Tekniken, inklusive kroppens rörelse, är neutral i sådan mening att den kan användas för negativa eller positiva ändamål. Den japanska eran i simning och politik på 1930-talet utgjorde den koloniserades revansch, med kolonialismens vapen. Axel Andersson fortsätter sin berättelse om Den koloniala simskolan.

I juli 1853 seglade Matthew C Perry, kommendör i USA:s flotta, in i bukten vid Edo, dåtidens Tokyo, i det nästan hermetiskt stängda öriket Japan. Innan hade kontakterna mellan landet och västvärlden, främst holländare, skett under former kontrollerade av japanerna. Det som nu skedde följde en helt annan logik. Enligt den koloniala frontlinjetanken i USA var Perry inbegripen i en process av att skjuta gränsen för civilisationen framför sig – den som redan resulterat i att nationen nått fram till den nordamerikanska kontinentens Stillahavskust. Nu skulle de ta steget vidare österut och tvinga gränsen över ett motvilligt japansk rike på andra sidan havet. Mötet Japan-USA är en alldeles speciell illustration av en av de få gränser som verkligen var en vattendelare, vilket också gör det till en ovanligt klar bild av hur våldsamt det hastiga etablerandet av en kolonial kontaktzon kan vara. Perry avlossade sina kanoner för att understryka allvaret i sitt uppsåt. Japanerna insåg direkt att de inte hade någon möjlighet att försvara sig mot en modern krigsmakt och lät Perry få sin vilja igenom, det enda de kunde hoppas på var att de agerat snabbt nog för att få diktera några av villkoren.

I mötet med Perry och den västerländska tekniken och handeln skapades en ny, och i vanlig ordning i hög grad ofrivillig, kolonial kontaktzon.

I mötet med Perry och den västerländska tekniken och handeln skapades en ny, och i vanlig ordning i hög grad ofrivillig, kolonial kontaktzon där kunskap utbyttes och det skedde en mer intensiv hybridisering av kulturer. Det japanska styret riktade nu snabbt in sig på att genomföra en moderniseringskampanj genom vilken de sökte erövra kunskaper från den ”andra sidan” för att försvara sig mot densamma. De dröjde inte länge innan de började gjuta sina egna kanoner och bygga sina egna krigsskepp, inte minst med hjälp av de utländska instruktionsböcker som kommit till dem i kontaktzonen. Böcker som, med Gilbert Simondons begrepp, hade formulerats genom upplysningstidens universalism.

Mary Louise Pratts försök att se koloniala zoner som, ofta våldsamma, mötesplatser – som Japan under 1850-talet – gör det möjligt att hålla fast vid kolonialismens komplexitet och röra sig mellan kolonisatörernas och de koloniserades perspektiv. I de koloniala kontaktzonerna är det heller inte alltid lätt att skilja dessa åt. Där fanns, och finns, individer som stod med en fot i varje läger och som rörde sig mellan olika kulturer och språk. På samma sätt utbyttes och kopierades teknik tills det ibland inte var helt enkelt att veta vad som kom varifrån. Lättast är det att förstå hur tekniker och teknologier bytte händer under korta tidsperioder, som när japanerna nästan över en natt tvingades kopiera vapen för att bygga upp ett försvar mot anfallande koloniala makter. Svårare är det att se dessa förändringar i de tekniker som vi ofta tar för givet till en sådan grad att de glöms bort, speciellt simning och andra kroppstekniker som inte behöver materiella, fysiska, understöd.

Även om begreppet koloniala kontaktzoner beskriver en plats där folk från olika kulturer, som redan är metastabila sammansättningar av en rad influenser, krockar och möts med en särskild frenesi, går det även att förstå dem som processer inom vilken teknik medialiseras och på så sätt frigörs från den konkreta miljö som de tidigare existerade i. Teknikerna ”universaliseras”, kanske främst genom bilder, som Simondon hävdade. Instruktionsfilmen med Jean Taris eller Tarzanfilmerna med Johnny Weissmuller gjorde till exempel att biograferna blev nya koloniala kontaktzoner där en västerländsk publik introducerades till en kroppsteknik som importerats från koloniserade områden. Detta underströks under början av 1900-talet av det faktum att simmare som likt Duke Kahanamoku vuxit upp med crawl började dominera de internationella tävlingarna. I denna kedja utgjorde representationen av den ”vilde” vite mannen Tarzan ett ytterst komplicerat möte i en kontaktzon där crawl och idén om den ”stolta naturmänniskan” presenterades som givna delar av västerländsk kultur. Men trots detta var Tarzan inte den mest invecklade delen av denna historia. Den hittar vi snarare i det Japan som kommendör Perry bokstavligen sparkade in dörren till.

Charles Sprawson kallar 1930-talet ”The Japanese Decade”, det japanska årtiondet, i sin bok The Black Masseur som också viger sitt sista kapitel åt japansk simning. Samma period beskrivs av simtränaren och simteoretikern Forbes Carlile som ”The Japanese Era”. [1] Historien de presenterar börjar redan mot slutet av 1920-talet när Johnny Weissmuller fortfarande var simsportens självklare kung. Enligt Sprawson studerade japanska simfunktionärer Weissmullers crawl noggrant under OS i Amsterdam 1928. De antecknade och fotograferade. Kroppstekniken plockades isär, medialiserades i skrift och bild, med den uppenbara avsikten att montera ihop den igen på hemmaplan. Det var en teknikanalys som fortsatte när Weissmuller besökte landet efter Amsterdamolympiaden.

I nästa olympiska spel efter Amsterdam, Los Angeles 1932, tog Japan fem av sex guldmedaljer på herrsidan, damerna var de japanska idrottsledarna inte lika intresserade av. Det var ett fenomenalt inträde i simningens internationella finrum, mycket tack vare en teknik importerad från platser som Polynesien och nu dominerad av en ungersk invandrare till USA (Weiss muller). Samtidigt hade Japan sin egen simhistoria. I själva verket ägde nationen den förmodligen äldsta då levande traditionen av tävlingssimning. Landets simmare hade mötts i organiserade tävlingar under så lång tid som två tusen år, eller mer. Ett kejserligt påbud gjorde simning till en del av nationens läroplan 1603, i en tid då en majoritet européer inte ens bemästrade hundsim. Simning sågs som en viktig krigs- och kampsport, vilket också förklarar att simningen i hög grad riktade sig till männen. Ett antal tekniker hade utvecklats för olika syften, som till exempel att simma och samtidigt avlossa en pilbåge (Suikyu-Reisha) eller simma med en tung samurajrustning (Katchu-Gozen-Oyogi). [2] Men världens förmodligen mest tekniskt avancerade simtradition kunde trots det inte mäta sig i hastighet med den snabbaste stilen – crawl.

De klassiskt skolade japanska simmarna lyckades vinna en distans, och hoppet uppstod om att hemlandets teknik skulle stå sig i den nya värld som skapades av världsrekordens högst villkorade logik.

Den japanska simtekniken jämfördes för första gången mot den västerländska under en simtävling mellan inhemska simherrar och utländska, förmodligen brittiska, medlemmar i Yokohama Amateur Rowing Club 13 augusti 1898. [3] De klassiskt skolade japanska simmarna lyckades vinna en distans, och hoppet uppstod om att hemlandets teknik skulle stå sig i den nya värld som skapades av världsrekordens högst villkorade logik. De traditionella teknikerna ledde också till framgångar i det allra första Far Eastern Games, en föregångare till Asiatiska spelen, i Manilla 1913 där Japan dominerade simgrenarna. [4] Likaså rönte Japan framgångar i samma spel 1915 i Shanghai och 1917 på hemma plan i Tokyo. Japansk simning blev nu känd i hela Asien. Första gången japanska simmare tävlade i en olympiad var i Antwerpen 1920. De två männen som representerade nationen anlände med den på förhand uttagna segerns övermod. [5]

Ingen av de två simmarna från Japan, Uchida och Saito, kom i närheten av någon medalj i Antwerpen. I sitt kval på 400 meter fristil simmade Saito hela femtio sekunder långsammare än vad som skulle bli den segrande tiden på fem minuter och tjugosex sekunder. Än värre gick det för Uchida som var över en minut efter segraren. [6] Ett brutalt uppvaknande. Nu stod det klart att japanerna var tvungna att lära sig den nya tekniken för att ha en chans att närma sig toppen. OS i Antwerpen var överlag en förnedrande historia. Den japanska femtonmannatruppens pengar tog slut och de fick vända sig till representanter för det japanska näringslivet i Europa med mössan i hand. Industrijättarna Mitsui och Mitsubishi betalade de 15 000 dollar som behövdes för att atleterna skulle kunna ta sig hem. [7]

För att lära sig moderna simtekniker som crawl behövde japanerna egentligen en instruktör utifrån, men det fanns vid den tiden för lite pengar i sporten och simmarna fick förlita sig på instruktionsböcker från väst. Det existerade inte ens några bra inomhusbassänger. Traditionella tekniker kunde övas i det fria, men för de moderna var det nödvändigt med kontrollerade förhållanden och möjligheter att öva vändningar. I Tokyos YMCA fanns en tjugometersbassäng, samt en utanför i Osaka som barnen i Ibarakiskolan själva byggt. Dessa två platser skulle inhysa samtliga japanska simmare och instruktörer. Det var också här som atleterna satt böjda över böcker med beskrivningar av crawl från USA och England, som de försökte uttyda för att sedan genast praktisera den nyvunna kunskapen. Det gick sådär. När japanerna förlorade mot filippinska simmare i Shanghai 1921 var måttet rågat. Förändringar krävdes. En modernare organisation byggdes upp för sporten, främst runt de olika universitetslagen. [8]

I Parisolympiaden 1924 började de till en början trevande japanska satsningarna ge utdelning. Stafettlaget kom fyra och gjorde att resten av världen fick upp ögonen för att något höll på att hända med japansk simning. Men det blev inga medaljer för de sex männen i den enkönade truppen. Den enda medalj i hela spelen som tillföll Japan var ett brons i brottning, även om medaljören Katsutoshi Naito symptomatiskt nog vuxit upp och fått all sin träning i USA. För att simmarna skulle nå större framgångar organiserades till slut ett nationellt sim förbund 1925. Nu verkar det som om de också började få stöd från myndigheterna. 1926 kunde det japanska simlaget åka till Hawai‘i. Det var ett givet val av resmål. Hawaiianska simmare som Kahanamoku och hans bror hade visat upp crawl i all sin precision. Samma år åkte de främsta herrsimmarna, Takaishi och Saito, till Australien, ytterligare ett av de ställen där modern crawl hade utvecklats. Tiden när de endast hade utländska böcker till sin hjälp var nu över. I och med resorna utsattes de för direkt exponering på crawl teknikens viktigaste platser och kunde lära sig genom kunskapsöverföring i, enligt Simondons modell, lärlingens eller barnets minoritetsposition. De blev också inbjudna till tävlingar i USA och det arrangerades möten mellan Japan, Australien och USA i Tokyo. Det var dessa Weissmuller först tackade nej till. [9]

I Amsterdam 1928 tog Japan fem medaljer, av vilka tre var i simning. Simtruppen var fortfarande enkönad med sina nio män, men i friidrottstruppen blev Hitomi Kinue Japans första kvinnliga olympier. Kinue vann också en silvermedalj i 800 meter. Framgångarna gjorde att japanerna fick allt bättre självförtroende. Under hösten efter OS 1928 besökte en internationell grupp med simningens ”all-stars” Japan för att visa upp sin teknik. Pengarna hade strömmat in i sporten som alltmer framstod som en symbol för nationell revanschism. Nu hade simförbundet de medel som krävdes för att bjuda in den absoluta simeliten till landet. I den besökande delegationen fanns Weissmuller, samt den tyske rekordmannen i bröstsim Erich Rademacher och, trots att japanerna hade visat så ringa intresse för den kvinnliga simsporten, simhopparen och simmaren Helen Meany från USA. Hon var liksom Gertrude Ederle en av Charlotte Epsteins adepter vid Women’s Swimming Association i New York. [10] Också den svenske Arne Borg, på toppen av sin fantastiska karriär, medverkade och skrev en skildring av det inträffade på hans oefterhärmligt hurtiga 1920-talsstil. [11] Borg lämnade Stockholm en septemberkväll 1928 och färdades, efter en rejäl avskedsmåltid på Den Gyldene Freden, sjövägen till Ryssland och tog därifrån tåget till Stilla havet. Med sig hade han fröken Elsie Lindberg från Falun som han ämnade gifta sig med.

Simtävlingarna i Japan var inte bara en chans för landets simexperter att observera tekniker, det var också tydligt att det fanns ett enormt publikintresse för sporten.

Simtävlingarna i Japan var inte bara en chans för landets simexperter att observera tekniker, det var också tydligt att det fanns ett enormt publikintresse för sporten. Simstadion, Tamagawa, tog 14 000 besökare, men Borg uppskattade att en publik på 100 000 befann sig utanför och lyssnade på hög talarna där loppen refererades. Biljetterna hade varit utsålda i tre månader. De utländska besökarna svepte, som väntat, med sig seger efter seger. Det var bara Yoshiyuki Tsuruta som lyckades erövra 200 meter bröstsim. Sedan gifte sig Borg med sin fröken från Falun på den svenska legationen. Vittnen var vännen Weissmuller och Helen Meany.

Innan Borg avslutar sin berättelse om den tre veckor långa vistelsen i Japan i sina ”simmarminnen” så skriver han i förbifarten, ”som ett kuriosa”, att han också inbjudits till att hålla ”flera uppmärksammade föredrag om simningens metodik vid ett par japanska universitet”. Vad som var kuriosa för Borg var förmodligen huvudsaken för japanerna. De ville åt de besökande simmarnas tekniska kunnande.

Japanerna valde simning att excellera i på grund av sin långa tradition inom sporten. Att lära sig nya tekniker för att besegra sina motståndare var de vana vid. Det hade tagit nationen bara femtio år efter USA:s bryska besök att bygga upp en krigsmaskin efter västerländskt mått som testades mot mäktiga Ryssland i rysk-japanska kriget 1904–1905. Kriget innehöll bland annat sjöslaget vid Tsushima där två moderna flottor – skeppen hade järnskrov och trådlös radio – mötte varandra för första gången. Japan vann, till ryssarnas förskräckelse, både slaget och kriget. Det var få i väst som trodde sina ögon när de läste tidningsrubrikerna. En asiatisk nation, liktydig med ”barbarisk” för de flesta, hade slagit vad som måste anses vara en västerländsk nation, Ryssland, med moderna vapen.

Det är lätt att underskatta vilken betydelse det rysk-japanska kriget hade för världshistorien. Det finns, trots allt, så många andra, och större, krig under det blodiga 1900-talet att begrunda. Men detta krig satte igång en rad processer som skulle påverka världen i stort. Det ryska imperiet framstod plötsligen som en jätte med lerfötter. Nederlaget mot den asiatiska nationen var djupt traumatiskt och bidrog till de stora folkliga protesterna i Ryssland 1905 som skulle bereda marken för revolutionen 1917 när tsaren föll och Sovjetunionen bildades. Japans framgångar var också en inspiration för motståndet mot kolonialismen, då det visade att en icke-västlig krigsmakt kunde besegra en av de största europeiska spelarna. Den japanska militärens roll i samhället skulle också växa sig större, en expansiv och paradoxalt nog kolonial kraft som ville försäkra sig om nationens storhet genom att skjuta en gräns eller front framför sig i närområdet. Denna expansion skulle, vilket de mycket väl insåg, förr eller senare leda till en konflikt med USA, som ville att Stilla havet skulle hamna under deras kontroll. Och samtidigt emigrerade många japaner till både Hawai‘i och Kalifornien.

Premiärministern Inukai Tsuyoshi vägrade till och med att diplomatiskt erkänna den marionettstat, Manchukuo, som den japanska militären grundade i nordöstra Kina.

I september 1931 påbörjade den japanska armén och flottan en invasion av Manchuriet. Det var startskottet på en kolonial expansion som skulle leda till landets inblandning i det andra världskriget. Den civila japanska regeringen hade mycket lite att säga till om i denna process. Premiärministern Inukai Tsuyoshi vägrade till och med att diplomatiskt erkänna den marionettstat, Manchukuo, som den japanska militären grundade i nordöstra Kina. [12] Inukai försökte få kontroll över militären och olika reaktionära röster, men misslyckades. Han blev istället dess offer i maj 1932, mördad av marinofficerare. Enligt en variant av historien så ville officerarna också mörda filmstjärnan Charlie Chaplin, som var på besök, för att provocera fram ett krig mot USA. [13] Chaplin befann sig vid tillfället, som tur var, på en sumobrottningsmatch med Inukais son. [14] Kriget mot USA skulle den japanska militären provocera fram på ett ännu mer spektakulärt sätt knappt tio år senare, 1941, då de anföll Pearl Harbor på Duke Kahanamokus Hawai‘i.

Inukais våldsamma frånfälle innebar att den sista resten av civil kontroll över Japans militärmaskin försvann. Nu tog generalerna, men främst amiralerna, över. Allt inlemmades i den militära maskinen och fick ett militärt etos. När det gällde simningen var det enkelt gjort. Tekniken kom från den gamla samurajtraditionen. De japanska simmarna hade visserligen tvingats lära sig en främmande teknik, men de hade lärt sig den i ett sammanhang som starkt influerats av inhemska idéer – precis som japanerna som förde befäl över moderna slagskepp efter västerländsk modell. Simmarna befann sig i ett system av strikt militärisk disciplin, enligt samurajkodexen bushidō, och de nationella tävlingarna skulle komma att hållas vid Meiji jingū, en helgedom inom shintoreligionen tillägnad Mutsuhito, den store Meijikejsaren som från 1867 till 1912 effektivt styrt över Japans modernisering. Simmarna kallades senshi, krigare. Simning, kejsardyrkan och militarism kombinerades så i en märklig blandning av gammalt och nytt.

Som den nederländske japanologen Andreas Niehaus beskriver blev ”lojalitet, självuppoffring, förmågan att uthärda smärta och svårigheter” det som förenade det japanska krigaridealet med den japanske atleten. [15] Många av simmarna var också extremt unga när de påbörjade sin elitsatsning, vilket gav ytterligare möjligheter att forma deras teknik och mentala inställning. De japanska idealen måste förstås i kontrast till de västerländska ideal som skapats inom den moderna ”amatöridrotten”. Duke Kahanamoku, Johnny Weissmuller och Arne Borg var symboler för en singulär färdighet, en gudagåvans partikularitet som särskilde dem från andra. ”Praktexemplar” med andra ord, vars blotta framgång signalerade individualitet. Detta var inte något som japanerna ämnade härma. De ville ha den konkreta kroppstekniken, men utvecklade en träningsteknik som fokuserade på systemlösningar och kollektivism. Systemet, den kollektiva ansträngningen, stod över individen, även om systemets uppgift var att producera exceptionella sportsmän. I detta avseende överensstämde den patriarkala japanska kulturen perfekt med västerlandets taylorism, som trots att den inspirerats av sportvärlden [16] hittills främst applicerats i organiserandet av fabriksarbetare. Efter andra världskriget skulle japanska blandningar av individuell disciplin och USA:s taylorism, likt kaizen, exporteras som organisationsmodell runt om i världen.

Spelen i Los Angeles 1932, där Japan skördade spektakulära framgångar, var i den olympiska historien något av ett misslyckande då långt ifrån alla av världens främsta atleter kunde ta sig dit. Från de europeiska nationerna, som fortfarande dominerade tävlingarna totalt sett, var det långt och dyrt att resa hela vägen till Kalifornien. Japan satsade däremot helhjärtat och skickade den, efter värdlandet USA, största delegationen – 200 idrottsmän och funktionärer. En fjärdedel var simmare och deras tränare. Truppen innehöll denna gång 16 kvinnor och även inom simning fanns för första gången kvinnlig japansk medverkan. Nu skulle japanerna på allvar kliva över tröskeln till den moderna sportvärldens finrum och det var passande att det skulle ske på andra sidan Stilla havet. Avresan följdes av symboliskt laddade riter. Den japanska truppen passerade både helgedomen Meiji jingū och det kejserliga palatset innan de steg på en ångare i Yokohamas hamn, där kommendör Perry visat upp sina moderna vapen 1853. [17]

Den japanska olympiska truppen möttes av stor entusiasm bland de utvandrade landsmännen i USA. Sjuttio procent av alla japaner i landet, vars antal uppgick till nästan 140 000, bodde i Kalifornien, 35 000 i Los Angeles. [18] De hade fått kämpa mot en negativ bild av dem i Japan, att det var fattiga bönder eller samhällets bottenskrap som gett sig av, och samtidigt mot USA:s immigrationspolitik som karakteriserades av institutionell rasism. Det var svårt för denna grupp att få medborgarskap. De immigrerade japanerna skulle utsättas för än större svårigheter när kriget mellan de två länderna bröt ut 1941. Runt 110 000 av dem internerades i läger, trots att två tredjedelar vid denna tidpunkt hade fått medborgarskap. [19] Deras etniska bakgrund sågs väga tyngre än deras formella tillhörighet till USA, vilket innebar en djupt traumatisk upplevelse för många.

De japanska invandrarna i USA hälsade sina atleter som ambassadörer för nationens ideal.

År 1932 var kriget ännu inte mer än några små stormmoln över Kina. De japanska invandrarna i USA hälsade sina atleter som ambassadörer för nationens ideal. Deras framgångar skulle vara ett sätt att motverka rasistiska stereotyper om japaner och asiater i USA. Trots att biljetterna var dyra så kom de inflyttade japanerna i stora antal för att mana på med det traditionella ropet banzai. De samlade även in pengar till truppen och kom till träningarna i så stora antal, och hejade så intensivt, att de japanska funktionärerna till slut började tycka att de erbjöd en aning för mycket stöd. Tidningar på japanska som gavs ut i USA beskrev de japanska atleterna som samurajfigurer, vilket passade väl in i den modell som den officiella japanska sportvärlden hade försökt skapa. [20]

Den sjätte augusti simmade femtonårige Yasuji Miyazaki ett legendariskt fristilslopp på paraddistansen hundra meter och vann före landsmannen Tatsugo Kawaishi. Miyazaki lyckades inte slå Johnny Weissmullers världsrekord från en tävling i Miami 1924 på 57 2/5 sekunder (som stod sig fram till 1934), men i ett av kvalen slog han det olympiska rekordet med sina 58 sekunder. Simframgångarna var i det närmaste totala för det japanska laget på herrsidan. Landet vann också sin första medalj i simning för kvinnor när Hideko Maehata kom tvåa i finalen på 200 meter bröstsim. På herrsidan var det bara i 400 meter fristil som japanerna inte dominerade. Buster Crabbe som växt upp på Hawai‘i, och som också skulle få en filmkarriär och även han spela Tarzan, vann före fransmannen Jean Taris som medverkat i Jean Vigos film. Den kanske mest uppseendeväckande japanska framgången vid sidan av Miyazaki kom när det japanska laget vann över USA i 4 x 100 stafett. Den här gången slog de också världsrekordet. USA hade en imponerande historia när det gällde stafettgrenen. Både damer och herrar hade vunnit i de tre senaste olympiaderna i Antwerpen, Paris och Amsterdam.

Japan hade nu placerat sig i simningsvärldens absoluta topp på herrsidan genom sin medvetna satsning. De slog USA på hemma plan och med en teknik som många vid denna tid uppfattade som ”amerikansk”. Japanerna hade återigen visat på sin förmåga att lära sig en främmande teknik för att snart behärska den bättre än de som förmedlat den. Japanerna utarbetade en lång rad mindre förändringar, tekniska detaljer, av crawl som snabbt gav dem ett försprång. Förmodligen kom framgångarna dock främst från den sociala teknik med vilken de tränade och organiserade sina simmare från en tidig ålder. Det japanska systemet med kollektiv mental disciplin och starka lag snarare än exceptionella individer var något flera länder hade försökt skapa, men japanerna lyckades bäst. Idag är det normen i de flesta länder.

Att simning var en av de mest symboliskt laddade grenarna för Japan under OS i Los Angeles berodde på nationens historia med sporten. Framgångarna kom i kölvattnet av ett särdeles lyckat möte mellan den utländska crawltekniken och den inhemska lag apparaten. Framför allt var det en chans, inte minst för de japaner som levde i USA, att visa att Japan nu var en jämlik motståndare till det USA som så brutalt utvidgat sin frontlinje och raserat den mur som omgärdat det slutna landet. På distansen 1 500 meter fristil kunde den fjortonårige vinnaren Kitamura återvända till omklädningsrummet innan den förste icke-japanen gick i mål. [21]

Att framgångarna var en oerhörd revansch för en förnedring som sträckte sig så långt tillbaka i tiden som 1853 kändes av också i hemlandet.

”De kastade stenar på mig och jag fick inte komma in på restauranger”, berättade en japan som bott i USA under trettio års tid för Tabata Seiji, den japanske huvudtränaren för simlaget, ”men nu frågar de vita om jag är japan och de skakar hand och säger att de gillar den japanska simningen och simmarnas inställning”. [22] Att framgångarna var en oerhörd revansch för en förnedring som sträckte sig så långt tillbaka i tiden som 1853 kändes av också i hemlandet. Liksom de japanska immigranterna i Kalifornien sveptes nationen med i en olympisk eufori. Tidningar skrev och i radion fortsatte OS-sändningarna flera månader efter att spelen var över. Hos ett antal pedagoger och författare föddes idén att skriva instruktionsböcker i simning som skulle komma ut under de kommande åren. Mediemaskinen var i full gång. [23]

Den japanska OS-truppen återvände i september till Yokohama där den möttes av enorma massors jubel. Och återtåget skedde som en symbolisk spegelvändning av de ritualer de avrest med: först till det kejserliga palatset för att visa respekt och sedan till helgedomen Meiji jingū, den officiella shintoreligionens mest heliga plats. [24] Militärens propagandaapparat såg till att allt flöt på som det skulle för nationens senshi som skördat sådana framgångar mot den stora rivalen USA på andra sidan det stilla hav som båda helst ville se som sin egen insjö. Tiden mellan OS i Los Angeles 1932 och OS i Berlin 1936 innebar dramatiska förändringar av den internationella diplomatiska situationen. Att tro att sport utan våld skulle kunna härbärgera olika nationalistiska projekt och deras ofrånkomliga krockar framstod som alltmer naivt. Den marionettstat, Manchukuo, som den japanska militären etablerat i nordöstra Kina erkändes så småningom av Tyskland och Italien. I Tyskland hade nazisterna bjudits in till makten av den konservativa eliten i början av 1933 efter att valframgångarna öppnat avloppen och de bruna skjortorna blivit en vanlig syn på tyska ”parlamentariker”. I Italien härskade Mussolini och hans svartskjortor sedan ett årtionde tillbaka och hade redan förkastat demokratiska processer och rättsstatsprinciper.

Tyskland hade hjälpt Japan att modernisera sin nation under den senare delen av 1800-talet, speciellt med den militära upprustning som skedde efter preussiskt mönster. Det var denna krigsmaskin som skulle hjälpa Japan att gå från att vara ett offer för västvärldens kolonialism till att själv bli en aktiv kolonialmakt. Under 1920- och början av 1930-talet sågs Japan av vissa i Tyskland, som till exempel Adolf Hitler, som en värdefull allierad när det gällde att hålla Sovjetunionen i schack genom att stå för ett tryck österifrån. Hitler skriver i Mein Kampf att det rysk-japanska kriget 1904–1905 hade gjort honom, som femtonåring, mer mogen och uppmärksam och att han redan då stått på Japans sida. [25] Japanernas aggressiva hållning mot Storbritannien, som fortfarande hade stora intressen i Sydostasien, liksom mot USA, var också högst användbara för nazisternas egna strategiska överväganden.

Den simtokiga japanska nationen påbörjade förmodligen sina förberedelser för nästa olympiska spel strax efter hemkomsten från Los Angeles 1932. Dessa spel skulle alltså hållas i Berlin 1936. Staden hade fått spelen redan 1931, två år innan nazisterna kom till makten. Den konservativa tyska premiärministern Heinrich Brüning hade visserligen redan hunnit inleda en politik bestående av drastiska nedskärningar i de offentliga utgifterna i depressionens spår och tog till extrema konstitutionella metoder för att stävja den politiska oro som krisen gav upphov till. Vad åtstramningarna och ruckandet av den demokratiska ordningen skulle landa i var givetvis svårt att gissa. Efter nazisternas maktövertagande försökte många intala sig att vad som hänt inte var så illa. Andra, liksom den svenske syndikalisten Arthur Ekström som sannolikt dolde sig bakom pseudonymen G Ali, kom med skrämmande profetior. I häftena Nazism och judehat: en analys från 1933 och Vit kulturs nemesis: Kolonisation och terror från 1934 förutspådde han att nazisterna skulle kasta Europa in i en ny våldsam medeltid med fruktansvärda pogromer. [26] Nazismen var inget annat än ett förverkligande av kolonialismens fruktansvärda människoförakt på europeisk mark enligt Ekström, ett argument som skulle återkomma i den martiniqueansk-franske författaren Aimé Césaires texter efter andra världskriget. [27]

Ett olympiskt spel i nazisternas Berlin var en fantastisk möjlighet för det politiska styret att visa upp den sköna nya värld som de höll på att bygga. Samtidigt fanns det uppenbara konflikter mellan nazisternas ideal och de olympiska. När fransmannen Pierre de Coubertin bestämde sig för att återuppväcka de olympiska spelen vid slutet av 1800-talet var det med en fredstanke i grunden. Om unga män, som bekant var de Coubertin en motståndare av damidrott, från olika nationer kom samman och tävlade skulle det bygga förståelse mellan folk och minska riskerna för nya krig. Coubertin samlade framstående representanter för fredsrörelsen och lyckades med hjälp av dessa skapa vad som skulle bli världens största internationella tävling. [28] Adolf Hitlers mål med berlinolympiaden var annorlunda än Coubertins. Helst såg han givetvis att ”germanska” atleter vann många medaljer för att på så sätt bevisa denna ”ras” överlägsenhet över andra, men så länge olympiaden gjorde reklam för landet och lyckades förmedla en bild av att nazisternas nya Tyskland förtjänade omvärldens respekt var Hitler nöjd. Med modernt språk går det att säga att Hitler ville använda olympiadens varumärke för att tvätta bort lite blod från sitt eget, svastikan.

En nazistflagga i varje riktning, total varumärkesexponering. Goebbels propagandamaskin gick på högvarv.

Svastikor ramade också in evenemangen och staden. En nazistflagga i varje riktning, total varumärkesexponering. Goebbels propagandamaskin gick på högvarv. Vissa delar av den olympiska rituella koreografin ändrades. Det var nu som ceremonin att bära en fackla och tända den olympiska elden gjorde sin debut. Elden var en symbol för, och hyllning till, solen och dess strålar. [29] En inte oviktig symbolism med tanke på att svastikorna på de otaliga nazistflaggorna runt om i Berlin också hade som upp gift att symbolisera solen. På plats för att följa detta var världens medier som skulle övertygas om de ekonomiska framgångar som regimens politiska ”stabilitet” lett fram till. För detta ändamål var nazisterna visserligen tvungna att kompromissa något. Förföljelserna av judarna och politiskt oliktänkande minskade tillfälligt under tävlingsperioden. Alltför våldsamma, fanatiska och propagandistiska manifestationer av politisk lydnad avråddes. [30] Tyskland skulle framstå som ett land som alla andra, om än oändligt mycket mer framgångsrikt och med framtiden framför sig. Vid spelens slut hade Nazityskland även hamnat högst upp i medaljtabellen. Detta var en stor framgång efter en niondeplats i Los Angeles. Hitler hade anledning att vara mer än nöjd.

Innan spelen i Berlin höjdes det många röster för en bojkott av evenemanget, speciellt i USA där den judiska befolkningen var mindre rädd att tala ut än i många europeiska länder. [31] Simmaren Ed Sabol, själv jude, vägrade ta plats i simlandslaget. [32] Judinnan Charlotte Epstein, hon som kämpat så envetet för att USA:s damsimmare skulle få tävla i olympiska sammanhang, var en annan högljudd förespråkare för bojkott och avgick från USA:s olympiska kommitté i protest mot landets medverkan i spelen. [33] Ett av de främsta skälen till bojkott var att judiska och romska atleter systematiskt hade rensats ut ur de tyska idrottsorganisationerna. De var i praktiken utestängda från spelen och bojkottades således redan av den tyska staten. De som i USA ville att den egna nationen skulle åka till Berlin försvarade sin position med det bekanta argumentet att det var fel att politisera idrotten. De ville inte ta ställning i en konflikt som märkligt nog utmålades som något mellan nazisterna och judarna, som om de två på något sätt kunde likställas trots att nazisterna kontrollerade den stat där judarna utgjorde mer och mer förföljda medborgare.

Debatten i USA om en eventuell bojkott komplicerades ytterligare av närvaron av en grupp medborgare som var diskriminerade i det egna landet. Afrikan-amerikaner påpekade dubbelmoralen i att reagera mot judarnas situation i Nazityskland utan att först diskutera hur afrikan-amerikaner behandlades i många stater i USA. När den vita tävlingsledaren i Maryland under uttagningarna till Berlinolympiaden vägrade låta fyra afrikansk-amerikanska män att medverka, var det bara ett av många exempel på denna diskriminering. [34] Ett tydligt område där segregation rådde var inom simningen, där svarta inte ens fick dela stränder med vita, för att inte tala om simbassänger. Även om denna segregation inte var lagstadgad i de norra staterna, existerade den i praktiken också där. Afrikan-amerikaner visste också att Berlin kunde leda till en triumf för svarta atleter, vilket det också gjorde. I USA:s olympiska trupp på 312 atleter lyckades de 18 afrikan-amerikanerna erövra 14 medaljer, ungefär en fjärdedel av alla medaljer som USA vann. De skulle ha missat sin historiska chans om USA:s medverkan ställdes in. [35]

Den Internationella olympiska kommittén satte ner foten och meddelade att de inte skulle tillåta en vidare diskussion om det tvivelaktiga i att låta nazister arrangera ett OS. För att blidka den internationella opinionen inkluderade nazisterna två judiska kvinnor i sitt olympiska lag, Helene Mayer och Gretel Bergmann, samtidigt som den tyska pressen instruerades av de nazistiska myndigheterna att inte rapportera att dessa två var ”icke-arier”. [36] Bergman togs bort från truppen i sista stund. Mayers tilläts tävla, men skickades mot sin vilja åter i exil efter spelen, trots att hon fick en medalj utförandes en Hitlerhälsning iförd sin svastikaprydda mundering. [37]

Deras jobb var att komma hem med så många medaljer som möjligt och medverka i de symboliska riter som knöt deras framgångar till en idé om ett disciplinerat och traditionellt japanskt samhälle.

Vad de japanska atleterna visste och tyckte om de nya restriktionerna inom världsrekordens villkorade universalitet under Berlinolympiaden är svårt att veta. De hade inte samma handlingsutrymme som till exempel USA:s atleter, utan kom från militariserade sportorganisationer i vad som hade blivit en alltmer totalitär stat. Deras jobb var att komma hem med så många medaljer som möjligt och medverka i de symboliska riter som knöt deras framgångar till en idé om ett disciplinerat och traditionellt japanskt samhälle som kunde lära sig västerlandets tekniker bättre än någon annan. De japanska simherrarna vann tio av arton medaljer på herrsidan, vilket var imponerande men trots det en något sämre utdelning än i Los Angeles. Det blev bara tre guld. I 100 meter fristil segrade en relativt okänd ungrare, Ferenc Csik. På damsidan blev det bara en medalj, dock ett guld. Det var Hideko Maehata som denna gång vann 200 meter bröstsim.

I Leni Riefenstahls klassiska propagandafilm Olympia ser silver- och bronsmedaljörerna Masanori Yusa och Shigeo Arai besvikna ut när de står på pallen och får sina lagerkransar. De har utan tvivel misslyckats med sitt uppdrag. Det hade förmodligen gått ännu sämre om inte storfavoriten, Peter Fick från USA som satt världsrekord på distansen 1934, 1935 och 1936, gjort bort sig kapitalt. Det japanska stafettlaget vann däremot guld. De satte till och med nytt världsrekord. Charles Sprawson berättar en anekdot som kanske är mer förförande vacker än sann om herrarnas final i 200 meter bröstsim. En stor svärm fjärilar sänkte sig över bassängen likt framförda av en ”kamikaze: en gudomlig vind” och delade upp sig i tre grupper som var och en följde de japanska simmarna som slutade etta (Tetsuo Hamuro), trea (Reizo Kioke) och femma (Saburo Ito). [38]

Till nästa spel var japanerna tvungna att upprepa fram gångarna i Los Angeles. De behövde krossa allt motstånd och inte tilllåta överraskningar som Ferenc Csik, för nu skulle de simma på hemmaplan. En dag innan spelen i Berlin inleddes beslutade den internationella olympiska kommittén med tvivelaktig vishet att tilldela Tokyo, huvudstad för en i likhet med Nazityskland totalitär och militaristisk stat, nästa spel. Fyra år framåt i tiden, 1940, skulle alltså Japan stå som värd för det första olympiska spelet utanför väst, vilket givetvis också skulle vara en stor händelse med tanke på den koloniala historien. Mindre än hundra år tidigare hade Japan, likt ett medeltida Albanien, varit nästan hermetiskt stängt mot omvärlden. Nu sökte de en plats bland världens mäktigaste länder. Samtidigt skulle en japansk olympiad otvivelaktigt leda till politiska komplikationer med tanke på nationens aggressiva utrikespolitik.

Olympiaden i Tokyo skulle kombineras med en stor internationell mässa i Yokohama som planerades för att ge skjuts åt ekonomin och visa upp alla de landvinningar som gjorts tack vare mötet mellan två tekniker: västerlandets mekanik och inhemsk disciplin. Syftet med OS och mässan var, precis som i Nazityskland, att legitimera regimen på den internationella scenen. [39] När det gällde tävlingarna skulle simningen ha den största betydelsen. Japanerna kallade sig själva för suiei okoku, simningens kungadöme. [40] OS i Los Angeles och Berlin hade inneburit stora framgångar. Av imponerande 18 medaljer i Los Angeles 1932 var 12 i simning. När de japanska atleterna åter igen lyckades ta 18 medaljer i Berlin 1936 var simmarna ansvariga för 11. Simningen hade en särställning både framgångsmässigt och symboliskt.

Tyvärr utvecklades varken Japan eller Tyskland under slutet av 1930-talet i riktning mot de påstått olympiska idealen om fred och internationalism. Dock fann de varandra, likt två skolgårdsmarodörer. I november 1936, bara några få månader efter olympiaden, skrev den japanske ambassadören och den tyske utrikesministern på antikominternpakten, med udden riktad mot främst Sovjet och den internationella kommunismen, de två länderna mellan. Det var första steget mot en mer formell allians. Italien gick med 1937 och ”axelmakterna” bildades.

Situationen i Europa var mer eller mindre lugn fram till 1939, undantaget inbördeskriget i Spanien där tillresta nazister och fascister genomförde en generalrepetition inför vad som komma skulle. Japans krig mot Kina blossade upp igen sommaren 1937. Kina var delat mellan kommunister och Chiang Kai-sheks nationalister. Chiang hade ironiskt nog försökt bygga upp en slagkraftig armé med hjälp av tyska rådgivare som Hitler med glädje skickat till landet. [41] Dessa styrkor mötte japanerna, som nu var i allians med Nazityskland, i slaget vid Shanghai. [42] Japanerna trodde arrogant nog att deras egen viljestyrka, för att inte tala om deras industriella militärapparat, snabbt skulle visa sig överlägsen. Det gjorde den inte. Slaget varade nästan tre och en halv månad och skulle ge en föraning om Stalingrad och andra ställen där stora städer blev till slagfält under andra världskriget.

Kriget mot Kina slukade fler och fler japanska resurser. Idén om att arrangera OS och en internationell mässa hade inte varit populär inom militära kretsar och sommaren 1938 meddelade den japanska regeringen att det inte skulle bli något OS. För många var det säkert en lättnad, nu slapp världen en upprepning av Berlin 1936, men samtidigt var det ytterligare ett tecken på att det stora kriget inte var långt borta.

Vad de japanska simmarna tyckte om att de missade sitt livs chans att vinna olympiska medaljer på hemmaplan kan vi bara spekulera om. Snart blev andra saker viktigare. Japan anföll USA 1941 av ren hybris, då de trodde att landets ”svaga” demokratiska politiska system inte skulle kunna resa sig från ett sådant nederlag och slå tillbaka. En fatal missbedömning som skulle dra in Japan i ett totalt krig på många fronter, främst i Stilla havet, på öar där världens förmodligen mest perfekta crawl hade simmats under andra tider. Två av de allra bästa japanska herrsimmarna dog under kriget. Shigeo Arai, bronsmedaljören på 100 meter fristil och guldmedaljör med stafettlaget i Berlin, stupade vid den burmesiska fronten sommaren 1944 när krigslyckan definitivt vänt. Tatsugo Kawaishi, silvermedaljören på 100 meter fristil i Los Angeles, hade tjänstgjort vid fronten i Kina under slutet av 1930-talet och sedan fått återgå till det civila livet. Mot slutet av kriget mot USA inkallades han dock igen och skickades till Iwo Jima. Han fick befälet över norra delen av ön. Om USA erövrade Iwo Jima skulle de ha ett perfekt utgångsläge för att inta den japanska huvudön. En ytterst blodig kamp utspelade sig där under fem veckors tid våren 1945. Kawaishi föll mot slutet av denna period. [43]

Den japanska simningens årtionde var vid denna tidpunkt över, utan en chans till defilering i en hemmaolympiad, men det fanns fortfarande enastående simmare.

Inte heller 1944 blev det någon olympiad. Den skulle egentligen ha ägt rum i London, staden hade fått äran 1939, framröstad framför fascisternas Rom. Nazisternas strupgrepp om Europa släppte i maj 1945 och Japans över Sydostasien och Stilla havet i september samma år. Den japanska simningens årtionde var vid denna tidpunkt över, utan en chans till defilering i en hemmaolympiad, men det fanns fortfarande enastående simmare. Efter kriget kunde de hjälpa nationen att drömma om något annat än nederlag och militarism.

Hironoshin Furuhashi var nästan åtta år gammal när de japanska simmarna nådde framgångar i Berlin. Lyckligtvis var han för ung för att medverka i kriget med gevär i hand, men undslapp inte den japanska krigsmaskinen helt utan sattes att arbeta i en fabrik där han förlorade vänstra långfingret i en arbetsplatsolycka. [44] När kriget var över reste sig Furuhashi inte som en spillra av forna framgångar, men som en överraskande ny fågel Fenix ur ruinerna. Landet var sönderbombat och för ödmjukat när han började simma på smått fantastiska tider under slutet av 1940-talet. Dagarna då japanska trupper kunde dominera olympiader var över, det förstod alla: landet hade helt enkelt inte längre den infrastruktur som krävdes. Men en man lovade att rädda minnet av en stolt simtradition. Det hände också något med den kollektiva lagsporten simning som med sina krigiska rötter så lätt snappats upp av den nya militarismen för dess symbolvärde. I medierna framställdes Furuhashi mer som en individ än en del i en lagmaskin. Han skulle bli den stjärna som kunde visa att det ändå fanns något positivt i de japanska traditionerna, som nationalsporten simning, och att individen kunde resa sig efter att ledarna svikit.

Varken Tyskland eller Japan fick tävla i de första Olympiska spelen efter kriget, de fyra år försenade Londonspelen 1948. Det var en modest sammankomst i krigets skugga. Också London låg i ruiner och basvaror gick fortfarande bara att köpa med ransoneringskort. Inga nya arenor byggdes för spelen. Furuhashi var tjugo år gammal och missade sin stora chans. Japanerna anordnade sina egna, alternativa, tävlingar i vilka han på distanserna 400 och 1 500 meter simmade snabbare är de segrande simmarna från USA i London. I tävlingar i Los Angeles året därpå slog Furuhashi tre världsrekord, 400, 800 och 1 500 meter fristil. I en artikel från augusti 1949 utnämnde New York Times honom till en av simningshistoriens ”odödliga”. Furuhashi pratade inte engelska men lät hälsa genom en tolk att han var överväldigad av landets mat och gästfrihet. [45] Det senare var kanske det mest överraskande, det var trots allt bara fyra år sedan de två länderna varit inbegripna i en av den moderna världens mest kompromisslösa konflikter.

Furuhashi led under olympiaden i Helsingfors 1952 av en sjukdom som han ådragit sig i Sydamerika. Han missade chansen att skriva olympisk historia för gott. Japan lyckades dock producera fler framstående individer inom sporten, som Masaru Furukawa på 1950-talet (känd för att mestadels simma under vattenytan) och även andra på senare år, men guldåren under 1930-talet har inte återvänt.

Kroppens rörelser är kopplade till en större historia som inbegriper hela vår planet. Rörelserna kommer ofta till liv genom möten i koloniala kontaktzoner, möten fulla av våld och övergrepp som ändå, som Gloria Anzaldúa har hävdat, skapar ett hopp om en ny hybriditet inom vilken det annorlunda kan nå en ny fördjupad acceptans och utgöra hoppet för en bättre framtid. Tekniken, inklusive kroppens rörelse, är neutral i sådan mening att den kan användas för negativa eller positiva ändamål. Utbytet innehåller alltid en förhoppning om en ökad acceptans för det ambivalenta. Kanske inte alltid i stunden. Den japanska eran i simning och politik på 1930-talet utgjorde den koloniserades revansch, med kolonialismens vapen. Tids nog kom dock väst att dra nytta av japanska landvinningar, till exempel inom organisationsteknik. Inte bara beträffande simning, detta skedde i industrier och i samhället i stort. Japan hade blivit mer västerländskt, på gott och ont, och väst blivit mer japanskt.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Noter:

1. Sprawson, The Black Masseur, s 282–305. Forbes Carlile, ”A History of Crawl Stroke Techniques to the 1960s”, Swimming Science Bulletin, no 15, Del IV, http://coachsci.sdsu.edu/swim/bullets/carlhis4.htm (5 november 2014).
2. Swimming in Japan, Del I. International Young Women and Children’s Society, Tokyo, Japan, 1935. www.ishof.org/exhibits/pdf/japan1.pdf (3 november 2014).
3. Allen Guttman och Lee Thompson, ”Educators, Imitators, Modernizers: The Arrival and Spread of Modern Sport in Japan”, i J A Mangan, Europe, Sport, World: Shaping Global Societies, Frank Cass 2001, s 32. Nihon Yunesuko Kokunai Iinkai, Japan: Its land, People and Culture, Ministry of Finance, 1958, s 1012.
4. Andreas Niehaus, ”Swimming into Memory: the Los Angeles Olympics (1932) as Japanese Lieu de Mémoire”, i Andreas Niehaus och Christian Tagsold, Sport, Memory and Nationhood in Japan: Remembering the Glory Day, Routledge, 2012, s 32–33.
5. Swimming in Japan, Del II. International Young Women and Children’s Society, Tokyo, Japan, 1935. www.ishof.org/exhibits/pdf/japan2.pdf (3 november 2014).
6. Olympic Games in Antwerp – Offical Report. http://library.la84.org/6oic/OfficialReports/1920/1920.pdf (4 november 2014).
7. Allen Guttmann och Lee Thompson, Japanese Sports: A History, University of Hawai‘i Press, 2001, s 119–120.
8. Swimming in Japan, Del II.
9. Swimming in Japan, Del III. International Young Women and Children’s Society, Tokyo, Japan, 1935. www.ishof.org/exhibits/pdf/japan3.pdf (4 november 2014).
10. Linda J Borish, ”Women, Sport and American Jewish Identity in the Late Nineteenth and Early Twentieth Centuries”, i Timothy Chandler och Tara Magdalinski (red), With God on their Side: Sport in the Service of Religion, Routledge, 2002, s 86.
11. Historien återges i Arne Borg, Med Arne Borg i fyra världsdelar, Nordpess, 1945, s 65–74.
12. Mary L Hanneman, Japan Faces the World, 1925–1952, Routledge, 2013, s 41.
13. Malcolm Duncan Kennedy, The Estrangement of Great Britain and Japan, 1917–35, Manchester University Press, 1969, s 229.
14. Miriam Silverberg, Erotic Grotesque Nonsense: The Mass Culture of Japanese Modern Times, University of California Press, 2006, s 1.
15. Niehaus, ”Swimming into Memory”, s 31–33.
16. Axel Andersson, ”Arbete och sport: radarpar och motpoler”, Arbetaren, nr 19/2015, s 8–9.
17. Eriko Yamamoto, ”Cheers for Japanese Athletes: The 1932 Los Angeles Olympics and the Japanese American Community”, Pacific Historical Review, 69.3, 2000, s 405.
18. Ibid, s 404–405.
19. Madeline Hsu, ”Asian Americans”, i Lynn Dumenil (red), The Oxford Encyclopedia of American Social History, Oxford University Press, 2012, s 80.
20. Yamamoto, ”Cheers for Japanese Athletes”, s 407–416.
21. Sprawson, The Black Masseur, s 283.
22. Niehaus, ”Swimming into Memory”, s 36.
23. Ibid, s 29 och 39.
24. Ibid, s 29–30.
25. Rotem Kowner, ”Between a Colonial Clash and World War Zero: The Impact of the Russo-Japanese War in a Global Perspective”, i Rotem Kowner (red), The Impact of the Russo-Japanese War, Routledge, 2007, s 2.
26. Häftena utgivna på Federativs förlag.
27. Césaire beskrev nazismen som en ”choc en retour”, ett trauma som återvände likt en bumerang från kolonialismen, i pamfletten Discours sur le colonialisme (Om kolonialismen). Aimé Césaire, Discours sur le colonialisme, Réclame, 1950, s 36.
28. Dietrich R. Quanz, ”Civic Pacifism and Sports-Based Internationalism: Framework for the Founding of the International Olympic Committee”, Olympika: The International Journal of Olympic Studies, 2, 1993, s 1–23.
29. Annette Hofmann och Michael Krüger, ”Berlin 1936”, i John E Findling och Kimberly D Pelle (red), Encyclopedia of the Modern Olympic Movement, Greenwood Publishing Group, 2004, s 110.
30. William L Shirer, The Rise and Fall of the Third Reich: A History of Nazi Germany, Simon och Schuster, (1960) 2011, s 232–233.
31. Allen Guttmann, ”Berlin 1936: The Most Controversial Olympics”, i Alan Tomlinson och Christopher Young (red), National Identity and Global Sports Events: Culture, Politics, and Spectacle in the Olympics and Football World Cup, State University of New York Press, 2006, s 67–68.
32. Randy Miller, Harry the K: The Remarkable Life of Harry Kalas, Running Press, 2011, s 156.
33. Borish, ”Women, sport and American jewish identity”, s 88.
34. Barbara J Keys, Globalizing Sport: National Rivalry and International Community in the 1930s, Harvard University Press, s 140.
35. ”The Nazi Olympics Berlin 1936: African American Voices and ’Jim Crow’ America”, Holocaust Encyclopedia, United States Holocaust Memorial Museum. www.ushmm.org/wlc/en/article.php? ModuleId=10007088 (4 november 2014).
36. ”The Facade of Hospitality”, The Nazi Olympics Berlin 1936, United States Holocaust Memorial Museum. www.ushmm.org/exhibition/ olympics/?content=facade_hospitality&lang=en (4 november 2014).
37. ”Gretel Bergmann”, International Jewish Sports Hall of Fame, www.jewishsports.net/PillarAchievementBios/GretelBergmann.htm (4 november 2014). Richard Cohen, By the Sword: A History of Gladiators, Musketeers, Samurai, Swashbucklers and Olympic Champions, Random House, 2002, s 356–361.
38. Sprawson, The Black Masseur, s 288.
39. Sandra Collins, ”The 1940 Olympics: Imperial Commemoration and Diplomacy”, The International Journal of the History of Sport, 2007, 24:8, s 977–1002.
40. Niehaus, ”Swimming into Memory”, s 29.
41. Hitler drog tillbaka de tyska rådgivarna först 1938. Edward L Dreyer, China at War 1901–1949, Routledge, 1995, s 181–183.
42. Peter Harmse, Shanghai 1937: Stalingrad on the Yangtze, Casemate, 2013, s 82.
43. Uppgifterna om Arai och Kawaishi från respektive persons engelska Wikipediasida (5 november 2014).
44. Shigemi Sato, ”Japan mourns ’Flying Fish’ Furuhashi”, Inquirer.net. http://sports.inquirer.net/breakingnews/breakingnews/view/20090803-218582/Japan-mourns-Flying-Fish-Furuhashi (5 november 2014).
45. ”Furuhashi Called Swim Immortal”, The New York Times, 21 augusti 1949, s 28.