Vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj är årets Nobelpristagare i litteratur. Arbetarens Linnea Falk intervjuade Aleksijevitj till påsknumret 15–16 2006, vilket sammanföll med 20-årsdagen av Tjernobylolyckan, som drabbade Vitryssland hårt. Här återpublicerar vi Linnea Falks intervju.
Den 26 april 2006 var det 20 år sedan reaktor fyra i ukrainska Tjernobyl exploderade. Vindarna blåste efter olyckan norrut och 70 procent av radioaktiviteten hamnade i Vitryssland. Svetlana Alexijevitj, vitrysk författare och journalist, arbetade i tio år med att samla hundratals berättelser från dem som drabbades. Boken Bön för Tjernobyl har kommit ut i 21 länder men inte i Vitryssland, där 9 miljoner människor bor i områden som drabbats av radioaktiviteten.
Genom sitt arbete med att dokumentera bortglömda berättelser, klä av gamla sovjetiska myter och genom sin kritik av Lukasjenko-regimen är hon ett hot mot den vitryska diktaturen, och därför själv hotad.
Du har sagt att det kändes som att du dokumenterade framtiden när du skrev Bön för Tjernobyl. Varför?
– För mig stod det klart när jag kom dit första gången, dagarna efter olyckan. Aldrig tidigare i världshistorien har folk behövt vara rädda för att sätta sig ned på marken, för att bada i floden, eller för att plocka blommor. Den radioaktiva strålningen var överallt, men den syntes inte och den hördes inte. Tidigare fasor som kriget eller Stalins läger kunde man ändå greppa med sina sinnen. Men detta var något nytt och ofattbart. Det är en berättelse som inte är begränsad till ett visst folk eller en viss plats, utan som berör oss alla, och handlar om framtiden.
Tror du att vi kommer återuppleva Tjernobyltiden?
– När som helst kan det explodera i ett kärnkraftverk var som helst, och om vinden blåser åt vårt håll så är det ute med oss alla. Vi kan inte längre känna oss ganska trygga någonstans. Jag vill hindra att Tjernobyl mytologiseras genom att spara vittnesmålen om hur det faktiskt var, så att vi inte glömmer att det har hänt på riktigt.
Vad tycker människor i Vitryssland och Ukraina om kärnkraft?
– Oron för kärnkraften är väldigt främmande för vanligt folk, som funderar över hur de ska få ihop tillräckligt för att överleva. Vi drabbades samtidigt av perestrojkan. Det var ett helt system som brakade samman runt omkring oss.
Hur förhåller sig de vitryska myndigheterna till olyckan?
– Till det egna folket är budskapet att det inte är något att oroa sig för efter tjugo år. Men till omvärlden vädjar de om hjälp. Om Bön för Tjernobyl gavs ut i Vitryssland skulle människor kräva att få dosimetrar som mäter strålningen, rena livsmedel och relevanta läkemedel. Myndigheterna har inte möjlighet att ge det, därför har de förbjudit boken.
Hur stor del av Vitryssland är drabbat?
– Det förgiftade området är stort, där bor nio miljoner människor. Det är nästan hela vitrysslands befolkning. Det är bara en zon på tre mils radie runt reaktorn som är avstängd. Polis och militär vaktar zonen, men trots det bor folk där, även om många har dött. Det är två-tre människor kvar i byarna. Under de första åren plundrades stugorna på mat och värdesaker som hade lämnats kvar. Nu faller de ihop av sig själva och vilda djur flyttar in.
I dina texter låter du många människors berättelser vävas samman till en enda. Varför började du dokumentera verkligheten på det sätt som du gör i dina böcker?
– Många av människans hemligheter försvinner med människor som dör, och de traditionella konstformerna har inte hunnit fånga dem, eftersom tiden förändras så snabbt. Jag växte upp i en vitrysk by där det var en kör av röster som berättade. Jag förstod hur mycket det finns i berättelserna och har alltid sökt ett mellanting mellan litteratur och journalistik. Den mest exakta historiebok man kan göra är att göra ett kollage av olika människors berättelser. Därför arbetar jag väldigt länge med mina böcker och intervjuar 600–700 människor. Av 500 sidor utskriven intervju blir det kanske bara blir en halv sida till slut.
Vad arbetar du med nu?
– Det är en krönika över den lilla människan när den stora utopin gick förlorad. Imperiet föll ihop, men den sovjetiska människan finns kvar. Mitt stora projekt är att få ned den här historien och undersöka hur folk försöker lära sig att bara leva, utan utopier. Jag pratar med folk i Ukraina, Vitryssland och Ryssland, de forna sovjetmänniskorna.
Hur är situationen i Vitryssland?
– Under sovjettiden pågick en väldigt hård russifiering av Vitryssland, och det är något som Lukasjenko fortsätter. Vårt land är ännu ett slags socialismens reservat med en diktator i spetsen. Inte för inte var Lukasjenko tidigare kolchosordförande. Han har sagt: förut var jag chef för en liten kolchos, nu är jag chef för en stor kolchos. Vi lever i depression och skräck i ett system som är en blandning mellan fängelse och dagis. Trots det får Lukasjenko det vitryska folkets kärlek och de enda som försöker protestera är den unga generationen.
Under vilka villkor lever du i Vitryssland?
– Mina böcker ges inte ut. Tidningar som är Lukasjenko-vänliga kallar mig folkfiende. Det är hårt att leva i ett land där ens böcker inte blir tryckta, där man inte har möjlighet att träffa sina läsare eller vara med på möten, och där man också lever under ett reellt, fysiskt hot. Om man sticker upp kan det hända något otrevligt en mörk kväll när man är på väg hem. Man måste helt enkelt vara väldigt försiktig hela tiden.
Hur borde omvärlden förhålla sig till Lukasjenko och Vitryssland?
– Inte genom att börja dra in hjälpen till Tjernobylbarnen eller något sådant, för folket är inte skyldigt. Det går inte att påverka Lukasjenko, för jag tror att han är opåverkbar. Däremot tror jag att om Ryssland blev utsatt för påtryckningar från omvärlden så att de slutar förse Vitryssland med till exempel billig energi så skulle också det vitryska folket protestera. Då skulle Lukasjenkos regim inte kunna upprätthållas. Om inte detta sker är den unga generationen de enda vi kan hoppas på. Nu kommer kanske Lukasjenko att sitta i fem år till, men under de här fem åren kommer de unga som demonstrerade på torget i Minsk vid presidentvalet att ha blivit fler och äldre och kanske har de då en sådan kraft att de kan förändra Vitryssland.