Alla eller ingen, sak samma

Filmrecension
En labyrint av lögner är ett välspelat men lite fantasilöst drama baserat på förhistorien till Auschwitzrättegångarna i Västtyskland på 1960-talet.
Foto: Scanbox Entertainment

[Film] En labyrint av lögner
Regi: Giulio Ricciarelli

En labyrint av lögner är en dramatiserad skildring av förhistorien till de så kallade Auschwitzrättegångarna i Frankfurt i Västtyskland på 1960-talet.

Huvudsakligen är det förarbetet till den första av dessa tre rättegångar som återges. Den varade mellan december 1963 och augusti 1965 och resulterade i att 17 av 20 åtalade dömdes till straff på mellan livstid och 3,5 års fängelse.

Bland de som fick längst straff fanns en ”kapo” (alltså en fånge som, i utbyte mot privilegier, övervakade sina medfångar) och ett sjuksköterskebiträde.

Filmen blandar fiktiva och historiska karaktärer. Huvudperson är den allmänne åklagaren Johann Radmann, en kompositkaraktär byggd på tre olika åklagare. Radmanns sidekick, journalisten Thomas Gnielka, och Radmanns chef, distriktsåklagaren Fritz Bauer, är däremot hämtade från verkligheten.

Inledningsvis får vi en bild av ett välmående Västtyskland där en officiellt sanktionerad glömska råder. Det framstår i dag som smått surrealistiskt att konfronteras med tyskar för vilka ordet ”Auschwitz” är helt betydelselöst, knappt två decennier efter krigsslutet.

Det är i denna värld som Gnielka försöker intressera rättsväsendet för en före detta lägervakt som en bekant – en överlevande från Auschwitz – känt igen bland lärarna på en skolgård.

Först är den juridiska oviljan att rota i det förflutna närmast kompakt, med undantag av den unge och idealistiske Radmann. Men så småningom får de båda också stöd av Bauer, som själv tillbringat en tid i koncentrationsläger.

En labyrint av lögner är ett välspelat, men lite fantasilöst drama. Det är också en hjältesaga med en lite bitter bismak. För även om Radmann och hans allierade lyckas tvinga fram rättsprocesserna och lyfta tillbaka Auschwitz in i det nationella medvetandet, så anser åtminstone Bauer att rättegångarna är ett misslyckande i att de fokuserar skulden alltför snävt, till ett litet antal ”monster”.

På så sätt kom Auschwitzrättegångarna också att bilda modell för de rättegångar som än i dag hålls lite då och då, mot 90-plus-åriga lägervakter eller motsvarande; individer med mycket på sina samveten, men ändå små kuggar som utgör något av bondeoffer i sammanhanget.

Mot detta synsätt, där några få får bära skulden ensamma, ställer filmen den raka motsatsen. Så gott som alla får sin del av skulden, direkt eller indirekt. Gnielka, Radmanns far och tidigare hjälte, hans fästmös far, och så vidare – alla målas de mer eller mindre jämntjockt med den nazistiska borsten tills det i stället bara återstår ett litet fåtal, som Bauer, vilka är oskyldiga.

Men denna motbild, som med tiden blivit allt vanligare, och som filmen på ett övekompensatoriskt sätt förfäktar, är egentligen lika missvisande. För båda synsätten osynliggör klassrelationer och maktförhållanden, och kommer därför att också helt sakna sinne för proportioner.

Nazismen var, såväl sett till sin politik som till sin medlemskader och sina väljare, kapitalets och de övre samhällsklassernas rörelse, all demagogi till trots. Den var också en utlöpare, om än extrem, av den koloniala kapitalismens ekonomiska liberalism och socialdarwinistiska ideologi.

I amnesins västtyska 1960-tal var verklighetens Radmanns arbete otvivelaktigt modigt och Auschwitzrättegångarna ett framsteg, trots begränsningarna. Som film, år 2015, är däremot En labyrint av lögner varken särskilt modig eller nydanande.

En regissör lika modig som Radmann hade i dessa dagar, när ekonomisk kris, högerextremism och en krympande demokrati än en gång är vår realitet, riktat in sig på helt andra skuldfrågor.

Kanske hade hen tagit sin utgångspunkt i det hemliga finansieringsmöte där Adolf Hitler tog emot gräddan av Tysklands kapitalägare hemma hos Hermann Göring inför valet i mars 1933.

Kanske hade hen fokuserat på deltagare som Alfried Krupp von Bohlen und Halbach, stödmedlem i SS, minister för upprustning och krigsproduktion, som i egenskap av ledare för Kruppkoncernen nitiskt insisterade på att använda slavarbetare från koncentrationslägren ända in i det sista. Han dömdes efter kriget till 12 års fängelse och fick sin egendom konfiskerad, men släpptes efter tre år och fick förmögenheten tillbaka.

Eller Günther Quandt som byggde upp ett industriimperium som i dag omfattar både BMW och läkemedelsföretaget Altana.
Han var krigsprofitör redan under första världskriget, blev partimedlem 1933 och berikade sig ytterligare genom att tillverka krigsmateriel med hjälp av slavarbetare från koncentrationslägren han också.

På en av hans fabriker fanns till och med en avrättningsplats. Han slapp så gott som helt straff. I dag är åtta av Tysklands hundra rikaste medborgare ättlingar till honom.

Lägervakter och kapos i all ära, men det är dags att andra nazisthistorier hittar bortom dokumentärerna och tillbaka in i spelfilmen igen, de historier vi oftare hittade där under 1960- och 70-talen, till exempel i Luchino Viscontis Krupp-inspirerade De fördömda.