DET ANDRA KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN
”Har du haft vårtor?”
Skolsköterskan slängde ner min fot på britsens sorgliga blekgrå pappersremsa. Hon såg misstänksamt upp bakom det enorma förstoringsglaset. Håret var blont och fluffigt. I ett födelsemärke på halsen stack tre krulliga hårstrån upp.
”Det är en glasbit. Det gör skitont.”
”Inga svordomar, Janne.”
”Jag sa bara skit?”
”Du får gärna ha ett vårdat språk när du är hos mig.”
”Jag vet typ inte vad en vårta är.”
Jag tittade lite sorgset på foten. Mitt i hälen var nu ett hål. Med en skalpell hade skolsköterskan gröpt ur den enorma glasbiten som inte fanns. Hålet kantades av helt onödiga hudfransar.
”Det där är en vårta.”
Skolsköterskan pekade i köttet med skalpellen. Hon såg stolt ut, som om hennes enorma visdom nu hade fått guldstjärna i himlen.
Vårtor. Det spelade ingen roll. Jag kunde komma med en diamant i hälen. Jag hade kunnat bryta mig in i kungahuset och stjäla drottning Silvias vackraste diamanter. Jag hade kunnat hugga in drottning Silvias diamanter precis i hjärtat av foten. Skolsköterskan hade ändå sagt att det var vårtor.
Jag hade sett så mycket fram emot att få bort den onda glasbiten, en liten intensiv skitbit, från mitt eget kött. För denna längtans skull hade jag klätt av min fot naken inför skolsköterskan Ann Bidén.
”De säger ju att vårtor gör fruktansvärt ont”, sa Ann Bidén med en gnällig röst inifrån gommen.
DE? Hade inte DE utrotat vårtorna by now? Plus, vem nuförtiden hade vårtor? Det var så typiskt. All min längtan skulle alltid komma på skam. Jag fick ett infall att dra hårstråna ur Ann Bidéns födelsemärke i ett ryck, få bort hår, hud och kött, nå ända in till blodet. Skolan var helt enkelt ingen plats för gudar, eller diamanter. Skolan var en plats för vårtor.
”Och använd badtofflor i duschen.”
Skolsköterskan drog fram en broschyr: ”Om vårtor på fot och hand”. Framsidan pryddes av en stor vit blobba med en massa rött i mitten. Jag drog min strumpa över foten, den var smutsig och luktade lite svett.
Det var modevisning i matsalen. Helt klart ett individuellt val som spårat ur. Katy Perry, Avicii och den fruktansvärda trion Swedish House Mafia (R.I.P) dånade i högtalarna från 1900-talet.
I Janne Lerngrens haltsteg genom korridoren fanns nu hämndlystnad, en naggande känsla av fail och ett hopp om att en dag få skrika BITCH! till hela världen.
Och, som om det inte vore nog:
I foajén till matsalen, vid väggspeglarna där man kunde råka vara lite undangömd om man hade tur, stod min pappa och speglade sig med böjda ben.
I pastellgul, kortärmad skjorta och ljusblå jeans.
Jag visste inte om jag skulle kräkas eller säga hej. Tyvärr var ”hej” inget alternativ. Kranen rann medan han smekte de blöta handflatorna genom håret för att få det att ligga rätt. Jag hade sett honom göra det i badrummet hemma.
Vattenkammat.
Pastellgul, snudd på citronmarängtårtagul.
Jag hade innerst inne alltid vetat att min pappa har ett hemligt liv.
En kamera som svept över Rörbergsskolan i Tierp under resten av skoldagen hade visat ännu mer sorgliga ting.
Det var modevisning i matsalen. Helt klart ett individuellt val som spårat ur. Katy Perry, Avicii och den fruktansvärda trion Swedish House Mafia (R.I.P) dånade i högtalarna från 1900-talet medan Mona i min klass, en helt okej gud med mycket muskler och många tankar i skallen, riggade en upphöjd scen av matsalsborden.
Ester, Embla och Vilma var indragna i själva uppförandet. De stod i olikfärgade strumpbyxor bakom ett rött skynke redo att börja promenera på catwalken när Mona gjorde ett tecken. Hon drog för de enorma matsalsgardinerna med ett snöre. Lukten av skolmat blev ännu mer påtaglig i mörkret.
Ester, Embla och Vilma, med jordens kanske sämsta självkänsla. Som behövde en självhjälpsbok. De var fantastiska, som alla gudar, men de hade fått ebola. Det var så vi gudar hade börjat se på saken. De var smittade. Jag kände explosionen komma. Luften var lättantändlig. Folk satt i klungor och åt, jag hade en tallrik blek fil framför mig, rörde runt med skeden flera varv.
Den betygsättande läraren hette Ralf Eriksson. Ralf stod bredbent över en stereo i färd med att koppla en enorm dator till en liten sladd som ideligen slingrade ur hans händer. När Mona svepte förbi slet han tag i hennes mest uthängande kroppsdel, en höft, och muttrade:
”Jag får inte till uppkopplingen, Mona. Eller är det Facebook som krånglar. Jag menar Spotify.” Ralf drog skamset höfthanden upp och ner. ”Men det sista som lämnar oss är väl hoppet.”
Ralf var en helt möjlig ekvivalent till min egen far. Talade i sentenser. Vad är det med lärare som möjliggör denna kärleksslakt mot språket? Är det personalrummets defekta lappar och affischer som sätts upp av övriga ebola-insjuknade äldre quinnor och gybbar, som knarkar det här:
”Om man är tyst för länge vissnar tungan” (källa: Pippi).
”Alla är barn i början” (källa: okänd).
”Alla känner apan men apan känner ingen” (källa: Olle Ljungström. Ingen vet vad det betyder).
”Ingen har nytta av att vara unik i en garderob” (källa: Jonas Gardell).
Och värstingen:
”Älska mig mest när jag förtjänar det som minst för då behöver jag det som mest” (källa: typ Kungen).
Det var mörkt som blyerts i matsalen. Jag behövde en Ipren. Ralf Erikssons feminina arm gled sakta ner över Monas höft medan hon styrde uppkopplingen på datorn. Handen fastnade där.
Bara hans hand på hennes höft, bara just nu och här medan Ester, Embla och Vilma gned sina strumpbyxeben inför modevisningen, precis en meter från den ekologiska mellanmjölksmaskinen, medan skolmatsalspersonalen gått ut på bakgården för att ta en cigg.
Låten dundrade ut.
I used to bite my tongue and hold my breath
Scared to rock the boat and make a mess
So I sat quietly, agreed politely
Trummorna kickade igång livskänslan i Ralfs ögon. Han gjorde utfall med benen och kramade om hela Mona.
Längtar Mona efter det här, tänkte jag och öste in fil i munnen. Jag hade blivit hungrig nu. Vill hon stå öga mot öga med Ralf Eriksson och känna sig som en horunge i hans blick?
Är det något blixtrande sexigt att bli berörd av honom?
Är det hon som tvingar honom? Hennes fina, dagen till ära ganska så lättklädda, unga kropp. En vinröd tunika och svarta leggings. Är det därför Ralf skälver av erotik och snart måste gå ut och runka på toaletten? Jag ville springa fram och vara fittig, springa fram och separera gudomligt lammkött från åldrad lantis, klibba bort unga Mona från gamla Ralf.
Kräkas upp filen på deras kram.
Katy Perry ramade in kramen, gjorde den möjlig, bara en kram sedan gå, bara en kram sedan släppa henne.
I guess that I forgot I had a choice
Let you push me past the breaking point
Får man krama vem som helst? Får Ralf Eriksson krama vem som helst?
Ingen i lärarkåren befann sig i matsalen.
Det brann små tårar från mina kinder ner i filen. Jag var ändå inget skolombud. Kamratstödjarna i klassen var Malva och Tim. Jag var ingen att säga något alls.
Kanske var det ingenting att se. ”Övergreppet” var redan försvunnet. Mona stod bakom skynket igen, hos Embla, Ester och Vilma och samlade deras mod, upprymd, uppfylld, det här var hennes individuella val.
Trots att det inte finns några individuella val, som Bita säger. För det som hände nyss var inget individuellt val, det var Monas kropp som inte kunde svara på Ralfs känsloutbrott med något bättre än en kram, en bekräftelse på att han var okej, att hans tafs på höften nyss varit helt okej.
Jag kände mig förvirrad som en burk müsli.
Uppblött i ett ton fil.
Matsalsdörren var tjock av armar och ben, Amors och Amins kyssläppar pressades mot rutan, det blev slemavtryck på glaset. Ångestskriken kom.
Bita brukar inte använda trosor. Hon är förbi trosor. Hon har överlistat hela anti-fitt-systemet. Hon drog upp en rosa binda och viftade med den i handen.
Trycket släppte, folket vällde in. Ralf formade sina händer till lurar runt munnen.
”TJEJERNA I SP14 SKA GÅ MODEVISNING. VILL NI SE, SÅ SLÅ ER NER OCH HÅLL MUN. ANNARS HAR NI INTE HÄR ATT GÖRA. LUNCHEN ÄR OFFICIELLT SLUT.”
Det var inte helt klart hur meningarna i Ralfs mun gick ihop. Jag gick bort och lämnade min tallrik. Traven med smutsiga filtallrikar brakade ihop. Inga mattanter i närheten. Och jag såg inte Daniel Abdollah någonstans. Hans mörklockiga hår dök inte upp i strömmen av hårdnackade tvåor.
Men där var Bita och Lilly.
Gudarna.
Min egen folkstorm.
De skulle rädda hela världen.
”Janne, har du trosor?”
De ställde sig hos mig. Embla och Vilma gick sin första parad utklädda till Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad i ABBA, med platta hattar på huvudet i blått och brunt vilket fick dem att likna två ekollon.
”Vad snackar du om?”
Bita brukar inte använda trosor. Hon är förbi trosor. Hon har överlistat hela anti-fitt-systemet. Hon drog upp en rosa binda och viftade med den i handen.
”Ursäkta den rosa färgen”, sa hon. ”Men det är krig och jag behöver verkligen trosor. Lilly hade bindan. Du får ställa upp med trosorna.”
Bita tycker om att säga ”krig” istället för ”kris”, det är ett mycket mer konstruktivt ord, som visar på att motståndet lever. Tjejer till exempel, de har inte kriser, de har krig. Bra att minnas ifall vuxenheten skulle råka tuta i tjejer att de befinner sig i kris, vilket den råkar, pretty ofta.
”Jag har bara trosorna jag har på mig.”
”Okej, kan jag få låna dom.”
”Jag fattar inte.”
”Ge mig trosorna.” Bita tiggde med handen. Jag tittade på Algot och Melvin i Daniel Abdollahs klass. De filmade modevisningen. Jag kom att tänka på hur Daniel hade filmat Lilly.
”Är du okej?” sa jag till Lilly.
Hon ryckte på axlarna.
”Jag kan gå igen. Plus, Daniel är inte här.”
”Var är han?”
”Låt mig slippa höra hans namn”, sa Bita och drog in oss i dunklet bakom modevisningens röda skynke. Utanför mullrade en cover på ”Hey ya”, denna vidriga låt från tidernas begynnelse.
”Dra ner dom snabbt”, väste Bita.
Ester och Vilma klampade omkring på borden i bikinis till absurda applåder. Jag klädde av mig. Om det var någon som skulle se mig avklädd nu så skulle det vara Mona eller Embla. Det skulle vara okej. Bita fick trosorna. Hon var också naken, med sitt varma fluff mellan benen. Hon var lite tjock och hade fina lår. Mina trosor var lite tajta på henne. Hon klistrade fast bindan mellan benen.
”Så jävla schyst”, sa hon och tryckte till med handen.
Det dallrade i det röda skynket. Ralfs håriga hand stack fram. Inkräktaren drog bort ridån och upptäckte mig halvnaken och Bita i trosor. Lilly satt på golvet, som om hon fortfarande rörde sig i en annan värld.
”Vad i hel…?” Ralfs ögon lyste.
”Hallå, vi byter OM!” sa jag full av integritetskränkningskänslor.
Den rutiga skjortan Ralf stirrade på Bita som om han aldrig sett ett par tjocka, gosiga lår med en bindtrosa i mitten. Hon stirrade tillbaka som om hon aldrig sett en gubbe i femtioårsåldern.
Mona kom in.
”Hallå, ni förstör min modevisning!”
Hon började snyfta. Jag försökte tänka att det inte var hennes fel. Jag försökte tänka på gudarna, på systerskapet. Jag kröp ihop på golvet bredvid Lilly i min tröja. Golvet var iskallt och fullt av grus. Rihanna sjöng ”Diamonds”.
Ralf skrek genom musiken.
”Nu lägger ni av att sabba för andra, tjejer. Det här är så typiskt er tjejer. Blockera ombytesmöjligheterna för dom som faktiskt satsar på sina individuella val. Satsa på nåt ni också!”
Ralf Eriksson dirigerade med armen likt en onykter flygledare som vallar en skock får. Jag drog åt mig ett rött skynke och gömde mina och Bitas blottade kroppsdelar i det. Vi gick okrossbara genom det dunkla skrattjublet. Ingen har nytta av att vara unik i en garderob.
Det var symtomatiskt att vi satt på toaletten, som luktade näsblod och brända lik.
I det inre av skoltoaletterna fick vi på oss kläderna utan avbrott. Det var trångt och klottrigt. Lilly tung och ledsen i kroppen.
Lika bra att ta ett möte direkt.
”Och nu till det mest basala”, sa Bita. ”Daniel Abdollah, I swear to God I will never mention your name again until vi har pratat med rektorn.”
Jag betraktade Lillys insjunkna ansikte. Det brukade vara lyckligt, uppvänt mot världen, nu orkade det inte.
Det var symtomatiskt att vi satt på toaletten, som luktade näsblod och brända lik. Jag såg mig i spegeln: redig, bastant, en Janne. Jag såg att Lilly var på väg att krossas.
Någonstans for det igenom mig att vi hade pappa. Att pappa jobbade på den här skolan. Att han skulle rädda oss. Det var inte lugnt någonstans att tänka så. Tanken fladdrade bort som i en spolning.
”Jag måste byta binda redan.”
”Lägg av Bita, det passar inte nu.”
Hon bökade runt och insåg allvaret.
”Okej, jag gör det sen.”
”Vi går och anmäler till rektorn”, sa jag med handen på toalettdörren.
Lilly ryckte på axlarna.
”Har du några blåmärken?”
”Bara i fittan, typ”, pep Lilly.
Bita låtsades kolla med ett förstoringsglas mot Lillys underliv. Ingen skrattade.
”Lilly. Vad gör du ens i skolan? Du är i chock. Du borde ligga hemma och vila dig framför Vänner.”
Bita tog tag i hennes axlar och ruskade dem, men rörelsen gled igenom Lillys skörhet. Kroppen var ihålig. Jag gav Bita en bister blick.
Rektorn hette Catharina Blomsteräng Swärdh och såg ut som en ansiktslyft skräcködla. ”Blomsteräng” passade inte alls ihop med den stränga uppsynen. Hon var hämmad och polisiär. Men hon var kvinna. Och ett kvinnoliv måste kunna sympatisera med en fallen syster i kampen.
Jag insåg genast. REKTORER blir bara de människor som inte har ett eget ärende i världen. REKTORER går igenom livet slipade och oärliga mot människor som brinner.
På Catharina Blomsteräng Swärdhs skrivbord stod en burk vaselin. Den vilseledde mig när vi stod utanför den öppna rektorsdörren och respekterade känslan av helvetesgap mellan hennes existens och vår.
”Stig på, tjejer”, sa rektorn efter att hon plockat färdigt med ett papper. ”Välkomna in.”
”Vi behöver hjälp”, sa Bita som kom först.
Rektorn såg misstänksamt på henne.
”Vad kan jag hjälpa er med, tjejer?” Hon knäppte händerna över skrivbordet som en galen professor.
Jag insåg genast. REKTORER blir bara de människor som inte har ett eget ärende i världen. REKTORER går igenom livet slipade och oärliga mot människor som brinner. Om rektorerna vore ärliga och bjöd till skulle hela skolan målas rosa, föräldrarna göra uppror och några teenage momhippies kicka igång ett föräldradrivet dagis nere i källaren. Det skulle bli kaos. Rektorer måste släcka alla bränder i folk bara genom blicken.
Det är en blick som hatar de som tänker.
Det är ett fullkomligt paradoxalt ideal, egentligen. En skola med bildningsförakt. En skola som utbildar lobotomerade, ofria tänkare.
Och det här har jag alltså kommit på helt själv.
”Alltså, vi är inte tjejer. Men glöm det.”
Rektorn skrattade överlägset.
”Säg mig, Bita …” Rektorn sökte efter Bitas efternamn. Hon såg ner på vad som måste vara en klasslista.
”BITA HOSSEINI.”
”Just det, Bita Hussein. Om du inte är tjej, vad är du då?”
”En gud.”
”Jaså.”
Hon vände sig till mig.
”Vill du, Jane, berätta vad jag ska hjälpa er med?”
Rektorn är den enda i världshistorien som uttalar mitt riktiga namn. Det var uppenbart att jag tilltalades för att Bita just gjort sig till clown i rektorns ögon. Nu gav hon mig en blick av tvingande lojalitet.
”Ni måste skugga Daniel Abdollah i NA13. För han slår Lilly.” Sa jag.
Rektorn fick något oförstående medlidsamt i ansiktet.
”Vad är det du säger?” gapade hon överklassigt. ”Skugga Daniel Abdollah?”
”Käften, Janne.” Bita tog ordet. ”Lilly här”, hon pekade med händerna, ”är ihop med Daniel Abdollah. Det vet alla. De hade ett BDSM-förhållande. Det spårade. En gång slog Daniel Lilly gul och blå mot en diskbänk. Käken gick nästan av. Igår körde han in en räfflad dildo i henne tills hon blödde. Och filmade det. Är det helt okej enligt skollagen tycker du? Är det helt okej?”
Rektorn tog motvilligt emot sitt eget ord ”skollagen” i denna soppa av övergreppsanklagelser. Hon snörpte lidande på munnen och såg ut mot vinterljuset i fönstret. Det såg ut som om hon längtade efter en glass.
”BMI?” sa rektorn.
”Glöm allt du vet om Body Mass Index, Catharina”, sa Bita. ”Jag sa BDSM. Bondage, Dominans och Underkastelse, Sadism och Masochism.”
Lilly kröp ihop bakom orden och armarna.
Rektorn viftade på sina händer fulla med guldringar.
”Vi tar det här från början.” Hennes röst fick ett hack, ett litet avbrott. ”Vad är det som har hänt?”
Hon famlade efter min blick.
”Daniel Abdollah är hustrumisshandlare, våldtäktsman och porrfilmare”, sa Bita glasklart.
Rektorn tog ett myndigt papper och började bunta ihop det med några andra papper på skrivbordet. Jag insåg att hon gjorde det för att vinna tid.
”Bita Hussein, du pratar om Daniel Abdollah och Lilly Karlsson som om de vore gifta. Är ni gifta, Lilly?”
Nu lät hon lugnare. Nästan högtidlig. Lilly ruskade på huvudet.
”Då är Daniel Abdollah ingen hustrumisshandlare.”
Rektorn kilade in pappersbunten i rätt fack. Det kändes som om vår samtalstid var förbrukad.
”Ni kommer med allvarliga anklagelser.” Rektorn reste sig upp från skrivbordet och kom runt till vår sida. Hon lät sin nätta rumpa ta stöd av skrivbordskanten. ”Daniel är en av skolans bästa elever. Och Daniel Abdollah slåss inte. Han är uppriktigt sagt en pärla, och jag, mina vänner, tycker mig känna honom väl. Men det inser inte ni?” Rektorn pillade strategiskt på datormusen så att datorn lyste igång.
Det var en retorisk fråga. Rektorn studerade Bitas pin på bomberjackan, en kampnäve inuti en fet feministsymbol.
”Det är bra, tjejer, att ni är intresserade av internationella kvinnodagen. Om det är något jag kan hjälpa till med där, varsågoda. Men det om Daniel Abdollah låtsas jag att jag inte hörde. Allvarliga anklagelser.”
Jag gick mot dörren.
”Jag förstår inte”, sa rektorn. ”Vill ni Daniel illa?”
Jag letade med ljus och lykta efter nåd i rektorns ögon, men hon var en hjärna i en glasburk.
Bitas aktivism drunknade. Lillys blick var svart.
Det fanns en tid när jag trodde på vuxenheten. Jag trodde att vi ohängda ungdomar skolades in i ett samhälle för att det i det samhället fanns äkta och kreativa värderingar, något att tro på. Nu insåg jag att det var vuxenheten som var sjuk i huvudet.
Catharina Blomsteräng Swärdh stängde dörren själv.
Kevin, Daniel Abdollahs underhuggare, stod ute och rökte i snöslemmet. Kevin, som hela högstadiet skrek ”kuken i fittan” så ofta att frasen kunde gjort oss alla på smällen med barn 312.
Där utanför, i det turkost inredda väntrummet, stod Amor.
Amor, i all sin tysta poetprakt. I höstens färger, mitt i våren. En brun kavaj, en roströd halsduk, en svart tygkasse, gråa jeans och lika lockigt hår som Daniel Abdollah, fast mer åt brunt. Amor Lindgren. Jag ville springa fram och krama honom, borra in näsan i hans hud.
Janne och Amor. En ekvation som aldrig var tänkt gå ihop. Det senaste halvåret hade vi inte pratat med varandra alls, trots att vår fritid brann av hemliga mejl långa som romaner.
”Hej”, sa Bita hopplöst och knyckte mot dörren. ”Rektorn gräver sin egen grav därinne. Vad fan ska du göra med henne?”
Amor fick rött på kinderna.
”Jag har lovat lära henne foxtrot.”
Han såg ner i golvet.
Amor dansar. Han går estetisk och har en kropp som marmor mot munnen. Naken ser han ut som en romersk skulptur. Jag visste att han ville väl mot hela världen. Men det här var det sjukaste. Till och med Lilly skrattade.
”You what?”
”Rektorn behöver lära sig dansa. Hon ska på bal på Uppsala slott. Jag lovade ge henne lektioner.”
”Snälla Amor, sälj inte din kropp”, sa Bita uppgivet.
Rektorn pangade upp dörren. Hon log sitt allra bredaste leende, bara mot Amor. Nu såg hon helt annorlunda ut, hade tagit av sig den vita koftan, under jumpern skymtade ett par välformade bröst redo att trycka sig mot Amors oskuldsfulla torso.
”Amor, min favoritkavaljer! Välkommen in, stig på, stig på.”
Vi skingrades utan ett ord.
Kevin, Daniel Abdollahs underhuggare, stod ute och rökte i snöslemmet. Kevin, som hela högstadiet skrek ”kuken i fittan” så ofta att frasen kunde gjort oss alla på smällen med barn 312.
Den dånande orgelkänslan i mitt huvud var återställd.
”Var är Daniel?” sa jag undergångsmässigt.
”Fan, jobbar. Satsar på företaget.”
”Det är skolplikt?”
”Inte i gymnasiet. Janne, du har sexig rumpa.” Kevin synade mig nerifrån och upp tills vi möttes med ögonen. Han var svartklädd med överdimensionerad keps, såg ut som en fånge förirrad ur ett begravningståg.
”Käften.”
”Är du född så?”
Kevin bolmade ut röken över mig.
”Är du född med Tourettes syndrom?”
Jag vann. Kevin hade bakåtvinklad keps. Det kunde bli år 2024, 2034, kepsarna kunde raderas ur modehistorien och aldrig återvända, i Tierp hade alla bönder ändå keps. Det stod ”RAGGARE” på skärmen.
”Be Daniel ringa mig asap när du ser honom.”
Jag drog i Kevins skälvande hand och rafsade ner mitt nummer över ådrorna med en tuschpenna. Blundcyklade hem för att slippa se Tierp svischa förbi och etablera sig i min hjärna.
Fortsättning följer…
