En betraktelse av författaren och kulturchefen Åsa Linderborg i Aftonbladet (7/11 i år) var allt som krävdes. Identitetspolitikens problem och överdrifter sattes under lupp. Så brakade det loss igen. Meningsbrytningarna som följde kändes mest som en upprepning av den så kallade Arena-debatten som drog genom spalterna för några år sedan – ja, i själva verket som ett da capo på en serie andra pennfejder som rasat de senaste åren. Det är som ett infekterat sår i vänstern som repas upp ungefär vartannat år. Eller för att använda en annan metafor: en gengångare svävar över vänsterlägret. Hur läker man såret? Hur talar man med vålnaden? Man kan börja med att försöka gå till botten med identitetspolitikens filosofi och politik.
För att komma till rätta med identitetspolitiken måste man förstå dess ursprung i den postmoderna traditionen. Postmodernismen härstammar från socialismens och solidaritetsrörelsernas nederlag och sönderfall under 1970- och 80-talen. Kapitalismen gick in i en ny fas, nyliberalismen och arbetsgivarorganisationerna drog i härnadståg mot solidariskt och progressivt tänkande.
Postmodernismen är i mångt och mycket ett akademiskt besvikelsesyndrom och ett intellektuellt angrepp på föreställda brister i socialismen och arbetarrörelsen. De postmoderna ex-socialistiska tänkarna presenterade ett filosofiskt program som skulle överskrida dogmatism, universalism och essentialism. Politiskt dödförklarade man ”de stora berättelserna” (läs: marxismen). I och med att man förkastade klasskamp och ideologikritik och i stället reste sin teoribyggnad på ett högerradikalt fundament (trojkan Nietzsche-Heidegger-Schmitt) fick denna byggnad en skakig högerprofil. Radikal i sina åtbörder, men reaktionär i sitt innehåll. Man bör ha denna politiska idéhistoria i åtanke då man beträder identitetspolitiska stigar.
Identitetspolitiken har givetvis rätt i att rasismen är ett stort problem. Men utgör den huvudproblemet? Nej knappast, eftersom rasismen har sina rötter i en samhällsstruktur. Åsa Linderborg och Maciej Zaremba har framhållit det förfelade i att försöka retuschera vårt kulturarv genom att avlägsna misshagliga bilder eller ord. Jakten på rasism i kulturen saknar proportioner och riskerar därför att misskreditera själva sakfrågan. Det är en stor skillnad på stereotypier i barnböcker och register över romer. I det förra fallet handlar det om symboler, i det senare om strukturer. Med detta menar jag inte att rasismen saknas i populärkulturen eller att symboler inte skulle kunna vara viktiga. Problemet är att man inte sällan förstorar upp rasismen och läser in saker som inte finns (var inte Lilla hjärtat i själva verket en plädering för mångfald?). Man slår, så att säga, åt fel håll. Att se rasism överallt men inte orsakerna till denna rasism är ett misstag. En antirasism utan klass- och strukturperspektiv är hjälplös.
Den strukturella rasismen har fått ge vika för föreställningar om ”vithet” och ”vithetsnormer”.
I teorin kan debattörer förvisso tala om strukturer, men i praktiken spelar dessa en marginell roll. ”Vithet” och ”icke-vit” har blivit för en del vad ”klasståndpunkten” var under 1970-talet. Stalinister betraktade människor ur arbetarklassen som ett slags adel som per definition alltid sitter inne med sanningen. I dag har förtryckta ”rasifierade” minoriteter tilldelat sig själva denna upphöjda position. ”Vita” gör bäst i att hålla tyst. Tomas Ledin, en vit medelålders man, solidariserade sig med artisten Jason ”Timbuktu” Diakité (”Jag är Jason”). För detta fick han ovett. Den vänsterradikala skribenten Kajsa Ekis Ekman hotades och bojkottades för en olycklig skrivning om transpersoner i Varat och varan (2011). På Aftonbladet Kultur (sic!) brännmärker en av ”Mumindalens hemuler” (som Johan Hilton en smula elakt benämner identitetspolitikens representanter) Lidija Praizovic ”vita” som skriver om förorten eller hedersförtryck.
Vad skiljer personliga erfarenheter av rasism från intellektuella? Varför skapa hierarkier där kropp och hudfärg överordnas medvetna politiska ståndpunkter? Den här typen av moralism, intolerans och skuldbeläggande inom den postmoderna vänstern erinrar om maoistiska grupper som på 1970-talet krävde att medlemmar skulle utöva ”kritik och självkritik”. Allt var kanske inte dåligt med denna form av kritisk reflektion, men den kunde få ett förtryckande och förkvävande drag – i värsta fall ett slags puritanism och sekterism. Vänsterintellektuella och aktivister gallrade i sina bok- och skivsamlingar så att de inte skulle ertappas med ”borgerlig kultur”.
Jämförelsen mellan vänsterorienterad 70-talssekterism och dagens identitetspolitik får inte drivas för långt. Då tappar man de väsentliga skillnaderna ur sikte. Identitetspolitiken har i stort sett endast formen (”det polisiära medvetandet” med Åsa Linderborgs ord), men inte innehållet, gemensamt med delar av de gamla vänstergrupperna. Anhängare av identitetspolitik brukar bejaka någon form av antikapitalism eller socialism. Problemet är att det inte finns något inneboende antikapitalistiskt i den postmoderna politiken. Teori och praktik är postmarxistisk. Nina Björk påpekar att den identitetspolitiska samhällsvisionen inte överskrider det kapitalistiska samhällets ramar (Dagens Nyheter 12/11). Maktteorin är väsensskild från den socialistiska vänsterns. Här handlar det om makten att avancera inom det nuvarande samhällssystemet – en ökad social rörlighet – men inte makt och kontroll över detta system. För postvänstern utgörs makten inte av kapitalet. Tvärtom hävdar man att var och en med ett privilegium utövar makt gentemot en annan i en specifik situation. Normkritiken ersätter makt- och ideologikritiken.
Är det filosofen Michel Foucualt som spökar här? Ja till viss del. Den politiska strategin att via representation avlägsna makt och förtryck är måhända inte helt i Foucualts anda, då Foucault menar att identitetskategorier inte föregår makten utan är skapade av och inom dessa. En värld utan maktrelationer är en omöjlighet enligt vänsternietzscheanen Foucualt. Samtidigt är givetvis diskursanalysens och normkritikens (inte ideologikritikens!) centrala positioner, samt retoriken kring ”kroppar” (inte människor!), ett arv från poststrukturalister som Foucualt. Så också tanken om makten som utspridd och lokal (”mikromakt”) och i avsaknad av en lokaliserbar kärna (kapitalet).
Mot denna bakgrund är det lite märkligt att liberaler argumenterar mot identitetspolitiken; de ser den som kollektivistisk, individfientlig och socialistisk. Fixeringen vid identiteter ”lägger sig som en våt strukturfilt över individer och begränsar dem” (Dagens Nyheter 9/11). Vänsterkritiker, som Åsa Linderborg, menar å andra sidan att identitetspolitiken har en ”liberal slagsida”. Detta kan vare sig liberaler eller identitetspolitiker förstå sig på. Men det liberala innehållet är inget hittepå; det framträder med all önskvärd tydlighet i den exklusiva fokuseringen på individen, individuella syndabekännelser (”jag är privilegierad”) eller krav på bekännelser (”erkänn dina privilegier!”).
Det finns andra problem. Den postmoderna vänstern är anti-majoritär. Utanförskapet sätts i majoritetens och normalitetens ställe. Man föredrar att definiera sig som utesluten och avvikande. Radikalismen finns i marginaliseringen. Kajsa Ekis Ekman spårar en idealisering av ”minoriteten som begrepp” och en därmed sammanhängande avradikalisering av ”majoriteten” (Aftonbladet 20/3 2008). Att det skulle kunna finnas en progressiv majoritet uppfattas som absurt. Avvisandet av ”majoriteten” som en förtryckande och konservativ massa leder i praktiken till ett förkastande av arbetarrörelsen och marxismens klasskampsteori.
Den postmoderna motkritiken brukar i regel låta så här: allt är identitetspolitik (se kollektivet Rummet i Svenska Dagbladet 14/6). Så varför racka ned just på försvaret av förtryckta minoriteter?
Men allt är verkligen inte identitetspolitik. Den organiserade arbetarklassen kan inte förstås i dessa termer. Klass och identitet är vitt skilda kategorier. Klass är ett socioekonomiskt begrepp och en social relation. Målet för socialismen måste ju vara ett samhälle som överskrider eller till och med avskaffar alla identiteter. Socialismen är människans befrielse. Radikala identitetspolitiker säger sig hålla med om detta. Men varför då välja politiska kampmetoder som leder bort från detta mål?
Kajsa Ekis Ekman noterade i diskussionen om Arena och socialdemokratins postmoderna omvandlingar förskjutningar i det intellektuella fältet. Marginalisering ger en biljett till offentligheten. Den mest marginaliserade och tystade gruppen av alla är paradoxalt nog de intellektuella! Så kan det givetvis inte förhålla sig, eftersom det som definierar en intellektuell är förmågan att uttrycka sig i skrift och tal. ”För att legitimera sig som ’marginaliserad’ krävs i själva verket att man kan koderna, att man vet exakt hur man presenterar sig som tystad. Det är en avancerad konst. Vem som helst klarar det inte och definitivt inte någon som är politiskt marginaliserad.” (Dagens Nyheter 13/ 2009).
Identitetspolitikens intellektuella är besatta av andras makt och privilegier men reflekterar sällan eller aldrig över den egna makten och det egna privilegiet. Privilegieteorin har förvandlats till ett verktyg med vilket man kräver att människor – utan särskilda privilegier – ska ”erkänna sina privilegier”. Detta är inte mycket mer än ad hominem-argument, alltså personangrepp, som dödar all diskussion. Sådan är i stor utsträckning den postmoderna läran – en härskarstrategi och en strategi för karriär och inflytande. ”Postkolonialism är ett påhitt av några rika killar från Indien som såg att de kunde göra karriär på västerländska elituniversitet genom att spela på vita liberalers skuldkänslor”, anmärker Slavoj Žižek tillspetsat. Sant är att identitetspolitiken – en kusin till postkolonialismen och poststrukturalism – fått fotfäste bland akademiska intellektuella.
Privilegieteorin är förrädisk. Som Nina Björk skriver kan du vara vit, man eller heterosexuell utan att ha ”makt över” (det vill säga: makt över de ekonomiska omständigheter som reglerar människors liv). Privilegiet att glida före och avancera är ett ”villkorat privilegium”.
Vilka ”privilegier” har de som förnedras och stigmatiseras som ”chavs” och ”white-trash”? Vilka ”privilegier” har östeuropeiska bärplockare? En av de mest motbjudande formerna av rasism – antisemitismen – har drabbat vita. Eller ta diskrimineringen av samer, tornedalingar och resande – en historia om rasism och andra övergrepp från majoritetsbefolkningen. Samtliga exempel handlar om ”vita” folkgrupper som förtrycks av ett ”vitt” samhälle. Detta ska inte uppfattas som en bagatellisering av diskriminering av svarta. Poängen är i stället att kapitalismen slår mot alla socialt utsatta grupper. ”Vita” står inte mot ”svarta”. Den uppdelningen följer av en härska och söndra-taktik, tyvärr underblåst av postmodern identitetspolitik. En politik byggd på identitet skapar splittring mellan förtryckta grupper – grupper som har alla skäl i världen att enas mot en gemensam fiende.
Det har även seglat upp en diskussion om ”ras”. Själva rasbegreppet har under den europeiska efterkrigstiden figurerat i perifera nazistgrupper – fram till nu, då man efter amerikansk förebild velat introducera rasbegreppet. Vi ska, enligt Mångkulturellt Centrum, tala om ”ras”! Problemet med detta, menar jag, är tvåfaldigt. För det första existerar inga mänskliga ”raser” enligt etablerad naturvetenskaplig forskning. För det andra kommer rastänkandet – till skillnad från klasstänkandet – att förstärka snarare än förminska rasismen. Det går inte att bekämpa rasismen med fiendens – läs: rasistens – blick. ”I förlängningen väntar ett framtida apartheid med varje grupp instängd bakom mental taggtråd i varsitt litet reservat (eller verklig taggtråd, om vi skulle känna behov av det)”, skriver Håkan Lindgren i Svenska Dagbladet (13/6). Det är inte svårt att se vilka som tjänar på att socialistiska och antirasistiska krafter skiljs åt av färgskalor: mörkermännen. Nu glädjer sig somliga fascister åt de separatistiska initiativen inom den antirasistiska vänstern. Utmärkt att vita ställs mot svarta! Det skärper rasmedvetenheten! Detta är en varningssignal. Den internationella solidariteten riskerar att gå förlorad medan de övre samhällsskikten slipper stå till svars för den rasism och diskriminering de administrerar. Endast social rättvisa, jämlikhet och välfärd kan rädda oss från rasism och klassförtryck.
