Socialism som iskonst

Den ideologiska motsättningen mellan individuell frihet och kollektiv effektivitet tycktes under 1970–80–talen helt ha överkommits av Sovjet­unionens ishockeylandslag.
Foto: Edge Entertainment

När ishockey-VM gick i Sverige våren 1981 var det lite mer än ett år sedan ett gäng amerikanska amatörer och studenter beseg­rat Sovjetunionens ”oslagbara” landslag och vunnit OS-guld på hemmaplan. Den patriotiska mytbildning som i USA omedelbart skapades runt ”Miracle on Ice”, som segern kom att kallas, vittnar inte bara om idrottens propagandistiska betydelse under kalla kriget utan också om precis hur överlägsna den röda hockey­armén normalt var. För Sovjet var silvermedaljerna ett rejält fiasko som ledde till att hårdföre tränaren Viktor Tichonov rensade ut i stort sett en hel generation ur spelarleden.

I Göteborg, i april året efter, hade Sverige chansen att åstadkomma sitt eget lilla mirakel när man i näst sista slutspelsomgången mötte Sovjet i en match som i princip var en uppgörelse om guldet. Efter en period stod det 0–0. När slutsignalen ljöd lyste siffrorna 1–13 från resultattavlan. Matchen är ett av mina känslomässigt starkaste sportminnen från barndomen. Jag minns som i går hur gastkramande spänning förbyttes till bitter besvikelse när Sovjet punkterade matchen med sex mål i andra perioden. Men till och med för en tolvårsgrabb, fostrad i den fanatiska sportnationalism som också den var en del av folkhemmet, gick besvikelsen snart motvilligt över i storögd beundran.

Allt medan Sovjetunionen under 1970- och 80-talen först stagnerade och sedan började falla sönder, utvecklades hockeylandslaget till den perfekta illustrationen över ”socialismens” överlägsenhet. Det berodde inte enbart, eller ens huvudsakligen, på själva framgångarna, utan lika mycket på hur de vanns. Inget annat landslag i någon sport har, vill jag påstå, någonsin bjudit på större idrottskonst än det sovjetiska hockeylandslaget under denna epok. För att göra en jämförelse med lagsporten framför alla andra, fotbollen, spelade Sovjet som om Brasiliens tekniska briljans och lekfulla individualism kombinerats med Tysklands kollektiva organisation.

Det sovjetiska ishockeylandslaget spelade som om det var meningen att de rent bokstavligen skulle illustrera Marx och Engels vision ur Kommunistiska manifestet, om det framtida socialistiska samhälle ”vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling”. Motsättningen mellan individuell frihet och kollektiv effektivitet, mellan improvisation och planering, tycktes helt ha överkommits på isen. I jämförelse med Sovjet var det i stället, åtminstone i ishockeyrinken, nordamerikanerna som föreföll fantasilösa och grått kollektivistiska, medan Sovjet framstod som ett gäng briljanta individualister som närmast magiskt smälte samman till en helgjuten segermaskin på en högre dialektisk nivå.

Grunderna till den sovjetiska spelstilen lades, får vi lära oss i Gabe Polskys hyllade dokumentärfilm, Red Army, av Anatolij Tarasov. Han fick, efter andra världskriget, i uppdrag att bygga upp ishockeyn i Sovjet, där, liksom i Sverige, bandyn tidigare varit den dominerande vinterlagsporten. Han var medgrundare till Röda arméns ishockeyklubb, CSKA Moskva, som under guldåldern var närmast identisk med landslaget. Tarasov, som hämtade influenser från så skilda områden som schack, cirkus och balett, lyfte sporten till nya höjder med fokus på passningsspel och skridskoskicklighet.

I Polskys film framställs Tarasov (på ett, låt oss säga, historiskt tveksamt sätt) som en godmodig fadersfigur, i motsats till den närmast demoniserade efterföljaren Viktor Tichonov. Men det är på den senares tid som landslagstränare, från 1977 och fram till nationens upplösning, som Polsky lägger fokus. 

I centrum för filmen står Vjatjeslav ”Slava” Fetisov, lagkapten och under merparten av 1980-talet del av den ”drömfemma” som räknas som sportens bästa genom tiderna; med Fetisov och Aleksej Kasatonov som backar bakom forwardstrion Vladimir Krutov (en gång ”Krutte” med hela svenska folket), Igor Larionov och Sergej Makarov.

Red Army är om vartannat fascinerande och frustrerande. Bäst är den när den söker sig längre tillbaka i tiden, exempelvis i skildringen av Fetisovs barndom eller Tarasovs träningsmetoder. Men, som många dokumentärer som bygger i stor utsträckning på intervjuer, lider den stundtals av att den inte kommer djupare under ytan än vad intervjuoffren tillåter. Krutov verkar måttligt road av att säga något alls, medan Kasatonov vänligt avböjer att besvara den enda verkligt intressanta fråga han får. Fetisov, som i dag är sportminister och lojal Putinman, är roat distanserad och dominerar intervjuarens allt för snälla frågor, som tillåter honom att skryta oemotsagd om sina politiska gärningar. Han framstår, precis som han sannolikt önskar, som en livslång patriot, vars fosterlandskärlek alltid stått över sådana futiliteter som ideologi. Fetisov får också god hjälp att framstå som förnuftets röst av att filmen i stort domineras av ett banalt, svart-vitt perspektiv på kalla krigets historia med Sovjetunionen i rollen som den onde andre.