DET FJÄRDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Halvklart till mulet. Frost på cykelsadeln. Min fitta var praktiskt taget blöt när jag äntrade skolan.

Hela natten hade jag lyssnat på jazz och läst på om misshandelsförhållanden, och mest fått upp sådant som: Rihanna och Chris Brown, Nigella med chokladsmet i ansiktet, plus olika parlörer i feminism.

Jag var bedrövad.

Enligt Stockholms tjejjour var Lillys liv en kvadrat. Nu hade hon bara ett hörn kvar av kvadraten att leva på.

”Grattis på internationella kvinnodagen!”

Mona sprang korridoren fram i bara strumplästen. Ett fång rosor gungade på armen.

”Jag är blomsterkvinnan”, wailade hon melodiskt och stack fram en blöt röd ros. Den rimmade illa med tendensen att lukta hundbajs i korridoren. Jag var öppen med min aversion.

”Ge den till någon annan.”

”Men jag kan bara ge till tjejer! Fattar du hur mycket taggar jag får i armarna av det här.” Mona såg på mig med den anklagande mördarblicken.

Jag blev tvingad till systersolidaritet.

Bakom ett hörn stod Amor och strödde en diskret doft av mansparfym. Jag skänkte honom rosen.

”Grattis på internationella kvinnodagen.”

Amor såg förvånat upp från sin telefon.

”Skoja.”

Det var komplicerat. Egentligen var mitt och Amors löfte att inte låtsas om varandra, alls. Temperaturen mellan oss fick aldrig lov att stiga. Vi skulle inte vispa upp våra känslor igen, till ett okontrollerat fluff. Det skulle vara som rinnande grädde.

”Vad vill du?” sa Amor.

”Jag är officiellt en kvinna i nöd.”

Jag viftade med Daniel Abdollahs telefon. Amor vände på den i min hand och såg initialerna D A glimma till i det kom­p­akta korridormörkret.

”Vad gör du med hans telefon?”

”Ett uppdrag.”

”Jag håller inte på med fiffel.”

”Jo, det gör du. Tränar rektorn på lösa grunder. Svartkontrakt. Fiffel på högsta nivå.”

Amor rynkade näsan. ”Okej?”

Jag tvingade in Amor i mörkret bakom två tunga lärarkappor. Vi kom så nära varandra då.

”Janne, vad gör du med Daniel Abdollahs telefon?”

Min kropp rörde vid Amors jacka. Den luktade lite får.

”Daniels telefon har gått sönder och nu vill han att jag ska lämna in den åt honom. Reparatören behöver hans kod.”

Amor föreställde sig händelseförloppet.

”Var är Danne själv?”

”Inte åtkomlig. Hjälp mig nu.”

Mitt pepprande av auktoritära manligheter fick Amor ur fattningen. Dessutom hade jag sexig röst.

”Vad har du under armen?” sa jag avledande.

Amor drog fram den tunna boken som raspade mig i magen.

”B-r-u-n-o K. Ö-i-j-e-r”, bokstaverade jag. ”Vem är det?”

”Om natten viskade Annabel Lee”, viskade Amor poetiskt. ”Nobelpristippad.”

”Okej, men du får ett ännu bättre pris om du hjälper mig att knäcka Daniel Abdollahs kod.”

Amor är kille och har sin intelligens byggd därefter. Han måste behärska all form av teknikalitet. Hur späd och blodfattig han än är. Amor tog motvilligt emot det dyrbara stöldgodset.

”Och läcker du till rektorn ska jag officiellt hänga dig. I pungen.”

Jag höll mitt knä väldigt nära hans skrev. Det bultade i hjärtat. Jag hörde Mona sjunga.

”Det där var officiellt ett dödshot”, sa Amor gulligt.

Hur mycket älskar jag inte Amor för hans vurm för kvinnlig dominans.

Det finns inga gränser för den här sortens genomskinliga terrorism. Jag dog av tanken på de fallna hjältarna Clara Zetkin och Rosa Luxemburg.

Utanför matten hängde Kevin runt med en ros mellan tänd­erna. Varje tjej som kom i tid till lektionen morrade han åt.

”Grrr.”

I handen balanserade han en energidryck av märket Euro Shopper. Embla skred fram i en stor onepiece genom korridoren, som vilken nallebjörn som helst. Allt jag tänkte på var den där kvadraten som åt upp Lillys liv. Jag gled motvilligt ner på golvet så att ryggen skrapade mot väggens tegelstenar.

Kevin kröp fram på alla fyra.

”Göm dig, Janne”, väste han. ”Danne har paranoia som en pitbullterrier. Han letar efter dig.”

Jag flög upp, redo att göra scouthälsningen.

Kevin flinade som en gris.

”Vad håller du och Danne på med?”

”Förmodligen bara om jobbet igår”, sa jag stressat. ”Jag stack för tidigt.”

”Jobbet?”

”Jag är hans anställda.”

Kevin gjorde kuken-i-fittan-tecknet, som verkade betyda att allt var cool.

Inget var cool.

Jag duckade som en efterlyst och slank in på Bitas lektion. Samhällskunskap. Läraren Bengt i sitt esse, gestikulerade vilt med en grön penna i handen.

”Jag var ju med på sjuttiotalet, och ALLT var politiskt. Och i linje med det politiska på sjuttiotalet ville man ju även ha en kvinnodag. Välkommen in, Janne, varsågod och sitt.”

Bengt skrev på tavlan:

FN

”FN beslutade på internationella kvinnokonferensen i Mexi­ko 1975 att kvinnornas frigörelse genom seklet skulle uppmärksammas ordentligt. Kvinnorna hade ju under seklets första hälft fört en rad olika kamper på kvinnonivå. Nu ville man ge det här politisk bekräftelse.”

Bengt skrev på tavlan:

Internationella kvinnokonferensen i Mexiko 1975

”Mejico”, sa någon med spanskt uttal.

”Kommer det på provet?” sa Mona.

”Ovisst. Men räkna med det”, resonerade Bengt. ”Nuför­tiden uppmärksammar vi kvinnodagen ungefär som vi firar alla hjärtans dag, eller hur?”, sa han oemotsagd.

Detta var sanningen.

Om inte Bita funnits.

Om inte Bita funnits, då hade det varit sanningen.

Jag kände att jag behövde en öl.

Bita sa:

”Nu håller vi käften med dravlet, Ralf. Jag menar Bengt. Vad är det du försöker mörka för oss?”

Bita reste sig och for genom klassrummet, drog Bengts penna ur handen och suddade bort den gröna texten på tavlan.

Bengt fick sätta sig på katedern.

Om någon blickat in i min kropp hade den sett ett hav av stjärnor i vackra, hittills oupptäckta formationer.

”Så här är det. Internationella kvinnodagen uppfanns av kommunisten Clara Zetkin redan nittonhundraTIO. Hon och Rosa Luxemburg, aktivist och anarkist, kämpade för kvinnors rösträtt och andra rättig­heter som vi nu tar för givet.”

”Det heter PRIVILEGIER”, avbröt Calle. Han var iklädd en blå träningsoverall med sportklubbens logga och ”Carl Karlsson” i vita bokstäver tryckt på ryggen.

”Håll klaffen”, röt Bita.

”Det heter KÄFTEN”, skrek Calle provocerat.

Då sprack byggstenarna i Bitas tålamod.

”HÅLL KÄFTEN DÅ DIN JÄVLA TIERP-TÖNT!” skrek hon från botten av sin mänsklighet.

Bengt grep in.

”Nu tycker jag att vi inte måste bli så här”, sa han lamt. ”Det finns faktiskt folk här som vill lära sig om internationella kvinnodagen.”

”Men du lär ut fel!”

”Bita”, sa Bengt vädjande. ”Vi lever i ett informationssamhälle. Vi har tillgång till ett enormt flöde av informationskällor. Då gäller det för oss att sovra. Sortera. Och där kommer vi lärare in i bilden.”

Han vände sig till hela klassen.

”Idag gnälls det ju på svenska skolan. Och där skulle jag vilja slå ett slag för lärarrollen. Ni måste lita på oss lärare. Det är vi som har kunskapen. Inte ni.”

Bengt norpade tillbaka pennan ur Bitas hand. Han skrev:

FN:s internationella kvinnokonferens i Mexiko 1975

”Nu håller vi oss till FN”, sa Bengt.

Jag såg att Bita grät bakom håret. Calle njöt av att finnas till. Det finns inga gränser för den här sortens genomskinliga terrorism. Jag dog av tanken på de fallna hjältarna Clara Zetkin och Rosa Luxemburg.

Hon greppade tag i mina axlar. Jag kände mig som en tallrik pasta med pesto, det svenskaste som finns. Ett halvår fullt av mörker.

”Du sa inget”, sa Bita på rasten medan förra månaden februari kastade sina sista isvindar över oss. Det drog kallt ända in under behån.

”Hallå, du sa inget!”

Hon greppade tag i mina axlar. Jag kände mig som en tallrik pasta med pesto, det svenskaste som finns. Ett halvår fullt av mörker.

”Janne, varför försvarade du inte mig?” Min kropp jamsade med i hennes ryckningar.

”Du säger inget nu heller.”

”Lägg av”, sa jag trumpet.

Det svåra med Bita är att hon alltid kräver full sysselsättning när det kommer till kamp. Så fort det handlar om sommarjobb och praktikplatser är hon slapp som en mjukisbyxa.

”Det enda hållbara är handlingar, Janne. Det vet du.”

Hon snörvlade med näsan.

”Jag ska fan börja ha tårgas i väskan. Ifall Calle jiddrar med mig igen.”

”Eller Bengt”, sa jag.

Det bet inte på Bita.

”Jag vet att du håller med mig, Janne”, sa hon. ”Du satt säkert där och grät småtårar över hur himla bra jag var. Men vem fackin bryr sig? Du måste sluta vara så feg och försiktig.”

Bita sparkade i en driva snö.

”Annars kommer du bli som Gun Hellman som tycker det räcker med att skänka pengar till Rädda Barnen.”

Eller som pappa, tänkte jag när jag fick syn på hans krängningar genom skolgårdslandskapet. Han höjde handen till en passiv hälsning för att slippa se åt oss. Pappas höfter är breda, som en kvinnas.

Mamma. Var fanns hon när jag som bäst behövde henne? I en man från Avestas armar. En egenföretagare. En fucking elektriker. Jag fick till en akut spyhulkning och täckte över käken med kupad hand.

Bita räckte mig läppstiftet.

”Sätt på dig det här ikväll”, sa hon neutralt. ”Och fuck jämställdhet.”

Klockan åtta var det åttonde mars-fest i matsalen.

Jag sa inget om att Daniel Abdollah var ute efter mig och att jag strax måste dra hem och gå under jorden i ett skyddsrum. Någon kamp skulle jag väl bli tvungen att ta själv.

Folk gick i lämmeltåg bort från sista lektionen i aulan, en gemensam föreläsning om jämställdhet.

”Janne?”

Amors huvud kikade fram från skolväggens bruna tegelstenar. Jag hade honom i blickfånget mellan benen när jag låste upp cykeln.

”Jag har slutfört mitt uppdrag.”

När jag sträckte fram handen för att ta emot telefonen drog han den åt sig.

”Vad får jag för det?”

Jag släpade en prasslig plastpåse över sadeln. Folk gick i lämmeltåg bort från sista lektionen i aulan, en gemensam föreläsning om jämställdhet.

Det var ingen som såg oss.

”Kanske en kyss?”

Amors Bruno K. Öijer-bok låg hårt hoprullad i den stora kavajfickan. Jag drog honom till mig. Amor hade läpparna mjukt öppna, lena som innanmätet på ett blåbär en sommar­dag i skogen med pappa.

De var lite för öppna. Vi drog runt tungorna tre gånger.

Sedan fick det vara nog.

”Hur var feministföreläsningen?” frågade jag.

”Så sjukt bra.”

Amors lockiga hår krullade sig ut ur mössan. Han log.

”Vi gör om det nån gång. Säg till om du behöver hjälp med vad som helst.”

”Tack, Amor.”

När han cyklade iväg på enhjulingen kände jag mig helt tom.

Jag tänkte på Amnestyskylten som hängde i skyltfönstret inne i Upp­sala: Vet du varför flickor och kvinnor inte har rätt till sina egna kroppar?

6666. Easy does it. Förmodligen hade jag nu även Daniel Abdollahs bankomatkod. Jag låg på mage i sängen. Andningen var ett helvete. Som om syret inte riktigt räckte till. Plötsligt visste jag hur det är att vara kriminell. Det pirrade i fittan. En högspänningsledning mellan benen. Varför blir man kåt när man gör något förbjudet? Det här var högst förbjudet. Det här var att stjäla telefoner och smyg­titta när ens kompis har sex.

Jag tänkte på mina och Amors knullerfarenheter. Inte så lyckat. Inte så raffinerat. Som det här: Lilly på sängen i svart spetsbehå medan Daniel Abdollah sög, slickade, huvudet nergrävt mellan benen, hans kåtlockiga burr mellan hennes lår.

”Visst är det skönt?” väste han.

Lilly gav ifrån sig ett ljust, stötigt ljud till svar. Hon jamade. ”Ja, ja!”

Är det så man har sex?

På skärmen trevade Daniels hand efter något som låg bredvid Lillys utslagna ben på sängen.

Dildon. The master-fucking-dildo.

Åh gud, den var enorm.

Jag tänkte skamset på Amors lilla snopp. Något växte i magen, en mix av vämjelse, pirr och skam. Jag tryckte mina höfter i madrassen. Nu skulle slakten av Lillys fitta börja. Daniel Abdollah höjde armen till ett tecken bakåt, åt kameran. Och kamerabilden fladdrade till. Herregud, det var någon som stod där, och filmade. Var det Kevin?

Blodet tjocknade i ådrorna. Jag tänkte på kvadraten. På Lillys kvadrat som hon var instoppad i. INPIPPAD i. Jag tänkte på Amnestyskylten som hängde i skyltfönstret inne i Upp­sala: Vet du varför flickor och kvinnor inte har rätt till sina egna kroppar?

Nej. Det vet jag inte.

Något brakade till. Daniel Abdollah stack in dildon i Lillys kropp. Fort, fort, den sjönk in och kom tillbaka. Försvann och kom igen. Jag tryckte huvudet i kudden. Läppstiftet smetades, kudden blev röd.

Jag trodde att jag visste vad ångestskrik var. Jag trodde att jag hade hört tonårens ångestskrik i skolan. De här skriken kom från en slaktad gris.

Jag knöt benen runt mitt eget underliv, sänkte panna, huvud, tinningar, tankar under flera kuddar, säkert hundra.

Klockan tre en fredagseftermiddag håller varje vettig människa i Tierp på att planera sitt fredagsmys. Den trötta hjärnan är insvept i plastfolie i den ringlande kön på ICA.

Det ringde på dörren. Kroppen flög upp som på reflex, jag släckte reptilsnabbt telefonen, bäddade in den bland de sista rena trosorna i garderoben.

I hallspegeln avtecknades detta djur som var jag. Rött läppstift i hela fejan. Som en hora.

Ryckningar i handtaget. Hur vilsen och utelåst pappa än var skulle han aldrig få för sig att rycka våldsamt i dörren. Somligt vet man om sina föräldrar. Det mesta vet man inte alls.

”Hallå!? Janne? Är du där?”

I postnedkastet blänkte Daniel Abdollahs röda jacka.

Jag låste försiktigt kedjan till säkerhetslåset. Nu låg jag riktigt illa till. Det var dödstyst i lägenheten. Jag såg på klockan i köket: den var tre. Klockan tre en fredagseftermiddag håller varje vettig människa i Tierp på att planera sitt fredagsmys. Den trötta hjärnan är insvept i plastfolie i den ringlande kön på ICA. Det enda som hjälper mot ångest är öl och socker. Om Daniel Abdollah mördade mig nu skulle ingen i hela Tierp höra.

”Vem är det?” harklade jag mig.

Jag kikade i titthålet. Den röda stora jackan rörde på sig.

”Du måste hjälpa mig, Janne. Jag behöver din hjälp.”

Han såg uppriktigt förkrossad ut.

”Vadå med?”

”Öppna.”

Min vardag bestod inte av maktfulla våldsidkare som visste min adress.

”Hur fick du veta var jag bor?”

”Lilly.”

Han måste skoja. Var hon så våldstraumatiserad att hon måste bussa sin pojkvän på mig, för att få lite terrorbalans?

”Jag kan tyvärr inte öppna”, sa jag beklämt. ”Min faster är på besök och hon är sjuk. Det är en smitta du inte vill ha.”

”Vadå för smitta?”

”Sjukhusvirus.”

Daniel Abdollah suckade ljudligt ute i trapphuset.

”Janne, min telefon har blivit snodd. Jag blev rånad på Royal igår. Bara du kan hjälpa mig.”

Klick.

Dörren gick upp som av sig själv.

”Du har nåt i ansiktet.” Daniel Abdollah rörde vid min kind.

”Jag vet, det är clownsmink.”

”Clownsmink?” Daniel tog av sig jackan. Ur fodralet steg en lukt av ångestfylld mansparfym.

”Ja, du vet, vattenfast. Jag brukar öva cirkus ibland med min kusin.”

Jag var praktiskt taget dödsdömd. Daniel As höjde på ena ögonbrynet.

”Och med Amor?”

”Och med Amor, verkligen.”

Räddad av manligheten.

”Hur går det med kartongerna?” fortsatte jag.

Han tog sig för pannan.

”Janne, du är mitt enda vittne. Såg du nåt avvikande? Såg inte den där småbarnsfamiljen jävligt fail ut? Fattiga jävlar.”

Jag sparkade undan pappas sprängfyllda sportbag i hallen.

”Inte direkt.”

”Har du ett rum?

”Där ligger faster.”

Daniel As klampade före mig in i lägenheten. Det var inte mycket att se. Vi har en dammig Klippan-soffa i vardagsrummet, den billigaste på Ikea, den har stått där sedan jag var fem. En gång i tiden var den denimfärgad. Nu är den grå. På sidan hängde en grön fleecefilt.

I fönstret var eftermiddagssolen på väg ner.

Daniel Abdollah sträckte ut sig i soffan. Två bananer putade upp ur en fruktskål. Min rumsdörr stod halvöppen. Därinne, i garderobstrasslet av trosor, låg Daniel Abdollahs telefon begraven. Det gick upp för mig att det kunde börja ringa i trosorna närsomhelst.

”Vill du ha en banan?”

”Nej, tack, jag äter inte giftbananer.”

Daniel Abdollah spände ögonen i mig.

”Janne, jag vill att du följer med mig till polisstationen. Vi ska anmäla.”

”Nu?”

”Inte nu. Det är fredag, kom igen. Du ska på fest. Men på måndag. På måndag. Deal?”

Daniel Abdollah reste sig ur soffan. Han tog mig i hand. Jag hade inget bra sätt att ursäkta att min hand var ovanligt svettig. Han svingade upp bananerna, gick in i köket och öppnade skåpet under diskhon där alla svenskar förvarar sina sopor, släppte ner giftbananerna i prasslet och gick.

Hans ögon lyste. Det såg ut som något som jag mindes. Rester av ett annat liv. Ikväll kanske någon skulle säga till honom att han var fin.

När pappa kom hem stod jag kvar i vardagsrummet i samma position. I hjärtat spelade ett helt manslag fotboll. Pappa hade en vit systemetkasse i varje hand.

”Nu är det bråttom. Borås väntar. Vi tjänar på det om vi åker bil. Roffe lovade köra upp och hämta mig. Och GLÖM inte att ha kul nu, gumman.”

Pappa satte igång att rafsa ner systemetkassarna i den redan sprängfyllda sportbagen. Ett våldsamt klirr. Han öppnade hallgarderoben, drog fram en svart ryggsäck och pulade ner dem där.

”Passar perfekt. Jag lovade gå till systemet i gengäld.”

Hans ögon lyste. Det såg ut som något som jag mindes. Rester av ett annat liv. Ikväll kanske någon skulle säga till honom att han var fin.

”Sköt dig, håll reda på husnycklarna, det finns pizza i garderoben, frysen menar jag, och talla inte på mina flaskor nu.”

Han hade klampat fram och kysst mig i pannan. Luktade rök.

”Inget tall. M-hm?”

Han höll om mig lite för hårt.

”Grattis på kvinnodagen”, sa jag lamt.

Pappa gjorde en fångande gest med näven. ”Vet du. Nu börjar det! Livet. Se till att ha kul så länge det varar. Carpe diem!” Han ställde sig framför hallspegeln med hårspray sprutande i ett vilt kaos över frisyren. Munnen glappade, underkäken åkte ner.

”Var är resten av din klänning?” frågade han med en egendomlig blick. Jag hade dragit på mig en klänning utan axelband.

”I ditt huvud”, sa jag.

Pappa ville inte riktigt förstöra stämningen.

”Har du ätit upp bananerna?”

Jag lommade bort mot soporna och drog upp dem med ett prassel. Blicken han gav mig var: Det är inte läge att börja fråga.

Fortsättning följer…