Solidariteten kan inte skjutas på framtiden

Den 21 juni ska riksdagen rösta igenom de nya lagar, vars yttersta syfte är att avskräcka människor på flykt från att ens försöka ta sig till detta land. Så ska ett ”andrum” skapas, som i sin tur ska möjliggöra ett ”värdigt mottagande”. På vägen måste någon offras. Det är som om de liberala värden, som det tidigare alltid gått att hänvisa till, vittrar sönder inför våra ögon.

Gästledare
Patricia Lorenzoni.
Foto: Johan Wingborg

Sedan 1993 har det Amsterdambaserade nätverket UNITED fört en dödslista för fästning Europa, en sammanställning av uppgifter om människor som dött till följd av europeisk flyktingpolitik; på väg till Europa, under väntan i Europa eller under deportationer från Europa.

Dödsorsaken anges i en särskild kolumn: ”saknad, förmodligen drunknad på väg till Sardinien med båt”, ”slagen till döds med påkar av smugglare i Sinaiöknen”, ”hjärtattack, asylsökande i Nicosia, var vid svag hälsa när bidragen drogs in”, ”självmord, hängde sig från vattenkokarsladd i Langenhagenfängelset, i väntan på deportation”.

Politik må vara det möjligas konst. Men få saker kan både utvidga sig och krympa ihop så snabbt som det möjligas horisontlinjer.

Dödslistan ställdes ut i Norrköping förra året, som del av Museet för Glömskas projekt Is this the time for art? Då omfattade den 22 394 fall. Tillsammans med listan visades flera konstverk som alla tematiserade EU:s flyktinghantering.

Utställningen ägde rum under den skälvande höst då allting tycktes ytterligt osäkert och därför också möjligt. Detta präglade de samtal och seminarier som ägde rum i utställningslokalen. Men bara ett par veckor senare, 24 november, presenterades Sveriges nya flyktingpolitik och allting vände.

Politik må vara det möjligas konst. Men få saker kan både utvidga sig och krympa ihop så snabbt som det möjligas horisontlinjer.

Den 21 juni ska riksdagen rösta igenom de nya lagar, vars yttersta syfte är att avskräcka människor på flykt från att ens försöka ta sig till detta land. Så ska ett ”andrum” skapas, som i sin tur ska möjliggöra ett ”värdigt mottagande”. På vägen måste någon offras.

Ekonomen och teologen Franz Hinkelammert ser offret som en västerländsk besatthet. På ett närmast tvångsmässigt vis producerar vi offer med hänvisning till den framtid i vilken inga fler offer kommer att behövas. Nuet slaktas på framtidens altare.

Hinkelammert, som sedan många år är verksam i Costa Rica, har varit en av befrielseteologins viktiga idégivare. Han förankrar offerfixeringen djupt ned i en kristen tradition, i en tolkning av Kristi död som det ultimata offer, vilket skulle garantera universell frälsning och en ny värld utan offer.

Men om Kristus dog för att säkra en värld utan offer, kommer varje människa som vägrar ta emot Kristus att underminera själva meningen med hans död. Därför måste den som vägrar Kristi befrielse förmås att ta emot den, med våld om så krävs. Här, säger Hinkelammert, finns den ideologiska legitimeringen till både korståg och kolonial expansion. Och i sekulariserad variant, till militära interventioner i frihetens och demokratins namn.

Solidaritet kan aldrig skjutas på framtiden, det utgår alltid från ett radikalt delat nu. Det var detta som glimtade till under några korta veckor i höstas.

I dag tycks det inte ens längre handla om en skön värd som komma skall. Mer om att krampaktigt klamra sig fast vid det man redan har. Inför människor som bokstavligt håller på att drunkna gnälls det om ”andrum”. Och detta andrum tycks helt överordnat varje idé om mänskliga rättigheter.

Det är som om de liberala värden, som det tidigare alltid gått att hänvisa till, vittrar sönder inför våra ögon. Vad finns kvar att säga? I strävan att vidga det möjligas horisont, söker sig Hinkelammert till historiskt marginaliserade judiska och kristna traditioner. Utifrån dessa formulerar han en teologi som mot offrets logik hävdar nuets absoluta företräde. Mot varje lag som kräver offer i nuet måste människan resa sig.

Med ett sekulärt språk skulle man kalla det Hinkelammert talar om för solidaritet. Solidaritet kan aldrig skjutas på framtiden, det utgår alltid från ett radikalt delat nu. Det var detta som glimtade till under några korta veckor i höstas.

Den 21 juni röstar riksdagen om lagar som sägs vara tillfälliga, som i framtiden inte ska behövas. Men framtiden finns inte. Nuet är, när allt kommer omkring, det enda vi delar.