Uttrycket kan man höra sägas lite skämtsamt i fikarummet.
I förlängningen är det egentligen ett ganska osympatiskt utryck som förmedlar en syn på föräldrar som oförmögna att se sina barn som jämlika andras barn. En oförmögenhet som stundtals blir alltför verklig i den förskjutningen som håller på att ske i synen på barn.
Ett tydligt exempel är fallet med pojkarna i Malmö. En nioårig pojke blev misshandlad av en ordningsvakt och ganska snart gick meningarna isär kring vad som skedde och om det som skedde var acceptabelt eller till och med något bra. I diskussionerna som följde på medias rapportering togs uttrycket ”egna barn – andras ungar” till en helt ny nivå.
Precis som vid främlingsfientliga diskussioner kring ensamkommande barn och ungdomar så rörde sig kommentarerna från allt mellan ett misstänkliggörande av ålder till att helt ignorera det faktum att det är barn vi talar om. För, som varje förälder kan vittna om, så kan ett barn visserligen bli skällt på när tålamodet hos den vuxna tryter men det finns en förståelse och omsorg som ska tillfalla rollen det innebär att inte ännu vara vuxen. De här pojkarna blev i stället tillskrivna helt andra egenskaper såsom manipulativa, beräknande, kriminella och fysiskt jämbördiga en vuxen person. Pojkarna har, i kommentatorernas ögon, längs vägen hit tappat rätten till den naivitet som skall tillhöra barndomen såväl som den skyddsstatus som varje barn förtjänar.
När folk skriver i kommentarsfälten med syfte att ta ifrån barnen deras barndom och oss vuxna vårt ansvar så har det inte en direkt påverkan på barnens öde, men det är en skrämmande förvarning om vart samhället är på väg om vi inte stoppar det.
Än värre blir det när samma synsätt smyger sig in
i myndighetsbedömningen. När man kan skämta
om att en nioåring är försvunnen eller när man som
i fallet i Umeå förvägrar barn en skolgång.
Alltid när jag ser de här tecknen på avhumanisering som sker omkring oss återkommer jag till Tyskland på 1930-talet. Inte till koncentrationslägren eller kriget, utan vad som skedde innan. Den smygande normaliseringen av att skikta människor inom byråkratin.
Regeringen har påbörjat arbetet för att göra barnkonventionen till svensk lag. Det är ett väldigt välkommet beslut och borde ha tagits långt tidigare. Tyvärr visar historien att lagarna inte alltid räcker för att skydda de mänskliga rättigheterna.
Det första som skedde i 1930-talets Tyskland var inte att det stiftades nya lagar. Det första som skedde var en förskjutning i hur man började tillämpa lagarna. De gamla lagarna började tillämpas som om judarna inte längre berördes, att de inte längre var lika mycket människor. Ska barnkonventionen som svensk lag bli det skydd den skulle kunna bli måste vi fortsätta kämpa för att den ska gälla varenda unge.
