Del 1: En simmares bekännelse

Scouten från Wapakoneta, Ohio, hade tagit flygcertifikat innan han tog körkort. Men nu verkade han av förklarliga anledningar lite nervös. Det är inte ofta någon får uppleva något för allra första gången. För mänskligheten. Ett steg till och han står på marken. Året är 1969 och Neil Armstrongs stövlar är bländande vita mot det sotiga mångruset. Nitton minuter in i det två och en halv timme långa besöket får han sällskap av kollegan Edwin ”Buzz” Aldrin. Båda är veteraner från Koreakriget. Den här gången finns det ingen direkt fiende. Astronauterna utför en lång rad experiment, noggrant förberedda. Aldrin provar under några minuter olika sätt att röra sig i en miljö med en tyngdkraft motsvarande en sjättedel av jordens. Han hoppar jämfota i den stora vita dräkten. Som ett påbyltat dagisbarn bland vatten pölar. En dans i viktlöshet. Det går inte att se några ansiktsuttryck bakom visiret, men det är inte svårt att föreställa sig ett leende.
Den koloniala simskolan finns publicerad som bok, utgiven av Glänta produktion.
Sexton år senare upplever en liten pojke i en västsvensk bruksort en liknande viktlöshet. En upprepning med andra ord. Och det handlar nu mer om sammanbiten överlevnad. Tyngdkraften släpper taget utan det efterföljande leendet. Men allt annat stämmer. Barn behöver inte åka ut i rymden för att förstå. Månlandningen hade visats på tv. En fot snett mot bassänggolvets kakel för att ta sats. Pojkkroppen flyter uppåt mot ytan för att sedan sakta sjunka igen. Armarna fäller ut sig som om en osynlig solfjäder placerats mellan dem. Det ska vara bröstsim. Det är inte bröstsim. Pojken fuskar.

Han försöker undvika publik. Det är bäst om ingen ser hans skutt. Det ska absolut inte förevigas som månlandningen. Bäst är om det förblir en privat historia, en sådan som en kan försöka glömma bort. Siminstruktörer patrullerar bassängkanten. De är beväpnade med väldiga aluminiumkrokar, överdrivna biskopsstavar, och vankar fram och tillbaka som stod de på ett borgkrön och tittade ner i vallgraven. Men så är det inte. I verkligheten. Ibland böjer de sig ner för att ge råd åt något barn som det inte går så bra för. Om någon börjar sprattla till och mister koncentrationen sänker de sina stavar. Pojken fokuserar på Buzz Aldrins skutt. Han sätter foten i botten när de vuxna tittar bort. När huvudet åker under vattenytan pressar han krampaktigt ihop ögonen. Han kan inte ens se undervattensdokumentärerna på tv, att titta under verkligt vatten är uteslutet. Bara tanken fyller honom med skräck.

Det är tjugofem meter till andra sidan. En evighet. Det känns som en atmosfär nästan utan luft. Blodet rusar genom kroppen. Men så till slut kommer han fram och klättrar upp för stegen. Det är överraskande att känna den tyngd som läggs över hans axlar. Han springer med trippande steg ut till omklädningsrummet, men är inte längre fjäderlätt. Det är fel att fuska. Han vet. Går det att säga att detta var en nödsituation? Rymden är lika skrämmande som fascinerande. Vattnet däremot ger nästan bara ångest, i alla fall under ytan. Hur han än försöker verkar det omöjligt att lära sig att simma. Han har gett upp. Ingen har märkt något. Han känner en tomhet. Som om han vore osynlig. Det är inte ens någon som säger åt honom att gå långsammare över det kalla kakelgolvet.
Under somrarna är de svenska tidningarna fyllda av gastkramande drunkningshistorier om de som ena stunden badat, bara för att ett ögonblick senare försvinna i en stum dödskamp.
Under somrarna är de svenska tidningarna fyllda av gastkramande drunkningshistorier om de som ena stunden badat, bara för att ett ögonblick senare försvinna i en stum dödskamp. Över hundra personers drömmar och uttrycksfulla ansikten raderas ut varje år i den nordiska naturens grumliga vatten. Ofta är de män och ofta är alkohol inblandat. Kvällsdopp som leder in i en evig natt. En annan stor grupp är barn. De lekande vid badplatsen blir plötsligt en mindre. Någon hamnar under ytan. Drunkning är den vanligaste dödsorsaken för små barn i Sverige. [1] Vuxna kvinnor är däremot markant underrepresenterade i statistiken. [2]

Olycksstatistiken tecknar en bild av olika samhällen och blottlägger fler skillnader än dem mellan könen. Drunkningsdöden är en fråga om klass och i slutändan om koloniala skiljelinjer. Varje år drunknar 450 000 personer i världen. Det är långt fler än Armstrong och Aldrins stupade kamrater i Koreakriget, och till och med 50 000 fler än de som dog stridande för USA:s stjärnbaner under nationens fyra år i det andra världskriget. 97 procent av de som dör av drunkning idag glider under ytan i vad Världshälsoorganisationen kallar låg- och medelinkomstländer. En afrikansk man löper mer än två gånger så stor risk att drunkna som en europeisk man, en afrikansk kvinna tre gånger så stor som en europeisk. På samma sätt är skillnaderna enorma mellan europeiska låg- och medelinkomsttagare respektive höginkomsttagare. [3]
Att fattigdom går hand i hand med risken för drunkning är också den svenska historien ett exempel på.
Att fattigdom går hand i hand med risken för drunkning är också den svenska historien ett exempel på. 1890 mötte 1 078 svenskar drunkningsdöden, antalet avlidna per 100 000 invånare var då större än för dagens afrikanska män (21,7 respektive 19,2), den grupp som idag ligger sämst till i den internationella statistiken. Sedan dess har kurvan pekat nedåt: 1940 drunknade 475, år 1990 drunknade 169. [4] Från historiskt låga tal under 2000-talets första årtionde har siffrorna ökat något, 137 människor försvann ner i djupet 2014 och av dem var nära nio av tio män. [5] Drunkning var 1898 den vanligaste orsaken till våldsam död i Sverige. [6] Anledningen till de höga talen var i huvudsak bristande simkunskap, vilket genom tiderna främst drabbat barn som har sämre förmåga att uppskatta risker än vuxna. Endast långsamt och genom ett stort folkbildnings arbete av föreningar som Svenska Livräddningssällskapet vändes trenden. 1899 kunde bara 12 procent av svenska skolungdomar simma, en siffra som 1913 hade stigit till drygt 22 procent. [7]

Den svenska läroplanens krav på simkunnighet förtydligades september 2007. Svenska elever måste nu i slutet av årskurs sex kunna simma 200 meter, varav 50 meter på rygg, men enligt en rapport från Skolverket från 2010 når 8,3 procent av eleverna inte upp till målen. [8] 2012 rapporterades det om dramatiska skillnader i simkunnighet inom Stockholms stad. På välbärgade Östermalm var 67 procent av barnen i andra klass till viss del simkunniga innan de kom till Idrottsförvaltningens simundervisning, i fattigare stadsdelar med större andel utomeuropeiskt födda barn, som Tensta, var motsvarande siffra fyra procent. [9]

Det folkpartistiska skolborgarrådet Lotta Edholm bemötte den uppdagade ojämlikheten med att ”Alla barn har olika förutsättningar. Många kommer från kulturer där simkunnighet inte betraktas som lika viktigt.” [10] ”Icke simkunniga barn med utländsk härkomst” har i Sverige liksom i stora delar av Europa dykt upp som en ny kategori när det gäller offren för drunkningsdöden. [11] Det diskuteras återkommande hur simkunnighet ”betraktas”, alltså simningens kulturella dimension. Mer sällan talar en om att Sverige sedan 1890 har genomgått en kulturellrevolution, från en drunknande till en simmande nation. Och något som i princip aldrig diskuteras är hur simning i stora delar av världen en gång i tiden ”betraktades” som viktig och att simkunskap var långt mer utbredd utanför Europa än inom kontinentens gränser.
Simning är mycket riktigt kultur, det finns inget ”naturligt” i olika sätt att hålla sig över ytan och förflytta sig genom vattnet. Simning är en teknik och som teknik har den uppfunnits, lärts ut, traderats, och som teknik har den också i många fall glömts bort.
Att tala om ”kulturer” riskerar att leda till statiska berättelser om ”folk”. Och i de fall då kulturers förändring över tid diskuteras är det för det mesta i termer av ”utveckling” eller ett implicit civilisatoriskt avancemang. Historien är dock långt mer komplicerad än så. Simning är mycket riktigt kultur, det finns inget ”naturligt” i olika sätt att hålla sig över ytan och förflytta sig genom vattnet. Simning är en teknik och som teknik har den uppfunnits, lärts ut, traderats, och som teknik har den också i många fall glömts bort. Den enkla skillnaden mellan natur och kultur är att kulturen kräver lärare som utbildar nya generationer. Det här är en bok om hur västvärlden förlorade sina simlärare under medeltiden och återfann dem i modern tid. Mer specifikt handlar det om den snabbaste och kanske mest raffinerade simtekniken, crawl, en teknik som västvärldens simmare lärde sig under förra sekelskiftet från en värld som hade hållit sitt simkunnande intakt; den värld de hade koloniserat.

Om hur den lille pojken i den värmländska bruksorten lärde sig simma finns det två historier. Barndomens vistelser nära vattnet var länge en återkommande pina. Han hade fuskat till sig ett simmärke för att slippa bada. Till stranden tog han med sig böcker istället, läste och fantiserade och blev till slut ett ”jag”.

Den första gången jag lärde mig simma kan inte beskrivas på något annat sätt än som en simmares urmyt. Det var, så klart, i det klassiska Medelhavet. I Odysseus och Leanders hav. Natten jag sprang igenom var varm och svart som bläck. Jag flög över kanten på den turkiska piren och föll i en evighet innan jag slog ner i det mjukt omfamnande vattnet. Jag sjönk förunderligt och länge innan allt vände och kroppen steg. Bara tanken på att göra något liknande hade tidigare fyllt mig med skräck. När jag väl kom upp till ytan upptäckte jag två saker: jag var inte rädd och jag kunde simma. Något fantastiskt hade inträffat.

Eller? Det är här grammatikens första person singular försvinner in i en bekant berättelse. En plötslig exponering och sedan en omvändelse. Historien har skrivits många gånger. Den är en produkt av den europeiska romantiken med dess epifanier och individuella segrar. Jag kan, mot min rationella slut ledningsförmåga, förleda mig själv att tro att jag lärde mig simma när grupptrycket på en skolresa löste upp mitt omdöme och jag sprang rakt ut i Medelhavet. Så var det givetvis inte. Simning är ingen reflex. Jag hade instruerats i simning i den kommunala simhallen innan mitt test. Dessutom hade jag sett människor simma. Att jag fuskade var ett utslag av rädsla snarare än en brist på färdigheter. Vattenskräcken behövde bara sättas ur spel för ett avgörande ögonblick.
Även om jag i princip var vuxen var jag fortfarande oförmögen att simma en simbassängslängd. Och förmodligen var det inte fler nattliga dopp som krävdes för att jag skulle utvecklas.
Jag kunde simma, men det var också allt. Ett något desperat och plaskande bröstsim under några minuter. Även om jag i princip var vuxen var jag fortfarande oförmögen att simma en simbassängslängd. Och förmodligen var det inte fler nattliga dopp som krävdes för att jag skulle utvecklas. Det saknades lärare.

Simning är en del av vad den franske antropologen Marcel Mauss i en klassisk föreläsning 1934 beskrev som les techniques du corps eller ”kroppsteknikerna”. De innefattar i princip alla våra rörelser. Hur vi går och hur vi står, hur vi sitter och äter och springer och älskar. Allt lär vi oss av lärare. Även Buzz Aldrins jämfotahopp var resultatet av ett slags undervisning. Inte på astronautskolan, men väl på dagis eller bland lekkamrater. Det är tack vare tekniska historier som vi kan genomskåda romantikerna och deras bagage av medfödda talanger, naturliga färdigheter och färdigbestämda öden. Simning i Europa är intimt förknippat med den romantiska rörelsen vilket har gjort att den historiska bakgrunden glömts bort. Syftet med en teknisk, anti-romantisk ansats är att komma ihåg på nytt, erinra sig det glömda.

Simning är en del av vad den franske antropologen Marcel Mauss (1872–1950) i en klassisk föreläsning 1934 beskrev som
Simning är en del av vad den franske antropologen Marcel Mauss (1872–1950) i en klassisk föreläsning 1934 beskrev som "les techniques du corps", kroppsteknikerna.

Men för att den tekniska historien ska förstås fullt ut måste även begreppet ”teknik” nagelfaras. Den kroppsliga teknik som Mauss talade om och den maskinella teknik eller teknologi som vi fascineras så av i informationssamhället kan förstås som en situation inom vilken en viss form endast innefattar ett givet innehåll, en funktion. I tekniken framstår enskilda sammanflätningar mellan form och innehåll således som uppenbara, rent av naturliga. Alla delar kommer samman i en enhet, som en kroppsrörelse eller en dator. Det blir till slut svårt att skilja form och innehåll från varandra, vilket kan göra det högst frustrerande att försöka förstå vad som egentligen sker när en teknik bemästras. Plötsligt trillar bitarna på plats. Vi kan cykla, eller simma, och funderar inte mer på det.

Västvärlden fick som sagt lära sig simma igen, i synnerhet när det gällde crawl. Det var en historisk process. Människor i Europa hade i stort sätt glömt bort hur en simmar i början av den moderna tiden, alltså från medeltidens slut till slutet av 1700- talet. Endast en teknik, bröstsimmet, levde kvar och spelade en viktig roll under simningens renässans i samband med romantiska kulturströmningars klassiska ideal och naturvurm i början av 1800-talet. Det vi kallar crawl verkar däremot ha försvunnit helt och hållet. Denna teknik ”importerades” från platser utanför väst i den koloniala världen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Väst gick i en kolonial simskola.
När tekniken framstår som monolitisk betyder det antingen att vi inte förstår den eller att vi har glömt bort att vi en gång lärt oss den.
Denna bild av simningens historia skulle kunna presenteras som en kroppsteknisk enhet, men den är inte komplett utan att vi för ett ögonblick håller beståndsdelarna (form och innehåll) separerade. På andra sidan det ”tekniska” finns medierna, såsom texten, där tekniken återberättas (medialiseras eller metaforiseras). I berättelsen blir det möjligt att separera form och innehåll. Berättelsen, vilken också kan vara en bild, är enda chansen vi har att lära oss en teknik och, kanske viktigare, att komma ihåg att vi har lärt oss den. När tekniken framstår som monolitisk betyder det antingen att vi inte förstår den eller att vi har glömt bort att vi en gång lärt oss den. Detta kan ha långtgående effekter. I fallet simning har det inneburit att importen av en utomeuropisk rörelse kunnat inlemmas i en västerländsk kultur till den grad att många idag tror att människor i väst av naturen är goda simmare. Inom andra områden i vår teknologiska verklighet kan det medföra att vi ger bort en enorm makt till de få som tillverkar och tillhandahåller teknologi och teknologiska system. Något som för närvarande håller på att hända i vårt högteknologiska samhälle. Endast ett fåtal kontrollerar och förstår de apparater och strukturer som blivit livsviktiga för samhället i stort.

Medierna spelade en stor roll när jag för andra gången, och denna gång på riktigt, lärde mig simma. Jag befann mig i La Paz, Bolivia, och bodde av en slump nära en simhall. 3 600 meter över havet gör syrebristen att tyngdkraften känns dubbel. En enkel promenad är för en nyanländ ansträngande och att löpträna en utmaning. Den ena sidan av simhallen var av glas och byggnaden låg på en höjd alldeles invid kanten av den branta dal, ett veck i Anderna, som La Paz klättrar på sidorna av. Från den något nedsänkta vinkeln i vattnet gick det att genom fönstren se rätt över denna dals rymd. Blicken landade på höglandet nordost om staden och på Andernas cordillera, bergskedja, en evighetslång tandrad av sextusenmeterstoppar som sträckte sig mot himlen. I ena riktningen hade jag således nöjet att, om jag simmade bröstsim, sjunka ner i vattnet i simtaget för att sedan komma upp ur det blå och skåda detta. Ofta låg ett lager nysnö över topparna, som om någon försiktigt pudrat florsocker över dem.

Simhallen som jag försökte lära mig simma i användes också av värnpliktiga sjömän från den angränsande militärförläggningen. Flottan saknade bassäng och fick nyttja den kommunala. Då Bolivia förlorat sina stränder under Stillahavskriget mot Chile, som tog slut 1883, saknade militärerna även hav. Tusentals värnpliktiga förbereds varje år för livet på icke-existerande skepp på ett hav de inte har tillgång till, än. De ska behärska tekniker, likt simning, som en dag ska fylla ett syfte. Det finns något vackert i tanken att en nation undervisar sina med borgare i något som förblivit en dröm.
Snart blev det lika intressant att förstå hur teknikerna uppstått och förmedlats av olika lärare runt om i världen som att lära sig dem.
De värnpliktiga bolivianska unga männen hade till skillnad från mig en instruktör. Jag började istället studera instruktionsvideor upplagda på Youtube inför varje träningspass. Vad som mötte mig var en fascinerande medialisering av teknik. I de mer professionella filmerna användes undervattensbilder och slow motion. Mina nya lärares kunskaper verkade outtömliga. Efter att någorlunda lyckats bemästra en stadigare version av mitt tidigare plaskande bröstsim var det dags för crawl. Det tog inte lång tid att upptäcka ett antal hybridtekniker mellan bröstsim och crawl. Snart blev det lika intressant att förstå hur teknikerna uppstått och förmedlats av olika lärare runt om i världen som att lära sig dem.

Vi, och med detta vi menar jag ett mänskligt kollektiv som innefattar bolivianer såväl som svenskar, har ofta fått lära oss att väst stått för merparten av världens tekniska utveckling. Från grekernas politiska institutioner till vävstolarna i Lyon och Manchester och Apple-datorerna i Kalifornien. Resten av världen har fått anpassa sig och försöka springa ikapp. Verkligheten är givetvis långt mer komplicerad. Tekniken crawl kan framstå som till synes oviktig i sammanhanget, samtidigt är den djupt emblematisk. Historien om hur väst lärde sig simma i den koloniala världen är en illustration av en typ av processer som sällan diskuteras och än mindre studeras. Glömskan har varit, och är, kolonialismens redskap. En ny, postkolonial historia kräver att hågkomsten spelar en mer aktiv roll, och detta i en vidare mening än att minnas de fruktansvärda brott som har skett, och sker, under kolonialismens härjningar.

Idén om naturligheten är ofta glömskans bästa anförvant. En del av det västerländska tankegodset har gått ut på att vita människor av naturen är överlägsna grupper som rent fysiskt inte ser ut som västerlänningar och som lever i andra kulturer. Denna förmenta överlägsenhet menar många till exempel har visat sig i vita människors förmåga att tänka rationellt och behärska vissa kroppstekniker, såsom simning. Försvaret för dylika argument har ofta varit att andra grupper är naturligt bra på andra saker.

Naturligheten är ett försåtligt argument som klär sig i vetenskapliga dräkter trots att det har mycket lite med vetenskap att göra. Det finns försvinnande lite som är naturligt på en allmänmänsklig nivå. De fysiologiskt största skillnaderna i hur vi ser ut återfinns mellan könen och dessa skillnader är desamma inom alla folkgrupper. När det gäller våra uttryck är det bara reflexerna som på något sätt kan beskrivas som naturliga, även om dessa utvecklats evolutionärt över tid. Men det är ungefär lika svårt att bygga kulturer ur reflexer som det är att lära sig simma genom att hoppa ner i vattnet utan förkunskaper. Människan är en teknisk varelse och har varit så sedan långt innan vi uppfann det vi i vardagligt tal kallar teknik. Mänsklighet är i själva verket en process, ett människoblivande som karakteriseras av en förmåga att behålla tekniska kunskaper över generationer. Även djur, främst andra primater, kan bli en del av en liknande process av att bli mer och mer människolika när de övar upp samma förmåga. Detta ”behållande” av kunskaper sker genom ett konstant återutlärande som i sin tur endast är möjligt genom medier; kroppsspråk, sägner, sånger, nedtecknade berättelser, ljudinspelningar och rörliga bilder.
När det gäller simning har den romantiska rörelsen varit avgörande för att förmedla idén om denna sysselsättning som naturlig, ett sätt att ta avstånd från det mekaniska samhället.
Tilltron till naturligheten har varit så stark i väst att den också iklätt sig en irrationell dräkt. När det gäller simning har den romantiska rörelsen varit avgörande för att förmedla idén om denna sysselsättning som naturlig, ett sätt att ta avstånd från det mekaniska samhället. När européer i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet sökte sig till stränder och vatten var det med en önskan om att återförenas med naturen. De stora poetiska hjältarna, som Lord Byron och Johann Wolfgang von Goethe, spred en bild över den europiska kontinenten av att simningen utgjorde det perfekta famntaget kring elementen. I simningen observerade inte bara kroppen naturen utan gick i handgriplig samexistens med den. De djupa vattnen var också ytterst en symbol för naturvärldens sublima, gränslösa utsträckning. Simmaren blev en hjälte och på hjältens sätt frånskild den alldagliga och mänskliga världen som utgjordes av förutsägbar och maskinell fulhet. Även om romantikerna med inspiration från Jean-Jacques Rousseau ofta propagerade för (en exotisk skönmålning av) den ”primitiva” människan, var det ytterst få som på allvar trodde att icke-européer hade de gracer som krävdes för att bli simmande hjältar.

De romantiska simmarna har sin uppenbara plats i simningens kulturhistoria, men det är ett misstag att låta sig förföras av deras etnocentriska natursvärmeri. Även i deras tappning blir ”naturligheten” till en barriär snarare än ett hjälpmedel för att förstå historien. Vi har romantikerna att tacka för mycket, men som uttolkare av teknik och medier är de tämligen värdelösa. Att deras idéer fortfarande har så stor kraft är lika förbryllande som problematiskt. En del av anledningen står att finna i kolonialismen. Genom romantiken kunde väst hävda att även dess naturdyrkan och spiritualitet yttrade sig på sätt som var överlägsna andra kulturer. Under 1800-talet påbörjades en typ av argumentation som lever kvar än idag: ”naturfolken” har vid det här laget anpassat sig så mycket till väst att de degenererat. Detta gjorde, och gör, det möjligt för vita män och kvinnor att leka ”infödingar” på en nivå som bättre lever upp till den fantasi rörande infödingen som skapats.
En av de tekniker som fascinerade Mauss var just crawl, som då, runt mitten på 1930- talet, hade blivit den mest populära simstilen i Frankrike.
I denna berättelse om simning har den redan nämnde franske antropologen Marcel Mauss och hans slutsatser om det tekniska i människans kultur en viktig roll. En av de tekniker som fascinerade Mauss var just crawl, som då, runt mitten på 1930- talet, hade blivit den mest populära simstilen i Frankrike. Hans begreppsliggörande av kroppstekniker kan med fördel kombineras med en långt senare teori om hur den koloniala verkligheten såg, och ser, ut. Olika idébildningar som bygger på en kritik mot det västerländska tolkningsföreträdet inom humaniora utvecklade under 1980- och 1990-talen modeller för att förstå kolonialismen bortom den binära uppdelningen mellan det kända och det okända som varit del av den koloniala maktutövningen. Språk- och litteraturforskaren Mary Louise Pratt från USA formulerade i början på 1990-talet teorier kring contact zones, ett begrepp för att beskriva de kontaktzoner där handgripliga koloniala möten skedde och där en ny fragmenterad och hybridiserad verklighet skapades för både kolonisatörer och koloniserade. [12] Mötena var, givetvis, ofta våldsamma och spelreglerna riggade till den västerländska partens fördel. Samtidigt skedde det i denna folkmordens tid ständiga förhandlingar om positioner och utbyten av idéer och tekniker. Nya blandkulturer skapades i mötet mellan människor, som i många fall inte ens valt eller önskat dessa möten. Dessa kontakt zoner existerar i allra högst grad fortfarande, eftersom koloniala mönster ännu dikterar vår värld och eftersom dagens samhällen (som vårt) är lika mångkulturella som de alltid varit. De existerar också på digitala plattformar, och innan dess återfanns de på biograferna. Det var dit dåtidens publik, likt Mauss, kunde gå för att beskåda utomeuropiska tekniker. Föreställningen om kontaktzoner låter oss förstå den miljö inom vilken tekniker medialiseras mot bakgrund av kolonialismen. Den bryter ner den binära bilden av ett väsensskilt väst som sprider sin kunskap och makt över världen och där andra människor helt enkelt anpassar sig. Fram träder en annan, och långt mer komplicerad, värld som har en historia som på alla sätt är global.

Fortsättning följer i nästa nummer.

NOTER:

Varför drunknar barn? En retrospektiv studie över barn som drunknat i Sverige 1998–2007, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, 2007.
376 kvinnor dog i drunkningsolyckor under perioden 1997 till 2011. Under motsvarande period drunknade 1778 män i olyckor. Johanna Gustavsson, Lena Olsson och Ragnar Andersson, Drunkning i Sverige 1997–2011, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, 2013.
M Peden, K McGee, G Sharma, The Injury Chart Book: A Graphical Overview of the Global Burden of Injuries, World Health Organization, 2002.
Siffor framtagna av Jan Schyllander, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, i e-post till författaren 3 september 2014.
”Antal omkomna till följd av drunkning under 2014”, Svenska Livräddningssällskapet, http://svenskalivraddningssallskapet.se/media/dokument/2014/drunkning-slutgiltig/drunkningsolyckor-2014.pdf (20 oktober 2015).
Sven R Holmberg (red), SLS 100 år, Svenska Livräddningssällskapet Jubileumsbok 1898–1998, 1998, s 14.
Ibid, s 15, 58.
Uppföljning av simkunnighet i årskurs 5, Skolverket, 2010, s 2. Fram till 2011 gällde målet för årskurs 5, det ändrades sedan till årskurs 6.
Procentsatserna avser sammansatt bröstsim. Ellinor Nilsson, Stockholms stads idrottsförvaltning, i e-post till författaren, 12 september 2014.
”Stora skillnader mellan Stockholms simskolor”, Dagens Nyheter, 20 juli 2012.
Varför drunknar barn?, 2007.
Med början i artikeln ”Arts of the Contact Zones” som publicerades 1991. I den gav Pratt den mest konkreta definitionen till hennes annars högst medvetet ambivalenta term då hon skrev om kontaktzoner som ”spaces where cultures meet, clash, and grapple with each other, often in contexts of highly asymmetrical relations of power, such as colonisalism, slavery or their aftermaths as they are lived out in the world today”. Mary Louise Pratt, ”Arts of the Contact Zone”, Profession 91, 1991, s 34.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Under Arbetarens vinjett ”Röster från rörelserna” kan olika sociala rörelser informera om sin verksamhet och öppna för diskussion om skeenden i samhället. Foto: Ta tillbaka framtiden, Johan Nilsson/ TT. Montage: Arbetaren

Därför ställer vi oss bakom ungdoms­strejken

Den 20 november anordnas en internationell ungdomsstrejk, International Youth Strike, i över 25 länder. Sverige är ett av dem. ”Kriserna som präglar vår samtid stannar inte vid landsgränser. Vi strejkar i solidaritet med de unga som i andra länder gått ut på gatan mot de orättvisor de utsätts för”, skriver representanter från Ta tillbaka framtiden.

Framtiden berövas oss alla av ett system som inte ser till människors behov utan endast till ett fåtals profiter. Med parollen ”fight for our future, not their wars” uppmanar student- och ungdomsorganisaioner över hela Europa till strejk fredagen den 20 november. I Umeå, Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund väntas walk outs och demonstrationer.

Ta tillbaka framtiden är bara en av många organisationer som ställt sig bakom Youth strike. Tillsammans med andra kräver vi fungerande skolor, sjukvård, välfärd och bostäder – inte mer krig eller fler vapen. Vi kräver klimaträttvisa och en rättvis omställning som inte lämnar någon bakom. Vi kräver internationell solidaritet och en värld där alla har makten att bestämma över sin framtid utan ockupation och koloniala övergrepp.

Kriserna som präglar vår samtid stannar inte vid landsgränser. Vi strejkar i solidaritet med de unga som i andra länder gått ut på gatan mot de orättvisor de utsätts för. Många av de som nu är ute på gatorna har precis upplevt en ofattbart varm sommar, och vet att det inte var den varmaste de kommer uppleva i sina liv.

En bättre framtid måste vara möjlig. Därför har vi ställt oss bakom den internationella ungdomsstrejken den 20 november. Gör det ni också!

Ta tillbaka framtiden

Demonstrationer i Sverige 20 november:

Umeå
16:00
Rådhustorget

Uppsala
12:00
Slottsbacken

Stockholm
15:00
Norra Bantorget

Göteborg
14:00 Walkout
14:30 Vasaplatsen

Lund
12:00
Stortorget

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Kollage: Bild på lokföraren Nino Mick, skärmdumpar från Järnvägssektioen om varsel och olaga avsked
Det var i onsdags förra veckan som fyra anställda vid SJ och SJ Götalandståg blev varslade. En av dem är lokföraren Nino Mick, som också skriver för Arbetaren. Foto: JiV av SAC, Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Varslet om avsked kom som total chock för de anställda

Tre tillsvidareanställda blev varslade om avsked, och en timanställd blev nekad fortsättning, i förra veckan vid SJ och SJ Götalandståg i Göteborg. De är alla med i den syndikalistiska Järnvägssektionen i Väst av SAC. Varslen ska ha skett efter en offentlig brevskrivningskampanj inför avtalsrörelsen.

Varslet meddelades den 11 november. De anställda kallades in på separata möten tillsammans sina fackliga ombud. Som enda anledning till avskeden angav SJ:s representanter händelser som ägde rum söndagen 1 november.

När Arbetaren pratar med en av de drabbade, den timanställda lokföraren Nino Mick som också är kulturskribent, berättar hen om vad som hände den dagen:

 – Vi hade en brevskrivningskampanj inför avtalsrörelsen där vi bad förbipasserande kollegor att formulera några rader om hur jobbet påverkar deras liv och vad som skulle kunnas göra för att göra jobbet bättre.

Breven skulle sedan skickas till vd:arna för SJ och SJ Götalandståg. Enligt Nino Mick förflöt workshoppen lugnt och trevligt med många bra samtal med kollegor i cirka en timme tills det dök upp en mellanchef som sa åt dem att avbryta allt och packa ihop. 

Sedan dök det upp ytterligare en chef.

Nino Mick berättar att det uppstod diskussioner mellan fackföreningsmedlemmarna och en av cheferna.

 – Från vår sida hävdade vi vår rätt att verka som fackförening enligt medbestämmandelagen. Medan mellanchefen hävdade att fackföreningen absolut inte fick vara i lokalen och dela ut information, säger Nino Mick.

Fackföreningen fortsatte att hävda sina rätt och fortsatte brevskrivningskampanjen.

Fick inga skriftliga varningar

Det är denna händelse som SJ anger som skäl för när de senare varslar om avsked.

Men ingen av de inblandade fick några skriftliga varningar efter händelsen och ingen av dem har heller några varningar från arbetsköparen sedan innan, enligt Nino Mick.

– Jag hade förberett mig på att det kanske skulle komma en skriftlig varning.

När de sedan blev varslade om avsked var det en total chock.

De tvingades lämna in sina passerkort och visades ut ur lokalerna.

Nu väntar fackliga överläggningar.

”Finns ingen rättvisa för den som kan köpa sig fri”

Varslen har föregåtts av flera konflikter mellan ledningen för SJ Götalandståg och den syndikalistiska Järnvägssektionen. I våras stämde Järnvägssektionen SJ Götalandståg för förhandlingsvägran och i en tidigare artikel i Arbetaren har facket anklagat SJ för att förhindra dem från att sprida facklig information.

Mycket talar för att facket kommer att stämma SJ Götalandståg för brott mot föreningsrätten enligt medbestämmandelagen och olaga avsked. Men en dom i Arbetsdomstolen kan i bästa fall bara konstatera att företaget gjort fel och utdöma skadestånd. Och vinner syndikalisterna kan företaget ändå köpa sig fria genom utköp av de anställda.

Samma dag som Nino Mick kom hem efter det sista mötet med SJ försökte hen berätta vad som skett för sina tonåriga bonusbarn.

 – Det är just det här med att försöka förklara rättvisa. Även om vi skulle vinna i arbetsdomstolen så får vi inte våra jobb tillbaka. Att den som har tillräckligt mycket pengar kan köpa sig fri från rättvisa.

För Nino Mick som var timanställd innebar varslet ett direkt avsked. Rent juridiskt innebär det att hen fick sin företrädesrätt till tillsvidareanställning nekad.

Nino Mick har jobbat inom järnvägen i nästan tio år. Först som tågvärd och sedan som lokförare med några perioder av uppehåll och tjänstledigt för att skriva.

För de tre tillsvidareanställda väntar nu en oviss period.

De är precis som Nino Mick avskurna från kommunikation med sina kollegor och de har inte rätt att vistas på arbetsplatsen. Nu väntar en facklig överläggning och om SJ inte ändrar sig så kvarstår varslet. Det kommer i så fall innebära att de tillsvidareanställda varken har rätt till uppsägningstid eller lön.

Järnvägsektionen i Väst meddelar på sin hemsida att de kommer ta fajten och att de hoppas att ”du vill fajtas med oss!”.

SJ hänvisar till ”beteende”

När Arbetaren frågar SJ om varslet svarar SJ:s presschef Niklas Ekström via mejl:

”Vi kan inte gå in på detaljer i pågående personalärenden. Det aktuella ärendet handlar inte om facklig tillhörighet, utan om ett beteende som vi bedömer inte är acceptabelt på vår arbetsplats. Alla medarbetare har rätt till en trygg arbetsmiljö, och som arbetsgivare har vi ett ansvar att agera.”

Men när Arbetaren ställer motfrågan vad det är för ”beteende” som SJ avser så upprepar Niklas Ekström bara svaret: ”Vi kan inte gå in på detaljer i pågående personalärenden.”

Järnvägssektionen uppger på sin hemsida att SJ vid varslen den 11 november ska ha sagt att det handlar om ett beteende under brevskrivningen den 1 november. Att det ska ha handlat om att syndikalisterna ”varit olydiga mot cheferna”, men att SJ:s representanter samtidigt inte velat berätta vad det är för uppmaningar syndikalisterna har brutit mot.

När Arbetaren frågar Nino Mick om vad ”beteendet” skulle kunna handla om, svarar hen:

– Ett ”beteende” som utgör laga grund för avsked skulle förstås vara något extremt hotfullt eller våldsamt som vi alla fyra skulle ha gjort. Men det vi faktiskt har gjort är att hålla en facklig brevskrivning på arbetsplatsen och inte gå när chefen sa åt oss att gå. Menar presschefen att vi har betett oss hotfullt? Inget hotfullt hände, och det vet alla som var där. Vi har inget emot att SJ går in på detaljer i våra personalärenden, tvärtom är det välkommet att de talar ur skägget om vad vi står anklagade för.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Det råder missförhållande på många av de gårdar som använder sig av utländska praktikanter. Foto: Anna Hållams /TT, Vendela Engström.

Vad ska jag säga till Migrations­verkets utredare?

Migrationsverket vill förstå hur utländska praktikanter utnyttjas i det svenska jordbruket. När både arbetsmarknadens parter och myndigheter misslyckas med att stoppa exploateringen krävs mer än enstaka ingripanden, skriver SAC:s migrantorganisatör Pelle Sunvisson.

Jag har blivit inbjuden till ett möte med Migrationsverket. De vill veta vad vi inom SAC och Solidariska lantarbetare vet om hur utländska praktikanter utnyttjas i det svenska jordbruket. Det är en kunskap som fler än svenska myndigheter bör ha tillgång till.

Uppläggen för exploatering ser olika ut, men det handlar om uteblivna ersättningar för övertid, obekväm arbetstid och semester, om oskäliga avdrag på lönen, avsaknad av utbildningsmoment och handledare och brott mot arbetstidslagen. Men också om omfattande brister i såväl boende- som arbetsmiljön, om gårdar som drivs nästan uteslutande av praktikanter, och ibland också om hot och övervakning.

För de enskilda praktikanterna handlar det om en ekonomisk förlust som kan räknas i sexsiffriga belopp, och om förluster i hälsa som är svårare att kvantifiera. Om begynnande förslitningsskador, stresskador och utbrändhet, kraftig viktnedgång och hjärtklappning. Om ångest och sömnförlust och om fysiska skador i olyckor som hade gått att förebygga.

Systemet missbrukas av många

Varje år beviljas några hundra uppehållstillstånd för praktikanter inom två olika program: JUF (Jordbrukare-Ungdomens Förbund) och Bixter. Och sammanlagt har 148 svenska lantbruk använt sig av systemet under de senaste sex åren. På tio av dem kan vi säga säkert att systemet har missbrukats på något eller alla de sätt som beskrivs ovan. (Sedan det här skrevs har det framkommit att systemet har missbrukats på ytterligare fem gårdar.)

Att det är missförhållanden hos sju procent av gårdarna låter kanske inte så farligt. Men det är inte främst mot det totala antalet gårdar jämförelsen ska göras. De tio gårdarna ska i stället ställas mot de två gårdar där vi kan vara hyfsat säkra på att systemet inte har missbrukats utanför lagens ramar.

Orsaken till att vi inte vet mer ligger hos arbetsköparna. Vem som har tillträde till en arbetsplats är strikt reglerat. Utan vare sig 
kollektivavtal eller medlemmar på en gård saknar vi grund för att gå in. Däremot borde det i teorin vara en enkel uppgift att söka upp praktikanterna i deras hem för att prata villkor och rättigheter. I praktiken är det nästintill omöjligt.

Praktikanterna får sitt boende anordnat av gårdarna. Boendet kan vara en barack inklämd mellan djurstallen eller ett rum i en villa flera kilometer från arbetsplatsen. Trots att gårdsägarna inte har någon rätt att begränsa sina hyresgästerna rätt till besök sker det gång på gång. Under en serie gårdsbesök nyligen möttes vi av polis och godsägarbeskedet att ”mina arbetare vill inte prata med er”.

Det krävs en maktanalys

Det finns förstås också annat som ekar statarsystem. De fasta och årslånga avtalen, att en del av lönen ges i form av boende och mat (på en gård rättfärdigade bonden de låga lönerna med att arbetarna fick dricka hur mycket mjölk de ville och äta av de kor som måste nödslaktas), det hårda arbetet och de dåliga boendena. Men till skillnad från i statarlängorna finns på dagens gårdar inga barn och bland praktikanterna inte heller några fruar eller äkta män. Det är ett uttryckligt krav att deltagare i JUF:s program varken har barn eller fasta förhållanden.

Liksom statarsamhället har också praktikantsystemet sina historiska rötter. Det var en gång tänkt att ge unga människor en möjlighet att skaffa sig värdefulla erfarenheter samtidigt som de upplever nya kulturer. Och så länge som praktikanterna kom från Norge, Danmark och Tyskland fungerade det säkert. Men precis som i andra frågor kopplade till migrantarbetare måste man förmå att göra en enkel maktanalys.

När praktikanterna kommer från Uganda, Filippinerna och Uzbekistan är det något annat än när de kommer från grannländerna. Skillnaden är inte främst en skillnad i kultur eller kunskap. Den avgörande skillnaden är de ekonomiska och migrationsrättsliga villkoren. Alla arbetsköpare har ett avgörande inflytande över sina anställdas arbetstid och inkomst. Arbetsköparna i praktikantsystemen har förutom det dessutom närmast total makt över de anställdas boende, fritid, rätt till information och möjlighet att få stanna i Sverige. För att en sån anställning inte ska övergå i exploatering krävs en exceptionell principfasthet. Och det är bara att konstatera att de allra flesta bönder inte är exceptionella.

Parterna förmår inte reglera systemet

Det går också att konstatera en rad andra saker:

• Även när alla regler efterföljs fungerar praktikantsystemet diskriminerande. Det gällande kollektivavtalet för svenska praktikanter ger en betydligt högre ingångslön och skarpare steg för lönehöjning. Det handlar om en lönedumpning i storleksordningen 30-40 procent för en praktik på ett år.

• JUF och Bixter kan inte tillåtas att själva administrera systemet. Vi ser hur praktikanter utan att få gehör gång på gång framför klagomål till sina respektive organisationer. JUF har varit ute på gårdar och i växthus där praktikanter månad efter månad arbetar över 300 timmar, där besprutning sker utan skyddsutrustning och där varken övertidsersättning eller OB betalas. Ändå har de inte upptäckt några missförhållanden. Korruption eller inkompetens blir mot den bakgrunden snarast en semantisk fråga.

• Parterna förmår uppenbarligen inte att själva reglera systemet. Gröna arbetsgivare tycks inte intresserade av att göra det och det 
kollektivavtalsbärande facket är bakbundet av sina egna beslut. När praktikanterna till slut vågar berätta om missförhållandenasätter interna regler för karens och retroaktiv reglering stopp. Att LO centralt gått med på att inte kräva in löneskulder äldre än två år blir i sammanhanget en gåva direkt till fuskarna.

• Inte heller staten förmår att reglera systemet. Det handlar såväl om hinder inbyggda i den svenska modellen som om resursbrist. Vi har exempel på gårdar där det har genomförts myndighetsgemensamma razzior, men där missförhållandena sen fortsatt som om inget hänt.

• En fackförening med några tusen medlemmar och en småbarnspappa som nyss blivit vald till migrantorganisatör utgör det största hotet mot den systematiska exploateringen. Det säger förstås något om potentialen i syndikalistisk organisering, men mest är det ett bevis på de enorma bristerna hos de institutioner som är tänkta att utgöra skyddsnät.

Inför ettårigt moratorium

Rekommendationen till Migrationsverket är därför att införa ett ettårigt moratorium på beslut om uppehållstillstånd för deltagande i praktik. På ett år borde inblandade parter kunna ge svar på hur de anser att exploatering ska förebyggas i framtiden och hur tidigare praktikanter ska kompenseras.

För gårdar som under tiden saknar arbetskraft finns alltid möjligheten att bjuda in tidigare praktikanter – jag har en mycket lång kontaktlista – att arbeta till vanliga löner och som vanliga anställda. LRF har genom ett intensivt lobbande redan fått igenom ett undantag i det annars höjda lönekravet för arbetstillstånd. Tänk om de hade använt samma kraft för att säkra schysta arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

”Vi hoppas du vill fajtas med oss” skriver Järnvägssektionen i Väst av SAC. Foto: Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Fyra fackligt aktiva syndikalister varslade om avsked

Fyra fackligt aktiva syndikalister blev under onsdagen varslade om avsked av SJ Götalandståg. Olaga avsked och föreningsrättskränkning, skriver facket om agerandet.

Det var under onsdagen som fyra fackligt aktiva syndikalister i Göteborg blev varslade om avsked av SJ Götalandståg.

Varslen ska ha skett i samband med att facket delade ut information om avtalsrörelsen i SJ:s lokaler och att fackföreningsmedlemmarna inte slutade när ledningen sa åt dem att sluta, skriver facket.

Fackföreningen Järnvägssektionen i Väst av SAC kallar agerandet olaga avsked och föreningsrättskränkning.

Arbetaren söker SJ Götalandståg AB.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
En historisk ägarkoncentration av medier sker i Sverige – samtidigt som det varnas för just det i hela Europa, skriver Amalthea Frantz, chefredaktör på tidningen Arbetaren. Foto: Johan Apel Röstlund, Christine Olsson / TT. Skärmdump: tidningen Journalisten, Skärmdump: Facebook

Amalthea Frantz:
Statliga mediestödet går till släkten Bonnier

Den politiska styrningen av medier ökar i Europa – samtidigt som medieägarna bli färre. I Sverige belönar man storägarna med statliga stöd. Bonniers delade nyligen ut en halv miljard till sina ägare. Och de stora medierna är påfallande ointresserade av att debattera situationen. 

Små, fristående nyhetstidningar har de senaste åren nekats mediestöd. Flera slogs ut ganska direkt: främst mindre tidningar med vänster- eller miljöprofil, men också ett par kristna och liberala.

Tidningen Arbetaren klarar sig just nu, även om vi redan har tvingats skära ner på antalet anställda. Men snart hotas även vår verksamhet på allvar.

Egentligen skulle jag vilja att tidningar som vår stolt kunde tacka nej till statligt stöd. Men när man jämför med vart det statliga stödet – alltså våra skattepengar – går, så blir det snabbt absurt. 

Över en miljard i vinst

Låt några enorma siffror sjunka in: 

Förra året fick Bonniers dagstidningar drygt 270 miljoner kronor i statligt mediestöd. Det motsvarar cirka en tredjedel av det totala mediestödet. Räknar man även in Gota Media och Erna Media, som Bonnier är delägare i, så går ungefär hälften av mediestödet dit. 

Samtidigt gjorde Bonnier News (som är en del av Bonnier Group) rekordvinst: drygt en miljard kronor.

Därefter delade Bonnierskoncernen ut nära en halv miljard till sina cirka 100 delägare. Man håller det inom familjen. Av privatpersonerna ligger dessa i topp: 72-årige Pontus Bonnier kunde förgylla pensionen med nära 25 miljoner. Lillebror Åke Bonnier, som är biskop, fick drygt 23. Till holdingbolaget Albert Bonnier AB, som ägs av samma personer som Bonnier Group, gick strax över 93 miljoner. 

Det här är egentligen inga nyheter, siffrorna har varit kända länge. Men den stora debatten uteblir. 

Ägarkoncentration, pengar och politik

Facktidningen Journalisten har just gjort en gedigen sammanställning om bland annat lokaljournalistiken, som det förändrade mediestödet skulle gynna, och om varför företag får dela ut så stora vinster och ändå ta emot statligt stöd.

Stöd till levande lokaljournalistik är viktigt. Men flera av Bonniers lokaltidningar går med överskott, och de riktigt stora vinsterna dras in av Dagens Nyheter och Dagens Industri, säger Jonas Ohlsson, föreståndare för medieinstitutet Nordicom vid Göteborgs universitet.

Både han och Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert tror att flera lokaltidningar hade lagts ner de senaste åren – om de inte hade köpts upp av Bonnierskoncernen. ”Från att nästan inte ha ägt några lokaltidningar alls äger man i dag halva lokaltidningssverige. En sådan koncentration av titlar till en enda ägare saknar motstycke i svensk historia”, säger Jonas Olhsson i artikeln.

Det var just det, ja. Ägarkoncentrationen. I slutänden är pengarna tätt sammanlänkade med politik. I Journalistens granskning står Jan Scherman, publicist och tidigare TV4-chef, för den kritiska rösten. Han påminner om hur han en gång blev uppmanad av medlem i familjen Bonnier, som då ägde TV4, att stoppa ett reportage om drottningens pappas nazistiska engagemang. Scherman sammanfattar: ”Jag tycker att det är både oroväckande och oerhört märkligt att vi i Sverige inte har en diskussion om medieägandet. Det räcker att titta ut över USA för att se vilka konsekvenser ett koncentrerat medieägande kan få.”

Vi kan titta närmare än USA för att hitta skräckexempel. EU har nyligen infört en så kallad mediefrihetsförordning – eftersom det behövs. 

Hög risk i samtliga EU-länder

I somras kom en ny viktig mätning av mediers mångfald och frihet. Vartenda EU-land löper hög risk för ägarkoncentration i mediebranschen. Ganska många känner nog till situationen i Ungern, där regeringen under Viktor Orbán i princip kontrollerade medierna mellan 2010 och 2026. Samtidigt ägs nästan alla privata medier av ett fåtal miljardärer i exempelvis Frankrike. Och i Italien minskar pressfriheten, bland annat med politiska så kallade munkavlelagar.

Rapporten slår också fast att politikers inflytande över medier ökar i EU. Just i Sverige bedöms denna risk vara låg, än så länge. Men risken för ägarkoncentration i Sverige är hög. Och sambandet mellan hög ägarkoncentration och ökad risk för politisk påverkan har varit tydlig i många länder.

Jan Scherman säger till Journalisten att han ”försökt föra den här diskussionen i decennier, men på något sätt avvisas den hela tiden. Man kommer med naiva motargument som att i Sverige har vi upplysta medieägare som inte lägger sig i eller att i Sverige har vi ett system som innebär att ägarmakten är åtskild från det publicistiska ansvaret.”

Här kan säkert finnas en del svensk naivitet. Blandad med självgodhet. Och förstås kallt beräknande – det går ju utmärkt att tala vackert om pressfrihet och samtidigt äga stora delar av pressen, plus få skattepengar.

De som har får mer

När annonsmarknaden tappat har europeiska medier blivit mer beroende av statliga annonser. Eller andra statliga stöd. Just statliga annonsintäkter måste nu börja redovisas öppet av medier i EU. Andra finansiärer kan fortfarande hållas hemliga. 

Vi på Arbetaren har inget att dölja. När övergångsstödet från Mediemyndigheten tar slut kommer våra pengar uteslutande från våra prenumeranter, medan vår ägare, fackföreningen SAC Syndikalisterna, skjuter till det de kan. Inga miljardärer vill sponsra våra perspektiv. Med små, krympande resurser gör vi allt vi kan för att lyfta röster som annars inte hörs. Rapportera om underbetalda eller arbetslösa, om utsatta och kämpande människor.

Samtidigt går Sveriges statliga mediestöd till dem som redan har.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fackföreningar och bostadsaktivister blockerar vägar under den stora generalstrejken i Spanien
I bland annat Pamplona blockeras vägar när fackföreningar och bostadsrättsaktivister gått samman i de gemensamma protesterna. Foto: Miguel Oses/TT

Miljontals ilskna spanjorer i historisk generalstrejk

Fabriker, butiker och kollektivtrafik. Stora delar av Spanien står i dag stilla när miljontals arbetare gått ut i en generalstrejk mot den omfattande bostadskrisen i landet.

Strejken, utlyst av bland annat syndikalistiska CGT och CNT, där de två dominerande fackförbunden UGT och CCOO snabbt anslöt sig, kommer efter en höst av omfattande protester i ett Spanien som kokar av ilska över den omfattande bostadskrisen. 

Frågan om kraftigt höjda hyror har dominerat den politiska dagordningen i landet den senaste tiden och har bland annat fått premiärminister Pedro Sánchez att utlysa nyval den 29 november.

Under onsdagsmorgonen stannade därför stora delar av landet när miljontals anställda lade ner sina arbeten under huvudparollen ”Löner, bostäder, priser”. 

På sina håll har vägblockader satts upp av strejkande som gått samman med bostadsaktivister. Enligt den amerikanska tv-kanalen ABC News har även strejkvakter drabbat samman med polis vid en gigantisk grossistmarknad i utkanten av Madrid.

Polis mötte demonstranter med tårgas på gatorna i Madrid under den omfattande strejken. Foto: Francisco Seco/TT

Enligt uppgifter från facken så deltar omkring 90 procent av arbetarna inom bilindustrin och den betydelsefulla hamnsektorn i landet. Även inom andra stora branscher rapporteras deltagandet vara högt och generalstrejken beskrivs som historisk och den mest omfattande på 14 år.

– Vi kommer inte att sluta förrän vi har förändrat landets bostadsmodell från grunden, så att bostäderna finns till för att bo i och inte bara för en minoritet, sade en talesperson för hyresgästförbundet i Madrid till Reuters när strejken inleddes vid midnatt.

Redan imorgon torsdag kommer den sittande vänsterregeringen med Pedro Sánchez i spetsen att försöka få igenom två bostadsdekret i parlamentet som tidigare röstats ned.

Nyval den 29 november

Samtidigt har partiet Sumar, som också ingår i koalitionsregeringen, gett de strejkande fullt stöd. 

– Vänstern behöver att landets arbetare mobiliserar sig. Rättigheter vinns först ute på gatorna och därefter i de politiska institutionerna, sade Sumars talesperson Verónica Martínez nyligen i ett uttalande.

Från högerhåll har dock facken kritiserats och anklagas bland annat för att ägna sig åt ”politiskt spel för att hjälpa regeringen att behålla makten” vid det kommande valet.

– Det här är ingen generalstrejk, det är en valstrejk, sade Partido Populars talesperson Miguel Tellado i tisdags.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Biildmontage: Till vänster i bilden skribenten Håkan Gustafsson, i bakgrunden två undersköterskor i en korridor
Håkan Gustafsson jobbar som arbetslivsredaktör och marknadsförare på Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Mika Kastner Johnsson. Montage: Arbetaren

Den som har hårdast jobb borde också ha kortast arbetsdag

”Högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd”, skriver Håkan Gustafsson, med anledning av den arbetstidsförkortning som just nu genomförs i Göteborgs stad.

640 undersköterskor och vårdbiträden i Göteborg kommer, med start hösten 2027, att få sex timmars arbetsdag under resten av mandatperioden.

Det beskrivs som den största arbetstidsförkortningen någonsin i en svensk kommun. Och det visar att högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd! I slutändan visar det också att sex timmars arbetsdag inte är alls är så dyrt som näringslivets dysterkvistar har hävdat.

Den kommunala reformen i Göteborg kommer nämligen att kosta 25 miljoner per år. Det kan låta mycket. Men utslaget på hela Göteborgs stads årsbudget på över 40 miljarder – är det egentligen ganska lite

Samtidigt driver det rödgröna styret i Göteborg också en politik för arbetstidsförkortning inom förskolan och inom socialtjänsten.

Reformerna borde egentligen vara större. De borde ha gällt all personal på golvet inom äldreomsorgen och inom förskolan.

7 av 10 inom äldreomsorgen vill byta jobb

Just äldreomsorgen, förskolan och socialtjänsten, tillsammans med skola och fritids, är några av de kommunala verksamheter där marginalerna är som minst och där arbetsrelaterad stress och ohälsa är som störst. 

Det är med andra ord några av den kommunala sektorns hårdaste yrken.

Det har lett till att många inte klarar att jobba heltid, eller ens kommer att kunna jobba kvar till pensionen. Enligt en rapport från Stockholms universitet vill nästan sju av tio anställda inom äldreomsorgen lämna sina jobb.

Och en rapport från Socialstyrelsen 2026 visar att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal, jämfört med alla yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Resultatet är hög personalomsättning och arbetskraftsbrist.

Men de dåliga arbetsvillkoren är inte bara farliga för undersköterskorna, vårdbiträdena, lärarna, barnskötarna och förskollärarna. De drabbar i förlängningen barn, äldre – och oss alla som har nära och kära med behov av omsorg.

Vem ska betala?

Näringslivets andra stora invändning mot kortare arbetstid brukar vara: vem ska ska betala?  Men faktum är att personalen på golvet inom den offentliga sektorn redan betalar – med sitt arbete, med sina kroppar och med sina låga löner.

En arbetstidsförkortning kostar så klart pengar. Men exemplet från Göteborg visar att det inte kostar så mycket som näringslivet vill göra gällande. Samtidigt innebär kortare arbetstid också mer återhämtning – och därmed lägre kostnader för sjukfrånvaro.

Socialtjänst samt omsorg om barn och äldre är gemensamma behov. Därför måste kostnaderna för sänkt arbetstid hämtas ur det gemensamma.

Att personal bryts ner och ständigt byts ut är det största slöseriet – ett slöseri med människor och erfarenhet.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Students attend a protest against the government's release of next year's draft budget, in Paris, Tuesday, Sept. 29, 2026. Placards read:" No fascists here," "More funds for education, not for the military."
Demonstrerande studenter i Paris, den 29 september 2026. På ett av plakatet i mitten står ”Mer pengar till utbildning, inte till militären”. Foto: Teresa Suarez/TT

Frankrike: Storstrejk för ”rättvis fördelning av rikedom”

De franska studenterna går i bräschen för de landsomfattande protesterna, som har utvecklats från att handla om resursbrist i skolan till att rikta sig mot skenande priser och den förda politiken. Under torsdagen väntas nya protester då fackföreningsrörelsen kallat till storstrejk. 

Sedan mitten på september har hundratusentals fransmän gått ut på gator och torg för att visa sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna inleddes av gymnasiestudenter som har fått nog av lärarbrist, nedgångna skolbyggnader och överfulla klassrum. Snart anslöt sig även de gula västarna, fackföreningar och andra grupper till protesterna.

Till följd av det franska höstlovet har skolorna i landet varit stängda mellan den 17 oktober och 2 november. I måndags, när eleverna återvände, sattes återigen skolor i blockad. 

Fotografen Patrik Öberg, från Pråmfilm, är på plats för att dokumentera proteströrelsen för en kommande dokumentä, och berättar att det pågår blockader, protester och politiska evenemang ”överallt” i Paris.

– Det är en fantastisk stämning i staden, säger han.

Tvärfacklig storstrejk den 5 november

CGT:s generalsekreterare Sophie Binet i samband med en demonstration i Paris den 29 september 2026. Foto: Teresa Suarez/TT

Den 5 november manar den stora fackliga centralorganisationen CGT tillsammans med andra franska fack till en nationell storstrejk. Fackens krav handlar bland annat om löneökningar samt en annan stats- och socialförsäkringsbudget.

”Med tanke på de höga levnadskostnaderna, löner som står stilla, otrygga anställningar och försämringen av den offentliga servicen är det brådskande att kraven från arbetslivet blir hörda”, skriver CGT i ett pressmeddelande och tillägger:

”Högre löner och pensioner, resurser till den offentliga servicen, finansiering av det sociala trygghetssystemet – låt oss mobilisera den 5 november för att uppnå sociala framsteg!”

– När arbetarna stannar av, stannar landet av, ekonomin tvärstannar och det kommer tillåta att våra krav hörsammas, sade CGT:s generalsekreterare Sophie Binet enligt Aftonbladet i samband med att strejken annonserades.

Även den franska syndikalistiska fackföreningen CNT-SO uppmanar till en tvärfacklig strejk den 5 november med utgångspunkt från arbetsplatserna, för att ”få en bestående inverkan på ekonomin” med ”en rättvis fördelning av rikedom och arbete” som mål. 

I ett pressmeddelande skriver facket att ”vi måste ta tillfället i akt att skapa strukturer för självorganisering – såsom stormöten och strejkkommittéer – för att hålla rörelsen vid liv framöver”. 

Även syndikalistiska CNT-F uppmanar till strejk och samma dag planerar studenterna att inleda en ny våg av blockader. 

A person holds a French national flag during a protest against under-resourced schools in Paris, Thursday, Oct. 8, 2026.
Demonstration i Paris, oktober 2026. Foto: Aurelien Morissard/TT

Protesterna sprider sig i Europa

Men det är inte bara i Frankrike som studenterna har fått nog. Likande protester har under hösten blossat upp i bland annat Grekland, Spanien, Belgien, Italien, Albanien och Tyskland. I Serbien har studentrörelsen, som startade efter tågolyckan i Novi Sad, resulterat i att Aleksandar Vucic och hans nationalistiska parti SNS, som styrt landet i 12 år, förlorade makten i parlamentsvalet den 25 oktober. Valets vinnare blev ”Studentlistan”, ett parti sprunget ur studentrörelsen. 

Även fransmännen står inför en valrörelse. Landet ska hålla presidentval i två omgångar den 18 april och 2 maj. Nuvarande president Emmanuel Macron kommer inte kunna ställa upp i ytterligare ett presidentval enligt konstitutionen, då han har suttit två mandatperioder. 

Just nu leder högerextrema Marine Le Pen, med partiet Nationell samling (tidigare Front National) i opinionsundersökningarna. 

Förra året dömdes Le Pen, och åtta partikamrater, för att ha förskingrat drygt 32 miljoner kronor ur EU-kassan mellan åren 2004 till 2016, och i stället använt pengarna till sin nationella partikassa.

Domen överklagades och i somras dömdes hon i högsta instans till tre års fängelse, två av dessa villkorligt och ett under elektronisk övervakning. Trots detta får hon ställa upp i valet, konstaterade domstolen den 7 juli. 

Saint-Denis borgmästare Bally Bagayoko från vänsterpartiet La France Insoumise, LFI. Foto: Teresa Suarez/TT

På opinionsundersökningarnas andra plats hittar vi vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon från partiet La France insoumise, LFI ( på svenska: ”Det okuvliga Frankrike”). 

Medlemmar i LFI har deltagit i protesterna och ett videoklipp blev viralt när Bally Bagayoko, tillhörande LFI och borgmästare i Parisförorten Saint-Denis, ställer sig mellan studenter och kravallpolis för att skydda ungdomarna och dämpa spänningarna. Polisen valde då att använda tårgas.

Högerextrem konferens stoppades

I vissa fall har de franska protesterna kantats av skadegörelse och plundring, liksom våld från både demonstranter och polis. Det är något som utnyttjats av högerextrema grupperingar som i sin propaganda hävdar att upploppen är en effekt av invandringen. Exempelvis planerades en högerextrem konferens om ”återvandring” i Paris den 31 oktober. Franska myndigheterna valde att stoppa konferensen.

Den 23 oktober genomfördes en masskjutning i Trappes utanför Paris, ett dåd som av president Emmanuel Macron klassificeras som ett ”rasistiskt terrordåd” då gärningsmannen enligt honom ska ha riktat in sig på personer utifrån hudfärg. En 26-årig man dödades och fem personer skadades. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Publicerad Uppdaterad