Del 7: Revanschism i gränslandet

I juli 1853 seglade Matthew C Perry, kommendör i USA:s flotta, in i bukten vid Edo, dåtidens Tokyo, i det nästan hermetiskt stängda öriket Japan. Innan hade kontakterna mellan landet och västvärlden, främst holländare, skett under former kontrollerade av japanerna. Det som nu skedde följde en helt annan logik. Enligt den koloniala frontlinjetanken i USA var Perry inbegripen i en process av att skjuta gränsen för civilisationen framför sig – den som redan resulterat i att nationen nått fram till den nordamerikanska kontinentens Stillahavskust. Nu skulle de ta steget vidare österut och tvinga gränsen över ett motvilligt japansk rike på andra sidan havet. Mötet Japan-USA är en alldeles speciell illustration av en av de få gränser som verkligen var en vattendelare, vilket också gör det till en ovanligt klar bild av hur våldsamt det hastiga etablerandet av en kolonial kontaktzon kan vara. Perry avlossade sina kanoner för att understryka allvaret i sitt uppsåt. Japanerna insåg direkt att de inte hade någon möjlighet att försvara sig mot en modern krigsmakt och lät Perry få sin vilja igenom, det enda de kunde hoppas på var att de agerat snabbt nog för att få diktera några av villkoren.

I mötet med Perry och den västerländska tekniken och handeln skapades en ny, och i vanlig ordning i hög grad ofrivillig, kolonial kontaktzon.

I mötet med Perry och den västerländska tekniken och handeln skapades en ny, och i vanlig ordning i hög grad ofrivillig, kolonial kontaktzon där kunskap utbyttes och det skedde en mer intensiv hybridisering av kulturer. Det japanska styret riktade nu snabbt in sig på att genomföra en moderniseringskampanj genom vilken de sökte erövra kunskaper från den ”andra sidan” för att försvara sig mot densamma. De dröjde inte länge innan de började gjuta sina egna kanoner och bygga sina egna krigsskepp, inte minst med hjälp av de utländska instruktionsböcker som kommit till dem i kontaktzonen. Böcker som, med Gilbert Simondons begrepp, hade formulerats genom upplysningstidens universalism.

Mary Louise Pratts försök att se koloniala zoner som, ofta våldsamma, mötesplatser – som Japan under 1850-talet – gör det möjligt att hålla fast vid kolonialismens komplexitet och röra sig mellan kolonisatörernas och de koloniserades perspektiv. I de koloniala kontaktzonerna är det heller inte alltid lätt att skilja dessa åt. Där fanns, och finns, individer som stod med en fot i varje läger och som rörde sig mellan olika kulturer och språk. På samma sätt utbyttes och kopierades teknik tills det ibland inte var helt enkelt att veta vad som kom varifrån. Lättast är det att förstå hur tekniker och teknologier bytte händer under korta tidsperioder, som när japanerna nästan över en natt tvingades kopiera vapen för att bygga upp ett försvar mot anfallande koloniala makter. Svårare är det att se dessa förändringar i de tekniker som vi ofta tar för givet till en sådan grad att de glöms bort, speciellt simning och andra kroppstekniker som inte behöver materiella, fysiska, understöd.

Även om begreppet koloniala kontaktzoner beskriver en plats där folk från olika kulturer, som redan är metastabila sammansättningar av en rad influenser, krockar och möts med en särskild frenesi, går det även att förstå dem som processer inom vilken teknik medialiseras och på så sätt frigörs från den konkreta miljö som de tidigare existerade i. Teknikerna ”universaliseras”, kanske främst genom bilder, som Simondon hävdade. Instruktionsfilmen med Jean Taris eller Tarzanfilmerna med Johnny Weissmuller gjorde till exempel att biograferna blev nya koloniala kontaktzoner där en västerländsk publik introducerades till en kroppsteknik som importerats från koloniserade områden. Detta underströks under början av 1900-talet av det faktum att simmare som likt Duke Kahanamoku vuxit upp med crawl började dominera de internationella tävlingarna. I denna kedja utgjorde representationen av den ”vilde” vite mannen Tarzan ett ytterst komplicerat möte i en kontaktzon där crawl och idén om den ”stolta naturmänniskan” presenterades som givna delar av västerländsk kultur. Men trots detta var Tarzan inte den mest invecklade delen av denna historia. Den hittar vi snarare i det Japan som kommendör Perry bokstavligen sparkade in dörren till.

Mötet Japan-USA på 1800-talet är en alldeles speciell illustration av en av de få gränser som verkligen var en vattendelare. Edo på 1840-talet.
Mötet Japan-USA på 1800-talet är en alldeles speciell illustration av en av de få gränser som verkligen var en vattendelare. Edo på 1840-talet. Foto: Wikimedia Commons

Charles Sprawson kallar 1930-talet ”The Japanese Decade”, det japanska årtiondet, i sin bok The Black Masseur som också viger sitt sista kapitel åt japansk simning. Samma period beskrivs av simtränaren och simteoretikern Forbes Carlile som ”The Japanese Era”. [1] Historien de presenterar börjar redan mot slutet av 1920-talet när Johnny Weissmuller fortfarande var simsportens självklare kung. Enligt Sprawson studerade japanska simfunktionärer Weissmullers crawl noggrant under OS i Amsterdam 1928. De antecknade och fotograferade. Kroppstekniken plockades isär, medialiserades i skrift och bild, med den uppenbara avsikten att montera ihop den igen på hemmaplan. Det var en teknikanalys som fortsatte när Weissmuller besökte landet efter Amsterdamolympiaden.

I nästa olympiska spel efter Amsterdam, Los Angeles 1932, tog Japan fem av sex guldmedaljer på herrsidan, damerna var de japanska idrottsledarna inte lika intresserade av. Det var ett fenomenalt inträde i simningens internationella finrum, mycket tack vare en teknik importerad från platser som Polynesien och nu dominerad av en ungersk invandrare till USA (Weiss muller). Samtidigt hade Japan sin egen simhistoria. I själva verket ägde nationen den förmodligen äldsta då levande traditionen av tävlingssimning. Landets simmare hade mötts i organiserade tävlingar under så lång tid som två tusen år, eller mer. Ett kejserligt påbud gjorde simning till en del av nationens läroplan 1603, i en tid då en majoritet européer inte ens bemästrade hundsim. Simning sågs som en viktig krigs- och kampsport, vilket också förklarar att simningen i hög grad riktade sig till männen. Ett antal tekniker hade utvecklats för olika syften, som till exempel att simma och samtidigt avlossa en pilbåge (Suikyu-Reisha) eller simma med en tung samurajrustning (Katchu-Gozen-Oyogi). [2] Men världens förmodligen mest tekniskt avancerade simtradition kunde trots det inte mäta sig i hastighet med den snabbaste stilen – crawl.

De klassiskt skolade japanska simmarna lyckades vinna en distans, och hoppet uppstod om att hemlandets teknik skulle stå sig i den nya värld som skapades av världsrekordens högst villkorade logik.

Den japanska simtekniken jämfördes för första gången mot den västerländska under en simtävling mellan inhemska simherrar och utländska, förmodligen brittiska, medlemmar i Yokohama Amateur Rowing Club 13 augusti 1898. [3] De klassiskt skolade japanska simmarna lyckades vinna en distans, och hoppet uppstod om att hemlandets teknik skulle stå sig i den nya värld som skapades av världsrekordens högst villkorade logik. De traditionella teknikerna ledde också till framgångar i det allra första Far Eastern Games, en föregångare till Asiatiska spelen, i Manilla 1913 där Japan dominerade simgrenarna. [4] Likaså rönte Japan framgångar i samma spel 1915 i Shanghai och 1917 på hemma plan i Tokyo. Japansk simning blev nu känd i hela Asien. Första gången japanska simmare tävlade i en olympiad var i Antwerpen 1920. De två männen som representerade nationen anlände med den på förhand uttagna segerns övermod. [5]

Ingen av de två simmarna från Japan, Uchida och Saito, kom i närheten av någon medalj i Antwerpen. I sitt kval på 400 meter fristil simmade Saito hela femtio sekunder långsammare än vad som skulle bli den segrande tiden på fem minuter och tjugosex sekunder. Än värre gick det för Uchida som var över en minut efter segraren. [6] Ett brutalt uppvaknande. Nu stod det klart att japanerna var tvungna att lära sig den nya tekniken för att ha en chans att närma sig toppen. OS i Antwerpen var överlag en förnedrande historia. Den japanska femtonmannatruppens pengar tog slut och de fick vända sig till representanter för det japanska näringslivet i Europa med mössan i hand. Industrijättarna Mitsui och Mitsubishi betalade de 15 000 dollar som behövdes för att atleterna skulle kunna ta sig hem. [7]

För att lära sig moderna simtekniker som crawl behövde japanerna egentligen en instruktör utifrån, men det fanns vid den tiden för lite pengar i sporten och simmarna fick förlita sig på instruktionsböcker från väst. Det existerade inte ens några bra inomhusbassänger. Traditionella tekniker kunde övas i det fria, men för de moderna var det nödvändigt med kontrollerade förhållanden och möjligheter att öva vändningar. I Tokyos YMCA fanns en tjugometersbassäng, samt en utanför i Osaka som barnen i Ibarakiskolan själva byggt. Dessa två platser skulle inhysa samtliga japanska simmare och instruktörer. Det var också här som atleterna satt böjda över böcker med beskrivningar av crawl från USA och England, som de försökte uttyda för att sedan genast praktisera den nyvunna kunskapen. Det gick sådär. När japanerna förlorade mot filippinska simmare i Shanghai 1921 var måttet rågat. Förändringar krävdes. En modernare organisation byggdes upp för sporten, främst runt de olika universitetslagen. [8]

I Parisolympiaden 1924 började de till en början trevande japanska satsningarna ge utdelning. Stafettlaget kom fyra och gjorde att resten av världen fick upp ögonen för att något höll på att hända med japansk simning. Men det blev inga medaljer för de sex männen i den enkönade truppen. Den enda medalj i hela spelen som tillföll Japan var ett brons i brottning, även om medaljören Katsutoshi Naito symptomatiskt nog vuxit upp och fått all sin träning i USA. För att simmarna skulle nå större framgångar organiserades till slut ett nationellt sim förbund 1925. Nu verkar det som om de också började få stöd från myndigheterna. 1926 kunde det japanska simlaget åka till Hawai‘i. Det var ett givet val av resmål. Hawaiianska simmare som Kahanamoku och hans bror hade visat upp crawl i all sin precision. Samma år åkte de främsta herrsimmarna, Takaishi och Saito, till Australien, ytterligare ett av de ställen där modern crawl hade utvecklats. Tiden när de endast hade utländska böcker till sin hjälp var nu över. I och med resorna utsattes de för direkt exponering på crawl teknikens viktigaste platser och kunde lära sig genom kunskapsöverföring i, enligt Simondons modell, lärlingens eller barnets minoritetsposition. De blev också inbjudna till tävlingar i USA och det arrangerades möten mellan Japan, Australien och USA i Tokyo. Det var dessa Weissmuller först tackade nej till. [9]

Friidrottaren Hitomi Kinue Japans första kvinnliga olympier. Kinue vann också en silvermedalj i 800 meter.
Friidrottaren Hitomi Kinue Japans första kvinnliga olympier. Kinue vann också en silvermedalj i 800 meter. Foto: Wikimedia Commons

I Amsterdam 1928 tog Japan fem medaljer, av vilka tre var i simning. Simtruppen var fortfarande enkönad med sina nio män, men i friidrottstruppen blev Hitomi Kinue Japans första kvinnliga olympier. Kinue vann också en silvermedalj i 800 meter. Framgångarna gjorde att japanerna fick allt bättre självförtroende. Under hösten efter OS 1928 besökte en internationell grupp med simningens ”all-stars” Japan för att visa upp sin teknik. Pengarna hade strömmat in i sporten som alltmer framstod som en symbol för nationell revanschism. Nu hade simförbundet de medel som krävdes för att bjuda in den absoluta simeliten till landet. I den besökande delegationen fanns Weissmuller, samt den tyske rekordmannen i bröstsim Erich Rademacher och, trots att japanerna hade visat så ringa intresse för den kvinnliga simsporten, simhopparen och simmaren Helen Meany från USA. Hon var liksom Gertrude Ederle en av Charlotte Epsteins adepter vid Women’s Swimming Association i New York. [10] Också den svenske Arne Borg, på toppen av sin fantastiska karriär, medverkade och skrev en skildring av det inträffade på hans oefterhärmligt hurtiga 1920-talsstil. [11] Borg lämnade Stockholm en septemberkväll 1928 och färdades, efter en rejäl avskedsmåltid på Den Gyldene Freden, sjövägen till Ryssland och tog därifrån tåget till Stilla havet. Med sig hade han fröken Elsie Lindberg från Falun som han ämnade gifta sig med.

Simtävlingarna i Japan var inte bara en chans för landets simexperter att observera tekniker, det var också tydligt att det fanns ett enormt publikintresse för sporten.

Simtävlingarna i Japan var inte bara en chans för landets simexperter att observera tekniker, det var också tydligt att det fanns ett enormt publikintresse för sporten. Simstadion, Tamagawa, tog 14 000 besökare, men Borg uppskattade att en publik på 100 000 befann sig utanför och lyssnade på hög talarna där loppen refererades. Biljetterna hade varit utsålda i tre månader. De utländska besökarna svepte, som väntat, med sig seger efter seger. Det var bara Yoshiyuki Tsuruta som lyckades erövra 200 meter bröstsim. Sedan gifte sig Borg med sin fröken från Falun på den svenska legationen. Vittnen var vännen Weissmuller och Helen Meany.

Innan Borg avslutar sin berättelse om den tre veckor långa vistelsen i Japan i sina ”simmarminnen” så skriver han i förbifarten, ”som ett kuriosa”, att han också inbjudits till att hålla ”flera uppmärksammade föredrag om simningens metodik vid ett par japanska universitet”. Vad som var kuriosa för Borg var förmodligen huvudsaken för japanerna. De ville åt de besökande simmarnas tekniska kunnande.

Japanerna valde simning att excellera i på grund av sin långa tradition inom sporten. Att lära sig nya tekniker för att besegra sina motståndare var de vana vid. Det hade tagit nationen bara femtio år efter USA:s bryska besök att bygga upp en krigsmaskin efter västerländskt mått som testades mot mäktiga Ryssland i rysk-japanska kriget 1904–1905. Kriget innehöll bland annat sjöslaget vid Tsushima där två moderna flottor – skeppen hade järnskrov och trådlös radio – mötte varandra för första gången. Japan vann, till ryssarnas förskräckelse, både slaget och kriget. Det var få i väst som trodde sina ögon när de läste tidningsrubrikerna. En asiatisk nation, liktydig med ”barbarisk” för de flesta, hade slagit vad som måste anses vara en västerländsk nation, Ryssland, med moderna vapen.

Det rysk-japanska kriget satte igång en rad processer som skulle påverka hela världen. Antirysk satirisk karta gjord av en japansk student under kriget.
Det rysk-japanska kriget satte igång en rad processer som skulle påverka hela världen. Antirysk satirisk karta gjord av en japansk student under kriget. Foto: Wikimedia Commons

Det är lätt att underskatta vilken betydelse det rysk-japanska kriget hade för världshistorien. Det finns, trots allt, så många andra, och större, krig under det blodiga 1900-talet att begrunda. Men detta krig satte igång en rad processer som skulle påverka världen i stort. Det ryska imperiet framstod plötsligen som en jätte med lerfötter. Nederlaget mot den asiatiska nationen var djupt traumatiskt och bidrog till de stora folkliga protesterna i Ryssland 1905 som skulle bereda marken för revolutionen 1917 när tsaren föll och Sovjetunionen bildades. Japans framgångar var också en inspiration för motståndet mot kolonialismen, då det visade att en icke-västlig krigsmakt kunde besegra en av de största europeiska spelarna. Den japanska militärens roll i samhället skulle också växa sig större, en expansiv och paradoxalt nog kolonial kraft som ville försäkra sig om nationens storhet genom att skjuta en gräns eller front framför sig i närområdet. Denna expansion skulle, vilket de mycket väl insåg, förr eller senare leda till en konflikt med USA, som ville att Stilla havet skulle hamna under deras kontroll. Och samtidigt emigrerade många japaner till både Hawai‘i och Kalifornien.

Premiärministern Inukai Tsuyoshi vägrade till och med att diplomatiskt erkänna den marionettstat, Manchukuo, som den japanska militären grundade i nordöstra Kina.

I september 1931 påbörjade den japanska armén och flottan en invasion av Manchuriet. Det var startskottet på en kolonial expansion som skulle leda till landets inblandning i det andra världskriget. Den civila japanska regeringen hade mycket lite att säga till om i denna process. Premiärministern Inukai Tsuyoshi vägrade till och med att diplomatiskt erkänna den marionettstat, Manchukuo, som den japanska militären grundade i nordöstra Kina. [12] Inukai försökte få kontroll över militären och olika reaktionära röster, men misslyckades. Han blev istället dess offer i maj 1932, mördad av marinofficerare. Enligt en variant av historien så ville officerarna också mörda filmstjärnan Charlie Chaplin, som var på besök, för att provocera fram ett krig mot USA. [13] Chaplin befann sig vid tillfället, som tur var, på en sumobrottningsmatch med Inukais son. [14] Kriget mot USA skulle den japanska militären provocera fram på ett ännu mer spektakulärt sätt knappt tio år senare, 1941, då de anföll Pearl Harbor på Duke Kahanamokus Hawai‘i.

Inukais våldsamma frånfälle innebar att den sista resten av civil kontroll över Japans militärmaskin försvann. Nu tog generalerna, men främst amiralerna, över. Allt inlemmades i den militära maskinen och fick ett militärt etos. När det gällde simningen var det enkelt gjort. Tekniken kom från den gamla samurajtraditionen. De japanska simmarna hade visserligen tvingats lära sig en främmande teknik, men de hade lärt sig den i ett sammanhang som starkt influerats av inhemska idéer – precis som japanerna som förde befäl över moderna slagskepp efter västerländsk modell. Simmarna befann sig i ett system av strikt militärisk disciplin, enligt samurajkodexen bushidō, och de nationella tävlingarna skulle komma att hållas vid Meiji jingū, en helgedom inom shintoreligionen tillägnad Mutsuhito, den store Meijikejsaren som från 1867 till 1912 effektivt styrt över Japans modernisering. Simmarna kallades senshi, krigare. Simning, kejsardyrkan och militarism kombinerades så i en märklig blandning av gammalt och nytt.

Som den nederländske japanologen Andreas Niehaus beskriver blev ”lojalitet, självuppoffring, förmågan att uthärda smärta och svårigheter” det som förenade det japanska krigaridealet med den japanske atleten. [15] Många av simmarna var också extremt unga när de påbörjade sin elitsatsning, vilket gav ytterligare möjligheter att forma deras teknik och mentala inställning. De japanska idealen måste förstås i kontrast till de västerländska ideal som skapats inom den moderna ”amatöridrotten”. Duke Kahanamoku, Johnny Weissmuller och Arne Borg var symboler för en singulär färdighet, en gudagåvans partikularitet som särskilde dem från andra. ”Praktexemplar” med andra ord, vars blotta framgång signalerade individualitet. Detta var inte något som japanerna ämnade härma. De ville ha den konkreta kroppstekniken, men utvecklade en träningsteknik som fokuserade på systemlösningar och kollektivism. Systemet, den kollektiva ansträngningen, stod över individen, även om systemets uppgift var att producera exceptionella sportsmän. I detta avseende överensstämde den patriarkala japanska kulturen perfekt med västerlandets taylorism, som trots att den inspirerats av sportvärlden [16] hittills främst applicerats i organiserandet av fabriksarbetare. Efter andra världskriget skulle japanska blandningar av individuell disciplin och USA:s taylorism, likt kaizen, exporteras som organisationsmodell runt om i världen.

Masaji Kiyokawa, Toshio Irie och Kentaro Kawatsu vid OS i Los Angeles 1932.
Masaji Kiyokawa, Toshio Irie och Kentaro Kawatsu vid OS i Los Angeles 1932. Foto: Wikimedia Commons

Spelen i Los Angeles 1932, där Japan skördade spektakulära framgångar, var i den olympiska historien något av ett misslyckande då långt ifrån alla av världens främsta atleter kunde ta sig dit. Från de europeiska nationerna, som fortfarande dominerade tävlingarna totalt sett, var det långt och dyrt att resa hela vägen till Kalifornien. Japan satsade däremot helhjärtat och skickade den, efter värdlandet USA, största delegationen – 200 idrottsmän och funktionärer. En fjärdedel var simmare och deras tränare. Truppen innehöll denna gång 16 kvinnor och även inom simning fanns för första gången kvinnlig japansk medverkan. Nu skulle japanerna på allvar kliva över tröskeln till den moderna sportvärldens finrum och det var passande att det skulle ske på andra sidan Stilla havet. Avresan följdes av symboliskt laddade riter. Den japanska truppen passerade både helgedomen Meiji jingū och det kejserliga palatset innan de steg på en ångare i Yokohamas hamn, där kommendör Perry visat upp sina moderna vapen 1853. [17]

Den japanska olympiska truppen möttes av stor entusiasm bland de utvandrade landsmännen i USA. Sjuttio procent av alla japaner i landet, vars antal uppgick till nästan 140 000, bodde i Kalifornien, 35 000 i Los Angeles. [18] De hade fått kämpa mot en negativ bild av dem i Japan, att det var fattiga bönder eller samhällets bottenskrap som gett sig av, och samtidigt mot USA:s immigrationspolitik som karakteriserades av institutionell rasism. Det var svårt för denna grupp att få medborgarskap. De immigrerade japanerna skulle utsättas för än större svårigheter när kriget mellan de två länderna bröt ut 1941. Runt 110 000 av dem internerades i läger, trots att två tredjedelar vid denna tidpunkt hade fått medborgarskap. [19] Deras etniska bakgrund sågs väga tyngre än deras formella tillhörighet till USA, vilket innebar en djupt traumatisk upplevelse för många.

De japanska invandrarna i USA hälsade sina atleter som ambassadörer för nationens ideal.

År 1932 var kriget ännu inte mer än några små stormmoln över Kina. De japanska invandrarna i USA hälsade sina atleter som ambassadörer för nationens ideal. Deras framgångar skulle vara ett sätt att motverka rasistiska stereotyper om japaner och asiater i USA. Trots att biljetterna var dyra så kom de inflyttade japanerna i stora antal för att mana på med det traditionella ropet banzai. De samlade även in pengar till truppen och kom till träningarna i så stora antal, och hejade så intensivt, att de japanska funktionärerna till slut började tycka att de erbjöd en aning för mycket stöd. Tidningar på japanska som gavs ut i USA beskrev de japanska atleterna som samurajfigurer, vilket passade väl in i den modell som den officiella japanska sportvärlden hade försökt skapa. [20]

Den sjätte augusti simmade femtonårige Yasuji Miyazaki ett legendariskt fristilslopp på paraddistansen hundra meter och vann före landsmannen Tatsugo Kawaishi. Miyazaki lyckades inte slå Johnny Weissmullers världsrekord från en tävling i Miami 1924 på 57 2/5 sekunder (som stod sig fram till 1934), men i ett av kvalen slog han det olympiska rekordet med sina 58 sekunder. Simframgångarna var i det närmaste totala för det japanska laget på herrsidan. Landet vann också sin första medalj i simning för kvinnor när Hideko Maehata kom tvåa i finalen på 200 meter bröstsim. På herrsidan var det bara i 400 meter fristil som japanerna inte dominerade. Buster Crabbe som växt upp på Hawai‘i, och som också skulle få en filmkarriär och även han spela Tarzan, vann före fransmannen Jean Taris som medverkat i Jean Vigos film. Den kanske mest uppseendeväckande japanska framgången vid sidan av Miyazaki kom när det japanska laget vann över USA i 4 x 100 stafett. Den här gången slog de också världsrekordet. USA hade en imponerande historia när det gällde stafettgrenen. Både damer och herrar hade vunnit i de tre senaste olympiaderna i Antwerpen, Paris och Amsterdam.

Japan hade nu placerat sig i simningsvärldens absoluta topp på herrsidan genom sin medvetna satsning. De slog USA på hemma plan och med en teknik som många vid denna tid uppfattade som ”amerikansk”. Japanerna hade återigen visat på sin förmåga att lära sig en främmande teknik för att snart behärska den bättre än de som förmedlat den. Japanerna utarbetade en lång rad mindre förändringar, tekniska detaljer, av crawl som snabbt gav dem ett försprång. Förmodligen kom framgångarna dock främst från den sociala teknik med vilken de tränade och organiserade sina simmare från en tidig ålder. Det japanska systemet med kollektiv mental disciplin och starka lag snarare än exceptionella individer var något flera länder hade försökt skapa, men japanerna lyckades bäst. Idag är det normen i de flesta länder.

Att simning var en av de mest symboliskt laddade grenarna för Japan under OS i Los Angeles berodde på nationens historia med sporten. Framgångarna kom i kölvattnet av ett särdeles lyckat möte mellan den utländska crawltekniken och den inhemska lag apparaten. Framför allt var det en chans, inte minst för de japaner som levde i USA, att visa att Japan nu var en jämlik motståndare till det USA som så brutalt utvidgat sin frontlinje och raserat den mur som omgärdat det slutna landet. På distansen 1 500 meter fristil kunde den fjortonårige vinnaren Kitamura återvända till omklädningsrummet innan den förste icke-japanen gick i mål. [21]

Att framgångarna var en oerhörd revansch för en förnedring som sträckte sig så långt tillbaka i tiden som 1853 kändes av också i hemlandet.

”De kastade stenar på mig och jag fick inte komma in på restauranger”, berättade en japan som bott i USA under trettio års tid för Tabata Seiji, den japanske huvudtränaren för simlaget, ”men nu frågar de vita om jag är japan och de skakar hand och säger att de gillar den japanska simningen och simmarnas inställning”. [22] Att framgångarna var en oerhörd revansch för en förnedring som sträckte sig så långt tillbaka i tiden som 1853 kändes av också i hemlandet. Liksom de japanska immigranterna i Kalifornien sveptes nationen med i en olympisk eufori. Tidningar skrev och i radion fortsatte OS-sändningarna flera månader efter att spelen var över. Hos ett antal pedagoger och författare föddes idén att skriva instruktionsböcker i simning som skulle komma ut under de kommande åren. Mediemaskinen var i full gång. [23]

Den japanska OS-truppen återvände i september till Yokohama där den möttes av enorma massors jubel. Och återtåget skedde som en symbolisk spegelvändning av de ritualer de avrest med: först till det kejserliga palatset för att visa respekt och sedan till helgedomen Meiji jingū, den officiella shintoreligionens mest heliga plats. [24] Militärens propagandaapparat såg till att allt flöt på som det skulle för nationens senshi som skördat sådana framgångar mot den stora rivalen USA på andra sidan det stilla hav som båda helst ville se som sin egen insjö. Tiden mellan OS i Los Angeles 1932 och OS i Berlin 1936 innebar dramatiska förändringar av den internationella diplomatiska situationen. Att tro att sport utan våld skulle kunna härbärgera olika nationalistiska projekt och deras ofrånkomliga krockar framstod som alltmer naivt. Den marionettstat, Manchukuo, som den japanska militären etablerat i nordöstra Kina erkändes så småningom av Tyskland och Italien. I Tyskland hade nazisterna bjudits in till makten av den konservativa eliten i början av 1933 efter att valframgångarna öppnat avloppen och de bruna skjortorna blivit en vanlig syn på tyska ”parlamentariker”. I Italien härskade Mussolini och hans svartskjortor sedan ett årtionde tillbaka och hade redan förkastat demokratiska processer och rättsstatsprinciper.

Tyskland hade hjälpt Japan att modernisera sin nation under den senare delen av 1800-talet, speciellt med den militära upprustning som skedde efter preussiskt mönster. Det var denna krigsmaskin som skulle hjälpa Japan att gå från att vara ett offer för västvärldens kolonialism till att själv bli en aktiv kolonialmakt. Under 1920- och början av 1930-talet sågs Japan av vissa i Tyskland, som till exempel Adolf Hitler, som en värdefull allierad när det gällde att hålla Sovjetunionen i schack genom att stå för ett tryck österifrån. Hitler skriver i Mein Kampf att det rysk-japanska kriget 1904–1905 hade gjort honom, som femtonåring, mer mogen och uppmärksam och att han redan då stått på Japans sida. [25] Japanernas aggressiva hållning mot Storbritannien, som fortfarande hade stora intressen i Sydostasien, liksom mot USA, var också högst användbara för nazisternas egna strategiska överväganden.

Den simtokiga japanska nationen påbörjade förmodligen sina förberedelser för nästa olympiska spel strax efter hemkomsten från Los Angeles 1932. Dessa spel skulle alltså hållas i Berlin 1936. Staden hade fått spelen redan 1931, två år innan nazisterna kom till makten. Den konservativa tyska premiärministern Heinrich Brüning hade visserligen redan hunnit inleda en politik bestående av drastiska nedskärningar i de offentliga utgifterna i depressionens spår och tog till extrema konstitutionella metoder för att stävja den politiska oro som krisen gav upphov till. Vad åtstramningarna och ruckandet av den demokratiska ordningen skulle landa i var givetvis svårt att gissa. Efter nazisternas maktövertagande försökte många intala sig att vad som hänt inte var så illa. Andra, liksom den svenske syndikalisten Arthur Ekström som sannolikt dolde sig bakom pseudonymen G Ali, kom med skrämmande profetior. I häftena Nazism och judehat: en analys från 1933 och Vit kulturs nemesis: Kolonisation och terror från 1934 förutspådde han att nazisterna skulle kasta Europa in i en ny våldsam medeltid med fruktansvärda pogromer. [26] Nazismen var inget annat än ett förverkligande av kolonialismens fruktansvärda människoförakt på europeisk mark enligt Ekström, ett argument som skulle återkomma i den martiniqueansk-franske författaren Aimé Césaires texter efter andra världskriget. [27]

Ett olympiskt spel i nazisternas Berlin var en fantastisk möjlighet för det politiska styret att visa upp den sköna nya värld som de höll på att bygga. På bilden den olympiska elden nära Berlins domkyrka.
Ett olympiskt spel i nazisternas Berlin var en fantastisk möjlighet för det politiska styret att visa upp den sköna nya värld som de höll på att bygga. På bilden den olympiska elden nära Berlins domkyrka. Foto: Josef Jindřich Šechtl/Wikimedia Commons

Ett olympiskt spel i nazisternas Berlin var en fantastisk möjlighet för det politiska styret att visa upp den sköna nya värld som de höll på att bygga. Samtidigt fanns det uppenbara konflikter mellan nazisternas ideal och de olympiska. När fransmannen Pierre de Coubertin bestämde sig för att återuppväcka de olympiska spelen vid slutet av 1800-talet var det med en fredstanke i grunden. Om unga män, som bekant var de Coubertin en motståndare av damidrott, från olika nationer kom samman och tävlade skulle det bygga förståelse mellan folk och minska riskerna för nya krig. Coubertin samlade framstående representanter för fredsrörelsen och lyckades med hjälp av dessa skapa vad som skulle bli världens största internationella tävling. [28] Adolf Hitlers mål med berlinolympiaden var annorlunda än Coubertins. Helst såg han givetvis att ”germanska” atleter vann många medaljer för att på så sätt bevisa denna ”ras” överlägsenhet över andra, men så länge olympiaden gjorde reklam för landet och lyckades förmedla en bild av att nazisternas nya Tyskland förtjänade omvärldens respekt var Hitler nöjd. Med modernt språk går det att säga att Hitler ville använda olympiadens varumärke för att tvätta bort lite blod från sitt eget, svastikan.

En nazistflagga i varje riktning, total varumärkesexponering. Goebbels propagandamaskin gick på högvarv.

Svastikor ramade också in evenemangen och staden. En nazistflagga i varje riktning, total varumärkesexponering. Goebbels propagandamaskin gick på högvarv. Vissa delar av den olympiska rituella koreografin ändrades. Det var nu som ceremonin att bära en fackla och tända den olympiska elden gjorde sin debut. Elden var en symbol för, och hyllning till, solen och dess strålar. [29] En inte oviktig symbolism med tanke på att svastikorna på de otaliga nazistflaggorna runt om i Berlin också hade som upp gift att symbolisera solen. På plats för att följa detta var världens medier som skulle övertygas om de ekonomiska framgångar som regimens politiska ”stabilitet” lett fram till. För detta ändamål var nazisterna visserligen tvungna att kompromissa något. Förföljelserna av judarna och politiskt oliktänkande minskade tillfälligt under tävlingsperioden. Alltför våldsamma, fanatiska och propagandistiska manifestationer av politisk lydnad avråddes. [30] Tyskland skulle framstå som ett land som alla andra, om än oändligt mycket mer framgångsrikt och med framtiden framför sig. Vid spelens slut hade Nazityskland även hamnat högst upp i medaljtabellen. Detta var en stor framgång efter en niondeplats i Los Angeles. Hitler hade anledning att vara mer än nöjd.

Innan spelen i Berlin höjdes det många röster för en bojkott av evenemanget, speciellt i USA där den judiska befolkningen var mindre rädd att tala ut än i många europeiska länder. [31] Simmaren Ed Sabol, själv jude, vägrade ta plats i simlandslaget. [32] Judinnan Charlotte Epstein, hon som kämpat så envetet för att USA:s damsimmare skulle få tävla i olympiska sammanhang, var en annan högljudd förespråkare för bojkott och avgick från USA:s olympiska kommitté i protest mot landets medverkan i spelen. [33] Ett av de främsta skälen till bojkott var att judiska och romska atleter systematiskt hade rensats ut ur de tyska idrottsorganisationerna. De var i praktiken utestängda från spelen och bojkottades således redan av den tyska staten. De som i USA ville att den egna nationen skulle åka till Berlin försvarade sin position med det bekanta argumentet att det var fel att politisera idrotten. De ville inte ta ställning i en konflikt som märkligt nog utmålades som något mellan nazisterna och judarna, som om de två på något sätt kunde likställas trots att nazisterna kontrollerade den stat där judarna utgjorde mer och mer förföljda medborgare.

Debatten i USA om en eventuell bojkott komplicerades ytterligare av närvaron av en grupp medborgare som var diskriminerade i det egna landet. Afrikan-amerikaner påpekade dubbelmoralen i att reagera mot judarnas situation i Nazityskland utan att först diskutera hur afrikan-amerikaner behandlades i många stater i USA. När den vita tävlingsledaren i Maryland under uttagningarna till Berlinolympiaden vägrade låta fyra afrikansk-amerikanska män att medverka, var det bara ett av många exempel på denna diskriminering. [34] Ett tydligt område där segregation rådde var inom simningen, där svarta inte ens fick dela stränder med vita, för att inte tala om simbassänger. Även om denna segregation inte var lagstadgad i de norra staterna, existerade den i praktiken också där. Afrikan-amerikaner visste också att Berlin kunde leda till en triumf för svarta atleter, vilket det också gjorde. I USA:s olympiska trupp på 312 atleter lyckades de 18 afrikan-amerikanerna erövra 14 medaljer, ungefär en fjärdedel av alla medaljer som USA vann. De skulle ha missat sin historiska chans om USA:s medverkan ställdes in. [35]

Den Internationella olympiska kommittén satte ner foten och meddelade att de inte skulle tillåta en vidare diskussion om det tvivelaktiga i att låta nazister arrangera ett OS. För att blidka den internationella opinionen inkluderade nazisterna två judiska kvinnor i sitt olympiska lag, Helene Mayer och Gretel Bergmann, samtidigt som den tyska pressen instruerades av de nazistiska myndigheterna att inte rapportera att dessa två var ”icke-arier”. [36] Bergman togs bort från truppen i sista stund. Mayers tilläts tävla, men skickades mot sin vilja åter i exil efter spelen, trots att hon fick en medalj utförandes en Hitlerhälsning iförd sin svastikaprydda mundering. [37]

Deras jobb var att komma hem med så många medaljer som möjligt och medverka i de symboliska riter som knöt deras framgångar till en idé om ett disciplinerat och traditionellt japanskt samhälle.

Vad de japanska atleterna visste och tyckte om de nya restriktionerna inom världsrekordens villkorade universalitet under Berlinolympiaden är svårt att veta. De hade inte samma handlingsutrymme som till exempel USA:s atleter, utan kom från militariserade sportorganisationer i vad som hade blivit en alltmer totalitär stat. Deras jobb var att komma hem med så många medaljer som möjligt och medverka i de symboliska riter som knöt deras framgångar till en idé om ett disciplinerat och traditionellt japanskt samhälle som kunde lära sig västerlandets tekniker bättre än någon annan. De japanska simherrarna vann tio av arton medaljer på herrsidan, vilket var imponerande men trots det en något sämre utdelning än i Los Angeles. Det blev bara tre guld. I 100 meter fristil segrade en relativt okänd ungrare, Ferenc Csik. På damsidan blev det bara en medalj, dock ett guld. Det var Hideko Maehata som denna gång vann 200 meter bröstsim.

I Leni Riefenstahls klassiska propagandafilm Olympia ser silver- och bronsmedaljörerna Masanori Yusa och Shigeo Arai besvikna ut när de står på pallen och får sina lagerkransar. De har utan tvivel misslyckats med sitt uppdrag. Det hade förmodligen gått ännu sämre om inte storfavoriten, Peter Fick från USA som satt världsrekord på distansen 1934, 1935 och 1936, gjort bort sig kapitalt. Det japanska stafettlaget vann däremot guld. De satte till och med nytt världsrekord. Charles Sprawson berättar en anekdot som kanske är mer förförande vacker än sann om herrarnas final i 200 meter bröstsim. En stor svärm fjärilar sänkte sig över bassängen likt framförda av en ”kamikaze: en gudomlig vind” och delade upp sig i tre grupper som var och en följde de japanska simmarna som slutade etta (Tetsuo Hamuro), trea (Reizo Kioke) och femma (Saburo Ito). [38]

Till nästa spel var japanerna tvungna att upprepa fram gångarna i Los Angeles. De behövde krossa allt motstånd och inte tilllåta överraskningar som Ferenc Csik, för nu skulle de simma på hemmaplan. En dag innan spelen i Berlin inleddes beslutade den internationella olympiska kommittén med tvivelaktig vishet att tilldela Tokyo, huvudstad för en i likhet med Nazityskland totalitär och militaristisk stat, nästa spel. Fyra år framåt i tiden, 1940, skulle alltså Japan stå som värd för det första olympiska spelet utanför väst, vilket givetvis också skulle vara en stor händelse med tanke på den koloniala historien. Mindre än hundra år tidigare hade Japan, likt ett medeltida Albanien, varit nästan hermetiskt stängt mot omvärlden. Nu sökte de en plats bland världens mäktigaste länder. Samtidigt skulle en japansk olympiad otvivelaktigt leda till politiska komplikationer med tanke på nationens aggressiva utrikespolitik.

Olympiaden i Tokyo skulle kombineras med en stor internationell mässa i Yokohama som planerades för att ge skjuts åt ekonomin och visa upp alla de landvinningar som gjorts tack vare mötet mellan två tekniker: västerlandets mekanik och inhemsk disciplin. Syftet med OS och mässan var, precis som i Nazityskland, att legitimera regimen på den internationella scenen. [39] När det gällde tävlingarna skulle simningen ha den största betydelsen. Japanerna kallade sig själva för suiei okoku, simningens kungadöme. [40] OS i Los Angeles och Berlin hade inneburit stora framgångar. Av imponerande 18 medaljer i Los Angeles 1932 var 12 i simning. När de japanska atleterna åter igen lyckades ta 18 medaljer i Berlin 1936 var simmarna ansvariga för 11. Simningen hade en särställning både framgångsmässigt och symboliskt.

Den planerade olympiaden i Tokyo 1940 ställdes in på grund av andra världskriget.
Den planerade olympiaden i Tokyo 1940 ställdes in på grund av andra världskriget. Foto: WIkimedia Commons

Tyvärr utvecklades varken Japan eller Tyskland under slutet av 1930-talet i riktning mot de påstått olympiska idealen om fred och internationalism. Dock fann de varandra, likt två skolgårdsmarodörer. I november 1936, bara några få månader efter olympiaden, skrev den japanske ambassadören och den tyske utrikesministern på antikominternpakten, med udden riktad mot främst Sovjet och den internationella kommunismen, de två länderna mellan. Det var första steget mot en mer formell allians. Italien gick med 1937 och ”axelmakterna” bildades.

Situationen i Europa var mer eller mindre lugn fram till 1939, undantaget inbördeskriget i Spanien där tillresta nazister och fascister genomförde en generalrepetition inför vad som komma skulle. Japans krig mot Kina blossade upp igen sommaren 1937. Kina var delat mellan kommunister och Chiang Kai-sheks nationalister. Chiang hade ironiskt nog försökt bygga upp en slagkraftig armé med hjälp av tyska rådgivare som Hitler med glädje skickat till landet. [41] Dessa styrkor mötte japanerna, som nu var i allians med Nazityskland, i slaget vid Shanghai. [42] Japanerna trodde arrogant nog att deras egen viljestyrka, för att inte tala om deras industriella militärapparat, snabbt skulle visa sig överlägsen. Det gjorde den inte. Slaget varade nästan tre och en halv månad och skulle ge en föraning om Stalingrad och andra ställen där stora städer blev till slagfält under andra världskriget.

Kriget mot Kina slukade fler och fler japanska resurser. Idén om att arrangera OS och en internationell mässa hade inte varit populär inom militära kretsar och sommaren 1938 meddelade den japanska regeringen att det inte skulle bli något OS. För många var det säkert en lättnad, nu slapp världen en upprepning av Berlin 1936, men samtidigt var det ytterligare ett tecken på att det stora kriget inte var långt borta.

Vad de japanska simmarna tyckte om att de missade sitt livs chans att vinna olympiska medaljer på hemmaplan kan vi bara spekulera om. Snart blev andra saker viktigare. Japan anföll USA 1941 av ren hybris, då de trodde att landets ”svaga” demokratiska politiska system inte skulle kunna resa sig från ett sådant nederlag och slå tillbaka. En fatal missbedömning som skulle dra in Japan i ett totalt krig på många fronter, främst i Stilla havet, på öar där världens förmodligen mest perfekta crawl hade simmats under andra tider. Två av de allra bästa japanska herrsimmarna dog under kriget. Shigeo Arai, bronsmedaljören på 100 meter fristil och guldmedaljör med stafettlaget i Berlin, stupade vid den burmesiska fronten sommaren 1944 när krigslyckan definitivt vänt. Tatsugo Kawaishi, silvermedaljören på 100 meter fristil i Los Angeles, hade tjänstgjort vid fronten i Kina under slutet av 1930-talet och sedan fått återgå till det civila livet. Mot slutet av kriget mot USA inkallades han dock igen och skickades till Iwo Jima. Han fick befälet över norra delen av ön. Om USA erövrade Iwo Jima skulle de ha ett perfekt utgångsläge för att inta den japanska huvudön. En ytterst blodig kamp utspelade sig där under fem veckors tid våren 1945. Kawaishi föll mot slutet av denna period. [43]

Den japanska simningens årtionde var vid denna tidpunkt över, utan en chans till defilering i en hemmaolympiad, men det fanns fortfarande enastående simmare.

Inte heller 1944 blev det någon olympiad. Den skulle egentligen ha ägt rum i London, staden hade fått äran 1939, framröstad framför fascisternas Rom. Nazisternas strupgrepp om Europa släppte i maj 1945 och Japans över Sydostasien och Stilla havet i september samma år. Den japanska simningens årtionde var vid denna tidpunkt över, utan en chans till defilering i en hemmaolympiad, men det fanns fortfarande enastående simmare. Efter kriget kunde de hjälpa nationen att drömma om något annat än nederlag och militarism.

Hironoshin Furuhashi var nästan åtta år gammal när de japanska simmarna nådde framgångar i Berlin. Lyckligtvis var han för ung för att medverka i kriget med gevär i hand, men undslapp inte den japanska krigsmaskinen helt utan sattes att arbeta i en fabrik där han förlorade vänstra långfingret i en arbetsplatsolycka. [44] När kriget var över reste sig Furuhashi inte som en spillra av forna framgångar, men som en överraskande ny fågel Fenix ur ruinerna. Landet var sönderbombat och för ödmjukat när han började simma på smått fantastiska tider under slutet av 1940-talet. Dagarna då japanska trupper kunde dominera olympiader var över, det förstod alla: landet hade helt enkelt inte längre den infrastruktur som krävdes. Men en man lovade att rädda minnet av en stolt simtradition. Det hände också något med den kollektiva lagsporten simning som med sina krigiska rötter så lätt snappats upp av den nya militarismen för dess symbolvärde. I medierna framställdes Furuhashi mer som en individ än en del i en lagmaskin. Han skulle bli den stjärna som kunde visa att det ändå fanns något positivt i de japanska traditionerna, som nationalsporten simning, och att individen kunde resa sig efter att ledarna svikit.

Hironoshin Furuhashi, här på en bild från 1949, skulle bli den stjärna som kunde visa att det ändå fanns något positivt i de japanska traditionerna.
Hironoshin Furuhashi, här på en bild från 1949, skulle bli den stjärna som kunde visa att det ändå fanns något positivt i de japanska traditionerna. Foto: TT

Varken Tyskland eller Japan fick tävla i de första Olympiska spelen efter kriget, de fyra år försenade Londonspelen 1948. Det var en modest sammankomst i krigets skugga. Också London låg i ruiner och basvaror gick fortfarande bara att köpa med ransoneringskort. Inga nya arenor byggdes för spelen. Furuhashi var tjugo år gammal och missade sin stora chans. Japanerna anordnade sina egna, alternativa, tävlingar i vilka han på distanserna 400 och 1 500 meter simmade snabbare är de segrande simmarna från USA i London. I tävlingar i Los Angeles året därpå slog Furuhashi tre världsrekord, 400, 800 och 1 500 meter fristil. I en artikel från augusti 1949 utnämnde New York Times honom till en av simningshistoriens ”odödliga”. Furuhashi pratade inte engelska men lät hälsa genom en tolk att han var överväldigad av landets mat och gästfrihet. [45] Det senare var kanske det mest överraskande, det var trots allt bara fyra år sedan de två länderna varit inbegripna i en av den moderna världens mest kompromisslösa konflikter.

Furuhashi led under olympiaden i Helsingfors 1952 av en sjukdom som han ådragit sig i Sydamerika. Han missade chansen att skriva olympisk historia för gott. Japan lyckades dock producera fler framstående individer inom sporten, som Masaru Furukawa på 1950-talet (känd för att mestadels simma under vattenytan) och även andra på senare år, men guldåren under 1930-talet har inte återvänt.

Kroppens rörelser är kopplade till en större historia som inbegriper hela vår planet. Rörelserna kommer ofta till liv genom möten i koloniala kontaktzoner, möten fulla av våld och övergrepp som ändå, som Gloria Anzaldúa har hävdat, skapar ett hopp om en ny hybriditet inom vilken det annorlunda kan nå en ny fördjupad acceptans och utgöra hoppet för en bättre framtid. Tekniken, inklusive kroppens rörelse, är neutral i sådan mening att den kan användas för negativa eller positiva ändamål. Utbytet innehåller alltid en förhoppning om en ökad acceptans för det ambivalenta. Kanske inte alltid i stunden. Den japanska eran i simning och politik på 1930-talet utgjorde den koloniserades revansch, med kolonialismens vapen. Tids nog kom dock väst att dra nytta av japanska landvinningar, till exempel inom organisationsteknik. Inte bara beträffande simning, detta skedde i industrier och i samhället i stort. Japan hade blivit mer västerländskt, på gott och ont, och väst blivit mer japanskt.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Noter:

  1. Sprawson, The Black Masseur, s 282–305. Forbes Carlile, ”A History of Crawl Stroke Techniques to the 1960s”, Swimming Science Bulletin, no 15, Del IV, http://coachsci.sdsu.edu/swim/bullets/carlhis4.htm (5 november 2014).
  2. Swimming in Japan, Del I. International Young Women and Children’s Society, Tokyo, Japan, 1935. www.ishof.org/exhibits/pdf/japan1.pdf (3 november 2014).
  3. Allen Guttman och Lee Thompson, ”Educators, Imitators, Modernizers: The Arrival and Spread of Modern Sport in Japan”, i J A Mangan, Europe, Sport, World: Shaping Global Societies, Frank Cass 2001, s 32. Nihon Yunesuko Kokunai Iinkai, Japan: Its land, People and Culture, Ministry of Finance, 1958, s 1012.
  4. Andreas Niehaus, ”Swimming into Memory: the Los Angeles Olympics (1932) as Japanese Lieu de Mémoire”, i Andreas Niehaus och Christian Tagsold, Sport, Memory and Nationhood in Japan: Remembering the Glory Day, Routledge, 2012, s 32–33.
  5. Swimming in Japan, Del II. International Young Women and Children’s Society, Tokyo, Japan, 1935. www.ishof.org/exhibits/pdf/japan2.pdf (3 november 2014).
  6. Olympic Games in Antwerp – Offical Report. http://library.la84.org/6oic/OfficialReports/1920/1920.pdf (4 november 2014).
  7. Allen Guttmann och Lee Thompson, Japanese Sports: A History, University of Hawai‘i Press, 2001, s 119–120.
  8. Swimming in Japan, Del II.
  9. Swimming in Japan, Del III. International Young Women and Children’s Society, Tokyo, Japan, 1935. www.ishof.org/exhibits/pdf/japan3.pdf (4 november 2014).
  10. Linda J Borish, ”Women, Sport and American Jewish Identity in the Late Nineteenth and Early Twentieth Centuries”, i Timothy Chandler och Tara Magdalinski (red), With God on their Side: Sport in the Service of Religion, Routledge, 2002, s 86.
  11. Historien återges i Arne Borg, Med Arne Borg i fyra världsdelar, Nordpess, 1945, s 65–74.
  12. Mary L Hanneman, Japan Faces the World, 1925–1952, Routledge, 2013, s 41.
  13. Malcolm Duncan Kennedy, The Estrangement of Great Britain and Japan, 1917–35, Manchester University Press, 1969, s 229.
  14. Miriam Silverberg, Erotic Grotesque Nonsense: The Mass Culture of Japanese Modern Times, University of California Press, 2006, s 1.
  15. Niehaus, ”Swimming into Memory”, s 31–33.
  16. Axel Andersson, ”Arbete och sport: radarpar och motpoler”, Arbetaren, nr 19/2015, s 8–9.
  17. Eriko Yamamoto, ”Cheers for Japanese Athletes: The 1932 Los Angeles Olympics and the Japanese American Community”, Pacific Historical Review, 69.3, 2000, s 405.
  18. Ibid, s 404–405.
  19. Madeline Hsu, ”Asian Americans”, i Lynn Dumenil (red), The Oxford Encyclopedia of American Social History, Oxford University Press, 2012, s 80.
  20. Yamamoto, ”Cheers for Japanese Athletes”, s 407–416.
  21. Sprawson, The Black Masseur, s 283.
  22. Niehaus, ”Swimming into Memory”, s 36.
  23. Ibid, s 29 och 39.
  24. Ibid, s 29–30.
  25. Rotem Kowner, ”Between a Colonial Clash and World War Zero: The Impact of the Russo-Japanese War in a Global Perspective”, i Rotem Kowner (red), The Impact of the Russo-Japanese War, Routledge, 2007, s 2.
  26. Häftena utgivna på Federativs förlag.
  27. Césaire beskrev nazismen som en ”choc en retour”, ett trauma som återvände likt en bumerang från kolonialismen, i pamfletten Discours sur le colonialisme (Om kolonialismen). Aimé Césaire, Discours sur le colonialisme, Réclame, 1950, s 36.
  28. Dietrich R. Quanz, ”Civic Pacifism and Sports-Based Internationalism: Framework for the Founding of the International Olympic Committee”, Olympika: The International Journal of Olympic Studies, 2, 1993, s 1–23.
  29. Annette Hofmann och Michael Krüger, ”Berlin 1936”, i John E Findling och Kimberly D Pelle (red), Encyclopedia of the Modern Olympic Movement, Greenwood Publishing Group, 2004, s 110.
  30. William L Shirer, The Rise and Fall of the Third Reich: A History of Nazi Germany, Simon och Schuster, (1960) 2011, s 232–233.
  31. Allen Guttmann, ”Berlin 1936: The Most Controversial Olympics”, i Alan Tomlinson och Christopher Young (red), National Identity and Global Sports Events: Culture, Politics, and Spectacle in the Olympics and Football World Cup, State University of New York Press, 2006, s 67–68.
  32. Randy Miller, Harry the K: The Remarkable Life of Harry Kalas, Running Press, 2011, s 156.
  33. Borish, ”Women, sport and American jewish identity”, s 88.
  34. Barbara J Keys, Globalizing Sport: National Rivalry and International Community in the 1930s, Harvard University Press, s 140.
  35. ”The Nazi Olympics Berlin 1936: African American Voices and ’Jim Crow’ America”, Holocaust Encyclopedia, United States Holocaust Memorial Museum. www.ushmm.org/wlc/en/article.php? ModuleId=10007088 (4 november 2014).
  36. ”The Facade of Hospitality”, The Nazi Olympics Berlin 1936, United States Holocaust Memorial Museum. www.ushmm.org/exhibition/ olympics/?content=facade_hospitality&lang=en (4 november 2014).
  37. ”Gretel Bergmann”, International Jewish Sports Hall of Fame, www.jewishsports.net/PillarAchievementBios/GretelBergmann.htm (4 november 2014). Richard Cohen, By the Sword: A History of Gladiators, Musketeers, Samurai, Swashbucklers and Olympic Champions, Random House, 2002, s 356–361.
  38. Sprawson, The Black Masseur, s 288.
  39. Sandra Collins, ”The 1940 Olympics: Imperial Commemoration and Diplomacy”, The International Journal of the History of Sport, 2007, 24:8, s 977–1002.
  40. Niehaus, ”Swimming into Memory”, s 29.
  41. Hitler drog tillbaka de tyska rådgivarna först 1938. Edward L Dreyer, China at War 1901–1949, Routledge, 1995, s 181–183.
  42. Peter Harmse, Shanghai 1937: Stalingrad on the Yangtze, Casemate, 2013, s 82.
  43. Uppgifterna om Arai och Kawaishi från respektive persons engelska Wikipediasida (5 november 2014).
  44. Shigemi Sato, ”Japan mourns ’Flying Fish’ Furuhashi”, Inquirer.net. http://sports.inquirer.net/breakingnews/breakingnews/view/20090803-218582/Japan-mourns-Flying-Fish-Furuhashi (5 november 2014).
  45. ”Furuhashi Called Swim Immortal”, The New York Times, 21 augusti 1949, s 28.
Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
2 weeks sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
2 weeks sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad