lillys vilja. Och han har gett Janne kondylom. Bara så ni vet. Bara så ni aktar er för honom.”

”APRIL APRIL!” skrek någon inifrån publikens djup.

Bita såg sig om efter oss.

”Ja, det var nog allt för idag, kära vänner. Och just det, by the way: ordet ’tjejer’, slopa det. Börja använd ’gud’.”

Ett brus genom åskådarhavet.

Jag såg min chans.

Man får inte så många i livet, måste ta dem man får.

”Och för övrigt anser jag att varje kille i skolan ska nappa på vårt erbjudande om sommarjobb”, pep jag.

Bita kollade förskräckt på mig.

”Vi har fixat sommarjobb till alla killar på hela skolan”, ljög jag. ”Kronebygården där Lillys mamma jobbar tar emot alla killar som vill. Vi anser att killars mentala hälsa behöver stärkas med den här typen av arbetsuppgifter. Närhet, ömhet, omvårdnad och att torka bajs.”

Lilly nickade och snodde micken. ”Det är bara att anmäla er till mig.”

”Tack för oss”, sa Bita.

Vi klev av scenen. En viral succé. Ett fenomen. Jag har aldrig varit med om en större effekt. De gav oss rungande applåder så taket i aulan nästan brast. Catharina Blomsteräng Swärdh rörde inte en fingertopp. Mahmoud och Linn Hoffman ställde sig upp och applåderade mest i hela världen. Till min förvåning ställde sig Daniel Abdollah upp också.

Jag insåg att Gun Hellman gjorde sitt yttersta för att verkligen få till en applåd på andra raden. Det såg ut som om kroppsdelarna tumlade runt framför henne som i ett akvarium. Jag kunde inte annat än förlåta henne. Munken brast ut i ett leende stort som en foppatoffla.

Jag tänkte: Tur att pappa inte är här.

En viss typ av feminism skulle jag aldrig lyckas förstå mig på. En feminist som reagerar mot en manlig patriark för att hon just nu står under dess värsta påtryckningar. Men fortsätter att hänga med sin manliga patriark, bara för att han förser henne med nya, viktiga anledningar att föra sin kamp.

Lilly slet upp sitt skåp och drivor av Hundbladet rasade ner i ett hav. ”Oj”, sa hon skrattande och började städa upp på golvet, som vilken blivande städare på äldreboendet som helst. Jag började bli nervös. Såg att Daniel Abdollah kom ångande upp bakom oss.

Jag, på den perfekta utkiksplatsen, såg kärlekskonturerna av Lillys rosa hår, såg Daniels längtan efter att borra ner något där. Sin kärlek, sin ensamhet, begrava resterna av sitt våld, klippa av banden till sin manlighet.

Han visste att jag tittade när han pressade sin Oscars­vinnande kropp, själva framsidan av den, mot Lillys mjuka, utputande bakdel, täckt av ett par ljusa, lagom utsvängda jeans. Hon snodde runt.

”Oj! Är det du?”

”Baby. Jag ville bara säga förlåt.”

Jag är inte din tolk. Jag är ingen fucking RIKTIG gud, i bemärkelsen att jag vet vad andra människor tänker. Men det här såg onekligen äkta ut, var ingen show, var inget lyckligt slut-happy-ending-neverending. Det var bara:

Killen med snygga kläder, populärast i skolan, kär i min Lilly, trycker sig mot guden med snyggast, krispigast outfit i vårens mode, och rosa, svallande hår.

Båda koncentrerade sig på att hålla höftpartierna hårdast mot varandra.

Lilly sa:

”Janne, kolla inte nu.”

Bita var som bortblåst.

Jag gjorde som hon sa, slog undan blicken, fast jag kunde inte hjälpa att jag tittade ändå.

Det bultade någonstans, jag visste inte längre vart. Jag svalde ner förkylningssnor och gråt på samma gång.

De kysste varandra, hårt och ärligt, det var något de behövde göra, något som bara kunde lösas just så. Med lite mänskligt slem och hud, samt uppvisningar för en mindre smygporr­tittande skara som behöver hjälp med intimiteten i sitt liv.

Jag tänkte: Har han öppnat Hundbladet? Är det här part of deras game? En viss typ av feminism skulle jag aldrig lyckas förstå mig på. En feminist som reagerar mot en manlig patriark för att hon just nu står under dess värsta påtryckningar. Men fortsätter att hänga med sin manliga patriark, bara för att han förser henne med nya, viktiga anledningar att föra sin kamp. Jag suckade. Visste inte var Bita och Mahmoud befann sig.

Lillys och Daniels hångel djupnade, en låga som eldar upp sig själv i ett ostoppbart nafs, en orgel som dånar sönder skallen, en kyckling i hjärtat som vrider sig på en roterande butiksgrill flera varv. Det luktade fortfarande rått kött när jag andades.

Något pickade mig i ryggen. Det var Mahmoud. Hans vänliga, gröna ögon stack in något hoppingivande i mig.

Bita sysselsatte sig med att imitera hånglet framför oss, böjde på knäskålar och ben, tungan släpade sig ut ur munnen, hon föste ihop håret till ett svart nät över ansiktet.

Mahmoud höll upp min mössa.

”Du glömde den här.”

Jag gav upp ett litet tackande ljud.

När jag inte gjorde någon ansats att ta på mig mössan och gå drog han den över mitt huvud själv. Jag kände att det var något som prasslade.

Ute i luften, i aprilluften som försökte våga sig fram ur marshörnen, full av vind, grus och smältande snö och tösalt, tog jag fram det som prasslade inuti mössan.

Två fucking femhundralappar.

Fortsättning följer…

Publicerad
9 hours sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
9 hours sedan
Kriget i Ukraina har skapat debatt mellan de två vänstertidningarna Proletären och Flamman. Leonidas Aretakis och Marcus Jönsson.
Marcus Jönsson, Proletärens utrikesredaktör, och Leonidas Aretakis, Flammans chefredaktör, har olika syn på kriget i Ukraina. Foto: Daniel Cole/TT, Stian Lysberg Solum/TT, Jonas Ekströmer / TT, Privat. Montage Arbetaren

Synen på Ryssland splittrar den svenska vänstern

Kriget i Ukraina och den amerikanska helomvändningen splittrar både den svenska högern och vänstern. Det blottar en avgrundsdjup spricka i synen på både folkrätt och det geopolitiska läget.

– Zelenskyj spelar mycket högt med tredje världskriget i potten, förklarar tidningen Proletärens utrikesredaktör Marcus Jönsson. Den oberoende socialistiska tidningen Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis menar å sin sida att Proletärens inställning hänger ihop med Kommunistiska partiets stalinistiska rötter.

– Ett ockuperat land har rätt att försvara sig med våld. Så länge Ukrainas folk vill försvara sin frihet, bör socialister stötta dem, säger Leonidas Aretakis.

“Hycklare som sket i Gaza”

Precis som hos den radikala ytterhögern skapade Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina för drygt tre år sedan både splittring och förvirring inom delar av vänstern. Inte minst i synen på vilka som egentligen ligger bakom kriget och hur det borde avslutas.

Samtidigt fortsätter de ryska bombningarna mot såväl civila som militära mål. Siffror från FN visar att omkring 11 miljoner människor flytt sina hem i Ukraina och över 14 000 civila har dödats i de blodiga attackerna. Dessutom har mer än två miljoner bostäder förstörts under kriget.

Demonstration i solidaritet med Ukraina i Malmö. Bakom demonstrationen stod “Malmö against the War” och “Stand with Ukraine”. Foto: Johan Nilsson/ TT

Under parollen ”Ryssland ut ur Ukraina” hålls det regelbundna manifestationer sedan krigsutbrottet i februari 2022. Den 24 februari förra året gör vänsterdebattören och skribenten Kajsa Ekis Ekman ett inlägg på instagram med en bild på människor som demonstrerar. ”Borgarklassen var på Plattan för sin Ukraina-demo” och ”Jag sa till dem att de var hycklare som sket i Gaza”, skriver hon, och möts snabbt av hård kritik.

Ett drygt år senare uppmärksammas Ekman i frågan igen, när Aftonbladets Peter Kadhammar i sin kolumn lyfter hur delar av vänstern (och högern) skadeglatt hånar Zelenskyj efter det uppmärksammade mötet med Donald Trump för tre veckor sedan.

Gudrun Schyman. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Även den tidigare Vänsterpartiledaren Gudrun Schyman har fått hård kritik för sina uttalanden om kriget. Inte minst efter en radiodebatt i början av 2023 då hon menade att både Ryssland och Ukraina måste vara beredda på eftergifter för att en fred ska kunna uppnås.

– Det är som att låta hustrumisshandlaren flytta samman med offret i tron att det blir fred och som att säga att man ska göra kompromisser med Hitler. Hur uppnår man fred med en person som konsekvent brutit alla avtal och ser det som ett sätt att flytta fram sina positioner, sade den före detta moderata riksdags- och EU-parlamentariken Gunnar Hökmark.

Volodymyr Zelenskyj är ”en av världens mest vulgära och lögnaktiga politiker”. Det menar åtminstone Kommunistiska partiets tidning Proletären där utrikesredaktören Marcus Jönsson, i en kommentar om mötet mellan Zelenskyj och Trump, sågade den ukrainske presidenten vid fotknölarna. Jönsson beskriver hans möte i Vita huset som ett ”tiggarbesök för att få ännu mer pengar och ännu mer vapen, för att ännu fler unga män ska behöva dö i kriget som Ukraina och Nato förlorar mot Ryssland”.

”De borde fråga sig hur folket i Ukraina ser på saken”

– Hur tänker han ens om det han själv skriver. Att Ukraina borde lägga sig platt på marken och låta Ryssland ta vad de vill ha?

Inga Näslund Olof Palmes internationella center
Inga Näslund. Foto: Johan Karreskog

Det säger Inga Näslund som är programansvarig för Östeuropa vid Olof Palme internationella center och som länge följt både rysk och ukrainsk politik. Hon pratar flytande ryska, har bott flera år i Moskva och har många nära kontakter i de bägge länderna.

När vi ses jämför hon Marcus Jönsson krönika med den argumentation hon ofta hört från bland annat högerextrema Alternativ för Sverige i deras syn på Putin och den ryska propagandan som pumpas ut från Kreml.

– Jag tycker att de på Proletären borde ställa sig frågan hur folket i Ukraina ser på saken. Efter mötet i Vita huset ökade Zelenskyjs stöd bland den egna befolkningen. Det finns ett enkelt sätt att avsluta kriget på och det är att Ryssland drar sig ut ur Ukraina och det man sedan ska förhandla om är krigsskadeståndet, ingenting annat, säger Inga Näslund.

Synen på Ryssland splittrar vänstern

Marcus Jönssons kommentar i Proletären är långt ifrån den enda där tidningen ifrågasatt stödet till det invaderade och svårt krigsdrabbade landet.

Han har svårt förstå kritiken mot att beskriva Volodymyr Zelenskyj som ”en av världens mest vulgära och lögnaktiga politiker”.

– Bortom det uppenbara försöket från min sida att fånga läsarens intresse, genom att sätta samma epitet på honom som på Trump, tror jag att det var två i grunden olika synsätt som kolliderade på mötet. Där Zelenskyj envist krävde mer vapen och säkerhetsgarantier från USA, på basis av myten att Ryssland kommer att fortsätta invadera andra länder om de inte besegras på ett eller annat sätt, och där Trump helt riktigt påpekade att Zelenskyj spelar mycket högt med tredje världskriget i potten, skriver Marcus Jönsson i ett mejlsvar till Arbetaren.

Hårda tongångarna i samband med Volodymyr Zelenskyj besök i Vita huset. Marcus Jönsson från Proletären beskriver Zelenskyjs möte i Vita huset som ett ”tiggarbesök för att få ännu mer pengar och ännu mer vapen, för att ännu fler unga män ska behöva dö i kriget som Ukraina och Nato förlorar mot Ryssland”. Foto: Mystyslav Chernov/TT

Enligt honom är det västlig imperialism och Natos expansion som ligger till grund för kriget. Och både den svenska och europeiska vapenexporten till Ukraina är ett hinder för eventuell fred, menar han.

Det här är något som får Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis att reagera. 

– Så länge Ukrainas folk vill försvara sin frihet, bör socialister stötta dem. Precis som att Karl Marx förespråkade väpnat stöd till den polska demokratins kamp mot det ryska tsardömet, säger Leonidas Aretakis till Arbetaren.

Antimilitarismen inom den frihetliga vänstern

Gabriel Kuhn är generalsekreterare i SAC Syndikalisterna och har ett stort kontaktnät inom den internationella anarkistiska rörelsen och han förklarar att det pågående kriget diskuteras även där. Det finns till exempel, precis som under finska vinterkriget 1939 till 1940, västerländska anarkister som rest till den ukrainska fronten för att strida mot Ryssland.

Gabriel Kuhn. Foto: Annie Hellquist

– Inom vår rörelse har vi en lång och stolt tradition av antimilitarism där vi snarare fokuserat på att hjälpa till humanitärt och att stödja desertörer. Och det kan kanske låta verklighetsfrånvänt men jag tror att det är ett viktigt arv att hålla fast vid. Det bygger ju på idén om att det är överklassen som startar krig och inte massorna. Samtidigt tycker jag det är viktigt att inte fördöma de i Ukraina som tar till vapen för att försvara sig mot vad de ser som en imperialistisk stormakt med en fascistisk ledare som Putin. Men jag tycker inte heller man ska fördöma ukrainska vapenvägrare som flyr för att inte kriga, säger Gabriel Kuhn.

Att inte vilja stödja Ukraina militärt har även det fått kritik från vissa ukrainska socialister.

I ett öppet brev i den amerikanska vänstertidningen Dissent strax efter krigsutbrottet skrev den ukrainske historikern och vänsteraktivisten Taras Bilous att konsekvenserna av en rysk seger skulle bli fruktansvärda. Han menade bland annat att den globala vänstern, precis som de stödde de stridande i Rojava trots att de syriska kurderna då fick militär hjälp av USA och Nato, bör stödja Ukraina med vapen.

Reklamskylt i Moskva, 2024, för den ryska armén med texten “Segern blir vår!”. Foto: Alexander Zemlianichenko/TT

De bägge vänstertidningarna Flamman och Proletären har som sagt en splittrad syn på kriget. Och just Leonidas Aretakis har ofta fått klä skott för hur han beskrivit situationen.

Du och Flamman har flera gånger anklagats av just Proletären för att bidra till krigs- och rustningshets. Hur ser du på det?

– Det är för perifert för att bry sig om. Jag kan konstatera att det finns en aggressiv part i Ukraina och det är Ryssland. Folkrätten är tydlig. Ett ockuperat land har rätt att försvara sig med våld. Om det gällde Irak under massmördaren och diktatorn Saddam Hussein, vilket jag demonstrerade för när det begav sig, så gäller det definitivt Ukraina under den valda ledaren Zelenskyj. Slagordet är detsamma: Ryssland ut ur Ukraina. Putin kan avsluta kriget i morgon om han bara drar tillbaka trupperna.

Jönsson: “Vänsterpartiet sluter upp bakom den vansinniga miljardrullningen till militären”

Marcus Jönsson menar att det är en myt att Ryssland har några som helst planer på att invadera andra europeiska länder och kallar det hela i en annan krönika för ”en gigantisk propagandalögn” som används för att öka krigsindustrins vinster.

Du menar att både tidningen Flamman och Vänsterpartiet ägnar sig åt rustnings- och krigshets. Kan du utveckla hur du tänker?

– Vänsterpartiet sluter tillsammans med övriga riksdagspartier upp bakom den vansinniga miljardrullningen till militären, samtidigt som välfärden skriker efter resurser. Och i Flamman skriver tidningens chefredaktör Leonidas Aretakis att Vänsterpartiet gör ”rätt i att haka på upprustningen av både Sverige och Ukraina”. Nooshi Dadgostar sade i Ekot häromdagen att Sverige måste fortsätta rusta upp totalförsvaret, eftersom vi är ”under hot från Rysslands expansionsplaner”. Men vad finns det för belägg för det? Det är sant att den nuvarande och den förra regeringen gjort Sverige till måltavla i ett krig mellan Ryssland och Nato genom Natoanslutningen och DCA-avtalet, men vem tror på allvar att Putin skulle ha planer på att göra Sverige till en del av Ryssland? Det är en myt som används för att driva upp vapentillverkarnas vinster, och driva Sverige och andra länder mot ett ännu mycket mer förödande krig än det som utspelas i Ukraina.

Leonidas Aretakis säger att han inte är förvånad över Marcus Jönsson svar.

– Tidigare verkade deras ”antiimperialism” handla om att motsätta sig USA, men de verkar snarare drivas av en längtan efter auktoritärt styre. Någon annan röd tråd är svår att hitta mellan alla imperialistiska oligarker som de numera hyllar, och till den stalinism som de härstammar från. Ryssland under Putin har attackerat Georgien, Ukraina, Tjetjenien, Moldavien och Kazakstan. Det är svårt att komma på ett mer krigstörstande land just nu.

Vägen till fred splittrar vänstern

Bägge två säger att de vill se en fred i Ukraina. Men vägen dit splittrar dem. Marcus Jönsson förklarar sin syn.

– Diplomati, i stället för denna febriga krigshets som omfamnas av samtliga riksdagspartier och nästan alla styrande politiker i Europa, som inte verkar ha några moraliska problem med att föra kriget till sista ukrainare. Förmodligen krävdes det ett presidentbyte i USA, från en som stundtals motvilligt försåg Ukraina med mer och mer vapen för att fortsätta och utöka kriget, till en som är mer realistisk runt Ukraina men minst lika farlig som Biden på en rad andra fronter.

Lokalbefolkning i Kursk, Ukraina, som 2024 satte upp en skylt med texten “Civila I källaren. Ingen militär”. Foto: AP/TT

De som menar att det över huvud taget inte går att prata med Putin har sällan samma syn vad gäller det israeliska folkmordet i Gaza till exempel – att det bara är en militär seger över ockupationsmakten Israel som kan leda till fred i Palestina.

Inga Näslund håller med Leonidas Aretakis och menar att kriget tar slut så fort Ryssland drar tillbaka sina trupper. Men hon är tveksam till de pågående förhandlingarna som leds av den amerikanska Trump-administrationen där nya budskap presenteras var och varannan dag.

– Jag tror att det kommer att krävas säkerhetsgarantier och fredsbevarande trupper på plats och det lär Ryssland inte acceptera så jag har tyvärr svårt att se hur det ska bli en rättvis fred på ukrainska villkor inom överskådlig framtid, vilket såklart är fruktansvärt, säger hon.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Palestinsk man och ett barn sitter i en ambulans efter ett israeliskt bombanfall i Gaza i december 2024
Debattörerna ifrågasätter att Sverige har tagit emot sjuka och skadade personer från kriget i Ukraina men inte från Gaza. FOTO: Abdel Kareem Hana/TT

Hyckleri att inte ta emot patienter från Gaza

Sverige kunde ta emot sjuka från Ukraina – men inte från Gaza? Hyckleriet är fulländat, skriver svenska vårdarbetare tillsammans med företrädare för partiet Solidaritet, Visionspartiet och Feministiskt Initiativ.

I en replik på Expressen Debatt hävdar Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling att det är ”uteslutet” att Sverige ska ta emot sjuka från Gaza. Det är ett skamlöst exempel på nekropolitisk* retorik i dess mest avhumaniserande form.

Medan Sverige utan att tveka tog emot tusentals sjuka och skadade ukrainare när Rysslands invasion drabbade dem, ser vi nu hur samma medmänsklighet förvägras palestinierna – människor som utsätts för ett av vår tids mest brutala massmord.

Civila krigsoffer nekas vård

Vad är skillnaden? Är det hudfärgen? Är det namnen? Är det religionen? När ukrainska kvinnor och barn flydde bomber, var det ingen som ifrågasatte deras behov av skydd och vård. Då öppnades Sveriges dörrar med tal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Men när det handlar om sjuka och skadade palestinier – då är det plötsligt omöjligt, då skapas undanflykter, då hänvisas det till ”fundamentalism” och ”hederskultur” som svepskäl för att neka vård åt civila krigsoffer.

Och det är ingen slump att detta nekropolitiska budskap ekar även från regeringshåll. När oppositionen i Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) uppmanade regeringen att ta emot patienter från Gaza, tog Tidöregeringens sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) och biståndsminister Benjamin Dousa (M) snabbt till orda för att avfärda förslaget.

Strax därefter stämde Ludvig Aspling (SD), migrationspolitisk talesperson, in i kören med ett eget debattinlägg i Expressen, där han underströk att palestinier inte är välkomna i Sverige.

Avhumanisering av palestinska liv

Detta är nekropolitik i sin renaste form – makten att avgöra vilka liv som är värda att räddas och vilka som kan lämnas att dö. När den svenska regeringen aktivt motsätter sig att ge vård till döende palestinier, handlar det inte om kapacitet eller ekonomi. Det handlar om en medveten avhumanisering av palestinska liv, där en hel befolkning reduceras till ett politiskt problem snarare än individer med samma rätt till liv och hälsa som alla andra.

För vi vet att Sverige kan. Vi vet att vi har resurserna. Vi vet att vi har erfarenheten – vi använde den när det gällde ukrainska patienter. Men den politiska viljan saknas, för de som dödas och skadas i Gaza passar inte in i den europeiska berättelsen om ”de oskyldiga offren som vi måste hjälpa.” De är istället de oönskade, de obekväma, de som kan offras utan att det rör samhällets moraliska kompass.

Fråga om människosyn

Detta är inte bara en fråga om vårdplatser – det är en fråga om vilken människosyn som styr Sveriges politik. När Tidöregeringen, genom Ankarberg, Dousa och Aspling, sätter ner foten och säger att vi inte ska ta emot skadade palestinier, säger de samtidigt att vissa liv inte är värda att räddas. Det är den yttersta konsekvensen av den rasistiska nekropolitik som nu dikterar Sveriges humanitära hållning.

Hyckleriet är inte bara genomskinligt – det är en skamfläck på alla de principer om humanism och rättvisa som Sverige en gång påstod sig stå för. Att selektivt värdera liv beroende på deras etnicitet, religion eller hudfärg är rasism förklädd till politisk pragmatism.

Vi behöver inte fler ursäkter. Vi behöver en politik som inte gör skillnad på vilka liv som räknas och vilka som kan lämnas att dö.

Om Sverige kunde ta emot ukrainska patienter, då kan vi ta emot palestinska. Allt annat är ren och skär rasistisk nekropolitik.

Farhan Abdi, vårdbiträde, Wadajir förening, Malmö 
Shazia Ali, medlem i Palestinas vänner Linköping
Najm Amoura, ordförande, European Palestinian Youth Union
Seham Aweida, Eslövs Palestinavänner
Roxanda Bezares, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Sead Busuladzic, Visionspartiet 
Diana Castro, leg. sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Paola Castro Echeverri, sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Linus Castro Sköld, psykolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Corinne Dominique, pedagog, Nödrop Gaza
Alexandra Esser, danspedagog, medlem i Judiskt Upprop
Ingemar Fryklund, nätverket NU ÄR DET NOG!
Elin Gauffin, Tillsammans mot rasism
Lisa George-Svahn, specialistsjuksköterska, medlem i Healthcare workers 4 Palestine-Sweden

EvaMärta Granqvist, ordförande, föreningen Hjärta
Natte Hillerberg, ST-läkare, styrelseledamot i Läkare mot rasism
Lisbeth Henricsson, leg psykolog, medlem i Solidaritet
Erica Holm, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Erik Höjer, medlem i Solidaritet
Arne Johansson, ordf Norra Järva Stadsdelsråd
Aysha Jones, Black Lives Matter Sweden
Sherriff Kandeh, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa
Vilgot Karlsson, Socialistiskt Alternativ
Lovisa Kasström, läkare, Stockholm
Jonatan Kaye, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF)
Sarah Kim, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Dali Kovacevic, undersköterska, Bred Antirasistisk Mobilisering
Kim Källman, examinerad läkare, medlem i Solidariska Vårdarbetare
Berit Larsen, medlem i Solidaritet
Anna Nelson, barnsjuksköterska, barnmorska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Halimo Nuur, undersköterska, Lokala hyresgästföreningen Cactus, Malmö
Ramona Forsman, läkare, Stockholm, Nödrop Gaza
Alice Pietsch, Ingen människa är Illegal, Stockholm
Soledad Quintana Fernández, Feministiskt Initiativ   
Anna-Lena Roune, leg. sjukgymnast, Nödrop Gaza
Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron
Sunera Sadacali, allmänläkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Ana Sarmiento Sanchez, läkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Katarzyna Wiatrowska, barnläkare, neonatolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Magnus Wilhelmsson, medlem i Solidaritet 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren. Foto: Skärmdump från Turkish Aerospace Industries, Montage Arbetaren

Amalthea Frantz:
Sluta kryp för skurkstater – lämna Nato

Ett år har Sverige varit medlem i Nato. Ett år för mycket. Regeringen borde ansöka om utträde nu, innan den skämmer ut sig ännu mer.

Maktfullkomlighet och militarism leder alltid till ett helvete för vanliga människor. Oavsett vilken stat det handlar om. Men vissa stater är mer skurkaktiga än andra. I den militära alliansen Nato finns länder som Ungern och Turkiet. Och förstås den stora jätten: USA. 

Den 7 mars är det ett år sedan Sverige blev medlem i Nato. Det skedde hastigt – jämfört med de föregående 200 åren av alliansfrihet. Ändå blev själva inträdet på många sätt utdraget, mycket på grund av att Turkiet ställde krav på krav. De flesta var kopplade till att Sverige inte sågs som tillräckligt avståndstagande från alla former av kurdisk självständighetsrörelse. Turkiet ville också att Sverige skulle börja exportera vapen till landet igen – något som inte hade skett sedan Turkiet invaderade norra Syrien 2019. 

Turkiet testar stridshelikoptrar ovanför våra huvuden

Vi vet hur det slutade. Sveriges regering gjorde allt för att blidka den maktgalna president Erdoğan. Och mindre än ett år senare testar Turkiet sin första inhemskt utvecklade stridshelikopter rakt över våra huvuden, som Arbetaren kan rapportera i dag

”Väderleken i bergen i norra Kurdistan liknar den i norra Sverige under vintern. Så det är tydligt vilka som är måltavlan för de här helikoptrarna”, som en representant för Rojavakommittérna sammanfattar det. 

Samtidigt leds USA av den minst lika maktgalna Trump. Som just nu uppges planera ”stora förändringar” inom Nato och hårdare villkor för medlemsländerna. Trump, som dessutom knyter krigsförbrytaren Putins Ryssland allt närmare sig. En besvärande verklighet för alla, inte minst inom vänstern, som tyckt att Ryssland inte är så illa – dels på grund av pervers Sovjetnostalgi, dels eftersom man gillar allt som utmanar USA:s makt i världen. Vad det borde brinna i deras huvuden nu.

Lämna ”det tomma skalet” Nato

Kom igen, Sveriges regering. Gör något någorlunda rätt för en gångs skull. Skyll på det förändrade läget och lämna Nato. Kanske kan ni också utlysa den där folkomröstningen, som vi inte ansågs mogna för tidigare?

Så slipper ni skämmas ännu mer. Och slipper krypa för skurkstater på köpet.

Även den gamle moderaten Carl Bildt kallade i dagarna Nato för ”ett tomt skal”, eftersom det inte går att lita på USA längre. Vad händer om Sverige faktiskt skulle stå inför ett krigshot? Plötsligt ter det sig inte alls otroligt att Trump skulle kräva att regeringen lovar USA all svensk järnmalm plus en fantasiljon dollar, eller något i den stilen, för att ens överväga att hjälpa till. Och tror någon i hela världen att det i så fall är en god idé att skicka Ulf Kristersson till den förhandlingen?

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ascher, Lönnberg, Rosengrenska, papperslösa
Henry Ascher och Lina Lönnberg är båda aktiva inom Rosengrenska stiftelsen, som i år tilldelas Arbetarens Ottarpris. Foto: Volodya Vagner

Eldsjälar ger papperslösa vård på Rosengrenskas mottagning

I över 25 år har vårdarbetare i Göteborg nätverkat för papperslösas rätt till hälso- och sjukvård genom mottagningsverksamhet och opinionsbildning. Arbetaren besöker mottagningen och Rosengrenska stiftelsen som i år tilldelas Ottarpriset.

Vid första anblicken ser det nästan ut som en helt vanlig vårdcentral. Inskrivningen sker på bottenplan. Runt hörnet från entrén sitter patienter tålmodigt och väntar på att det ska bli deras tur. Vid kassan hanteras kvitton, recept och kontanter. Men detta är ingen vanlig vårdcentral. I stället för att betala så får patienterna små ersättningar, bland annat för att täcka kostnader för mediciner.

Även mottagningens interna rutiner skiljer sig från den vanliga vårdens digitaliserade vardag. Här är det små färgglada lappar som skickas runt, från fack med skyltar som ”sjuksköterska”, ”psykolog”, och ”tandläkare” vid inskrivningen, till respektive undersökningsrum en trappa upp, och i slutändan till journalarkivet.

Mottagning för papperslösa

Arbetet flyter på, det är uppenbart att teamet är väl inkört. De flesta av det tjugotal personer som sköter mottagningen har bakgrund inom vården, men arbetet de utför här i kväll sker helt ideellt. Detta är Rosengrenska stiftelsens mottagning för Göteborgs papperslösa. Varannan vecka erbjuder teamet av sjuksköterskor, läkare, tandläkare, psykologer och tolkar vård åt personer som lever i Sverige – men utanför systemet.

Stiftelsen har ett tätt samarbete med flera andra ideella aktörer, som också finns på plats under mottagningen. Diakoner från Svenska kyrkan erbjuder socialt stöd, en grupp vid namn Rosenjuristerna ger råd i rättsliga frågor, och en optiker från biståndsorganisationen Vision for All utför synundersökningar och utrustar patienter med begagnade glasögon. Av säkerhetsskäl hålls adressen för mottagning hemlig.

På Rosengrenska utförs synundersökningar och patienterna utrustas med begagnade glasögon. Foto: Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen grundades 1998. Dess namn inspirerades av ett kassaskåp av märket Rosengren som hade donerats till verksamheten vid grundandet.

– Vi följde den göteborgska traditionen med mecenat-namn som Sahlgrenska. Det blev lite av ett uttryck för en slags humor och värme som jag tror att vi bär med oss i arbetet också, berättar en av medgrundarna, barnläkaren och folkhälsoprofessorn Henry Ascher.

Enligt honom är det viktigt att hålla fast vid positiva känslor för att orka ge stöd åt människor i en ofta mycket desperat situation. Hans drivkraft i arbetet föddes bland annat ur den egna familjehistorien. Henry Aschers morföräldrar, som hade judisk bakgrund, anlände till Sverige som flyktingar från Nazityskland.  

Papperslösa har rätt till sjukvård i Sverige

Sedan etableringen har Rosengrenska följt tre mål: Att ge papperslösa tillgång till vård, att sprida kunskap om deras situation, och att avskaffa sig själv som organisation. Eftersom alla människor har rätt till sjukvård anser man att det egentligen inte borde finnas någon ideell och underjordisk specialmottagning för utestängda personer.

Ett steg i denna riktning kom 2013, då riksdagen beslöt att även personer utan tillstånd att vistas i Sverige har rätt till sjukvård. För Rosengrenska innebar det ett skifte från att själva erbjuda många sjukvårdstjänster till att numera framför allt stötta papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Trots att papperslösa enligt lag i dag har rätt till en relativt bred tillgång till vård har många nämligen fortfarande svårt att utnyttja denna rättighet.

– Utan det här stödet hade jag aldrig klarat mig, då hade jag varit död nu, säger exempelvis en kvinna i 60-årsåldern som besökt mottagningen i ungefär ett år.

Rosengrenska stöttar papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Foto: Volodya Vagner

Hon kom till Sverige för ett antal år sedan men saknar uppehållstillstånd, och vill förbli anonym. Tipset om mottagningen fick hon av en bekant.

Utöver finansiellt stöd för köp av diabetesmediciner, får hon av Rosengrenska hjälp med att få behandling hos den offentliga vården, där kunskapsbrist om papperslösas rättigheter ofta blir ett hinder. I handen håller kvinnan en lapp hon fått på Rosengrenskas mottagning, som hon ska visa vid sitt nästa besök på vårdcentralen. På den förklaras hennes hälsosituation och vad det är hon behöver.

Tog del av Ottars sexualupplysning i skolan

Enligt Henry Ascher är det i många fall sådana små, till synes symboliska insatser, som gör stor skillnad för patienternas hälsa.

– Det kan ju tyckas banalt, men den där lilla lappen vi ofta utrustar folk med, den är jätteviktig, säger han.

Även denna insikt, om vikten av upplysning kring hälsofrågor, inspirerades bland annat av hans mammas tidiga år i Sverige, och en händelse som Henry Ascher säger gör honom särskilt glad över att organisationen han är med i tilldelas Ottarpriset: I den svenska skolan fick hans mor ta del av sexualupplysning med Elise Ottesen-Jensen.

Ottars besök på mammans skola ska ha väckt en del kontroverser bland elevernas föräldrar, berättar han. Men Henry Aschers morföräldrar, som satte högt värde på utbildning, och vars beslut att fly från Tyskland togs när det infördes raslagar som skulle gjort det omöjligt för deras dotter att plugga på universitet, uppskattade Ottars insatser i skolan.

Vikten av kunskap för människors fysiska välbefinnande tycker Henry Ascher sig även funnit stöd för i sin forskning i folkhälsa. 

– Att veta att man har rättigheter, och med självförtroende kunna utkräva sin rätt, det är otroligt viktigt för en människas hälsa, säger han.

Uppmuntrar till egenmakt genom information

Hans kollega Lina Lönnberg, psykolog och styrelsemedlem i Rosengrenska, håller med. Samtidigt understryker hon vikten av att kontakten med patienterna även i det lilla ska präglas av Rosengrenskas mål om självavskaffande.

– Vi försöker ju alltid uppmuntra en slags egen makt, alltså att folk inte känner att de måste gå via oss.

I slutet av mars kommer en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg via ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregionen. Foto: Volodya Vagner

Det är en strävan som på senare år har motverkats av de allt mer repressiva tongångarna i den svenska migrationsdebatten. Enligt Lina Lönnberg och Henry Ascher har diskussionen kring förslaget om en angiverilag, alltså att offentliganställda skulle vara tvungna att anmäla papperslösa patienter till polisen, redan skapat stor osäkerhet kring att söka vård bland papperslösa. Detta trots att någon sådan lag ännu inte klubbats.

Är Rosengrenskas slutmål om att bli överflödiga mer avlägset i dag än tidigare, med tanke på den politiska utvecklingen?

– Både ja och nej, säger Lina Lönnberg.  

– På ett sätt finns det ju krafter i dag som inte fanns för tio år sedan, som ifrågasätter de mänskliga rättigheterna, och menar att de skulle vara något man måste förtjäna.

Ny mottagning öppnar under våren

Men å andra sidan menar hon sig även se en annan utveckling. Mot slutet av mars kommer nämligen en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg. Det är ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregion. Projektet, som omfattar två sjukskötersketjänster, finansieras av regionen.

– Vår förhoppning är så klart att det kan bli en del i det här att avskaffa oss själva, säger Lina Lönnberg.

Publicerad Uppdaterad