Sommarföljetongen: Gudarna – del 4

DET FJÄRDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Halvklart till mulet. Frost på cykelsadeln. Min fitta var praktiskt taget blöt när jag äntrade skolan.

Hela natten hade jag lyssnat på jazz och läst på om misshandelsförhållanden, och mest fått upp sådant som: Rihanna och Chris Brown, Nigella med chokladsmet i ansiktet, plus olika parlörer i feminism.

Jag var bedrövad.

Enligt Stockholms tjejjour var Lillys liv en kvadrat. Nu hade hon bara ett hörn kvar av kvadraten att leva på.

”Grattis på internationella kvinnodagen!”

Mona sprang korridoren fram i bara strumplästen. Ett fång rosor gungade på armen.

”Jag är blomsterkvinnan”, wailade hon melodiskt och stack fram en blöt röd ros. Den rimmade illa med tendensen att lukta hundbajs i korridoren. Jag var öppen med min aversion.

”Ge den till någon annan.”

”Men jag kan bara ge till tjejer! Fattar du hur mycket taggar jag får i armarna av det här.” Mona såg på mig med den anklagande mördarblicken.

Jag blev tvingad till systersolidaritet.

Bakom ett hörn stod Amor och strödde en diskret doft av mansparfym. Jag skänkte honom rosen.

”Grattis på internationella kvinnodagen.”

Amor såg förvånat upp från sin telefon.

”Skoja.”

Det var komplicerat. Egentligen var mitt och Amors löfte att inte låtsas om varandra, alls. Temperaturen mellan oss fick aldrig lov att stiga. Vi skulle inte vispa upp våra känslor igen, till ett okontrollerat fluff. Det skulle vara som rinnande grädde.

”Vad vill du?” sa Amor.

”Jag är officiellt en kvinna i nöd.”

Jag viftade med Daniel Abdollahs telefon. Amor vände på den i min hand och såg initialerna D A glimma till i det kom­p­akta korridormörkret.

”Vad gör du med hans telefon?”

”Ett uppdrag.”

”Jag håller inte på med fiffel.”

”Jo, det gör du. Tränar rektorn på lösa grunder. Svartkontrakt. Fiffel på högsta nivå.”

Amor rynkade näsan. ”Okej?”

Jag tvingade in Amor i mörkret bakom två tunga lärarkappor. Vi kom så nära varandra då.

”Janne, vad gör du med Daniel Abdollahs telefon?”

Min kropp rörde vid Amors jacka. Den luktade lite får.

”Daniels telefon har gått sönder och nu vill han att jag ska lämna in den åt honom. Reparatören behöver hans kod.”

Amor föreställde sig händelseförloppet.

”Var är Danne själv?”

”Inte åtkomlig. Hjälp mig nu.”

Mitt pepprande av auktoritära manligheter fick Amor ur fattningen. Dessutom hade jag sexig röst.

”Vad har du under armen?” sa jag avledande.

Amor drog fram den tunna boken som raspade mig i magen.

”B-r-u-n-o K. Ö-i-j-e-r”, bokstaverade jag. ”Vem är det?”

”Om natten viskade Annabel Lee”, viskade Amor poetiskt. ”Nobelpristippad.”

”Okej, men du får ett ännu bättre pris om du hjälper mig att knäcka Daniel Abdollahs kod.”

Amor är kille och har sin intelligens byggd därefter. Han måste behärska all form av teknikalitet. Hur späd och blodfattig han än är. Amor tog motvilligt emot det dyrbara stöldgodset.

”Och läcker du till rektorn ska jag officiellt hänga dig. I pungen.”

Jag höll mitt knä väldigt nära hans skrev. Det bultade i hjärtat. Jag hörde Mona sjunga.

”Det där var officiellt ett dödshot”, sa Amor gulligt.

Hur mycket älskar jag inte Amor för hans vurm för kvinnlig dominans.
Det finns inga gränser för den här sortens genomskinliga terrorism. Jag dog av tanken på de fallna hjältarna Clara Zetkin och Rosa Luxemburg.
Utanför matten hängde Kevin runt med en ros mellan tänd­erna. Varje tjej som kom i tid till lektionen morrade han åt.

”Grrr.”

I handen balanserade han en energidryck av märket Euro Shopper. Embla skred fram i en stor onepiece genom korridoren, som vilken nallebjörn som helst. Allt jag tänkte på var den där kvadraten som åt upp Lillys liv. Jag gled motvilligt ner på golvet så att ryggen skrapade mot väggens tegelstenar.

Kevin kröp fram på alla fyra.

”Göm dig, Janne”, väste han. ”Danne har paranoia som en pitbullterrier. Han letar efter dig.”

Jag flög upp, redo att göra scouthälsningen.

Kevin flinade som en gris.

”Vad håller du och Danne på med?”

”Förmodligen bara om jobbet igår”, sa jag stressat. ”Jag stack för tidigt.”

”Jobbet?”

”Jag är hans anställda.”

Kevin gjorde kuken-i-fittan-tecknet, som verkade betyda att allt var cool.

Inget var cool.

Jag duckade som en efterlyst och slank in på Bitas lektion. Samhällskunskap. Läraren Bengt i sitt esse, gestikulerade vilt med en grön penna i handen.

”Jag var ju med på sjuttiotalet, och ALLT var politiskt. Och i linje med det politiska på sjuttiotalet ville man ju även ha en kvinnodag. Välkommen in, Janne, varsågod och sitt.”

Bengt skrev på tavlan:

FN

”FN beslutade på internationella kvinnokonferensen i Mexi­ko 1975 att kvinnornas frigörelse genom seklet skulle uppmärksammas ordentligt. Kvinnorna hade ju under seklets första hälft fört en rad olika kamper på kvinnonivå. Nu ville man ge det här politisk bekräftelse.”

Bengt skrev på tavlan:

Internationella kvinnokonferensen i Mexiko 1975

”Mejico”, sa någon med spanskt uttal.

”Kommer det på provet?” sa Mona.

”Ovisst. Men räkna med det”, resonerade Bengt. ”Nuför­tiden uppmärksammar vi kvinnodagen ungefär som vi firar alla hjärtans dag, eller hur?”, sa han oemotsagd.

Detta var sanningen.

Om inte Bita funnits.

Om inte Bita funnits, då hade det varit sanningen.

Jag kände att jag behövde en öl.

Bita sa:

”Nu håller vi käften med dravlet, Ralf. Jag menar Bengt. Vad är det du försöker mörka för oss?”

Bita reste sig och for genom klassrummet, drog Bengts penna ur handen och suddade bort den gröna texten på tavlan.

Bengt fick sätta sig på katedern.

Om någon blickat in i min kropp hade den sett ett hav av stjärnor i vackra, hittills oupptäckta formationer.

”Så här är det. Internationella kvinnodagen uppfanns av kommunisten Clara Zetkin redan nittonhundraTIO. Hon och Rosa Luxemburg, aktivist och anarkist, kämpade för kvinnors rösträtt och andra rättig­heter som vi nu tar för givet.”

”Det heter PRIVILEGIER”, avbröt Calle. Han var iklädd en blå träningsoverall med sportklubbens logga och ”Carl Karlsson” i vita bokstäver tryckt på ryggen.

”Håll klaffen”, röt Bita.

”Det heter KÄFTEN”, skrek Calle provocerat.

Då sprack byggstenarna i Bitas tålamod.

”HÅLL KÄFTEN DÅ DIN JÄVLA TIERP-TÖNT!” skrek hon från botten av sin mänsklighet.

Bengt grep in.

”Nu tycker jag att vi inte måste bli så här”, sa han lamt. ”Det finns faktiskt folk här som vill lära sig om internationella kvinnodagen.”

”Men du lär ut fel!”

”Bita”, sa Bengt vädjande. ”Vi lever i ett informationssamhälle. Vi har tillgång till ett enormt flöde av informationskällor. Då gäller det för oss att sovra. Sortera. Och där kommer vi lärare in i bilden.”

Han vände sig till hela klassen.

”Idag gnälls det ju på svenska skolan. Och där skulle jag vilja slå ett slag för lärarrollen. Ni måste lita på oss lärare. Det är vi som har kunskapen. Inte ni.”

Bengt norpade tillbaka pennan ur Bitas hand. Han skrev:

FN:s internationella kvinnokonferens i Mexiko 1975

”Nu håller vi oss till FN”, sa Bengt.

Jag såg att Bita grät bakom håret. Calle njöt av att finnas till. Det finns inga gränser för den här sortens genomskinliga terrorism. Jag dog av tanken på de fallna hjältarna Clara Zetkin och Rosa Luxemburg.
Hon greppade tag i mina axlar. Jag kände mig som en tallrik pasta med pesto, det svenskaste som finns. Ett halvår fullt av mörker.
”Du sa inget”, sa Bita på rasten medan förra månaden februari kastade sina sista isvindar över oss. Det drog kallt ända in under behån.

”Hallå, du sa inget!”

Hon greppade tag i mina axlar. Jag kände mig som en tallrik pasta med pesto, det svenskaste som finns. Ett halvår fullt av mörker.

”Janne, varför försvarade du inte mig?” Min kropp jamsade med i hennes ryckningar.

”Du säger inget nu heller.”

”Lägg av”, sa jag trumpet.

Det svåra med Bita är att hon alltid kräver full sysselsättning när det kommer till kamp. Så fort det handlar om sommarjobb och praktikplatser är hon slapp som en mjukisbyxa.

”Det enda hållbara är handlingar, Janne. Det vet du.”

Hon snörvlade med näsan.

”Jag ska fan börja ha tårgas i väskan. Ifall Calle jiddrar med mig igen.”

”Eller Bengt”, sa jag.

Det bet inte på Bita.

”Jag vet att du håller med mig, Janne”, sa hon. ”Du satt säkert där och grät småtårar över hur himla bra jag var. Men vem fackin bryr sig? Du måste sluta vara så feg och försiktig.”

Bita sparkade i en driva snö.

”Annars kommer du bli som Gun Hellman som tycker det räcker med att skänka pengar till Rädda Barnen.”

Eller som pappa, tänkte jag när jag fick syn på hans krängningar genom skolgårdslandskapet. Han höjde handen till en passiv hälsning för att slippa se åt oss. Pappas höfter är breda, som en kvinnas.

Mamma. Var fanns hon när jag som bäst behövde henne? I en man från Avestas armar. En egenföretagare. En fucking elektriker. Jag fick till en akut spyhulkning och täckte över käken med kupad hand.

Bita räckte mig läppstiftet.

”Sätt på dig det här ikväll”, sa hon neutralt. ”Och fuck jämställdhet.”

Klockan åtta var det åttonde mars-fest i matsalen.

Jag sa inget om att Daniel Abdollah var ute efter mig och att jag strax måste dra hem och gå under jorden i ett skyddsrum. Någon kamp skulle jag väl bli tvungen att ta själv.
Folk gick i lämmeltåg bort från sista lektionen i aulan, en gemensam föreläsning om jämställdhet.
”Janne?”

Amors huvud kikade fram från skolväggens bruna tegelstenar. Jag hade honom i blickfånget mellan benen när jag låste upp cykeln.

”Jag har slutfört mitt uppdrag.”

När jag sträckte fram handen för att ta emot telefonen drog han den åt sig.

”Vad får jag för det?”

Jag släpade en prasslig plastpåse över sadeln. Folk gick i lämmeltåg bort från sista lektionen i aulan, en gemensam föreläsning om jämställdhet.

Det var ingen som såg oss.

”Kanske en kyss?”

Amors Bruno K. Öijer-bok låg hårt hoprullad i den stora kavajfickan. Jag drog honom till mig. Amor hade läpparna mjukt öppna, lena som innanmätet på ett blåbär en sommar­dag i skogen med pappa.

De var lite för öppna. Vi drog runt tungorna tre gånger.

Sedan fick det vara nog.

”Hur var feministföreläsningen?” frågade jag.

”Så sjukt bra.”

Amors lockiga hår krullade sig ut ur mössan. Han log.

”Vi gör om det nån gång. Säg till om du behöver hjälp med vad som helst.”

”Tack, Amor.”

När han cyklade iväg på enhjulingen kände jag mig helt tom.
Jag tänkte på Amnestyskylten som hängde i skyltfönstret inne i Upp­sala: Vet du varför flickor och kvinnor inte har rätt till sina egna kroppar?
6666. Easy does it. Förmodligen hade jag nu även Daniel Abdollahs bankomatkod. Jag låg på mage i sängen. Andningen var ett helvete. Som om syret inte riktigt räckte till. Plötsligt visste jag hur det är att vara kriminell. Det pirrade i fittan. En högspänningsledning mellan benen. Varför blir man kåt när man gör något förbjudet? Det här var högst förbjudet. Det här var att stjäla telefoner och smyg­titta när ens kompis har sex.

Jag tänkte på mina och Amors knullerfarenheter. Inte så lyckat. Inte så raffinerat. Som det här: Lilly på sängen i svart spetsbehå medan Daniel Abdollah sög, slickade, huvudet nergrävt mellan benen, hans kåtlockiga burr mellan hennes lår.

”Visst är det skönt?” väste han.

Lilly gav ifrån sig ett ljust, stötigt ljud till svar. Hon jamade. ”Ja, ja!”

Är det så man har sex?

På skärmen trevade Daniels hand efter något som låg bredvid Lillys utslagna ben på sängen.

Dildon. The master-fucking-dildo.

Åh gud, den var enorm.

Jag tänkte skamset på Amors lilla snopp. Något växte i magen, en mix av vämjelse, pirr och skam. Jag tryckte mina höfter i madrassen. Nu skulle slakten av Lillys fitta börja. Daniel Abdollah höjde armen till ett tecken bakåt, åt kameran. Och kamerabilden fladdrade till. Herregud, det var någon som stod där, och filmade. Var det Kevin?

Blodet tjocknade i ådrorna. Jag tänkte på kvadraten. På Lillys kvadrat som hon var instoppad i. INPIPPAD i. Jag tänkte på Amnestyskylten som hängde i skyltfönstret inne i Upp­sala: Vet du varför flickor och kvinnor inte har rätt till sina egna kroppar?

Nej. Det vet jag inte.

Något brakade till. Daniel Abdollah stack in dildon i Lillys kropp. Fort, fort, den sjönk in och kom tillbaka. Försvann och kom igen. Jag tryckte huvudet i kudden. Läppstiftet smetades, kudden blev röd.

Jag trodde att jag visste vad ångestskrik var. Jag trodde att jag hade hört tonårens ångestskrik i skolan. De här skriken kom från en slaktad gris.

Jag knöt benen runt mitt eget underliv, sänkte panna, huvud, tinningar, tankar under flera kuddar, säkert hundra.
Klockan tre en fredagseftermiddag håller varje vettig människa i Tierp på att planera sitt fredagsmys. Den trötta hjärnan är insvept i plastfolie i den ringlande kön på ICA.
Det ringde på dörren. Kroppen flög upp som på reflex, jag släckte reptilsnabbt telefonen, bäddade in den bland de sista rena trosorna i garderoben.

I hallspegeln avtecknades detta djur som var jag. Rött läppstift i hela fejan. Som en hora.

Ryckningar i handtaget. Hur vilsen och utelåst pappa än var skulle han aldrig få för sig att rycka våldsamt i dörren. Somligt vet man om sina föräldrar. Det mesta vet man inte alls.

”Hallå!? Janne? Är du där?”

I postnedkastet blänkte Daniel Abdollahs röda jacka.

Jag låste försiktigt kedjan till säkerhetslåset. Nu låg jag riktigt illa till. Det var dödstyst i lägenheten. Jag såg på klockan i köket: den var tre. Klockan tre en fredagseftermiddag håller varje vettig människa i Tierp på att planera sitt fredagsmys. Den trötta hjärnan är insvept i plastfolie i den ringlande kön på ICA. Det enda som hjälper mot ångest är öl och socker. Om Daniel Abdollah mördade mig nu skulle ingen i hela Tierp höra.

”Vem är det?” harklade jag mig.

Jag kikade i titthålet. Den röda stora jackan rörde på sig.

”Du måste hjälpa mig, Janne. Jag behöver din hjälp.”

Han såg uppriktigt förkrossad ut.

”Vadå med?”

”Öppna.”

Min vardag bestod inte av maktfulla våldsidkare som visste min adress.

”Hur fick du veta var jag bor?”

”Lilly.”

Han måste skoja. Var hon så våldstraumatiserad att hon måste bussa sin pojkvän på mig, för att få lite terrorbalans?

”Jag kan tyvärr inte öppna”, sa jag beklämt. ”Min faster är på besök och hon är sjuk. Det är en smitta du inte vill ha.”

”Vadå för smitta?”

”Sjukhusvirus.”

Daniel Abdollah suckade ljudligt ute i trapphuset.

”Janne, min telefon har blivit snodd. Jag blev rånad på Royal igår. Bara du kan hjälpa mig.”

Klick.

Dörren gick upp som av sig själv.

”Du har nåt i ansiktet.” Daniel Abdollah rörde vid min kind.

”Jag vet, det är clownsmink.”

”Clownsmink?” Daniel tog av sig jackan. Ur fodralet steg en lukt av ångestfylld mansparfym.

”Ja, du vet, vattenfast. Jag brukar öva cirkus ibland med min kusin.”

Jag var praktiskt taget dödsdömd. Daniel As höjde på ena ögonbrynet.

”Och med Amor?”

”Och med Amor, verkligen.”

Räddad av manligheten.

”Hur går det med kartongerna?” fortsatte jag.

Han tog sig för pannan.

”Janne, du är mitt enda vittne. Såg du nåt avvikande? Såg inte den där småbarnsfamiljen jävligt fail ut? Fattiga jävlar.”

Jag sparkade undan pappas sprängfyllda sportbag i hallen.

”Inte direkt.”

”Har du ett rum?

”Där ligger faster.”

Daniel As klampade före mig in i lägenheten. Det var inte mycket att se. Vi har en dammig Klippan-soffa i vardagsrummet, den billigaste på Ikea, den har stått där sedan jag var fem. En gång i tiden var den denimfärgad. Nu är den grå. På sidan hängde en grön fleecefilt.

I fönstret var eftermiddagssolen på väg ner.

Daniel Abdollah sträckte ut sig i soffan. Två bananer putade upp ur en fruktskål. Min rumsdörr stod halvöppen. Därinne, i garderobstrasslet av trosor, låg Daniel Abdollahs telefon begraven. Det gick upp för mig att det kunde börja ringa i trosorna närsomhelst.

”Vill du ha en banan?”

”Nej, tack, jag äter inte giftbananer.”

Daniel Abdollah spände ögonen i mig.

”Janne, jag vill att du följer med mig till polisstationen. Vi ska anmäla.”

”Nu?”

”Inte nu. Det är fredag, kom igen. Du ska på fest. Men på måndag. På måndag. Deal?”

Daniel Abdollah reste sig ur soffan. Han tog mig i hand. Jag hade inget bra sätt att ursäkta att min hand var ovanligt svettig. Han svingade upp bananerna, gick in i köket och öppnade skåpet under diskhon där alla svenskar förvarar sina sopor, släppte ner giftbananerna i prasslet och gick.
Hans ögon lyste. Det såg ut som något som jag mindes. Rester av ett annat liv. Ikväll kanske någon skulle säga till honom att han var fin.
När pappa kom hem stod jag kvar i vardagsrummet i samma position. I hjärtat spelade ett helt manslag fotboll. Pappa hade en vit systemetkasse i varje hand.

”Nu är det bråttom. Borås väntar. Vi tjänar på det om vi åker bil. Roffe lovade köra upp och hämta mig. Och GLÖM inte att ha kul nu, gumman.”

Pappa satte igång att rafsa ner systemetkassarna i den redan sprängfyllda sportbagen. Ett våldsamt klirr. Han öppnade hallgarderoben, drog fram en svart ryggsäck och pulade ner dem där.

”Passar perfekt. Jag lovade gå till systemet i gengäld.”

Hans ögon lyste. Det såg ut som något som jag mindes. Rester av ett annat liv. Ikväll kanske någon skulle säga till honom att han var fin.

”Sköt dig, håll reda på husnycklarna, det finns pizza i garderoben, frysen menar jag, och talla inte på mina flaskor nu.”

Han hade klampat fram och kysst mig i pannan. Luktade rök.

”Inget tall. M-hm?”

Han höll om mig lite för hårt.

”Grattis på kvinnodagen”, sa jag lamt.

Pappa gjorde en fångande gest med näven. ”Vet du. Nu börjar det! Livet. Se till att ha kul så länge det varar. Carpe diem!” Han ställde sig framför hallspegeln med hårspray sprutande i ett vilt kaos över frisyren. Munnen glappade, underkäken åkte ner.

”Var är resten av din klänning?” frågade han med en egendomlig blick. Jag hade dragit på mig en klänning utan axelband.

”I ditt huvud”, sa jag.

Pappa ville inte riktigt förstöra stämningen.

”Har du ätit upp bananerna?”

Jag lommade bort mot soporna och drog upp dem med ett prassel. Blicken han gav mig var: Det är inte läge att börja fråga.

Fortsättning följer…

Publicerad
2 days sedan

Greta och Alexandra: Därför vill Hayma i Skärholmen inte prata om politik

Våren har rusat fram men nu är det dags för en återblick till Gretas och mitt besök i Skärholmen. Det var bara ett par dagar innan vi virrade runt på Karlaplan och bland annat fick en pratstund med några killar från min (Alexandras) gamla gymnasieskola Östra Real, det kan ni läsa om här.

Kontrasterna var inte nådiga mellan dessa unga killars syn på världen och det vi fick höra från 48-åriga Hayma som kom fram i Skärholmen Centrum. Fram kom hon för att tacka Greta för engagemanget och aktionerna för Palestina. 

– Jag respekterar dig jättemycket, sa hon och Greta svarade direkt:

– Detsamma.

Hayma Faour.
Hayma. Foto: Alexandra Urisman Otto

Efter lite tjat från min sida ställde Hayma upp på att svara på våra frågor. Som så många andra sa hon att hon inte kunde så mycket om politik och inte riktigt förstod varför det var relevant att hon sa vad hon tänkte och tyckte. 

– Jag tror att det kommer att bli värre och värre för invandrare. Jag tror det. Och eftersom jag är muslim så känner jag mig ibland rädd för… För vad de säger om invandrare, sa hon. 

Det är inte ogrundad oro. En ny granskning från Expo visar hur Sverigedemokraterna på flera nivåer driver en samordnad kampanj riktad mot muslimer.

– Vad tror du att vi kan göra för att förändra det? frågade Greta.

– Vi måste alla leva tillsammans, lika samma. Vi kom hit för länge sen. Vi jobbar, studerar. Mina barn föddes här i Sverige, sa Hayma.

Hur länge har du bott här?

– Jag har varit här i sjutton år. Min man i fyrtio. Han kom för länge, länge sen. Vi kommer från Palestina, Safad. 

Hur tänker du kring det politiska läget i Sverige?

– Jag kan inte säga någonting om det. Men de måste lugna ner sig. Det finns jättemånga invandrare i Sverige. Människor som kommer från andra länder där det har varit krig. De jobbar här och studerar… De har också en viktig roll här i Sverige. 

Greta och många andra i klimatrörelsen har engagerat sig i andra stora frågor, som till exempel Palestinarörelsen. Kan du se någon väg framåt mot att det här kan öka, att man är solidarisk med varandra? I politiken eller inom aktivismen?

– Jag har ingen aning om det. Men när det gäller politiken… Det räcker, jag vill inte gå på den. 

Greta frågade:

– Känns det hopplöst i politiken? 

– Ja, tyvärr, svarade Hayma.

Greta:

– Ser du något hopp någonstans? 

Hayma:

– Jag hoppas på fred, i hela världen. Jag vill inte ha krig. Jag vill att… Gaza…

Hayma torkade sig i ögonen med en näsduk.

– Ja… I’m feeling sad. I hope everything will be okay, sa hon och fortsatte:

– It hurts. My heart is in Gaza. It’s bleeding all the time. Det är ingen som pratar, ingen som säger stopp för att människor mördas överallt. 

Hon tystnade. Innan vi tackade, sa hej då och Greta bad att få ge henne en kram avslutade Hayma, då och då avbruten av sin egen gråt:

– What do you want me to say? Vilken politik måste jag säga: okej, it is good? Det är därför jag vill inte prata om politik. Jag är besviken.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Skyddsombud
Rasmus Hästbacka om varför skyddsombuden är så viktiga för en god arbetsmiljö. Foto: Pontus Lundahl/TT

Låt skyddsstopp och 6:6a-anmälningar hagla över landet!

När arbetsköpare skadar och sparkar anställda måste personalkollektivet sätta ner foten, skriver Rasmus Hästbacka, facklig samordnare för SAC Syndikalisterna.

Då var det dags igen för smutsiga förhandlingar. Den här månaden har jag och lokala förhandlare äran att möta riktiga svinpälsar. Å ena sidan en kommunal arbetsköpare. Å andra sidan ett multinationellt bolag. Dessa arbetsköpare har försummat sitt arbetsmiljöansvar så till den milda grad att anställda har drabbats av arbetsskador och utbrändhet och blivit långtidssjukskrivna. 

Därefter har arbetsköparna vägrat ta sitt ansvar för rehabilitering, arbetsanpassningar och omplaceringar. I stället erbjuder de anställda att bli utköpta – alternativt bli uppsagda och därefter utköpta mot sin vilja. Utköp är mycket riktigt den tysta skandalen i offentlig sektor, vilket organisationskonsulterna Sofia Olsen och Katarina Ikonen belyser i en ny bok. Detsamma kan sägas om privat sektor.

Du behövs som skyddsombud!

Rasmus Hästbacka, facklig samordnare för SAC. Foto: Privat

När jag och lokala förhandlare sätter oss i förhandlingar om utköp, handlar det inte om att skapa en mänsklig arbetsmiljö och rädda anställdas jobb. Varför inte? Det är helt enkelt så att vi som inte jobbar på arbetsplatsen ifråga kommer in i bilden när allt är för sent.

En god arbetsmiljö förutsätter att personalen har valt driftiga skyddsombud. Det yttersta värnet mot uppsägningar är stridsåtgärder och personalens förmåga att vidta stridsåtgärder kan bara byggas upp genom tålmodig organisering. När både skyddsombud och organisering saknas – och vi externa jurister och förhandlare kallas in – rör förhandlingen bara prislappen för att kasta arbetares rättigheter och hälsa på soptippen. Vi syndikalister är vassa på att driva upp utköpsbeloppen, men i grunden är det bittra överenskommelser. 

Nu vill jag uppmuntra dig att ställa upp i val till skyddsombud. Har du inte orken eller viljan, uppmuntra dina arbetskamrater!

Er arbetsköpare är skyldig att bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete tillsammans med skyddsombud och personal, förkortat SAM. Det brukar illustreras som ett SAM-hjul i fyra faser. (1) Undersöka brister i arbetsmiljön, (2) Bedöma risker för skador och ohälsa, (3) Åtgärda problem samt (4) Kontrollera resultaten.

Skyddsombudens verktyg: 6:6a och skyddstopp

Om arbetsköparen vägrar ta sitt arbetsmiljöansvar kan skyddsombuden sätta igång ett batteri av mekanismer för att tvinga arbetsköparen. Här ska jag bara nämna två verktyg. 

För det första kan skyddsombud göra en så kallad 6:6a-anmälan. Skyddsombudet begär då att arbetsköparen undersöker och åtgärdar brister i arbetsmiljön. Det kan vara exempelvis att undersöka och åtgärda personalens stress. Om arbetsköparen inte beaktar skyddsombudets krav, kan 6:6a- anmälan föras vidare till Arbetsmiljöverket. Arbetsmiljöverket kan då beordra arbetsköparen att vidta åtgärder. Vad gäller just stress så är det inget att leka med. Varje år dör drygt 700 personer av stress.

Det andra verktyget är skyddsstopp. Skyddsombud har rätt att stoppa arbete som innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa. Skyddsombud kan även stoppa ensamarbete utan att det finns någon överhängande fara i arbetet. Skyddsombud får också stoppa arbete om arbetsköparen inte följer Arbetsmiljöverkets förbud. Det kan vara exempelvis mögelskadade lokaler som omfattas av myndighetens förbud.

För att skyddsombuden ska lyckas och inte bli utbrända på kuppen behöver deras engagemang vara förankrat i personalgruppen. Skyddsombud ska agera tillsammans med arbetskamraterna och skyddas av kamraterna mot cheferna. Kort sagt, skyddsombudet bör vara en organisatör.

Låt skyddsstopp och 6:6a-anmälningar hagla över landet! Må alltfler personalkollektiv göra sig redo att möta uppsägningar med stridsåtgärder.

Rasmus Hästbacka, Facklig samordnare för SAC

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Carina Hellström är en av grundarna till BB-ockupationen på Sollefteå sjukhus. Foto: Izabelle Nordfjell/TT, Babbi.se

Från Ådalen 1931 till ockupationen för Sollefteå sjukhus

”Den fortfarande pågående ockupationen för Sollefteå sjukhus är vår tids demonstrationståg. Vi kommer att fortsätta kämpa för en trygg och jämlik vård för hela länet och Sverige. Ådalens befolkning ger aldrig upp!” Det skriver Carina Hellström, en av grundarna till BB-ockupationen, på årsdagen för Ådalenhändelserna.

Den 14 maj 1931 blev en viktig dag i Sveriges historia – en dag då motsättningarna i samhället ledde till en tragedi. Under Ådalen 1931 sköt militär mot demonstrerande arbetare som protesterade mot strejkbrytare. Fem människor dog och flera skadades. Händelsen skakade hela landet och ledde till en politisk kris som förändrade Sverige.

95 år senare, år 2026, känns historien på vissa sätt igen – men också annorlunda. I dag är bilden att militären går tillsammans med demonstranter i tågen. Samtidigt upplever många att det nu är politiska beslut – inte vapen – som drabbar människor. Nedskärningar och prioriteringar kan kännas som en slags “eld” mot dem som försöker göra sina röster hörda.

Det här är en varningssignal. När avståndet mellan makthavare och medborgare blir för stort riskerar förtroendet att försvinna. Historien visar att när människor inte blir lyssnade på kan följderna bli allvarliga och långvariga.

Samma kamp nu som då

Ai-bild gjord av Carina Hellström.

Region Västernorrland har för många blivit ett bevis på att demokratin inte fungerar som den ska. När politiker från kusten väljer att bortse från stämmobeslut för egna och kustens intressen upplever många människor att deras röster saknar betydelse. Sakfrågan, sjukvårdspersonalens kunskap och varningar om risker för människors liv väger då lättare än politiska och ekonomiska prioriteringar.

Trots att regering och riksdag har uppmärksammat Sollefteå sjukhus och pekat ut sjukhuset som viktigt för beredskapen upplever många att kustpolitiker fortfarande inte ser det som en tillgång. I en tid där Sveriges motståndskraft diskuteras allt mer riskerar sådana beslut att försvaga både länets trygghet och landets beredskap.

Tillsammans är vi starkare än de politiska krafter som vill montera ner livsviktig verksamhet. Det är samma kamp nu som då – förr användes gevär, i dag politiska beslut. Den fortfarande pågående ockupationen för Sollefteå sjukhus är vår tids demonstrationståg. Vi kommer att fortsätta kämpa för en trygg och jämlik vård för hela länet och Sverige. Ådalens befolkning ger aldrig upp! 

Carina Hellström, en av grundarna till BB-ockupationen

Publicerad
2 weeks sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) har gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda en åldergräns för smarta telefoner. Foto: Erik Nylander/TT

Ålderskontroller skyddar inte barn, de övervakar dem

Att söka enkla lösningar på komplexa problem kan vara frestande för politiker som vill plocka poäng och visa att ”man gör något”.

Men att ta långtgående beslut om tillgång till information och teknik baserad på magkänsla skapar inte en bra grund ett fortsatt fritt och öppet internet med jämlik tillgång till information och teknik, skriver debattörerna Jonathan Lange och Samuel Skånberg från Kamratdataföreningen Konstellationen.

Big tech-bolagens plattformar, som Facebook, Tiktok, Snapchat, X, är utformade för att hålla användaren kvar på plattformen för att kunna visa mer reklam. Algoritmer utvecklas och finjusteras för detta enda syfte, även om effekten blir att polariserande, extremt och skadligt innehåll premieras.

Att unga tjejer utsätts för en ständig ström av uppmaningar att de måste sminka sig för att bli snyggare och får sämre självkänsla bryr sig big tech-bolagen inte sig om. Att unga killar får lära sig av sina manliga influerare att de bara ska bry sig om sig själva och att visa sårbarhet är svaghet är inget som tas i beaktning när algoritmerna finjusteras för vinstmaximering.

Lösningen som politikerna har erbjudit har varit ovanligt simpel och kortsiktig: förbud på allt som har problem i stället för att försöka lösa problemen i grunden. Socialdemokraterna gick ut tidigt med att vilja införa åldersgräns och id-krav på sociala medier. Även högern springer efter. Nu går Kristdemokraterna steget längre. Socialminister Jakob Forssmed (KD) ger Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda en åldergräns för smarta telefoner.

Få politiker utmanar big tech-bolagen

Men sociala medier och teknik måste inte skapa polarisering och driva unga till skadligt innehåll. Forskare har visat att testanvändare upplevde mindre polarisering bara genom att ändra ordning på de poster användarna såg i sitt flöde. Men att göra detta ligger inte nödvändigtvis i big tech-bolagens intresse. Dessvärre vill få politiker utmana makten hos big tech-bolagen genom att förbjuda företagen att utveckla algoritmer som skapar problem för unga. I stället förbjuder politikerna barnen att använda plattformarna.

Samuel Skånberg är ordförande i Kamratdataföreningen Konstellationen. Foto: privat

Det behövs ett öppet och kritiskt samtal om våra liv på internet. Ålderskontroller och förbud är dock inget fungerande och enkelt svar. Försöken att införa ålderskontroller i Australien och Storbritannien visar hur svårt det är att bygga system som både skyddar användarnas integritet och nekar barn tillgång till digitala tjänster.

Tjänster för åldersverifiering har hackats och användares personliga uppgifter har läckt och gjort dem sårbara. I Kalifornien har en ny lag klubbats som kräver att ett operativsystem ska kunna veta åldern på användaren. Electronic Frontier Foundation, EFF, har varnat för ökad och godtycklig censur och hur det riskerar att drabba utvecklare av öppen källkod.

Integritet på nätet är nödvändigt

Det offentliga samtalet så här långt väcker mer frågor än svar.

Vad definieras som en smartphone? Vad har jag för juridiskt ansvar om barnen använder min telefon? Vart går gränsen för vad som räknas som ett socialt medium? Ska Spejset, Kamratdataföreningen Konstellationens väl modererade lilla instans av Mastodon regleras likadant som Metas sönderförskitligade plattformar? Eller appen X, där Jacob Forssmed har ett konto och där även ministrar exponeras för skadligt och olämpligt innehåll? När blir en gruppchatt ett socialt medium? Ska unga kunna skicka privata sms eller ska hela deras digitala liv övervakas?

Jonathan Lange är kassör i Kamratdataföreningen Konstellationen. Foto: privat

Det finns en anledning till att vi har hemliga val. Barn behöver kunna läsa information från Bris eller Rfsu utan att deras föräldrar kan spåra deras online-aktivitet. Alla bör vi kunna kontakta journalister utan att skola, föräldrar eller myndigheter får kännedom om det. Integritet och anonymitet på nätet är legitima och nödvändiga medborgerliga intressen.

I stället för ogenomtänkta snabblösningar bör stat och kommuner satsa på att öka kunskapen hos medborgarna. Utbilda lärare, föräldrar och tillsätta resurser för att hjälpa trygga vuxna att vägleda barns användning av digital teknik.

Rusta barnen för framtiden

Förr eller senare kommer alla barn att behöva möta vuxenvärlden fullt ut. I stället för att förse dem med skygglappar behöver vi rusta dem för att förstå och navigera i en tillvaro som kan vara både komplex och obehaglig.

Se till att ge barn verktygen för att göra det i stället för att införa ogenomtänkta förbud och begränsningar som i förlängningen riskerar att beröva oss vinsterna med ett demokratiskt och öppet samhälle.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Grovsnusmumriken betraktar världen.

Grov mumrik vill ha rätt visa

Grovsnusmumriken om alla som mimar med i Internationalen: ”Förena er!”

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Anarchist front Iran och Afganistan i ett uttalande inför 1 maj.

Leve anarkismen!

”Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati.” Anarchist front Iran och Afghanistan i ett uttalande inför 1 maj där de utvecklar sin kritik av den nuvarande ekonomiska ordningen.

Den 1 maj är inte enbart ett historiskt minnesdatum, utan en påminnelse om en levande tradition av klasskamp, global solidaritet, omprövning av arbetets natur och strävan efter befrielse från kapitalismens auktoritet och dominans samt från alla former av stat och parlament. För arbetare är denna dag en möjlighet att reflektera över organisationsformer, kollektiv makt och alternativa horisonter bortom den ”rådande ordningen”.

Den 1 maj är mer än ett symboliskt tillfälle; den speglar vardagen för miljontals arbetare som lever under trycket av inflation, otrygga anställningar och begränsningar i rätten att organisera sig. Frågan handlar inte enbart om ”löneförbättringar” utan den centrala frågan är: Vem bestämmer över arbete, produktion och liv?

Om det kapitalistiska systemet

Dagens värld präglas av sammanflätade och återkommande kriser. Däribland brist på frihet, jämlikhet och rättvisa, trygghet i arbete och miljöförstöring, krig, auktoritarianism och växande dominanssträvanden.

Den samtida kapitalismen, med stöd i finansialisering, plattformisering av arbete och globala leveranskedjor, har befäst nya former av exploatering. ”Arbete” har blivit allt mer fragmenterat, tillfälligt och instabilt, samtidigt som kontrollen och övervakningen av arbetare har intensifierats.

Under dessa förhållanden är byråkratiska fackföreningar, tillsammans med hierarkiska och representativa institutioner, ofta oförmögna att svara mot arbetarklassens verkliga behov och intressen. Många av dessa institutioner har antingen integrerats i statligt-kapitalistiska strukturer eller nöjer sig med begränsade förhandlingar inom den rådande ordningen.

Strävan efter det anarkistiska samhället

Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati. Råd, allmänna församlingar och oberoende fackföreningar kan bli verkliga krafter endast när de växer fram underifrån, är ansvariga och hålls fria från alla former av hierarki och byråkrati.

Under de senaste decennierna har kapitalets globalisering, tillsammans med privatisering, avreglering och flexibilisering av arbetsmarknaden, lett till ökad otrygghet och försvagning av arbetarnas organisationer. Tillfälligt, plattformsbaserat och informellt arbete har blivit norm, och klassklyftorna har fördjupats i många länder. Dessa processer är inte ”avvikelser” utan systemets naturliga funktion, där vinst prioriteras över allmän välfärd.

I motsats till reformistiska perspektiv som ser staten som en reglerande och skyddande kraft för arbetare, betraktar anarkismen staten som en institution som i slutändan upprätthåller den kapitalistiska ordningen, även när den talar i välfärdens språk. Arbetslagar, minimilöner och försäkringar kan lindra lidande på kort sikt, men verkar ofta inom ramar som reproducerar ojämlikhet.

Situationen för och lärdomar av Irans arbetarklass

I Iran möter arbetare en kombination av strukturella kriser och politiskt förtryck: kronisk inflation, löner under fattigdomsgränsen, klientelistisk privatisering, otrygga anställningar och hårda begränsningar av fri och oberoende organisering. Försök att bilda syndikalistiska fack eller organisera strejker möts av säkerhets- och rättsliga påtryckningar samt hårt och brutalt förtryck.

Trots detta har, under senare år, olika former av arbetarmotstånd vuxit fram, såsom strejker bland industriarbetare, protester från chaufförer, sjuksköterskor, lärare och pensionärer. Utöver det har solidaritets- och ömsesidiga hjälpnätverk mellan arbetare, kvinnor, etniska grupper, miljörörelser, studenter och hbtqia+-personer med flera bildats. Dessa rörelser, även om de är splittrade och under press, visar att möjligheter till självorganisering och självförvaltning gradvis växer fram.

Strejker — särskilt generalstrejker — är i denna tradition inte bara verktyg för krav, utan övningar i social självförvaltning. Genom kamp lär sig arbetare att kollektivt organisera produktion och livets reproduktion — en kapacitet som kan lägga grunden för en ny libertär samhällsordning.

Spridda erfarenheter av arbetarråd, självstyrande kooperativ och lokala solidaritetsinitiativ runt om i världen, inklusive Iran, visar att möjligheter till horisontell organisering finns även under svåra förhållanden.

Att återta kontroll över livet

Utvidgningen av tillfälliga kontrakt och entreprenadföretag har placerat arbetare i en situation där de i praktiken saknar anställningstrygghet och förhandlingsstyrka. Inom sektorer som petrokemi, vägbyggen och kommunala tjänster möter entreprenadarbetare försenade löner, långa arbetsdagar och brist på skyddsnät. Detta är inte ett fel, utan ett medel för kontroll och försvagning av organisering.

Exempel som Haft Tappeh sockerkomplex i Iran, och vissa privatiserade industrienheter, visar att privatisering i praktiken leder till lönesänkningar, försenade utbetalningar och minskad produktion. Som svar har arbetare organiserat protester, strejker och till och med föreslagit idéer om ”rådsstyrning” för att återta kontrollen.

Vi befinner oss nu i många avseenden i ett känsligt historiskt ögonblick, men klasskampen mellan arbetare och kapitalister har alltid pågått. Att uppmärksamma den 1 maj får mening när det kopplas till bred kollektiv handling genom allmänna församlingar, gemensamma krav, solidaritetsfonder och stärkta horisontella nätverk.

I detta sammanhang betonar den anarkistiskt-syndikalistiska ansatsen direkt självorganisering:

  • arbetsplats- och bostadsråd som horisontella beslutsenheter,
  • arbetarkontroll över produktionen i stället för byråkratisk eller statlig-privat styrning,
  • kooperativa solidaritetsnätverk för att minska beroendet av marknad och stat,
  • strejker och direkt aktion som påtryckningsmedel underifrån.

Målet är inte bara att ”reformera” arbetsvillkor, utan att omvandla sociala relationer kring produktion och makt. Arbetarnas befrielse sker inte genom statens och parlamentets löften, utan genom horisontell självorganisering och återtagande av kontrollen över livet.

Leve anarkismen!

Den 1 maj i Iran påminner också om att arbetare inte bara står inför ekonomiska problem, utan även begränsningar i att bestämma över sina arbetsvillkor. Samtidigt visar strejker, informella nätverk och solidaritetspraktiker på möjligheten till horisontell organisering. Frågan kvarstår: hur kan dessa erfarenheter utvecklas till breda och hållbara strukturer?

Leve den globala arbetarsolidariteten!
Leve anarkismen!
Nej till Mullah! Nej till Shah! Nej till krig!
Kvinna–Liv–Frihet!

Anarchist Front Iran och Afghanistan

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren.   Foto: Arkiv / TT Montage: Arbetaren

Veckovers: Vart vi ska får vi lära oss på vägen

Det är lätt att vara kritisk.
Svårt att säga vad som är bra.
Det är lätt att vara negativ.
Svårt att säga vad man vill ha.

Vi känner vad som skaver,
det som gör ont och är svårt.
Lidande kan, om det enda vi känner,
bli det enda som riktigt är vårt.

Allt annat är ännu det främmande,
kräver av dig en obekant insats.
Det krävs mod att börja formulera
ett namn på en okänd plats.

Att börja gå mot ett okänt mål,
det är svårt, men kan vara det rätta.
Och vem vet? När väl du gått några steg
blir det svåraste kanske det lätta.

Så låt dig inte skrämmas från början
av att inte se slutet på din färd.
Vart vi ska får vi lära oss på vägen.
I ditt hjärta bor en ny värld.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz om hur Socialdemokraterna lockade hit techbolagsjättar med elrabatt – medan de utlovade jobben blev till usla villkor hos utländska bolag. Foto: Ylva Bergman, Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

”Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Den senaste tiden har vi rapporterat hur byggarbetare vid Microsofts enorma serverhallar enligt dem själva ”blir behandlade som slavar”. Och hur syndikalister är på plats för att sprida information och värva arbetare till facket

De flesta av byggarbetarna kommer från andra länder. Situationen hade setts som extrem med svenska mått för ett par decennier sedan. Men nu har det blivit vardagsmat.

Sossarna lockade techjättar till Sverige – med billig el

Här är det läge för en kort påminnelse om de här enorma byggprojekten. S-regeringen Löfven lade för snart tio år sedan stor prestige i att få techjättar som Microsoft, Amazon, Google och Facebook till Sverige. Man bokstavligen bönade dem om att komma hit. 

Dessa företags skatt på el reducerades med 97 procent. Elkostnaderna för vanliga invånare sköt i höjden under åren som följde. 

Regeringen ställde heller inga miljökrav alls på serverhallarna, enligt en granskning av Riksrevisionen. Anläggningarna drar enorma mängder energi. Ofta lika mycket som närliggande hela städer. Det bidrar i sin tur till överbelastning av elnäten – och värre lär det bli. Redan 2020 varnade Svenska kraftnäts förre generaldirektör Mikael Odenberg för detta och kallade det för ”idioti att etablera serverhallar i Mälardalen”. Ändå fortsätter etableringarna.

Usla villkor för migrantarbetare

Mellan raderna i S-regeringens fjäskande är det lätt att läsa in: Vi ska ha hit riktigt coola amerikanska storföretag. Det måste vara framtiden. Titta bara hur vi tvättar bort den tråkiga sossestämpeln! Jobb ska det bli också.

Så hur blev det med arbetstillfällena? Ganska snart stod det klart att expertis ofta flögs in från utlandet. I exempelvis Luleå skulle Facebook skapa runt 30 000 nya jobb, påstod organisationen Business Sweden, som ägs gemensamt av staten och kapitalet. När man senare räknade visade det sig vara under 100 jobb, enligt bland andra Tillväxtverket.

Och så är det själva byggena. Generellt har 80 procent av arbetskraften varit utstationerad från utländska bolag. I somras skrev LO en debattartikel i Aftonbladet som känns rätt yrvaken. Om usla villkor och Microsofts antifacklighet. 

Sådant har syndikalister länge arbetat hårt med att uppmärksamma, för det mesta i medieskugga. Det har ju som sagt blivit vardagsmat i Sverige: migrantarbetare med dåliga villkor. 

En påminnelse på 1 maj

Techjättarnas etablering är extra belysande. Politikens, och inte minst just Socialdemokraternas, försök att leka näringsliv blir en förlustaffär. För lokalsamhällen, för arbetares rättigheter, för skatteintäkter, för miljön och energiförsörjningen. 

Kapitalet får 97 procents skatterabatt. Som tack får skattebetalarna inte ens chans till jobb. Företagen ser det som helt självklart att lägga ut det på underbetalande underleverantörer som dessutom försöker motarbeta facklig organisering.

Låt det bli en påminnelse inför arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?   Foto: Nino Come

Det händer på 1 maj 2026

Vill du tåga, mötas eller festa med kamrater på 1 maj? Kanske alltihop? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Gävle

Syndikalistisk 1 maj på Joe Hill-gården
Klockan 12.00, Nedre Bergsgatan 28

”Joe Hill-gården slår upp portarna i år igen för ett Syndikalistiskt 1 maj!. Det kommer i vanlig ordning bjudas på mat och fika, allt veganskt. Och på scenen blir det livemusik och tal, allt i Joe Hills anda! Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen, 13:00 öppnar scenen.”

Göteborg

Svenska Spanien frivilliga
Klockan 11:00, Masthuggstorget

”Gemensam manifestation för arbetarrörelsen på 1 maj kl 11.00 på Masthuggstorget till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939.”

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 12:30, Masthuggstorget
”Ingen är fri förrän alla är fria.

Vi lever i oroliga tider där demokrati inte längre respekteras, både i världen som här i Sverige. Vi måste nu därför mer än någonsin göra kampen gemensam, att både politiskt som socialt ta vårat ansvar för att tillsammans säkra den rättvisa framtid som vi vill se. Tillsammans är vi starka och vi uppmanar er åter igen att gå med oss på 1a maj!

Ta också tillfälle i akt då det även infaller på en fredag att då vi tågat färdigt stanna och häng med kamrater. Vår vänskap och de band som vi har till varandra är något av det viktigaste som vi måste ta vara på för vi är alla syskon i den gemenskap som vi bildat och livet är vårat att ta vara på och värna om därefter.

Parti- och nationalstatssymboler undanbedes.”

Årets enda första maj-fest
Klockan 18.00, Skeppet

Syndikalistiskt Forum presenterar stolt Klubb Klasslös, årets enda 1 maj fest.
Nu kan vi inte hålla oss längre utan här kommer både akterna och biljetterna för årets 1 maj fest! Bjud in alla du känner!

Dörrar öppnar kl. 18 på Skeppet och vi håller igång till stängning vid 01. Kom och dansa, sjung, släpp loss med goda kamrater. Kan knappast bli bättre än så här! Vi ses på Skeppet. Köp din biljett här:

Norrköping

Första maj-firande med Norrköpings LS
Norrköpings LS bjuder på fika vid lokalen kl 11.00

Klockan 12.00, Samling Tyska Torget
Den 1 maj är det dags att fira arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi samlas klockan 12.00 på tyska torget. Tåget avgår sedan mot Norrköpings konstmuseum klockan 12.30. Efteråt träffas vi vid lokalen för att umgås och grilla tillsammans.

Varmt välkomna och vi hoppas att vi ses där!

Nyköping

1 maj-tåg
Klockan 11.30, Teaterparken

Första maj närmar sig och det blir en fullspäckad dag: Vi samlas kl 11.30 i Teaterparken för att tåga tillsammans till Gripsholmsparken där tal och musik väntar, därefter blir det soppa och filmvisning kl 15 i Propellerteaterns lokal på Behmbogratan 16.

Fest (inställd)
Kulturhuset Magasinets 1 maj-fest i Nyköping är tyvärr inställd, skriver arrangörerna på Facebook

Malmö

Revolutionär 1 maj 
Klockan 15.00, Möllevångstorget

”Vi lever i en tid där mycket känns mörkt. Fascismen härjar allt friare varje dag, såväl på gatan som i finrummen. Övervakningen ökar och sprids genom de institutioner människor lärt sig lita på. Möjligheterna att protestera begränsas. Det som generationer av arbetare har kämpat fram monteras ned bit för bit. Samtidigt ser vi hur de rikaste blir rikare medan fler människor får det svårare att klara vardagen.

Kamrater – sörj inte. Organisera er. Ge inte upp. Prata med varandra. Bygg gemenskap. Fyll inte bara mötesplatserna. Bygg nya. För varje gång vi organiserar oss så får vi mer makt. För varje gång vi står tillsammans blir vi starkare.”

Stockholm

Högtidlighållandet av de spanienfrivilliga
Klockan 9.30, La Mano
Till minne av de svenskar som reste som frivilliga till Spanien under inbördeskriget. LO Stockholms län arrangerar, talare från bland andra Stockholms LS av SAC.

Anarkistisk 1 maj
Klockan 10.30, La Mano

140 år sedan massakern på Haymarket. 140 år av klasskamp.

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 11:00
, Sergels torg
”Välkomna att fira syndikalistisk 1a maj med Stockholms LS, SUF Stockholm och Allt åt Alla Stockholm.
Vi ses som vanligt på Sergels Torg, 11:00, för att gå till Stortorget.
Avtåg från Sergels Torg 12:00.
Beräknad ankomst till Stortorget ca 13.00.
Partisymboler och nationsflaggor undanbedes”

Arbetarens 1 maj-fest: Äkta party – utan partier

Det blir dryck, mat, musik, bokbord, sång och hålligång natten lång! Klockan 13.30 öppnar vi dörrarna – direkt efter Stockholms LS 1 maj-tåg.

När: 1 maj 2026. Klockan 13.30–01.00.
Var: Bacchi Syre, Järntorgsgatan 5, Gamla stan, Stockholm.
Frivilligt inträde, fullständiga rättigheter

Fest på Cyklopen
Tid: 17.00
Cyklopen.
”Vi firar kollektivets styrka med livemusik inne och ute, djs, dans, folkkök, livepodd, kampsånger, gemenskap, solidaritetstorg, brinnande brasor och den där stämningen som bara kan uppbringas på årets finaste dag.

Dörrarna öppnas 17.00 Föranmälan krävs! Skriv upp dig här. Rekommenderat inträde: 150 kr (utan Brand) eller 200 kr (med Brand) 18+, men barn är välkomna med sin målsman. Mat finns, så det går bra att komma hungrig. Barnaktiviteter i trädgården mellan 15.00 och 17.00!”

Uddebo

1 maj-firande
16:00 Bröt (Uddebo gamla vävfabrik)
Samling kl. 16:00 vid Bröt (Uddebo gamla vävfabrik). Marsch till Gula Huset i Uddebo. Ukuleleorkestern värmer upp innan Johan Johansson äntrar scenen vid 18:30. Samarrangemang tillsammans med Miljöpartiet, Rebellmammorna och Sjuhärad för Palestina.

Umeå

Frihetlig första maj
Klockan 11:30, Vänortsparken

”Frihetligt Första Maj 2026 i Umeå fortsätter bygga på samarbetet med Bokkafe Angbett.
Samlig 11:30. Vänortsparken.

I år:
– Mer fika i parken (hoppas på soligt väder) med intäkterna vikta åt Ingen Människa är Illegal.
– Längre demonstrationsrutt. Alla klagomål har lyssnats på: det blir mer demonstration!
– Fler talare! Inte alltid det som framkallar jubel: men när ambitionen är att fler röster som spränger gränser ska höras, snarare än samma gamla röster om och om igen, så måste man ändå säga att det är nåt positivt!

Vi ses på första maj!”

Uppsala

Revolutionär Brunch.
Klockan 10–14 Kafé Mumrik, Kungsgatan 61
”Ingen vill demonstrera på tom mage. Se därför till att starta arbetarklassens dag på bästa möjliga vis: med lyx, bröd och socialism. Alla intäkter under dagen går oavkortat till Ingen Människa är Illegals arbete.

En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med revolutionär frukostbuffé för fjortonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

Kören Röda Lågan kommer att uppträda under förmiddagen, tid kommer. Denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation!

Öppet 10-14, frukostbuffé med nygräddade scones och mycket mer serveras hela dagen. 50-500 kr, du betalar efter förmåga. Allt är veganskt.”

13:30 Syndikalistisk 1 maj
Klockan 13:30, Carolina Rediviva
”Med vårens vindar så nalkas första maj och vi förbereder oss nu för att åter ta gatorna och höja den syndikalistiska andan. Vi samlas vid Carolina Rediviva kl. 13:30 och har en gemensam picknick. Vi kommer ha med enkelt fika, ta gärna med eget som kan delas runt. Därefter börjar vi marschera kl. 14:30 och går ner emot Stadshuset. Tillsammans ska vi få gatorna att eka med en glödande arbetarklass-kör. Vi har ett tydligt krav, en socialism i frihet!”

Visby

1 maj-fest
Klockan 16–20, Langska huset (Kopparsviksgatan 7, Visby)

”Live musik. Fritt inträde! Gött häng, billig mat, fika och dryck.
Alkohol- och drogfritt! Festen är inomhus i Langska huset.

Välkomna på en 1 maj fest efter dagens demonstrationer och firande. Kom och njut av live musik och trevligt umgänge i den mysiga miljön av Langska huset.

På scen: Smell the tulips, Jocke och Nellie, Hedvig Hellgren

Arrangeras av SAC Syndikalisterna (Gotland) och Ung vänster”

Har du tips på något som händer i din stad? Mejla [email protected] så lägger vi till!

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Filip Hallbäck menar att S borde fokusera på arbetstidsförkortning i stället för språkkrav i välfärden. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Filip Hallbäck arbetar till vardags som tågvärd. Foto: privat.

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

Publicerad Uppdaterad