För några år sedan florerade på Facebook en artikel från Daily Mail om två bagare som omkommit när de rengjorde en ugn.

Artikelförfattaren, Cecilia Höglund, är jurist.

Läs med om likgiltighetsuppsåt eller eventuellt uppsåt här.

Vad som hände var följande. Ugnen skulle rengöras och för att spara tid fick bagarna åka igenom på bandet i stället för att ta bort sidopanelerna. Ugnen måste så klart stängas av för att svalna men eftersom ägarna förlorade 1 120 pund för varje timme som ugnen var avstängd ville de inte ha den av för länge. Så i stället för att låta den vara avstängd i de tolv timmar som skulle ha krävts för att få ned temperaturen nog mycket så fick bagarna gå in efter två timmar. Väl inne i ugnen upptäckte de att den var för het men då var det för sent att göra något åt det. Båda dog av skadorna de ådrog sig i ugnen.

En bekant kommenterade artikeln med: ”Jag hoppas att de fälls för mord”.
Mord är något hatiskt eller kallt, vilket inte stämmer överens med bilden av den glade entreprenören som vi matas med.
Tanken på att fälla en ägare eller en chef för mord när en anställd dör på jobbet på grund av en olycka är nog för de flesta i Sverige främmande. Mord är något hatiskt eller kallt, vilket inte stämmer överens med bilden av den glade entreprenören som vi matas med. En leende samarit som av sin godhet allena skapar nya arbetstillfällen åt oss stackare som annars hade levt i armod

Men är det inte kallt att låta någon riskera livet för att tjäna några extra kronor? Och vad är det som avgör om ett brott ses som mord eller inte? För att förstå det får vi börja med en genomgång av hur skuldfrågan avgörs inom svensk straffrätt.

I Sverige i dag används i straffrätten två former av skuld, uppsåt (dolus) och oaktsamhet (culpa). För att en handling ska räknas som mord krävs det att det fanns ett uppsåt att döda. Det brukar inom straffrätten talas om en nedre gräns för uppsåt.

Med andra ord vad som minst krävs i form av viljeyttring hos gärningsmannen för att det ska räknas som att hen hade uppsåt. Innan 2004 definierades den nedre gränsen som ett eventuellt uppsåt.

Bedömningen av det eventuella uppsåtet gjordes i två led. I det första konstateras att gärningsmannen misstänker men inte säkert inser att en viss omständighet föreligger (till exempel att handlingen kan vara dödlig). I det andra ledet görs ett hypotetiskt prov: om man kan säga att gärningsmannen skulle ha företagit handlingen även om hen hade insett följden så är kravet på eventuellt uppsåt uppfyllt.

Det eventuella uppsåtet fick mycket kritik för att det i praktiken innebar att rätten mer tittade på den åtalades personlighet och gjorde en karaktärsbedömning för att avgöra huruvida hen hade utfört handlingen trots den eventuella insikten.

2004 kom så också ett rättsfall som slog fast en ändring i uppsåtsbedömningen. Den viktigaste skillnaden var just att det eventuella uppsåtet togs bort och ersattes med ett likgiltighetsuppsåt.

Likgiltighetsuppsåt kan även det beskrivas som en tvådelad process där första delen går ut på att bedöma om gärningsmannen är medveten om riskerna med sitt handlande. Det räcker här med en misstanke om att de följderna kan inträffa för att riskmedvetenheten ska anses vara uppfylld. Däremot kan det inte antas att hen borde ha insett risken, utan det krävs att det är ett medvetet risktagande.

I det andra ledet bestäms huruvida hen är likgiltig inför den misstänka effekten. En gärningsman kan ha handlat med en förhoppning om att handlandet inte ska få den befarade följden, det vill säga att hen inte skulle ha begått gärningen om hen hade varit säker på att effekten skulle inträda. Det avgörande för om likgiltighet föreligger är med andra ord att den befarade följden inte skulle ha avhållit personen från att begå gärningen.
Ägarna och de närmaste cheferna i bagerifallet dömdes så klart inte för vare sig dråp eller mord utan fälldes i stället för att ha misslyckats med att tillhandahålla ett säkert arbetssystem.
Likgiltighetsuppsåtet är uppsåtets undre gräns, en gräns som skiljer uppsåt från oaktsamhet. Oaktsamheten kan delas in i två grader, medveten och omedveten. Om likgiltighetsuppsåtet innebär att någon är likgiltig inför exempelvis att någon dör så är den som gör sig skyldig till medveten oaktsamhet skyldig till att vara likgiltig inför risken att någon kan dö. Den som är omedvetet oaktsam anses i stället vara likgiltig inför huruvida det finns en risk (som hen inte är medveten om).

Ägarna och de närmaste cheferna i bagerifallet dömdes så klart inte för vare sig dråp eller mord utan fälldes i stället för att ha misslyckats med att tillhandahålla ett säkert arbetssystem.

I Sverige hade nog domen blivit ungefär densamma som i England (brottet hade här dock benämnts arbetsmiljöbrott enligt Brottsbalken) – med den skillnaden att här döms endast den som är formellt ansvarig för säkerheten på arbetsplatsen. Det innebär att ansvaret kan vara delegerat från ägarna till en mellanchef på den aktuella avdelningen. Arbetsmiljöbrott blir aktuellt när någon ”åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall”.

Arbetsmiljöbrott är en variant av vållande till annans död, alternativt kroppsskada, och det ska ligga någon form av oaktsamhet till grund. Arbetsmiljöbrott har samma straffsatser som de övriga vållandebrotten, vilket innebär för normalgraden en straffsats på max två års fängelse och för grovt brott max sex år.

För att ta ett exempel på hur en bedömning kan se ut i den här typen av fall kan vi titta på en dom från hovrätten och en från Högsta domstolen. I domen från hovrätten hade en takarbetare, Lars Göran A, under pågående reparations- och underhållsarbeten halkat och fallit ned från ett tak. Arbetaren avled till följd av fallet från taket. Arbetsköparen, Greger L, hade inte ansett det nödvändigt att ha säkerhetslinor utan ansåg att det i stället gällde att använda huvudet. Mannen som föll var inte utbildad plåtslagare, arbetade hos bolaget som fast anställd sedan cirka tre veckor och hade dittills varit med om ett större arbete.
Hovrätten gjorde bedömningen att arbetsköparen hade orsakat dödsfallet genom sin underlåtenhet att ha säkerhetsutrustning.
Frågan var då huruvida arbetsköparen vidtagit tillräckliga åtgärder för att undgå ansvar för att ha vållat arbetarens död. Hovrätten gjorde bedömningen att arbetsköparen hade orsakat dödsfallet genom sin underlåtenhet att ha säkerhetsutrustning. Det låg honom även till last att han hade uttalat sig emot säkerhetslinor.

Om straffet uttalar Hovrätten att ”[v]id bestämmande av straffets längd ska i skärpande riktning beaktas medhjälparnas av Greger L kända brist på erfarenhet av takarbete och i mildrande riktning att Lars Göran A själv brustit i aktsamhet på ett sätt som kan ha bidragit till olyckan genom att momentant arbeta på taket utan skor och genom att – något som var obekant för Greger L – vara amfetaminpåverkad”. Straffet blev två månaders fängelse.

Bakgrunden till domen från Högsta domstolen är att det i samband med lossning av last från ett fartyg inträffade en olycka som ledde till att en anställd hos ett aktiebolag avled. Verkställande direktören, som hade ansvar för arbetsmiljön i bolaget, hade underlåtit att vidta tillräckliga åtgärder för att förebygga olycksfall.

Frågan i målet var om ansvar för arbetsmiljöbrott kunde utkrävas av den verkställande direktören. Det direktören hade missat var att se till att det alltid fanns en signalman på plats. Vid det här tillfället saknades det och det fick som följd att en person blev krossad av en skopa. Hovrätten uttalar sig så här om påföljden: ”K.A. har visserligen gjort sig skyldig till ett allvarligt brott genom att inte ha tillskapat en sådan organisation att en signalman alltid skulle komma att utses då detta behövdes. Han hade också uppmärksammats på denna brist av bl.a. skyddsombud. Utredningen ger inte stöd för att K.A:s underlåtenhet utgjort ett medvetet risktagande. Eftersom det saknas anledning befara att K.A. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet kan påföljden för honom stanna vid villkorlig dom som ska förenas med dagsböter.”
Det är alltså inte bara ett fåtal olyckor utan en person i veckan som inte kommer hem igen från sitt arbete.
Det som är anmärkningsvärt med de här fallen är så klart de låga straffen. Men straffen är ju, enkelt sagt, i sig endast ett tecken på hur samhället värderar en skada, och skulden för den som orsakar skadan. Värt att notera är att det varje år dör mellan 50–60 personer i arbetsrelaterade olyckor. Det är alltså inte bara ett fåtal olyckor utan en person i veckan som inte kommer hem igen från sitt arbete.

Samtidigt lyckades man under OS i England genomföra ett stort bygge med 45 000 byggnadsarbetare utan ett enda dödsfall. Sista året bygget pågick var det en lägre olycksfallsfrekvens än inom kontor. Det finns alltså sätt att nå en nollvision, men det måste finnas de som bryr sig nog för att göra det.

För att återgå till min bekants önskan om att de ansvariga ska dömas för mord så är det, med den ovan beskrivna bakgrunden, inte så svårt att förstå en sådan önskan. Ett hårdare straff och en uppsåtsbedömning där vinstintresset skulle ligga arbetsköparen till last skulle kunna sända en tydlig signal om att det inte är acceptabelt att behandla människor som endast inventarier eller kostnader och att lönerelationen inte upphäver den sociala relationen. Det skulle måhända kunna leda till att vi inte skulle avhumaniseras i lika stor utsträckning i vår position som arbetstagare.

Skulle en sådan lagändring komma skulle jag inte protestera, men det kanske inte är det vi ska lägga vår energi på? Bedömningen av skuldfrågor vid ”dödsolyckor” på arbetet är nämligen, enligt mig, ett bra exempel på hur en lagändring inte nödvändigtvis skulle göra någon skillnad i praktiken.

I dag finns det egentligen ingenting i lagstiftningen som motsäger att en chef eller företagsägare skulle kunna anses ha ett likgiltighetsuppsåt när det gäller en anställds död i ett fall där ekonomin fått företräde framför säkerhetsarbetet.

Visserligen finns det kanske inte alla gånger ett medvetet risktagande kring att någon ska dö hos den ansvarige men det finns en medvetenhet om att olyckor kan inträffa om inte säkerhetsarbetet görs ordentligt. Väljer man då att avstå för att tjäna några kronor så accepterar man den risken – och inte bara risken. Man accepterar, enligt min mening, även följden av den.

Men när det faktum att arbetsköparen inte befinner sig på plats utan sitter och håvar in vinsten på avstånd inte ses som oansvarigt utan ett tecken på att vara lyckad – och då rätten att tjäna pengar på andras arbete inte bara accepteras utan ses som fundamentet i vårt samhällsbygge – så blir det svårt att övertyga en domstol om att jakten på profit även kan vara nog grund för att ignorera andras potentiella lidande. När vinstintresset är av godo kan aldrig uppsåtet vara ont.
Det finns i dag en utveckling som går mot att kriminalisera allt fler samhällsproblem och därigenom individualisera desamma.
Det finns i dag en utveckling som går mot att kriminalisera allt fler samhällsproblem och därigenom individualisera desamma. Det kan, som visas i exemplen ovan, vara en lockande väg att gå men är i längden en förändring arbetarrörelsen kommer att förlora på. Kapitalet anpassar sig och med möjligheten att delegera arbetsmiljöansvar så kommer det i slutändan i stället vara någon ”teamledare” med fem spänn mer i timmen som får ta smällen för företaget. Vi har ju sett hur något som skulle kunna vara en rättighet att stoppa farligt arbete blivit en skyldighet för arbetstagaren att delta i miljöskyddsarbetet. Något som i dag kan fungera som ett frikort för företagaren.

För så länge kapitalets verklighetsskildring säger oss att vi alla är jämlika så blir det svårt att övertyga de som är lite mer jämlika än oss andra att vi inte kan påläggas ett eget ansvar för att inte följa säkerhetsföreskrifter. Särskilt då vi samtidigt riskerar att bli av med arbetet för att vi inte utför det snabbt nog.

Så i stället för att dras med i skriket på hårdare straff och hänga på i jakten på syndabockar måste vi föra tillbaka fokus till det kollektiva lösandet av samhällsproblemen.

Tillåta arbete att ta längre tid så ingen behöver stressa, dela på jobben så ingen blir utarbetad, dra ned på produktionstakten så det finns tid att göra saker rätt och aldrig låta vinsten vara ett skäl till att inte använda bra säkerhetsrutiner och material. På det sättet kan vi komma åt roten till det onda och inte bara dess ruttnande frukt. Det är en längre väg att gå men den går i alla fall inte i cirklar.