Sedan den militärkupp som i juli 2013 tvingade Egyptens första demokratiskt valda president Mohammed Mursi att lämna ifrån sig makten till generalen och numera presidenten Abdel Fattah al-Sisi har ett antal kontroversiella lagar som kränker mänskliga rättigheter stiftats i landet. Eftersom Egypten i över tre år – mellan mitten av 2012 och tidigt 2016 – var utan parlament har presidenten haft fullständig makt över stiftandet av nya lagar.

Lagarna har bland annat inneburit att journalister, aktivister och regimkritiska serietecknare och konstnärer arresterats, att ett antal politiska rörelser förbjudits, och att press- och mötesfriheten avsevärt inskränkts.

Ett exempel är kriminaliseringen som skedde i september 2013 av Egyptens historiskt största politiska och sociala rörelse, Muslimska brödraskapet – som bara några månader tidigare hade styrt landet genom president Mursis medlemskap i organisationen. Rörelsen klassades som ”terroristorganisation” och tusentals medlemmar och sympatisörer har sedan dess förföljts av egyptiska myndigheter.

Året därpå förbjöds även den så kallade 6 april-rörelsen, som hade spelat en nyckelroll i revolten 2011.

Lagen stipulerar att alla folksamlingar där mer än tio människor deltar utan tidigare godkännande av myndigheterna kommer att upplösas.

En av de nya lagarna som ställde till det för politiska aktivister och förespråkare av mänskliga rättigheter är den numera ökända protestlagen. Lagen stipulerar att alla folksamlingar där mer än tio människor deltar utan tidigare godkännande av myndigheterna kommer att upplösas. Trotsar man dessa föreskrifter riskerar man att få skyhöga böter.

Konsekvensen av de här lagarna har varit att nyckfulla arresteringar kraftigt har ökat. Bara under det första året efter att Mursi avsattes registrerades 41 000 gripanden – majoriteten av vilka var politiskt motiverade. Detta enligt Egyptiska centret för sociala och ekonomiska rättigheter. Bland de som gripits är ett stort antal framstående aktivister som Mahienour El-Massry och Alaa Abdel Fattah.

Ett annat orosmoment för många egyptier har blivit så kallade påtvingade försvinnanden. I december 2015 rapporterade Egyptiska kommissionen för rättigheter och friheter att de registrerat 340 fall av detta fenomen under loppet av endast två månader. Trots att egyptiska myndigheter länge har förnekat förekomsten av dessa försvinnanden har man på senare tid – troligen på grund av omfattningen av fenomenet – tvingats erkänna att det faktiskt existerar, men att man nu tydligen är i kraft med att ta itu med det.

Återkommande rapporter har även uppmärksammat förhållandena i Egyptens fängelser. Beskrivningar av överfyllda celler och fysiska, psykiska, och sexuella övergrepp, samt dödsfall på grund av tortyr eller utebliven vård, har åtskilliga gånger påvisats av människorättsorganisationer. Och något som oftast kraftigt tillbakavisas när man talar med regimvänliga egyptier, men som vid det här laget är allmänt vedertaget, är de så kallade oskuldstesterna som utfördes på kvinnliga aktivister i militärfängelser 2011.

Det är visserligen sant att Sisi inte var president vid tidpunkten för vad som inte kan beskrivas som något annat än statssanktionerade våldtäkter, men han var ändå en högt uppsatt general i den egyptiska militären. Han rättfärdigade offentligt testerna genom att hävda att ”proceduren gjordes för att försvara flickorna från våldtäkt och att försvara soldaterna och officerarna från våldtäktsanklagelser.”

Sexuella trakasserier är för övrigt ett stort problem i Egypten. I en FN-studie från 2013 hävdades att över 99 procent av egyptiska flickor och kvinnor har upplevt någon form av sexuella trakasserier.

Som påvisats ovan är det egyptiska rättsväsendet ansvarigt för en stor del av inskränkningarna av mänskliga rättigheter i Egypten. Ett ytterligare exempel är att massrättegångar har hållits där sedan 2014 nästan 600 misstänkta medlemmar i det Muslimska brödraskapet – Mursi inkluderad – dömts till döden, för påstådda terroristbrott. Huvuddelen av dödsdomarna har emellertid ännu inte verkställts.

Yttrandefriheten i Egypten har även den kraftigt begränsats. I augusti 2015 stiftades den notoriska anti-terrorlagen som förbjöd publiceringen av information gällande misstänkta terroristhandlingar som motsäger officiella uttalanden utfärdade av regeringen.

Oberoende journalister blir också oftare trakasserade och hotade av egyptiska myndigheter. Ett exempel är den framstående journalisten och människorättsaktivisten Hossam Bahgat som greps – och senare släpptes – i november 2015 för att ha skrivit en rapport om före detta arméofficerare. Enligt pressfackets ordförande Yehia Kalash sitter 27 journalister just nu sitter fängslade i Egypten.

”Under min 10-åriga karriär har det aldrig varit så farligt att arbeta i ett land där oauktoriserade räder, gripanden och försvinnanden har blivit rutin.”

I en artikel som fick stor spridning och som publicerades bara dagar före femårsdagen av 25 januarirevolten 2011 skrev journalisten Mohamed Lotfy: ”Under min 10-åriga karriär har det aldrig varit så farligt att arbeta i ett land där oauktoriserade räder, gripanden och försvinnanden har blivit rutin.”

Den egyptiska journalisten Salma El Saed berättar för mig att ”självcensuren är väldigt påtaglig; när jag väljer att skriva om ett känsligt ämne måste jag vara försiktig med vilka ord jag väljer eftersom minsta felsteg kan resultera i en enorm motreaktion” från myndigheternas sida. Hon undviker även att rapportera om känsliga ämnen för att ”jag vet att det finns en allvarlig risk att jag kan få problem på grund av det.”

Det hon menar med ”känsliga ämnen” är det mesta som riskerar att porträttera regeringen negativt så som nyckfulla gripanden, polistortyr, korruption och all form av granskande journalistik. El Saed säger också att arresteringar av journalister vid det här laget näst intill blivit vardag vilket har inneburit att hon genuint ”är rädd för att göra mitt jobb.”

Den senaste incidenten när det gäller situationen för mänskliga rättigheter i Egypten som nådde internationella medier var mordet på den italienska doktoranden Guilio Regeni efter att han försvunnit den 25 januari i år. Det är ännu inte fastställt vem förövaren var men i och med att han forskade om fackföreningsrörelsen – som har varit och förblir ett väldigt känsligt ämne i Egypten – går det inte att utesluta att säkerhetspolisen ligger bakom mordet. Tortyrmärkena på hans kropp påminner även om välkända metoder som säkerhetspolisen använder sig av.

Eftersom egyptiska myndigheter blivit allt mer allergiska mot offentliga demonstrationer gjorde man minutiösa förberedelser för att förhindra att protester utbröt inför femårsdagen av 25 januarirevolten. Tusentals räder genomfördes mot aktivister, journalister och andra som misstänktes planera demonstrationer den 25 januari.

Årsdagen gick dock lugnt till och den enda uppmärksammade protesthandlingar var att komikern Shady Abu Zaid och skådespelaren Ahmed Malek delade ut uppblåsta kondomer till poliser på Tahrir-torget med texten ”från den egyptiska ungdomen till polisen den 25 januari.” Händelsen triggade igång ett ramaskri med uppmaningar på att satirikerna skulle arresteras på grund av deras påstådda omoraliska agerande.

”Egyptier har tvingats bevittna deras land återgå till en polisstat.”

Inför femårsdagen av revolten kommenterade även Amnesty MR-situationen i Egypten genom att säga att ”egyptier har tvingats bevittna deras land återgå till en polisstat.”

”Fredliga protester, politiker och journalister har burit den tyngsta bördan av en brutal kampanj från regeringens, statens och säkerhetsstyrkornas sida mot legitim opposition. Tiotusentals har arresterats och landets fängelser är nu överfulla, med återkommande rapporter om tortyr och hundratals anhållna utan anklagelser eller rättegång.”

Två dagar innan femårsdagen publicerade dessutom 27 offentliga personligheter ett uttalande på Facebook där de krävde att de som blivit arresterade inför 25 januari omedelbart släpps. ”De som undertecknar detta uttalande uttrycker sin yttersta förvåning över paranoian och förvirringen som har övertagit Egyptens regim när årsdagen av 25 januarirevolutionen närmar sig,” skrev de.

Och enligt Amal Sharaf, talesperson för 6 april-rörelsen är den nuvarande graden av förtryck ”värre än något vi tidigare sett.”

Frågan är hur länge dessa övergrepp och kränkningar kan fortgå utan att en reaktion sker från samhällets sida. Det bör hållas i minnet att anledningen till att människor tog till gatorna för fem år sedan var just det massiva förtryck staten hade utövat mot den egyptiska befolkningen i årtionden.

Trots repressionen existerar dock fortfarande fickor av motstånd. Arbetarrörelsen har exempelvis de senaste månaderna eskalerat sina protester mot dåliga arbetsvillkor, låga löner, ökade utförsäljningar av statliga företag, och hänsynslöst polisvåld.

Om inte den egyptiska regeringen åstadkommer verkligt meningsfulla förändringar där djupgående reformer som omstrukturerar det ekonomiska och politiska systemet introduceras är det sannolikt att ytterligare massprotester och strejkvågor kommer att drabba Egypten inom en överskådlig framtid.