Efter valet i Nordens Libanon

Inledning
Toivo Jokkala.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Det har varit riksdagsval i Finland. I skrivande stund står det klart att centerpartiledaren Juha Sipilä får i uppdrag att bilda regering – dock inte vilka andra partier han kommer att plocka in i den. Nationalistiska och högerpopulistiska Sannfinländarna blev som befarat näst största parti i riksdagen, med 38 mandat.

I motsats till vad mitt namn antyder behärskar jag inte det finska språket. Men även svenska är ju officiellt språk i Finland, och det är intressant att tänka på att det finns ett Parallellsverige på andra sidan Östersjön vars partipolitiska kultur skiljer sig rätt mycket från vår.

Parlamentariskt sett är Finland Nordens Libanon. Alla etablerade partier kan hypotetiskt sett göra upp med alla (och gå i clinch med alla), understundom rage-quittar partier regeringarna de nyss valt att ingå i, och idé- och intresserepresentationen blandas sömlöst upp med formaliserade etniskt-korporativa inslag.

Tänk bara på det faktum att man i Finland har en parlamentarisk fraktion som heter “Svenska riksdagsgruppen”, bestående av Svenska folkpartiets valda ledamöter + ledamoten från Åland, oberoende av partifärg på den sistnämnda. Svenska folkpartiet har även ingått i alla regeringar sedan 1979, det spelar ingen roll vem som vunnit valet. (I Libanon har man i stället delat upp politiken efter etnoreligiösa linjer, presidenten är till exempel alltid kristen maronit, premiärministern sunnimuslim, talmannen shiit.)

Nu kan vi inom kort få se en finländsk regering som härbärgerar både de utpräglat antisvenska Sannfinländarna och det svenskfetischistiska Svenska folkpartiet. Det är lika anmärkningsvärt som om prosyriska, islamistiska Hizbollah skulle göra upp med det maronitiskt kristna Aounistpartiet – det vill säga inte särskilt anmärkningsvärt, för en lokal publik.

Men Sannfinländarnas segertåg för oss in på en påfallande skillnad mellan Finland och Libanon: Libanon har i praktiken en mycket mer solidarisk flyktingpolitik.

Antalet syriska flyktingar i det lilla bergslandet överstiger redan en miljon. Finland, å andra sidan, var länge känt för att knappt ta emot en enda flykting, och mottagandenivåerna ligger fortfarande långt under Sveriges.

Tror ni dessa låga siffror på något sett drar undan benen för Sannfinländarnas möjligheter att skylla landets problem på invandrarna? Icke! Och de har deklarerat att detta är en fråga de ska ta med sig in i den regering de nu hoppas få sitta i.

Man får hoppas att detta är en punkt där åtminstone någon av de tilltänkta koalitionspartnerna i pragmatismens Finland tar strid för att behålla ett uns av värdighet.