Scouten från Wapakoneta, Ohio, hade tagit flygcertifikat innan han tog körkort. Men nu verkade han av förklarliga anledningar lite nervös. Det är inte ofta någon får uppleva något för allra första gången. För mänskligheten. Ett steg till och han står på marken. Året är 1969 och Neil Armstrongs stövlar är bländande vita mot det sotiga mångruset. Nitton minuter in i det två och en halv timme långa besöket får han sällskap av kollegan Edwin ”Buzz” Aldrin. Båda är veteraner från Koreakriget. Den här gången finns det ingen direkt fiende. Astronauterna utför en lång rad experiment, noggrant förberedda. Aldrin provar under några minuter olika sätt att röra sig i en miljö med en tyngdkraft motsvarande en sjättedel av jordens. Han hoppar jämfota i den stora vita dräkten. Som ett påbyltat dagisbarn bland vatten pölar. En dans i viktlöshet. Det går inte att se några ansiktsuttryck bakom visiret, men det är inte svårt att föreställa sig ett leende.

Sexton år senare upplever en liten pojke i en västsvensk bruksort en liknande viktlöshet. En upprepning med andra ord. Och det handlar nu mer om sammanbiten överlevnad. Tyngdkraften släpper taget utan det efterföljande leendet. Men allt annat stämmer. Barn behöver inte åka ut i rymden för att förstå. Månlandningen hade visats på tv. En fot snett mot bassänggolvets kakel för att ta sats. Pojkkroppen flyter uppåt mot ytan för att sedan sakta sjunka igen. Armarna fäller ut sig som om en osynlig solfjäder placerats mellan dem. Det ska vara bröstsim. Det är inte bröstsim. Pojken fuskar.

Han försöker undvika publik. Det är bäst om ingen ser hans skutt. Det ska absolut inte förevigas som månlandningen. Bäst är om det förblir en privat historia, en sådan som en kan försöka glömma bort. Siminstruktörer patrullerar bassängkanten. De är beväpnade med väldiga aluminiumkrokar, överdrivna biskopsstavar, och vankar fram och tillbaka som stod de på ett borgkrön och tittade ner i vallgraven. Men så är det inte. I verkligheten. Ibland böjer de sig ner för att ge råd åt något barn som det inte går så bra för. Om någon börjar sprattla till och mister koncentrationen sänker de sina stavar. Pojken fokuserar på Buzz Aldrins skutt. Han sätter foten i botten när de vuxna tittar bort. När huvudet åker under vattenytan pressar han krampaktigt ihop ögonen. Han kan inte ens se undervattensdokumentärerna på tv, att titta under verkligt vatten är uteslutet. Bara tanken fyller honom med skräck.

Det är tjugofem meter till andra sidan. En evighet. Det känns som en atmosfär nästan utan luft. Blodet rusar genom kroppen. Men så till slut kommer han fram och klättrar upp för stegen. Det är överraskande att känna den tyngd som läggs över hans axlar. Han springer med trippande steg ut till omklädningsrummet, men är inte längre fjäderlätt. Det är fel att fuska. Han vet. Går det att säga att detta var en nödsituation? Rymden är lika skrämmande som fascinerande. Vattnet däremot ger nästan bara ångest, i alla fall under ytan. Hur han än försöker verkar det omöjligt att lära sig att simma. Han har gett upp. Ingen har märkt något. Han känner en tomhet. Som om han vore osynlig. Det är inte ens någon som säger åt honom att gå långsammare över det kalla kakelgolvet.

Under somrarna är de svenska tidningarna fyllda av gastkramande drunkningshistorier om de som ena stunden badat, bara för att ett ögonblick senare försvinna i en stum dödskamp.

Under somrarna är de svenska tidningarna fyllda av gastkramande drunkningshistorier om de som ena stunden badat, bara för att ett ögonblick senare försvinna i en stum dödskamp. Över hundra personers drömmar och uttrycksfulla ansikten raderas ut varje år i den nordiska naturens grumliga vatten. Ofta är de män och ofta är alkohol inblandat. Kvällsdopp som leder in i en evig natt. En annan stor grupp är barn. De lekande vid badplatsen blir plötsligt en mindre. Någon hamnar under ytan. Drunkning är den vanligaste dödsorsaken för små barn i Sverige. [1] Vuxna kvinnor är däremot markant underrepresenterade i statistiken. [2]

Olycksstatistiken tecknar en bild av olika samhällen och blottlägger fler skillnader än dem mellan könen. Drunkningsdöden är en fråga om klass och i slutändan om koloniala skiljelinjer. Varje år drunknar 450 000 personer i världen. Det är långt fler än Armstrong och Aldrins stupade kamrater i Koreakriget, och till och med 50 000 fler än de som dog stridande för USA:s stjärnbaner under nationens fyra år i det andra världskriget. 97 procent av de som dör av drunkning idag glider under ytan i vad Världshälsoorganisationen kallar låg- och medelinkomstländer. En afrikansk man löper mer än två gånger så stor risk att drunkna som en europeisk man, en afrikansk kvinna tre gånger så stor som en europeisk. På samma sätt är skillnaderna enorma mellan europeiska låg- och medelinkomsttagare respektive höginkomsttagare. [3]

Att fattigdom går hand i hand med risken för drunkning är också den svenska historien ett exempel på.

Att fattigdom går hand i hand med risken för drunkning är också den svenska historien ett exempel på. 1890 mötte 1 078 svenskar drunkningsdöden, antalet avlidna per 100 000 invånare var då större än för dagens afrikanska män (21,7 respektive 19,2), den grupp som idag ligger sämst till i den internationella statistiken. Sedan dess har kurvan pekat nedåt: 1940 drunknade 475, år 1990 drunknade 169. [4] Från historiskt låga tal under 2000-talets första årtionde har siffrorna ökat något, 137 människor försvann ner i djupet 2014 och av dem var nära nio av tio män. [5] Drunkning var 1898 den vanligaste orsaken till våldsam död i Sverige. [6] Anledningen till de höga talen var i huvudsak bristande simkunskap, vilket genom tiderna främst drabbat barn som har sämre förmåga att uppskatta risker än vuxna. Endast långsamt och genom ett stort folkbildnings arbete av föreningar som Svenska Livräddningssällskapet vändes trenden. 1899 kunde bara 12 procent av svenska skolungdomar simma, en siffra som 1913 hade stigit till drygt 22 procent. [7]

Den svenska läroplanens krav på simkunnighet förtydligades september 2007. Svenska elever måste nu i slutet av årskurs sex kunna simma 200 meter, varav 50 meter på rygg, men enligt en rapport från Skolverket från 2010 når 8,3 procent av eleverna inte upp till målen. [8] 2012 rapporterades det om dramatiska skillnader i simkunnighet inom Stockholms stad. På välbärgade Östermalm var 67 procent av barnen i andra klass till viss del simkunniga innan de kom till Idrottsförvaltningens simundervisning, i fattigare stadsdelar med större andel utomeuropeiskt födda barn, som Tensta, var motsvarande siffra fyra procent. [9]

Det folkpartistiska skolborgarrådet Lotta Edholm bemötte den uppdagade ojämlikheten med att ”Alla barn har olika förutsättningar. Många kommer från kulturer där simkunnighet inte betraktas som lika viktigt.” [10] ”Icke simkunniga barn med utländsk härkomst” har i Sverige liksom i stora delar av Europa dykt upp som en ny kategori när det gäller offren för drunkningsdöden. [11] Det diskuteras återkommande hur simkunnighet ”betraktas”, alltså simningens kulturella dimension. Mer sällan talar en om att Sverige sedan 1890 har genomgått en kulturellrevolution, från en drunknande till en simmande nation. Och något som i princip aldrig diskuteras är hur simning i stora delar av världen en gång i tiden ”betraktades” som viktig och att simkunskap var långt mer utbredd utanför Europa än inom kontinentens gränser.

Simning är mycket riktigt kultur, det finns inget ”naturligt” i olika sätt att hålla sig över ytan och förflytta sig genom vattnet. Simning är en teknik och som teknik har den uppfunnits, lärts ut, traderats, och som teknik har den också i många fall glömts bort.

Att tala om ”kulturer” riskerar att leda till statiska berättelser om ”folk”. Och i de fall då kulturers förändring över tid diskuteras är det för det mesta i termer av ”utveckling” eller ett implicit civilisatoriskt avancemang. Historien är dock långt mer komplicerad än så. Simning är mycket riktigt kultur, det finns inget ”naturligt” i olika sätt att hålla sig över ytan och förflytta sig genom vattnet. Simning är en teknik och som teknik har den uppfunnits, lärts ut, traderats, och som teknik har den också i många fall glömts bort. Den enkla skillnaden mellan natur och kultur är att kulturen kräver lärare som utbildar nya generationer. Det här är en bok om hur västvärlden förlorade sina simlärare under medeltiden och återfann dem i modern tid. Mer specifikt handlar det om den snabbaste och kanske mest raffinerade simtekniken, crawl, en teknik som västvärldens simmare lärde sig under förra sekelskiftet från en värld som hade hållit sitt simkunnande intakt; den värld de hade koloniserat.

Om hur den lille pojken i den värmländska bruksorten lärde sig simma finns det två historier. Barndomens vistelser nära vattnet var länge en återkommande pina. Han hade fuskat till sig ett simmärke för att slippa bada. Till stranden tog han med sig böcker istället, läste och fantiserade och blev till slut ett ”jag”.

Den första gången jag lärde mig simma kan inte beskrivas på något annat sätt än som en simmares urmyt. Det var, så klart, i det klassiska Medelhavet. I Odysseus och Leanders hav. Natten jag sprang igenom var varm och svart som bläck. Jag flög över kanten på den turkiska piren och föll i en evighet innan jag slog ner i det mjukt omfamnande vattnet. Jag sjönk förunderligt och länge innan allt vände och kroppen steg. Bara tanken på att göra något liknande hade tidigare fyllt mig med skräck. När jag väl kom upp till ytan upptäckte jag två saker: jag var inte rädd och jag kunde simma. Något fantastiskt hade inträffat.

Eller? Det är här grammatikens första person singular försvinner in i en bekant berättelse. En plötslig exponering och sedan en omvändelse. Historien har skrivits många gånger. Den är en produkt av den europeiska romantiken med dess epifanier och individuella segrar. Jag kan, mot min rationella slut ledningsförmåga, förleda mig själv att tro att jag lärde mig simma när grupptrycket på en skolresa löste upp mitt omdöme och jag sprang rakt ut i Medelhavet. Så var det givetvis inte. Simning är ingen reflex. Jag hade instruerats i simning i den kommunala simhallen innan mitt test. Dessutom hade jag sett människor simma. Att jag fuskade var ett utslag av rädsla snarare än en brist på färdigheter. Vattenskräcken behövde bara sättas ur spel för ett avgörande ögonblick.

Även om jag i princip var vuxen var jag fortfarande oförmögen att simma en simbassängslängd. Och förmodligen var det inte fler nattliga dopp som krävdes för att jag skulle utvecklas.

Jag kunde simma, men det var också allt. Ett något desperat och plaskande bröstsim under några minuter. Även om jag i princip var vuxen var jag fortfarande oförmögen att simma en simbassängslängd. Och förmodligen var det inte fler nattliga dopp som krävdes för att jag skulle utvecklas. Det saknades lärare.

Simning är en del av vad den franske antropologen Marcel Mauss i en klassisk föreläsning 1934 beskrev som les techniques du corps eller ”kroppsteknikerna”. De innefattar i princip alla våra rörelser. Hur vi går och hur vi står, hur vi sitter och äter och springer och älskar. Allt lär vi oss av lärare. Även Buzz Aldrins jämfotahopp var resultatet av ett slags undervisning. Inte på astronautskolan, men väl på dagis eller bland lekkamrater. Det är tack vare tekniska historier som vi kan genomskåda romantikerna och deras bagage av medfödda talanger, naturliga färdigheter och färdigbestämda öden. Simning i Europa är intimt förknippat med den romantiska rörelsen vilket har gjort att den historiska bakgrunden glömts bort. Syftet med en teknisk, anti-romantisk ansats är att komma ihåg på nytt, erinra sig det glömda.

Men för att den tekniska historien ska förstås fullt ut måste även begreppet ”teknik” nagelfaras. Den kroppsliga teknik som Mauss talade om och den maskinella teknik eller teknologi som vi fascineras så av i informationssamhället kan förstås som en situation inom vilken en viss form endast innefattar ett givet innehåll, en funktion. I tekniken framstår enskilda sammanflätningar mellan form och innehåll således som uppenbara, rent av naturliga. Alla delar kommer samman i en enhet, som en kroppsrörelse eller en dator. Det blir till slut svårt att skilja form och innehåll från varandra, vilket kan göra det högst frustrerande att försöka förstå vad som egentligen sker när en teknik bemästras. Plötsligt trillar bitarna på plats. Vi kan cykla, eller simma, och funderar inte mer på det.

Västvärlden fick som sagt lära sig simma igen, i synnerhet när det gällde crawl. Det var en historisk process. Människor i Europa hade i stort sätt glömt bort hur en simmar i början av den moderna tiden, alltså från medeltidens slut till slutet av 1700- talet. Endast en teknik, bröstsimmet, levde kvar och spelade en viktig roll under simningens renässans i samband med romantiska kulturströmningars klassiska ideal och naturvurm i början av 1800-talet. Det vi kallar crawl verkar däremot ha försvunnit helt och hållet. Denna teknik ”importerades” från platser utanför väst i den koloniala världen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Väst gick i en kolonial simskola.

När tekniken framstår som monolitisk betyder det antingen att vi inte förstår den eller att vi har glömt bort att vi en gång lärt oss den.

Denna bild av simningens historia skulle kunna presenteras som en kroppsteknisk enhet, men den är inte komplett utan att vi för ett ögonblick håller beståndsdelarna (form och innehåll) separerade. På andra sidan det ”tekniska” finns medierna, såsom texten, där tekniken återberättas (medialiseras eller metaforiseras). I berättelsen blir det möjligt att separera form och innehåll. Berättelsen, vilken också kan vara en bild, är enda chansen vi har att lära oss en teknik och, kanske viktigare, att komma ihåg att vi har lärt oss den. När tekniken framstår som monolitisk betyder det antingen att vi inte förstår den eller att vi har glömt bort att vi en gång lärt oss den. Detta kan ha långtgående effekter. I fallet simning har det inneburit att importen av en utomeuropisk rörelse kunnat inlemmas i en västerländsk kultur till den grad att många idag tror att människor i väst av naturen är goda simmare. Inom andra områden i vår teknologiska verklighet kan det medföra att vi ger bort en enorm makt till de få som tillverkar och tillhandahåller teknologi och teknologiska system. Något som för närvarande håller på att hända i vårt högteknologiska samhälle. Endast ett fåtal kontrollerar och förstår de apparater och strukturer som blivit livsviktiga för samhället i stort.

Medierna spelade en stor roll när jag för andra gången, och denna gång på riktigt, lärde mig simma. Jag befann mig i La Paz, Bolivia, och bodde av en slump nära en simhall. 3 600 meter över havet gör syrebristen att tyngdkraften känns dubbel. En enkel promenad är för en nyanländ ansträngande och att löpträna en utmaning. Den ena sidan av simhallen var av glas och byggnaden låg på en höjd alldeles invid kanten av den branta dal, ett veck i Anderna, som La Paz klättrar på sidorna av. Från den något nedsänkta vinkeln i vattnet gick det att genom fönstren se rätt över denna dals rymd. Blicken landade på höglandet nordost om staden och på Andernas cordillera, bergskedja, en evighetslång tandrad av sextusenmeterstoppar som sträckte sig mot himlen. I ena riktningen hade jag således nöjet att, om jag simmade bröstsim, sjunka ner i vattnet i simtaget för att sedan komma upp ur det blå och skåda detta. Ofta låg ett lager nysnö över topparna, som om någon försiktigt pudrat florsocker över dem.

Simhallen som jag försökte lära mig simma i användes också av värnpliktiga sjömän från den angränsande militärförläggningen. Flottan saknade bassäng och fick nyttja den kommunala. Då Bolivia förlorat sina stränder under Stillahavskriget mot Chile, som tog slut 1883, saknade militärerna även hav. Tusentals värnpliktiga förbereds varje år för livet på icke-existerande skepp på ett hav de inte har tillgång till, än. De ska behärska tekniker, likt simning, som en dag ska fylla ett syfte. Det finns något vackert i tanken att en nation undervisar sina med borgare i något som förblivit en dröm.

Snart blev det lika intressant att förstå hur teknikerna uppstått och förmedlats av olika lärare runt om i världen som att lära sig dem.

De värnpliktiga bolivianska unga männen hade till skillnad från mig en instruktör. Jag började istället studera instruktionsvideor upplagda på Youtube inför varje träningspass. Vad som mötte mig var en fascinerande medialisering av teknik. I de mer professionella filmerna användes undervattensbilder och slow motion. Mina nya lärares kunskaper verkade outtömliga. Efter att någorlunda lyckats bemästra en stadigare version av mitt tidigare plaskande bröstsim var det dags för crawl. Det tog inte lång tid att upptäcka ett antal hybridtekniker mellan bröstsim och crawl. Snart blev det lika intressant att förstå hur teknikerna uppstått och förmedlats av olika lärare runt om i världen som att lära sig dem.

Vi, och med detta vi menar jag ett mänskligt kollektiv som innefattar bolivianer såväl som svenskar, har ofta fått lära oss att väst stått för merparten av världens tekniska utveckling. Från grekernas politiska institutioner till vävstolarna i Lyon och Manchester och Apple-datorerna i Kalifornien. Resten av världen har fått anpassa sig och försöka springa ikapp. Verkligheten är givetvis långt mer komplicerad. Tekniken crawl kan framstå som till synes oviktig i sammanhanget, samtidigt är den djupt emblematisk. Historien om hur väst lärde sig simma i den koloniala världen är en illustration av en typ av processer som sällan diskuteras och än mindre studeras. Glömskan har varit, och är, kolonialismens redskap. En ny, postkolonial historia kräver att hågkomsten spelar en mer aktiv roll, och detta i en vidare mening än att minnas de fruktansvärda brott som har skett, och sker, under kolonialismens härjningar.

Idén om naturligheten är ofta glömskans bästa anförvant. En del av det västerländska tankegodset har gått ut på att vita människor av naturen är överlägsna grupper som rent fysiskt inte ser ut som västerlänningar och som lever i andra kulturer. Denna förmenta överlägsenhet menar många till exempel har visat sig i vita människors förmåga att tänka rationellt och behärska vissa kroppstekniker, såsom simning. Försvaret för dylika argument har ofta varit att andra grupper är naturligt bra på andra saker.

Naturligheten är ett försåtligt argument som klär sig i vetenskapliga dräkter trots att det har mycket lite med vetenskap att göra. Det finns försvinnande lite som är naturligt på en allmänmänsklig nivå. De fysiologiskt största skillnaderna i hur vi ser ut återfinns mellan könen och dessa skillnader är desamma inom alla folkgrupper. När det gäller våra uttryck är det bara reflexerna som på något sätt kan beskrivas som naturliga, även om dessa utvecklats evolutionärt över tid. Men det är ungefär lika svårt att bygga kulturer ur reflexer som det är att lära sig simma genom att hoppa ner i vattnet utan förkunskaper. Människan är en teknisk varelse och har varit så sedan långt innan vi uppfann det vi i vardagligt tal kallar teknik. Mänsklighet är i själva verket en process, ett människoblivande som karakteriseras av en förmåga att behålla tekniska kunskaper över generationer. Även djur, främst andra primater, kan bli en del av en liknande process av att bli mer och mer människolika när de övar upp samma förmåga. Detta ”behållande” av kunskaper sker genom ett konstant återutlärande som i sin tur endast är möjligt genom medier; kroppsspråk, sägner, sånger, nedtecknade berättelser, ljudinspelningar och rörliga bilder.

När det gäller simning har den romantiska rörelsen varit avgörande för att förmedla idén om denna sysselsättning som naturlig, ett sätt att ta avstånd från det mekaniska samhället.

Tilltron till naturligheten har varit så stark i väst att den också iklätt sig en irrationell dräkt. När det gäller simning har den romantiska rörelsen varit avgörande för att förmedla idén om denna sysselsättning som naturlig, ett sätt att ta avstånd från det mekaniska samhället. När européer i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet sökte sig till stränder och vatten var det med en önskan om att återförenas med naturen. De stora poetiska hjältarna, som Lord Byron och Johann Wolfgang von Goethe, spred en bild över den europiska kontinenten av att simningen utgjorde det perfekta famntaget kring elementen. I simningen observerade inte bara kroppen naturen utan gick i handgriplig samexistens med den. De djupa vattnen var också ytterst en symbol för naturvärldens sublima, gränslösa utsträckning. Simmaren blev en hjälte och på hjältens sätt frånskild den alldagliga och mänskliga världen som utgjordes av förutsägbar och maskinell fulhet. Även om romantikerna med inspiration från Jean-Jacques Rousseau ofta propagerade för (en exotisk skönmålning av) den ”primitiva” människan, var det ytterst få som på allvar trodde att icke-européer hade de gracer som krävdes för att bli simmande hjältar.

De romantiska simmarna har sin uppenbara plats i simningens kulturhistoria, men det är ett misstag att låta sig förföras av deras etnocentriska natursvärmeri. Även i deras tappning blir ”naturligheten” till en barriär snarare än ett hjälpmedel för att förstå historien. Vi har romantikerna att tacka för mycket, men som uttolkare av teknik och medier är de tämligen värdelösa. Att deras idéer fortfarande har så stor kraft är lika förbryllande som problematiskt. En del av anledningen står att finna i kolonialismen. Genom romantiken kunde väst hävda att även dess naturdyrkan och spiritualitet yttrade sig på sätt som var överlägsna andra kulturer. Under 1800-talet påbörjades en typ av argumentation som lever kvar än idag: ”naturfolken” har vid det här laget anpassat sig så mycket till väst att de degenererat. Detta gjorde, och gör, det möjligt för vita män och kvinnor att leka ”infödingar” på en nivå som bättre lever upp till den fantasi rörande infödingen som skapats.

En av de tekniker som fascinerade Mauss var just crawl, som då, runt mitten på 1930- talet, hade blivit den mest populära simstilen i Frankrike.

I denna berättelse om simning har den redan nämnde franske antropologen Marcel Mauss och hans slutsatser om det tekniska i människans kultur en viktig roll. En av de tekniker som fascinerade Mauss var just crawl, som då, runt mitten på 1930- talet, hade blivit den mest populära simstilen i Frankrike. Hans begreppsliggörande av kroppstekniker kan med fördel kombineras med en långt senare teori om hur den koloniala verkligheten såg, och ser, ut. Olika idébildningar som bygger på en kritik mot det västerländska tolkningsföreträdet inom humaniora utvecklade under 1980- och 1990-talen modeller för att förstå kolonialismen bortom den binära uppdelningen mellan det kända och det okända som varit del av den koloniala maktutövningen. Språk- och litteraturforskaren Mary Louise Pratt från USA formulerade i början på 1990-talet teorier kring contact zones, ett begrepp för att beskriva de kontaktzoner där handgripliga koloniala möten skedde och där en ny fragmenterad och hybridiserad verklighet skapades för både kolonisatörer och koloniserade. [12] Mötena var, givetvis, ofta våldsamma och spelreglerna riggade till den västerländska partens fördel. Samtidigt skedde det i denna folkmordens tid ständiga förhandlingar om positioner och utbyten av idéer och tekniker. Nya blandkulturer skapades i mötet mellan människor, som i många fall inte ens valt eller önskat dessa möten. Dessa kontakt zoner existerar i allra högst grad fortfarande, eftersom koloniala mönster ännu dikterar vår värld och eftersom dagens samhällen (som vårt) är lika mångkulturella som de alltid varit. De existerar också på digitala plattformar, och innan dess återfanns de på biograferna. Det var dit dåtidens publik, likt Mauss, kunde gå för att beskåda utomeuropiska tekniker. Föreställningen om kontaktzoner låter oss förstå den miljö inom vilken tekniker medialiseras mot bakgrund av kolonialismen. Den bryter ner den binära bilden av ett väsensskilt väst som sprider sin kunskap och makt över världen och där andra människor helt enkelt anpassar sig. Fram träder en annan, och långt mer komplicerad, värld som har en historia som på alla sätt är global.

Fortsättning följer i nästa nummer.

NOTER:

1. Varför drunknar barn? En retrospektiv studie över barn som drunknat i Sverige 1998–2007, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, 2007.
2. 376 kvinnor dog i drunkningsolyckor under perioden 1997 till 2011. Under motsvarande period drunknade 1778 män i olyckor. Johanna Gustavsson, Lena Olsson och Ragnar Andersson, Drunkning i Sverige 1997–2011, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, 2013.
3. M Peden, K McGee, G Sharma, The Injury Chart Book: A Graphical Overview of the Global Burden of Injuries, World Health Organization, 2002.
4. Siffor framtagna av Jan Schyllander, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, i e-post till författaren 3 september 2014.
5. ”Antal omkomna till följd av drunkning under 2014”, Svenska Livräddningssällskapet, http://svenskalivraddningssallskapet.se/media/dokument/2014/drunkning-slutgiltig/drunkningsolyckor-2014.pdf (20 oktober 2015).
6. Sven R Holmberg (red), SLS 100 år, Svenska Livräddningssällskapet Jubileumsbok 1898–1998, 1998, s 14.
7. Ibid, s 15, 58.
8. Uppföljning av simkunnighet i årskurs 5, Skolverket, 2010, s 2. Fram till 2011 gällde målet för årskurs 5, det ändrades sedan till årskurs 6.
9. Procentsatserna avser sammansatt bröstsim. Ellinor Nilsson, Stockholms stads idrottsförvaltning, i e-post till författaren, 12 september 2014.
10. ”Stora skillnader mellan Stockholms simskolor”, Dagens Nyheter, 20 juli 2012.
11. Varför drunknar barn?, 2007.
12. Med början i artikeln ”Arts of the Contact Zones” som publicerades 1991. I den gav Pratt den mest konkreta definitionen till hennes annars högst medvetet ambivalenta term då hon skrev om kontaktzoner som ”spaces where cultures meet, clash, and grapple with each other, often in contexts of highly asymmetrical relations of power, such as colonisalism, slavery or their aftermaths as they are lived out in the world today”. Mary Louise Pratt, ”Arts of the Contact Zone”, Profession 91, 1991, s 34.