Åskådareffekten är ett fenomen som i korthet går ut på att en folksamling som bevittnar ett övergrepp är obenägna att reagera så länge ingen börjar. Det är mycket lättare att stå som åskådare och lämna över ansvaret till de andra runtomkring. Om några agerar är det däremot troligt att resten följer efter. Det krävs dock mod för att vara den som bryter tystnaden.
En flicka jag känner gick emellan i ett bråk. När hennes pappa pratade med henne efteråt och sa att hon hade varit modig sade hon nej. Hon hade inte varit modig utan rädd. Hennes pappa förklarade, som så många gånger förr, att vara modig är inte något man är utan något man gör, trots rädsla.
Han kunde se att hon inte var helt övertygad och hur skulle hon? Uppväxt i en värld där mod är synonymt med superhjältar, överkrafter eller riddare och prinsessor är det svårt att se sig själv som modig.
Faran med att se på avsaknaden av mod som om det vore en egenskap vi föds med och inte ett resultat av våra handlingar är att ingen tar första steget. Jag kan förstå en sådan flykt in bakom trygga murar av bortförklaringar.
Att vara modig innebär ju alltid att man riskerar något, annars finns det inget att vara rädd för.
Att vara stor och stark och slå den som är mindre är inte modigt, det finns ingen risk involverad. Att smyga ut på nätterna och bränna ned asylboende eller tända eld på EUmigranters tältläger är på samma sätt bara fegt. Lika fegt är det att skriva artiklar eller häva ur sig floskler om ”problemet med invandringen”. Vari ligger risken att sparka på den som redan ligger?
Handen på hjärtat är det inte heller så vansinnigt modigt att prata om alla människors lika värde i en generell kontext. Det finns inte så många som skulle säga emot. Risken, rädslan och modet kommer in i de konkreta exemplen, i de små och stora handlingarna som bryter av mot det för stunden förväntade och accepterade.
Handlingar där det finns en risk att man får ont eller att folk ska börja se annorlunda på en. Oavsett om det är att reagera vid ett övergrepp, protestera mot en ”skämtsam” rasistisk jargong eller sätta ned foten mot en ökad arbetsbörda.
I dag krävs just vardagsmodet mer än någonsin och berättelser som inte skrämmer oss med sin storhet utan inspirerar oss till att våga måste spridas, för rädslan kommer inte att minska ju värre läget blir. Den enda chansen vi har att vända utvecklingen är att trotsa våra rädslor och stå upp för varandra. Det är något som ett barn klarar, så nog borde vi vuxna klara av det också.
Vi behöver inte mäta oss med de historiska skeenden som format vår bild av modiga människor. Det krävs inte att vi står upp emot en pansarvagn eller att vi tänder eld på oss själva för att börja göra skillnad. Vi ska se i stället se till vår samtid och oss själva och se vad vi kan göra här och nu. Ta risken, bryt åskådareffekten and the rest will follow.
