Kärleksfullt om trasigheter

[BOK] En bön för de stulna
Jennifer Clement
Översättning: Niclas Hval
Albert Bonniers förlag

Bokrecension
Jennifer Clement tillbringade tio år med att intervjua kvinnor i Mexiko.
Foto: Barbara Sibley/Albert Bonniers förlag­­

Från den förr så glamourösa semesterorten Acapulco i Mexiko går en motorväg till Mexico City. Den leder förbi berget där Ladydi bor med sin mamma. Berget som är täckt av djungel. De röda insekternas och kvinnornas land. Motorvägen skar deras folk i två delar. ”Som en machete som hugger en kropp itu.”

De är de elakaste människorna i landet som bor på berget i Guerrero, det är en stolthet Ladydis mamma bär med sig, alltmedan människor försvinner därifrån.

Männen lyckas ta sig över gränsen till USA, som Ladydis pappa. Andra dör på vägen dit. Oavsett finns det nästan bara kvinnor kvar. Kvinnor vars otrogna män slutar skicka pengar när de skaffat nya familjer i grannlandet. Kvinnor som bränner sig med cigaretter på armarna när de blir kidnappade, för att människor ska veta vad som hänt dem om deras kroppar hittas livlösa i öknen.

”Om vi hittas döda någonstans vet alla att vi har blivit stulna. Det är vårt kännemärke. Mina cigarettmärken är ett meddelande”, säger Paula, den vackraste flickan i Mexiko som stals men lyckades rymma tillbaka till sin mamma. Kvinnor som klipper av håret och sotar tänderna på sina döttrar för att de inte ska bli stulna av kartellerna och sålda.

En vacker dotter är en förbannelse. Ladydi är döpt efter prinsessan Diana. Inte för hennes skönhet och grace, utan för hennes skam. För vad prins Charles gjorde mot henne. Ladydis mamma hävdar att det finns ett särskilt sorts systerskap mellan bedragna kvinnor och om de hade ett skyddshelgon skulle det vara Diana.

Mödrarna gräver hålor i majsfälten där flickorna ligger och trycker som skrämda harar när kartellernas stadsjeepar drar in på gårdsplanen. Bilar som låter som lejon, även om man aldrig har hört ett lejon. Och man måste vara alldeles tyst och alldeles stilla. Det finns anledning att vara rädd för blommor. När man hittar vallmofält undangömda i den tunga grönskan. Även barnen vet att när flera gamar cirkulerar så är det runt en mördad människa som dumpats.

Runt omkring husen står djungeln som ett snärjigt träsk. Full av rötter och feta blad. Lera och leguaner. Ingen på berget vet längre hur man tillagar leguan i avokadoblad. Traditionerna tunnas ut och försvinner. Läraren i byskolan som skickats från Mexico City beklagar sig över hur de lever på berget.

Över att de inte använder dricksglas och sover utomhus om nätterna. Han kan inte förstå hur de kan ha tv-apparater, paraboler och tvättmaskiner men nästan inga möbler och stampat jordgolv. Han gör Ladydis arga mamma ännu argare och hon super sig ännu fullare. På baksidan av huset finns ett berg av tomma buteljer. Mamman rasar genom romanen och hon har all rätt att rasa.

Om det inte var för det behagliga språket skulle det kanske vara svårt att ta till sig berättelsens brutalitet. Men våldet arbetar sig in i mig genom orden på ett underbart och drömlikt vis.

Romanen är full av fantastiska formuleringar. Jennifer Clement tillbringade tio år med att intervjua kvinnor i Mexiko som suttit i fängelse, kidnappats, varit gifta med kartellmedlemmar. Och det märks, materialet som ligger till grund för fiktionen känns helgjutet. Det är ingen sensationalism. Det är en sorgtyngd och kärleksfull skildring av ett land som trasas sönder av kapitalismens konsekvenser och fortfarande är starkt präglat av kolonialismen.

Om sin vän Luna säger Ladydi ”Hon var en liten mörkbrun mayaindian från Guatemala med rakt svart hår. Jag var en mellanstor mörkbrun blandning av spanskt och aztekiskt blod från mexikanska Guerrero, med krulligt lockigt hår som visade att jag även hade lite afrikanskt slavblod i mig. Vi var bara två sidor ur kontinentens historiebok. Man kunde riva ut oss och knyckla ihop oss till en boll och kasta oss i papperskorgen.”

Det är ett land där ingen hälsar på kvinnorna i fängelset där de avtjänar straff framprovocerade av män. De gör sig fina varje söndag. Lockar håret om de har rakt hår och plattar det om de har lockigt. Men ingen kommer för att säga hej, ingen lämnar korgar med godsaker, ingen smeker deras kind.

Romanen gör mycket. Den hugger och smärtar. Iakttar naivt och rör sig ibland lätt i en tradition av magisk realism. Och mitt i allt det svarta finns meningar om förälskelse som: ”Han klev rakt in i min kropp. Han klättrade uppför revbenen och in i mig. Jag tänkte tyst: Be en bön för stegar.” Det är bland det vackraste jag har läst.