Kargt om Gud och staten

Film
Leviathans regissör Andrej Zvjagintsev kan i sina bästa stunder räknas till den skara vars filmer bär på fler insikter än regissören tycks vara medveten om.
Foto: Nonstop Entertainment

I utkanterna av en småstad, belägen vid Barents hav i det arktiska nordvästra Ryssland, bor den medelålders bilmekanikern Kolya i ett enkelt men vackert trähus alldeles invid vattnet. Här lever han med den yngre hustrun Livia, som arbetar vid löpande bandet på den lokala fiskfabriken, och sonen Roma, från ett tidigare äktenskap. Kolya är mer intresserad av vodkaflaskan än av Livia, medan den frustrerade hustrun kämpar för att bygga upp en fungerande relation till Roma, som i sin tur är en helt normalt arg och trulig tonårspojke, som gärna dricker öl med kompisarna och förmodligen saknar sin mamma.

I den mån någon familjelycka tidigare existerat är den numera bortblåst av det överhängande hotet att bli av med det idylliska hem som Kolya byggt med sina egna händer. Stadens myndigheter har nämligen beslutat sig för att expropriera marken och erbjuder bara en struntsumma i ersättning. Den drivande kraften bakom beslutet är den korrupte borgmästaren Vadim, som styr över den lokala statsapparaten likt en gangsterboss, uppbackad av polis, domstol och, inte minst, den mäktiga ortodoxa kyrkan. Den senare representeras av en Rasputin-lik prelat som agerar rådgivare åt Vadim och klär deras gemensamma egenintresse i religiös dräkt.

I filmens inledning anländer Kolyas gamla militärkompis Dmitrij på besök. Han är numera advokat i Moskva och ska hjälpa Kolya att få exproprieringen hävd. Med sig har han en mapp med uppgifter om Vadims kriminella bakgrund som han tänkt använda för att pressa borgmästaren till att backa. Men snart visar det sig att Vadim besitter både muskler och ett kontaktnät inom den nationella politiska eliten som gör honom oåtkomlig för folk som Kolya och Dmitrij.

Många berättande konstnärer – som skönlitterära författare eller spelfilmsregissörer – kännetecknas av att de i sin konst förmår utveckla en betydligt djupare förståelse av samhälle och historia än de ger prov på utanför sitt skapande. Klassiska exempel är författare som Honoré de Balzac eller Louis-Ferdinand Céline, ärkereaktionärer som i sina romaner klädde av klassamhället inpå bara skinnet.

Andrej Zvjagintsev kan i sina bästa stunder räknas till den skara vars filmer bär på fler insikter än regissören tycks vara medveten om. Det gäller inte minst hans förra film, Elena (2011), som skildrade det post-sovjetiska ryska samhället genom det ojämlika äktenskapet mellan en åldrande affärsman (Vladimir) och en kvinna ur arbetarklassen som tidigare varit hans sjuksköterska (Elena). Vladimir behandlar Elena mer som tjänstefolk än som hustru. Elena, å sin sida, är hårt pressad av de egna barnens och barnbarnens ekonomiskt svåra livssituation. När hon dessutom får reda på att den hjärtsjuke maken tänker göra henne arvlös bestämmer hon sig för att ta livet av honom innan han hinner färdigställa sitt nya testamente.

Zvjagintsev uttryckte både förvåning och ogillande över att mottagandet av filmen tenderade att fokusera på ekonomisk ojämlikhet. Själv ansåg han att filmens ”huvudsakliga budskap” handlade om Elenas moraliska fall. Men Zvjagintsev fångade ett precist historiskt ögonblick med sådan precision och autenticitet att det inte gick att ta miste på hur klassamhällets föränderliga och konstruerade mekanik, mer än något moraliskt tillkortakommande, formade Elenas beslut.

Leviathan, med sina lika storslagna som karga landskapsbilder, är en visuellt långt mer imponerande film än kammardramat Elena. Men i termer av samtidshistoria representerar den snarast ett litet steg bakåt. Visserligen är det lätt att köpa bilden av en hänsynslös Putinsk statsmakt, tätt lierad med både kyrkan och kapitalet (Vadim diskuterar ”Offentligt-privat samverkan” och vikten av varumärken i ett telefonsamtal om det byggprojekt som ska uppföras där Kolyas hus stått).

Men Zvjagintsev målar med så bred pensel att det historiskt specifika till sist hotar att upplösas i en förment tidlös och slutligen ganska ointressant bild av den lilla människans lika hopplösa som eviga kamp mot övermakten. Tsardömet och Rasputin, Lenin och Stalin, Brezjnev, Gorbatjov och Putin – alla dras de symboliskt över samma kam. De blir till utbytbara omslagsansikten åt en oföränderlig verklighet som bara rullar på, alltmedan vodkan flödar.

Också det mäktiga landskapet bidrar på sitt sätt till att skapa en överdriven känsla av människans obetydlighet och ödesbundenhet – som om vi inte alls hade makten att smälta polarisar. Eller låta bli.