Det började när Jonathan Möller för ett par år sedan fick idén att göra teater av Fredrik Reinfeldts då närmast bortglömda bok Det sovande folket från 1993.
Om många i dag vet att det är boken där den då 28-årige riksdagsledamoten och Muf-ordföranden karaktäriserade det svenska folket som ”mentalt handikappade”, och samtidigt lade fram sin vision om hur nivån på den offentliga välfärden bokstavligen skulle reduceras ned till – men dock inte under! – svältgränsen, så beror det i stor utsträckning på att Jonathan Möller fick den här idén.
Teatergruppen Det sovande folket, döpt efter boken, hade premiär på pjäsen i augusti 2013. Jonathan Möller regisserade och Amanda Almerén Persson var regiassistent. Fredrik Reinfeldt bjöds in till premiären, men valde att inte komma.
Pjäsen blev en skandalsuccé och ledde till att boken blev ett hett diskussionsämne på tidningsdrakarnas kultur- och ledarsidor. De flesta tycktes med rätta överens om att boken var sällsynt uselt skriven och mer eller mindre politiskt obehaglig, med undantag för Svenska Dagbladets ledarskribent, Tove Lifvendahl, som ansåg att den förebådade den moderna science fictionklassikern Matrix och utnämnde Fredrik Reinfeldt till en svensk Neo i kamp mot ”bidrags-Sverige” (SvD 11/8 2013).
Men trots uppmärksamheten kunde allt tagit slut redan då, konstaterade Jonathan Möller nyligen i en intervju med RKU:s tidskrift Rebell: ”Hade [Reinfeldt] bara gått på första föreställningen och sedan gjort ett kort uttalande där han skrattat bort hur naiv han var som ung hade vi inte kunnat fortsätta. Det hade bara sett ut som vi hade hakat upp oss på något som inte längre spelade någon roll.”
I stället teg Fredrik Reinfeldt envist, för att senare till och med förneka att han överhuvudtaget skrivit några böcker (DN 17/5 2014). Det blev den första av flera taktiska missar från moderat håll, vilka skickligt kunde utnyttjas för att driva Reinfeldt-projektet vidare.
– Vi hade ingen långsiktig plan från början, utan vi såg vad som hände, säger Jonathan Möller nu.
Fredrik Reinfeldt var uppenbarligen högst besvärad av sina litterära skelett i garderoben. Utöver Det sovande folket har han varit medförfattare till ytterligare två böcker under det glatt nyliberala 1990-talet; Nostalgitrippen och Stenen i handen på den starke (båda 1995), vilka tillsammans med debuten fått den inofficiella beteckningen ”Väckelsetrilogin”. Deras nakna systemskiftesideologi passade nu illa ihop med Nya moderaternas framtoning som ett systembärande parti, vilket, liksom sentida socialdemokratiska regeringar, enbart säger sig skära ned och privatisera välfärden i syfte att rädda den, inte för att avskaffa den. Därför blev det naturligt att fortsätta att sätta strålkastarljuset på Väckelsetrilogin. Inte minst eftersom böckerna mystiskt tycktes ha försvunnit från alla bibliotek.
Hösten 2013 startades en ny teaterförening, Nationalscen. Förutom Amanda Almerén Persson och Jonathan Möller ingick från början också Johanna Emanuelsson, som gjort dramatiseringen av Det sovande folket, och Liv Pettersson, som stått för scenografin och kostymerna. Snart tillkom också skådespelarna Sebastian Sporsén och Carina Ehrenholm.
Nationalscen sökte pengar från Stockholms stad för att dramatisera Stenen i handen på den starke. Det är en stridsskrift mot civil olydnad, som utmålas som en stor fara för demokratin. Samtidigt skriver Fredrik Reinfeldt och hans medförfattare (bland annat gurun Per Schlingmann) saker som att ”Demokratin ska vara… ett sätt att styra staten, inte ett system som måste genomsyra hela samhället. Den makt som den demokratiskt styrda staten utövar är ett nödvändigt ont och ska vara undantaget, individernas frihet ska istället vara regel” (sidan 40). Det är alltså ett minst sagt schizofrent försvar av demokratin, som dels är under hot från anti-rasistiska demonstranter, men samtidigt utgör ett ”nödvändigt ont” som ska begränsas till förmån för ”individernas frihet”.
Nationalscen fick en summa pengar, men inte tillräckligt för att göra en större dramatisering. De fick lov att tänka om.
– Vi bestämde oss för att göra små, korta föreställningar i stället, som inte kräver så mycket förberedelse. Man kommer på idén, repar kanske en dag, sedan ut och kör. Då föddes tanken att man skulle kunna krocka böckerna – framför allt Stenen i handen på den starke men även Det sovande folket – mot verkligheten och se lite vad som händer när man sätter in boken i någon form av kontext, berättar Amanda Almerén Persson.
– Det första vi gjorde var att vi spelade högerpolitisk teater för barn. Vi ljög för förskolor och sa att vi ska spela teater om demokrati. Eller ljög gjorde vi inte, men vi undanhöll att den skulle vara högerpolitisk, säger Jonathan Möller.
Barnpjäsen var en direkt dramatisering av kapitlet ”En dag i staden” ur Stenen i handen på den starke. Kapitlet handlar om stackars Anders som tvingas börja dagen med att duscha kallt, eftersom miljöaktivister saboterat en sopförbränningsanläggning. Sedan kommer dottern oväntat tillbaka från skolan där en strejk mot nedskärningar organiserad av Elevkampanjen urartat till kaos. På väg till jobbet fastnar han i en bilkö eftersom en annan miljöaktivistgrupp sittstrejkar på motorvägen. Till lunch får han enbart grönsallad därför att militanta veganer stoppat köttleveranserna till matsalen. På eftermiddagen förlorar han allt sitt osparade arbete på datorn när ett sprängdåd utfört av kärnkraftsmotståndare leder till strömavbrott. Och när han ska hem har hans bil dessutom vandaliserats av antirasistiska antikapitalister. På avstånd pågår slagsmål mellan ”skinnskallar och s.k. antirasister i centrala stan” medan föreningen Aktiv frihet säljer ”egenhändig cannibis” (sic) utanför Anders jobb.
– När man läser så tänker man att det här är som om det var skrivet för barn, men dåligt. Övertydligt och massvis av figurer och händelser och så en jättedålig poäng. Så då tänkte vi, det här är perfekt, det här ska vara för barn. Och så gjorde vi den väldigt stor och barnslig. Och det som barnen tog med sig därifrån, det var ju i stort sett att det är synd om de här stackarna som blir utsatta för alla de här miljöaktivisterna, så det blev ett konstverk som gick emot våra egna värderingar för att testa. Det var jättejobbigt, men när man gör konst så är det kul att inte bara servera sig själv de lättaste mackorna, menar Jonathan Möller.
Nästa steg i Reinfeldt-projektet blev tveklöst det mest omtalade. Mitt under EU-valrörelsen skapade Nationalscen fenomenet Äkta moderaterna, en grupp bokstavstroende ”Reinfeldtister” som spred ledarens publicerade ord från ett valtält på Sergels torg.
– Då var det ju jättenoga att vi är för Moderaterna. Vi är moderater. Vi tänker inte gå i klinch med någon som är moderat. Vi delar bara ut citat från Reinfeldts olika böcker. Och vi står där väldigt länge, så det inte bara blir som en flashmob, säger Jonathan Möller.
I efterhand gjorde sig borgerliga kommentatorer lustiga över Nationalscens ”fördomar” om hur moderater ser ut, om fejkade pärlörhängen och kjolar, som för att betona att deras yttre bild av Moderaterna var lika passé för partiet som budskapet i Fredrik Reinfeldts böcker påstås vara. Men bemötandet på Sergels torg tyder på något annat.
– Vi trodde att det skulle falla på sin egen orimlighet, att man kunde vara så här ärlig om att man ska avskaffa all form av välfärd, att ingen välfärd över svältgränsen ska finnas. Men det var en massa muffare som kom fram i början och tyckte att ”Fan va roligt, kan man rösta på er?” och en massa gammelmoderater som gått till Sverigedemokraterna blev jättelyckliga och funderade på att gå tillbaka till Moderaterna när vi visade att det här alternativet fanns, minns Jonathan Möller.
Återigen gjorde Moderaterna själva oavsiktligt sitt bästa för att driva projektet vidare. All mediaträning och alla pr-miljoner tycktes plötsligen värdelösa.
– Det som var intressant var att de drogs med så mycket känslomässigt, att det inte fanns mer eftertänksamhet hos de här personerna. Det var jag nog lite förvånad över, säger Amanda Almerén Persson.
När Moderaterna, genom sin kampanjchef Ingvar Smedlund, polisanmälde Nationalscen för ”brott mot varumärkesförordningen” blev Äkta moderaterna en riksnyhet. Polisanmälan och hela den cirkus av upprörda artiklar, intervjuer och morgonsoffsamtal som följde blev en del av föreställningen. I Expressen (25/5 2014) ”avslöjade” journalisten Karl-Johan Karlsson att Jonathan Möller var medlem i Vänsterpartiet och att Amanda Almerén Persson jobbade för ABF. Varpå Moderaternas partisekreterare, Kent Persson, ställde hela den etablerade arbetarrörelsen till svars.
– Vi hade slängt ut ett bete och de hade tagit det direkt. De ångrade säkert polisanmälan jättemycket dagen efter. Nu blev det en het potatis för Moderaterna. De hade blandat sig i vårt konstverk, men de ville inte vara där. Drar de tillbaks anmälan blir det en aktiv handling och låter de den vara så gör de också något aktivt. Det var precis vad vi ville, säger Jonathan Möller.
Samtidigt fortsätter Fredrik Reinfeldt att förneka att han skrivit några böcker.
– Efter Äkta moderaterna blev det ett stående skämt i gruppen huruvida de här böckerna finns överhuvudtaget. Vi kanske bara har hittat på dem. På något sätt är det konstigt att vi haft en statsminister under så många år som skrivit tre böcker som nästan ingen vet om att de existerar, säger Amanda Almerén Persson.
Både uppmärksamheten och polisanmälan hjälpte Nationalscen att gå ett steg längre.
– Nu visste vi att de redan har polisanmält oss för något som inte är ett brott och att de ångrat sig som fan. Så då tänkte vi, att nu gör vi ett lagbrott på riktigt. Och då beslutade vi oss för att ge ut boken Det sovande folket på nytt, för den stod Reinfeldt som ensam upphovsperson till och det är ju ett upphovsrättsbrott, säger Jonathan Möller.
Pengarna kom från en anonym donator och Maria Stiernborg och Ludvig Uhlbors på förlaget Förlaget hjälpte till med det praktiska. Boken släpptes i Almedalen. På Moderaternas dag, förstås.
– Sedan skickade vi mejl till alla bibliotek i hela Sverige och skrev att de kunde få boken om de lovade att låna ut den igen, för att också låta dem begå civil olydnad. Det är kanske en 60 bibliotek som har den nu. Några stycken svarade att de inte fattade vad vi höll på med, ”det är ändå ingen som vill läsa den här boken och ni säger att den är försvunnen, men det är den inte alls det, och vi har inga som vill låna den här.” De var uppenbarligen sura på oss, berättar Jonathan Möller.
– I Malmö fick vi ett sådant svar först, och sedan fick vi ett svar till från någon annan som jobbade på samma bibliotek: ”Oh, Gud vad bra, det är så många som frågar efter den. Kan ni inte skicka två ex.” Så det är ju uppenbart en känslig bok för många, säger Amanda Almerén Persson.
En del bibliotek var intresserade men oroliga över de juridiska riskerna.
– Vi skrev att vi tar på oss allt ansvar för upphovsrätt och är det så att det måste betalas något så tar vi det. Har ni några tveksamheter på om ni får ha den eller inte? Det kan inte vi svara på, däremot kan ni vända er till upphovspersonen själv och fråga. Och det gjorde ju vissa, berättar Jonathan Möller.
Åtminstone en bibliotekarie skickade mejl till regeringskansliet, men fick inget svar.
– Vi hade slängt en het potatis till. Vad fan ska de göra? Ska de dra tillbaks boken från biblioteken? Då blir det ännu mer liv. Vi försökte hela tiden sätta Reinfeldt i situationer som man inte kan göra något bra av. Vad man än gör så blir det dåligt, konstaterar Jonathan Möller.
I slutet på sommaren kom så nästa bjudning, Moderaternas vallåt, ”Vi och framtiden”. ”Shit, va dåligt. Är det här Äkta moderaterna?” twittrar eller facebookar någon.
– Och då skrev jag lite snabbt på vår Facebooksida att givetvis är det vi som har gjort den. Jag trodde inte någon skulle gå på det, men tidningen Gaffa snappade upp det och skrev en artikel om att det var vi som hade gjort den, men pudlade på en halvtimme när de fattade att, shit, den ligger på Moderaternas hemsida, säger Jonathan Möller.
– Då skrev vi ett långt inlägg, som vi spred snabbt som fan, där vi bad om ursäkt för att vi hade lurat till och med Moderaterna att lägga upp vår låt på sin egen hemsida. Plötsligt trodde alla att vi hade gjort den och då tvingade vi Moderaterna in i den högst förnedrande situationen att de var tvungna att bedyra att deras låt inte var satir. Då blev de jättesura och sa att det vi höll på med var väldigt, väldigt odemokratiskt.
Kanske kan man säga att Moderaterna blev räddade av gonggongen, i det här fallet det väntade regeringsskiftet. Som slutpunkt på Reinfeldt-projektet satte Nationalscen, inför riksdagsvalet, upp pjäsen Stenen i handen på den starke. Där tar de ytterligare ett kliv uppåt i metanivåerna genom att spela de medlemmar i organisationen Äkta moderaterna som fått sina identiteter kidnappade av Nationalscens fejkade Äkta moderater. Med hänvisning till den store ledarens bok förklarar de pedagogiskt vilken fara för demokratin Nationalscen utgör. Så sluts cirkeln som började med högerpolitisk barnteater.
– Vi har ju hela tiden sagt: ”rösta på Moderaterna, för det är bra med den här politiken”, säger Jonathan Möller och ler.
Innan vi skiljs åt undrar jag om de nu kommer att ge sig på regeringen Löfven i stället.
– Vi har snarast pratat om att göra något helt annat. Tre systrar kanske. Något som inte är så här laddat, svarar Amanda Almerén Persson.
Men en vecka senare får jag ett mejl från henne som berättar om helt andra planer; ett nytt projekt som berör sexualpolitiska frågor och ”som kommer att ge minst lika stora rubriker som Äkta moderaterna.”
Det hoppas vi på.
