Kultur

Ärr – novell av Takiji Kobayashi

Genom sina grupper har Röda Hjälpen etablerat sin närvaro i olika regionala fabriker. Planen är att växa och stärka rörelsen genom att nå ut till vanligt folk. I grupp xx i distrikt xx* brukade det komma en eller två nya medlemmar till varje möte. Nya medlemmar introducerades helt kort. En gång var det en kvinna […]

Genom sina grupper har Röda Hjälpen etablerat sin närvaro i olika regionala fabriker. Planen är att växa och stärka rörelsen genom att nå ut till vanligt folk.

I grupp xx i distrikt xx* brukade det komma en eller två nya medlemmar till varje möte. Nya medlemmar introducerades helt kort. En gång var det en kvinna i fyrtioårsåldern som började komma på mötena. Gruppledaren presenterade henne med orden:

”Det här är Nakayamas mamma. Det var Nakayama som hamnade i Ichigaya.”

Nakayamas mamma såg nervös ut.

– Jag känner mig verkligen så oärlig som kommer till det här mötet för att min dotter skickades till fängelset …

När hon hade varit borta i två eller tre månader kom det ett telefonsamtal från polisen. De sa till mig att hämta henne på den och den adressen. Jag blev förvånad och skyndade dit, gråtfärdig. Hon hämtades upp från någon cell i källaren. Hennes ansikte var blekt och smutsigt, och hon luktade hemskt, gud vet hur länge hon hade varit inlåst. Enligt henne själv höll hon visst på med någon undersökning och åkte tydligen fast.

Men i alla fall var min dotter hemma i ungefär tio dagar, innan hon plötsligt försvann igen. Och efter två eller tre månader ringde polisen igen. Den här gången från en annan station. Jag bugade mig och ursäktade mig gång på gång för mina brister som förälder. Den andra gången sade min dotter hur vidrigt det var när snutarna hånade henne och sade saker som: ”Du undersöker fortfarande, va?” Jag sade till henne att det inte fanns någon anledning att reta sig på sådana saker. Jag är bara glad över att du kom snabbt ut därifrån.

När vi kom hem pratade vi om allt möjligt som gällde vårt arbete. Hon sa: ”Mamma, du behöver inte buga dig för de där snutarna.” Min dotter tänkte inte sluta engagera sig i rörelsen, vad som än hände. Så jag gav upp. Och då, precis som jag trodde, försvann hon igen. Faktum är att jag inte hörde ett ord från henne på över sex månader. På den tiden gick jag runt som en tok och väntade på ett samtal från polisen. (Skratt)

Ibland kom det en spion och då brukade jag bjuda in honom på te. Jag försökte få fram någonting om min dotter, men de visste aldrig något. Och sedan, det måste ha varit efter åtta månader, återvände min dotter. Jag får en klump i halsen när jag tänker på vilka svårigheter hon måste ha varit med om under den tiden. Trots det kunde vi ändå ha ett bra samtal.

Den kvällen, för första gången på länge – säkert ett år – gick vi till badhuset tillsammans. ”Mamma, låt mig skrubba din rygg.” Vilken ovanlig sak för henne att säga! Hennes ord gjorde mig så glad. Jag glömde alla bekymmer.

Men när vi klev ner i badet och jag såg hennes kropp kände jag direkt hur jag bleknade. Min dotter blev förvånad över min reaktion och frågade: ”Vad är det för fel, mamma?” Det är inte vad som är fel med mig, eller fel med det ena eller det andra, eller, alltså, det är vad som har hänt med din kropp. Trots att vi var ute bland folk var jag på väg att börja gråta. Det fanns lila ärr över hela hennes kropp.

”De här?” sa hon som om det inte var någonting, ”Snutarna gav mig de här.” Hon skrattade och fortsatte: ”Ser du, det är sån här skit de gör med mig. Fattar du inte nu hur fel det är att ge de jävlarna ens en kopp te! ” – Hon skrattade visserligen medan hon berättade det här, men inget i hela mitt liv har drabbat mig som det. Det överträffar allt annat.

Nästa dag försvann min dotter igen, och den här gången visade det sig att hon hamnade i fängelset. Trots det kan jag fortfarande inte glömma ärren som prydde hennes kropp. 

Nakayamas mor sa det här och tuggade nervöst på sin underläpp.

*Att skriva ”xx” var en vanlig form av självcensur för att undvika repression från myndigheterna.

Översättning: Henrik Johansson

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984