Sommarföljetongen: Gudarna – del 4

DET FJÄRDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Halvklart till mulet. Frost på cykelsadeln. Min fitta var praktiskt taget blöt när jag äntrade skolan.

Hela natten hade jag lyssnat på jazz och läst på om misshandelsförhållanden, och mest fått upp sådant som: Rihanna och Chris Brown, Nigella med chokladsmet i ansiktet, plus olika parlörer i feminism.

Jag var bedrövad.

Enligt Stockholms tjejjour var Lillys liv en kvadrat. Nu hade hon bara ett hörn kvar av kvadraten att leva på.

”Grattis på internationella kvinnodagen!”

Mona sprang korridoren fram i bara strumplästen. Ett fång rosor gungade på armen.

”Jag är blomsterkvinnan”, wailade hon melodiskt och stack fram en blöt röd ros. Den rimmade illa med tendensen att lukta hundbajs i korridoren. Jag var öppen med min aversion.

”Ge den till någon annan.”

”Men jag kan bara ge till tjejer! Fattar du hur mycket taggar jag får i armarna av det här.” Mona såg på mig med den anklagande mördarblicken.

Jag blev tvingad till systersolidaritet.

Bakom ett hörn stod Amor och strödde en diskret doft av mansparfym. Jag skänkte honom rosen.

”Grattis på internationella kvinnodagen.”

Amor såg förvånat upp från sin telefon.

”Skoja.”

Det var komplicerat. Egentligen var mitt och Amors löfte att inte låtsas om varandra, alls. Temperaturen mellan oss fick aldrig lov att stiga. Vi skulle inte vispa upp våra känslor igen, till ett okontrollerat fluff. Det skulle vara som rinnande grädde.

”Vad vill du?” sa Amor.

”Jag är officiellt en kvinna i nöd.”

Jag viftade med Daniel Abdollahs telefon. Amor vände på den i min hand och såg initialerna D A glimma till i det kom­p­akta korridormörkret.

”Vad gör du med hans telefon?”

”Ett uppdrag.”

”Jag håller inte på med fiffel.”

”Jo, det gör du. Tränar rektorn på lösa grunder. Svartkontrakt. Fiffel på högsta nivå.”

Amor rynkade näsan. ”Okej?”

Jag tvingade in Amor i mörkret bakom två tunga lärarkappor. Vi kom så nära varandra då.

”Janne, vad gör du med Daniel Abdollahs telefon?”

Min kropp rörde vid Amors jacka. Den luktade lite får.

”Daniels telefon har gått sönder och nu vill han att jag ska lämna in den åt honom. Reparatören behöver hans kod.”

Amor föreställde sig händelseförloppet.

”Var är Danne själv?”

”Inte åtkomlig. Hjälp mig nu.”

Mitt pepprande av auktoritära manligheter fick Amor ur fattningen. Dessutom hade jag sexig röst.

”Vad har du under armen?” sa jag avledande.

Amor drog fram den tunna boken som raspade mig i magen.

”B-r-u-n-o K. Ö-i-j-e-r”, bokstaverade jag. ”Vem är det?”

”Om natten viskade Annabel Lee”, viskade Amor poetiskt. ”Nobelpristippad.”

”Okej, men du får ett ännu bättre pris om du hjälper mig att knäcka Daniel Abdollahs kod.”

Amor är kille och har sin intelligens byggd därefter. Han måste behärska all form av teknikalitet. Hur späd och blodfattig han än är. Amor tog motvilligt emot det dyrbara stöldgodset.

”Och läcker du till rektorn ska jag officiellt hänga dig. I pungen.”

Jag höll mitt knä väldigt nära hans skrev. Det bultade i hjärtat. Jag hörde Mona sjunga.

”Det där var officiellt ett dödshot”, sa Amor gulligt.

Hur mycket älskar jag inte Amor för hans vurm för kvinnlig dominans.
Det finns inga gränser för den här sortens genomskinliga terrorism. Jag dog av tanken på de fallna hjältarna Clara Zetkin och Rosa Luxemburg.
Utanför matten hängde Kevin runt med en ros mellan tänd­erna. Varje tjej som kom i tid till lektionen morrade han åt.

”Grrr.”

I handen balanserade han en energidryck av märket Euro Shopper. Embla skred fram i en stor onepiece genom korridoren, som vilken nallebjörn som helst. Allt jag tänkte på var den där kvadraten som åt upp Lillys liv. Jag gled motvilligt ner på golvet så att ryggen skrapade mot väggens tegelstenar.

Kevin kröp fram på alla fyra.

”Göm dig, Janne”, väste han. ”Danne har paranoia som en pitbullterrier. Han letar efter dig.”

Jag flög upp, redo att göra scouthälsningen.

Kevin flinade som en gris.

”Vad håller du och Danne på med?”

”Förmodligen bara om jobbet igår”, sa jag stressat. ”Jag stack för tidigt.”

”Jobbet?”

”Jag är hans anställda.”

Kevin gjorde kuken-i-fittan-tecknet, som verkade betyda att allt var cool.

Inget var cool.

Jag duckade som en efterlyst och slank in på Bitas lektion. Samhällskunskap. Läraren Bengt i sitt esse, gestikulerade vilt med en grön penna i handen.

”Jag var ju med på sjuttiotalet, och ALLT var politiskt. Och i linje med det politiska på sjuttiotalet ville man ju även ha en kvinnodag. Välkommen in, Janne, varsågod och sitt.”

Bengt skrev på tavlan:

FN

”FN beslutade på internationella kvinnokonferensen i Mexi­ko 1975 att kvinnornas frigörelse genom seklet skulle uppmärksammas ordentligt. Kvinnorna hade ju under seklets första hälft fört en rad olika kamper på kvinnonivå. Nu ville man ge det här politisk bekräftelse.”

Bengt skrev på tavlan:

Internationella kvinnokonferensen i Mexiko 1975

”Mejico”, sa någon med spanskt uttal.

”Kommer det på provet?” sa Mona.

”Ovisst. Men räkna med det”, resonerade Bengt. ”Nuför­tiden uppmärksammar vi kvinnodagen ungefär som vi firar alla hjärtans dag, eller hur?”, sa han oemotsagd.

Detta var sanningen.

Om inte Bita funnits.

Om inte Bita funnits, då hade det varit sanningen.

Jag kände att jag behövde en öl.

Bita sa:

”Nu håller vi käften med dravlet, Ralf. Jag menar Bengt. Vad är det du försöker mörka för oss?”

Bita reste sig och for genom klassrummet, drog Bengts penna ur handen och suddade bort den gröna texten på tavlan.

Bengt fick sätta sig på katedern.

Om någon blickat in i min kropp hade den sett ett hav av stjärnor i vackra, hittills oupptäckta formationer.

”Så här är det. Internationella kvinnodagen uppfanns av kommunisten Clara Zetkin redan nittonhundraTIO. Hon och Rosa Luxemburg, aktivist och anarkist, kämpade för kvinnors rösträtt och andra rättig­heter som vi nu tar för givet.”

”Det heter PRIVILEGIER”, avbröt Calle. Han var iklädd en blå träningsoverall med sportklubbens logga och ”Carl Karlsson” i vita bokstäver tryckt på ryggen.

”Håll klaffen”, röt Bita.

”Det heter KÄFTEN”, skrek Calle provocerat.

Då sprack byggstenarna i Bitas tålamod.

”HÅLL KÄFTEN DÅ DIN JÄVLA TIERP-TÖNT!” skrek hon från botten av sin mänsklighet.

Bengt grep in.

”Nu tycker jag att vi inte måste bli så här”, sa han lamt. ”Det finns faktiskt folk här som vill lära sig om internationella kvinnodagen.”

”Men du lär ut fel!”

”Bita”, sa Bengt vädjande. ”Vi lever i ett informationssamhälle. Vi har tillgång till ett enormt flöde av informationskällor. Då gäller det för oss att sovra. Sortera. Och där kommer vi lärare in i bilden.”

Han vände sig till hela klassen.

”Idag gnälls det ju på svenska skolan. Och där skulle jag vilja slå ett slag för lärarrollen. Ni måste lita på oss lärare. Det är vi som har kunskapen. Inte ni.”

Bengt norpade tillbaka pennan ur Bitas hand. Han skrev:

FN:s internationella kvinnokonferens i Mexiko 1975

”Nu håller vi oss till FN”, sa Bengt.

Jag såg att Bita grät bakom håret. Calle njöt av att finnas till. Det finns inga gränser för den här sortens genomskinliga terrorism. Jag dog av tanken på de fallna hjältarna Clara Zetkin och Rosa Luxemburg.
Hon greppade tag i mina axlar. Jag kände mig som en tallrik pasta med pesto, det svenskaste som finns. Ett halvår fullt av mörker.
”Du sa inget”, sa Bita på rasten medan förra månaden februari kastade sina sista isvindar över oss. Det drog kallt ända in under behån.

”Hallå, du sa inget!”

Hon greppade tag i mina axlar. Jag kände mig som en tallrik pasta med pesto, det svenskaste som finns. Ett halvår fullt av mörker.

”Janne, varför försvarade du inte mig?” Min kropp jamsade med i hennes ryckningar.

”Du säger inget nu heller.”

”Lägg av”, sa jag trumpet.

Det svåra med Bita är att hon alltid kräver full sysselsättning när det kommer till kamp. Så fort det handlar om sommarjobb och praktikplatser är hon slapp som en mjukisbyxa.

”Det enda hållbara är handlingar, Janne. Det vet du.”

Hon snörvlade med näsan.

”Jag ska fan börja ha tårgas i väskan. Ifall Calle jiddrar med mig igen.”

”Eller Bengt”, sa jag.

Det bet inte på Bita.

”Jag vet att du håller med mig, Janne”, sa hon. ”Du satt säkert där och grät småtårar över hur himla bra jag var. Men vem fackin bryr sig? Du måste sluta vara så feg och försiktig.”

Bita sparkade i en driva snö.

”Annars kommer du bli som Gun Hellman som tycker det räcker med att skänka pengar till Rädda Barnen.”

Eller som pappa, tänkte jag när jag fick syn på hans krängningar genom skolgårdslandskapet. Han höjde handen till en passiv hälsning för att slippa se åt oss. Pappas höfter är breda, som en kvinnas.

Mamma. Var fanns hon när jag som bäst behövde henne? I en man från Avestas armar. En egenföretagare. En fucking elektriker. Jag fick till en akut spyhulkning och täckte över käken med kupad hand.

Bita räckte mig läppstiftet.

”Sätt på dig det här ikväll”, sa hon neutralt. ”Och fuck jämställdhet.”

Klockan åtta var det åttonde mars-fest i matsalen.

Jag sa inget om att Daniel Abdollah var ute efter mig och att jag strax måste dra hem och gå under jorden i ett skyddsrum. Någon kamp skulle jag väl bli tvungen att ta själv.
Folk gick i lämmeltåg bort från sista lektionen i aulan, en gemensam föreläsning om jämställdhet.
”Janne?”

Amors huvud kikade fram från skolväggens bruna tegelstenar. Jag hade honom i blickfånget mellan benen när jag låste upp cykeln.

”Jag har slutfört mitt uppdrag.”

När jag sträckte fram handen för att ta emot telefonen drog han den åt sig.

”Vad får jag för det?”

Jag släpade en prasslig plastpåse över sadeln. Folk gick i lämmeltåg bort från sista lektionen i aulan, en gemensam föreläsning om jämställdhet.

Det var ingen som såg oss.

”Kanske en kyss?”

Amors Bruno K. Öijer-bok låg hårt hoprullad i den stora kavajfickan. Jag drog honom till mig. Amor hade läpparna mjukt öppna, lena som innanmätet på ett blåbär en sommar­dag i skogen med pappa.

De var lite för öppna. Vi drog runt tungorna tre gånger.

Sedan fick det vara nog.

”Hur var feministföreläsningen?” frågade jag.

”Så sjukt bra.”

Amors lockiga hår krullade sig ut ur mössan. Han log.

”Vi gör om det nån gång. Säg till om du behöver hjälp med vad som helst.”

”Tack, Amor.”

När han cyklade iväg på enhjulingen kände jag mig helt tom.
Jag tänkte på Amnestyskylten som hängde i skyltfönstret inne i Upp­sala: Vet du varför flickor och kvinnor inte har rätt till sina egna kroppar?
6666. Easy does it. Förmodligen hade jag nu även Daniel Abdollahs bankomatkod. Jag låg på mage i sängen. Andningen var ett helvete. Som om syret inte riktigt räckte till. Plötsligt visste jag hur det är att vara kriminell. Det pirrade i fittan. En högspänningsledning mellan benen. Varför blir man kåt när man gör något förbjudet? Det här var högst förbjudet. Det här var att stjäla telefoner och smyg­titta när ens kompis har sex.

Jag tänkte på mina och Amors knullerfarenheter. Inte så lyckat. Inte så raffinerat. Som det här: Lilly på sängen i svart spetsbehå medan Daniel Abdollah sög, slickade, huvudet nergrävt mellan benen, hans kåtlockiga burr mellan hennes lår.

”Visst är det skönt?” väste han.

Lilly gav ifrån sig ett ljust, stötigt ljud till svar. Hon jamade. ”Ja, ja!”

Är det så man har sex?

På skärmen trevade Daniels hand efter något som låg bredvid Lillys utslagna ben på sängen.

Dildon. The master-fucking-dildo.

Åh gud, den var enorm.

Jag tänkte skamset på Amors lilla snopp. Något växte i magen, en mix av vämjelse, pirr och skam. Jag tryckte mina höfter i madrassen. Nu skulle slakten av Lillys fitta börja. Daniel Abdollah höjde armen till ett tecken bakåt, åt kameran. Och kamerabilden fladdrade till. Herregud, det var någon som stod där, och filmade. Var det Kevin?

Blodet tjocknade i ådrorna. Jag tänkte på kvadraten. På Lillys kvadrat som hon var instoppad i. INPIPPAD i. Jag tänkte på Amnestyskylten som hängde i skyltfönstret inne i Upp­sala: Vet du varför flickor och kvinnor inte har rätt till sina egna kroppar?

Nej. Det vet jag inte.

Något brakade till. Daniel Abdollah stack in dildon i Lillys kropp. Fort, fort, den sjönk in och kom tillbaka. Försvann och kom igen. Jag tryckte huvudet i kudden. Läppstiftet smetades, kudden blev röd.

Jag trodde att jag visste vad ångestskrik var. Jag trodde att jag hade hört tonårens ångestskrik i skolan. De här skriken kom från en slaktad gris.

Jag knöt benen runt mitt eget underliv, sänkte panna, huvud, tinningar, tankar under flera kuddar, säkert hundra.
Klockan tre en fredagseftermiddag håller varje vettig människa i Tierp på att planera sitt fredagsmys. Den trötta hjärnan är insvept i plastfolie i den ringlande kön på ICA.
Det ringde på dörren. Kroppen flög upp som på reflex, jag släckte reptilsnabbt telefonen, bäddade in den bland de sista rena trosorna i garderoben.

I hallspegeln avtecknades detta djur som var jag. Rött läppstift i hela fejan. Som en hora.

Ryckningar i handtaget. Hur vilsen och utelåst pappa än var skulle han aldrig få för sig att rycka våldsamt i dörren. Somligt vet man om sina föräldrar. Det mesta vet man inte alls.

”Hallå!? Janne? Är du där?”

I postnedkastet blänkte Daniel Abdollahs röda jacka.

Jag låste försiktigt kedjan till säkerhetslåset. Nu låg jag riktigt illa till. Det var dödstyst i lägenheten. Jag såg på klockan i köket: den var tre. Klockan tre en fredagseftermiddag håller varje vettig människa i Tierp på att planera sitt fredagsmys. Den trötta hjärnan är insvept i plastfolie i den ringlande kön på ICA. Det enda som hjälper mot ångest är öl och socker. Om Daniel Abdollah mördade mig nu skulle ingen i hela Tierp höra.

”Vem är det?” harklade jag mig.

Jag kikade i titthålet. Den röda stora jackan rörde på sig.

”Du måste hjälpa mig, Janne. Jag behöver din hjälp.”

Han såg uppriktigt förkrossad ut.

”Vadå med?”

”Öppna.”

Min vardag bestod inte av maktfulla våldsidkare som visste min adress.

”Hur fick du veta var jag bor?”

”Lilly.”

Han måste skoja. Var hon så våldstraumatiserad att hon måste bussa sin pojkvän på mig, för att få lite terrorbalans?

”Jag kan tyvärr inte öppna”, sa jag beklämt. ”Min faster är på besök och hon är sjuk. Det är en smitta du inte vill ha.”

”Vadå för smitta?”

”Sjukhusvirus.”

Daniel Abdollah suckade ljudligt ute i trapphuset.

”Janne, min telefon har blivit snodd. Jag blev rånad på Royal igår. Bara du kan hjälpa mig.”

Klick.

Dörren gick upp som av sig själv.

”Du har nåt i ansiktet.” Daniel Abdollah rörde vid min kind.

”Jag vet, det är clownsmink.”

”Clownsmink?” Daniel tog av sig jackan. Ur fodralet steg en lukt av ångestfylld mansparfym.

”Ja, du vet, vattenfast. Jag brukar öva cirkus ibland med min kusin.”

Jag var praktiskt taget dödsdömd. Daniel As höjde på ena ögonbrynet.

”Och med Amor?”

”Och med Amor, verkligen.”

Räddad av manligheten.

”Hur går det med kartongerna?” fortsatte jag.

Han tog sig för pannan.

”Janne, du är mitt enda vittne. Såg du nåt avvikande? Såg inte den där småbarnsfamiljen jävligt fail ut? Fattiga jävlar.”

Jag sparkade undan pappas sprängfyllda sportbag i hallen.

”Inte direkt.”

”Har du ett rum?

”Där ligger faster.”

Daniel As klampade före mig in i lägenheten. Det var inte mycket att se. Vi har en dammig Klippan-soffa i vardagsrummet, den billigaste på Ikea, den har stått där sedan jag var fem. En gång i tiden var den denimfärgad. Nu är den grå. På sidan hängde en grön fleecefilt.

I fönstret var eftermiddagssolen på väg ner.

Daniel Abdollah sträckte ut sig i soffan. Två bananer putade upp ur en fruktskål. Min rumsdörr stod halvöppen. Därinne, i garderobstrasslet av trosor, låg Daniel Abdollahs telefon begraven. Det gick upp för mig att det kunde börja ringa i trosorna närsomhelst.

”Vill du ha en banan?”

”Nej, tack, jag äter inte giftbananer.”

Daniel Abdollah spände ögonen i mig.

”Janne, jag vill att du följer med mig till polisstationen. Vi ska anmäla.”

”Nu?”

”Inte nu. Det är fredag, kom igen. Du ska på fest. Men på måndag. På måndag. Deal?”

Daniel Abdollah reste sig ur soffan. Han tog mig i hand. Jag hade inget bra sätt att ursäkta att min hand var ovanligt svettig. Han svingade upp bananerna, gick in i köket och öppnade skåpet under diskhon där alla svenskar förvarar sina sopor, släppte ner giftbananerna i prasslet och gick.
Hans ögon lyste. Det såg ut som något som jag mindes. Rester av ett annat liv. Ikväll kanske någon skulle säga till honom att han var fin.
När pappa kom hem stod jag kvar i vardagsrummet i samma position. I hjärtat spelade ett helt manslag fotboll. Pappa hade en vit systemetkasse i varje hand.

”Nu är det bråttom. Borås väntar. Vi tjänar på det om vi åker bil. Roffe lovade köra upp och hämta mig. Och GLÖM inte att ha kul nu, gumman.”

Pappa satte igång att rafsa ner systemetkassarna i den redan sprängfyllda sportbagen. Ett våldsamt klirr. Han öppnade hallgarderoben, drog fram en svart ryggsäck och pulade ner dem där.

”Passar perfekt. Jag lovade gå till systemet i gengäld.”

Hans ögon lyste. Det såg ut som något som jag mindes. Rester av ett annat liv. Ikväll kanske någon skulle säga till honom att han var fin.

”Sköt dig, håll reda på husnycklarna, det finns pizza i garderoben, frysen menar jag, och talla inte på mina flaskor nu.”

Han hade klampat fram och kysst mig i pannan. Luktade rök.

”Inget tall. M-hm?”

Han höll om mig lite för hårt.

”Grattis på kvinnodagen”, sa jag lamt.

Pappa gjorde en fångande gest med näven. ”Vet du. Nu börjar det! Livet. Se till att ha kul så länge det varar. Carpe diem!” Han ställde sig framför hallspegeln med hårspray sprutande i ett vilt kaos över frisyren. Munnen glappade, underkäken åkte ner.

”Var är resten av din klänning?” frågade han med en egendomlig blick. Jag hade dragit på mig en klänning utan axelband.

”I ditt huvud”, sa jag.

Pappa ville inte riktigt förstöra stämningen.

”Har du ätit upp bananerna?”

Jag lommade bort mot soporna och drog upp dem med ett prassel. Blicken han gav mig var: Det är inte läge att börja fråga.

Fortsättning följer…

Publicerad
1 dag sedan
Småstadsliv bio med Christer Johansson från Alfta
Från Hälsinglands mörka skogar till utsålda biosalonger i ett trettiotal städer. Christer Johanssons otroligt populära humorfenomen från Alfta blandar vardagshumor, buskis och arbetarstolthet. Foto: Johan Apel Röstlund och Lucky Dogs

Fulkultur med hjärtat bankande för arbetarklassen

De är humorgruppen från Hälsingland som tagit hela bruksorts-Sverige med storm. Ändå syns de sällan i de stora medierna. Det är fulkultur med hjärtat bankande för arbetarklassen. Nu hoppas gänget bakom Småstadsliv på revansch. I oktober går filmen Mellan himmel och körtburkar upp på de stora biograferna och biljetterna har redan sålt snabbare än till senaste Star Wars.

– Nu jävlar är det på riktigt. Vi bestämde oss att satsa men samtidigt inte förändra oss själva. Det är fortfarande mer bekvämt med en lösmustasch för elva kronor än kamerautrustning för flera miljoner.

Christer Johansson dricker upp det sista ur ölen och slår ut med armarna.

– Fan vilka frågor du ställer.

Han är hjärnan bakom supersuccén och det långlivade humorfenomenet Småstadsliv från Alfta i sydvästra Hälsinglands inland.

Christer Johansson Småstadsliv
Christer Johansson menar att han och gänget bakom den populära humorgruppen fått en helt ny publik att gå på bio och teater. Foto: Johan Apel Röstlund

Med hundratusentals följare och fans från hela landet har hans gör-det-själv-projekt sålt ut föreställningar från Malmö i söder till Älvsbyn i norr. Det som började med enkla sketcher på Youtube har vuxit till en av de största svenska humorsajterna på nätet utan någon som helst draghjälp från annat än de egna fansen. Intresset från de större tidningarnas kultursidor har i alla år varit noll och ingenting. Men nu kan det snart bli ändring. I mitten av oktober går nämligen Småstadslivs största filmprojekt hittills, Mellan himmel och körtburkar, upp på bio och intresset är enormt.

– De ringde från filmstaden i Uppsala och sa att våra biljetter sålt snabbare än den senaste Star Wars-filmen. Förstå den grejen för en kille med nioårig grundskola från Alfta.

Vi sitter på en inglasad uteservering i centrala Gävle dit Christer Johansson nyligen flyttat från Hälsingland. Det är gråmulet och han tittar ut över det folktomma Stortorget och blickar bort mot den rödsnurrande SF-skylten ett stenkast bort. Där är åtta salonger redan bokade och likadant ser det ut i andra delar av landet. Efterfrågan på biljetter är kolossal.

Ingemar i Småstadsliv
Den sjukskrivne grävmaskinisten Ingemar Andersson har fått hundratusentals svenskar att vika sig av skratt hemma i sofforna. Foto: Lucky Dogs

– Det är klart man är lite stolt. Tänk om jag hade vetat det här när vi drog igång hemma i byn. Att jag 16 år senare skulle sitta utanför filmstaden och göra en intervju med dig. Herregud alltså.

Småstadsliv är buskis från glesbygden. Det är springa i dörrarna-fars, bondkomik och slapstick. Men också träffsäkert som få andra humorserier. Med dråpligt lysande dialoger, ibland vulgärt, på lilka bred som karakteristiskt karg hälsingedialekt. Vardagshumor där den hela tiden växande publiken vrider sig av skratt hemma i sofforna. 

Ni har över en halv miljon följare och säljer ut föreställningar vart ni än åker. Ändå läser man aldrig om er på de stora kultursidorna …

– Det spelar verkligen ingen roll hur många vi drar till oss för vi kommer aldrig accepteras i den där världen. Eller få några fina recensioner heller för den delen. Vår publik består av svetsare, grävmaskinister, städerskor, eller lokalvårdare säger man kanske nu för tiden, och arbetslösa. Vanliga knegare helt enkelt. Och ser man ner på oss då ser man fan ner på dem också. Skulle det komma in ett gäng utbildat teaterfolk här på krogen hade de aldrig slagit sig ner vid mitt bord och på sätt och vis är väl det lite skönt också. För jag vet inte vad jag skulle säga heller. Jag hade nog inte ens berättat för dem att jag också är skådespelare och sysslar med film. Det hade väl snarare blivit nått helt vanligt som typ, ”Vilket hockeylag håller du på då?”

Christer Johansson lyfter gång på gång att de med sin humor fått en helt ny publik att strömma till biografer och teatersalonger. Människor som vanligtvis inte lägger pengar på kultur betalar nu biljetter, hotell och restaurangbesök i samband med Småstadslivs föreställningar.

– Vår publik kommer med keps och köper öl innan föreställningen. Det är ovanligt i teaterkretsar i Stockholm. Där beställer man vanligtvis ett glas vin i paus. När Småstadsliv går på krogen händer det att baren är tömd redan innan vi gått upp på scenen.

Handlingen i Småstadsliv kretsar kring ett gäng karaktärer halvt hämtade ur verkligheten. Innan Christer Johansson valde att satsa helhjärtat på sitt humorprojekt drev han krog i Bollnäs. Där hittade han inspiration till många av huvudpersonerna.

Småstadsliv
Kärleksfull, varm, igenkänningshumor. Det är vad Christer Johansson och gänget bakom Småstadsliv vill förmedla. Foto: Lucky Dogs

Han beskriver sig själv som en betraktare. Privat sitter han hellre en bit vid sidan av än ställer sig själv i centrum. Alltid iakttagande. Något som krävs för att hitta de populära rollfigurerna med hög igenkänningsfaktor.

– På många sätt driver vi ju med oss själva och varifrån vi kommer. Det är humor om sju till fyra-tillvaron med matlåda och drömmar om campingsemester. Jag menar Robert Gustafsson kan säkert imitera en dalmas eller hälsing med dialekten men han kan inte göra det på samma sätt som oss. För han har aldrig levt i det han skildrar.

Någonstans, utan några övriga jämförelser, är det svårt att inte tänka på den legendariska amerikanska författaren Mario Puzo. Mannen bakom romanen Gudfadern, vars böcker kommit att bli världens mest hyllade filmepos.

Han berättade i intervjuer innan sin död hur han samlade material till handlingen om den mytomspunna maffiafamiljen Corleone på caféer och barer i Bronx och Brooklyn. Hur han slog sig ner vid ett bord med en cappuccino och bara lyssnade in. Kände av stämningen på de rökiga haken där verklighetens gangsters träffades i 1960-talets New York.

Christer Johansson beskriver något liknande.

– När vi är ute och åker letar jag alltid upp ortens sunkigaste pizzeria med rättigheter och sätter mig i ett hörn. Det är ju där de riktiga livshistorierna finns. De här otroligt fina människorna som ofta levt ganska hårt och som många ser ner på bara för att de sitter och tar sig en tisdagsöl mitt på dagen. Därför kan jag vardagstugget och ibland hittar man nått att spinna på för att använda i våra filmer.

Foto: Lucky Dogs

Och det är just karaktärerna mer än kanske handlingen som etsat sig fast hos publiken och gjort Småstadsliv så otroligt populärt. Ingemar Andersson, den sjukskrivna grävmaskinisten och alltid lika törstiga strulpellen. Eller den kärlekskranka Agneta Patrull med smak för billigt lådvin på badstranden och karlar. Och så alltiallo-mekanikern Stånk-Tommy med total avsaknad av självinsikt. 

Det som slår mig är att er publik till största delen kommer från orter bestående av ganska typisk arbetarklass. I Norduppland, stora delar av Norrlandkusten, Bergslagen och Värmland. Det så kallade rostbältet …

– Så är det ju och det finns en otrolig arbetarstolthet i vår humor. Du måste ju bottna i dina karaktärer för att det ska bli kul. Jag tycker det där är så jävla viktigt. Det och att aldrig glömma matlådan.

Christer skrattar och knyter näven över bordet.

Den största publiken finns i Sveriges så kallade rostbälte. ”Det finns en otrolig arbetarstolthet i vår humor”, förklarar Christer Johansson. Foto: Lucky Dogs

– Jag minns en av få rubriker vi faktiskt fått en gång efter en föreställning på en teaterscen uppe i Norrland. Det var liksom ”Dagen finkulturen rann ut i pissoaren”. Men vi har visat att man inte behöver gå via SVT för att lyckas. Vi har gjort allt själva. Lekt oss fram och följt våra drömmar. Och kolla på vår publik i dag, det är fler än 500 000 som följer oss. Vilken jävla kraft det finns i det.

Och nu från Youtube och lågbudget till utsålda biosalonger i hela landet.

– Ja fyfan. Nu har vi sjösatt båten och kan bara stå kvar på kajen för att se vart det här tar vägen. Tänk om man hade vetat det …

Nu måste du ändå besvara den där svåra frågan. Beskriv Småstadsliv med tre ord för den som inte känner till er.

– Jävlar alltså. Men okej. Vi är ju liksom inte dumma och jag tycker inte om att roasta och mobba så där som många gör nu för tiden. Så de där tre orden får väl bli: Kärleksfull, varm, igenkänningshumor.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Aktivister demonstrerar på Puerta del Sol i Madrid, Spanien för att kräva starkare lagar som skyddar hyresgäster. Foto: Manu Fernandez /AP/TT.

Amalthea Frantz:
Unga vill påverka politiska beslut

Utomparlamentariska rörelser är, eller borde vara, viktigare än någonsin. I Spanien och Frankrike växer just nu protester. I Sverige är många, inte minst unga, mest uppgivna. Men att fler inte tror på partipolitik är en kraft att ta vara på.

På riksnivå fortsätter det politiska spelet. I dagsläget är det ännu mer svårtolkat än vanligt – många uppfattar det hela som käbbel och dödläge. Hur mycket ska väljarna förväntas förstå av spelet, när de så kallat folkvalda knappt verkar göra det själva?

Tidningen Arbetaren fortsätter att lyfta det som sker utanför riksdagen. Denna vecka lanserar vi en ny panel där deltagare svarar på en aktuell fråga. Personerna i panelen kommer variera – det de har gemensamt är perspektiv som inte grundar sig i partipolitik.

Vi börjar brett, med frågan ”Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?”

Engagemang – och protester 

Trots att deltagandet i traditionella folkrörelser i vår del av världen sjunkit från tidigare höga nivåer, så finns det fortfarande ett enormt engagemang som tar sig uttryck på olika sätt. Att lyfta dem nu är viktigare än på länge. 

I andra delar av världen är traditionen av gatuprotester och storstrejker starkare. Vi har tidigare rapporterat om de ledarlösa ungdomsrörelserna i det globala syd. I Frankrike protesterar unga och studenter sedan två veckor. Bakom ligger djupt missnöje och säkerligen frustration. Våldsamma sammandrabbningar med polis har fått mycket uppmärksamhet och tusentals unga har gripits.

Samtidigt växer åter en bredare social rörelse i Spanien. Den började med vräkningen av 87-åriga Maricarmen. Just hennes vräkning verkar ha stoppats efter protesterna. Men rörelsen växte snabbt till att omfatta fler frågor. Den pressade fram nya löften och förslag från den sittande vänsterregeringen – men dessa röstades ner i parlamentet, och nu har premiärminister Pedro Sánchez utlyst nyval.

Unga utanför partipolitiken

I Sverige är missnöjet, som oftast, mindre synligt på gatorna. I förra veckan släpptes en myndighetsrapport om ungas liv. Den konstaterar bland annat att många unga vill påverka politiska beslut, men färre upplever att de kan. Den psykiska ohälsan är hög, särskilt bland unga kvinnor. Aktivt deltagande i partipolitik fortsätter vara lågt – 3,5 procent av de unga är medlemmar i något parti. Samtidigt är hälften, eller mer, intresserade av politik respektive samhällsfrågor.

Det här är något som vi som tror på mer demokrati, inte mindre, måste ta vara på. 

I Frankrike är fler protester utlysta till den 6 oktober. I ett pressmeddelande skriver en av landets syndikalistiska fackföreningar, CNT-SO, att de deltar och uppmanar till strejk: ”Dessa ungdomar är våra barn, och ofta redan arbetare – låt oss inte lämna dem ensamma! Men med respekt för deras självbestämmande: vår plats är bredvid de unga, inte framför dem.”

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Fotomontage: Karin Zackari,Cim-Héloïse Sävel och Anna Sanvaresa
”Utomparlamentariska panelen” är ny panel i Arbetaren där röster från olika fackliga, sociala och politiska folkrörelser uttalar sig om politik och aktuella händelser. Foto: Privat, Håkan Gustafsson, Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

”Vi måste göra det som hela partiapparaten misslyckas med”

SD backar, S backar – det är ett stökigt parlamentariskt läge. Men hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu? Vi ställde frågan till Arbetarens nya utomparlamentariska panel.

Cim-Héloïse Sävel, packare och lagerarbetare, facklig organisatör – känner sig hoppfull:

Lagarbetaren Cim-Héloïse Sävel är till facklig organisatör i Malmö LS Foto: Håkan Gustafsson

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Sociala rörelser måste göra det som hela partiapparaten just nu misslyckas med: artikulera sina krav och intressen, och bygga och bredda intressegemenskapen med alla som kan tänkas beröras. När vi har en tydlig bild över vilka intressen vi har, vilka vi delar dem med, hur vi ska samarbeta och har en strategi för hur vi utövar påtryckning på beslutsfattarna – då driver vi en stark politik med rötterna i folkrörelserna. 

– Några aktuella förebilder för sådana ansträngningar är kampanjen För en human migrationspolitik som vunnit stora sympatier och redan nått några delmål, samt Allt Åt Alla Malmös lovande kampanj om etisk upphandling i Malmö stad. Reformer och eftergifter kommer bara när det finns breda massor som tydligt artikulerar både sitt missnöje och en tänkbar lösning.

Karin Zackari, universitetslektor – känner sig trött:

Karin Zackari forskar om mänskliga rättigheter vid Göteborgs Universitet Foto: Privat

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Ett givet svar på frågan om vad utomparlamentariska rörelser bör göra är ”fortsätt men växla upp”, för en sak som valet visar är att de viktigaste samtidsfrågorna inte direkt representerats. Jag tror rörelser i Sverige måste våga vara mer affektiva men också mindre reaktiva. Man ska identifiera var rörelsen går före den formella politiken snarare än reducera sig till proteströrelser. Man ska så klart fortsatt protestera mot attacker på jämlikhet, frihet, solidaritet, men vi måste ta chansen att försöka ändra den större berättelsen om vad som står på spel, och röra oss bort från klick-aktivism i form av ”skriv under den här protesten”. Där tror jag att rörelser måste skapa framtidsvisioner och appellera till känslor av möjlighet.

Anna Sanvaresa, författare, frilansskribent, skrivpedagog – känner sig frustrerad:

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Det krävs att vi organiserar oss. Vi är alltför många som blir isolerade och därmed – utan att ha andra att bolla tankar och strategier med – låses vi fast i tron på att rådande system är det enda alternativet. Jag drömmer dels om att vi ses och pratar – om var vi är och vart vi vill komma, vad vi saknar och behöver – i större, eller mindre, arbetsgrupper (som till exempel under Pariskommunen) med olika inriktningar och arbetsfält.

Författaren Anna Sanvaresa är bland annat aktiv i Joe Hill-sällskapet i Gävle Foto: Pontus Lundahl / TT

– Och dels drömmer jag, alltid, om en utvidgad aktivism (utifrån de olika grupperna och inriktningarna). Det behöver byggas en rörelse som jobbar underifrån och brett, och som visar och inspirerar andra till att tänka, och agera på, att det går att bygga en värld på andra premisser än den partipolitiska – som vi ju ser inte fungerar.

– Men just precis nu så tycker jag att fler föreningar och organisationer med liknande värdegrund, och liknande frustrationer, går samman och arbetar gemensamt. Det bygger på samma princip som ovanstående exempel och drömmar. Hur kan vi förändra samhället underifrån? 


Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Forum Noden Röster från rörelserna
Ett nytt diskussionsforum för vänstern har lanserats: Noden forum. Foto: Annika Byrde/TT, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nytt internetforum för vänstern: ”Behövs en mötesplats för diskussion”

På några dagar har det nya internetforumet Noden samlat ihop över 150 medlemmar som skapat lite mer än 500 inlägg. Vilka ligger bakom det och varför behövs ett nytt forum för vänstern?

Ni beskriver Noden forum som vänsterns nya mötesplats på nätet. Berätta mer, vad är tanken med forumet och hur kommer det fungera?

– Vi tror att det behövs en mötesplats där saker kan diskuteras i lugn och ro och inte försvinna direkt i sociala medie-flöden. Nu finns det en mötesplats men det är upp till användarna att möblera den.

Vilka är ni som startar upp det?

– En insatsstyrka med handplockade medlemmar som alla brinner för en stark rörelse. Redo att fylla forumet med intressanta ämnen, hålla rent och bidra till en kamratlig stämning.

Är forumet kopplat till Radio Noden?

– Vi har kopplat ihop forumet med Radio Noden för att det är en grym infrastruktur. Och så slapp vi hitta på ett nytt namn. Ingen kan ana hur många usla namn vi kom på innan.

Varför behöver den radikala vänstern ett nytt internetforum?

– Vi själva behövde det nog för att kunna snacka saker med likasinnade. Det senaste året har vi åkt runt och pratat med många kamrater och många har saknat något liknande. Om vänstern i allmänhet tänker likadant lär vi ju märka.

Vilka hoppas ni kommer hitta dit?

– Gamla rävar och unga lejon. Förhoppningsvis några som också mest är nyfikna på att organisera sig. Men vi skulle gärna se att klimatrörelsen också hittade forumet.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Bildmontage: I förgrunden förhandlaren Daniel Jonzon från Linköpings LS. I bakgrunden Trädgårdstorget torg i Linköping
– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon. Foto: Toivo Jokkala, Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaen

Nu satsar fler lokala fack på migrant­organisering

Både i Linköping och i Göteborg satsar nu syndikalistiska fackföreningar på att organisera arbetare med migrantbakgrund.

I Göteborg har man precis genomfört ett flerspråkigt möte för migrantarbetare och i Linköping har man redan vunnit flera fall.

Daniel Johanzon, förhandlare för Linköpings LS, berättar att de har jobbat med flera fall både inom jordbruksektorn, frisörbranschen och på byggarbetsplatser.

– Vi hade bland annat ett fall på ett bygge där en medlem blev uppsagd, men där vi lyckades förhandla fram ett skadestånd för felaktig uppsägning och att medlemmen skulle få betalt för den tid han faktiskt jobbat.

För varje liten seger berättar Daniel Johanzon har det trillat in fler och fler medlemmar med migrantbakgrund i Linköpings LS.

– Som LS har vi växt det senaste året och jag tycker det är jättesporrande. 

– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon.

Flerspråkiga möten för arbetare i Göteborg

I Göteborg anordnades det nyligen ett möte för migrantarbetare på ryska och ukrainska där organisatörer från Stockholms LS deltog.

I en artikel i SAC:s medlemstidning syndikalisten berättar Alex Bohlin från Göteborgs LS:

– På sikt hoppas och tror jag att vi kan stötta medlemmar till att organisera och hjälpa varandra, särskilt personer inom samma bransch och på samma arbetsplatser.

– Göteborgs LS får genom de här mötena förhoppningsvis även möjlighet att kunna se inom vilka branscher i Göteborg med omnejd som många migranter arbetar och antagligen utnyttjas och var vi kan hjälpa till att organisera arbetare.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Vänsterpartisten Mohamed Ali och Silas Aliki.
”Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer”, skriver Silas Aliki. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Tidöstyret är inte över

”Tiden efter den mest rasistiska valrörelse Sverige haft i modern tid har, föga förvånande, även den präglats av rasism. Drevet mot den vänsterpartistiske ledamoten Mohamed Abdukardir Ali, som tog sig in i riksdagen med personkryss, är en berättelse om hur högerns världsbild totalt dominerar vårt offentliga samtal”, skriver Silas Aliki.

Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer. Det lilla styrkeprov från jordens fördömda som inkryssandet av honom i riksdagen utgör är tillräckligt för att trigga både anonyma trollkonton och namnkunniga opinionsbildare till höger. 

Samtidigt pågår fortfarande Tidös paradigmskifte, som bara syftat till att ge samma rasistiska kapitalism mer muskler, i bakgrunden. Den extrainkallade riksdagen röstade under sommaren igenom enorma reformer som nu trätt i kraft och börjar få effekt. Nyligen fick jag ett mejl från en lokalradioreporter som undrade varför en åklagare i den lokala tingsrätten begärt en person utvisad. Det rörde sig bara om misstanke om ett mindre bidragsbrott, varför?

Utvisningar kan sexfaldigas

Jag tvingas svara att det beror på ny lagstiftning som trätt i kraft den 1 september i år, där åklagare gjorts skyldiga att alltid lägga till ett yrkande om utvisning, om de gör bedömningen att målet kan leda till att den tilltalade döms till en strängare påföljd än böter. Tidöregeringens förhoppning om att regeländringen ska sexfaldiga antalet utvisningar kanske är i överkant, men i praktiken innebär den att en dom för rattfylla eller flera fall av ringa narkotikabrott kan innebära deportation.

Till detta ska läggas den så kallade straffreformen, där riksdagen bland annat höjde straffen för närmare 50 olika brott och tog bort regeln om att annan påföljd än fängelse ska väljas om det är möjligt. Reformen beräknas leda till 16 000 fler utdömda fängelseår de kommande tio åren och öka antalet människor i fängelse till 40 000. Riksdagen röstade under sommaren även igenom förändringar i försörjningskravet för anhöriginvandring, som kommer att öka antalet så kallade tonårsutvisningar kraftigt.

Sossarna röstade för många av Tidös förslag

Lagstiftning är, även i Tidöregeringens antidemokratiska expressfart, ett långsamt verktyg. Det kommer att dröja månader och år innan ändringarna slagit igenom så pass att allmänheten märker det i sin vardag. När kollegor, klasskompisar och vänner som levt hela sina liv i Sverige utvisas för småsaker och anhöriga som döms för brott inte längre får vård utan enbart straff kommer sannolikt en motreaktion. Men de partier som nu vunnit valet känner redan till konsekvenserna. Socialdemokraterna röstade i den absoluta majoriteten av fallen dessutom för att införa dem. 

Det är i ljuset av allt detta drevet mot Abdukardir Ali måste ses. Om den parlamentariska vänstern inte förmår riva upp dessa klasslagar, denna institutionaliserade rasism, finns inget existensberättigande kvar. Det åligger dessutom oss som bor i det här landet att göra våra röster hörda, om vi inte vill att den här politiken ska genomföras i vårt namn. Att en enda av folket inkryssad ledamot kan dra igång så mycket rädsla och reaktion från makten är en indikation på vad vi kan göra om fler av oss organiserar oss som och med Mohammed Abdukardir Ali.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
En lotsbåt och ett fartyg från Kustbevakningen på plats vid det 130 meter långa fartyget BBC Lagos
Fartyget i bild har inget att göra med domen. Foto: Johan Nilsson / TT

Lotsarnas arbete i Marstrand stoppas efter dom  

Lotsarnas arbete i Marstrand pausas efter veckans dom, då en lots fälldes för den uppmärksammade dödsolyckan på Tjörn i juli. 

Den 28 juli kolliderade ett fraktfartyget Misje Verde med en fritidsbåt utanför Tjörn. En mamma och dotter ombord på båten omkom, medan pappan och sonen klarade sig. 

I veckan dömdes Göteborgs tingsrätt kaptenen och lotsen för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik.

Kaptenen får villkorlig dom, och lotsen villkorlig dom med dagsböter. Båda har nekat till brott.

– Det vi försöker ta reda på nu är hur många i arbetsgruppen som mår så pass dåligt att de behöver bli sjukskrivna och vår förhoppning är att de som mår bra ska kunna återgå till arbete snart, säger Björn Alverfeldt, presstalesperson på Sjöfartsverket till Svt.

Lots och kapten nekar till brott

Enligt lotsens advokat har allt för stort ansvar lagts på lotsen och han har till Svt sagt att de kommer att överklaga domen. Han hävdar att det inte är lotsen som ska ha ansvar för utkik.

– Det är fartygschefen som har ansvar för utkik, inte lotsen, säger Thomas Håkansson, lotsens försvarare till Svt.

Kaptenens försvarare håller inte med:

– Det synes vara praxis i svenska farvatten att lotsen tar över manövrering och styrning av fartyget, men då får man ta ansvar för det också, säger Taavi Tuula som är kaptenens försvarare, till Svt.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Israel rullstolrar för barn Gaza
Trots ”vapenvilan” dödar den israeliska militären i snitt ett barn om dagen inne i Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/TT och Oded Balilty/TT

Israels blockad: Inga rullstolar till barnen i Gaza

Trots det humanitära katastrofläget vägrar Israel fortfarande släppa in rullstolar avsedda för barn i Gaza. Det rapporterar nu den australiensiska public service-kanalen ABC News.

Splitter- och skottskador, amputerade ben och söndertrasade kroppar. Enligt FN-organet Unicef har över 11 000 barn i Gaza drabbats av livsförändrade skador till följd av Israels bombningar. Trots det blockeras fortfarande en leverans av 900 specialdesignade rullstolar av de israeliska myndigheterna, avslöjar ABC News.

Rullstolarna, skänkta av bland annat hjälporganisationen Kids on Wheels Alliance, anlände till Jordanien redan vintern 2025 men har sedan dess inte släppts in i Gaza.

Över 20 000 palestinska barn döda

Israel menar, enligt ABC News, att rullstolorna kan ha ”dubbla användningsområden”.

Rullstolarna är specialdesignade för att klara svår terräng, som exempelvis rasmassorna inne i det sönderbombade landskapet, och dessutom byggda för att kunna justeras i takt med att barn växer.

Vid sidan av de många svårt skadade uppskattas över 20 000 barn ha dödats av den israeliska militären sedan oktober 2023. Trots den så kallade ”vapenvilan” som trädde för ett år sedan har FN och andra människorättsorganisationer rapporterat om att ett barn om dagen dödats inne i Gaza sedan dess.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte verkar ha fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Dödsolycka Helsingborg, Väla Södra
Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser. Foto: Johan Nilsson/TT

Klämd till döds under truck i Helsingborg

En man i 40-årsåldern klämdes under tisdagseftermiddagen till döds under en truck vid ett industriområde i södra Helsingborg. Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser.

Det var strax efter klockan 14 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten i Helsingborg. Mannen ska då av oklar anledning fått en vältande truck över sig inne på handels- och industriområdet Väla Södra. Han fördes akut till sjukhus med svåra skador.

Senare under kvällen bekräftade polisen att han omkommit och att de påbörjat en utredning om vållande till annans död och arbetsmiljöbrott.

Hittills i år har mins 22 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad