Sommarföljetongen: Gudarna – del 1

NOLL

Googla på Tierp och du får träffarna Tierpark Berlin, Tierpark Hellabrunn, Tierpark Goldau, Tierpark Hagenbeck, Tierpark Arena.

Tierpark betyder ”djurpark” på tyska.

Tierp är en jävla djurpark.

I en av burarna sitter Danne. Eller Daniel. Eller Mohammad. Danne hette Mohammad innan han bytte namn. (Han fick inga kunder. Fast han överkompenserade med looks extra allt.) Dannes bur ligger i södra Tierp, i ”höghusen”. Han kallar det förorten, fast Tierp är en fucking förort till rymden. Där sitter han och staplar pizzakartonger till sitt eget företag om nätterna. Han signerar varje låda snirkligt med sina initialer: D A.

Daniel Abdollah är arton och van vid kärlek. Alla älskar honom. Hans mörkhåriga burr är för vaxfuktigt och kåtlockigt för att det ska glida någon förbi. Själva benen ser ut att vara gjutna i hans byxor. En snövit, oanvänd mjuktröja som måste ha baxats direkt från lagret på Lacoste. Daniel är en person som glittrar mot lärarna samtidigt som han myllrar av undre mörkerkontakter. Daniel Abdollah har ett helt entourage. Svansar som viftar åt honom när han är glad: underhuggare som rullar ut röda mattan när hans ego behöver konstgödsel. Och det behöver han, 24-7.

Daniel Abdollah har fått pris i skolan, stipendium för bästa unga nyföretagare. När han fick det i aulan tänkte jag att hans tänder en dag kommer spricka av allt blekmedel han köpt på eBay. Tierps alla hundratals bönder, tillika tok­rasister, hyllade honom med rungande applåder så taket i aulan nästan brast. Som om Daniel Abdollah var en mycket mer OK livsform än Mohammad Abdollah. Bara det går att relatera.

En gång råkade jag äta en Hawaiipizza som jag upptäckte att Daniel Abdollah vikt kartongen åt. Jag kräktes upp måltiden i lådan och lät de såsiga degbitarna ligga. Sedan tog jag en cigg och askade i spyan. Sedan hävde jag spektaklet över balkongen.

Daniel Abdollah är ihop med min bästa vän Lilly. Och han slår henne.

Jag bor i en förort till rymden. Ett skithål där kråkorna flyger upp och ner för att slippa se sin egen skit.

Nu: Regnet glittrar upp hösten. Det piskar mot asfalten. Kinderna är kalla som pungkulor. Allt jag behöver göra är att sitta och chilla på min inglasade balkong, buren där jag smygröker pappas smala sluta-röka-cigaretter. Och firar frigörelsens sötma. Jag kallar den ballen.

Själv heter jag Janne. Egentligen är det Jane, så den dagen jag flyr till Amerika blir allting bra, då kan jag relateras till sådant som: Norma Jeane Baker (goddess Marilyn Monroe), Jane Fonda (fitnesshero), Jayne Mansfield (filmstjärnegud).

Men här i Tierp har jag alltid varit Janne.

”Janne” har orsakat en del trubbel och vanföreställningar, tandläkare som väntat sig en hostig sopgubbe med skäggprickar på halsen, klasskompisar med tvång att skrika JANNE JOSEFSSON! så fort man showar up i matsalen.

Jag bor i en förort till rymden. Ett skithål där kråkorna flyger upp och ner för att slippa se sin egen skit.

Här går det inte att heta Jane. Här går det inte att ha ett namn som glittrar som ett pärlhalsband med betydelsen ”gift from God”. Här går det inte att ha några pretentioner som helst om ett vackert liv.

Mina föräldrar är lärare och därför smått intresserade av kultur. På sista året av nittonhundratalet, när jag föddes, gick en serie som hette Stolthet och fördom på teve. Den förstfödda i sagan om de mansälskande fem systrarna heter Jane, och de ansåg att det passade mig så bra. Jane var förståndig, blond och söt. Sammanfattade hela mig i ett namn.

Janne Lerngren heter jag. Jag är sjutton år och gud. Nu ska jag berätta om vad som hände i våras, när jag korades.

Vi kan väl börja lite storslaget, så här:

Manifest. Trumvirvel.

Vi är Bita, Lilly och Jane. Den här boken handlar inte om att någons mamma dör. Den handlar inte om kärlek mellan två ungdomar som har cancer. Den handlar inte om another kille som är kär. Den här boken handlar om oss.

 

DET FÖRSTA KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

”Så det första vi gör är att byta ut ordet tjejer. Liksom bara radera det. Få det ur världen.”

Bita låg på golvet i mitt rum, hennes svarta hår gjorde en pöl på golvet, händerna pillade till små flätor. Det var vårt första seriösa möte. Lilly på sängen verkade till och med nervös.

Jag kände mig som en sekreterare. Hade släpat ner min uråldriga svarta tavla från vinden, längst ner gled små räkne­kulor av och an från ett stålgaller medan jag ljudligt bokstaverade BYT UT TJEJER, och …

”Men skriv det inte då, människa. Hörde du inte vad jag sa?”

Jag strök över ordet.

”Jag hatar det där jävla ordet. Och vet du varför? Det är inte för att jag inte är TJEJ. För att jag definierar mig som HEN. För det gör jag inte. Det handlar om att jag är hur mycket fucking tjej som helst men INTE …”

Bita började se komisk ut. Det är svårt att argumentera övertygande när man ligger på ett golv. Jag tror det handlar om pathos. Eller ethos. För att få förtroende för en talare måste den typ hänga i taket, eller befinna sig på en tron. Dessutom hade Bita min pappas smutsiga mjukisbyxor på sig, med fläckar från fil. Hon började likna ett skämt.

”Det handlar om att de har förstört ordet tjej. Jag menar det, fucking menar det.”

Lilly sa:

”Det är precis min känsla. Jag älskar tjejer och jag älskar att vara tjej. Men du hör ju: så fort någon säger ’tjej’ dör du inombords. Ingen tar vårt kön på det allvar det förtjänar.”

Lilly, i leopardmönstrad tröja, glasögon och lång sido­fläta, kunde vara precis så där litterärt allvarlig. Därför var hon även ganska sparsmakad med orden. Men när hon sa något hade det full effekt.

Bita sa:

”Tjejer låter som muffins. Du är sugen på the real thing, en kaka, en tårta, en kanelbulle, en äppelmunk. Men så får du en muffin. Det är ett fucking skämt.”

Lilly nickade allvarligt.

”Det handlar om att folk har missbrukat tjejordet för många gånger. Åååå tjejeeeeer … Det låter som Lars Ohly. När någon säger Lars Ohly, alla börjar direkt misstänka svaghet och icke full kontroll.”

Lilly hade rätt. Lars Ohly hade besökt vår skola veckan innan. Det bestående minnet var en hög vitt slem i hans högra mungipa. Högen gjorde vita trådar mellan läpparna när han pratade. Sådant var oförlåtligt.

Jag stirrade på den tomma svarta tavlan, pillade fram och tillbaka på en grön räknekula.

”Men ska vi inte ta tillbaka ordet då? Bögar och flator tar ju tillbaka sina ord. Jag är en stolt tjej. Handlar det inte om att vi ska uppvärdera allt det som är rosa, och gulligt, och vackert? Typ börja leka med Barbie igen, som Mehet och Astrid i åttan?”

Jag ville nyansera. Mitt eländiga state of mind är tyvärr att allting ska vara som det alltid har varit. Det är mitt fadersarv. Förändring gör ont i mig.

”Åååå tjejer …”, Lilly nynnade olycksbådande. Bita reste sig från golvet. Något kluckade till i hennes mage, som om maten eller organen landade rätt. Hon sög fast den gröna blicken i mig.

”DU SKA INTE LEKA MED NÅGRA JÄVLA BARBIES”, sa hon och hötte med det rosamålade pekfingret. ”DU SKA INTE LYSSNA PÅ HÅKAN HELLSTRÖM. DU SKA INTE TA TILLBAKA ORDET TJEJ.”

Jag rev ut den rosa kritan, blodet tryckte i mina fingertoppar när jag skrev hårt och snabbt:

DU SKA INTE LEKA MED NÅGRA JÄVLA BARBIES.

DU SKA INTE LYSSNA PÅ HÅKAN HELLSTRÖM.

DU SKA INTE TA TILLBAKA ORDET TJEJ.

”Förintelsen slutar dock inte finnas för att man förintar samtalsämnet Förintelsen”, sa Bita allvarligt, och syftade på en samhällslektion då vi pratat om en bok som hette Om detta må ni berätta.

”Men vad fan ska vi heta då?”

Pappa skulle komma hem snart, hans gestalt i dörröppningen skulle stänka som syra i ansiktet, jag ville hinna få mitt nya epitet innan jag såg honom i de ledsna ögonen igen.

”Chillarna”, sa Bita och tog sin telefon, smekte upp och ner med tummen över plattan. ”En sammanslagning av chey och kille.”

”Jag vill inte ha något med killar att göra”, sa Lilly och kröp ihop på sängen, som om något gjorde ont i henne.

”Då tycker jag att vi tar det namn som har mest pondus av alla namn för tjejkönet”, sa jag. ”KVINNOR.”

”Kvinnor!?”

Bita tryckte igång en låt på sin telefon, ”Haffa Guzz”, började twerka med höfterna fram och runt i skakningar, vi skrattade, garvade, hon bjöd så hårt på kroppen, aldrig rädd.

”Jag gillar det!” skrek hon.

Något tungt och allvarligt slog i ytterdörren. Mördande ljud som ville ta mig någonstans. Bita vältrade sig i låten, den dansande kvinnan i mitt rum, hon skrek det igen:

”KVINNOR, JAG GILLAR DET”, Lilly ställde sig också upp, tog av sig tröjan, började dansa, klättra med armarna som Loreen, ”MEN TYVÄRR SÅ FUNKAR INTE DET SÅ VI SKA HETA GUDARNA. SLÅ IHOP BRUDAR MED GUZZ OCH DU FÅR GUDAR. KLART SLUT.”

Det blev tyst i rummet. Vi skulle precis börja tillbe varandra, typ kramas och ta en selfie, när min pappa Kent gled in lite smidigt i tofflor och jeans. Han stod i dörren med ett tröttsurt grin och pampig ståfrilla. Det kändes som om jag var naken.

”Jag anser att du inte ska släpa ner den där svarta tavlan från vinden”, sa pappa dystopiskt. Jag ställde mig blixtsnabbt framför griffeltavlan. Eventuellt stack bara ordet ”Håkan Hellström” ut från min kropp, och det var okej. Pappa skulle tänka att det var typiskt tjejer att tråna efter den där Håkan.

Jag insåg att makt bara handlar om att styra över vad andra människor tänker.

Lilly drog på sig tröjan igen, så väluppfostrad.

Det var ödsligt tyst i det nyss så glittrande rummet.

”Okej, var det nåt mer?”

”Ja, jag anser att dina kompisar snart ska gå hem.”

På pappas personalkonferenser och utvecklingssamtal är ”anser” ett mycket välfungerande ord. Pappa anser att ”anser” är ett ord som ger en människa anseende.

Jag anser att min pappas språkbruk gör honom hopplös.

”Det heter fucking TYCKER, pappa”, sa jag med ansiktet uppvänt mot taket som snart kunde vara på väg att falla ner över mig.

”Och jag anser även att du ska använda ett vårdat språk när du pratar med mig, Janne.”

Bita reste sig till stående, drog upp de enorma mjukisbyxorna över höfterna. Då blev det så uppenbart att de var pappas.

Han pekade.

”Är det mina …?”

Bita ryckte på axlarna. När hon gjorde det gled ena sidan av mjukisbyxan ner och visade trosorna.

Pappa har en blick som är expert på att glida bort från pinsamheter. Pappa är manlig lärare och har en historia av att vara misstänkliggjord. Förra våren hade han en situation med en adhd-unge som fittade mot honom på en begravningsplats. Pojken sprang över gravarna, sparkade upp jord och gräs, pappa fick ta tag i honom, hårt, hålla fast honom, blev anmäld för misshandel sedan.

Pappas ögon aktar sig.

Pappas ögon är ledsna, för de innehåller någonting han inte får se. Någonting han inte får visa att han ser.

Kanske är det läraryrket. Att ha så mycket inom sig, som aldrig får komma ut. På grund av skollagen, jantelagen, läroplanen.

”Vi ska gå nu, hejdå Janne”, sa Bita och Lilly och gav mig varsin kram.

Pappas ögon glänste av att ha fått sin vilja igenom.

”Klockan är ändå sex”, spädde han på.

”Hejdå, tjejer”, sa pappa med sin ängsliga lärarröst.

Det skulle han aldrig ha gjort.

”Säg det en gång till?” sa Bita nasalt, med rösten i gommen.

Bita Hosseini föddes aktivist. Hennes politiska engagemang och palestinasjal är en del av hennes DNA. Så du fuckar inte med Bita Hosseini. För då fuckar hon med dig.

Hon kollade klockan på telefonen.

”Egentligen, pappa Lerngren”, sa hon med samma gnälliga röst, ”det enda du gjort sen klockan fem i sex är att:

klampa in på Jannes rum utan att fråga, avbryta vårt möte, läxa upp din dotter, klaga på hennes språk, skicka hem hennes vänner, och sen kalla oss TJEJER, när vi inte ens är … tjejer?”

Jag kollade pappas reaktion. Han såg nollställt glåmig ut. Nära undergången.

”Ursäkta, men vi har precis haft möte där vi klubbat igenom att ingen i världen kallar oss tjejer mer, för vi är GUDAR.”

Pappa var nu vit i ansiktet.

Jag skämdes lite.

”Gör om den här skiten, säg ’HEJDÅ GUDAR’, och buga för oss.”

Bita drog av sig de fläckiga mjukisbyxorna. Hon stod framför Kent Lerngren i knallgröna boxertrosor. Hennes nakna ben ägde. Hon släppte byxorna och kramade om mig.

”Hejdå älskade Janne. Tack för dagens möte. Se nu till att din svarta tavla får stå kvar på rummet.”

Bita gick ut i vintern i bara trosor.

”Fred”, sa Lilly mjukt innan dörren gick igen.

Pappa hatar vändstekt, gulan ska vara orörd med små smältande saltprickar på, men nu skyfflade han ägget av och an i stekpannan med en gaffel.

Pappas reaktion på kriser i familjen är att äta mat.

Det fräste i köket. Han stekte uppenbarligen ett ägg. Pappa hatar vändstekt, gulan ska vara orörd med små smältande saltprickar på, men nu skyfflade han ägget av och an i stekpannan med en gaffel. Huvudet lutat mot köksfläkten. Hela kroppstyngden vilade nu där.

”Vill du ha en kram?” frågade jag gränslöst. Jag ville verkligen inte krama honom.

”Hej, är det du”, sa han. ”Nej, tack. Jag håller på att steka ett ägg.”

”Well, obviously. Det stinker i hela lägenheten.”

Pappa smällde våldsamt ner en kantstött tallrik och slängde över ägget från stekpannan. Det fräste i vasken när han hällde ut den heta oljan.

”Umgås du med Bita Hosseini?”

Pappas vattniga ögon växte, blev viktiga.

”What the hell snackar du om? Umgås du med Roffe Borg?”

Pappa började frenetiskt diska stekpannan. Diskborsten blev svart. Pannan slog mot kanterna.

”Prata inte engelska med mig, Janne. Jag vet bara inte om det är någon bra kompis. Du vet vilket blåsväder Bita hamnade i förra terminen.”

Pappa tassade till tallriken och tog en tugga ägg. Det fungerade inte för mig att titta på honom när han åt ägg och pöste av förakt mot min kompis samtidigt. Vem var han? Hur kunde han vara mitt blod?

Jag tänkte på Bitas trosor. Detta att hon var min krigare. Att hon skulle gå igenom snö och eld för mig, med eller utan byxor.

Pappa hade innetofflor. Tuggade högt.

”Hör du vad jag säger?”

Faktumet att pappa var lärare i min skola började bli olidligt. När jag var liten var jag stolt. Min största hjälte, alltid nära till hands. Nu skämdes jag livet ur mig. Pappa visste allt. Nu syftade han på att Bita i höstas hade anordnat en högljudd demonstration mot mäns våld mot kvinnor i skolan samtidigt som det hölls en tyst minut för förra rektorn som dött.

Pappa var gravallvarlig. Han hade blivit så abnormt överbeskyddande efter skilsmässan, som om han helt mekaniskt skulle dra föräldraansvaret på max. Men det hände också efter att jag fyllde femton och blev sexig. När jag var tio och lekte med Barbie på helgerna var jag inte ett hot.

Nu hotade jag plötsligt hela världen.

”Bita gjorde en helt fantastisk insats för feminismen, pappa”, sa jag och knöt nävarna. ”Du har jämt snackat om att det är viktigt med jämställdhet mellan könen”, jag kände hur argumentationen svek mig. Jämställdhet mellan könen? Varför kunde inte Bita bo i mitt bröst?

Pappa väntade överlägset på nästa replik. Ägget låg nu i hans mage. Han torkade sig om munnen med tröjärmen. Ögonen såg inte lika ledsna ut.

”Det Bita håller på med är militant feminism”, sa pappa. ”Och det hör inte hemma i svenska skolans värdegrund. Kanske är det en typ av aktivism som passar på Irans gator, där man faktiskt har en kamp att föra …” Pappa hade dragit på sig lärarrösten igen. Mitt hjärta kokade för att blodet i mig fått feber på en sekund. Jag kände hur det på riktigt brann.

” … Men här. Har vi redan jämställdhet. I Sverige.”

Han demonstrerade med armen, som om han pratade om köket. Då ringde telefonen i min hand. Bitas namn blinkade. Jag sprang ut och sparkade i toalettdörren så att det gjorde ont.

”Här ringer hotbilden!” skrek jag. ”Du är en rasse, vet du det! Det är bara för att hon är irani! Jävla rasist!”

Bita hade inte hört orden som just yttrats i vårt fula kök hemma på Gävlevägen, men det var som om hon ändå visste, redan befann sig i samma brand.

Det lät i andetagen.

”Är det Janne?” frågade hon.

”Nej, det är pappa Kent, vad tror du.”

”Janne, det har hänt igen. Daniel. Han har slagit Lilly. Vi måste dra dit.”

Ju närmare jag kom Daniel Abdollahs slitna pizzaförort desto lägre och mer nyplanterade blev björkarna, och gatan blödde av slask.

Blåsten skrek in i min jacka när jag körde över snödrivorna med cykeln, kunde inte pappa bara fatta vad jag pratade om? Det här var vårt liv. Vi skyfflade skit till kvällen istället för att sitta hemma och mysa i mjukisbyxor framför teven som han, som förträffligt satt och planerade med lärarkalendern inför nästa morgondag. Det sved i min hals, så snabbt cyklade jag.

”Det är ditt fel!” skrek jag i motvinden medan jag trampade. ”Det är ditt fel att vi har det så här jävligt, att Lilly blir fucking slagen av sin kille och ingen bryr sig!” Men anklagelsen gick inte ihop, argumenten gick aldrig ihop, bara känslorna.

Hjärtat slog av rädsla. Ju närmare jag kom Daniel Abdollahs slitna pizzaförort desto lägre och mer nyplanterade blev björkarna, och gatan blödde av slask. Jag hatade Daniel Abdollah, det fanns ingen nåd när en så överhyllad människa kan gå igenom livet ostraffad fast han är en gris. En riktig gris. En psykopatgris.

Det var mamma Julias gamla cykel, jag kastade den i buskarna när jag såg Bita stå och vänta i sin svarta oversize dunjacka utanför porten. Hon sög på en fläta i håret. Jag hade hög fart när jag sprang in i hennes famn.

”Hej, min gud”, sa hon varmt i örat. Hon hade gråtit under glasögonen. Kinderna glittrade. Hon tryckte Daniel Abdollahs kod och vi gick in.

Jag har tvingats till den visdom som bara gamla människor äger. Jag har, som alla gudar, fått en gammal själ.

I dunklet låg Lilly utslagen på sängen. Rummet stank av brända popcorn och det var tropiskt varmt, som om kroppar gjort rörelser härinne som värmt upp bättre än elementen. Hon kröp ihop när vi kom, höll sitt huvud mellan knäna. Lilly, min krigare. Jag tog tag i hennes ben och drog ut dem på det svarta täcket. Hennes gråtsvullna ansikte blottades. Jag slängde mig dit, tog hennes händer och bara höll.

”Han skulle filma mig …”

Hon snörvlade ut allt möjligt snor på kinderna.

”Hade ni sex?” sa Bita.

Lilly nickade mot soffan i mitten av rummet. Den var full av blod.

Värmen härinne. Den gjorde mig sinnessjuk. Jag tog av jackan. Bita härmades men lät sin stanna nere vid armvecken.

”Jag skjuter honom. Jag svär”, sa hon.

”Vad gjorde han?”

”Hade nån jävla grej för sig … En dildo som var alldeles för stor och räfflig … utan kondom eller glidmedel. Det var fint först. Sen torrlade han mig så det blödde.”

Lilly drog benen till sig igen.

”Jag kan typ inte gå.”

Bita knöt en kampnäve. Höll upp den hårt framför ansiktet.

”Jag ringer polisen”, sa jag.

”Du ringer vem? Tarzan och Banarne? Kom inte hit med hopplöshet”, sa Bita. ”Vi måste fixa det här nu.”

”Var är människan?” sa jag. Det kändes som om Daniel Abdollah när som helst skulle komma hem.

Jag gick runt som en kriminaltekniker och inspekterade några av de inramade bilderna på väggarna. I guldram: Daniel Abdollah, ungdomens lov. Favoriteleven i Gun Hellmans ögon, min mentor. Daniel Abdollah, stjärna på Tierps nyföretagarcenter. Daniel Abdollah, ordförande i skolans idrottssupporterklubb. Daniel Abdollah, DJ på treornas studentskivor. Daniel Abdollah, lärarnas lille invandrar­älskling, deras multikulti-alibi, eftersom han bytt namn.

Hördes det inte ett misstänkt sus från hissen?

Daniel Abdollah var arton fast han såg ut som tjugosex. Lilly hade träffat honom en kväll när vi sjöng karaoke på en pizzeria i Gävle. Han hade bjudit henne på en öl och frågat om hon kunde sjunga ”Stand by Me”. Hon hade gjort det så jävla fint. Blivit fotograferad och uppsatt på pizzerian. Daniel sommarjobbade på den krogen som vakt.

Varför faller Lilly för honom?

Kanske för att han är ett svin. Och svin är fina inuti, tror folk. Men de som är fula utanpå är finast inuti. Det är ingen ekvation som är menad att gå ihop. Det här kan jag, fast jag är sexton år och saknar rösträtt, slutbetyg, myndighetsförklaring, ekonomi och legitimation. Jag har tvingats till den visdom som bara gamla människor äger. Jag har, som alla gudar, fått en gammal själ.

Det stack till i min fot. Jag hade inga strumpor på mig, hade cyklat iväg barfota i bara sneakers. I hälen under lampan gnistrade en glasbit. En klockren glasbit från Daniel Abdollahs golv.

Det här var våld extra allt.

”Vad fan har ni gjort härinne?” sa jag.

Lilly huttrade. Trots värmen frös hon alltså. Bita gav henne sin jacka.

”Jag är så jävla bra på att hamna i trubbel”, sa hon och plockade med en av Daniels fjärrkontroller på glasbordet. Batterierna var lösa och rullade ner i mattan.

”Jag bär dig härifrån”, sa jag haltande och luktade på hennes Lillyhår. ”Du vet inte vad du menar nu.”

Vi lämnade den stinkande lägenheten åt sitt öde. Jag skjutsade Lilly på cykeln hem till pappa genom natten. Hela hallen osade av stekt ägg när vi smög in, det kändes plötsligt väldigt hemtrevligt.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Skylt med texten King utanför företagets kontor i Malmö
Företagat King ligger bland annat bakom mobilspelet Candy Crush-saga. Foto: Håkan Gustafsson

Strejken avblåst: Candy Crush-företaget tecknar avtal

Det var i elfte timmen som beskedet kom att mobilspelsutvecklaren King tecknar kollektivavtal med Unionen och Sveriges Ingenjörer.

– Det här visar vilken kraft som finns när de anställda går samman och bestämmer sig för att de vill förändra. Utan det fantastiska deltagande från medlemmarna på King hade det varit mycket svårare att få till avtalet, säger Camilla Frankelius som är förhandlingschef på Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Avtalet börja gälla den 1 april 2027 och Unionen kallar det nya avtalet för ett styrkebesked för den svenska modellen.

Kollektivavtal tecknat 

Både Sveriges Ingenjörer och Unionen menar att avtalet kommer att innebära att de anställda får mer inflytande över sin arbetssituation. Kollektivavtalet innebär bland annat ökade rättigheter för facklig organisering och ökad rätt att få information vid stora omorganisationer.

– Jag är oerhört stolt över våra medlemmar. Vi har kämpat länge för att få till stånd ett kollektivavtal och ibland har det känts som att målet varit långt borta. Men vi gav aldrig upp. Att vi nu har ett avtal på plats visar vad som är möjligt när kollegor sluter upp bakom ett gemensamt mål och fortsätter driva frågan tillsammans, säger Henrik Jönsson, vice ordförande för Unionenklubben på King i ett pressmeddelande. 

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Greta och Alexandra: Resan slutar – kampen fortsätter!

Vi har ett valresultat – men ingen regering – när det nu är dags att avsluta den här bloggen. 

I februari publicerades det första inlägget. Då skrev jag (det är Alexandra som skriver) att det just hade kommit en forskarvarning om att världen ”kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas.” Nu har en ny rapport just bedömt att fler än 450 000 människor kan dö till följd av den ökade värmen under de kommande fem månaderna och en annan att nästan alla de ”planetära gränserna” är passerade med råge. Det här – att mänskligheten med stormsteg är på väg ut ur det som forskare kallar för ”livets korridor” – har varit en av utgångspunkterna för vår resa och de samtal vi har haft med väljare och andra vi har mött. 

En annan har varit att vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall. Där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Från Vittangi till Ljungbyhed

Vår resa har gått från Vittangi i norr till Ljungbyhed i söder. Vi har varit i olika delar av Stockholm – Skärholmen, Karlaplan, Hallunda, Mariatorget, Hägersten. Besökt bland annat Gävle, Umeå, Vännäs, Murjek, Jokkmokk, Forshällan, Kiruna, Västerås, Örebro, Södertälje, Göteborg och Fagersta. Vid sidan av texterna här på bloggen har det blivit flera större väljarintervjuer och en del relaterade krönikor. Allt material finns samlat här, för den som skulle vilja läsa ikapp. 

I våra möten har många människor sagt samma sak: ”Det finns inget bra alternativ att rösta på.” 

Och det var faktiskt just den insikten som startade projektet från första början. Att Greta och jag båda två – utifrån våra roller som aktivist respektive journalist – betraktade hur det politiska samtalet präglades av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycktes finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövdes.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm i början av året.

Folkligt engagemang för något bättre

Och det är viktigt att påminna sig om att just detta – att stora samhällsförändringar är nödvändiga – inte är en åsikt utan något som följer av vetenskapliga slutsatser. Redan för åtta år sedan konstaterade FN:s klimatpanel IPCC att det krävdes ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i alla delar av våra samhällen” för att möta klimatkrisen. Sverige har som ett rikt land, enligt FN:s klimatkonvention och Parisavtalet, en skyldighet att gå före i omställningen. Men vi har inte ens målsättningar för politiken som är i linje med vad som motsvarar en rättvis andel av omställningen. 

De svenska klimatmålen omfattar vare sig konsumtionsutsläpp, eller utsläpp från biobränslen. Sammanlagt saknas omkring två tredjedelar av svenskarnas utsläpp i de nationella klimatmålen. 

En annan sak som har återkommit många gånger längs vägen är folk som gör något. Människor som engagerar sig i stort och smått, som kämpar och går utanför sin bekvämlighetszon för att utmana det livsfarliga business as usual som just nu råder i samhället. Det här är vad vi har att ta med oss framöver – en påminnelse om att vi inte är siffror i storföretagens eller partiernas excelark. Utan att var och en av oss är eller har potential att vara en del av en rörelse mot något annat. Något bättre. 

Bloggen slutar här – men det kommer säkerligen en och annan ytterligare artikel kopplad till våra resor här på arbetaren.se och i magasinet. Hoppas också att vi ses på gator och torg framöver. Det här är bara början!

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Vänsterpartiets partiledare Nooshi och Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om regeringsbildningen och behovet av en politisk spelplan som utgår från verkligheten. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Behöver vi verkligen ”få saker gjorda” just nu?

”För att kunna driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige.” Alexandra Urisman Otto om behovet av politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs.

Många är vi som har längtat efter något annat de senaste fyra åren. Vad som helst, har det känts som ibland. Allt som kan ersätta den obehagligt populistiska och ofta rasistiska grundton som genomsyrat Tidöpartiernas tid vid makten. Och nu är det väl snart dags. Så fort Vänsterpartiet har tagit tag i de allvarliga valfusk-anklagelserna och lämnat sin katastrofala krishantering bakom sig. Då kan de bli en del av ett politiskt alternativ som kavlar upp ärmarna, plockar fram sina förslag och får lite saker gjorda.

Ju mer jag tänker på det, desto mer skrämmer det mig. För – missförstå mig rätt – att ”få saker gjorda” är inte vad vi behöver just nu. 

Mandatperioden som ligger framför oss är på många sätt helt avgörande. Ett misslyckande skulle inte bara innebära en försvagning av de enda två enda partier – V och MP – som har potential att driva på för en mer radikal transformation av det svenska samhället till det bättre. Det skulle också bädda för en rekordstark comeback, en Tidö 2.0, där risken är avgörande för att SD:s inflytande leder oss mot en situation som liknar Trumps USA eller Erdoğans Turkiet.

Sju av nio planetära gränser är nu överskridna

I omvärlden råder någon typ av undantagstillstånd, och det tycks råda på obestämd tid. Benjamin Netanyahu, som i snart tre år har lett ett folkmord mot den palestinska civilbefolkningen och är efterlyst för brott mot mänskligheten av den internationella domstolen ICC, talar i FN i New York och reser sedan lugnt tillbaka till Israel igen. Donald Trump monterar bit för bit ner samma ICC med svepande sanktioner. Och så har vi den lilla detaljen med planetens livsuppehållande system:

I veckan har två olika rapporter dominerat mitt flöde. Den ena berättar att det klimatkris-dopade, extrema El Niño-fenomenet som just nu sveper över världen väntas leda till omkring 450 000 dödsfall de kommande fem månaderna. Den andra kommer från forskarteamet som fokuserar på de nio så kallade ”planetära gränserna” som beskriver de sammankopplade processer i jordsystemet som måste hållas inom säkra nivåer för att bevara planetens stabilitet. Sju av nio planetära gränser är nu överskridna – och samtliga sju ligger längre utanför den säkra zonen än vid någon tidigare mätning.

Det vi behöver i det här läget är givetvis att ”få saker gjorda” men för att det ska gå behöver vi först en politisk spelplan som utgår från verkligheten. För att kunna formulera och driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige. Att ett sådant skulle gå att skapa utifrån en trängd regeringsposition fylld av urvattnade kompromisser är väldigt svårt att tänka sig. 

Mer än något annat behöver vi nu politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs, hur långt ifrån det nuvarande paradigmet de än framstår. FN:s klimatpanel tydliggjorde redan för två hela mandatperioder sedan vad det är som behöver ske: ”Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.” 

Bryt politikernas status quo

Forskare och tänkare över hela världen presenterar gång efter annan förslag på verkliga systemtransformationer, nya ekonomiska system och hur vi kulturellt och politiskt ska kunna röra oss ditåt. En grupp ekonomiska experter, sammankallade av FN, har tagit fram rekommendationer för att mäta resultat bortom BNP – ett steg bort från det konstanta fokuset på evig tillväxt, i riktning mot något som mäter det som människor verkligen värdesätter.

Ändå råder i det svenska medielandskapet ett mer eller mindre uttalat tabu mot att ens andas om verklig systemförändring. Och partiernas politik och kommunikation utgör hittills inga undantag. Trots att Sverige är ett av de länder i världen som har bäst förutsättningar att agera kraftfullt talar vårt mest ”radikala” riksdagsparti fortfarande om ”hållbar tillväxt” och vill att vi ska veta att man kan ”ta en charter till Sunny beach och ändå vara vänsterpartist”. 

Så nej, jag tror tyvärr inte att det här är mandatperioden när vi ska försöka ”få saker gjorda”. Det skulle ta all vår tid och kraft, göra att vårt kollektiva fokus hamnar helt fel och sammantaget med största sannolikhet göra större skada än nytta. Nu är det dags att gemensamt börja tala om rätt saker och att mobilisera ett motstånd mot det status quo som hotar precis allt det som betyder någonting på riktigt.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Johan Apel Röstlund om Vänsterpartiets kriser. Foto: Wikimedia commons och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Var är V-ledningen när det stormar som mest?

”Vänsterns bekymmer i Borlänge kan knappast ha undgått någon. Bakslag och besvär.” Johan Apel Röstlund om krisen i Vänsterpartiet.

Det är svårt att inte ta sig för pannan. Om den inkryssade Mohamed Abdukardir Ali vet vi fortfarande alldeles för lite. Misstankar om valfusk finns. Det måste såklart fortsätta att utredas ordentligt. Precis som att det måste påminnas om att även andra partier vid tidigare val både polisanmälts och anklagats för försök till röstköp och så kallad otillbörlig rösthantering.

Samtidigt ser vi ett lika förutsägbart som fult rasistiskt drev från höger.

Ändå och för att upprepa C.H. Hermansson mest berömda uttalande från sensommaren 1969: Någon jävla ordning måste det väl vara i ett parti.

Hundra års erfarenhet av riksdagen

Den nuvarande ledningens hantering av mediarapporteringen från debaklet i Dalarna har nämligen varit bedrövlig och kan knappast ha rosat marknaden för V att ta en plats i den, vad det nu ser ut, allt mer avlägsna regeringen.

Det är helt enkelt en sorglig soppa på så många plan och ställer en lång rad frågor kring hur saker fungerar.

Vänsterpartiet har suttit i riksdagen sedan 1921. Med över hundra års erfarenhet av Sveriges högsta lagstiftande församling tycker man därför att organisationen borde lärt sig hur det politiska spelet fungerar. 

Det har vänstern uppenbarligen inte gjort. I stället är det kris och katastrof och redan innan valet mängder av strukna kandidater. Och samtidigt en lika nollställd som frånvarande partiledning. 

Från Nooshi Dadgostar och den annars så pratglada vice partiledaren Ida Gabrielsson hörs plötsligt noll och ingenting. Enda livstecknet mitt i krisen är en delfin- och regnbågsbild, lika fin som intetsägande, på instagram men annars är tystnaden total.

Måste kunna ha flera bollar i luften

Det borde gå att hålla flera bollar i luften samtidigt, kan man tycka. För ligger det något i anklagelserna mot de bägge Borlängepolitikerna är det naturligtvis allvarligt. Samtidigt är det partiets uppgift att ha koll på vilka som står på valsedlarna, inte minst till riksdagen.

Det här med personval är långt ifrån problemfritt och har varit starkt ifrågasatt, framför allt just från Vänsterpartiet, sedan systemet började gälla 1998.

När de nu satsat hårdare än kanske någonsin på att få ingå i regeringen känns det därför både underligt och naivt att de inte förberett sig bättre än så här.

Det är som sagt svårt att inte ta sig för pannan.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson utanför Arbetsdomstolen
Efter att ha fått sparken vägrades Erik Helgeson tillträde till hamnen för att sköta sitt fackliga uppdrag. Foto: Johan Apel Röstlund

Den fackliga följe­tongen fortsätter

Den fackliga följetongen kring Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson fortsätter. På tisdagsmorgonen inleddes huvudförhandlingen i ett av de infekterade målen där bolaget APM Terminals i Göteborg vägrat släppa in honom på arbetsplatsen för att utföra sina fackliga uppdrag.

Tisdagens förhandling i Arbetsdomstolen gällde alltså inte den hårt kritiserade uppsägningen av Erik Helgeson i början av 2025. Det var då arbetsgivaren Gothenburg Roro Terminal, GRT, polisanmälde honom för brott mot rikets säkerhet i samband med Hamnarbetarförbundets planerade blockad mot israeliskt krigsmateriel. En anmälan som snabbt lades ner av både Justitiekanslern och polisen och som Arbetaren rapporterat om upprepade gånger.

I stället handlade tisdagens förhandling om hans fackliga roll och frågan om hur APM Terminals, ett annat bolag verksamt i Göteborgs hamn, agerade när de utestängde Helgeson från hamnen.

Här kräver facket skadestånd både för Helgeson personligen och till förbundet.

APM bestrider anklagelserna

Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler menar att det är helt orimligt att en facklig förtroendeman nekas tillträde till hamnen för att träffa förbundets medlemmar. APM Terminals gick dessutom, enligt facket, enbart på GRT:s linje när de stängde av och avskedade Helgeson från sitt arbete.

– En viktig del i Eriks arbete som vice ordförande och central förtroendeman i facket är just att besöka medlemmarna på deras arbetsplatser för att förbereda förhandlingar och informera om pågående rättstvister. APM hänvisade till Roro-terminalens beslut men de påståendena avfärdades ju snabbt av både JK och polis, sade Frederick Batzler under sin sakframställan i AD.

APM å sin sida bestrider anklagelserna och menar att beslutet om tillträdelseförbud ligger under bolagets eget säkerhetsansvar. Deras juridiska ombud Hanna Björklund var dock noga med att påpeka att de inte ifrågasätter Erik Helgesons ställning inom Hamnarbetarförbundet.

Erik Helgeson själv var lugn inför tisdagens förhandling.

– Känns helt okej just nu. Det här är ju mycket mindre personligt än själva uppsägningsmålet som kommer framöver, säger han till Arbetaren utanför AD.

Dom i dagens mål, med rubriceringen ”hindrande av förtroendeman och brott mot tolkningsföreträde”, väntas komma inom någon månad.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. I bakgrund bild på Göteborgs Universitet samt en skärmdump från enkät från SOM-institutet
I SOM-institutets enkät klumpas Arbetaren ihop med Riks och Samnytt. Foto: Wikipedia, Johan Apel Röstlund. Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nej, SOM-institutet – Arbetaren är inte ”alternativ­media”

”En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om man ’pekar ut’ medier kopplade till regeringen.”

I veckan skickades en enkätundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet ut. En av enkätens frågor lyder: ”Vilka av följande informationskällor tog du del av inför riksdagsvalet 2026?” 

Bland svarsalternativen finns ”Traditionella nyhetsmedier (TV, radio, eller tidning).”

Eller: ”Alternativa nyhetsmedier (t.ex. Riks, Flamman, Arbetaren, Samnytt)”. 

Våra läsare och skribenter har blivit förbannade. De vill inte att deras tidning ska klumpas ihop under begreppet ”alternativmedier”. Att vara ”alternativ” är i sig ett märkligt begrepp, som teoretiskt kan täcka nästan vad som helst. Men i det allmänna medvetandet är det sedan något decennium kopplat till rasism, desinformation och konspirationsteorier.

Värre är dock att SOM-institutet lägger in Samnytt som jämförelse – eftersom just Samnytt gått ur det medieetiska systemet.

Tanken med det medieetiska systemet är kort förklarat att medier frivilligt ansluter sig till gemensamma regler för att motverka exempelvis uppenbara sakfel och ogrundade uthängningar av privatpersoner. Genom att ta ansvar för sin egen etik vill mediebranschen minska behovet av politisk inblandning och lagstiftning.

När Samnytt valde att gå ur var motiveringen ungefär att systemet används av ”etablissemanget” för att ”smutskasta konkurrenter”.

Extremt skilda exempel

För sammanhang: Samnytt är en nyhetssajt som grundades 2017, som en efterföljare till bloggen Avpixlat. Sajten har starka kopplingar till Sverigedemokraterna. Samma sak gäller mediekanalen Riks, som lanserades av SD år 2020. 

De andra två exemplen i SOM-institutets enkät är alltså vi på Arbetaren, och Flamman.

Flamman betecknar sig som oberoende socialistisk. Rötterna går tillbaka till 1906, även om dess ägare och inriktning har skiftat betydligt sedan dess. Det är ändå en etablerad tidning som ingår i det medieetiska systemet. Precis som Arbetaren gör.

Tidningen Arbetaren har en stolt och obruten historia sedan 1922. Drivkraften har alltid varit att lyfta människor och rörelser som är långt från maktens korridorer – eftersom tidningens grund är frihetligt socialistisk, aldrig partipolitisk. Vi har på samma gång varit en viktig del av offentligheten. Vi har lyft skribenter och ämnen som fått stort genomslag, vi skrev om såväl hotet från fascismen som klimatkrisen långt innan de större medierna.

Falsk balans – och rädsla för konsekvenser?

Jag förstår att Arbetarens läsare och skribenter reagerar med bestörtning.

Vi söker just nu SOM-institutet för att få svar på hur de ser på begreppet ”alternativa medier” och hur urvalet av exempel skett. Vi undrar förstås också varför inte Arbetaren och Flamman skulle rymmas i svarsalternativet ”traditionella nyhetsmedier”.

På ett sätt kan jag dock förstå hur enkätmakarna antagligen resonerat. Rädsla för kritik kan ha lett till något i stil med det som brukar kallas falsk balans i medier: att olika åsikter ska ges lika mycket utrymme, även om den ena sidan inte har vetenskapligt eller faktamässigt stöd. När man egentligen vill ha svar om högerextrema alternativmedier lägger man därför in några andra, som ses som ”vänster”, för ”balansen”. I sammanhanget, som är medier och riksdagsvalet, kan jag också förstå att just vi fick åka med: vi har bevakat riksdagsvalet med våra i Sverige unika, utomparlamentariska perspektiv. Till exempel har vår satsning där Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto reser runt i Sverige nått hundratusentals tittare och läsare. 

Men den stora frågan är: Varför skulle avsändarna bakom enkäten vara så rädda för kritik?

En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om de ”pekar ut” medier kopplade till regeringen. 

Nu när vi slipper Tidöregeringen får vi hoppas att forskarna kan andas ut vad gäller just det. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Malmö Latinskola
Sörjande samlas utanför Malmö Latinskola där två lärare dödes av en elev vid ett skoldåd i mars 2022. Foto: Johan Nilsson/TT

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Antalet anmälningar om hot och våld i skolan har skjutit i höjden. Det visar nya siffror från Arbetsmiljöverket. Främst är det lärare som utsätts.

I skuggan av de senaste årens fruktansvärda skolattacker växer också problemet med hot och våld mot Sveriges lärare. Det visar Arbetsmiljöverkets siffror på antalet anmälningar, som under de senaste tio åren ökat från 638 till förra årets 1 265. Bara i år har hela 800 anmälningar kommit in.

De flesta anmälningarna gäller hot eller våld från elever riktade mot lärare och annan skolpersonal.

– Problembilden skiljer sig åt mellan skolorna, men det alla säger är att det är flera saker som händer samtidigt som gör att situationen blir ohållbar. Det kan vara utagerande elever, en sammanslagen skola och mindre resurser, säger Ilse Hakvoort, forskare vid Göteborgs universitet som studerat lärares utsatthet för våld och hot, till nyhetsbyrån Siren.

”Betydande arbetsmiljörisk”

Arbetsmiljöverket skriver i ett pressmeddelande att över 1 100 grund- och gymnasieskolor runt om i Sverige inspekterats och att hela 75 procent av dessa brister i sitt arbete med att förebygga risker för att personal utsätts.

– Ingen ska behöva bli sjuk eller skadas på grund av sitt jobb, men tyvärr ser vi att arbetsmiljöfrågorna inte prioriteras på det sätt som regelverket kräver och som är nödvändigt för att skolan ska vara trygg och säker, säger Annika Schmidt, projektledare för Arbetsmiljöverkets tillsynsinsats i ett uttalande.

Om den kraftiga ökningen av anmälningar beror på förändringar i rapporteringen eller om hot- och våldshändelserna faktiskt ökat i antal de senaste åren, är ännu inte helt fastslaget enligt Arbetsmiljöverket. Oavsett vilket menar dock myndigheten att händelserna medför en betydande arbetsmiljörisk i landets skolor.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT / Montage: Arbetaren.

Veckovers: Morgonhästen

Morgonen är mulen,
himlen den är grå.
Sömnen är snart stulen.
Alarmet börjar gå.

Koka kaffe, i med bränsle,
ansiktet en säck.
Upp på morgonhästen, gränsle,
sätt igång och väck.

Smöra mackor, kladd och smul
och jaga ungar små.
Förstöra allting jättekul
som de hittar på.

Rösten blir snart inte snäll.
En kropp inställd på strid.
Nu är det ett mirakel
om någon är i tid.

Efter bråk och gråt och skratt,
till slut kom alla ut.
Dagen har just börjat,
mamma är helt slut.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
39-åriga Kristina, i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljar­reaktioner: ”Man får hålla tummarna. De brukar lova mycket i början” 

Arbetaren har besökt Skärholmen för att fråga människor hur deras tankar går, dagen efter valet.
”Hoppas bara på att det blir lite förändring.”

Det är dagen efter valet på torget i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Solen strålar starkt, en känsla av högsommar har infunnit sig vid den svagt strilande fontänen. Arbetaren stannar förbipasserande och frågar:

Hur reagerar du på valresultatet, som det ser ut nu?

27-åriga Suraya ber om ursäkt för sina språkkunskaper. Hon har bara varit i Sverige i drygt ett år, sedan hon kom hit från Afghanistan. När hon till sist svarar är det på närmast perfekt svenska:

– Jag har inte sett hur det gick. 

Du har inte sett resultatet? Är du inte nyfiken?

– Jo, jag är nyfiken. Men när jag vaknade gick jag direkt till skolan och gjorde prov. Och sen måste jag lämna in den här boken på biblioteket. Och sen gå till min engelskakurs. Jag ska prata med min man och fråga honom eftersom han var jättenyfiken och kollade varje timme för att se vad resultatet skulle bli.

Hon fortsätter att berätta – om sin önskan att de som hamnar i regeringen ska göra Sverige till ett ”mer utvecklat land”, att man ska ”ta hand om det vackra landet”. Någon oro har hon inte känt, säger hon, när det gäller till exempel Sverigedemokraternas extremt restriktiva migrationslagstiftning. 

– Jag har inte något särskilt att säga om det. Jag har inte varit här så många år, så att jag kan prata om politiken.

Suraya i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Nervös efter prognosen

En kvinna i 30-årsåldern är inte bekväm med att synas med namn och bild i tidningen. Men hon röstade på Vänsterpartiet, berättar hon när hon korsar torget. Och nu är hon nervös.

– Det ser ju tajt ut. Väldigt tajt.

Hon har alltid röstat på vänstern, det är ideologiskt. Och det har inte ändrats i den här valrörelsen, säger hon och understryker samtidigt att det förstås är bekymmersamt att det har funnits personer på listorna som sagt och skrivit oacceptabla saker, ”man borde säkert ha haft bättre koll”. Men det är samtidigt bara Vänsterpartiets listor som har hårdgranskats.

– Jag är inte orolig för antisemitism i Vänsterpartiet. Tvärtom. Det finns betydligt mer av det på andra håll. 

”Tar det som är minst dåligt”

18-årige Emanuel Ene är på väg från tunnelbanan in i Skärholmen centrum när Arbetaren fångar honom. 

Röstade du i valet?

– Ja.

Vill du säga vad du röstade på?

–  Ja, jag röstade på Moderaterna.

Vad avgjorde vilka som fick din röst?

– Alltså jag gillar deras ekonomiska politik, till exempel att skatterna ska sänkas allmänt, att det ska löna sig att kämpa.

Vad tänker du om Moderaternas samarbete med SD? Har det spelat in i ditt beslut?

– Från mitt perspektiv är det något som jag inte gillar, men jag ser inget bättre alternativ just nu så jag tar det som är minst dåligt.

Arbetaren ber att få ta en bild och Emanuel Ene nickar men säger att han vill ta av sig sin ryggsäck.

– Jag kommer direkt från skolan, säger han.

Var går du i skolan?

– På Östra Real. Men jag bor här i Sätra.

Emanuel Ene, 18 år, dagen efter riksdagsvalet 2026, i Skärholmen. Foto: Alexandra Urisman Otto

V starka i Skärholmen

De röda partierna ligger i topp i många av distrikten i Skärholmen. Rösträkningen visar att Vänsterpartiet har gått mycket starkt här. Samtidigt har såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna fortfarande relativt stort stöd i flera valkretsar, även om pilarna pekar nedåt jämfört med förra valet.

39-åriga Kristina är nöjd över hur resultatet ser ut att bli, berättar hon för Arbetaren. Men för henne blev det ingen röst. Hennes 1,5-åriga dotter ramlade och slog i huvudet, så valdagen blev en dag på sjukhus och röstmottagningen hann stänga innan dottern fick komma hem.

Men du har följt nyheterna i dag och sett hur det ser ut?

– Jo, jag är nöjd med Socialdemokraterna.

Hade de fått din röst, om du hade kommit iväg till vallokalen?

– Ja, jag gillar Magdalena. Gillar hur hon tänker och hur hon vill fixa till i Sverige. Och framförallt med vården. Det behövs!

Du var ju i vården i går. Hur upplevde du det?

– Jo, det var… Alltså den där kön du vet. Man väntar så länge. Och så kommer någon efter en stund och så blir det ännu mer väntan …

Så vården är viktig för dig?

– Ja, vården är viktig med läkare och personal.

Det är väldigt jämnt. Och på andra sidan har vi ett parti som har minst sagt skarpa åsikter om invandring och islam. Hur tänker du kring det?

– Jag har inga problem med hur de tänker, alla får tänka sitt. Men jag tänker bara så här: oavsett om man är invandrare eller inte invandrare – så länge alla följer lagar och regler och inte förstör det här landet. Men kommer du hit för att förstöra, då håller jag med dem. Man ska inte vara kriminell. Man lever sitt liv, Sverige ger allt vad man behöver. Man kan inte komma hit och förstöra. Det känns farligt ibland, jag vågar till exempel inte komma hit med barnen. Man vet aldrig vad som kommer hända, säger hon.

– Men ändå är jag glad för hur det ser ut att bli. Att det verkar bli maktskifte. Jag hoppas bara på att det blir lite förändring, att det blir bättre helt enkelt. Man får hålla tummarna och se, för de brukar lova mycket i början. Sen vet man inte, när de vinner. Hur blir det då?

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Texten rullade oupphörligt i SVT:s valvaka: ”Vilka kommer styra Sverige de kommande fyra åren?” Svaret på den frågan visste vi ju på förhand. Staten och kapitalet. Och så någon form av ekonomisk högerpolitik på det. 

Vad mer kan vi veta rätt säkert redan nu? Jo, att de kommande veckorna – eller månaderna – kommer fyllas av utspel och ”förhandlingar”. Kanske kan de till och med konkurrera ut  kvällstidningarnas vanliga krigsrubriker om tv-serier.

Men Tidö verkar dött. Det är ju skönt. 

Att behålla regeringsmakten är ofta svårt, och även förra valet var jämnt.

Motsättningar kan ge oväntade effekter

Väljarna är fortsatt djupt splittrade. Generellt röstar kvinnor och män mer olika än någonsin. Dagens Sverige är fullt av motsättningar, av ”vi och dom”. 

Sådana motsättningar kan vara falska. Ofta är de rasistiska. Men motsättningar i sig är en ovärderlig grund för kamp. De kan även ge oväntade effekter. En sak som säkert har spelat in i valresultatet är att många har reagerat starkt mot utvisningarna av ungdomar och arbetskamrater. Där blev ett helt annat ”vi” synligt: vi som jobbar, som är patienter, skolelever, medmänniskor.

Samtidigt gör Socialdemokraterna, trots att de är störst, ett historiskt dåligt val. Samma sak gäller SD. Många av deras väljare känner sig svikna – med all rätt. Försämringarna av a-kassan, till exempel, är ingen liten fråga för alla som är tvungna att leva av dem. Stödrösterna som räddade Liberalerna lär splittra partiet än mer framöver.

Ekonomisk högerpolitik väntar

Men ett nederlag för Tidö betyder inte att Sverige får en vänsterregering, inte ens i allra vidaste bemärkelse. Mycket sannolikt är att Socialdemokraterna bildar regering med typ alla som vill (utom Vänsterpartiet). 

Som Centerpartiet. C är generellt det parti med mest arbetarfientlig politik. Ingen borde bli förvånad om S fortsätter sin långa resa högerut, och exempelvis struntar helt i både sin uttalade vilja att slopa karensavdraget och sina antydningar om arbetstidsförkortning. De enorma satsningarna på försvaret, och antagligen även på nya fängelseplatser, lär ligga kvar.

Just det, en sak till kan vi veta säkert. Riktig förändring drivs fram av människor utanför riksdagen. Kampen fortsätter.

Publicerad Uppdaterad