Långt kvar att gå

Film
David Oyelowo som Martin Luther King i Selma.
Foto: SF

Medborgarrättsdramat Selma, i regi av Ava DuVernay och producerad av bland andra Oprah Winfrey, som också medverkar i filmen, släpptes i USA veckan innan nyår för att kvalificera sig för årets Oscarpriser. Filmen handlar om den berömda marschen 1965 mellan städerna Selma och Montgomery i delstaten Alabama, vilken genomfördes i protest mot de systematiska trakasserier som i praktiken gjorde det omöjligt för många svarta att utnyttja sin rösträtt i de amerikanska sydstaterna. Selma hyllades av kritikerkåren, men blev också föremål för flera kontroverser som kastar ett intressant ljus över filmen. Inför årets Oscarsgala ifrågasatte många att Selma bara nominerades i två kategorier (bästa film och bästa originalsång). Varken regissören DuVernay eller huvudrollsinnehavaren David Oyelowo (filmens Martin Luther King) nominerades till vad som beskrivits som den ”vitaste” prisceremonin sedan 1998. Att detta hänger samman med att Oscarakademin förblir ungefär 94 procent vit och 77 procent manlig anser de flesta vara en självklarhet.

Oscarakademins sammansättning påminner oss om att det är långt kvar att gå innan någon verklig jämlikhet uppnås. Ja, på en hel del områden går det snarast på fel håll. Trots en afroamerikansk president i Vita huset ökar den ekonomiska klyftan mellan svarta och vita, samtidigt som 1960-talspresidenten Lyndon Johnsons socialpolitiska reformer, det så kallade ”kriget mot fattigdomen”, sedan länge bytts ut mot ett krig mot de fattiga, vilket fyllt det expanderande fängelse-industriella komplexet med unga svarta män.

Filmens behandling av just president Johnson har också den blivit omdiskuterad. I filmen skildras förhållandet mellan honom och King som mer eller mindre fientligt. Johnson är ovillig att införa lagstiftning till skydd för den svarta rösträtten eftersom han hellre vill fokusera på fattigdomen. Bara genom halvt inlindade hot och ständiga kampanjer kan King tvinga honom att slutligen lägga fram den så kallade Voting Rights Act. I förbigående får Johnson också framstå som den som gav FBI-bossen J. Edgar Hoover klartecken att avlyssna Kings telefoner, kontor och hotellrum; en ”ära” som egentligen tillhör bröderna Kennedy.

Det intressanta med skildringen av relationen King–Johnson är att ingen verkar försvara den som historiskt korrekt. Tvärtom är samtida vittnen överens om att de båda hade ett gott förhållande till varandra. Inte ens filmens upphovspersoner motsäger det, utan hänvisar i stället till sin ”konstnärliga frihet”.

Det kan tyckas som om denna frihet här tar sig ett ”radikalt vänsteruttryck”, när man kritiserar den demokratiske presidenten och, i och för sig helt riktigt, pekar på vikten av utomparlamentariska aktioner för att genomdriva politiska förändringar. Men i själva verket handlar det om en ytlig radikalism, som maskerar de nära kopplingarna mellan King och många av hans kollegor – liksom i dag flera av upphovspersonerna – och det demokratiska partiet (King själv radikaliserades ju under sina sista år, en period som inte får plats i filmen). Därför får Johnson ta skulden för sådant som bröderna Kennedy borde lastas för, eftersom de senare mycket starkare personifierar hela partiets historia.

 Skildringen av Lyndon Johnson, inklusive den antydda motsättningen mellan politiska och ekonomiska rättigheter (och prioriteringen av de förra), ingår i en ”konservativ svart politisk världssyn” (Black Agenda Report 21/1 2015) som beskriver Selma-marschen och antagandet av Voting Rights Act som något av en slutgiltig seger för det svarta USA. Det är en seger som symboliseras av individer som Barack Obama, Oprah Winfrey och de av Kings gamla medkämpar som gjorde karriär inom det demokratiska partiet; exempelvis Andrew Young som, berättar eftertexterna, blev kongressledamot och därefter FN-ambassadör under Jimmy Carter. Vad vi inte får veta är att han som FN-ambassadör lade in sitt veto mot ekonomiska sanktioner mot Sydafrika och agerade för att försena en rapport som förespråkade en palestinsk stat. Eller att han på senare år lett en lobbygrupp för att försvara affärskedjan Wal-Mart mot kritik för att de betalar sina anställda svältlöner. Det är förstås också en världssyn som bortser från mycket av de senaste decenniernas sociala och ekonomiska realiteter. 

Därmed inte sagt att Selma saknar kvaliteter. Filmen är både välgjord och välspelad och den visar med all tänkbar tydlighet upp den mordiska brutalitet med vilken södra USA:s vita etablissemang försvarade sitt apartheidsystem. Bara det gör den sevärd i en tid när media tenderar att ställa västerländsk civilisation mot islamistiskt barbari på det mest förenklade sätt.

En sista kontrovers värd att nämna, som säger mycket om vår extremkapitalistiska samtid: eftersom upphovspersonerna inte fick rättigheterna till Kings tal tvingades de skriva nya tal själva. Så förbjuds en korrekt historieskildring för att upphovsrätten är viktigare än sanningen.