Sommarföljetongen: Gudarna – del 4

DET FJÄRDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Halvklart till mulet. Frost på cykelsadeln. Min fitta var praktiskt taget blöt när jag äntrade skolan.

Hela natten hade jag lyssnat på jazz och läst på om misshandelsförhållanden, och mest fått upp sådant som: Rihanna och Chris Brown, Nigella med chokladsmet i ansiktet, plus olika parlörer i feminism.

Jag var bedrövad.

Enligt Stockholms tjejjour var Lillys liv en kvadrat. Nu hade hon bara ett hörn kvar av kvadraten att leva på.

”Grattis på internationella kvinnodagen!”

Mona sprang korridoren fram i bara strumplästen. Ett fång rosor gungade på armen.

”Jag är blomsterkvinnan”, wailade hon melodiskt och stack fram en blöt röd ros. Den rimmade illa med tendensen att lukta hundbajs i korridoren. Jag var öppen med min aversion.

”Ge den till någon annan.”

”Men jag kan bara ge till tjejer! Fattar du hur mycket taggar jag får i armarna av det här.” Mona såg på mig med den anklagande mördarblicken.

Jag blev tvingad till systersolidaritet.

Bakom ett hörn stod Amor och strödde en diskret doft av mansparfym. Jag skänkte honom rosen.

”Grattis på internationella kvinnodagen.”

Amor såg förvånat upp från sin telefon.

”Skoja.”

Det var komplicerat. Egentligen var mitt och Amors löfte att inte låtsas om varandra, alls. Temperaturen mellan oss fick aldrig lov att stiga. Vi skulle inte vispa upp våra känslor igen, till ett okontrollerat fluff. Det skulle vara som rinnande grädde.

”Vad vill du?” sa Amor.

”Jag är officiellt en kvinna i nöd.”

Jag viftade med Daniel Abdollahs telefon. Amor vände på den i min hand och såg initialerna D A glimma till i det kom­p­akta korridormörkret.

”Vad gör du med hans telefon?”

”Ett uppdrag.”

”Jag håller inte på med fiffel.”

”Jo, det gör du. Tränar rektorn på lösa grunder. Svartkontrakt. Fiffel på högsta nivå.”

Amor rynkade näsan. ”Okej?”

Jag tvingade in Amor i mörkret bakom två tunga lärarkappor. Vi kom så nära varandra då.

”Janne, vad gör du med Daniel Abdollahs telefon?”

Min kropp rörde vid Amors jacka. Den luktade lite får.

”Daniels telefon har gått sönder och nu vill han att jag ska lämna in den åt honom. Reparatören behöver hans kod.”

Amor föreställde sig händelseförloppet.

”Var är Danne själv?”

”Inte åtkomlig. Hjälp mig nu.”

Mitt pepprande av auktoritära manligheter fick Amor ur fattningen. Dessutom hade jag sexig röst.

”Vad har du under armen?” sa jag avledande.

Amor drog fram den tunna boken som raspade mig i magen.

”B-r-u-n-o K. Ö-i-j-e-r”, bokstaverade jag. ”Vem är det?”

”Om natten viskade Annabel Lee”, viskade Amor poetiskt. ”Nobelpristippad.”

”Okej, men du får ett ännu bättre pris om du hjälper mig att knäcka Daniel Abdollahs kod.”

Amor är kille och har sin intelligens byggd därefter. Han måste behärska all form av teknikalitet. Hur späd och blodfattig han än är. Amor tog motvilligt emot det dyrbara stöldgodset.

”Och läcker du till rektorn ska jag officiellt hänga dig. I pungen.”

Jag höll mitt knä väldigt nära hans skrev. Det bultade i hjärtat. Jag hörde Mona sjunga.

”Det där var officiellt ett dödshot”, sa Amor gulligt.

Hur mycket älskar jag inte Amor för hans vurm för kvinnlig dominans.

Det finns inga gränser för den här sortens genomskinliga terrorism. Jag dog av tanken på de fallna hjältarna Clara Zetkin och Rosa Luxemburg.

Utanför matten hängde Kevin runt med en ros mellan tänd­erna. Varje tjej som kom i tid till lektionen morrade han åt.

”Grrr.”

I handen balanserade han en energidryck av märket Euro Shopper. Embla skred fram i en stor onepiece genom korridoren, som vilken nallebjörn som helst. Allt jag tänkte på var den där kvadraten som åt upp Lillys liv. Jag gled motvilligt ner på golvet så att ryggen skrapade mot väggens tegelstenar.

Kevin kröp fram på alla fyra.

”Göm dig, Janne”, väste han. ”Danne har paranoia som en pitbullterrier. Han letar efter dig.”

Jag flög upp, redo att göra scouthälsningen.

Kevin flinade som en gris.

”Vad håller du och Danne på med?”

”Förmodligen bara om jobbet igår”, sa jag stressat. ”Jag stack för tidigt.”

”Jobbet?”

”Jag är hans anställda.”

Kevin gjorde kuken-i-fittan-tecknet, som verkade betyda att allt var cool.

Inget var cool.

Jag duckade som en efterlyst och slank in på Bitas lektion. Samhällskunskap. Läraren Bengt i sitt esse, gestikulerade vilt med en grön penna i handen.

”Jag var ju med på sjuttiotalet, och ALLT var politiskt. Och i linje med det politiska på sjuttiotalet ville man ju även ha en kvinnodag. Välkommen in, Janne, varsågod och sitt.”

Bengt skrev på tavlan:

FN

”FN beslutade på internationella kvinnokonferensen i Mexi­ko 1975 att kvinnornas frigörelse genom seklet skulle uppmärksammas ordentligt. Kvinnorna hade ju under seklets första hälft fört en rad olika kamper på kvinnonivå. Nu ville man ge det här politisk bekräftelse.”

Bengt skrev på tavlan:

Internationella kvinnokonferensen i Mexiko 1975

”Mejico”, sa någon med spanskt uttal.

”Kommer det på provet?” sa Mona.

”Ovisst. Men räkna med det”, resonerade Bengt. ”Nuför­tiden uppmärksammar vi kvinnodagen ungefär som vi firar alla hjärtans dag, eller hur?”, sa han oemotsagd.

Detta var sanningen.

Om inte Bita funnits.

Om inte Bita funnits, då hade det varit sanningen.

Jag kände att jag behövde en öl.

Bita sa:

”Nu håller vi käften med dravlet, Ralf. Jag menar Bengt. Vad är det du försöker mörka för oss?”

Bita reste sig och for genom klassrummet, drog Bengts penna ur handen och suddade bort den gröna texten på tavlan.

Bengt fick sätta sig på katedern.

Om någon blickat in i min kropp hade den sett ett hav av stjärnor i vackra, hittills oupptäckta formationer.

”Så här är det. Internationella kvinnodagen uppfanns av kommunisten Clara Zetkin redan nittonhundraTIO. Hon och Rosa Luxemburg, aktivist och anarkist, kämpade för kvinnors rösträtt och andra rättig­heter som vi nu tar för givet.”

”Det heter PRIVILEGIER”, avbröt Calle. Han var iklädd en blå träningsoverall med sportklubbens logga och ”Carl Karlsson” i vita bokstäver tryckt på ryggen.

”Håll klaffen”, röt Bita.

”Det heter KÄFTEN”, skrek Calle provocerat.

Då sprack byggstenarna i Bitas tålamod.

”HÅLL KÄFTEN DÅ DIN JÄVLA TIERP-TÖNT!” skrek hon från botten av sin mänsklighet.

Bengt grep in.

”Nu tycker jag att vi inte måste bli så här”, sa han lamt. ”Det finns faktiskt folk här som vill lära sig om internationella kvinnodagen.”

”Men du lär ut fel!”

”Bita”, sa Bengt vädjande. ”Vi lever i ett informationssamhälle. Vi har tillgång till ett enormt flöde av informationskällor. Då gäller det för oss att sovra. Sortera. Och där kommer vi lärare in i bilden.”

Han vände sig till hela klassen.

”Idag gnälls det ju på svenska skolan. Och där skulle jag vilja slå ett slag för lärarrollen. Ni måste lita på oss lärare. Det är vi som har kunskapen. Inte ni.”

Bengt norpade tillbaka pennan ur Bitas hand. Han skrev:

FN:s internationella kvinnokonferens i Mexiko 1975

”Nu håller vi oss till FN”, sa Bengt.

Jag såg att Bita grät bakom håret. Calle njöt av att finnas till. Det finns inga gränser för den här sortens genomskinliga terrorism. Jag dog av tanken på de fallna hjältarna Clara Zetkin och Rosa Luxemburg.

Hon greppade tag i mina axlar. Jag kände mig som en tallrik pasta med pesto, det svenskaste som finns. Ett halvår fullt av mörker.

”Du sa inget”, sa Bita på rasten medan förra månaden februari kastade sina sista isvindar över oss. Det drog kallt ända in under behån.

”Hallå, du sa inget!”

Hon greppade tag i mina axlar. Jag kände mig som en tallrik pasta med pesto, det svenskaste som finns. Ett halvår fullt av mörker.

”Janne, varför försvarade du inte mig?” Min kropp jamsade med i hennes ryckningar.

”Du säger inget nu heller.”

”Lägg av”, sa jag trumpet.

Det svåra med Bita är att hon alltid kräver full sysselsättning när det kommer till kamp. Så fort det handlar om sommarjobb och praktikplatser är hon slapp som en mjukisbyxa.

”Det enda hållbara är handlingar, Janne. Det vet du.”

Hon snörvlade med näsan.

”Jag ska fan börja ha tårgas i väskan. Ifall Calle jiddrar med mig igen.”

”Eller Bengt”, sa jag.

Det bet inte på Bita.

”Jag vet att du håller med mig, Janne”, sa hon. ”Du satt säkert där och grät småtårar över hur himla bra jag var. Men vem fackin bryr sig? Du måste sluta vara så feg och försiktig.”

Bita sparkade i en driva snö.

”Annars kommer du bli som Gun Hellman som tycker det räcker med att skänka pengar till Rädda Barnen.”

Eller som pappa, tänkte jag när jag fick syn på hans krängningar genom skolgårdslandskapet. Han höjde handen till en passiv hälsning för att slippa se åt oss. Pappas höfter är breda, som en kvinnas.

Mamma. Var fanns hon när jag som bäst behövde henne? I en man från Avestas armar. En egenföretagare. En fucking elektriker. Jag fick till en akut spyhulkning och täckte över käken med kupad hand.

Bita räckte mig läppstiftet.

”Sätt på dig det här ikväll”, sa hon neutralt. ”Och fuck jämställdhet.”

Klockan åtta var det åttonde mars-fest i matsalen.

Jag sa inget om att Daniel Abdollah var ute efter mig och att jag strax måste dra hem och gå under jorden i ett skyddsrum. Någon kamp skulle jag väl bli tvungen att ta själv.

Folk gick i lämmeltåg bort från sista lektionen i aulan, en gemensam föreläsning om jämställdhet.

”Janne?”

Amors huvud kikade fram från skolväggens bruna tegelstenar. Jag hade honom i blickfånget mellan benen när jag låste upp cykeln.

”Jag har slutfört mitt uppdrag.”

När jag sträckte fram handen för att ta emot telefonen drog han den åt sig.

”Vad får jag för det?”

Jag släpade en prasslig plastpåse över sadeln. Folk gick i lämmeltåg bort från sista lektionen i aulan, en gemensam föreläsning om jämställdhet.

Det var ingen som såg oss.

”Kanske en kyss?”

Amors Bruno K. Öijer-bok låg hårt hoprullad i den stora kavajfickan. Jag drog honom till mig. Amor hade läpparna mjukt öppna, lena som innanmätet på ett blåbär en sommar­dag i skogen med pappa.

De var lite för öppna. Vi drog runt tungorna tre gånger.

Sedan fick det vara nog.

”Hur var feministföreläsningen?” frågade jag.

”Så sjukt bra.”

Amors lockiga hår krullade sig ut ur mössan. Han log.

”Vi gör om det nån gång. Säg till om du behöver hjälp med vad som helst.”

”Tack, Amor.”

När han cyklade iväg på enhjulingen kände jag mig helt tom.

Jag tänkte på Amnestyskylten som hängde i skyltfönstret inne i Upp­sala: Vet du varför flickor och kvinnor inte har rätt till sina egna kroppar?

6666. Easy does it. Förmodligen hade jag nu även Daniel Abdollahs bankomatkod. Jag låg på mage i sängen. Andningen var ett helvete. Som om syret inte riktigt räckte till. Plötsligt visste jag hur det är att vara kriminell. Det pirrade i fittan. En högspänningsledning mellan benen. Varför blir man kåt när man gör något förbjudet? Det här var högst förbjudet. Det här var att stjäla telefoner och smyg­titta när ens kompis har sex.

Jag tänkte på mina och Amors knullerfarenheter. Inte så lyckat. Inte så raffinerat. Som det här: Lilly på sängen i svart spetsbehå medan Daniel Abdollah sög, slickade, huvudet nergrävt mellan benen, hans kåtlockiga burr mellan hennes lår.

”Visst är det skönt?” väste han.

Lilly gav ifrån sig ett ljust, stötigt ljud till svar. Hon jamade. ”Ja, ja!”

Är det så man har sex?

På skärmen trevade Daniels hand efter något som låg bredvid Lillys utslagna ben på sängen.

Dildon. The master-fucking-dildo.

Åh gud, den var enorm.

Jag tänkte skamset på Amors lilla snopp. Något växte i magen, en mix av vämjelse, pirr och skam. Jag tryckte mina höfter i madrassen. Nu skulle slakten av Lillys fitta börja. Daniel Abdollah höjde armen till ett tecken bakåt, åt kameran. Och kamerabilden fladdrade till. Herregud, det var någon som stod där, och filmade. Var det Kevin?

Blodet tjocknade i ådrorna. Jag tänkte på kvadraten. På Lillys kvadrat som hon var instoppad i. INPIPPAD i. Jag tänkte på Amnestyskylten som hängde i skyltfönstret inne i Upp­sala: Vet du varför flickor och kvinnor inte har rätt till sina egna kroppar?

Nej. Det vet jag inte.

Något brakade till. Daniel Abdollah stack in dildon i Lillys kropp. Fort, fort, den sjönk in och kom tillbaka. Försvann och kom igen. Jag tryckte huvudet i kudden. Läppstiftet smetades, kudden blev röd.

Jag trodde att jag visste vad ångestskrik var. Jag trodde att jag hade hört tonårens ångestskrik i skolan. De här skriken kom från en slaktad gris.

Jag knöt benen runt mitt eget underliv, sänkte panna, huvud, tinningar, tankar under flera kuddar, säkert hundra.

Klockan tre en fredagseftermiddag håller varje vettig människa i Tierp på att planera sitt fredagsmys. Den trötta hjärnan är insvept i plastfolie i den ringlande kön på ICA.

Det ringde på dörren. Kroppen flög upp som på reflex, jag släckte reptilsnabbt telefonen, bäddade in den bland de sista rena trosorna i garderoben.

I hallspegeln avtecknades detta djur som var jag. Rött läppstift i hela fejan. Som en hora.

Ryckningar i handtaget. Hur vilsen och utelåst pappa än var skulle han aldrig få för sig att rycka våldsamt i dörren. Somligt vet man om sina föräldrar. Det mesta vet man inte alls.

”Hallå!? Janne? Är du där?”

I postnedkastet blänkte Daniel Abdollahs röda jacka.

Jag låste försiktigt kedjan till säkerhetslåset. Nu låg jag riktigt illa till. Det var dödstyst i lägenheten. Jag såg på klockan i köket: den var tre. Klockan tre en fredagseftermiddag håller varje vettig människa i Tierp på att planera sitt fredagsmys. Den trötta hjärnan är insvept i plastfolie i den ringlande kön på ICA. Det enda som hjälper mot ångest är öl och socker. Om Daniel Abdollah mördade mig nu skulle ingen i hela Tierp höra.

”Vem är det?” harklade jag mig.

Jag kikade i titthålet. Den röda stora jackan rörde på sig.

”Du måste hjälpa mig, Janne. Jag behöver din hjälp.”

Han såg uppriktigt förkrossad ut.

”Vadå med?”

”Öppna.”

Min vardag bestod inte av maktfulla våldsidkare som visste min adress.

”Hur fick du veta var jag bor?”

”Lilly.”

Han måste skoja. Var hon så våldstraumatiserad att hon måste bussa sin pojkvän på mig, för att få lite terrorbalans?

”Jag kan tyvärr inte öppna”, sa jag beklämt. ”Min faster är på besök och hon är sjuk. Det är en smitta du inte vill ha.”

”Vadå för smitta?”

”Sjukhusvirus.”

Daniel Abdollah suckade ljudligt ute i trapphuset.

”Janne, min telefon har blivit snodd. Jag blev rånad på Royal igår. Bara du kan hjälpa mig.”

Klick.

Dörren gick upp som av sig själv.

”Du har nåt i ansiktet.” Daniel Abdollah rörde vid min kind.

”Jag vet, det är clownsmink.”

”Clownsmink?” Daniel tog av sig jackan. Ur fodralet steg en lukt av ångestfylld mansparfym.

”Ja, du vet, vattenfast. Jag brukar öva cirkus ibland med min kusin.”

Jag var praktiskt taget dödsdömd. Daniel As höjde på ena ögonbrynet.

”Och med Amor?”

”Och med Amor, verkligen.”

Räddad av manligheten.

”Hur går det med kartongerna?” fortsatte jag.

Han tog sig för pannan.

”Janne, du är mitt enda vittne. Såg du nåt avvikande? Såg inte den där småbarnsfamiljen jävligt fail ut? Fattiga jävlar.”

Jag sparkade undan pappas sprängfyllda sportbag i hallen.

”Inte direkt.”

”Har du ett rum?

”Där ligger faster.”

Daniel As klampade före mig in i lägenheten. Det var inte mycket att se. Vi har en dammig Klippan-soffa i vardagsrummet, den billigaste på Ikea, den har stått där sedan jag var fem. En gång i tiden var den denimfärgad. Nu är den grå. På sidan hängde en grön fleecefilt.

I fönstret var eftermiddagssolen på väg ner.

Daniel Abdollah sträckte ut sig i soffan. Två bananer putade upp ur en fruktskål. Min rumsdörr stod halvöppen. Därinne, i garderobstrasslet av trosor, låg Daniel Abdollahs telefon begraven. Det gick upp för mig att det kunde börja ringa i trosorna närsomhelst.

”Vill du ha en banan?”

”Nej, tack, jag äter inte giftbananer.”

Daniel Abdollah spände ögonen i mig.

”Janne, jag vill att du följer med mig till polisstationen. Vi ska anmäla.”

”Nu?”

”Inte nu. Det är fredag, kom igen. Du ska på fest. Men på måndag. På måndag. Deal?”

Daniel Abdollah reste sig ur soffan. Han tog mig i hand. Jag hade inget bra sätt att ursäkta att min hand var ovanligt svettig. Han svingade upp bananerna, gick in i köket och öppnade skåpet under diskhon där alla svenskar förvarar sina sopor, släppte ner giftbananerna i prasslet och gick.

Hans ögon lyste. Det såg ut som något som jag mindes. Rester av ett annat liv. Ikväll kanske någon skulle säga till honom att han var fin.

När pappa kom hem stod jag kvar i vardagsrummet i samma position. I hjärtat spelade ett helt manslag fotboll. Pappa hade en vit systemetkasse i varje hand.

”Nu är det bråttom. Borås väntar. Vi tjänar på det om vi åker bil. Roffe lovade köra upp och hämta mig. Och GLÖM inte att ha kul nu, gumman.”

Pappa satte igång att rafsa ner systemetkassarna i den redan sprängfyllda sportbagen. Ett våldsamt klirr. Han öppnade hallgarderoben, drog fram en svart ryggsäck och pulade ner dem där.

”Passar perfekt. Jag lovade gå till systemet i gengäld.”

Hans ögon lyste. Det såg ut som något som jag mindes. Rester av ett annat liv. Ikväll kanske någon skulle säga till honom att han var fin.

”Sköt dig, håll reda på husnycklarna, det finns pizza i garderoben, frysen menar jag, och talla inte på mina flaskor nu.”

Han hade klampat fram och kysst mig i pannan. Luktade rök.

”Inget tall. M-hm?”

Han höll om mig lite för hårt.

”Grattis på kvinnodagen”, sa jag lamt.

Pappa gjorde en fångande gest med näven. ”Vet du. Nu börjar det! Livet. Se till att ha kul så länge det varar. Carpe diem!” Han ställde sig framför hallspegeln med hårspray sprutande i ett vilt kaos över frisyren. Munnen glappade, underkäken åkte ner.

”Var är resten av din klänning?” frågade han med en egendomlig blick. Jag hade dragit på mig en klänning utan axelband.

”I ditt huvud”, sa jag.

Pappa ville inte riktigt förstöra stämningen.

”Har du ätit upp bananerna?”

Jag lommade bort mot soporna och drog upp dem med ett prassel. Blicken han gav mig var: Det är inte läge att börja fråga.

Fortsättning följer…

Publicerad
3 days sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
1 week sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls
Den 13 november sattes städbolaget Rengörare Näslund i indrivningsblockad av facket Solidariska städare. Foto: Johan Apel Röstlund

Lönedumpning bakom städjättens framgång: Nu sätts bolaget i blockad

Bakom den branschledande städjättens framgångssaga tycks det finnas grov lönedumpning. Nu sätts företaget i blockad av det syndikalistiska facket Solidariska städare efter att en anställd jobbat övertidstimmar motsvarande nästan tre års heltidsarbete – utan att få betalt.

– Det är bland det värsta jag sett, säger Emil Boss som är förhandlare på Stockholms LS, dit Solidariska städare hör.

Bolaget Rengörare Näslund, med omkring 1 200 anställda, grundades redan 1972 och har i många år varit en ledande aktör i Stockholms lukrativa städbransch. På sin hemsida skyltar de med kollektivavtal och att de månar om goda arbetsvillkor. Något som gjort att de vunnit flera offentliga upphandlingar och har många tunga städuppdrag på stadens kommunala skolor, idrottshallar och polishus.

Men bakom de fina orden och den välputsade fasaden döljer sig en helt annan verklighet: grov lönedumpning, utnyttjande av migrantarbetare och ett system grundat i vare sig lag eller gällande avtal.

Emil Boss, facklig förhandlare Stockholms ls
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Kolla här. 405 arbetstimmar på en månad. Det motsvarar 13 timmar om dagen utan någon som helst ledighet, säger Emil Boss och bläddrar i pappershögen med lönespecifikationer och tidsrapporter.

5 600 timmar övertid

Det är en minst sagt hisnande historia som rullats upp av fackföreningenSolidariska städare sedan en av deras medlemmar slagit larm om sin arbetssituation.

Emil Boss tittar ner bland anteckningarna på bordet framför sig. Den anställde mannen, som ursprungligen kommer från Indien, har jobbat åt företaget sedan 2019. Han har de senaste åren städat dag som natt runt om i södra Stockholm. Tidiga morgnar och sena kvällar. Timme efter timme. Vecka ut och vecka in. Vardag som helg. Helt utan övertidsersättning eller ob-tillägg.

Exemplet med de över 400 arbetstimmarna på en månad är bara ett av många där bolaget låtit mannen jobba motsvarande två heltidstjänster utan full betalning.

Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls
Städjätten Rengörare Näslund satt i indrivningsblockad. Foto: Johan Apel Röstlund

Upplägget från städföretagets sida har i korta drag varit mannen haft sin heltidsanställning, samtidigt som han har städat under ett system som bolaget kallar ”fasttidsobjekt”. Det vill säga till ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal. Ofta flera lokaler samma dygn vilket lett fram till de nu över 5 600 obetalda övertidstimmarna, motsvarande nästan tre års heltidsarbete för en person som jobbar 40 timmar i veckan.

– Det har helt enkelt fuskat för att göra det billigare, säger Emil Boss.

Städbolagets kontor satt i indrivningsblockad

Efter flera förhandlingar, där företaget visserligen erkänt att det använt sig av det tvivelaktiga upplägget med ”fasttidsobjekt”, sätts de nu i omedelbar indrivningsblockad.

På torsdagsförmiddagen spärrades därför huvudkontoret i centrala Stockholm av och ett tjugotal medlemmar i de båda facken Solidariska städare och Solidariska byggare samlades utanför med flaggor och flygblad.

– Vi har inte hört något från företaget sedan sent i går kväll. Då hade de fortfarande inte gått med på våra krav att betala 500 000 kronor till vår medlem i obetalda löner. Därför står vi här nu, säger Emil Boss vid entrén utanför företagets huvudkontor.

Indrivningsblockaden är en av flera liknande som genomförts de senaste åren i det pågående arbetet mot arbetslivskriminalitet, som drivs särskilt av facket Stockholms LS men också av andra lokala samorganisationer, LS, inom SAC Syndikalisterna.

Arbetaren har under torsdagsmorgonen sökt bolaget utan resultat.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
– När jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här, säger Mira Ray.

Mira Ray: Politisk utan kampsånger

Med karisma och fantastisk scennärvaro tog Mira Ray publiken med storm när hon turnerade ihop med Lars Winnerbäck och David Ritschard inför över 100 000 lyriska konsertbesökare. Nu ska rockmorsan från Bagarmossen äntligen stå på egna ben. Till helgen släpps debutalbumet Sanndrömmar och i samband med det gör hon en soloturné genom landet. För Arbetaren berättar hon om förväntningarna, vikten av att inte hålla käften och längtan efter det gamla Sverige.

Det är höst i södra Stockholm och i högsta huset ovanför det lilla sömniga förortstorget sitter Mira Ray uppkrupen i den lövgula soffan. På vardagsrumsväggarna gamla affischer från spanska inbördeskriget. A las Barricadas och kamp mot Francos fascister. Loppisfynd och arvegods från förr.

Nedanför balkongen en trött grönsakshandlare och förskoleklassens varselvästar på led in mot det kommunala biblioteket. Hon slår upp kaffe och tittar ut mot hallen. Disig torsdagsförmiddag och en dag närmare skivsläppet.

– Det är rätt mycket nu, så jag var tvungen att skaffa en sån där.

Mira Ray skrattar och pekar på den väldiga väggalmanackan. Typiskt varannan-vecka-liv med handbollsträning, läxor och egen tid för repningar och förberedelser inför det som snart kommer. Hektiskt.

– Jag är väl egentligen en helt vanligt tvåbarnsmorsa från Bagarmossen som håller på med musik men som för fyra år sedan, när jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här.

Känsla av både 1970-talsprogg och prålig country

Mira Ray. Foto: Nada Flaih

Hon är visserligen långt ifrån okänd. Har turnerat med några av Sveriges mest folkkära artister som Lars Winnerbäck och spelat in den vansinnigt vackra Björn Afzelius-tolkningen av den nästan skrämmande aktuella Medan bomberna faller, tillsammans med David Ritschard, som på bara något år strömmats långt över 250 000 gånger.

Nu ska hon snart stå på helt egna ben. Skivbolaget Sonet har nappat och släpper i mitten av november hennes fullängdsdebut Sanndrömmar. Ett album inspirerat lika mycket av italiensk 1970-talsschlager som finskt vemod, och som dessutom för tankarna till både den svenska proggikonen Turids melankoliska vardagsrealism och amerikanska countrygiganten Gram Parsons pråligt dekadenta utsvävningar in i det okända.

Ett slags nyskapande nostalgi utan att på något vis vilja fastna i det förgångna. Mira Ray hymlar inte var hon musikaliskt har sina rötter: I 1970-talet.

– Men jag vill ju såklart att det ska låta nytt, som något man inte hört förut.

I skivbacken på golvet där mellan kök och vardagsrum står Pugh och Joni Mitchell. Två av husgudarna. På hennes instagram: Tältprojektets Vi äro tusenden. Den svenska musikrörelsens oförglömliga magnum opus från 1977. 

Sanndrömmare i släkten

Solen skiner in genom fönstret och Mira tittar ut.

– Jag har mina tår i väldigt många genrer. Proggen såklart, den är jag uppväxt med hemifrån. Men på skivan har jag försökt blanda allt jag gillar. Det är ett hopkok. Och sedan jag började skriva texter på svenska har det öppnat upp musiken. 

Det märks. Som textförfattare känns du väldigt personlig.

– Jag har nog svårt att inte vara personlig. Att skriva låtar är en form av terapi nästan. På gott och ont så klart. Ibland märker jag hur texterna förekommer mina egna tankar. Jag kan lyssna på något jag skrivit förut och inse att ja, så där blev det ju. 

Men finns det gränser för vad du inte skulle skriva om?

– Det finns det väl alltid, och ofta lägger jag ju till lite hittepå också. Allt behöver inte vara en sann historia från början till slut. Det går att blanda.

Albumet heter ju Sanndrömmar. Jag har hört att du tror på sånt där…

– Alltså, jag vet inte. Det är en konstig historia. Min morfar kommer från Indien och hans pappa var maharadja, en slags furste, och växte upp i palats med tjänare och elefanter och hela den biten. Men han var också sanndrömmare, sägs det. Folk kom till honom för att lyssna till hans drömmar och min morfar hade också sådana där upplevelser. Jag tror att jag fått lite av det med mig, och tycker framför allt att det är väldigt spännande. När jag precis skulle börja med den här skivan hittade jag ett röstmemo i telefonen från 2018 jag hade glömt bort: en kompis hade spått mig i tarot-kort och och jag hade spelat in allt. När jag lyssnade på vårt samtal var det bara, ”ah allt vi pratade om hände”. Så mycket på skivan handlar om det där.

Jag har också förstått att du träffat ett medium ..?

– Haha. Det var den där kompisen med tarot-korten. Jag är ju ateist i grunden men kan verkligen bli avundsjuk på den som har någon slags tro. Du vet, när livet känns hopplöst vore det skönt att bara tänka ”det finns en plan för allt”.

Powerballadkör på ABF

Mira Ray fyller på mer kaffe. Det är barnfri vecka och om några timmar dags för ännu ett rep. Sanndrömmar släpps den 14 november och redan dagen efter påbörjas turnén när hon ställer sig på scen uppe i Luleå. Trots det hektiska schemat är det annat som också ska hinnas med. Den omtalade Powerballadkören till exempel. 

– Vi firar tio år i januari, säger Mira och skiner upp.

– Det började med att jag var mammaledig och kände att jag ville göra något. En kollega ringde och frågade om vi skulle starta en kör och sedan har det vara växt. Det är en perfekt kreativ kanal att samlas i och sjunga. Vi är ett sextiotal medlemmar som ses på ABF en gång i veckan. Det är lite gamla Sverige över det där och det tycker jag om. Man kan komma dit och vara ledsen eller glad, det spelar liksom ingen roll. Det är så skönt att bara träffas och sjunga tillsammans.

Gamla Sverige?

– Ja, eller åtminstone min bild av det gamla Sverige. Där man krokade arm och samlade sig i något slags gemensamt solidaritetstänk. Så ser det ju verkligen inte ut längre. Herregud, det är bara att lyssna på politikerna i dag. Tänk att vi lever i en tid där Carl Bildt plötsligt känns som en reko snubbe. Allt har blivit så jävla individualistiskt där alla kör sitt eget race för att komma någonstans. Då är det skönt med en kör.

Mira Ray. Foto: Johan Apel Röstlund

Medan bomberna faller

Apropå solidaritet. Du är ju en av ganska få svenska artister som valt att inte vara tyst om vad som händer i Gaza just nu.

– Det där har jag fått från min morsa och det känns viktigt. Även om det så klart också kan vara svårt. Jag minns när vi uppträdde med Powerballadkören och jag läste upp namnen på barn som dödats i Gaza och bad om en tyst minut. Två äldre kvinnor i publiken började skrika och stormade därifrån. Då blev jag chockad, för jag har alltid tänkt att det inte är särskilt komplicerat att hedra döda barn. Och efter att ha framfört Medan bomberna faller under turnén med Lasse Winnerbäck kom det mejl om att jag var värsta terroristkramartjejen. Men att stå upp för mänskliga rättigheter får fan aldrig vara kontroversiellt och det där försöker jag också föra vidare till mina egna barn. Våga stå upp och höj era röster.

Kan du önska att fler artister tar ställning på samma sätt?

– Ja, även om jag har full förståelse för att det kan vara svårt. Det kan kosta mycket och man kan riskera en hel del. Men ju fler desto bättre. Men sedan vill jag ju naturligtvis också hålla isär kreativitet och det politiska. För även om jag är en politisk person så behöver jag inte sitta hemma och skriva kampsånger. Folk som vet vem jag är fattar att jag är vänster, det räcker så.

Nu är skivan färdig och du ska snart ut och spela. Men det känns som att du hela tiden tänker framåt. Har du mer på gång?

– Jag är väldigt peppad på att fortsätta släppa musik. Så snart ska jag börja skriva och spela in igen. Jag har så mycket material samlat. Förhoppningsvis är den här skivan bara startskottet. För jag vill göra många fler album.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Regissören Kent Ekberg och förra årets föreställning Esmeralda på Teater Reflexen. Foto Elina Wahlstedt/ Jerry Malmberg

Kent Ekberg – ett liv med teater­kollektivets kraft

Kent Ekberg har ägnat sitt liv åt den kollektiva teatern i stort format. I sitt arbete vill han ta tillvara människors egna erfarenheter – han har arbetat med bland andra migranter och hemlösa. ”För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna”, säger han.

Regissören och Teater Reflex konstnärlige ledare Kent Ekberg är känd för sina teateruppsättningar där det stora kollektivet möter professionella skådespelare.

– Som bäst befruktar de varandra. Det kollektiva berättandet är stimulerande. Jag ser hur människor växer och får självkänsla genom att spegla sig i andra. Den traditionella teatern fastnar lätt i en slags verklighet, säger Kent Ekberg engagerat.

Teater Reflex 2024: Esmeralda i regi av Kent Ekberg. Foto: Jerry Malmberg

Vi sitter i den grå och röda soffgruppen på Teater Reflex. De stora fönstren vetter ut mot Stockholmsförorten Kärrtorps torg, inramat av kastanjeträd. Jag får en lång lista över Kent Ekbergs alla regiuppdrag från 1977 och fram till nutid. Den börjar med barnteater och sträcker sig till förra höstens succé Esmeralda, en allvarsam komedi som utspelar sig i mellankrigstidens Paris. Varenda föreställning var utsåld, till glädje för alla sjuttiotalet medverkande.

Tar vara på erfarenheter

Från början var Kent Ekberg skådespelare, men tyckte inte om sig själv i den rollen. Han ville hellre hjälpa människor att utvecklas i det lilla och ta till vara människors egna erfarenheter och karaktärer i manus. Även i de stora klassikerna, med färdiga manus, som han har satt upp läggs passande repliker till. Flera människor delar också ofta på en replik för att få det mer levande.

– Men, understryker han, texten är inte så viktig, bara en komponent. Hantverket är svårt. För att det ska bli en del av dig själv gäller det ibland att hitta andra vägar.

Han beskriver sin syn på att vara regissör genom att berätta om sitt besök i Vietnam 1989. Kent Ekberg hade hört talas om ”Ho Chi Minh trail”. Det skulle finnas 50 mil tunnlar under marken som de inhemska soldaterna använt för att undkomma amerikanerna. Han frågade en vietnames var tunnlarna fanns. De stod på en höjd och hans sällskap pekade på landskapet och vegetationen. Kent Ekberg såg inga tunnlar. Då fick han det förklarat för sig: ”Ho Chi Minh trail” var stigar som inte syntes.

– Det spelar ingen roll vilken stig du tar, bara du hittar ett sätt att ta dig fram i djungeln, säger han.

Arbetarspel i Söderort

Enskedespelet 1983. Regi Kent Elberg. Foto: Björn Elgstrand

I 20 år regisserade Kent Ekberg Enskedespelen, som startade 1983 när han hade flyttat till just Enskede i södra Stockholm. På 1970- och 1980-talen framfördes många arbetarspel, exempelvis Seskaröspelet om hungerkravallerna 1917. Ofta kunde de spegla en arbetsplatskonflikt och kretsa kring temat ”gräv där du står”. Kent Ekberg ville berätta om Enskedes historia. I närheten fanns slakthuset som invigdes 1912 av kung Gustav V. En historia kretsade kring fackliga konflikter och starka karaktärer, som tarmrensenskorna.

Spelen fortsatte i det stora randiga tältet i Margaretaparken där det myllrade av människor i alla åldrar. 150 personer deltog i spelen, som många gånger var kaotiska men på något mystiskt sätt alltid blev en fin föreställning. 

Efter Slakthusspelen följde uppsättningar av bland andra Charles Dickens, Berthold Brecht, Victor Hugo och William Shakespeare. Kent Ekberg vill betona att allt vilade på den stora ensemblen tillsammans, och inte minst på den genialiske scenografen Sören Brunes (1938–2016). Brunes konstruerade scener som flyttade på sig och gled isär. Det kom publik enbart för att se hans scenografi. Där fanns också Ann-Margret Fyregård som stod för scenkläder.

Enskedespelen: Den kaukasiska kritcirkeln 1995, av Bertolt Brecht, i regi av Kent Ekberg. Foto: Cato Lein

– Och Mats Nörklit komponerade teatermusik i klass med Nino Rota, den dedikerade ensemblen gjorde också vad som helst i tältet. Det var en magisk period i mitt liv, konstaterar Kent Ekberg och ögonen lyser.

Enskedespelen: Samhällets olycksbarn 1997, efter Victor Hugos roman. Regi Kent Ekberg. Foto: Sven Nyberg

Samarbete i Sydafrika

År 1999 reste Kent Ekberg för första gången till Sydafrika utan att veta så mycket om landet. Han reste tillsammans med företagsledaren och scenografen Christina Björk som från mitten av 1980-talet var ansvarig för kulturbistånd till Sydafrika. Hon hade lyckats smuggla in pengar efter apartheidperioden. Men att strukturera om pengarna till teaterorganisationen där var inte lätt, eftersom den tidigare hade bestått av små celler som gärna ville fortsätta att behålla makten och pengarna.

Kent Ekberg skulle sätta upp Section E, som skildrar livet för de politiska fångarna på Robben Island utanför Kapstaden, och började med en workshop som inte alls gick hem bland deltagarna. De förstod sig inte på regissören och han förstod sig inte på dem. De var åtta personer,som kom från samma stam som Nelson Mandela. 

Efter överläggningar på var sitt håll började de i stället med sång och dans.

– Och då adopterade de mig. Jag fick ju inte vara ensam! Kent Ekberg ler vid minnet.

Section E sattes upp på nytt 2011 i sydafrikanska Betlehem med en ny grupp medverkande, men samma manus. Den spelades också på Stockholms stadsteater.

Resan två år senare resulterade i Duma, en traditionell afrikansk myt med dansare och skådespelare, för The LAB/Market Theatre i Johannesburg.

I början av 2000-talet har Kent Ekberg också hunnit med en tur till Alexandria och Jesuiternas scen.Där spelades tre föreställningar av hans Mefistos sten, efter berättelsen om Faust. Pjäsen spelades på egyptisk arabiska.

Åttio asylsökande i ensemblen

De internationella inslagen i Kents regikarriär fortsatte i Stockholm och Hammarbyhamnen när tältet från Margaretaparken flyttades dit 1999. En midsommarnattsdröm spelades med 80 asylsökande på 11 olika språk. Och året därpå Getterna i trädet, efter den marockanske författaren Tahar Ben Jellouns roman Med sänkt blick, med lika många asylsökande, som nu mötte svenska skådespelare.

Kent älskar språk och dialekter. Han berättar om den arabisktalande kvinnan som skulle vara arg och säga en replik på svenska. Hon lät ganska ynklig då, men när hon fick skälla på sitt modersmål slog det gnistor om henne. Om en medverkande har en dialekt eller ett annat språk får de ofta använda det. 

– För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna.

Överraskande rekvisita

Efter åren med det stora tältet och flera gästspel utomlands flyttade Kent Ekberg in i Teaterhuset/Södra fot i Skarpnäck. Där spelades en föreställning baserad på Per Anders Fogelströms Stad i världen med 14 skådespelare och en stor folkensemble, och en föreställning om hemlöshet: Ringaren inspirerad av Victor Hugos berättelse om den puckelryggige Quasimodo i Notre Dame. 45 hemlösa deltog från början i folkensemblen, men tyvärr fanns, av olika anledningar, bara åtta kvar när det var dags för premiär, berättar Kent Ekberg.

I dag huserar han alltså sedan 15 år med Teater Reflex i Turteaterns gamla lokaler vid torget i Kärrtorp.

”Allt som är fast förflyktigas”, citerar Kent Ekberg den marxistiska filosofen Marshall Berman. Inget är bestående och stabilt i det moderna samhället. Efter sju år byts kroppens alla celler ut och en berättelse ändras hela tiden. Regissören Ekberg älskar att få publiken att förstå att allt är föränderligt, och att bjuda på överraskningar. Han använder billig återkommande rekvisita som tunnor, gummidäck, plastbackar och stolar. De kan byggas till hus och murar eller vad som helst. Fantasin är en rikedom, slår han fast.

En midsommarnattsdröm i Hammarbyhamnen användes 60 ton sand och 80 sängar i olika höjder som också utgjorde gradänger. 80 av skådespelarna var asylsökande. Grannarna undrade vad som var i görningen och ringde polisen.

Frizon för demokrati – och skönhet

Politiken är och har alltid varit viktig för Kent Ekberg. 

– I dag när de mörka molnen hopas och det militära har tolkningsföreträde vill vi bygga motkrafter. Det är kulturens viktiga roll. Vi gör så gott vi kan här för att stärka identiteten och låta människor mötas i teatern. Därför ordnar vi också en festival varje år, och jazzkvällar.

Minnet av nazisterna som invaderade torget i Kärrtorp 2013 lever kvar hos Kent Ekberg. Men han tänker att det är en annan anda i dag. Torget är en offentlig plats och ägs inte av något privat företag. På ett torg kan man försvara yttrandefriheten. Det är en frizon för demokratin.

– I kulturen har vi också ett behov av skönhet och sköna dimensioner. Vi vill ha känslomässiga relationer som är annat än vardagslunken. Det går inte att köpa allt för pengar.

När slutscenen i Esmeralda drar i gång och alla sjunger ”Lovsång till kärleken” (i original ”Hymne à l’amour” med Edith Piaf), då är energin medskapande. Då känns det som om världen är möjlig att förändra, säger Kent Ekberg.

Hela ensemblen i Esmeralda. Foto: Jerry Malmberg

Samarbete en röd tråd

I dag när världen är så digital och vi upplever den genom bilder vill han tro att här och nu-mötet kommer att bli allt viktigare. Ungdomarna har också kommit till teatern både som medverkande och som publik. Dessutom finns systerteatern Turteatern en trappa upp från torget. Skådespelarna där är unga och vänder sig till en yngre publik.

– Teatern är det äkta mötet. Här är vi levande. Utvecklingen går i tes-antites-syntes.

Kent Ekberg håller ändå bestämt på sin roll som arbetsledare. Några forskare som skulle observera repetitionerna med en stor ensemble blev upprörda över arbetet och tyckte att Kent var en diktator. Han förklarade då att deltagandet är frivilligt och demokratiskt. 

– Jag vill aldrig förtrycka någon, och under ytan har vi en överenskommelse om att ska vi nå det förlovade landet så får vi acceptera arbetsvillkoren. Om jag går på Friskis och Svettis vill jag ha en tuff ledare som får mig att kämpa för att nå målet.

Jag undrar hur länge han orkar.

– Det är en bra fråga. Så länge jag har lust att leka och är nyfiken på livet kommer jag att fortsätta.

I slutet av november har Teater Reflex premiär på Ön, med manus av Kent Ekberg och Kajsa Gordan. Berättelsen utspelar sig på en skärgårdsö. Stormen kommer till ön och människorna måste på något sätt lära sig att samarbeta.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det . Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
I mitten av oktober skakades Madagaskar av uppror, lett av den unga generationen. Foto: Brian Inganga/AP/TT

Bakgrund: Madagaskar förr och nu

Det moderna Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. Bland den unga generation som nu gör uppror beräknas 42 procent vara arbetslösa.

Madagaskar brukar sällan få någon större uppmärksamhet i världsnyheterna. Nyheten den 27 augusti att Frankrike överlämnat tre kranier till Madagaskar var en påminnelse om kolonialtidens grymheter och den svåra vägen till försoning. Ett av kranierna tillhörde kung Toera, ledare för folkgruppen Sakalava.

En fransk tolkning, i affischform, av landets utdragna krig mot Madagaskar i slutet av 1800-talet. Foto: Gallica Digital Library (public domain)

Kolonialstyre och enpartistat

Toera ledde motståndet i västra Madagaskar mot en fransk militäroffensiv och i augusti 1897 togs han till fånga. Franska styrkor halshögg kungen och huvudet transporterades till Paris där det förvarades i ett museiarkiv i 130 år.  

Den franska invasionen av Madagaskar 1883 blev upptakten till ett kolonialstyre som varade fram till 1960. Ett uppror för självständighet 1947 slogs ner med brutala metoder av franska styrkor.

Det självständiga Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. 1975–1991 var landet i praktiken en socialistisk enpartistat under ledning av Didier Ratsiraka, som senare återkom som president 1997–2002. 

Sedan 2009 har Andry Rajoelina varit en av landets viktigaste politiker, vald till president 2018 och återigen 2023 då efter anklagelser om valfusk.

Bland de fattigaste i världen

Trots att Madagaskar har enorma mineralfyndigheter och goda förutsättningar för jordbruk så är landets befolkning bland de fattigaste i världen. Över 22 miljoner av landets 31 miljoner invånare lever under fattigdomsgränsen. Av landets unga (18–35 år) beräknas 42 procent vara arbetslösa. Bara en tredjedel av invånarna har tillgång till elektricitet.  

Hunger är ett allvarligt problem och nästan 40 procent av invånarna är undernärda. 

Problem med torka har under senare år bidragit till att förvärra situationen. 

FN-organ som World Food Programme har också pekat på att klimatförändringar bidrar till problem.

I en analys på Europe Solidaire beskriver Michel Strulovci hur några få bolag, däribland brittisk-australiska Rio Tinto, ett av världens största gruvbolag, exploaterar Madagaskars rikedomar medan befolkningen lever i armod.  

Publicerad Uppdaterad