Sommarföljetongen: Gudarna – del 2

DET ANDRA KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

”Har du haft vårtor?”

Skolsköterskan slängde ner min fot på britsens sorgliga blekgrå pappersremsa. Hon såg misstänksamt upp bakom det enorma förstoringsglaset. Håret var blont och fluffigt. I ett födelsemärke på halsen stack tre krulliga hårstrån upp.

”Det är en glasbit. Det gör skitont.”

”Inga svordomar, Janne.”

”Jag sa bara skit?”

”Du får gärna ha ett vårdat språk när du är hos mig.”

”Jag vet typ inte vad en vårta är.”

Jag tittade lite sorgset på foten. Mitt i hälen var nu ett hål. Med en skalpell hade skolsköterskan gröpt ur den enorma glasbiten som inte fanns. Hålet kantades av helt onödiga hudfransar.

”Det där är en vårta.”

Skolsköterskan pekade i köttet med skalpellen. Hon såg stolt ut, som om hennes enorma visdom nu hade fått guldstjärna i himlen.

Vårtor. Det spelade ingen roll. Jag kunde komma med en diamant i hälen. Jag hade kunnat bryta mig in i kungahuset och stjäla drottning Silvias vackraste diamanter. Jag hade kunnat hugga in drottning Silvias diamanter precis i hjärtat av foten. Skolsköterskan hade ändå sagt att det var vårtor.

Jag hade sett så mycket fram emot att få bort den onda glasbiten, en liten intensiv skitbit, från mitt eget kött. För denna längtans skull hade jag klätt av min fot naken inför skol­sköterskan Ann Bidén.

”De säger ju att vårtor gör fruktansvärt ont”, sa Ann Bidén med en gnällig röst inifrån gommen.

DE? Hade inte DE utrotat vårtorna by now? Plus, vem nuförtiden hade vårtor? Det var så typiskt. All min längtan skulle alltid komma på skam. Jag fick ett infall att dra hårstråna ur Ann Bidéns födelsemärke i ett ryck, få bort hår, hud och kött, nå ända in till blodet. Skolan var helt enkelt ingen plats för gudar, eller diamanter. Skolan var en plats för vårtor.

”Och använd badtofflor i duschen.”

Skolsköterskan drog fram en broschyr: ”Om vårtor på fot och hand”. Framsidan pryddes av en stor vit blobba med en massa rött i mitten. Jag drog min strumpa över foten, den var smutsig och luktade lite svett.

Det var modevisning i matsalen. Helt klart ett individuellt val som spårat ur. Katy Perry, Avicii och den fruktans­värda trion Swedish House Mafia (R.I.P) dånade i högtalarna från 1900-talet.

I Janne Lerngrens haltsteg genom korridoren fanns nu hämndlystnad, en naggande känsla av fail och ett hopp om att en dag få skrika BITCH! till hela världen.

Och, som om det inte vore nog:

I foajén till matsalen, vid väggspeglarna där man kunde råka vara lite undangömd om man hade tur, stod min pappa och speglade sig med böjda ben.

I pastellgul, kortärmad skjorta och ljusblå jeans.

Jag visste inte om jag skulle kräkas eller säga hej. Tyvärr var ”hej” inget alternativ. Kranen rann medan han smekte de blöta handflatorna genom håret för att få det att ligga rätt. Jag hade sett honom göra det i badrummet hemma.

Vattenkammat.

Pastellgul, snudd på citronmarängtårtagul.

Jag hade innerst inne alltid vetat att min pappa har ett hemligt liv.

En kamera som svept över Rörbergsskolan i Tierp under resten av skoldagen hade visat ännu mer sorgliga ting.

Det var modevisning i matsalen. Helt klart ett individuellt val som spårat ur. Katy Perry, Avicii och den fruktans­värda trion Swedish House Mafia (R.I.P) dånade i högtalarna från 1900-talet medan Mona i min klass, en helt okej gud med mycket muskler och många tankar i skallen, riggade en upphöjd scen av matsalsborden.

Ester, Embla och Vilma var indragna i själva uppförandet. De stod i olikfärgade strumpbyxor bakom ett rött skynke redo att börja promenera på catwalken när Mona gjorde ett tecken. Hon drog för de enorma matsalsgardinerna med ett snöre. Lukten av skolmat blev ännu mer påtaglig i mörkret.

Ester, Embla och Vilma, med jordens kanske sämsta självkänsla. Som behövde en självhjälpsbok. De var fantastiska, som alla gudar, men de hade fått ebola. Det var så vi gudar hade börjat se på saken. De var smittade. Jag kände explosionen komma. Luften var lättantändlig. Folk satt i klungor och åt, jag hade en tallrik blek fil framför mig, rörde runt med skeden flera varv.

Den betygsättande läraren hette Ralf Eriksson. Ralf stod bredbent över en stereo i färd med att koppla en enorm dator till en liten sladd som ideligen slingrade ur hans händer. När Mona svepte förbi slet han tag i hennes mest uthängande kroppsdel, en höft, och muttrade:

”Jag får inte till uppkopplingen, Mona. Eller är det Facebook som krånglar. Jag menar Spotify.” Ralf drog skamset höfthanden upp och ner. ”Men det sista som lämnar oss är väl hoppet.”

Ralf var en helt möjlig ekvivalent till min egen far. Talade i sentenser. Vad är det med lärare som möjliggör denna kärleksslakt mot språket? Är det personalrummets defekta lappar och affischer som sätts upp av övriga ebola-insjuknade äldre quinnor och gybbar, som knarkar det här:

”Om man är tyst för länge vissnar tungan” (källa: Pippi).

”Alla är barn i början” (källa: okänd).

”Alla känner apan men apan känner ingen” (källa: Olle Ljungström. Ingen vet vad det betyder).

”Ingen har nytta av att vara unik i en garderob” (källa: Jonas Gardell).

Och värstingen:

”Älska mig mest när jag förtjänar det som minst för då behöver jag det som mest” (källa: typ Kungen).

Det var mörkt som blyerts i matsalen. Jag behövde en Ipren. Ralf Erikssons feminina arm gled sakta ner över Monas höft medan hon styrde uppkopplingen på datorn. Handen fastnade där.

Bara hans hand på hennes höft, bara just nu och här medan Ester, Embla och Vilma gned sina strumpbyxeben inför modevisningen, precis en meter från den ekologiska mellanmjölks­maskinen, medan skolmatsalspersonalen gått ut på bakgården för att ta en cigg.

Låten dundrade ut.

 I used to bite my tongue and hold my breath

Scared to rock the boat and make a mess

So I sat quietly, agreed politely

Trummorna kickade igång livskänslan i Ralfs ögon. Han gjorde utfall med benen och kramade om hela Mona.

Längtar Mona efter det här, tänkte jag och öste in fil i munnen. Jag hade blivit hungrig nu. Vill hon stå öga mot öga med Ralf Eriksson och känna sig som en horunge i hans blick?

Är det något blixtrande sexigt att bli berörd av honom?

Är det hon som tvingar honom? Hennes fina, dagen till ära ganska så lättklädda, unga kropp. En vinröd tunika och svarta leggings. Är det därför Ralf skälver av erotik och snart måste gå ut och runka på toaletten? Jag ville springa fram och vara fittig, springa fram och separera gudomligt lammkött från åldrad lantis, klibba bort unga Mona från gamla Ralf.

Kräkas upp filen på deras kram.

Katy Perry ramade in kramen, gjorde den möjlig, bara en kram sedan gå, bara en kram sedan släppa henne.

 I guess that I forgot I had a choice

Let you push me past the breaking point

Får man krama vem som helst? Får Ralf Eriksson krama vem som helst?

Ingen i lärarkåren befann sig i matsalen.

Det brann små tårar från mina kinder ner i filen. Jag var ändå inget skolombud. Kamratstödjarna i klassen var Malva och Tim. Jag var ingen att säga något alls.

Kanske var det ingenting att se. ”Övergreppet” var redan försvunnet. Mona stod bakom skynket igen, hos Embla, Ester och Vilma och samlade deras mod, upprymd, uppfylld, det här var hennes individuella val.

Trots att det inte finns några individuella val, som Bita säger. För det som hände nyss var inget individuellt val, det var Monas kropp som inte kunde svara på Ralfs känsloutbrott med något bättre än en kram, en bekräftelse på att han var okej, att hans tafs på höften nyss varit helt okej.

Jag kände mig förvirrad som en burk müsli.

Uppblött i ett ton fil.

Matsalsdörren var tjock av armar och ben, Amors och Amins kyssläppar pressades mot rutan, det blev slem­avtryck på glaset. Ångestskriken kom.

Bita brukar inte använda trosor. Hon är förbi trosor. Hon har överlistat hela anti-fitt-systemet. Hon drog upp en rosa binda och viftade med den i handen.

Trycket släppte, folket vällde in. Ralf formade sina händer till lurar runt munnen.

”TJEJERNA I SP14 SKA GÅ MODEVISNING. VILL NI SE, SÅ SLÅ ER NER OCH HÅLL MUN. ANNARS HAR NI INTE HÄR ATT GÖRA. LUNCHEN ÄR OFFICIELLT SLUT.”

Det var inte helt klart hur meningarna i Ralfs mun gick ihop. Jag gick bort och lämnade min tallrik. Traven med smutsiga filtallrikar brakade ihop. Inga mattanter i när­heten. Och jag såg inte Daniel Abdollah någonstans. Hans mörk­lockiga hår dök inte upp i strömmen av hårdnackade tvåor.

Men där var Bita och Lilly.

Gudarna.

Min egen folkstorm.

De skulle rädda hela världen.

”Janne, har du trosor?”

De ställde sig hos mig. Embla och Vilma gick sin första parad utklädda till Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad i ABBA, med platta hattar på huvudet i blått och brunt vilket fick dem att likna två ekollon.

”Vad snackar du om?”

Bita brukar inte använda trosor. Hon är förbi trosor. Hon har överlistat hela anti-fitt-systemet. Hon drog upp en rosa binda och viftade med den i handen.

”Ursäkta den rosa färgen”, sa hon. ”Men det är krig och jag behöver verkligen trosor. Lilly hade bindan. Du får ställa upp med trosorna.”

Bita tycker om att säga ”krig” istället för ”kris”, det är ett mycket mer konstruktivt ord, som visar på att motståndet lever. Tjejer till exempel, de har inte kriser, de har krig. Bra att minnas ifall vuxenheten skulle råka tuta i tjejer att de befinner sig i kris, vilket den råkar, pretty ofta.

”Jag har bara trosorna jag har på mig.”

”Okej, kan jag få låna dom.”

”Jag fattar inte.”

”Ge mig trosorna.” Bita tiggde med handen. Jag tittade på Algot och Melvin i Daniel Abdollahs klass. De filmade modevisningen. Jag kom att tänka på hur Daniel hade filmat Lilly.

”Är du okej?” sa jag till Lilly.

Hon ryckte på axlarna.

”Jag kan gå igen. Plus, Daniel är inte här.”

”Var är han?”

”Låt mig slippa höra hans namn”, sa Bita och drog in oss i dunklet bakom modevisningens röda skynke. Utanför mullrade en cover på ”Hey ya”, denna vidriga låt från tidernas begynnelse.

”Dra ner dom snabbt”, väste Bita.

Ester och Vilma klampade omkring på borden i bikinis till absurda applåder. Jag klädde av mig. Om det var någon som skulle se mig avklädd nu så skulle det vara Mona eller Embla. Det skulle vara okej. Bita fick trosorna. Hon var också naken, med sitt varma fluff mellan benen. Hon var lite tjock och hade fina lår. Mina trosor var lite tajta på henne. Hon klistrade fast bindan mellan benen.

”Så jävla schyst”, sa hon och tryckte till med handen.

Det dallrade i det röda skynket. Ralfs håriga hand stack fram. Inkräktaren drog bort ridån och upptäckte mig halv­naken och Bita i trosor. Lilly satt på golvet, som om hon fortfarande rörde sig i en annan värld.

”Vad i hel…?” Ralfs ögon lyste.

”Hallå, vi byter OM!” sa jag full av integritetskränkningskänslor.

Den rutiga skjortan Ralf stirrade på Bita som om han aldrig sett ett par tjocka, gosiga lår med en bindtrosa i mitten. Hon stirrade tillbaka som om hon aldrig sett en gubbe i femtioårsåldern.

Mona kom in.

”Hallå, ni förstör min modevisning!”

Hon började snyfta. Jag försökte tänka att det inte var hennes fel. Jag försökte tänka på gudarna, på systerskapet. Jag kröp ihop på golvet bredvid Lilly i min tröja. Golvet var iskallt och fullt av grus. Rihanna sjöng ”Diamonds”.

Ralf skrek genom musiken.

”Nu lägger ni av att sabba för andra, tjejer. Det här är så typiskt er tjejer. Blockera ombytesmöjligheterna för dom som faktiskt satsar på sina individuella val. Satsa på nåt ni också!”

Ralf Eriksson dirigerade med armen likt en onykter flygledare som vallar en skock får. Jag drog åt mig ett rött skynke och gömde mina och Bitas blottade kroppsdelar i det. Vi gick okrossbara genom det dunkla skrattjublet. Ingen har nytta av att vara unik i en garderob.

Det var symtomatiskt att vi satt på toaletten, som luktade näsblod och brända lik.

I det inre av skoltoaletterna fick vi på oss kläderna utan avbrott. Det var trångt och klottrigt. Lilly tung och ledsen i kroppen.

Lika bra att ta ett möte direkt.

”Och nu till det mest basala”, sa Bita. ”Daniel Abdollah, I swear to God I will never mention your name again until vi har pratat med rektorn.”

Jag betraktade Lillys insjunkna ansikte. Det brukade vara lyckligt, uppvänt mot världen, nu orkade det inte.

Det var symtomatiskt att vi satt på toaletten, som luktade näsblod och brända lik. Jag såg mig i spegeln: redig, bastant, en Janne. Jag såg att Lilly var på väg att krossas.

Någonstans for det igenom mig att vi hade pappa. Att pappa jobbade på den här skolan. Att han skulle rädda oss. Det var inte lugnt någonstans att tänka så. Tanken fladdrade bort som i en spolning.

”Jag måste byta binda redan.”

”Lägg av Bita, det passar inte nu.”

Hon bökade runt och insåg allvaret.

”Okej, jag gör det sen.”

”Vi går och anmäler till rektorn”, sa jag med handen på toalettdörren.

Lilly ryckte på axlarna.

”Har du några blåmärken?”

”Bara i fittan, typ”, pep Lilly.

Bita låtsades kolla med ett förstoringsglas mot Lillys under­liv. Ingen skrattade.

”Lilly. Vad gör du ens i skolan? Du är i chock. Du borde ligga hemma och vila dig framför Vänner.”

Bita tog tag i hennes axlar och ruskade dem, men rörelsen gled igenom Lillys skörhet. Kroppen var ihålig. Jag gav Bita en bister blick.

Rektorn hette Catharina Blomsteräng Swärdh och såg ut som en ansiktslyft skräcködla. ”Blomsteräng” passade inte alls ihop med den stränga uppsynen. Hon var hämmad och polisiär. Men hon var kvinna. Och ett kvinnoliv måste kunna sympatisera med en fallen syster i kampen.

Jag insåg genast. REKTORER blir bara de människor som inte har ett eget ärende i världen. REKTORER går igenom livet slipade och oärliga mot människor som brinner.

På Catharina Blomsteräng Swärdhs skrivbord stod en burk vaselin. Den vilseledde mig när vi stod utanför den öppna rektorsdörren och respekterade känslan av helvetesgap mellan hennes existens och vår.

”Stig på, tjejer”, sa rektorn efter att hon plockat färdigt med ett papper. ”Välkomna in.”

”Vi behöver hjälp”, sa Bita som kom först.

Rektorn såg misstänksamt på henne.

”Vad kan jag hjälpa er med, tjejer?” Hon knäppte händ­erna över skrivbordet som en galen professor.

Jag insåg genast. REKTORER blir bara de människor som inte har ett eget ärende i världen. REKTORER går igenom livet slipade och oärliga mot människor som brinner. Om rektor­erna vore ärliga och bjöd till skulle hela skolan målas rosa, föräldrarna göra uppror och några teenage mom­hippies kicka igång ett föräldradrivet dagis nere i källaren. Det skulle bli kaos. Rektorer måste släcka alla bränder i folk bara genom blicken.

Det är en blick som hatar de som tänker.

Det är ett fullkomligt paradoxalt ideal, egentligen. En skola med bildningsförakt. En skola som utbildar lobotomerade, ofria tänkare.

Och det här har jag alltså kommit på helt själv.

”Alltså, vi är inte tjejer. Men glöm det.”

Rektorn skrattade överlägset.

”Säg mig, Bita …” Rektorn sökte efter Bitas efternamn. Hon såg ner på vad som måste vara en klasslista.

”BITA HOSSEINI.”

”Just det, Bita Hussein. Om du inte är tjej, vad är du då?”

”En gud.”

”Jaså.”

Hon vände sig till mig.

”Vill du, Jane, berätta vad jag ska hjälpa er med?”

Rektorn är den enda i världshistorien som uttalar mitt riktiga namn. Det var uppenbart att jag tilltalades för att Bita just gjort sig till clown i rektorns ögon. Nu gav hon mig en blick av tvingande lojalitet.

”Ni måste skugga Daniel Abdollah i NA13. För han slår Lilly.” Sa jag.

Rektorn fick något oförstående medlidsamt i ansiktet.

”Vad är det du säger?” gapade hon överklassigt. ”Skugga Daniel Abdollah?”

”Käften, Janne.” Bita tog ordet. ”Lilly här”, hon pekade med händerna, ”är ihop med Daniel Abdollah. Det vet alla. De hade ett BDSM-förhållande. Det spårade. En gång slog Daniel Lilly gul och blå mot en diskbänk. Käken gick nästan av. Igår körde han in en räfflad dildo i henne tills hon blödde. Och filmade det. Är det helt okej enligt skol­lagen tycker du? Är det helt okej?”

Rektorn tog motvilligt emot sitt eget ord ”skollagen” i denna soppa av övergreppsanklagelser. Hon snörpte lidande på munnen och såg ut mot vinterljuset i fönstret. Det såg ut som om hon längtade efter en glass.

”BMI?” sa rektorn.

”Glöm allt du vet om Body Mass Index, Catharina”, sa Bita. ”Jag sa BDSM. Bondage, Dominans och Underkastelse, Sadism och Masochism.”

Lilly kröp ihop bakom orden och armarna.

Rektorn viftade på sina händer fulla med guldringar.

”Vi tar det här från början.” Hennes röst fick ett hack, ett litet avbrott. ”Vad är det som har hänt?”

Hon famlade efter min blick.

”Daniel Abdollah är hustrumisshandlare, våldtäktsman och porrfilmare”, sa Bita glasklart.

Rektorn tog ett myndigt papper och började bunta ihop det med några andra papper på skrivbordet. Jag insåg att hon gjorde det för att vinna tid.

”Bita Hussein, du pratar om Daniel Abdollah och Lilly Karlsson som om de vore gifta. Är ni gifta, Lilly?”

Nu lät hon lugnare. Nästan högtidlig. Lilly ruskade på huvudet.

”Då är Daniel Abdollah ingen hustrumisshandlare.”

Rektorn kilade in pappersbunten i rätt fack. Det kändes som om vår samtalstid var förbrukad.

”Ni kommer med allvarliga anklagelser.” Rektorn reste sig upp från skrivbordet och kom runt till vår sida. Hon lät sin nätta rumpa ta stöd av skrivbordskanten. ”Daniel är en av skolans bästa elever. Och Daniel Abdollah slåss inte. Han är uppriktigt sagt en pärla, och jag, mina vänner, tycker mig känna honom väl. Men det inser inte ni?” Rektorn pillade strategiskt på datormusen så att datorn lyste igång.

Det var en retorisk fråga. Rektorn studerade Bitas pin på bomberjackan, en kampnäve inuti en fet feministsymbol.

”Det är bra, tjejer, att ni är intresserade av internationella kvinnodagen. Om det är något jag kan hjälpa till med där, varsågoda. Men det om Daniel Abdollah låtsas jag att jag inte hörde. Allvarliga anklagelser.”

Jag gick mot dörren.

”Jag förstår inte”, sa rektorn. ”Vill ni Daniel illa?”

Jag letade med ljus och lykta efter nåd i rektorns ögon, men hon var en hjärna i en glasburk.

Bitas aktivism drunknade. Lillys blick var svart.

Det fanns en tid när jag trodde på vuxenheten. Jag trodde att vi ohängda ungdomar skolades in i ett samhälle för att det i det samhället fanns äkta och kreativa värderingar, något att tro på. Nu insåg jag att det var vuxenheten som var sjuk i huvudet.

Catharina Blomsteräng Swärdh stängde dörren själv.

Kevin, Daniel Abdollahs underhuggare, stod ute och rökte i snöslemmet. Kevin, som hela högstadiet skrek ”kuken i fittan” så ofta att frasen kunde gjort oss alla på smällen med barn 312.

Där utanför, i det turkost inredda väntrummet, stod Amor.

Amor, i all sin tysta poetprakt. I höstens färger, mitt i våren. En brun kavaj, en roströd halsduk, en svart tygkasse, gråa jeans och lika lockigt hår som Daniel Abdollah, fast mer åt brunt. Amor Lindgren. Jag ville springa fram och krama honom, borra in näsan i hans hud.

Janne och Amor. En ekvation som aldrig var tänkt gå ihop. Det senaste halvåret hade vi inte pratat med varandra alls, trots att vår fritid brann av hemliga mejl långa som romaner.

”Hej”, sa Bita hopplöst och knyckte mot dörren. ”Rektorn gräver sin egen grav därinne. Vad fan ska du göra med henne?”

Amor fick rött på kinderna.

”Jag har lovat lära henne foxtrot.”

Han såg ner i golvet.

Amor dansar. Han går estetisk och har en kropp som marmor mot munnen. Naken ser han ut som en romersk skulptur. Jag visste att han ville väl mot hela världen. Men det här var det sjukaste. Till och med Lilly skrattade.

”You what?”

”Rektorn behöver lära sig dansa. Hon ska på bal på Upp­sala slott. Jag lovade ge henne lektioner.”

”Snälla Amor, sälj inte din kropp”, sa Bita uppgivet.

Rektorn pangade upp dörren. Hon log sitt allra bredaste leende, bara mot Amor. Nu såg hon helt annorlunda ut, hade tagit av sig den vita koftan, under jumpern skymtade ett par välformade bröst redo att trycka sig mot Amors oskuldsfulla torso.

”Amor, min favoritkavaljer! Välkommen in, stig på, stig på.”

Vi skingrades utan ett ord.

Kevin, Daniel Abdollahs underhuggare, stod ute och rökte i snöslemmet. Kevin, som hela högstadiet skrek ”kuken i fittan” så ofta att frasen kunde gjort oss alla på smällen med barn 312.

Den dånande orgelkänslan i mitt huvud var återställd.

”Var är Daniel?” sa jag undergångsmässigt.

”Fan, jobbar. Satsar på företaget.”

”Det är skolplikt?”

”Inte i gymnasiet. Janne, du har sexig rumpa.” Kevin synade mig nerifrån och upp tills vi möttes med ögonen. Han var svartklädd med överdimensionerad keps, såg ut som en fånge förirrad ur ett begravningståg.

”Käften.”

”Är du född så?”

Kevin bolmade ut röken över mig.

”Är du född med Tourettes syndrom?”

Jag vann. Kevin hade bakåtvinklad keps. Det kunde bli år 2024, 2034, kepsarna kunde raderas ur modehistorien och aldrig återvända, i Tierp hade alla bönder ändå keps. Det stod ”RAGGARE” på skärmen.

”Be Daniel ringa mig asap när du ser honom.”

Jag drog i Kevins skälvande hand och rafsade ner mitt nummer över ådrorna med en tuschpenna. Blundcyklade hem för att slippa se Tierp svischa förbi och etablera sig i min hjärna.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
David Garriga från Stockholm LS och Cim-Héloïse Sävel och Mio Hartman från Malmö LS berättar om de nya restaurangfacken som just nu växer fram. Foto: Håkan Gustafsson

Nu ökar organiseringen bland restaurang­arbetare i Malmö och Stockholm

De är kockar, servitörer, köksbiträden och diskare. Lönerna är ofta låga, villkoren usla och stressen hög. Men nu håller något på att hända – i SAC ökar branschorganiseringen bland arbetare inom restaurang och hotell.

Det våras för organisering inom restaurangbranschen.

Både i Stockholm och i Malmö har syndikalister startat upp nya syndikat, som branschfacken inom SAC kallas, för arbetare inom hotell och restaurang. 

Parallellt med de dramatiska blockaderna mot Elsa vin & mat i Malmö har facket precis vunnit en viktig Las-förhandling på en annan restaurang. I Stockholm har en av syndikatets medlemmar utsetts till lokalt skyddsombud för en restaurangkedja med flera restauranger i Stockholm.

David Garriga: ”En hemsk bransch”

Behovet av att organisera arbetare inom restaurangvärlden har funnits länge, och i februari 2026 startade Stockholms LS ett nytt restaurang- och hotellsyndikat.

David Garriga, nyligen vald till att bli en av SAC:s två migrantorganisatörer, jobbade länge som kock och kökschef både i Stockholm och i Barcelona. Han kallar restaurangbranschen för hemsk, speciellt för migranter.

– Lönerna är jättelåga. Arbetare tvingas jobba många timmar och arbetsköpare behandlar många anställda illa. De sparkar folk med kort varsel och det är en arbetsmiljö med mycket press. 

Syndikatet Solidariska restaurang- och hotellarbetare Stockholm bildades i februari 2026. Foto: Stockholms LS

David Garriga fortsätter:

 – En av våra medlemmar här får 120 kronor i timmen, inklusive semesterersättning. Hon jobbar ofta nattpass, men får ingen ob-ersättning. En annan medlem som jag förhandlar åt blev precis uppsagd på grund av en fingerad arbetsbrist där arbetsköparen försöker gömma en turordningslista.

Han berättar att fusk med kontrakt, anställningsvillkor, arbetsmiljön och rena lönestölder är de största problemen inom Stockholms restaurangvärld.

– Den senaste förhandlingen vi hade var en kille som hade en anställning på heltid – men han blev behandlad som timanställd. Även om han hade kontrakt på heltid kunde chefen säga: ”Du får inte jobba i dag, det finns ingen som har bokat bord, du får gå hem.” Och han fick inte betalt.

David Garriga har jobbat som spanskspråkig migrantorganisatör och förhandlare på Stockholms LS. I slutet på mars valdes han som en av SAC:s två centrala migrantorganisatörer, en ny roll inom federationen. Foto: Håkan Gustafsson

En av de viktigaste uppgifterna för det nya restaurang- och hotellsyndikatet är att sprida information. Det saknas mycket information om anställningsvillkor och arbetsmiljöarbete bland de som jobbar i branschen. I många fall försöker arbetsköparna motarbeta att arbetarna ska få informationen, berättar David Garriga.

Men det finns också ljusglimtar. 

– En rolig sak som precis har hänt restaurangsyndikatet i Stockholm är att en av våra medlemmar har blivit utsedd till lokalt skyddsombud för en restaurangkedja i Stockholm.

Sedan tidigare har Stockholm LS regionala skyddsombud, som bland annat verkar inom restaurangnäringen, men att en syndikalist väljs till lokalt skyddsombud är ganska ovanligt.

– Vår medlem ställde upp i ett öppet val på arbetsplatsen och blev framröstad av sina kollegor, berättar David Garriga.

Chefen minade bitcoin på lagret”

När Arbetaren möter Mio Hartman och Cim-Héloïse Sävel på Malmö LS har de precis haft ett konstituerande möte för ett nytt restaurangsyndikat – Malmöhus restaurangsyndikat.

– Vi kommer kalla oss Malmö solidariska restaurangarbetare, säger Cim-Héloïse Sävel.

Cim-Héloïse Sävel och Mio Hartman är båda medlemmar i Malmö LS nya restaurangsyndikat. Cim-Héloïse Sävel är även styrelseledamot i Arbetarens styrelse. Foto: Håkan Gustafsson

Cim-Héloïse Sävel hamnade i restaurangbranschen när hon bodde i Australien och Mio Hartman har jobbat i den i flera år. Ett av hens första jobb var på en Sveriges största snabbmatskedjor:

– Det var fruktansvärt. Vi hade inget varmvatten. Det var kaos och chefen minade bitcoin på lagret. De ljög om timmarna. Klassisk restaurangbransch med mycket unga människor.

Nu jobbar hen i köket och servisen på en annan restaurang, där hen tillsammans med Malmö LS precis vunnit en Las-förhandling om en tillsvidareanställning.

– Vi kallade till förhandling, förberedde oss väl och sammanställde antalet timmar jag snittade väldigt utförligt.

Det var en ovanlig förhandling berättar Cim-Héloïse Sävel, som hjälpte Mio Hartman att förhandla.

– De tyckte att vi förhandlade på ett ganska bra konkret och koncist sätt. De sa att vi var väldigt lätta att ha att göra med, vilket jag aldrig har hört i LS-sammanhang förut.

– Det var kaos och chefen minade bitcoin på lagret, säger Mio Hartman från Malmöhus restaurangsyndikat. Foto: Håkan Gustafsson

Inför att det nya restaurangsyndikatet skulle startas listade facket flera problem medlemmarna sett i branschen. Ett av de stora problemen handlar om just kontrakt och in- och utlasningar. 

– Ett väldigt förekommande problem är att arbetare får ett kontakt på en tillsvidareanställning eller eller en visstidsanställning, med en viss procent, men sen är det bara tiden som klockas-in eller schemaläggs som en får betalt för. Då blir det i praktiken en timanställning, berättar Cim-Héloïse Sävel.

I det nya branshsyndikatet i Malmö listar facket också osäkra arbetsplatser, bristande arbetsmiljöarbete och olyckor som stora problem.

– På vissa restauranger får man rätt inte utrustning. Ibland förses den anställda inte med kläder och skor. Det kan också handla om rent farliga rutiner vid städning av till exempel ugnar och grillar, säger Mio Hartman.

På många restauranger i Malmö saknas lokala skyddsombud. Malmö LS tänker till att börja med satsa på ett eget regionalt skyddsombud som kan gå runt på flera restauranger där det finns medlemmar.

Blockader som påtryckningsmedel

Både Malmö LS och Stockholms LS har en tradition av att driva blockader som stridsåtgärder när det kommer till lönefordran i restaurangvärlden.

Under de senaste månaderna satte Malmöfacket restaurangen Elsa vin & mat i blockad. En restaurang som under uppmärksammade omständigheter gick i konkurs – bland annat med stora skulder till skatteverket – men också med löneskulder till en medlem i Malmö LS. 

När det kommer till stridsåtgärder i Stockholm så drev facket under våren 2025 uppmärksammade blockader mot ett sushiställe efter att fyra ukrainska restaurangarbetare tagit striden mot diskriminering och lönestöld. Ett år tidigare drev facket också en uppmärksammad blockad mot veganrestaurangen ChouChou.

Sista blockaden mot Elsa vin & mat i Malmö februari 2026. Foto: Håkan Gustafsson

I Malmö, berättar Cim-Héloïse Sävel, att blockaderna fungerat som effektiva stridsåtgärder:

– De är effektiva därför att det kostar väldigt mycket för arbetsköparen, vilket ger arbetsköparna ekonomiska incitament att gå med på vår krav.

Branschorganisering skapar gemenskap

Både i Stockholm och i Malmö menar de att restaurangsyndikateten bygger gemenskap och förtroende för facklig organisering.

Det nya syndikatet har bjudit in till en öppen branschträff i april Malmö. Foto: Malmö LS

– Det som är roligt när vi träffas är att se hur alla medlemmar pratar och bygger gemenskap och förtroende. ”Fuck det är en skitbransch” eller ”Jag har jobbat där, det är en bra restaurang, men den här jag jobbar på nu den är skit.” Det finns en jättebra kommunikation mellan medlemmarna som byter information och kunskap, säger David Garriga

I Malmö planerar facket branschträffar som ska vara öppna för alla arbetare inom restaurangvärlden. Dels för att skapa kontakter, dels för att bygga upp en gemenskap mellan arbetare.

– Det är kul att att vi har kommit igång och hittat varandra. Så fort jag träffar någon annan som också jobbar inom restaurang bjuder jag in dem till våra branshträffar, säger Mio Hartman.

Första branschträffen i Malmö planeras söndagen den 12 april kl. 14:00 på Malmö LS lokal vid Davidhallsgatan 4.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Emil Boss är facklig organisatör inom Stockholms LS, poet och återkommande krönikör i Arbetaren. Foto: Axel Green, Patrick Degerman/TT. Montage: Arbetaren

Emil Boss:
I städ­branschen får fusket härja fritt

Byggbranschens förslumning är allmänt känd och en lång rad organisationer kämpar för att vända utvecklingen. Men i städbranschen är det märkvärdigt tyst. 

Den som vill få en bild av läget i byggbranschen rekommenderas att se den danska dokumentärserien Den svarta svanen på Svt Play. Situationen är densamma som i Sverige: Svartjobb, pengatvätt, bluff-fakturor, mutor, korrumperade konkursförvaltare, koppling till gängkriminalitet. Hot. Misshandel. Mord. Bolagsskurkar som avslöjas i serien har en sak gemensamt: De begår de flesta av sina brott genom att exploatera utländska arbetare. 

Tusentals människor kämpar för att vända utvecklingen i byggbranschen. Byggnads och Solidariska byggare kämpar på, men även motparten, Byggföretagen, agerar och delfinaniserar Svensk Byggkontroll för att stoppa fusket. Det finns mängder av konsulter och säkerhetsbolag som arbetar med analyser av byggbolag och gör arbetsplatskontroller. Allmännyttan har en egen organisation som heter Rättvist byggande. De kontrollerar och slänger ut fuskande bolag. Det är, enkelt uttryckt, ett jäkla pådrag mot arbetslivskriminaliteten. 

Omfattande penningtvätt

Tur det. I höstas dömdes fyra personer till långa fängelsestraff. Brotten bestod i att skapa falska fakturor och förse byggbolag i Stockholm med en halv miljard i svarta sedlar. De dömda hade kopplingar till ryska ambassaden i Stockholm. I förundersökningen ser man att det inte bara är byggbolag som tvättar pengar, utan även städbolag. Stora städbolag livnär sig på offentliga upphandlingar. Någon måste ju städa skolorna, myndigheterna, polisstationerna, domstolarna och kollektivtrafiken. 

Det senaste halvåret har jag och mina fackliga kollegor förhandlat med fyra städjättar som tävlar om de största uppdragen. I samtliga fyra fall har bolagen utnyttjat migrantarbetare och fuskat med kollektivavtalen. Gentemot ett av städbolagen drivs det just nu ett mål i Arbetsdomstolen. Det handlar om en papperslös städare som fått låg, svart lön i fyra år. Det bolaget städar för Kriminalvården. Ett annat av bolagen försattes under hösten i blockad för att städare från Indien arbetat groteskt mycket övertid utan övertidsersättning. Det bolaget städar polisstationer. De tredje och fjärde bolagen hade struntat i OB i flera år och litat på att de utländska arbetarna inte skulle klaga. De bolagen städar skolor.  

Almega agerar som försvarsadvokat

Städbranschens arbetsgivarorganisation heter Almega tjänsteföretagen. Att förhandla med Almega är någonting annat än att förhandla med Byggföretagen. Byggföretagen fungerar såhär: Om facket visar upp att medlemsföretaget inte följer kollektivavtalet, då ser Byggföretagen till att de skärper sig. Branschorganisationen säger att det vore illojalt att låta medlemsföretag som sköter sig konkurreras ut av fuskare. Det är därför man är intresserade av all information som visar att medlemsföretag ägnar sig åt social dumpning. Almega däremot, upprepar i förhandlingarna att man bara är en försvarsadvokat. På den senaste förhandlingen där jag satt med (som för övrigt var samma bolag som i fallet med den papperslösa städaren) upprepade Almegas representant bara till sin ”klient”: ”Svara inte på frågorna”.  

Det är egentligen inte så konstigt. I jämförelse med byggbranschen har fusket i städbranschen fått härja fritt. Det finns inte motsvarande strukturer av partsgemensamma kontroller, säkerhetsbolag, kommissioner, tipsfunktioner och upphandlingskonsulter som i byggbranschen. Trots att de svarta pengarna flödar genom bolagen. Trots att migrantarbetarna förtrycks grovt. Det lilla migrantfacket Solidariska städare har fördubblat sitt medlemsantal två år i rad. Det är en riktigt god nyhet mitt i eländet. Städbranschen ligger tio år efter i utvecklingen och i behov av riktigt grovstäd.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Det här är Jesper Lundbys första veckovers i Arbetaren. Foto: TT, montage: Arbetaren

Veckovers: Kris i befolknings­frågan

Om utvisningar.

Skicka en som jobbar på äldreboende
till Afghanistan och dom rättroende.

Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt,
från kirurgen till Somalia över en natt.

Skicka en personlig assistent
till arbetslöshet i Tasjkent.

Skicka en distrikta, innan hon flyr igen,
till etnisk förföljelse i Syrien.

Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa,
men Rickard hann före oss till Risbergska.

Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn
från Gävle till mullorna som styr Iran.

Skicka polisen till Falu lasarett
för att gripa en som röntgar skelett.

Ja arrestera hela jävla hemtjänsten
och sparka dom ända till gränsen.

Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara
ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) menar att föräldrar behöver se till att deras barn får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” Foto: Wikimedia commons, Fredrik Sandberg/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Barnens skärmtid är en klassfråga

Debatten kring skärmtid kretsar i princip enbart kring barn och ungas välmående. Och naturligtvis är ungas hälsa – både fysisk och psykisk – otroligt viktig. Men skärmtid kan inte reduceras till blått ljus, gamnacke, övervikt eller skadligt innehåll, det är långt mer komplext än så, menar Magnus Johansson, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.

I debatterna kring skärmtid saknas ofta familjers vardagsliv, och om det någon gång syns, är det via olika experter eller föräldrainfluencers. Det är inte ovanligt att den grå, trista och rutinfyllda vardagen får ge massmedial plats åt större strukturella frågor som klimathotet eller ekonomiska kriser. Och oftast med all rätt. Men en förståelse för vardagens dynamiska, ojämlika och konfliktfyllda dimensioner ger också ökade insikter i hur vi kan ge bredd åt många debatter, inte minst de som kretsar kring familjelivet. Skärmtid – detta omdiskuterade, problematiska och kritiserade begrepp – speglar kanske detta mer än något annat nutida fenomen.

Jag har under många år forskat på skärmtid och familjeliv, och har sett återkommande mönster hos många föräldrar. Många menar att de diskussioner som förs och de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten har lagt fram är mycket svåra att följa och förhålla sig till. En pappa som jag intervjuade för min avhandling slog fast att dessa uppmaningar i princip är omöjliga i, vad han kallade, ”en normal familj”. Familjelivet är ingen enkel sak, att sätta regler och utveckla nya rutiner är både svårt och känslomässigt uttömmande.

Klassperspektivet är avgörande, men saknas

Magnus Johansson är doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar främst på moraliska perspektiv på medier, bland annat kring föräldraskap, vardagsliv och medieanvändningFoto: Sara Larsson

Skärmtidsdebatten utgår i princip alltid från denna ”normala” familj, där två föräldrar kan hjälpas åt med vardagens skärmtidskontroller, och har kunskap, tid och energi nog för att försöka följa alla rekommendationer.

Det är här klassfrågan blir påtaglig.

Alla föräldrar har inte den tid och energi som krävs för att ständigt kontrollera barnens skärmtid och se till att alla expertråd följs. För många är andra saker viktigare, och de kämpar för att ens hinna vara hemma och umgås med sina barn.

När socialminister Jakob Forssmed (KD) deklarerar att föräldrar behöver se till att deras barn under dygnets 24 timmar får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” låter det självklart helt naturligt. Det är ingen tvekan om att det för Forssmed är skärmtiden som äter upp all denna viktiga tid.

Vad räknas som gemenskap?

Vad som saknas i debatten är en förståelse för alla de föräldrar som exempelvis kämpar med obekväma arbetstider. Hur ska de orka räkna och kontrollera de timmar och minuter som deras barn tillbringar framför skärmar? För att inte tala om vad de lägger denna tid på, all skärmtid är ju långt ifrån jämlik. Det borde snarare handla om skärmtider, i plural, för att förstå alla de praktiker, teknologier och innehåll som åsyftas med begreppet.

Insatserna fokuserar i dagsläget på kontroller och förbud, kanske speciellt när det kommer till sociala medier. Men det finns andra alternativ. Exempelvis diskuteras aldrig arbetstidsförkortning som alternativ till en ökning av barns sociala och fysiska aktiviteter. Kortare och mindre uttömmande arbetsdagar skulle bidra till att många fler föräldrar kunde vara mer närvarande i sina barns vardag. Detta skulle i sin tur även leda till ökad jämlikhet mellan olika familjers förmåga att följa råd och rekommendationer.

Nu krävs i stället andra taktiker för att göra skärmtiden mindre laddad och skamfylld. Skärmtid kan också vara att tillbringa tid tillsammans, att föräldrar och barn får tid att sitta nära varandra och använda skärmarna ihop. Det är sällan detta räknas som det Forssmed kallar ”gemenskap”. En ensamstående mamma jag intervjuat lade fram just dessa stunder som några av de mest värdefulla som hon hann tillbringa med sin dotter. En typ av skärmtid som är motsatsen till den tidsätande och störande.

”Skärmtid” är ett otillräckligt begrepp

Att skärmtiden dessutom ska kontrolleras av föräldrarna lägger ett enormt ansvar på individen. Bara detta riskerar att skapa mycket onödig stress, något som medievetarna Helena Sandberg, Ulrika Sjöberg och Ebba Sundin ständigt påpekat i sin forskning. Lösningarna påstås av experter – och nu också av politiken – finnas nära till hands, men föräldrarna själva måste sjösätta dem. Om det inte fungerar? Då är det föräldrarna som lämnas med känslor av otillräcklighet, skam och skuld.

Det finns många aspekter som borde tas upp i debatten kring skärmtid, bara en sån sak som att vi har ”naturaliserat” begreppet, vilket har kritiserats av många medie- och kommunikationsvetare. Skärmtid är helt enkelt allt och ingenting. Det är alldeles för brett för en meningsfull användning. För många föräldrar har det blivit synonymt med skam- och skuldkänslor. Hanteringen av familjens skärmtid har på många sätt blivit en måttstock för vad det innebär att vara en ”god” förälder på 2020-talet.

Detta är på många sätt en klassfråga som vi måste våga diskutera, men utan skuldbeläggande och pekpinnar. För många är vardagen svår nog att navigera som den är.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Beirut Libanon bombas av Israel
Räddningsarbete i centrala Beirut efter ytterligare en israelisk attack förra veckan. Foto: Hussein Malla/TT

Oxfam: Israeliska krigsbrott i Libanon


De israeliska attackerna mot Libanon kan utgöra krigsbrott. Det menar den internationellt ansedda hjälporganisationen Oxfam som i en ny analys pekar på hur vattenanläggningar och andra föremål som är avgörande för civilbefolkningens överlevnad förstörts av Israel den senaste tiden.

Oxfam skriver i sin nya analys om hur de befarar att Israel har en militär plan för att förstöra infrastrukturen för vatten i Libanon. I ett pressmeddelande rapporterar hjälporganisationen att flera platser som redan tidigare attackerats av den israeliska militären men sedan lagats nu förstörts igen. Något som kan innebära krigsbrott enligt Genevekonventionerna, skriver Oxfam.

– Det är tydligt att de israeliska styrkorna upprepar samma mönster i Libanon som de gjorde i Gaza. De attackerar civila, kritisk civil infrastruktur, räddningstjänstpersonal – inklusive 12 sjukvårdare som dödades i en enda attack – och hjälparbetare. De syftar till att maximera störningar och rädsla bland befolkningen, samtidigt som de ignorerar internationell rätt, säger Bachir Ayoub, Oxfam Libanons landchef i ett uttalande på tisdagen.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte
som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon av stolthet och glädje. Foto: Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

L-ledaren: ”Ingen ska längre kunna påstå att SD är mer anti­­demokratiska än vi”

Efter ett kaotiskt landsmöte via videolänk har Liberalerna beslutat att partiledaren Mohama Simonsson får förnyat förtroende. 95 av 177 röstande ombud valde Simonsson hellre än att rösta på ingen alls. ”Vi går stärkta ur det här”, kommenterar partiledaren, som nu anser sig ha bevisat sin viktigaste talepunkt – att SD inte längre kan ses som mer antidemokratiska än L.

Fram till för några år sedan betecknade Liberalerna genomgående Sverigedemokraterna som ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt och antidemokratiskt parti. Fientligheten har varit ömsesidig – Liberalerna har varit ett av de mest avskydda partierna bland Sverigedemokraternas väljare. Sedan Liberalerna efter förra valet fattade det modiga beslutet att sätta sig i regeringen medan SD står kvar utanför, med det enda förbehållet att SD fritt får diktera regeringens politik, har Liberalernas inställning till partiet gradvis mjuknat. Men en punkt har man behållit: SD ska inte få bli regeringsparti. L:s landsmöte i november förra året slog fast det som en ”röd linje”.

Sedan dess har oceaner av tid – närmare bestämt lite drygt ett kvartal – förflutit, och partiledaren Mohama Simonsson kunde därför inte rimligen anse sig bunden av de egna medlemmarnas beslut längre. Den 13 mars slängde hon sig i SD-ledaren Jimmiej Ihågesons armar och presenterade ett avtal mellan L och partiet.

All debatt i sakfrågan förbjuden

När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon alltjämt av stolthet och glädje.

– Vi går stärkta ur det här. Fatta att jag skrivit historia, skrattar hon. Tänk, en gång i tiden kallade man till landsmöte månader i förväg och sedan förväntades partiledaren följa vad ombuden där kom fram till. Nu fattade jag ett beslut som gick tvärt emot senaste landsmötet på en pisskvart, sedan fick ombuden nio dagar på sig att koppla upp sig på nätet, och där fick de valet att klubba igenom att ha mig kvar och svälja mitt SD-positiva beslut i ett stycke eller dra något gammalt över sig.

Det nya landsmötet blev trots det utdraget. Efter tre och en halv timma hade man lyckats besluta att mötet trots allt skulle anses behörigen utlyst, och efter ytterligare en tid lyckades man fastställa dagordningen.

Efter drygt fyra timmar kunde den enda beslutspunkten avhandlas – att välja om Mohama Simonsson utan motkandidat.

– Som tur är var all debatt i sakfrågan förbjuden, skrockar Simonsson. Annars hade vi väl suttit kvar på
Teams fram till valdagen i september.

Revidera vallagen inför riksdagsvalet

Vad är det som gör det här beslutet historiskt?

– Du måste försöka se det från mitt perspektiv. Jag har gjort ett nummer av att klyftan mellan oss och SD hela tiden krympt, men de där gamla elevrådsordförandena och petimätrarna runtom i partiet har inte kunnat se det. ”Nog för att vi numera driver SD:s migrations- och rättspolitik”, har de sagt, ”men det är ändå en stor skillnad mellan oss och ett parti som står på helt antidemokratisk grund”. ”Är det?” har jag svarat. Nu tror jag ingen längre tvivlar på att den skillnaden är utraderad. Djingis Khans yassa byggde fanimej på en mer demokratisk ordning än den Liberalerna har i dag.

Frågan många ställer sig är ändå om Liberalernas kursändring är tillräcklig för att partiet ska klara av att hålla sig kvar i riksdagen. Men Simonsson är hoppfull.

– Nästa steg är att få till ett par revideringar av vallagen så att riksdagsvalet i september följer samma valtekniska modell som Liberalernas landsmöte. Man ska kunna rösta på mig och Liberalerna eller annars lägga ner sin röst. Då spelar det ingen roll om vi bara får 2,2 procent av rösterna, vi kommer hela vägen till regeringen ändå…

Ursprungsförlaget var att undvika rösträkning.

Ja, på tal om det var det i slutändan bara 95 av 177 L-ombud som röstade för att ha dig kvar som partiledare på landsmötet…

– Ja, att de tillät den där skiten är det enda som grämer mig en smula i dag. Ursprungsförlaget var ju att beslutet skulle tas med acklamation, alltså att det inte ens skulle bli någon rösträkning. Men så var det någon folkskolelärarinna i Knäckebrohult med på mötet som tyckte att ombuden skulle få chans att avstå från att rösta på mig också, och det gick igenom. Inte för att det kunde gjort någon skillnad i praktiken, men det gör ju att jag i slutänden inte nådde upp till Lille Fars bästa siffror.

Lille Far…?

– Ja, det är en cool gammal georgisk-rysk politiker som jag har på väggen här sedan vi slängde ut den där gamla målningen av Bertil Ohlin. Han georgiern hade heller ingenting emot långa möten, så länge slutresultatet blev som han ville. Enligt sin privatsekreterare ska han vid ett tillfälle ha sagt ”Det är helt oviktigt hur folk röstar, det viktiga är vem som räknar rösterna”. Han måste fan ha varit liberal.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om hur de folkvalda fortsätter att elda på den skenande klimatkrisen. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

”Det viktigaste att berätta är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.” Alexandra Urisman Otto om Klimatpolitiska rådets rapport och journalistikens oförmåga att ge hela bilden.

Regeringen sågades som vanligt av Klimatpolitiska rådet och av någon anledning fick lanseringen av rådets årliga rapport mig att tänka på flera av väljarna som Greta Thunberg och jag har mött hittills under den Sverige-resa vi gör inför valet.

”Var hittar man pålitlig information om det som händer just nu?” har många frågat sig. ”Hur ska jag kunna bilda mig en uppfattning om det politiska läget under valåret, när det är så mycket lögner och pajkastning?”

Vi lever i en obehaglig tid. Vid sidan av den svenska kontexten med spädbarnsutvisningar och fängelsedräkter i barnstorlek, så skakar marken under fötterna på människor i stora delar av världen. Det verkar som att vi nu har normaliserat massmord på barn. Se bara på Israels folkmord i Gaza med över 20 000 dödade barn – eller hur samma militär nu har ihjäl i genomsnitt åtta barn varje dag i Libanon. Och se på hur våra folkvalda rycker på axlarna och därefter fortsätter att elda på den skenande klimatkris som leder mänskligheten ut ur det som forskare kallar för livets korridor. 

Journalistiken måste tala klarspråk om klimatpolitiken

I en sådan tid är oberoende, neutral journalistik livsavgörande. Men vad är neutralt i den här tiden? Låt oss ta klimatjournalistiken som exempel: Redan 2018 sade FN:s klimatpanel att det som skulle krävas för att undvika krisens allra värsta konsekvenser var ”mycket snabba, långtgående, och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen”. I princip en global revolution, alltså.

Precis som när pandemin över en natt förändrade vårt sätt att rapportera, behöver redaktionerna kliva in i den krissituation vi alla befinner oss i och rapportera med klimatkrisen som utgångspunkt. Det sker inte. 

Och det var nog därför jag i dag kom att tänka på alla de där väljarna vi har mött hittills och på deras känsla av att inte ha tillgång till den information de behöver för att kunna fatta informerade, demokratiska beslut. För när de svenska redaktionerna på torsdagen rapporterade om Klimatpolitiska rådets rapport såg det ut precis som vanligt – olika varianter på att ”regeringens politik gör att Sverige inte klarar klimatmålen”. 

Men det allra viktigaste att berätta – tycker i alla fall jag – är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.

Sveriges mål otillräckliga – klimatkrisen eskalerar

I verkligheten eskalerar klimatkrisen och det sker oåterkalleliga förändringar i planetens livsuppehållande system. Men i ”det klimatpolitiska ramverket” har Sverige till år 2045 på sig att nå hittepå-målet ”netto noll” som innebär att vi får fortsätta släppa ut enorma mängder växthusgaser också efter slutåret.

De svenska klimatmålen omfattar dessutom bara fossila utsläpp inom Sveriges gränser och exkluderar bland annat konsumtionsutsläpp för sådant som vi använder här men som tillverkas utomlands, internationella flyg- och fartygsutsläpp och utsläpp från biobränslen. Målen bortser också helt ifrån den centrala rättviseprincipen i Parisavtalet som innebär att rika länder som Sverige måste gå före. 

Det är känt sedan länge att vare sig den nuvarande eller tidigare regeringar har drivit politik som leder till att Sverige ”klarar klimatmålen”. Men om vi som journalister vill ge väljarna underlag nog att förstå vidden av den kris vi alla befinner oss i, måste vi börja med att tala klarspråk. I fallet Sveriges klimatmål innebär det att berätta för läsare, tittare och lyssnare att även om vi plötsligt magiskt skulle klara dem, så vore det ett monumentalt misslyckande.

Publicerad Uppdaterad