Sommarföljetongen: Gudarna – del 2

DET ANDRA KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

”Har du haft vårtor?”

Skolsköterskan slängde ner min fot på britsens sorgliga blekgrå pappersremsa. Hon såg misstänksamt upp bakom det enorma förstoringsglaset. Håret var blont och fluffigt. I ett födelsemärke på halsen stack tre krulliga hårstrån upp.

”Det är en glasbit. Det gör skitont.”

”Inga svordomar, Janne.”

”Jag sa bara skit?”

”Du får gärna ha ett vårdat språk när du är hos mig.”

”Jag vet typ inte vad en vårta är.”

Jag tittade lite sorgset på foten. Mitt i hälen var nu ett hål. Med en skalpell hade skolsköterskan gröpt ur den enorma glasbiten som inte fanns. Hålet kantades av helt onödiga hudfransar.

”Det där är en vårta.”

Skolsköterskan pekade i köttet med skalpellen. Hon såg stolt ut, som om hennes enorma visdom nu hade fått guldstjärna i himlen.

Vårtor. Det spelade ingen roll. Jag kunde komma med en diamant i hälen. Jag hade kunnat bryta mig in i kungahuset och stjäla drottning Silvias vackraste diamanter. Jag hade kunnat hugga in drottning Silvias diamanter precis i hjärtat av foten. Skolsköterskan hade ändå sagt att det var vårtor.

Jag hade sett så mycket fram emot att få bort den onda glasbiten, en liten intensiv skitbit, från mitt eget kött. För denna längtans skull hade jag klätt av min fot naken inför skol­sköterskan Ann Bidén.

”De säger ju att vårtor gör fruktansvärt ont”, sa Ann Bidén med en gnällig röst inifrån gommen.

DE? Hade inte DE utrotat vårtorna by now? Plus, vem nuförtiden hade vårtor? Det var så typiskt. All min längtan skulle alltid komma på skam. Jag fick ett infall att dra hårstråna ur Ann Bidéns födelsemärke i ett ryck, få bort hår, hud och kött, nå ända in till blodet. Skolan var helt enkelt ingen plats för gudar, eller diamanter. Skolan var en plats för vårtor.

”Och använd badtofflor i duschen.”

Skolsköterskan drog fram en broschyr: ”Om vårtor på fot och hand”. Framsidan pryddes av en stor vit blobba med en massa rött i mitten. Jag drog min strumpa över foten, den var smutsig och luktade lite svett.

Det var modevisning i matsalen. Helt klart ett individuellt val som spårat ur. Katy Perry, Avicii och den fruktans­värda trion Swedish House Mafia (R.I.P) dånade i högtalarna från 1900-talet.

I Janne Lerngrens haltsteg genom korridoren fanns nu hämndlystnad, en naggande känsla av fail och ett hopp om att en dag få skrika BITCH! till hela världen.

Och, som om det inte vore nog:

I foajén till matsalen, vid väggspeglarna där man kunde råka vara lite undangömd om man hade tur, stod min pappa och speglade sig med böjda ben.

I pastellgul, kortärmad skjorta och ljusblå jeans.

Jag visste inte om jag skulle kräkas eller säga hej. Tyvärr var ”hej” inget alternativ. Kranen rann medan han smekte de blöta handflatorna genom håret för att få det att ligga rätt. Jag hade sett honom göra det i badrummet hemma.

Vattenkammat.

Pastellgul, snudd på citronmarängtårtagul.

Jag hade innerst inne alltid vetat att min pappa har ett hemligt liv.

En kamera som svept över Rörbergsskolan i Tierp under resten av skoldagen hade visat ännu mer sorgliga ting.

Det var modevisning i matsalen. Helt klart ett individuellt val som spårat ur. Katy Perry, Avicii och den fruktans­värda trion Swedish House Mafia (R.I.P) dånade i högtalarna från 1900-talet medan Mona i min klass, en helt okej gud med mycket muskler och många tankar i skallen, riggade en upphöjd scen av matsalsborden.

Ester, Embla och Vilma var indragna i själva uppförandet. De stod i olikfärgade strumpbyxor bakom ett rött skynke redo att börja promenera på catwalken när Mona gjorde ett tecken. Hon drog för de enorma matsalsgardinerna med ett snöre. Lukten av skolmat blev ännu mer påtaglig i mörkret.

Ester, Embla och Vilma, med jordens kanske sämsta självkänsla. Som behövde en självhjälpsbok. De var fantastiska, som alla gudar, men de hade fått ebola. Det var så vi gudar hade börjat se på saken. De var smittade. Jag kände explosionen komma. Luften var lättantändlig. Folk satt i klungor och åt, jag hade en tallrik blek fil framför mig, rörde runt med skeden flera varv.

Den betygsättande läraren hette Ralf Eriksson. Ralf stod bredbent över en stereo i färd med att koppla en enorm dator till en liten sladd som ideligen slingrade ur hans händer. När Mona svepte förbi slet han tag i hennes mest uthängande kroppsdel, en höft, och muttrade:

”Jag får inte till uppkopplingen, Mona. Eller är det Facebook som krånglar. Jag menar Spotify.” Ralf drog skamset höfthanden upp och ner. ”Men det sista som lämnar oss är väl hoppet.”

Ralf var en helt möjlig ekvivalent till min egen far. Talade i sentenser. Vad är det med lärare som möjliggör denna kärleksslakt mot språket? Är det personalrummets defekta lappar och affischer som sätts upp av övriga ebola-insjuknade äldre quinnor och gybbar, som knarkar det här:

”Om man är tyst för länge vissnar tungan” (källa: Pippi).

”Alla är barn i början” (källa: okänd).

”Alla känner apan men apan känner ingen” (källa: Olle Ljungström. Ingen vet vad det betyder).

”Ingen har nytta av att vara unik i en garderob” (källa: Jonas Gardell).

Och värstingen:

”Älska mig mest när jag förtjänar det som minst för då behöver jag det som mest” (källa: typ Kungen).

Det var mörkt som blyerts i matsalen. Jag behövde en Ipren. Ralf Erikssons feminina arm gled sakta ner över Monas höft medan hon styrde uppkopplingen på datorn. Handen fastnade där.

Bara hans hand på hennes höft, bara just nu och här medan Ester, Embla och Vilma gned sina strumpbyxeben inför modevisningen, precis en meter från den ekologiska mellanmjölks­maskinen, medan skolmatsalspersonalen gått ut på bakgården för att ta en cigg.

Låten dundrade ut.

 I used to bite my tongue and hold my breath

Scared to rock the boat and make a mess

So I sat quietly, agreed politely

Trummorna kickade igång livskänslan i Ralfs ögon. Han gjorde utfall med benen och kramade om hela Mona.

Längtar Mona efter det här, tänkte jag och öste in fil i munnen. Jag hade blivit hungrig nu. Vill hon stå öga mot öga med Ralf Eriksson och känna sig som en horunge i hans blick?

Är det något blixtrande sexigt att bli berörd av honom?

Är det hon som tvingar honom? Hennes fina, dagen till ära ganska så lättklädda, unga kropp. En vinröd tunika och svarta leggings. Är det därför Ralf skälver av erotik och snart måste gå ut och runka på toaletten? Jag ville springa fram och vara fittig, springa fram och separera gudomligt lammkött från åldrad lantis, klibba bort unga Mona från gamla Ralf.

Kräkas upp filen på deras kram.

Katy Perry ramade in kramen, gjorde den möjlig, bara en kram sedan gå, bara en kram sedan släppa henne.

 I guess that I forgot I had a choice

Let you push me past the breaking point

Får man krama vem som helst? Får Ralf Eriksson krama vem som helst?

Ingen i lärarkåren befann sig i matsalen.

Det brann små tårar från mina kinder ner i filen. Jag var ändå inget skolombud. Kamratstödjarna i klassen var Malva och Tim. Jag var ingen att säga något alls.

Kanske var det ingenting att se. ”Övergreppet” var redan försvunnet. Mona stod bakom skynket igen, hos Embla, Ester och Vilma och samlade deras mod, upprymd, uppfylld, det här var hennes individuella val.

Trots att det inte finns några individuella val, som Bita säger. För det som hände nyss var inget individuellt val, det var Monas kropp som inte kunde svara på Ralfs känsloutbrott med något bättre än en kram, en bekräftelse på att han var okej, att hans tafs på höften nyss varit helt okej.

Jag kände mig förvirrad som en burk müsli.

Uppblött i ett ton fil.

Matsalsdörren var tjock av armar och ben, Amors och Amins kyssläppar pressades mot rutan, det blev slem­avtryck på glaset. Ångestskriken kom.

Bita brukar inte använda trosor. Hon är förbi trosor. Hon har överlistat hela anti-fitt-systemet. Hon drog upp en rosa binda och viftade med den i handen.

Trycket släppte, folket vällde in. Ralf formade sina händer till lurar runt munnen.

”TJEJERNA I SP14 SKA GÅ MODEVISNING. VILL NI SE, SÅ SLÅ ER NER OCH HÅLL MUN. ANNARS HAR NI INTE HÄR ATT GÖRA. LUNCHEN ÄR OFFICIELLT SLUT.”

Det var inte helt klart hur meningarna i Ralfs mun gick ihop. Jag gick bort och lämnade min tallrik. Traven med smutsiga filtallrikar brakade ihop. Inga mattanter i när­heten. Och jag såg inte Daniel Abdollah någonstans. Hans mörk­lockiga hår dök inte upp i strömmen av hårdnackade tvåor.

Men där var Bita och Lilly.

Gudarna.

Min egen folkstorm.

De skulle rädda hela världen.

”Janne, har du trosor?”

De ställde sig hos mig. Embla och Vilma gick sin första parad utklädda till Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad i ABBA, med platta hattar på huvudet i blått och brunt vilket fick dem att likna två ekollon.

”Vad snackar du om?”

Bita brukar inte använda trosor. Hon är förbi trosor. Hon har överlistat hela anti-fitt-systemet. Hon drog upp en rosa binda och viftade med den i handen.

”Ursäkta den rosa färgen”, sa hon. ”Men det är krig och jag behöver verkligen trosor. Lilly hade bindan. Du får ställa upp med trosorna.”

Bita tycker om att säga ”krig” istället för ”kris”, det är ett mycket mer konstruktivt ord, som visar på att motståndet lever. Tjejer till exempel, de har inte kriser, de har krig. Bra att minnas ifall vuxenheten skulle råka tuta i tjejer att de befinner sig i kris, vilket den råkar, pretty ofta.

”Jag har bara trosorna jag har på mig.”

”Okej, kan jag få låna dom.”

”Jag fattar inte.”

”Ge mig trosorna.” Bita tiggde med handen. Jag tittade på Algot och Melvin i Daniel Abdollahs klass. De filmade modevisningen. Jag kom att tänka på hur Daniel hade filmat Lilly.

”Är du okej?” sa jag till Lilly.

Hon ryckte på axlarna.

”Jag kan gå igen. Plus, Daniel är inte här.”

”Var är han?”

”Låt mig slippa höra hans namn”, sa Bita och drog in oss i dunklet bakom modevisningens röda skynke. Utanför mullrade en cover på ”Hey ya”, denna vidriga låt från tidernas begynnelse.

”Dra ner dom snabbt”, väste Bita.

Ester och Vilma klampade omkring på borden i bikinis till absurda applåder. Jag klädde av mig. Om det var någon som skulle se mig avklädd nu så skulle det vara Mona eller Embla. Det skulle vara okej. Bita fick trosorna. Hon var också naken, med sitt varma fluff mellan benen. Hon var lite tjock och hade fina lår. Mina trosor var lite tajta på henne. Hon klistrade fast bindan mellan benen.

”Så jävla schyst”, sa hon och tryckte till med handen.

Det dallrade i det röda skynket. Ralfs håriga hand stack fram. Inkräktaren drog bort ridån och upptäckte mig halv­naken och Bita i trosor. Lilly satt på golvet, som om hon fortfarande rörde sig i en annan värld.

”Vad i hel…?” Ralfs ögon lyste.

”Hallå, vi byter OM!” sa jag full av integritetskränkningskänslor.

Den rutiga skjortan Ralf stirrade på Bita som om han aldrig sett ett par tjocka, gosiga lår med en bindtrosa i mitten. Hon stirrade tillbaka som om hon aldrig sett en gubbe i femtioårsåldern.

Mona kom in.

”Hallå, ni förstör min modevisning!”

Hon började snyfta. Jag försökte tänka att det inte var hennes fel. Jag försökte tänka på gudarna, på systerskapet. Jag kröp ihop på golvet bredvid Lilly i min tröja. Golvet var iskallt och fullt av grus. Rihanna sjöng ”Diamonds”.

Ralf skrek genom musiken.

”Nu lägger ni av att sabba för andra, tjejer. Det här är så typiskt er tjejer. Blockera ombytesmöjligheterna för dom som faktiskt satsar på sina individuella val. Satsa på nåt ni också!”

Ralf Eriksson dirigerade med armen likt en onykter flygledare som vallar en skock får. Jag drog åt mig ett rött skynke och gömde mina och Bitas blottade kroppsdelar i det. Vi gick okrossbara genom det dunkla skrattjublet. Ingen har nytta av att vara unik i en garderob.

Det var symtomatiskt att vi satt på toaletten, som luktade näsblod och brända lik.

I det inre av skoltoaletterna fick vi på oss kläderna utan avbrott. Det var trångt och klottrigt. Lilly tung och ledsen i kroppen.

Lika bra att ta ett möte direkt.

”Och nu till det mest basala”, sa Bita. ”Daniel Abdollah, I swear to God I will never mention your name again until vi har pratat med rektorn.”

Jag betraktade Lillys insjunkna ansikte. Det brukade vara lyckligt, uppvänt mot världen, nu orkade det inte.

Det var symtomatiskt att vi satt på toaletten, som luktade näsblod och brända lik. Jag såg mig i spegeln: redig, bastant, en Janne. Jag såg att Lilly var på väg att krossas.

Någonstans for det igenom mig att vi hade pappa. Att pappa jobbade på den här skolan. Att han skulle rädda oss. Det var inte lugnt någonstans att tänka så. Tanken fladdrade bort som i en spolning.

”Jag måste byta binda redan.”

”Lägg av Bita, det passar inte nu.”

Hon bökade runt och insåg allvaret.

”Okej, jag gör det sen.”

”Vi går och anmäler till rektorn”, sa jag med handen på toalettdörren.

Lilly ryckte på axlarna.

”Har du några blåmärken?”

”Bara i fittan, typ”, pep Lilly.

Bita låtsades kolla med ett förstoringsglas mot Lillys under­liv. Ingen skrattade.

”Lilly. Vad gör du ens i skolan? Du är i chock. Du borde ligga hemma och vila dig framför Vänner.”

Bita tog tag i hennes axlar och ruskade dem, men rörelsen gled igenom Lillys skörhet. Kroppen var ihålig. Jag gav Bita en bister blick.

Rektorn hette Catharina Blomsteräng Swärdh och såg ut som en ansiktslyft skräcködla. ”Blomsteräng” passade inte alls ihop med den stränga uppsynen. Hon var hämmad och polisiär. Men hon var kvinna. Och ett kvinnoliv måste kunna sympatisera med en fallen syster i kampen.

Jag insåg genast. REKTORER blir bara de människor som inte har ett eget ärende i världen. REKTORER går igenom livet slipade och oärliga mot människor som brinner.

På Catharina Blomsteräng Swärdhs skrivbord stod en burk vaselin. Den vilseledde mig när vi stod utanför den öppna rektorsdörren och respekterade känslan av helvetesgap mellan hennes existens och vår.

”Stig på, tjejer”, sa rektorn efter att hon plockat färdigt med ett papper. ”Välkomna in.”

”Vi behöver hjälp”, sa Bita som kom först.

Rektorn såg misstänksamt på henne.

”Vad kan jag hjälpa er med, tjejer?” Hon knäppte händ­erna över skrivbordet som en galen professor.

Jag insåg genast. REKTORER blir bara de människor som inte har ett eget ärende i världen. REKTORER går igenom livet slipade och oärliga mot människor som brinner. Om rektor­erna vore ärliga och bjöd till skulle hela skolan målas rosa, föräldrarna göra uppror och några teenage mom­hippies kicka igång ett föräldradrivet dagis nere i källaren. Det skulle bli kaos. Rektorer måste släcka alla bränder i folk bara genom blicken.

Det är en blick som hatar de som tänker.

Det är ett fullkomligt paradoxalt ideal, egentligen. En skola med bildningsförakt. En skola som utbildar lobotomerade, ofria tänkare.

Och det här har jag alltså kommit på helt själv.

”Alltså, vi är inte tjejer. Men glöm det.”

Rektorn skrattade överlägset.

”Säg mig, Bita …” Rektorn sökte efter Bitas efternamn. Hon såg ner på vad som måste vara en klasslista.

”BITA HOSSEINI.”

”Just det, Bita Hussein. Om du inte är tjej, vad är du då?”

”En gud.”

”Jaså.”

Hon vände sig till mig.

”Vill du, Jane, berätta vad jag ska hjälpa er med?”

Rektorn är den enda i världshistorien som uttalar mitt riktiga namn. Det var uppenbart att jag tilltalades för att Bita just gjort sig till clown i rektorns ögon. Nu gav hon mig en blick av tvingande lojalitet.

”Ni måste skugga Daniel Abdollah i NA13. För han slår Lilly.” Sa jag.

Rektorn fick något oförstående medlidsamt i ansiktet.

”Vad är det du säger?” gapade hon överklassigt. ”Skugga Daniel Abdollah?”

”Käften, Janne.” Bita tog ordet. ”Lilly här”, hon pekade med händerna, ”är ihop med Daniel Abdollah. Det vet alla. De hade ett BDSM-förhållande. Det spårade. En gång slog Daniel Lilly gul och blå mot en diskbänk. Käken gick nästan av. Igår körde han in en räfflad dildo i henne tills hon blödde. Och filmade det. Är det helt okej enligt skol­lagen tycker du? Är det helt okej?”

Rektorn tog motvilligt emot sitt eget ord ”skollagen” i denna soppa av övergreppsanklagelser. Hon snörpte lidande på munnen och såg ut mot vinterljuset i fönstret. Det såg ut som om hon längtade efter en glass.

”BMI?” sa rektorn.

”Glöm allt du vet om Body Mass Index, Catharina”, sa Bita. ”Jag sa BDSM. Bondage, Dominans och Underkastelse, Sadism och Masochism.”

Lilly kröp ihop bakom orden och armarna.

Rektorn viftade på sina händer fulla med guldringar.

”Vi tar det här från början.” Hennes röst fick ett hack, ett litet avbrott. ”Vad är det som har hänt?”

Hon famlade efter min blick.

”Daniel Abdollah är hustrumisshandlare, våldtäktsman och porrfilmare”, sa Bita glasklart.

Rektorn tog ett myndigt papper och började bunta ihop det med några andra papper på skrivbordet. Jag insåg att hon gjorde det för att vinna tid.

”Bita Hussein, du pratar om Daniel Abdollah och Lilly Karlsson som om de vore gifta. Är ni gifta, Lilly?”

Nu lät hon lugnare. Nästan högtidlig. Lilly ruskade på huvudet.

”Då är Daniel Abdollah ingen hustrumisshandlare.”

Rektorn kilade in pappersbunten i rätt fack. Det kändes som om vår samtalstid var förbrukad.

”Ni kommer med allvarliga anklagelser.” Rektorn reste sig upp från skrivbordet och kom runt till vår sida. Hon lät sin nätta rumpa ta stöd av skrivbordskanten. ”Daniel är en av skolans bästa elever. Och Daniel Abdollah slåss inte. Han är uppriktigt sagt en pärla, och jag, mina vänner, tycker mig känna honom väl. Men det inser inte ni?” Rektorn pillade strategiskt på datormusen så att datorn lyste igång.

Det var en retorisk fråga. Rektorn studerade Bitas pin på bomberjackan, en kampnäve inuti en fet feministsymbol.

”Det är bra, tjejer, att ni är intresserade av internationella kvinnodagen. Om det är något jag kan hjälpa till med där, varsågoda. Men det om Daniel Abdollah låtsas jag att jag inte hörde. Allvarliga anklagelser.”

Jag gick mot dörren.

”Jag förstår inte”, sa rektorn. ”Vill ni Daniel illa?”

Jag letade med ljus och lykta efter nåd i rektorns ögon, men hon var en hjärna i en glasburk.

Bitas aktivism drunknade. Lillys blick var svart.

Det fanns en tid när jag trodde på vuxenheten. Jag trodde att vi ohängda ungdomar skolades in i ett samhälle för att det i det samhället fanns äkta och kreativa värderingar, något att tro på. Nu insåg jag att det var vuxenheten som var sjuk i huvudet.

Catharina Blomsteräng Swärdh stängde dörren själv.

Kevin, Daniel Abdollahs underhuggare, stod ute och rökte i snöslemmet. Kevin, som hela högstadiet skrek ”kuken i fittan” så ofta att frasen kunde gjort oss alla på smällen med barn 312.

Där utanför, i det turkost inredda väntrummet, stod Amor.

Amor, i all sin tysta poetprakt. I höstens färger, mitt i våren. En brun kavaj, en roströd halsduk, en svart tygkasse, gråa jeans och lika lockigt hår som Daniel Abdollah, fast mer åt brunt. Amor Lindgren. Jag ville springa fram och krama honom, borra in näsan i hans hud.

Janne och Amor. En ekvation som aldrig var tänkt gå ihop. Det senaste halvåret hade vi inte pratat med varandra alls, trots att vår fritid brann av hemliga mejl långa som romaner.

”Hej”, sa Bita hopplöst och knyckte mot dörren. ”Rektorn gräver sin egen grav därinne. Vad fan ska du göra med henne?”

Amor fick rött på kinderna.

”Jag har lovat lära henne foxtrot.”

Han såg ner i golvet.

Amor dansar. Han går estetisk och har en kropp som marmor mot munnen. Naken ser han ut som en romersk skulptur. Jag visste att han ville väl mot hela världen. Men det här var det sjukaste. Till och med Lilly skrattade.

”You what?”

”Rektorn behöver lära sig dansa. Hon ska på bal på Upp­sala slott. Jag lovade ge henne lektioner.”

”Snälla Amor, sälj inte din kropp”, sa Bita uppgivet.

Rektorn pangade upp dörren. Hon log sitt allra bredaste leende, bara mot Amor. Nu såg hon helt annorlunda ut, hade tagit av sig den vita koftan, under jumpern skymtade ett par välformade bröst redo att trycka sig mot Amors oskuldsfulla torso.

”Amor, min favoritkavaljer! Välkommen in, stig på, stig på.”

Vi skingrades utan ett ord.

Kevin, Daniel Abdollahs underhuggare, stod ute och rökte i snöslemmet. Kevin, som hela högstadiet skrek ”kuken i fittan” så ofta att frasen kunde gjort oss alla på smällen med barn 312.

Den dånande orgelkänslan i mitt huvud var återställd.

”Var är Daniel?” sa jag undergångsmässigt.

”Fan, jobbar. Satsar på företaget.”

”Det är skolplikt?”

”Inte i gymnasiet. Janne, du har sexig rumpa.” Kevin synade mig nerifrån och upp tills vi möttes med ögonen. Han var svartklädd med överdimensionerad keps, såg ut som en fånge förirrad ur ett begravningståg.

”Käften.”

”Är du född så?”

Kevin bolmade ut röken över mig.

”Är du född med Tourettes syndrom?”

Jag vann. Kevin hade bakåtvinklad keps. Det kunde bli år 2024, 2034, kepsarna kunde raderas ur modehistorien och aldrig återvända, i Tierp hade alla bönder ändå keps. Det stod ”RAGGARE” på skärmen.

”Be Daniel ringa mig asap när du ser honom.”

Jag drog i Kevins skälvande hand och rafsade ner mitt nummer över ådrorna med en tuschpenna. Blundcyklade hem för att slippa se Tierp svischa förbi och etablera sig i min hjärna.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
11 hours sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Publicerad
2 days sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Libanon
Räddningsarbetare letar kroppar efter en annan israelisk attack mot Libanon förra veckan. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Nya israeliska attacker mot Libanon: Tolv döda bara i natt

Israel fortsätter sina dödliga attacker mot Libanon. Under natten mot i tisdags dödades minst tolv personer efter en militäroffensiv mot en libanesisk by i Bekaadalen.

Attacken skedde sent på måndagskvällen lokal tid. Strax innan hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som av den internationella brottmålsdomstolen ICC anklagas för brott mot mänskligheten, beordrat militären att ”accelerera sina insatser” i Libanon.

Minst tolv personer ska ha dödats, enligt uppgifter från Libanons statliga nyhetsbyrå. Samtidigt uppger också den libanesiska shiamilisen Hizbollah att de genomfört drönarattacker mot israeliska militäranläggningar. Där finns än så länge inga uppgifter om några skadade eller döda.

Publicerad
4 days sedan
Reza Pahlavi
Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning, skriver Hasse-Nima Golkar. Foto: Markus Schreiber /AP/TT

”Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran”

Under åren som ledde fram till kriget 2026 introducerades Reza Pahlavi gradvis i västerländska medier som ”oppositionens färdiga ansikte”. Denna mediala representation uppstod inte ur social organisering inne i Iran, utan snarare genom kopplingen mellan lobbyistnätverk, persiskspråkiga medier utomlands och västs behov av ett ”hanterbart alternativ”. Detta projekt, menar Hasse-Nima Golkar, vilade på två huvudsakliga pelare: nostalgi för Pahlavi-eran samt rädsla för kollaps och instabilitet.

För en del av den urbana medelklassen och en yngre generation utan direkt erfarenhet av det kungliga diktatoriska styret har bilden av Pahlavis kommit att förknippas med stabilitet, modernisering och goda relationer med väst. Denna bild suddar dock medvetet ut historien om det organiserade förtrycket av arbetarklassen, anarkistiska och radikala vänsterkrafter, folkliga rörelser, och andra under monarkin.

Ur ett anarko-syndikalistiskt perspektiv var Pahlavi-monarkin inte en symbol för utveckling, utan en del av processen att integrera Iran i den globala ordningen. En ordning som byggde på armén, säkerhetspolisen och undertryckandet av oberoende fackföreningar. Och monarkismen i dagens Iran vilar, trots all sin mediepropaganda, fortfarande på tre pelare: vertikal auktoritet (hierarki); centraliserad (fascistisk) nationalism; och en kapitalistisk ekonomi beroende av den globala ordningen.

Mänsklig frihet inte kommer inte ovanifrån

Det som blev tydligt i samband med kriget och Irans politiska kris var inte bara erosionen av den styrande islamisk-shiitiska staten, utan också den djupa krisen i själva begreppet ”alternativ”. Det iranska samhället stod under samtidigt tryck från inhemskt förtryck, utländskt krig, politisk-ekonomisk kollaps och informationskrigföring. I detta läge framträdde delar av exiloppositionen — särskilt den högerextrema monarkistiska strömningen kring Reza Pahlavi — inte som en kraft för befrielse, utan som en kraft för att begränsa och avleda det sociala upproret. 

Detta är ingen tillfällighet. Monarkismen, även i sin samtida ”moderna” och mediepaketerade form, bär fortfarande på samma logik som Michail Bakunin varnade för för mer än ett sekel sedan: reproduktionen av auktoritet genom löften om ordning, säkerhet och nationell räddnin. Mänsklig frihet kommer inte ovanifrån, utan endast underifrån, född ur vanliga människors direkta handlingar.

Men monarkismen, även när den talar om ”demokrati”, betraktar fortfarande politik som något som tillhör eliter, dynastier och statliga förvaltar.

Kriget blev sanningens ögonblick

Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning. Det är alltså ingen fortsättning på den radikala rörelsen ”Kvinna–Liv–Frihet”, utan snarare ett försök att begränsa dess revolutionära potential. För en rörelse som kan bygga råd, organisera generalstrejker och skapa former av social självorganisering-självförvaltning kommer inte längre att behöva en ”prins”.

Före kriget försökte vissa monarkister framställa sig som demokratiska, människorättsinriktade och nationella. Men kriget blev sanningens ögonblick och ledde till en historisk skam för dem. När bomber föll över iranska städer förblev stora delar av högeroppositionen i exil inte bara tysta, de uppmuntrade öppet attackerna. Bilderna och videorna där amerikanska och israeliska flaggor höjdes bredvid slogans som ”Leve Shahen” var inte bara ett propagandamisstag, de markerade ögonblicket då monarkismen fullständigt integrerades i den imperialistiska krigsmaskinen.

I åratal beskrev dessa krafter ekonomiska sanktioner som ”smart press”, de kallade förstörelsen av infrastruktur för ”frihetens pris” och de reducerade arbetarnas, barnens och vanliga människors död till konsekvenserna av en ”övergångsfas”. Men för de flesta människor inne i Iran var sanningen tydlig: en kraft som bygger frihet på ruinerna av offentlig infrastruktur och bombade hem söker inte frihet, den profiterar på och förmedlar krig. Reza Pahlavi står just här som en säkerhetsventil för den globala ordningen för att begränsa möjligheten till social revolution i Iran.

Här är Emma Goldmans kritik fortfarande viktig. Hon varnade upprepade gånger för att nationalism och militarism, även när de uttrycks i ”frihetens” språk, i slutändan förvandlar människor till bränsle för statens maskineri. 

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst

Västmakterna söker inte social revolution i Iran. Det de vill ha är en kontrollerad maktöverföring. En förändring som bevarar kapitalets ordning, militärens struktur och regionens geopolitiska position. Därför lyfte västerländska mainstreammedier fram Reza Pahlavi som oppositionens naturliga ledare, medan de verkliga krafterna för socialt motstånd — arbetare, lärare, kvinnor, pensionärer, studenter och lokala aktivister — trängdes undan till marginalerna.

Pahlavi-projektet söker inte direktdemokrati, utan en rekonstruktion av den centraliserade nationalstaten. Samma modell som i hela Mellanöstern konsekvent har lett till repression av motståndare: arbetare, etniska grupper, kvinnor, studenter, LGBTQIA+-grupper och andra.

Monarkismen försöker övertyga människor om att problemet endast är Islamiska republikens existens och att frihet, jämlikhet och rättvisa kommer att uppstå genom att ändra flaggan, nationalsången och härskarens ansikte. Men den historiska erfarenhet säger något annat. Om det kapitalistiska systemet förblir intakt, klassojämlikheten förblir intakt, militären förblir intakt, maktkoncentrationen förblir intakt och människor endast röstar vartannat eller vart fjärde år, då kommer despotismen att reproduceras, även om kronan ersätter turbanen.

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst, utan i förstörelsen av alla relationer av dominans och auktoritet. Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan

Podden besöker Skogen i Göteborg

Podden besöker Skogen i Göteborg

På kulturplatsen Skogen i Göteborg vill man komma bort från konsten som konsumtionsvara. I det fjärde avsnittet av Kulturplats pratar vi med Johan Forsman och Patricia Vane, som är konstnärlig ledare respektive verksamhetsledare på Skogen i Göteborg.

Foto: Pia Nordin

Intervjun tar avstamp i Skogens foajé, hur man välkomnar människor är viktigt, menar Patricia Vane och Johan Forsman, de vill komma bort från att se konsten som produkt och således även besökarna som konsumenter.

– Egentligen tillhör konsten mänskligheten, säger Johan Forsman.

Patricia Vane håller med.

– Konsten som gemensam resurs är på ett sätt väldigt självklart, men vi har tappat det, och det gäller inte bara konsten.

Skogen – del av initiativet Samarbetet

Hon beskriver att hon sökte sig till Skogen då hon sökte ett rum där konsten blev ett sätt att komma närmre varandra, i stället för ett rum som bara pratar med sig självt.

I avsnittet diskuteras hur samarbeten kan skapa resiliens för såväl kulturen och samhället. Skogen är del av initiativet Samarbetet som kopplar samman olika platser för konst, odling och andra självorganiserade initiativ.

Johan Forsman anser att kulturfältet tenderar att bli pseudopolitiskt.

– Det intressanta politiska arbetet är hur vi ger möjlighet till människor att organisera sig. Skogen är en plats där flera konstdicipliner möts, här finns både en scen, tryckeri och plats för studiegrupper.

Publicerad
1 week sedan
Greta Thunberg intervjuar väljare på Fältöversten, Östermalm. Kvinnan till vänstern spelade Malin i Saltkråkan.
Louise och Michael intervjuas av Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto på Östermalm, som en del i Arbetarens väljarintervjuer. Foto: Alexandra Urisman Otto

Här läxar Malin i Saltkråkan upp Greta – ingen förstår vad som händer

Miljöfrågorna är viktiga – men internationella. Och Centerpartiet är det bästa alternativet ”på vänstersidan”. 

Välkommen till den något udda väljarintervjun från Östermalm i Stockholm, där Arbetaren inte känner igen den superkända intervjupersonen – och intervjupersonen i sin tur inte förstår att det är Greta Thunberg som ställer frågorna.

Under ett besök i köpcentret Fältöversten i Stockholm möter Arbetarens utsända Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto ett par vänner på shoppingrunda. Efter att ha gått med på att bli intervjuade presenterar vännerna sig som Louise och Michael, 79 respektive 64 år. Greta håller i mikrofonen och väljarintervjun börjar trevande:

Vad har ni för spontana tankar inför valrörelsen? 

– Den blir hård tror jag. Och eftersom jag är gammal liberal så är jag lite orolig, svarar Louise.

– Berätta precis vem du är, säger Michael.

– Det behöver jag inte säga, skrattar Louise försynt och fortsätter.

– Men… Jag ser fram emot en schysst valrörelse. Det kan man verkligen säga i dessa tider: hoppas den blir schysst. 

Hur skulle en schysst valrörelse se ut?

– Att politikerna inte alltid pratar illa om varandra. Jag har själv varit aktiv i politiken men jag säger ”de” för jag är inte längre en del av det där, säger Louise.

Michael fyller i:

– Hon vet vad hon pratar om. Hon har suttit i riksdagen och allting. Och hon är en känd skådespelerska. Jag är inte ett dugg känd men jag kommer gå och rösta, säger han och fortsätter:

– Som läget är nu, när man ser opinionen, så leder de rödgröna. Men jag tror att när det närmar sig så kommer det bli mycket, mycket jämnare. Och sen tror jag också att partierna som ligger lite risigt till… Och det är väl framför allt – jag säger fortfarande Folkpartiet och inte Liberalerna, det är så inarbetat för mig – Folkpartiet. Jag tror att Folkpartiet kommer klara sig kvar genom borgerlig stödröstning.

– En dröm att stilla bedja om, säger Louise och fortsätter:

– Jag är nog lite mer realist än du där i nuläget. Men jag hoppas att politiken drar sig mer åt mitten. Att ytterkanterna inte får så mycket att säga till om, som man ibland kan befara. Där ligger mitt hopp. 

Michael håller med. Och avslöjar hur han tror att han kommer att rösta:

– Jag lovar ingenting åt något håll men som läget är nu… Man lägger tre röster, i riksdag kommer jag antingen rösta på Folkpartiet eller Kristdemokraterna. Men jag kan ändra mig, jag garderar mig. Jag vill inte lova åt något håll. 

Louise:

– Den som lever får se, som man brukar säga. Men det blir spännande. Och som världen ser ut så är det också extra spännande för jag tror att världsläget påverkar en del, även det svenska valet. Det vore konstigt annars. 

På vilket sätt påverkar det?

– Om det är kris i världen – så har det ju varit historiskt – så tenderar partier att gå samman. Att ”nu är det vi mot dem”, nu ska vi hålla ihop. Och då försvinner förhoppningsvis en del av det interna schabblet… Äh, nu säger jag det rakt ut: Att moderater och socialdemokrater har en hel del gemensamt i stora frågor. Det är klart att det inom dessa partier finns grupper som aldrig skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans. Men jag tror att i ett internationellt krisläge, då skulle det kunna finnas en chans för en sådan mittenuppgörelse, vilket jag alla gånger skulle välkomna. 

Louise: ”Jag var ersättare i EU-parlamentet för Folkpartiet”

Arbetarens Alexandra Urisman Otto lånar intervju-mikrofonen av Greta:

Får jag ställa en fråga? 

Louise nickar.

Jag skriver mycket om klimatförändringarna i mitt jobb som journalist. Och vi vet ju nu att den globala medeltemperaturen de senaste tre miljoner åren har legat väldigt stadigt kring 14 grader, med avvikelser nedåt på minus fem och uppåt på som mest två grader. Och nu är vi med stormsteg på väg ut ur det här spannet, som forskare beskriver som livets korridor.

– Där har vi varit snabba.

Jag vet inte om du har barn eller så – men hur tänker du om framtiden utifrån det här perspektivet?

– Jodå, jag har både barn och barnbarn.

För det är ju precis nu som det här händer. 

Louise berättar att hon var ersättare i EU för Folkpartiet under 2006, när liberala Marit Paulsen (bilden ovan) ville inrätta ett “matens FBI”. Foto: Gunnar Lundmark/TT

Alexandra lämnar tillbaka mikrofonen till Greta och Louise nickar igen. Hon säger:

– Miljöfrågorna är ju några av de väldigt stora frågorna. Och i allra högsta grad internationella frågor där man måste komma överens, internationellt och inom EU. Det kanske inte hjälper så mycket om vi väljer rätt sorts potatis eller frukt eller så. Men det föder ett medvetande hos unga människor att man tar hänsyn till det, säger hon. 

– Och jag var faktiskt ersättare i EU-parlamentet när vår folkpartistiska eller liberala Marit Paulsen ville inrätta ett matens FBI. Hon var väldigt noga och väldigt tidig med detta: att man ska veta vad man sätter i sig.

Louise: ”Greta gör fel grejer nu”

Arbetarens team funderar över vem denna före detta politiker och skådespelare kan vara, men hinner inte ställa frågan innan Louise fortsätter – och avslöjar att inte heller hon vet vem det är hon pratar med:

– Men jag tror tyvärr att enskilda punktinsatser och ja… Greta… Alltså Greta… Ja, jag beundrar henne på många sätt. Men tyvärr så tror jag att den där typen av agitation som har varit, eller de här demonstrationerna… Eller deras agerande inte har hjälpt. Även där handlar det om samarbete.

Greta, som alltså för ovanlighetens skull inte är igenkänd, höjer lätt på ögonbrynen. Hon frågar sedan: Vad tycker du att Greta och aktivisterna borde göra i stället?

– Jag skulle vilja att Greta hade fått hjälp att ta vara på den enorma situation hon hade när hon var som mest trovärdig. Hon är trovärdig nu också. Men hon har hamnat i sällskap där hon inte backas på det sätt som hon behöver backas. Hon gör fel grejer nu, tillsammans med sina kamrater. Det föder ilska och det föder aggressivitet, i stället för att säga: Gud vad hon är bra! Vilket hon var. 

Jag blir väldigt intresserad, säger Greta. Vad är det för fel grejer som man gör? Och om det är något man borde göra i stället, är det något du skulle vilja göra själv?

– Nej, du vet att jag är 80 år nu så jag orkar inte så mycket. Men man kan prata om det och jag kan agitera för det. Och jag pratar med mina barn och barnbarn om det väldigt mycket. Men alltså att förbjuda bilar, förbjuda det ena, det andra. Det tror jag inte på. Jag tror på att öka vetskapen om det.

Har någon sagt att man ska förbjuda bilar?

– Nej, men att jobba bakåtsträvande tror jag inte på. Men jag tror på… Jag tror på vetenskap. Och jag tror på att man ska satsa mer vetenskapligt på miljöfrågorna. Det tycker jag är väldigt viktigt. Och att man också ska lyssna på den vetenskap som kommer fram.

Greta nickar och ställer nästa fråga till båda intervjupersonerna: Vad har ni för plan B om allt går åt helvete?

– Ja… Eh… Alltså hur menar du? undrar Michael.

– Du menar om det säger ”pang” bara imorgon? Då spelar det ingen roll om vi har en plan eller inte, säger Louise.

Greta Thunberg anländer till Arlanda flygplats efter att ha deporterats från Israel. Thunberg var på väg mot Gazaremsan på segelbåten Madleen när hon och andra aktivister frihetsberövades av Israel på internationellt vatten. Foto: Anders Wiklund/ TT

Greta utvecklar sin fråga:

Jag tänker att eftersom den mänskliga civilisationen och de samhällen som vi har nu har byggts upp under Holocen, en geologiskt väldigt stabil period. Och när vi nu går ur den perioden till en med ett mycket mer instabilt klimat. Med många extrema väderhändelser. Det blir svårt med matförsörjning, vattenförsörjning. Det riskerar att bli mycket krig, många människor på flykt. Det kommer bli väldigt mycket instabilitet. Till och med demokratin riskerar att påverkas väldigt mycket. 

– Det kommer att bli mycket större uppslutning människor emellan om detta. Folk kommer att hålla ihop, arbeta tillsammans. Jag är inte… Alltså orolig, det kan man vara. Men jag ser inte hopplöst på det. Jag tror faktiskt att det skulle kunna hjälpa människor att jobba ihop igen om det verkligen blev problem, säger Louise.

Men det forskningen säger är ju att vi är på väg ditåt. Som Alexandra sa, vi är på väg ut ur livets korridor. Och då är min fråga: hur ser ni er position? Vad gör ni då? Eller är det för abstrakt?

– Det det är lite abstrakt när man är 80 år, så tänker man att ja, det spelar inte så stor roll för mig. Men för mina barnbarn spelar det roll. Och de är mycket mer konkreta än vad jag är. De har nog en plan B för hur de ska fixa det, säger Louise.

–  När mina jämnåriga säger att de tycker så synd om våra barn och våra barnbarn, så brukar jag säga att jag tycker inte det. Därför att vi människor har lärt oss att ta livet som det kommer. 

Hon fortsätter:

– Jag tillhör en generation som har haft det oförskämt bra och inte behövt tänka på att jorden ska gå under. Men det är klart att den generation som kommer efteråt, kommer inte ha det lika bra materiellt. Och de kommer att ta hänsyn till det i sina val av liv också. Så jag är ganska hoppfull… Jag tror inte att ni i er generation kommer att behöva förtvivla.

Okej. Så det är bara att acceptera och hoppas att de löser det?

– Nej, nej, det säger jag ju inte. Jag säger ju att vi måste jobba för det. Jag säger att vi måste satsa väldigt mycket hårdare på forskning och på upplysning. Och agera utefter den forskningen naturligtvis. Naturligtvis tycker jag det. Självklart.

Michael: ”Skulle jag rösta på vänstersidan skulle jag rösta på C”

Vi talar en stund om tippningspunkterna i klimatsystemen. De som gör att det finns en tidsfaktor att ta hänsyn till, att flera av systemen nu tycks ha börjat gå från ett tillstånd till ett annat, att förändringarna är irreparabla och att mänskligheten riskerar att helt tappa kontrollen över utvecklingen. Sedan byter vi ämne och det blir ett långt samtal. Michael säger bland annat:

– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet. Det jag tänker på då är ekonomisk utjämning. Om det är som en del säger att det börjar bli för stora klyftor i samhället – och om jag skulle prioritera det – så kanske vänstersidan är bäst. Då skulle jag rösta på Centern. Så nu har jag ett till alternativ i riksdagsvalet. Men jag lovar ingenting åt något håll ännu.


– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet, säger Michael.På fotot: Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist (C) med ett valplakat med texten ”Sverige kan mer”.
Foto: Jessica Gow/ TT

När Louise än en gång påpekar att händelser i omvärlden sannolikt kommer att ha stor inverkan på det svenska valet utbrister Michael:

– Men man får aldrig ge upp hoppet!

Han fortsätter:

– Problem är till för att lösas! Och det går, om alla hjälps åt! Det går – vilket problem det än handlar om, miljö, krig eller vad det är – det går att lösa! 

Var ser du hoppet i dag? frågar Greta.

– Jag ser hoppet i att alla tänker till och… Viktigast är att få slut på krigen. Alltså miljön i all ära men nu… Det finns mer än en konflikt och att få slut på dem – för det handlar direkt om människors liv och hälsa. Och det går! Om vi alla vill och alla hjälps åt, förr eller senare ska det vara slut på det där, säger Michael.

– Det det är en bra grundtanke jag tror på det också. Jag hoppas i alla fall, säger Louise.

”Riksdagskvinna och känd skådespelare”

Arbetaren tackar för all tid vännerna har lagt på att prata med oss. 

– Får jag bara säga en sak? skjuter Michael in.

– Det var en ära att få bli intervjuad. Ni var trevliga. Och att stå bredvid Louise som vet vad hon pratar om! Riksdagskvinna och känd skådespelare och allting. Det var en ära! You made my day, säger han och fortsätter.

– Men jag vill bara säga en sak till. Miljöfrågor är viktiga. Och här utanför står det ibland folk och delar ut flygblad och det är nästan alla partier men väldigt sällan Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De är välkomna även hit!

Louise hakar på:

– Det är därför det är så synd att inte Greta satsar på det. Tänk om hon kunde satsa i Miljöpartiet eller någonting sånt där. I stället för att bli haffad för de här båtaktionerna och sådana saker. Det är så synd, det är bortkastat, tyvärr. Tror jag. Men jag menar, det är inte jag som bestämmer vad hon ska göra.

Louise Edlind i rollen som Malin Melkersson vid filminspelningen av barnfilmen Vi på Saltkråkan, juli 1963. Foto: Jan Collsiöö/TT

– Nej, säger Greta.

– Hon får bestämma själv. Det tycker jag, säger Louise och avslutar från sitt håll:

– Ha det jättebra!

Är Arbetaren kommunistisk?

Vi säger hej då, igen. Och Michael hejdar oss, igen. Frågar vilken tidning det var vi kom ifrån, nu igen. Var det Arbetaren? Och var den kommunistisk?

Det är syndikalisterna som äger den, berättar vi. Men på redaktionen är man fristående. Greta påpekar att hon inte jobbar där och jag berättar att jag är frilans.

– Jaha, syndikalistisk är den. Okej, säger Michael och avslutar:

– Alla får finnas!

***
Fotnot. Väl hemma på kammaren upptäcker Arbetaren vilken Louise det är vi har träffat: Louise Edlind Friberg, också känd som Saltkråkan-Malin och tidigare riksdagsledamot för dåvarande Folkpartiet under 2006.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Anställda på Mervida tvingas ta lån när lönen uteblir
Oro och ångest. Vissa av de anställda på vårdbolaget Mervida har tvingats ta lån när lönen nu uteblir. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Trots löftet: Mervidas boende­stödjare får ingen lön på måndag


Noll och ingenting. Trots tidigare löften från cheferna blir det inte någon lön för boendestödjarna på det vårdbolaget Mervida nu på måndag. Samtidigt fortsätter företagets vd att ducka alla frågor.

– Det här skapar både frustration och förvirring, säger en av de anställda som Arbetaren pratar med tidigt på torsdagsmorgonen, just när den blanka lönespecifikationen kommit.

Arbetaren har i två tidigare artiklar rapporterat om hur ledningen för Mervida, med 400 anställda inom hemtjänst och boendestöd i Stockholm och Norrköping, beslutat sig för att göra om bolagets lönesystem. Något som skapat stor oro bland personalen då det med kort varsel visat sig att lönerna för maj månad inte kommer att betalas ut.

Efter protester lovades några av de som valt att inte skriva under att de skulle få sina pengar. Men inte allt. En sjättedel av lönen skulle dras in under sex de kommande sex månaderna för att i stället betalas ut vid ett senare tillfälle. På torsdagsmorgonen, med bara dagar kvar till löning, kom dock chocken.

– Vi får ingen lön i maj, säger Jarl Pettersson, boendestödjare på Södermalm i Stockholm, till Arbetaren.

Jarl Pettersson, boendestödjare, Stockholms ls
Utan lön. Jarl Pettersson, boendestödjare på Mervida.

Noll kronor i lönebeskedet

Han och kollegorna är både arga och frustrerade. 

– Vissa, förklarar han, har tvingats ta lån för att betala hyran.

En annan boendestödjare, som vill vara anonym av rädsla för repressalier, säger att den ekonomiska osäkerheten gör att många mår dåligt.

– Vi blev lovade av vår närmaste enhetschef att det skulle betalas ut pengar, men att företaget skulle dra en sjättedel. Och nu kom lönebeskedet där det står noll. Det är inte kul och för många blir det extremt tufft att klara maj månad.

Arbetaren har sökt både Mervidas vd Johan Fagerlund Sjöberg som vägrar svara på några frågor, och den lokala enhetschefen för boendestöd.

De anställda som tidningen pratat med säger att de med fackets hjälp hoppas ta fallet vidare till Arbetsdomstolen.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Greta och Alexandra: Därför vill Hayma i Skärholmen inte prata om politik

Våren har rusat fram men nu är det dags för en återblick till Gretas och mitt besök i Skärholmen. Det var bara ett par dagar innan vi virrade runt på Karlaplan och bland annat fick en pratstund med några killar från min (Alexandras) gamla gymnasieskola Östra Real, det kan ni läsa om här.

Kontrasterna var inte nådiga mellan dessa unga killars syn på världen och det vi fick höra från 48-åriga Hayma som kom fram i Skärholmen Centrum. Fram kom hon för att tacka Greta för engagemanget och aktionerna för Palestina. 

– Jag respekterar dig jättemycket, sa hon och Greta svarade direkt:

– Detsamma.

Hayma Faour.
Hayma. Foto: Alexandra Urisman Otto

Efter lite tjat från min sida ställde Hayma upp på att svara på våra frågor. Som så många andra sa hon att hon inte kunde så mycket om politik och inte riktigt förstod varför det var relevant att hon sa vad hon tänkte och tyckte. 

– Jag tror att det kommer att bli värre och värre för invandrare. Jag tror det. Och eftersom jag är muslim så känner jag mig ibland rädd för… För vad de säger om invandrare, sa hon. 

Det är inte ogrundad oro. En ny granskning från Expo visar hur Sverigedemokraterna på flera nivåer driver en samordnad kampanj riktad mot muslimer.

– Vad tror du att vi kan göra för att förändra det? frågade Greta.

– Vi måste alla leva tillsammans, lika samma. Vi kom hit för länge sen. Vi jobbar, studerar. Mina barn föddes här i Sverige, sa Hayma.

Hur länge har du bott här?

– Jag har varit här i sjutton år. Min man i fyrtio. Han kom för länge, länge sen. Vi kommer från Palestina, Safad. 

Hur tänker du kring det politiska läget i Sverige?

– Jag kan inte säga någonting om det. Men de måste lugna ner sig. Det finns jättemånga invandrare i Sverige. Människor som kommer från andra länder där det har varit krig. De jobbar här och studerar… De har också en viktig roll här i Sverige. 

Greta och många andra i klimatrörelsen har engagerat sig i andra stora frågor, som till exempel Palestinarörelsen. Kan du se någon väg framåt mot att det här kan öka, att man är solidarisk med varandra? I politiken eller inom aktivismen?

– Jag har ingen aning om det. Men när det gäller politiken… Det räcker, jag vill inte gå på den. 

Greta frågade:

– Känns det hopplöst i politiken? 

– Ja, tyvärr, svarade Hayma.

Greta:

– Ser du något hopp någonstans? 

Hayma:

– Jag hoppas på fred, i hela världen. Jag vill inte ha krig. Jag vill att… Gaza…

Hayma torkade sig i ögonen med en näsduk.

– Ja… I’m feeling sad. I hope everything will be okay, sa hon och fortsatte:

– It hurts. My heart is in Gaza. It’s bleeding all the time. Det är ingen som pratar, ingen som säger stopp för att människor mördas överallt. 

Hon tystnade. Innan vi tackade, sa hej då och Greta bad att få ge henne en kram avslutade Hayma, då och då avbruten av sin egen gråt:

– What do you want me to say? Vilken politik måste jag säga: okej, it is good? Det är därför jag vill inte prata om politik. Jag är besviken.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skyddsombud
Rasmus Hästbacka om varför skyddsombuden är så viktiga för en god arbetsmiljö. Foto: Pontus Lundahl/TT

Låt skyddsstopp och 6:6a-anmälningar hagla över landet!

När arbetsköpare skadar och sparkar anställda måste personalkollektivet sätta ner foten, skriver Rasmus Hästbacka, facklig samordnare för SAC Syndikalisterna.

Då var det dags igen för smutsiga förhandlingar. Den här månaden har jag och lokala förhandlare äran att möta riktiga svinpälsar. Å ena sidan en kommunal arbetsköpare. Å andra sidan ett multinationellt bolag. Dessa arbetsköpare har försummat sitt arbetsmiljöansvar så till den milda grad att anställda har drabbats av arbetsskador och utbrändhet och blivit långtidssjukskrivna. 

Därefter har arbetsköparna vägrat ta sitt ansvar för rehabilitering, arbetsanpassningar och omplaceringar. I stället erbjuder de anställda att bli utköpta – alternativt bli uppsagda och därefter utköpta mot sin vilja. Utköp är mycket riktigt den tysta skandalen i offentlig sektor, vilket organisationskonsulterna Sofia Olsen och Katarina Ikonen belyser i en ny bok. Detsamma kan sägas om privat sektor.

Du behövs som skyddsombud!

Rasmus Hästbacka, facklig samordnare för SAC. Foto: Privat

När jag och lokala förhandlare sätter oss i förhandlingar om utköp, handlar det inte om att skapa en mänsklig arbetsmiljö och rädda anställdas jobb. Varför inte? Det är helt enkelt så att vi som inte jobbar på arbetsplatsen ifråga kommer in i bilden när allt är för sent.

En god arbetsmiljö förutsätter att personalen har valt driftiga skyddsombud. Det yttersta värnet mot uppsägningar är stridsåtgärder och personalens förmåga att vidta stridsåtgärder kan bara byggas upp genom tålmodig organisering. När både skyddsombud och organisering saknas – och vi externa jurister och förhandlare kallas in – rör förhandlingen bara prislappen för att kasta arbetares rättigheter och hälsa på soptippen. Vi syndikalister är vassa på att driva upp utköpsbeloppen, men i grunden är det bittra överenskommelser. 

Nu vill jag uppmuntra dig att ställa upp i val till skyddsombud. Har du inte orken eller viljan, uppmuntra dina arbetskamrater!

Er arbetsköpare är skyldig att bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete tillsammans med skyddsombud och personal, förkortat SAM. Det brukar illustreras som ett SAM-hjul i fyra faser. (1) Undersöka brister i arbetsmiljön, (2) Bedöma risker för skador och ohälsa, (3) Åtgärda problem samt (4) Kontrollera resultaten.

Skyddsombudens verktyg: 6:6a och skyddstopp

Om arbetsköparen vägrar ta sitt arbetsmiljöansvar kan skyddsombuden sätta igång ett batteri av mekanismer för att tvinga arbetsköparen. Här ska jag bara nämna två verktyg. 

För det första kan skyddsombud göra en så kallad 6:6a-anmälan. Skyddsombudet begär då att arbetsköparen undersöker och åtgärdar brister i arbetsmiljön. Det kan vara exempelvis att undersöka och åtgärda personalens stress. Om arbetsköparen inte beaktar skyddsombudets krav, kan 6:6a- anmälan föras vidare till Arbetsmiljöverket. Arbetsmiljöverket kan då beordra arbetsköparen att vidta åtgärder. Vad gäller just stress så är det inget att leka med. Varje år dör drygt 700 personer av stress.

Det andra verktyget är skyddsstopp. Skyddsombud har rätt att stoppa arbete som innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa. Skyddsombud kan även stoppa ensamarbete utan att det finns någon överhängande fara i arbetet. Skyddsombud får också stoppa arbete om arbetsköparen inte följer Arbetsmiljöverkets förbud. Det kan vara exempelvis mögelskadade lokaler som omfattas av myndighetens förbud.

För att skyddsombuden ska lyckas och inte bli utbrända på kuppen behöver deras engagemang vara förankrat i personalgruppen. Skyddsombud ska agera tillsammans med arbetskamraterna och skyddas av kamraterna mot cheferna. Kort sagt, skyddsombudet bör vara en organisatör.

Låt skyddsstopp och 6:6a-anmälningar hagla över landet! Må alltfler personalkollektiv göra sig redo att möta uppsägningar med stridsåtgärder.

Rasmus Hästbacka, Facklig samordnare för SAC

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Carina Hellström är en av grundarna till BB-ockupationen på Sollefteå sjukhus. Foto: Izabelle Nordfjell/TT, Babbi.se

Från Ådalen 1931 till ockupationen för Sollefteå sjukhus

”Den fortfarande pågående ockupationen för Sollefteå sjukhus är vår tids demonstrationståg. Vi kommer att fortsätta kämpa för en trygg och jämlik vård för hela länet och Sverige. Ådalens befolkning ger aldrig upp!” Det skriver Carina Hellström, en av grundarna till BB-ockupationen, på årsdagen för Ådalenhändelserna.

Den 14 maj 1931 blev en viktig dag i Sveriges historia – en dag då motsättningarna i samhället ledde till en tragedi. Under Ådalen 1931 sköt militär mot demonstrerande arbetare som protesterade mot strejkbrytare. Fem människor dog och flera skadades. Händelsen skakade hela landet och ledde till en politisk kris som förändrade Sverige.

95 år senare, år 2026, känns historien på vissa sätt igen – men också annorlunda. I dag är bilden att militären går tillsammans med demonstranter i tågen. Samtidigt upplever många att det nu är politiska beslut – inte vapen – som drabbar människor. Nedskärningar och prioriteringar kan kännas som en slags “eld” mot dem som försöker göra sina röster hörda.

Det här är en varningssignal. När avståndet mellan makthavare och medborgare blir för stort riskerar förtroendet att försvinna. Historien visar att när människor inte blir lyssnade på kan följderna bli allvarliga och långvariga.

Samma kamp nu som då

Ai-bild gjord av Carina Hellström.

Region Västernorrland har för många blivit ett bevis på att demokratin inte fungerar som den ska. När politiker från kusten väljer att bortse från stämmobeslut för egna och kustens intressen upplever många människor att deras röster saknar betydelse. Sakfrågan, sjukvårdspersonalens kunskap och varningar om risker för människors liv väger då lättare än politiska och ekonomiska prioriteringar.

Trots att regering och riksdag har uppmärksammat Sollefteå sjukhus och pekat ut sjukhuset som viktigt för beredskapen upplever många att kustpolitiker fortfarande inte ser det som en tillgång. I en tid där Sveriges motståndskraft diskuteras allt mer riskerar sådana beslut att försvaga både länets trygghet och landets beredskap.

Tillsammans är vi starkare än de politiska krafter som vill montera ner livsviktig verksamhet. Det är samma kamp nu som då – förr användes gevär, i dag politiska beslut. Den fortfarande pågående ockupationen för Sollefteå sjukhus är vår tids demonstrationståg. Vi kommer att fortsätta kämpa för en trygg och jämlik vård för hela länet och Sverige. Ådalens befolkning ger aldrig upp! 

Carina Hellström, en av grundarna till BB-ockupationen

Publicerad