Opinion

Om den svenska självbilden

Reaktionerna på Somar al Nahers krönika om asylprocessen fick mig att tänka på det gamla Simpsons-avsnittet ”Much Apu About Nothing”. Sammanfattning: oförutsedda utgifter får borgmästaren att försöka avleda missnöje genom att starta en kampanj mot ”illegal aliens”. Familjen Simpsons vän Apu riskerar att avvisas, i elfte timman går Apu igenom ett medborgarskapstest (FP:s våta dröm) […]

Reaktionerna på Somar al Nahers krönika om asylprocessen fick mig att tänka på det gamla Simpsons-avsnittet ”Much Apu About Nothing”. Sammanfattning: oförutsedda utgifter får borgmästaren att försöka avleda missnöje genom att starta en kampanj mot ”illegal aliens”. Familjen Simpsons vän Apu riskerar att avvisas, i elfte timman går Apu igenom ett medborgarskapstest (FP:s våta dröm) för att stanna. Han får frågan ”Vilka var de huvudsakliga anledningarna till det amerikanska inbördeskriget?” och svarar först ”till att börja med var det slaveriet.  Sen fanns det andra, ekonomiska faktorer som…” och avbryts, ”tack det räcker”.

När Apu säger mer om landet än vad den patriotiska självbilden tål blir han avbruten. Så även Somar: den svenska självbilden är att ”vi” är enormt generösa, och att det är allt som behöver sägas om asyl. Men den med Somars erfarenhet vet något om Sverige som inte alla vet. Verklighetens asylprocesser är motsägelsefulla. Precis lika mycket som vi i en självklar mening kan vara tacksamma för att en del människor (till slut) får en fristad här så splittras familjer. De flesta som söker asyl förutsätts vara lögnare tills de bevisar motsatsen. Många lever i total ovisshet under lång tid, vilket så klart försvårar att komma in i ett samhälle. Ändå kritiseras det knappt av många som nästan har kritik av integrationspolitiken som huvudfråga.

Om inte de med erfarenhet av asylprocessen kan rikta kritik mot den, vilka bör då göra det? Överför det: boende i ett område, kritisera inte försämrad service. På arbetsplatsen: ”ni bör vara tacksamma för att ni har jobb, inte kritisera konstiga ackord, stressiga moment, ni kunde vara arbetslösa”. Som om man inte kan vara tacksam – för livet – och arg på samma gång. Jag är tacksam för vår gemensamt finansierade skola och samtidigt är jag svinförbannad på hur mobbing hanteras i den. Billström resonerar som Ludvig den XIV, ”Staten, det är jag”. Eller snarare; ”Staten, det är vi majoritetssvenskar”. Men staten är inte upprörd över utebliven tacksamhet, utan Billström och en del är det med honom.

Jag är född i Sverige (som barn till en sierraleonsk pappa och en svensk mamma, som eventuellt då bör vara tacksam för att hon fick gifta sig och bo med vem hon ville i Sverige). Så länge jag kan minnas har jag till och från fått höra att jag bör vara särskilt tacksam. Jag tror sådana kommentarer är genuint kluvna, både en missriktad tanke om att ”ansträng dig för att komma in i gemenskapen” såväl som ”vet din plats, den är villkorad”. Innan jag hörde sådant hade jag ingen uppfattning om mig själv som Den Andre. Så det har haft motsatt effekt mot den förment avsedda; det har lett till mindre känsla av samhörighet med samhället jag är född i. Av det enkla skälet tycker jag sådan retorik är idiotisk. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Prenumerera på nyhetsbrevet och få vår samlade rapportering om kurdisk frihetskamp i inkorgen.

Klicka här för att stänga