Sommarföljetongen: Gudarna – del 9

DET NIONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

”Janne, hoppa in! Skynda dig! Var har du varit?”

De hävde sig ur bilfönstret som två filmstjärnor. Mina gudar. Vad var det här? Inga fler upptåg, kände jag. Men den svarta bilen stod och brummade på grusuppfarten. Lillys fräscha pappa satt redo på förarsätet. Han vevade ner rutan.

”Hoppa in”, sa han och höjde flirtigt på ögonbrynen.

Lilly ska inte klaga. Hon har fan den snyggaste farsan i hela världshistorien. Jag mjuknade upp av hans tilltal.

”Orka Mallorca!” sa jag. ”Vart ska vi?”

Bilen körde fram till mig.

”Du ska få dina Doctor Martens! Vi ska till STOCKHOLM!”

Jag hoppade in på mittensätet.

”Fan vilken stor rumpa du har Janne!” skrattade Bita. ”Vi får inte PLATS!” Lillys pappa rev iväg med en stor skräll över gruset. Kanske tycker han om att markera för sin ex-fru hur fri och häftig han är.

”Kör inte för fort bara”, sa jag. ”Jag blir så lätt åksjuk.”

”Aj, aj, kapten”, sa Lillys pappa.

Han satte på hip hop, högt. Som om han verkligen förstod. Man behöver visst inte vara sexton år för att fatta att Tierp är dödare än dött.

”Nu drar vi.”

Platta uppländska fält, platta hjärtan, platta människor, men en dialekt buktig och brölig som få. Jag kände för att sätta mig i Lillys pappas knä, känna mjukheten från hans pungkulor, tillsammans köra rakt över alltihop.

”Vi har en plan. Vi får sova i min pappas lägenhet”, sa Lilly. Hon böjde sig framåt och skrek: ”Pappa, kan du dö nu så du inte hör?”

”Jag hör ingenting.”

Planen var att vi skulle sno nyckeln till Lillys pappas jobb och dra dit när han var ute på vernissage med sin nya tjej. Ett litet kontor, mitt i hjärtat av Stockholms makt­stinna verksamhet. Lilly hade varit där förut. Datorer, mejl­adresser, tidningar i drivor och telefonnummer till överallt.

”Du sa att du inte ville ha en blogg”, viskade Bita. Jag nickade. ”Du har rätt”, fortsatte Lilly. ”Man kommer ingenstans med en blogg. Men vi ska publicera.”

Jag tittade ömsom på Bita, ömsom på Lilly. Publicera? Mitt måndagströtta Tierphuvud fattade inte.

”Vi ska fucking trycka”, log Lilly.

Hon var på god väg att komma över Daniel Abdollah, den saken var klar. Den snygga jäveln som numera hatade mig.

Jag var trött, ville somna, ville vaggas till sömns, orkade inte kämpa.

”Okej”, gäspade jag.

”Okej? Vad fan är ditt problem?” sa Bita.

Lillys pappa sneglade mot oss i förarspegeln.

”Schhh, viska”, väste Lilly. ”Janne, du får mig att ändra sida och vilja sätta dit min egen kille, sen när vi skrider till verket är du bara helt död.”

”Tierp dödar mig. Min farsa dödar mig. Jag snodde Daniel Abdollahs telefon för din skull och det dödar mig.”

Lilly såg ut att vilja förstå. Hon la sitt huvud med det långa håret mot min axel. Vi gungade in i varandra.

”Amor dödar mig också”, väste jag. ”Vi låg. Det var inte så bra.”

”Släpp honom”, sa Bita bestämt. ”Kan vi inte bara försöka med lite avhållsamhet medan vi håller på med det här. Please. God.”

”Sluta tyck att du är bättre för att du är nunna”, sa jag. ”Skulle inte vi ha öl?”

”Vi får öl av min pappa när vi kommer fram.”

Lillys pappa nickade i backspegeln åt detta påstående från sin egen tonårsdotter. Så han hörde alltså. Pöste av solidarisk ungdomlighet.

”Starköl”, sa Lilly i mitt öra.

Jag somnade. Bilen kändes som en rymdfarkost, den första som uppfunnits, och jag skälvde av tanken på alkoholhalt och kolsyra i mitt blod.

Expediten langade fram en låda. Hennes rumpa gungade perfekt snyggt när hon gick. Så där skulle jag också vilja lära mig gå en dag. Det här var kapitalism extra allt. Får dig att känna dig oövervinnlig.

Lillys pappa kryssade oss genom trafikstockningen ända bort till Söder, en butik full med bara Doctor Martens-skor. Det snöregnade in i mina sneakers. Klockan var precis innan sju och butiken skulle stänga. På gatan satt några hipsters i trettio­årsåldern med grått hår och premiärrökte på en uteservering. De var invirade i filtar och stirrade oförstående på oss. Jag kände mig fångad i min egen kropp.

MEN ÄVEN TIERPBOR MÅSTE VÄL FÖR HELVETE KUNNA KÖPA SIG ETT PAR DOCTOR MARTENS!

JAG HAR FLER TILLFÄLLEN ÄN DU ATT FÖRSVARA MIG! OKEJ? JAG LEVER ETT LIV MYCKET HÅRDARE ÄN DITT! OKEJ?

Sådant, et cetera et cetera, ville jag skrika till dem.

Lillys pappa väntade i bilen. Jag kände mig som ett barn.

Expediten hade axellångt, svart hår, hängselbyxor och ormskinns-Doctor Martens.

”Hej damer, kan jag hjälpa er innan butiken stänger?”

”Hon vill ha Doctor Martens”, sa Bita grovt.

Jag knuffade henne i sidan med armbågen.

”Aj! Vad fan gör du?”

”Lägg ägg, hela affären är ju full med bara Doctor Martens”, väste jag. ”Annars går man väl inte hit.”

Hela Bitas fräcka uppenbarelse hade krympt ihop till en pingisboll.

”Okej, men URSÄKTA”, sa hon vulgärt, och jag hörde hur hela hennes mun var full med dialekt.

”Är du sugen på nån speciell modell, eller?” sa expediten nasalt.

Jag fastnade för omskinnsmodellen. De var så ursnygga på hennes fötter. Så fort jag kom hem skulle jag sätta mig framför datorn och leta fram den billigaste modellen av snickarbyxor på hela internet. Mode är så knäppt. En grej som är skitful egentligen. Hängselbyxor. Så tar en hipster på sig det och det blir fucking elegantare än elegant.

Det pirrade i magen. Tänk att vi gjorde det här för MIG. Att det fanns föräldrar, som Lillys, som verkligen ville sina barn väl.

Jag höll hundralappen i min handflata. Länkades i tanken tillbaka till min hopskrumpna pappa hemma.

”Hon är sjukt sugen på dina skor”, sa Lilly.

”De här?” Expediten fläkte upp sin fot på disken. Jag nickade. ”Det är vårens senaste. En urskön legering i lädret. Du kommer inte ångra dig en minut, det lovar jag dig.”

Så bra. Jag som ångrade praktiskt taget allt i livet. Jag skulle behöva en liten frist.

”Kan jag få prova dom?”

”Självklart.”

Expediten langade fram en låda. Hennes rumpa gungade perfekt snyggt när hon gick. Så där skulle jag också vilja lära mig gå en dag. Det här var kapitalism extra allt. Får dig att känna dig oövervinnlig.

”Är det stålhätta?” frågade jag när hon kom tillbaka.

”Inte den här modellen.”

”Äh, jag ska ändå gå en kurs i självförsvar.”

Expediten tittade tveksamt på mig. Nu hade Bita rört vid cirka varenda sko i hela affären. Hur mycket skulle man egentligen behöva skämmas?

”Var kommer ni ifrån?” frågade expediten och log.

”Tierp”, sa Lilly. ”Planen är att hon ska nita hela Tierp. Därför behöver hon egentligen stålhätta.”

Expediten skrattade.

”Stålhätta är alldeles för tungt för dig, lilla hjärtat.”

Jag höll min hundralapp som den sista droppen vatten. Stålhätta eller inte, med de här kunde jag aldrig faila. I spegeln avtecknades en snygg människa, en människa redo att rustas för verkligheten.

”Hur mycket kostar dom?”

En sista liten fråga bara. Jag släpade av mig skorna. Min blöta socka luktade fotsvett, det kände jag nu.

”Ett fem nittionio”, sa expediten.

Jag snabbkalkylerade i huvudet. Ett fem nittionio. Vad betydde det?

Bita såg på mig. Hon går dessutom natur och är geni i matte.

”Ett tusen fem hundra nittionio kronor, baby”, sa hon.

Jag knycklade hårdare i min hundralapp. På bankomatkortet hade jag åttahundra. Hur skulle jag kunna drömma om ett par skor som kostar mer än nio hundra kronor? Vem var jag? Helt ute? Lika död i huvudet som min far?

Lilly steg fram och viskade något ångestdämpande i mitt öra.

”Vänta”, sa vi gudar i kör. Lilly sprang ut till bilen.

”Jag stänger nu, tjejer”, sa expediten och började plocka med några lådor. Jag lät mina tankar vandra över henne ett tag, hur många år hon var, vad hon hette, om hon gjorde något annat än att jobba här, hur hennes ungdom hade sett ut.

”Vad heter du?” frågade jag.

”Chandra”, kom svaret elegant.

Lillys pappa steg in genom dörren, drog fram plånboken och gav Chandra ett kort av guld. Jag insåg att han gjorde något annorlunda mot Chandra än han brukade göra med oss, höll kvar blicken lite längre, dröp av något annat i ansiktet, kanske sex.

Hon la ner skolådan i en påse och klev ända fram till mig.

”Varsågod, fröken. Jag hoppas att de ska passa.”

Hon blinkade något vagt och nätt mot Lillys pappa.

”Jag lovar att betala tillbaka så fort jag kan”, sa jag till honom ute på gatan.

Chandra låste och bommade igen sin butik för natten.

Lillys pappa växelbodde alltså i en VÅNING mitt i Stockholms innerstad, det var högt i tak, en stilren kristallkrona kastade ett skumt ljus över tysta, vita väggar, på väggen satt en plansch som återgav omslaget på Sara Stridsbergs bok Drömfakulteten.

Mina ormskinnskängor låg kullvälta på ett trägolv i en hall i Vasastan. Vilken jävla våning. Vi gled stumma ner i den vita soffan. Lillys pappa växelbodde alltså i en VÅNING mitt i Stockholms innerstad, det var högt i tak, en stilren kristallkrona kastade ett skumt ljus över tysta, vita väggar, på väggen satt en plansch som återgav omslaget på Sara Stridsbergs bok Drömfakulteten. Ett collage av rosa fluff. Lillys pappas flickvän Ami gled in med ett högt stearinljus i en ljusstake som hon tände med en lång braständare.

”Heeeej, Lilly”, utbrast hon när hon fick se Lilly i soffan.

Lilly reste sig och fick en närgången, överväldigande kram.

Jag vet att Lilly gillar Ami bara för att de går ut och shoppar i små lyxaffärer som inte finns någon annanstans på jorden och sedan går och äter lunch på Hard Rock Café.

Inom mig avundas jag Lilly så hårt för att hon har tillgång till den där världen. Den som inte är hård och kvävande som i Tierp, men som istället KRÄVER något av dig. Jag skulle aldrig klara av att bli avkrävd elegans, världsvanhet eller ens en gnutta streetsmartness. Ibland undrar jag om det enda jag känner till är bred bufflighet.

Men jag förlåter Lilly, gång på gång.

Ami var helt klädd i nyanser av vitt, långkoftan vit, chinosen beige, underlinnet benvitt, håret slingat. Det skulle inte gå att anklaga henne för synd.

”Heter hon Ami Hamilton också?” väste jag i Bitas öra.

”Käften okej, schhh”, svarade Bita.

Jag gled med fingrarna över en bok på soffbordet. Johan Cullberg: Märta och Hjalmar Söderberg: en äktenskaps­katastrof.

Jag tordes inte öppna.

Lillys pappa flög runt i färd med att gräva ner den vita skjortan i kostymbyxorna, jag såg hans händer fingra på de vita kalsongerna, läderskärpet som trycktes till. ”Då sticker vi, tjejer. Ta vad ni vill ha. Det finns som sagt öl, jag har lovat Lilly att ni får smaka.” Han satte upp pekfingret i luften. ”Men inga snedsteg nu och bara en starköl var medan vi är borta, okej?”

”Jaaaa, pappa”, sa Lilly.

”Var ligger vernissaget?” sa jag spelat införstått, som om jag visste en enda konsthändelse som ägde rum i den här stan.

”Galerie Nordenhake. Michael Schmidt.”

”Jaså där”, sa jag.

Bita knuffade mig i sidan.

Den vita dörren smällde igen och allt jag tänkte på var ordet äktenskapskatastrof, äktenskapskatastrof, äktenskapskatastrof, att jag ville bli så full att jag inte mer kunde uttala ordet ”äktenskapskatastrof”.

Stegen blir så tunga i Doctor Martens, jag bestämde mig för att låta skavsåren blöda, smärta går att ignorera, bara man har ett viktigare uppdrag att koncentrera sig på.

Bita bad om besinning, att vi verkligen skulle köra en öl var, tänk om vi råkade ha sönder något i den fina, fina våningen. Jag la mig ner på trägolvet och dränkte mig själv med ölen. Det smakade som om jag var döende i öknen och just fått dricka min första droppe.

”Äktenskapskatastrof”, mumlade jag till Lilly.

Hon skred fram med ett rassel i handen.

”Nycklarna”, sa hon. ”Klockan är åtta. Ingen på redaktionen är kvar. Är ni salongsberusade?”

Vi gled igenom Stockholm. Gatorna var så stora och oändliga, en känsla av att jag kunde vara precis var som helst i världen, jag hittade lika dåligt här som i New York. Stegen blir så tunga i Doctor Martens, jag bestämde mig för att låta skavsåren blöda, smärta går att ignorera, bara man har ett viktigare uppdrag att koncentrera sig på. Vad är självspäkning, vad är lite blod mot att faktiskt förändra något i världen?

Jag la märke till att Lilly bar en lång, svart kappa, som jag inte hade sett förut. Att hon höll ett stort paraply i handen, som en dam.

”Vad fin du är”, sa jag.

”Tack! Det är Amis kappa. Jag fick den.”

”Vad snällt.”

”Vad tung DU är, i dina skor!”

Jag tittade ner på skorna. De kändes plötsligt som elefanter. Jag erinrade mig betalningen, att jag praktiskt taget tillhörde Lillys pappa nu.

”Jag ska betala tillbaka sen”, sa jag.

Det här var kapitalism extra fail. En sekund av total oövervinnerlighet inne i butiken, sedan elefanter på fötterna och ens eget jobbiga jag.

Ljusen från typ Odenplan började komma, ett ljus genomdränkt av gator, hus och ansikten, det stank av asfalt, mjukt regn och uråldrig gammal smuts. Det var som att här inte fanns någon årstid. En sval barnfamilj strök omkring med en barnvagn där ungen sög på en morot.

Stockholm gör dig trubbig, gör att du måste känna dig full.

Vi var framme vid den roströda husfasaden. Lilly flängde in nyckeln i låset och larmade av på redaktionen, hon tände lyset. Det luktade böcker. Billy-bokhyllorna stirrade mot oss.

”Du skriver texten, Janne. Du är bäst.”

Det fanns ett högt bord med barstolar att sätta sig vid.

Jag fick en MacBook Air i min hand och svalde undergångskänslan flera gånger. Sa till mig själv: Nu är det så att du står framför ett sjukt uppdukat buffébord. En serveringsgång. Du får ta för dig av allt. ALLT. Och därinne, vid middagsbordet, sitter dina vänner. De är inte betjänterna. De är inte servitriserna. De är varsitt stort, fucking beslutsfattande organ. I egen hög person. Detta är vi: Bita, Lilly och Jane. Vi behöver aldrig mer oroa oss för att världen ska ta slut innan vi hunnit lära känna den.

Vi rör oss inte i någon jävla foajé.

Det var bara det att jag kände mig så osäker.

Jag skrev:

”Den nittonde februari:

Daniel Abdollah slår sin flickvän Lilly Karlsson. Han slår in hennes käke i diskbänken. Ett rungande slag.

Det har tidigare inletts ett s.k. BDSM-förhållande mellan dem. Det betyder att de får ha lite våldsamt sex. Ibland turas de om att vara sadisten som gör något våldsamt på den andra. Inget konstigt, många gillar sånt. Folk som tycker att det verkar ball och kul. Vissa kontrollerar och behärskar det bra. Andra kan inte hantera.

I det här fallet kunde killen inte hantera. Lilly faller till golvet. Hon får ett blåmärke, kommer inte till skolan efter sportlovet. Hon gör ingenting, anmäler inte. Men en sak är säker: Det var inte överenskommet att någon fick gå så långt. Den som ger sig in i leken får leken tåla. Men om leken inte är en lek längre, om leken går överstyr och blir misshandel på riktigt?

I Daniel Abdollahs lägenhet i Tierp hände detta den nittonde februari.”

Texten på datorn lyste mig i ansiktet. Nu fattades bara ett bildbevis.

”Fan Janne, du är så JÄVLA bra!” utbrast Bita. ”Jag fattar inte att du inte går journalistik! Du ska fan bli journalist när du blir stor.”

”Ja, eller filmstjärna”, sa jag och monterade in bilden på Lillys skadade käke bredvid texten. Blåmärket löpte från hakan och upp.

”Fy fan, vad ont”, jag rynkade på näsan. ”Hur gör vi med filmen?”

Lilly hällde upp en påse Polly i en skål.

”Farsan bjuder”, sa hon.

Bita sa:

”Vi tar en stillbild. Typ när han höjer handen bakåt. Om nån vill se ordentligt har vi ju hela materialet.”

Jag blev hög av socker. Chokladen fastnade i mina tänder.

”Sen måste vi snabbt som satan komma på vem som höll i filmkameran”, sa jag. ”Egentligen måste vi veta redan nu. Journalister kan inte hålla på med ofärdiga historier.”

Lilly höll på med tändaren, tände ett värmeljus, släckte det med fingertopparna, tände det igen.

”Hela mitt liv är en ofärdig historia”, sa hon.

”Et cetera”, sa Bita.

”The Never ending Storyyy”, sjöng Lilly med sin spruckna, sexiga röst. De blonda hårtestarna ringlade som ormar ner från huvudet.

”Nej”, sa jag irriterat. ”Era liv är inte ofärdiga historier. Ni är fulländade, fattar ni inte det? Just exakt nu är ni det. Ni är hungriga, vackra, salongsberusade och busiga. Ni är intelligentare än Lady Gaga. Ni har kläder som passar ihop med er storslagenhet. Om femton år har ni inte det.”

Lillys ögon glimmade i mörkret, sögs upp av ljuslågan.

”Vad har vi då?” sa hon.

Jag såg avundsjukt på hennes svarta linne med små knutiga blå blommor på, ett sådant man köper på Carlings och sedan använder varannan helg, jag hade lånat det en gång och känt mig nästan vacker. Hennes smala armar stack ut under hårsvallet, långt, blont och självfallande, det var som om något i Lilly aldrig ville sluta falla.

”Då har vi barn och sitter stilla hela dagarna förutom när vi byter blöjor och lagar mat. Vi blir isolerade. Friheten rör aldrig vid dig så mycket som nu”, sa jag intensivt. ”Så carpe diem.”

Jag var för högtidlig.

”Carpe din fucking mamma, Janne”, sa Bita och gjorde en visuell örfil på min kind. ”Nu snackar du skit. Gå­ tillbaka till nästa uppgift. Filmen?”

Den fjärde mars, skrev jag.

Jag skrev om filmen. Jag skrev om filmaren. Jag skrev om en hel värdighetsapparat som inte gäller för killar. Jag skrev med orden jag hade fått slängda efter mig hela högstadiet: ”HORA FITTA KUKSUGARE”, tretton doser om dagen, till slut är kroppen immun men ändå sargad, en liten kärna därinne, ett bloss, har gått förlorat som en trampad fimp i natten. En gång en förlovad limpa cigaretter på Ålandsfärjan, nästa dag hundra fula fimpar i rännstenen.

Lilly fotade mig medan jag skrev. Jag ansträngde mig hårt för att se snygg ut i mina komiska jeans som inte alls passade ihop med de nya skorna.

I min svarta, enkla tröja. Jag är så ful när jag anstränger mig, så ful när jag gör spegelminen.

Jag skrev med hjärtat öppet.

Det är det ungdomen gör. Bara förlåter en, gång på gång, på gång. Precis som kvinnorna gör. Förlåter männen, gång på gång. Och om kvinnorna inte förlåter männen så hatar man dem.

Det är något inom mig som alltid är fult, hårt och sargat, något som gör kroniskt ont. Jag vet inte vad det är. En dag kommer känslan att falla på plats i mitt ansikte och nå ända ut. Allt kommer att synas. Just nu är jag vag och fager. Det är det ungdomen gör. Bara förlåter en, gång på gång, på gång. Precis som kvinnorna gör. Förlåter männen, gång på gång. Och om kvinnorna inte förlåter männen så hatar man dem.

Som jag med mamma.

Hon älskade inte pappa tillräckligt mycket.

Man måste älska männen mycket.

Jag kan aldrig förlåta henne för det.

Det här fula, som rullar fram och tillbaka som en gnisslande flipperkula i mig, ett förvirrat exemplar som skaver i magen, ingen vet hur den kom dit, ingen vet hur den ska komma därifrån. Bara en poänglös, drivande sorg. Amor förstår den inte. Bita och Lilly förstår den inte. Pappa och mamma förstår den inte. Själv förstår jag bara att jag måste fortsätta berätta. Jag vet inte vad jag berättar. Jag bara skriver det som är sant.

Jag satt där, i Stockholm, den elfte mars i tidernas begynnelse, och skrev skiten ur mig på Lillys pappas tidnings­redaktion.

Vi döpte dokumentet till ”Hundbladet” och Lilly provade att ringa till tryckeriet med förvrängd röst.

”Ja, hej, det här är Kulturtidningens chefredaktör Ami”, sa Lilly högfärdigt och knep fingrarna om näsan för att låta seriös. ”Med nästa nummer kommer vi att trycka en folder som ska följa med som extramaterial. Det är för våra läsare som även är hundälskare.”

”Hundälskare?”

”Ja, ursäkta att vi anmäler det här så sent, men hund och kultur har börjat gå hand i hand mer och mer”, sa Lilly proffsigt. ”Det händer en hel del på hund- och kultur­fronten här i Tierp.”

”Tierp?”

”Jag menar stan”, fnissade Lilly. ”Här i stan. Stockholm.”

Vi firade med att tränga oss före i kön på en restaurang som heter EAST. Där ville en gammal, eldig kostymgubbe bjuda oss på en drink, för det var hans födelsedag.

Tryckeriet godtog skiten. Hundbladet skulle komma med nästa leverans av nya numret nästa vecka. Vi firade med att tränga oss före i kön på en restaurang som heter EAST. Där ville en gammal, eldig kostymgubbe bjuda oss på en drink, för det var hans födelsedag. Mina kläder var våta och jag frös och gick och satte mig på toaletten för att slippa. När jag kom tillbaka ner på dansgolvet hånglade Lilly med gubben. Det kändes som om jag hade en gurkkostym när jag gick fram till henne för att fråga om vägen hem. Jag såg Bita stå i en ström av UV-ljus och dansa med en hysterisk kille i orange satin-bomberjacka med ryggtryck. Luften var hal som olja. ”JAG TAR BUSSEN HEM”, skrek jag i Bitas öra. Hon dansade så hårt att ljudet aldrig träffade rätt, det studsade tillbaka mot mig som ett eko. Jag ville känna mig hoppfull, men jag kände mig ledsnare och ödsligare än den tysta busschauffören som körde mig tillbaka.

Fortsättning följer…

Publicerad
5 timmar sedan
Elinor Torp började som journalist på Dagens Arbete och Tidningen Arbetarskydd. Det lade grunden för hennes starka reportageböcker. Foto: Tove Falk

Publicistklubbens stora pris till Elinor Torp

Journalisten och författaren Elinor Torp har tilldelats Publicistklubbens stora pris. Hon har ett förflutet på tidningen Dagens arbete, där hennes arbetsplatsgranskningar kring återvinningsbranschen gav henne Föreningen grävande journalisters Guldspaden 2010. Därefter har hon gett ut flera uppmärksammade arbetsmiljöreportage i bokform.

Elinor Torps första bok, Döden på jobbet (2013), om dödliga arbetsplatsolyckors systematiska bakgrund i arbetsköparens slarv och nonchalans, väckte debatt. Inte minst reportaget från Nordkalk, där åtta unga, inhyrda från ett bemanningsföretag, brännskadades i en arbetsplatsolycka. Ytterligare en avled. Därefter har hon producerat flera initierade och uppmärksammade reportageböcker, som Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen, 2015.

Statsministerns papperslösa städerska

2023 utkom hennes reportagebok Rent åt helvete, med berättelser om städbranschen som en av de smutsigaste arbetsmiljöerna man kan tänka sig. Bland annat skildrade hon fallet kring den nicaraguanska städerskan Chilo Martinez, som visade sig arbeta svart och papperslöst hos statsminister Magdalena Andersson. Fallet ledde till rättegång och Martinez fick genom facklig hjälp av Stockholms LS av SAC Syndikalisterna 2024 rätt till ett högt skadestånd från arbetsköparna. 

Elinor Torp fick Dagermanpriset 2024 med motiveringen: ”För ett författarskap som riktar ett obevekligt ljus in i det svenska välfärdssamhällets skuggsida. Elinor Torps granskning av arbetslivet visar oss hur laglösheten brer ut sig och hur utländsk och oorganiserad arbetskraft utnyttjas. I Dagermans anda synliggör hon det vi blundat för.”

Publicistklubbens stora pris är på 50 000 kronor, och juryn skriver: ”Elinor Torp riktar sitt sökarljus mot välfärdssamhällets mörkaste vrår och ger röst åt de som annars inte hörs. Hon granskar arbetsmarknadens utnyttjande av utsatta i artiklar och böcker. Med stilistisk precision förmedlar hon berättelser som är omöjliga att värja sig från och som rakt in i hjärtat.”

Publicerad
2 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad