Massuppsägningarna inom vården är på flera sätt en syreinjektion i arbetarkampen. Men den enskilde anställde är lika skyddslös som i den fackliga aktivismens helt oreglerade barndom – hundra år av formaliserad konflikträtt är plötsligt annullerade, och kvar finns bara styrkan i solidariteten mellan de berörda anställda.
Nyköping. Eskilstuna. Kristianstad. Helsingborg. Uppsala.
Massuppsägningar bland utarbetad och frustrerad vårdpersonal har i år, efter att ha förekommit från och till under det senaste decenniet, blivit ett närmast viralt fenomen i Sverige. Typiskt sett är det anställda vid sjukhus det handlar om, och genomgående är det sjuksköterskor eller barnmorskor som fått nog av eskalerande arbetsbelastning och arbetsscheman utan återhämtningstid och som därför valt att kollektivt säga upp sig från sina anställningar.
Massuppsägningsfenomenet är ett talande tecken i tiden. Och som arbetsmarknadsstridsåtgärd betraktat väcker det många tankar.
Att vårdanställda på detta sätt återuppfunnit arbetsplatskampen i dess kanske mest basala form är i grunden en syreinjektion på arbetsmarknaden och i vårdpolitiken.
Att vårdanställda på detta sätt återuppfunnit arbetsplatskampen i dess kanske mest basala form – ”Vi säljer inte vår arbetskraft under de villkoren” – är i grunden en syreinjektion på arbetsmarknaden och i vårdpolitiken. Det visar att det, även bland de uppoffringsbenägna sjukhusanställda, finns en gräns för hur mycket slimning av arbetsförhållandena i den offentliga sektorn det går att uthärda.
Det ställer också arbetsköparna i landstingen inför en ny situation: de kan inte så lätt avfärda personalens protester som riktningslöst gnäll när dessa protester samtidigt försätter dem i ett läge där de inom kort riskerar att inte kunna bemanna verksamheten. Dessutom går det inte gärna, retoriskt, att anspela på att en ansvarstagande medarbetare inte ändå skulle ha rätt att säga upp sig.
Handlingen är till sin natur utomfacklig – ytterst är det den enskilda anställdes eget anställningsavtal som läggs i potten.
Slutligen sätter massuppsägningarna den fackliga verksamheten på vårdarbetsplatserna i ett intressant perspektiv. Handlingen är till sin natur utomfacklig – ytterst är det den enskilda anställdes eget anställningsavtal som läggs i potten.
Inte sällan kan nog fackligt förtroendevalda bakom kulisserna ha ställt sig positiva till, eller hejat på, massuppsägningar, men åtminstone fram till nyligen har fackets officiella linje varit aktivt avvisande. Företrädare för Vårdförbundet har exempelvis benämnt massuppsägningar som otillåtna stridsåtgärder, och därmed ett brott mot fredsplikten under avtalsperioderna, trots att anställda inte rimligen kan anses vara livegna på sina arbetsplatser, ens i grupp.
Framtiden får utvisa vad utfallet av massuppsägningsvågen blir. Hur stor del av de anställdas krav kommer på det här sättet att kunna genomdrivas? Hur många gör verklighet av sina uppsägningar? Hur stor är benägenheten att återanställa de som en gång slutat? Kommer åtgärden att sprida sig till fler yrkesgrupper, eller är det, som det förefaller i dag, en förutsättning att det handlar om professioner med kvalificerade arbetsuppgifter eller om bristyrken?
Den enskilde anställde är lika skyddslös som i den fackliga aktivismens helt oreglerade barndom.
Vad som kan te sig som en uppfriskande utmaning av den fackliga oförmågan och otillräckligheten inom vården är på samma gång någonting lite sorgligt. Den som deltar i en massuppsägning kan inte få ekonomiskt konfliktunderstöd från fackligt håll, och inte få tillbaka sin anställning om arbetsköparen inte går med på det. Den enskilde anställde är lika skyddslös som i den fackliga aktivismens helt oreglerade barndom – hundra år av formaliserad konflikträtt är plötsligt annullerade, och kvar finns bara styrkan i solidariteten mellan de berörda anställda.
En vacker solidaritet, men också ett kraftigt underbetyg till det avtalsbärande facket.